söndag 29 september 2019
Så här är det i Sverige....
Det
offentliga Sverige, politiker såväl som tjänstemän, är närmast besatt av
trygghetsskapande åtgärder. Var och en på sitt område. Men förmågan att se
skillnaden mellan de viktiga och det oviktiga saknas ofta.
Det skriver
Malin Siwe om i en lysande krönika i Fokus.
Malin
Siwe återkommer då och då som krönikör i olika tidningar. Nu alltså i Fokus.
Siwe har alltid haft en unik
förmåga att plocka upp nyheter från det som händer landet runt och att sedan
använda dessa exempel för att illustrera det svenska politiska systemets
oförmåga att prioritera.
Nu ägnar hon sig åt
stolligheter från olika fält: Riksteaterns intimitetskoordinator,
alkoholtillstånd i Allerum, Boverkets regler om tillgänglighet och säkerhet med
mera.
Slutsats: Självklart ska det offentliga ägna sig
åt att göra Sverige säkrare och tryggare. Men politiken ska göra det vi medborgare
inte kan göra själva, som att se till att polis, åklagare och domstolar får
bättre möjligheter att hantera gängkriminaliteten.
Widar Andersson på
Folkbladet är en annan iakttagare som
kan skilja mellan de viktiga och det perifera:
Den misskötta invandringspolitiken är den enskilt största
förklaringen till SD: s framgångar. Människor ser vad de ser ute i samhället
och som de övriga sju partierna har agerat under flera år har det varit lätt
för många människor att känna sig övergivna och missförstådda. Partierna -
och dessvärre också flertalet stora mediehus - har inte varit vuxna
uppgiften att diskutera invandringen som den viktiga sakpolitiska fråga som den
är.
Boris Johnson och Donald
Trump - likheter och olikheter
Boris
Johnson jämförs ofta med Donald Trump. Det finns givetvis skäl för det. Donald
Trump är ju uppenbart mycket förtjust i Brexit eftersom han hoppas att det
kraftigt ska försvaga EU som han hatar eftersom han vill få bort alla
övernationella organ. Men jämförelserna är ofta överdrivna. Åtminstone om man
ser hur det varit innan BoJo blev premiärminister så har han politiskt stått
ganska långt från presidenten.
Men Sunday Times pekar idag på likheter mellan de båda som har
mycket lite med politik att göra. Det handlar om förhållandet till kvinnor. Där
har Trump och Johnson många likheter - och det är inget nytt. Johnsons många
otrohetsaffärer är väl belagda.
Men det
Sunday Times skriver om idag
(och so antytts i brittiska medier de senaste dagarna) är något därutöver. Det
tycks som att Johnson under sin tid som borgmästare i London haft ett
förhållande med Jennifer Arcuri. en amerikansk tidigare fotomodell och
entreprenör.
Johnson
misstänks nu ha varit behjälplig med att förse henne med offentliga medel på
ett sätt som misstänks strida mot de regelverk som gällt.
Sunday Times:
The scandal is now the subject of four
official investigations. On Friday the Greater London Authority’s (GLA)
monitoring officer took the unprecedented step of referring the matter to the
police watchdog to assess whether the prime minister should be investigated for
the criminal offence of misconduct in public office.
The watchdog has been asked to
consider this newspaper’s disclosures that Arcuri’s company received £11,500 in
sponsorship cash from an organisation that was Johnson’s responsibility as
mayor and the privileged access she was given to three of his trade missions
despite being ineligible for all of them.
Fyra offentliga
utredningar pågår således nu om något brottsligt förevarit.
Samtidigt berättar tidningen nu att
Johnson bett drottning Elisabeth om ursäkt för sin hantering av beslutet att
stänga parlamentet under lång tid.
lördag 28 september 2019
Trumptwitteranalys
Det är inte
lätt att analysera president Trumps twitter. När han idag på förmiddagen
(amerikansk tid) fyrar av en serie tweets av detta slag (se nedan) så kan man
antingen gissar att det är ett tecken på nervositet eller att han tvärtom
signalerar (vill signalera?) kampvilja.
Donald J. Trump
@realDonaldTrump
KEEP AMERICA GREAT!
Donald J. Trump
@realDonaldTrump
MAKE AMERICA GREAT AGAIN!
Donald J.
