USA älskar sport, älskar tävlingar. Det finns i den amerikanska samhällskulturen en kärlek till vinnare. På vår sida av Atlanten är ambivalensen inför tävlingar större och att politik är en sportgren är knappast en europeisk sanning. Men det är det däremot i USA.
Den ädla tävlan som nu pågår mellan George W Bush och Al Gore ska därför delvis ses som ett bokstavligt maratonlopp. Den som följer amerikansk rapportering om presidentvalskampanjen märker hur många sporttermer som används. Har George W "toppat för tidigt" (peaked too early) är dagens fråga.
Al Gores tal på det demokratiska partikonventet sågs när det hölls för några veckor sedan av många bedömare som alltför tråkigt, alltför inriktat på sakpolitik. Det var i själva verket en ganska lång katalog av olika sakfrågor och ställningstaganden.
Idag menar många amerikanska bedömare att detta var ett klokt upplägg och att George W drivs på reträtt ställd inför Al Gores breda och djupa sakpolitiska kunskap. Skulle jag våga mig på en gissning så är det följande: opinionen kommer att väga ganska jämnt ett bra tag till men kan påverkas av de TV-sända debatterna mellan president- respektive vicepresidentkandidaterna i mitten av oktober. Där kan sakpolitikern Gore ta hem matchen.
Men givet att amerikansk politik är en sportgren så kommer mycket att bero på hur formkurvan utvecklas ända fram till den 7 november. Förståsigpåare menar att amerikanska presidentval brukar vara avgjorda redan nu (Labour day den 4 september är valkampanjens "formella" startdatum) men det som gör politik till en spännande sport är att resultatet aldrig är känt före mål.
Hur stor är den ideologiska skillnaden mellan Bush och Gore ? Ur mitt perspektiv är den inte så stor. Bill Clinton visade sig vara en god politisk arvtagare till Ronald Reagan precis som Tony Blair blivit det till Margret Thatcher. Hela det politiska fältet har förskjutits sedan Reagan valdes till president. Både Bush och Gore vädjar till en konservativ centeropinion även om det i bakgrunden som alltid hos demokraten finns en starkare tilltro till statens roll och betydelse.
lördag 10 juni 2000
Nail 'em
För alla direktörer som tycker att någon journalist, något massmedium eller medierna i allmänhet har farit hårt fram med vederbörande finns nu den perfekta boken: Erik Denzenhalls "Nail ´em!" med underrubriken "Confronting High-Profile Attacks on Celebrities and Businesses". Författaren är PR-konsult som specialiserat sig på att försöka hjälpa offren att hantera dylika aggressiva attacker.
Boken är amerikansk och som alltid i USA spelar spelet i domstolarna en viktig roll. Det är ju ofta gigantiska stämningar som är attackmetoden.
Men trots det är boken inte ointressant och pekar på sådant som få direktörer tycks inse. Till exempel att medierna behöver både hjältar och skurkar (skuldfrågan är sekundär) eller att många av dem som går till attack är veritabla skurkar som medierna underlåter att kritiskt granska eftersom medielogiken går ut på att alltid ställa sig på "Davids" sida mot Goliat.
I ett appendix tar Denzenhall upp den i särklass skickligast hanterade motattack jag känner till, nämligen Bill Clintons motattack mot Ken Starr.
Jag delar inte Denzenhalls analys av det som då hände utan tror, som många andra som följt den processen på närmare håll, att Clinton och hans "spin doctors" på ett otroligt effektivt sätt lyckades göra Ken Starrs undersökning till problemet - inte presidentens försyndelser.
Boken är amerikansk och som alltid i USA spelar spelet i domstolarna en viktig roll. Det är ju ofta gigantiska stämningar som är attackmetoden.
Men trots det är boken inte ointressant och pekar på sådant som få direktörer tycks inse. Till exempel att medierna behöver både hjältar och skurkar (skuldfrågan är sekundär) eller att många av dem som går till attack är veritabla skurkar som medierna underlåter att kritiskt granska eftersom medielogiken går ut på att alltid ställa sig på "Davids" sida mot Goliat.
