USA, Europa och nationalismen
15 januari 2015 kl 2:02 |
I USA är nationalismen mycket stark. Författningen håller
samman nationen på ett sätt som man som europé lätt underskattar. Det politiska
spelet i den amerikanska huvudstaden kan te sig desorganiserat för oss som är
vana vid parlamentarism. Den amerikanska nationalismen har flera nivåer –
delstaterna bjuder var och en på stark patriotism – men den nationella
sammanhållningen är överordnad.
Den amerikanska känslan för vad en nationen kan göra och
inte kan göra gjorde starkt intryck på mig då EU var på väg att införa en
gemensam valuta. De ledande amerikanska nationalekonomerna varnade enträget och
med ganska hög röst för att införa en gemensam valuta där det inte fanns en
tydlig, sammanhållande statsmakt. Det europeiska resonemanget om att euron var
ett steg på vägen mot en europeisk centralmakt avfärdades obönhörligt.
Hur europrojektet slutar en gång vet ingen – eller för den
delen om det kommer att uppstå en sammanhållen europeisk stat. Kanske kommer
det i framtiden att finnas en europeisk nationalism av samma styrka som
den amerikanska ?
Jag har de senaste dagarna läst den amerikanska journalisten
Christopher Caldwells bok Reflections on the Revolution in Europe som
utkom 2009. Det var terroristattentaten i Paris som fick mig att tänka på den –
och på mitt möte med Caldwell våren 2010.
Jag arbetade då med en bok om den nyvalde amerikanske
presidenten och träffade i Washington DC rader av politiska kommentatorer för
att söka förutspå Barack Obamas tid i Vita Huset. Han hade ju installerats i
januari.
Det var ett av mina mest misslyckade insatser som journalist
– vilket inte säger så litet med tanke på att jag har 50 år som journalist
bakom mig.
Caldwell ville tala om sin bok. Men jag hade inte läst den,
ja jag hade inte ens noterat den. Så samtalet blev lika lite givande för mig
som för honom.
Bokens övergripande tema är hur Europa efter andra
världskriget av några olika skäl gett upp den nationella stolthet som är den
enda faktor som långsiktigt kan bygga välfungerande samhällen. Caldwell är en
ovanlig amerikansk journalist eftersom han behärskar de stora europeiska
språken och boken bygger på mycket gediget journalistiskt faktasökande.
Hans huvudtes är att världskriget följdes av en massiv
invandring av människor vars religion och identitet är islam. Han menar att
islam kan komma att ta över Europa. Men perspektivet är ingen enfaldig rasism
av SD-typ utan han fokuserar på avsaknaden av statsbyggande nationalism, på det
faktum att en stor del av dessa invandrare inte har något intresse av att integreras
utan vill bygga sina egna samhällen i Europa.
Det är i grunden samma misstro mot att vi européer förstår
vårt eget bästa som fanns i den amerikanska kritiken mot europrojektet.
Caldwells perspektiv sträcker sig till 40-talet och hans
kunskaper om vad som hänt under åren fram till 2008 i särskilt Frankrike,
Tyskland och även till del i Sverige är gedigen.
Man behöver inte skriva under på Caldwells dystra bild av revolutionen
i Europa för att läsa boken med intresse.
Jag letade efter recensioner av den på nätet.
The
Economist:
Mr
Caldwell’s unremitting pessimism about Europe raises all sorts of questions,
both large and small. Are Europeans really as feeble as he asserts? They have
discovered that some principles are non-negotiable in their relations with Islam,
particularly women’s rights. And is Islam really as self-confident? The
willingness of so many Muslims to take offence at any slight—a cartoon here, a
novel there—could be a sign of profound cultural anxiety.
Mr
Caldwell is also worryingly selective in his use of evidence. He all but
ignores the multiple examples of upward mobility and successful integration. He
dwells on the fact that many Muslim men feel emasculated by the success of
their women without bothering to wonder why so many of the women are
successful.
That
said, this is an important book as well as a provocative one: the best
statement to date of the pessimist’s position on Islamic immigration in Europe.
Supporters of liberal policies need to sharpen their arguments if they are to
prevent neo-Powellism from sweeping all before it.
Den marxistiske historikern Perry Anderson:
Christopher
Caldwell is a white crow among American journalists today, to use a Russian
expression. Not merely is his cultural range perhaps without equal – more than just
fluent in the major European languages, he is conversant with what is written
in them. But in the cast of his intelligence, he is quite unlike most reporters
or commentators. Although his background is in literature, it is a
philosophical turn of mind that most distinguishes his writing from his peers.
What typically attracts his interest are dilemmas – conceptual, moral, social –
obscured or passed over in standard discourse about leading, or even marginal,
issues of the day. About these, his conclusions are nearly always
unconventional – in one way or another, quizzical or unsettling. A senior
editor of the Weekly Standard, flag-bearer of American neo-conservatism, his
columns in the Financial Times make much liberal opinion look the dreary
mainstream pabulum it too often is.
It is
thus no surprise to find that he has produced the most striking single book to
have appeared, in any language, on immigration in Western Europe. In scope and
argument, Reflections on the Revolution in Europe has a predecessor in Walter
Laqueur’s Last Days of Europe (2007); each book disserved by an overblown title
borrowed from a too illustrious author – Edmund Burke and Karl Kraus. But
Caldwell’s is a much cooler and more penetrating work. Its empirical range is
also considerably wider. Indeed, no study of contemporary European immigration
has the same breadth of coverage, including not just Britain, France, Germany,
Italy and Spain, but Denmark, Sweden, the Netherlands, Belgium and Ireland too.
Analytical, statistical and reportorial strands of the account are integrated
in a crisp, vivid prose that is a pleasure to read, even when a strain to
accept. The book well deserves the wide discussion it will provoke.
David
Goodhart i Prospect:
Caldwell
is at his best describing the confused cultural and intellectual condition of
much of Europe at the time the first waves of immigrants were arriving. It was
hard, he points out, to follow Europe’s rules and embrace its values when
Europeans themselves were rewriting those rules and reassessing those values.
After the brutal experiences of the first part of the 20th century – two world
wars, the Holocaust and de-colonisation – European elites had embraced a
liberal universalism that declared the moral equality of all people and implicitly
questioned the legitimacy of most racial and gender hierarchies.Liberal
universalism could, in theory, have been compatible with confident nation
states and national identities, but in practice it seldom was. The idea of
national traditions and solidarities came to be scorned by liberals in many
European countries.
Ibland föreställer vi i Europa oss att EU är ”detsamma” som
USA med dess delstater. Det enda som jag är säker på är att det inte stämmer.
Vad som sedan kommer att hända i olika avseenden i USA eller med EU får
framtiden utvisa. Men läsningen av Caldwells bok var utmanande. Jag ångrar
att jag inte hade läst den innan jag träffade honom 2010…