Trump
@realDonaldTrump
·2h
PRESIDENTIAL HARASSMENT
Särskilt den
senaste av dessa som förbryllar mig. Söker han sympati för förberedelserna till
riksrättsåtal i stället för att gå till attack? Att tala om trakasserier ter
sig väl lite lamt?
Är detta en
effektiv kommunikation eller ett tecken på att Trump är oroad och nu
defensivare än vanligt?
Någon läsare
som vill bidra till analysen?
fredag 27 september 2019
Facken som framtidskraft
Jag följer
med intresse de svenska arbetsmarknadsorganisationernas utveckling. Det gör jag
av flera skäl. Ett är att de inte minst i vår svenska samtid har ett utrymme
att ta för sig som framtidsspanare och sanningssägare i ett politiskt klimat
som - diplomatiskt uttryckt - nu inte ter sig särskilt löftesrikt.
Jag skrev om
podden för ett halvår sedan. Här.
Det senaste
poddavsnittet var en intervju som programledarna Futurions VD Ann-Therese
Enarsson och arbetsmarknadsreportern Anna Danielsson Öberg gjort med Victor
Bernhardtz som bär titeln Ombudsman för digitala
arbetsmarknader på Unionen.
Bernhardtz
grundade en gång, berättade han, tillsammans med Daniel Suhonen
vänstertankesmedjan Katalys.
Jag vet inte
om Bernhardtz är medveten om hur har utvecklats därefter. Men det är han nog.
Katalys och
de LO-förbund som står bakom den är de mest reaktionära företrädarna i den
svenska samhällsdebatten. Med blicken fast fäst i backspegeln är de motståndare
till allt nytt och hyser en rött nostalgisk förhoppning om att alltid ska
återgå till så det var en gång för bra länge sedan.
I
poddintervjun pläderar han däremot för nytänkande, för experimenterande, för
framtidens oupptäckta möjligheter och understryker att Unionen, Sveriges i
särklass största och mäktigaste fackliga organisation, är bärare av detta
positiva framtidstänk.
Bernhardtz
låter som en mycket smart person och det är nog ingen tillfällighet att han i
intervjun nämner sitt samarbete med Fredrik Söderqvist.
På Unionen
pågår ett utvecklingsarbete för att anpassa fackligt arbete till dagens och
morgondagens arbetsvillkor och där har Söderqvist haft en nyckelroll under ett
antal år.
På
Entreprenörskapsforums hemsida läser jag
att Entreprenörskapsforums doktorand Fredrik Söderqvist, även BTH och
Unionen, har tilldelats stipendium från Sverige-Amerika Stiftelsens för att
studera vid MIT, USA. Han kommer att fördjupa sig i arbetsmarknadsekonomiska
frågor som rör fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och kollektivavtalens
roll i att lindra negativa konsekvenser av strukturomvandling.
BTH är
Blekinge tekniska högskola där Entreprenörskapsforums chef Johan Eklund är professor.
Podden är
mycket väl värd at lyssna på och man ska nog bland annat notera hur häpna de
båda intervjuarna låter. Plötsligt möter de tankar som är helt nya i den
facklig värld de oftast vistas i och där de flesta har oändligt svårt att tänka
nytt, att söka göra något som inte är väl känt sedan fornstora dar.
Facken som
en positiv framtidskraft i svenskt samhällsliv kan te sig som en sensationell
tanke. Det finns så många sura, fantasilösa pampar i den världen som aldrig
vågat tänka nytt i detta århundrade.
Men lyssna
på Bernhardtz så får ni höra...!
300 miljoner indiers avföring hamnar i det
fria
En artikel på New
York Times op-ed-sida idag ger ett intressant perspektiv på aktuella frågor om
mänsklighetens situation idag och i morgon. Det handlar om en betydande del av
befolkningen i Indien.
Artikelförfattaren Sabah Hamid har arbetat i Indien för
Bill and Melinda Gates Foundation och han är upprör över att den
indiske premiärministern Narendra Modi fåt en utmärkelse av stiftelsen för ett
specifikt projekt han initierat.
Hamids ilska
gäller dock något helt annat, nämligen Modis politik vad gäller bland annat
Kashmir.
Men det jag fäste mig vid i artikeln var Modis Swachh
Bharat Abhiyaan, or Clean India Mission, which claims to have built 100
million new toilets in India over the past five years.
100 miljoner
nya toaletter de senaste fem åren.