I ett appendix tar Denzenhall upp den i särklass skickligast hanterade motattack jag känner till, nämligen Bill Clintons motattack mot Ken Starr.
Jag delar inte Denzenhalls analys av det som då hände utan tror, som många andra som följt den processen på närmare håll, att Clinton och hans "spin doctors" på ett otroligt effektivt sätt lyckades göra Ken Starrs undersökning till problemet - inte presidentens försyndelser.
Al eller W - USAs näste president?
Är det Al Gore eller George W. Bush som i januari 2001 installeras som USAs näste president ?
Antalet böcker om de två som i november ska slåss om det vad som brukar kallas världens mäktigaste ämbete är i snabb tillväxt.
Roligast hittills är "Shrub - the short but happy political life of George W. Bush" (Random House) av Molly Ivens och Lou Dubose. Molly Ivens är en av USAs fränaste och självständigaste politiska kolumnister - motsvarigheten i Sverige är Veckans affärers Malin Siwe - och skildringen av Bush präglas av distans och ironi. Berättelsen om Bush som affärsman är avslöjande och skildringen av hans begränsade roll som guvernör i Texas är nyttig.
Guvernören fyller helt enkelt ingen särskilt viktig roll i den texanska författningen.
Republikanen Bush är en stor fars förhoppningsfulla son. Det gäller också hans demokratiske motståndare Al Gore, son till senatorn Albert Gore som blev mest uppmärksammad som en inledningsvis mycket ensam motståndare i senaten till Vietnamkriget. Newsweek-journalisten Bill Turque har skrivit en rak och okomplicerad biografi, "Inventing Al Gore" (Houghton Mifflin). Den är inte alls underhållande som "Shurb" men rik på fakta och skyggar inte alls för Al Gores dåliga sidor (hans sociala oförmåga, hans benägenhet att predika och hans ovana att ljuga för att förstora sin egen roll i olika sammanhang).
Nyttig läsning
Turques behandling av Al Gores eländiga bok "Earth in the Balance" (nu nyutgiven) är nyttig läsning. Men först och främst är och förblir Gore politiker så det är föga sannolikt att den bokens överdrifter skulle få spela någon större roll för en president Gore.
George-reportern Elizabeth Mitchell har skrivit en bok om George W Bush som i sitt upplägg är snarlik Turques om Gore. "W - revenge of the Bush dynasty" (Hyperion) är alltså inte alls så roande som Molly Ivens bok men förmodligen sanningsenligare.
Om jag vore amerikan - vem skulle jag rösta på ? Den frågan har jag ställt mig inför varje presidentval sedan JFK valdes. Årets val ter sig som ett val mellan två snarlika proffspolitiker. Gore är tveklöst den kunnigaste och mest mångsidige. Jag har sett honom i debatt och han är nästan lika duktig som Clinton. W är en enklare, mindre komplicerad och mindre sofistikerad politiker. Clintons lycka berodde på rätt val av finansminister och riksbankschef samt på arvet från Reagans lyckliga ekonomiska politik.
Förmodligen är Al Gore den som är bäst skickad att föra detta vidare. Om ekonomin i USA ser lika bra ut i november som idag är det säkert Gore som vinner. Oavsett vad jag tycker…
Antalet böcker om de två som i november ska slåss om det vad som brukar kallas världens mäktigaste ämbete är i snabb tillväxt.
Roligast hittills är "Shrub - the short but happy political life of George W. Bush" (Random House) av Molly Ivens och Lou Dubose. Molly Ivens är en av USAs fränaste och självständigaste politiska kolumnister - motsvarigheten i Sverige är Veckans affärers Malin Siwe - och skildringen av Bush präglas av distans och ironi. Berättelsen om Bush som affärsman är avslöjande och skildringen av hans begränsade roll som guvernör i Texas är nyttig.
Guvernören fyller helt enkelt ingen särskilt viktig roll i den texanska författningen.
