Radioreformen en liberal frihetsreform

I sin ledare "Ett kulturpolitiskt fiasko" tecknar Eskilstuna-Kuriren en bild av den fria radion som helt saknar den respekt för fritt företagande som brukar vara det normala i den liberala pressen.

Radioverksamhet är precis som tidningsverksamhet först och sist en fråga om företagande. Om att vinna läsare/lyssnare och annonsörer.

Om Eskilstuna-Kuriren inte skäms över den verklighet det egna företaget verkar i finns det ingen som helst anledning att beteckna den fria radion som ett kulturpolitiskt fiasko.

Radioreformen var en liberal frihetsreform som skapade nya möjligheter för företagande. Inte minst skapade den möjlighet för de många företag för vilka TV-reklam inte är tänkbar och för vilka tidningsreklam är ineffektiv att nå ut till sina kunder med information.

Att tidningsföretagen aldrig var anhängare av denna reform är en ren intressefråga och ur den synpunkten är den sura uppstötningen i EK möjligen begriplig.

Sedan decennier existerar en av skattebetalarna finansierad radioverksamhet. P1, P2, P3 och P4 skapar en del av den radioverklighet som den nya radion under sina första år haft att hantera. Plus det faktum att regimskiftet 1994 ledde till signaler om att den fria radions liv skulle kunna bli kortvarigt. Det senare hotet har nu tills vidare övervunnits - bl a med gott stöd från Tidningsutgivarna!

EK riktar sin ilska särskilt mot koncessionsutdelandet genom auktioner. Men detta är ju den mest liberala formen av fördelning av radiofrekvenser - det är nämligen det enda sättet som inte innebär en politisk skönhetstävlan.

Tänk om EK skulle behövt utsätta sig för en politisk skönhetstävlan för att få utgivningsbeviset ?

Det finns inget problem att lösa. Radio är lika litet kulturpolitik som tidningarna är det. Låt lyssnare och läsare avgöra framtiden för alla mediaföretag.

Tänk om tänkare som EKs ledarskribent fått bestämma över datorernas utveckling. Då skulle vi förmodligen aldrig fått se en PC, aldrig fått uppleva den omvälvande förändringsprocessen på marknaden från tidiga 80-talet och framåt. Apple skulle aldrig betecknats som annat än ett kulturpolitiskt fiasko eftersom dess verksamhet började i ett osunt garage i Silicon Valley….

Friheten är den mest kreativa kraft som finns. Låt nu radion vara i fred något decennium samtidigt som politikerna söker definiera statsradions public service-uppdrag mera tydligt (just nu betyder det att konkurrera med kommersiell radio; på TV-sidan är förhållandet än tydligare!). Då skapas än större växtmöjligheter för en fri, bångstyrig och sant liberal radiomarknad.

Den kommersiella yttrandefriheten i radio obegränsad

Det var en stor seger för den fria, reklamfinansierade radion att kulturminister Marita Ulvskog förvisade utredningsförslaget signerat Kurt-Ove Johansson (s) till papperskorgen. Samtidigt fortsätter en debatt om denna radio som lätt blir perspektivlös.

I sin krönika 971005 om den kommersiella lokalradion skrev Olle Wästberg bl a att den nya lokalradion inte blev som han hoppats:

"Den uppfattningen tror jag delas av de flesta som på olika sätt var inblandade i reklamradions tillkomst. Vi hade hoppats på mer av lokal debatt och bevakning, kanske lite mindre skval."

En viktig del av opinionsbildningen för radioavregleringen drevs av Näringslivets mediainstitut, NMI. Vi båda arbetade i hög grad då med detta projekt och är fortsatt engagerade i radiofrågan.

Under det sena 80-talets och det tidiga 90-talets radiodebatt hävdade inte minst den dåvarande radiochefen Ove Joanson att en avreglering mest skulle leda till skvalradio. Inget mera. Det är givetvis inte förvånande om Olle Wästberg, ordförande för Sveriges Radio idag, hävdar samma sak. Och han har givetvis all rätt att hävda att han blivit besviken.

Men vi tror inte att det är många andra som haft anledning bli besvikna efter det att regeringen Bildt valde auktioner som form för distribution av frekvenser. Om man önskat en annan ordning, dvs politisk skönhetstävlan, hade man givetvis kunnat reglera mera. Wästberg förespråkar dock inte skönhetstävlan.

Den kommersiella yttrandefriheten i den kommersiella radion är i stort sett obegränsad. Radion som reklamkanal för de politiska partierna har skapat en ny kontaktpunkt av stort värde för den demokratiska vitaliteten. Den fria radions egen reklamkampanj mot det nu åt sidan lagda utredningsförslaget är ett annat exempel på värdet av kommersiell yttrandefrihet i radion.

I debatterna med Ove Joanson brukade vi hävda att om volymen statssubventionerad radio i Sverige minskade så skulle naturligen mångfalden i den privata radion öka. Det är givetvis närmast en självklarhet. Olle Wästberg talar för public service-radion och är säkert ärlig i sin övertygelse. Men det är en minst lika rimlig, liberal ståndpunkt att hävda att denna skattebetalda radio borde minska sin volym och få ett tydligare fokuserat uppdrag. I takt med en sådan tydligare profil för Sveriges Radio skulle andra aktörer kunna ta upp uppgifter där konkurrens nu vore möjlig.

Samtidigt kan man konstatera att både Joanson på sin tid och nu Wästberg ser positivt på konkurrensen. Det råder inget tvivel om att konkurrensen vitaliserat Sveriges Radio. Det är viktigt att komma ihåg också detta när man nu söker göra en bedömning av en bransch som ännu inte trampat ur barnaskorna. Ju större utvecklingsmöjligheter den kommersiella radion får desto mera mångsidig kommer den att bli.

Vi är övertygade om att det i framtiden kommer att finnas utrymme för helt nya radioformat i Sverige - bl a en radio med nyheter dygnet runt (all news).