Toaletter?
Självklart kan man tycka. Alls icke:
More than
300 million Indians were still defecating in the open
in 2017, according to the World Bank.
300 miljoner
indiers avföring hamnar i det fria.
Artikeln
innehåller flera läsvärda faktauppgifter i frågan, men den är en påminnelse om
att ekonomisk utveckling är en förutsättning för anständigt liv.
torsdag 26 september 2019
Vem hittar på fake news?
Det råder
ingen brist på samtida skandaler. En fråga som allt oftare dyker upp i sådana
sammanhang är hur väl medierna visat sig vara oberoende och inriktade på
faktakoll - eller om de dragits med av olika drev och närmast blint rusat i
samma riktning.
Det talas om demokratins kris. I sådana sammanhang ska man inte
glömma att en viktig grundpelare för den västerländska demokratin är
fristående, sakligt granskande medier och inte minst att olika medier
konkurrerar med varandra just med granskningar - inte hänger ihop om samma
verklighetsbeskrivning.
Nu förlorar
medierna i förtroende och det
dystra är att detta inte sällan är välförtjänt.
SvDs alltid
intressanta podd ägnade sig
tidigare i veckan åt tidskriften Filters avslöjande
om skandalen de ”apatiska flyktingbarnen”.
Tidskriften
Kvartal har ägnat artikelförfattaren Ola
Sandstig en timslång, och mycket intressant utfrågning.
I Kvartal
intervjuas han av chefredaktören Jörgen Huitfeldt som utsattes för mobbing från
Sveriges Radio när han lämnade det företaget för nystartade Kvartal. Så han vet
en hel del om hur tufft det är ett på minsta sätt bryta mot den svenska
mediekonvenansen.
I sammanhanget
är det värt notera att ”de apatiska flyktingbarnen” kom upp när Sandstig
arbetade på en bok som på Sandstigs hemsida fick denna
rubrik när han offentliggjorde projektet:
”Fake News” – ny bok om etablerade mediers bristande
rapportering
I sin krönika i veckans
nummer av Affärsvärlden skriver Erik Hörstadius om den svenska krisens olika
aspekter hänger samman med att ”ledande medier jamsar med uppenbart oförmögna
till seriöst ansvarsutkrävande”.
Den
offentliga fiktionen idag är att ”fake news” är något som hittas på i olika
sociala medier.
Tyvärr är
det inte alls så enkelt vilket historien om de apatiska flyktingbarnen bara är
en illustration av. Det är de etablerade mediernas ”fake news” som har störst
genomslagskraft.
Vad betyder Hongkong för
Taiwan?
Opinionen på
Taiwan och i Hongkong vittnar om att kommunistpartiets hårdföra framfart har
alienerat särskilt den yngre delen av befolkningen. Det innebär dels det
uppenbara misslyckandet att den första generationen som vuxit upp i Hongkong
efter att staden överlämnades från Storbritannien 1997, också är den del av
befolkningen som känner störst känslomässigt och politiskt avstånd till Kina.
Det konstaterar Jojje Olsson i en analys i Dagens Arena.
Han pekar på att spänningen i Hongkong och utvecklingen i Taiwan
innebär att ju lägre den kinesiska regimen väntar med att implementera en
politik som ökar Kinas politiska inflytande i Hongkong respektive Taiwan, desto
större växer sig motståndet mot just en sådan politik.
Räkna därför med upptrappad kinesisk påverkan inför
presidentvalet på Taiwan i januari,
inklusive politiskt våld och cyberoperationer. För att ta plats i partiets
historieböcker – vid sidan av Mao Zedong och Deng Xiaoping – som ledaren som
genom slutförde enandet av Kina genom en återförening med Taiwan, jobbar
president Xi Jinping nämligen med tiden emot sig.
Taiwan är en
välfungerande demokrati och därför både ett föredöma för opinionen i Hongkong
och ett skäl till varför alltfler taiwaneser känner en nationell hemhörighet i
stället för att se sig om en del av Kina.
Detta ses tydligt i de undersökningar om upplevd identitet som
National Chengchi University, ett av Taipeis ledande universitet, har genomfört
varje år sedan 1992, vilket var året då ladets första fria parlamentsvalet ägde
rum.