Republikanen Bush är en stor fars förhoppningsfulla son. Det gäller också hans demokratiske motståndare Al Gore, son till senatorn Albert Gore som blev mest uppmärksammad som en inledningsvis mycket ensam motståndare i senaten till Vietnamkriget. Newsweek-journalisten Bill Turque har skrivit en rak och okomplicerad biografi, "Inventing Al Gore" (Houghton Mifflin). Den är inte alls underhållande som "Shurb" men rik på fakta och skyggar inte alls för Al Gores dåliga sidor (hans sociala oförmåga, hans benägenhet att predika och hans ovana att ljuga för att förstora sin egen roll i olika sammanhang).
Nyttig läsning
Turques behandling av Al Gores eländiga bok "Earth in the Balance" (nu nyutgiven) är nyttig läsning. Men först och främst är och förblir Gore politiker så det är föga sannolikt att den bokens överdrifter skulle få spela någon större roll för en president Gore.
George-reportern Elizabeth Mitchell har skrivit en bok om George W Bush som i sitt upplägg är snarlik Turques om Gore. "W - revenge of the Bush dynasty" (Hyperion) är alltså inte alls så roande som Molly Ivens bok men förmodligen sanningsenligare.
Om jag vore amerikan - vem skulle jag rösta på ? Den frågan har jag ställt mig inför varje presidentval sedan JFK valdes. Årets val ter sig som ett val mellan två snarlika proffspolitiker. Gore är tveklöst den kunnigaste och mest mångsidige. Jag har sett honom i debatt och han är nästan lika duktig som Clinton. W är en enklare, mindre komplicerad och mindre sofistikerad politiker. Clintons lycka berodde på rätt val av finansminister och riksbankschef samt på arvet från Reagans lyckliga ekonomiska politik.
Förmodligen är Al Gore den som är bäst skickad att föra detta vidare. Om ekonomin i USA ser lika bra ut i november som idag är det säkert Gore som vinner. Oavsett vad jag tycker…
lördag 3 juni 2000
Sagan om Krita
Det skrivs sällan skönlitteratur från näringslivets värld. Peter Eriksons Sagan om Krita utger sig för att vara en skönlitterär beskrivning av PR-företaget Riktas uppgång och fall. Men i själva verket är boken en i och för sig välskriven promemoria om just detta. Men Rikta är utbytt mot Krita och alla figurerande personer (ehuru alla lättidentifierade för den initierade) är utbytta mot andra namn.
Dumt!
Peter Erikson är självkritisk på ett genomtänkt och balanserat sätt, men också - med all rätt! - oerhört kritisk mot statsminister Göran Persson, statsrådsberedningen och UD.
Erikson hade hjälpt den granskning som KU nu bedriver bättre genom att skriva sin vitbok. Det hade tagits mera på allvar.
Fallet med Riktas fall och den aktiva roll som landets högsta politiska ledning hade i det sammanhanget är en skandal som en Vilhelm Moberg kunnat göra skönlitteratur av. Nu kan man hoppas att Per Unckel och KU lyckas utkräva ansvar av de skyldiga, som söker dölja sig bakom allehanda rökridåer.
Hur Göran Persson, med flera, agerat förstår man väl när man läst Sagan om Krita.
Det är ingen uppbygglig historia.
Dumt!
Peter Erikson är självkritisk på ett genomtänkt och balanserat sätt, men också - med all rätt! - oerhört kritisk mot statsminister Göran Persson, statsrådsberedningen och UD.
Erikson hade hjälpt den granskning som KU nu bedriver bättre genom att skriva sin vitbok. Det hade tagits mera på allvar.
Fallet med Riktas fall och den aktiva roll som landets högsta politiska ledning hade i det sammanhanget är en skandal som en Vilhelm Moberg kunnat göra skönlitteratur av. Nu kan man hoppas att Per Unckel och KU lyckas utkräva ansvar av de skyldiga, som söker dölja sig bakom allehanda rökridåer.
Hur Göran Persson, med flera, agerat förstår man väl när man läst Sagan om Krita.
Det är ingen uppbygglig historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)