Andelen
svarande som ser sig själva som “taiwanes” snarare än “kines” har mer än
fyrfaldigats sedan 1992 och uppgår nu till 56,9 procent. Samtidigt har svarsalternativet
“kines” minskat från en högstanivå på 26,2 procent till 3,6 procent i år.
(Övriga svaranden ser sig som en mix av de båda alternativen.)
Svarsalternativet “taiwanes” ökade med 2,4 procentenheter jämfört i fjol; den
största ökningen på fem år.
Samma trend
kan ses vad gäller önskad relation till Kina. Andelen svarande som vill se
Taiwan förklara sig självständigt – antingen genast eller på lång sikt –
har sedan 1994 ökat från 11,1 procent till 25,7 procent. Andelen som vill se en
återförening med Kina har under samma period minskat från exakt 20 till drygt
10 procent.
Den aktuella
utvecklingen innebär att alltfler företag flyttar från Kina - bland annat till
Taiwan. Det gör också Taiwan alltmer intressant för det svenska näringslivet.
onsdag 25 september 2019
Stackars Donald Trump...
Under
eftermiddagen har Trumps twitter varit mycket aktiv. Ett genomgående tema har
varit hur synd det är om honom
There has been no
President in the history of our Country who has been treated so badly as I
have. The Democrats are frozen with hatred and fear. They get nothing done.
This should never be allowed to happen to another President. Witch Hunt!
Ingen president i
USA:s historia har behandlats så illa som han. Demokraterna hatar och fruktar
honom. Detta borde inte vara tillåtet att hända någon annan president. Häxjakt.
Det är väl
känt att presidenten inte är en beläst person. TV-tittande och twittrande är
hans intellektuella aktiviteter.
Jag bodde i
USA under president Richard Nixons sista år som president (1974). Han skulle ha
fällts i kongressens riksrättsprocess för sitt agerande i Watergate-skandalen
men valde i stället att avgå självmant. Han hade ett helvete långt värre än
Trumps...
Bill Clinton
ställdes inför riksrätt men frikändes.
Nä, det är
inte särskilt synd om Trump.
EES-avtalet, Norge och
Storbritannien
Hva er
EØS-avtalen og hvorfor er den så viktig for norske bedrifter og arbeidsplasser?
Det är rubriken på en kurs som den norska
marknadsliberala tankesmedjan Civita inbjuder till. Den är särskilt inriktad på
att ge svar till unga politiker.
Det är nog en och annan svensk som skulle ha nytta av att sätta
sig in i EES-avtalet eftersom det är ett sätt att hantera ett lands relation
till EU utan medlemskap. Det gäller kanske särskilt Brexit-debattörer.
När
Storbritannien röstade om sitt EU-medlemskap 2016 fanns hela tiden EES-avtalet
närvarande som en möjlighet. Det var och är ett sätt att hantera relationen
till EU för ett land som Norge som i två folkomröstningen (1972 och 1994) sagt
nej till medlemskap.
EES-avtalet
är givetvis inte ett helt okomplicerat sätt att hantera relationen mellan Norge
och EU. Här en artikel som ger
en inblick.
Flera partier
på Stortinget vill lämna EES: SV, Senterpartiet och Rød.
Inom
näringslivet finns en betydande oro för den politiska kritik som riktas mot
ESS-avtalet. Näringslivsorganisationen Virke har nyligen släppt en rapport med detta
budskap: Norge kan tape 48 milliarder kroner bare det første året ved å gå ut.
Sannolikheten
att Storbritannien nu skulle bli EES-medlem torde dock inte vara så stor men
just nu är väl inget helt otänkbart.
tisdag 24 september 2019
Dags för OPS come back?
De flesta är överens om att Sverige har byggt upp en infrastrukturskuld. Vårt land har både underinvesterat i ny infrastruktur och försummat underhållet. Sett till totala transportinfrastrukturinvester
Det skrev Stefan Stern nyligen i en tankeväckande krönika i Affärsvärlden.
Han berör ett ämne som av lite olika skäl blivit politiskt oberörbart: OPS, Offentlig-privat samverkan.
Lyssna på Stern:
I Nederländerna expanderades nyligen nationella motorvägar med hjälp av OPS, och det övervägs för det omfattande underhållsprogrammet för broar och tullar. I Norge går man vidare med OPS för viktiga vägprojekt. Likaså utvecklas samverkansmetoden i Storbritannien, Tyskland och USA liksom i flera andra länder.
Den privata OPS-parten ersätts för infrastrukturtjänsterna via brukaravgifter när infrastrukturobjektet är färdigbyggt. Detta har givit starka incitament att färdigställa infrastrukturobjektet så fort som möjligt. Underhållet blir mer kontinuerligt och effektivt.
Han avslutar med ett konkret förslag:
Riksdagspartierna säger sig vilja hålla ihop Sverige, och minska alla sorters avstånd mellan stad och land. Med långsiktiga spelregler för privat kapital att aktivt bidra inom främst större nationella projekt, så kan statens resurser snabbare användas till investeringar som är viktiga regionalt eller lokalt. Regeringen drar nu frågan om OPS i långbänk. Men de två regeringspartierna har endast 33,2 procent av mandaten i riksdagen. Om de andra riksdagspartierna fattar majoritetsbeslut så skulle detta ligga utanför januariöverenskommelsens 73 punkter. Ett beslut om OPS skulle inte försvaga budgeten. Det skulle ha potential att släppa loss ett nytt betydelsefullt samarbete mellan staten och kapitalet.
Onekligen en intressant frågeställning.
Riksrätt mot Trump?
Om du
erbjuds vadslagning om vem som ska segra i det amerikanska presidentvalet i
november nästa år så ska du åtminstone som läget just nu utvecklas absolut inte
satsa på något annat än Donald Trumps omval.
‘Seismic
change’: Democratic hold-outs rush toward impeachment är rubriken i POLITICO idag. Den
jordbävning som tidningen ser handlar om att opinionen inom det demokratiska
partiet pekar mot att alltfler vill se en riksrättsprocess mot Donald Trump.
Det är inte
så att det under presidentens tid i Vita huset saknats skäl för en sådan. Men
det är egentligen helt ointressant eftersom den ende som skulle vinna på en
process är president Trump.
En riksrättsprocess i representanthuset - demokraterna i
majoritet - skulle ”fälla” Trump men han skulle därefter omgående frikännas av
den republikanska majoriteten i senaten.
Ur de
amerikanska väljarnas perspektiv skulle det, menar jag, bara illustrera att
politikerna i huvudstaden mera ägnar sig åt politiskt spel än åt omtanke om
medborgarna.
En
riksrättsprocess skulle älskas av medierna men den skulle också sluka all
uppmärksamhet och den skulle också, tror jag, därför stärka Trumps möjlighet
att bli omvald.
Den fråga
som nu upprör demokraterna handar om att presidenten sannolikt sökt påverka den
politiska ledningen i Ukraina att granska Joe Bildens son Hunter och dennes
välavlönade styrelsepost i ett företag i Ukraina.
Detta må
vara ännu ett i raden av Trumps övertramp men dess betydelse för medborgarna är
noll.
Amerikansk
politik domineras av jurister och juridik spelar där en mycket stor roll.
Representanthusets talman Nancy Pelosi har sökt
erbjuda riksrättsopinionen motstånd. Hon har den i sammanhanget högst
respektabla åsikten att en demokrat som går segrande ur presidentvalet är
oändligt mycket viktigare än en meningslös riksrättsprocess vars utgång är känd
på förhand.
Men att döma
av de amerikanska medierna börjar hennes motstånd nu svikta.
Donald Trump
har allt intresse i världen att bidra till att Pelosi förlorar den striden och
har tycks ju knappast behöva anstränga sig särskilt mycket för att förse
riksrättsopinionen med nya argument...
Vänstern attackerar
oavbrutet valfriheten
I Jöken (januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L) heter
det i punkt 9:
Den enskildas valfrihet är en
central del av den svenska välfärdsmodellen. Därför behövs en mångfald av
aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som
underlättar den enskildes aktiva val. Regeringen kommer inte att driva eller
arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att
införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden. Höga kvalitetskrav
ska vara styrande.
Jag tror att detta på sina håll tolkats på ett helt naivt sätt.
”Regeringen kommer inte” kan tolkas som att Socialdemokraterna ingått en
överenskommelse i enlighet med formuleringen i denna punkt.
Så är inte
fallet. De två statsråd - Anna Ekström och Ardalan Shekarabi - som nu i olika
sammanhang fortsatt driver den kampanj som man trodde var avslutad torde dölja
sig bakom tanken att de gör så i sin egenskap av partimedlemmar och inte som
regeringsmedlemmar.
Ute i
kommunerna drivs Ekströms, Shekarabis och Daniel Suhonens teser av både
politiker och vänsterfack. Här finns uppenbart inga restriktioner.
Huvudmålet
är - nu som tidigare friskolorna - trots att alla fakta talar för den stora
positiva betydelse dessa har och haft för det svenska utbildningssystemet.
I debatten
från vänstern vimlar det av missuppfattningar som ibland är närmast rörande.
Mats Wingborg skriver i Dagens Arena idag
om hur några svenska friskolors investeringar utanför Sverige innebär att ”allt
mer skattepengar flyter iväg”.
De allra
flesta svenska företag som utför tjänster för offentlig sektor - t ex
byggbolagen - är också verksamma utomlands.
Men den
svenska vänstern är fortsatt så förvirrad i frågor om ekonomi att den tror att
köp av ett företag och expansion utomlands är en kostnad och inte en
investering i framtiden.
De
fortgående attackerna mot friskolorna är ett svek mot överenskommelsen i Jöken.
Är det inte
dags för C och L att säga ifrån på skarpen?
söndag 22 september 2019
Vad kommer efter
välfärdsstaten?
Folkomröstningen
om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Inför den hade Svenska
arbetsgivareföreningen startat en informationsverksamhet om energifakta. Efter
folkomröstningen tog föreningens ordförande Curt Nicolin ett initiativ som
gjorde att verksamheten fortsatte men med ett nytt namn och nytt syfte:
Näringslivets ekonomifakta.
Jag kommer väl ihåg mötet då Nicolin förklarade behovet av
verksamheten. Det viktigaste målet var, menade han, att sprida kunskap om vinstens
positiva betydelse i ett välfungerande samhälle.
Inte bara i
Sverige är ”vinst” ett problematiskt begrepp. Även engelskans ”profit”
uppfattas av många negativt - som om vinsten inte förknippades med moral. Men i Sverige
gör begrepp som ”lotterivinst” att ordet vinst inte förknippas med ansträngning
och arbete utan med tur.
Den
socialdemokratiska välfärdsstat som byggdes upp efter andra världskriget och
som efterhand blivit en del av den svenska identiteten har skapat en sällsam
dualism. Socialdemokratins pragmatiska ledare har å ena sidan sökt värna företagandets
konkurrenskraft men å andra sidan sett ”välfärdsstaten” som ett bygge som bara
skulle styras politiskt där den amerikanske ekonomen William Baumols tes från
1960-talet skapade en avgränsning av effektiviteten. Baumols exempel var en
stråkkvartett av Beethoven. Det tar lika många musiker lika lång tid att spela
verket idag som det tog för 200 år sedan. Det är en vilseledande föreställning
även om den är tillämpbar t ex på musikens område.
Under
1980-talet växte insikten om välfärdsstatens skörhet. Det berodde på två
faktorer. Dels skapade växande efterfrågan ett tryck som kom att kräva ökad
valfrihet. Det var i grunden oförenligt med hur välfärdsstaten konstruerats.
Dels blev det uppenbart att om 100% av BNP skulle kunna avropas av
välfärdstatens medborgare skulle ekvationen inte hålla.
Jag deltog i
arbetet på SAF med att utveckla modeller som skulle förlänga välfärdsstaten.
Det började med förskolan Pysslingen. Den som vill få denna tid och dess debatt
belyst rekommenderas varmt Karin Svanborg-Sjövalls bok ”Kentucky
Fried Children? : om den svenska valfrihetens rötter” som kom ut
2011.
Svanborg-Sjövall
skrev fem år senare essän ”Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig
älska staten”.
Men nu är
det dags för ett uppbrott. Tillsammans med Emanuel Örtengren skrev
Svanborg-Sjövall nyligen i Dagens Industri:
De borgerliga partierna, som fortfarande förenas av en gemensam
syn på marknadsekonomins centrala roll för att skapa välstånd och välfärd,
måste ta upp Socialdemokraternas kastade handske. I välfärdsfrågorna behöver
Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna också våga tänka
i nya banor.
Även om det är uppenbart att framtidens välfärd inte kan säkras
utan privata företag får borgerligheten inte reduceras till att försvara
1990-talets valfrihetsreformer. Möjligheten att välja skola och vårdgivare bör
värnas, men hybridmodellen med offentlig finansiering och privata utförare har
brister som inte går att bortse från.
Dagens valfrihetsmodell har lärt medborgarna att ställa krav.
Samtidigt blir samhällskostnaden av detta lätt osynlig för den enskilde. Det är
till exempel svårt att neka patienter behandlingar som egentligen anses för
dyra.
De skriver
att kombinationen av osynliga kostnader och bristande konkurrens gör att den
offentliga välfärden ångar på mot en kostnadsexplosion. För att undvika ett
scenario där välfärdens svällande utgifter tränger ut angelägna satsningar på
polis, försvar, infrastruktur och företagande behövs omfattande systemreformer.
De pekar på
tre reformområden:
1. Vården måste
gå mot mer privat finansiering.
Det är en
myt att försäkringssystem enbart skulle gynna de rika. Europeiska
välfärdssamhällen som Nederländerna och Schweiz visar tvärtom att genomtänkta
regleringar och subventioner till låginkomsttagare kan kombinera ett minskat
offentligt åtagande med vård som är jämlik, högkvalitativ och mer tillgänglig
än den svenska. Överlag bör tilläggsfinansiering uppmuntras.
2. Gör
socialförsäkringarna mer individualiserade och kontobaserade.
3. Tänk
nytt kring välfärdsmarknadernas utformning. Ska välfärden
kunna utvecklas framöver måste politiken lägga tyngdpunkten vid resultat, inte
hur arbetet utförs.
Hanne
Kjöller har pedagogiskt förklarat hur
illa vårt nuvarande välfärdssystem fungerar
Det sjuka på barnakuten är inte utbudet av vård –
det är en aldrig sinande efterfrågan. Feber, snuva, vinterkräksjukor,
halsfluss, öroninflammationer, vattkoppor och någon bruten tå hör barnaåren
till. Och behöver man söka vård, vilket man sällan behöver, är det inte på
sjukhus utan på närakuten eller en vårdcentral.
Samtidigt
pågår en samhällsdebatt som komplicerar diskussionen. I både USA och
Storbritannien diskuteras omfattningen av företagens samhällsansvar. Tidigare
klassiskt liberala tidningar som The Economist och Financial Times har
försjunkit i en oftast ganska flummig debatt.
Den
relevanta diskussionen handlar om det professor Luigi Zingales kallar
spänningen mellan pro-market å ena sidan och pro-business å den andra. En
politik som säkerställer marknadseffektivitet innebär inte att det enskilda
företagets intresse gynnas.
Enligt min
mening är det den ena av två problem för vidareutvecklingen av det som ska
komma efter den gamla välfärdsstat som sakta men säkert håller på att bryta
samman och där en diskussion av det slag Svanborg-Sjövall och Örtengren för är
högst aktuell och relevant.
Man måste säkerställa effektiviteten och då kommer starka
särintressen också på företagssidan att slåss för den gamla kvasimarknadsmodell
som ger dem fördelar gentemot nyskapande konkurrenter.
Det andra
problemet är vinstens roll i det som kommer efter
välfärdsstaten. Det finns, som DI-debattartikeln påpekar, goda exempel i Europa
på välfungerande alternativ till dagens svenska ordning. Men finns många skäl
mot att använda USA som modell,
För en
framgångsrik debatt framöver måste vinstbegreppet hanteras bättre inte bara av
politiker och medier utan också av företagen själva.
Daniel
Suhonen blev smått hysterisk inför
budskapet i DI-artikeln: Timbro är livsfarliga. Men det intressanta i hans
utbrott är att han inte lyckas värja sig för problembeskrivningen utan bara
krampaktigt söker hålla fast vid det gamla. I den konservatismen kommer han ha många
medspelare.
Men
1900-talet svenska välfärdsstat är om ännu inte död så döende.
Om man
klarar av att hantera vinstdiskussionen borde vägen ligga öppen för en fortsatt
utveckling av en högst anständig samhällsmodell.
Om forskning som politiskt slagträ
Med femtio
års erfarenhet av samhällspolitisk debatt finns det ett argument som jag alltid
ställer mig skeptisk till, nämligen påståenden som ”vetenskapen visar /
forskarna är ense”. Det spelar ingen roll vad som avses men jag har under åren
upplevt att många sådana ”enigheter” visat sig vara ibland grundlösa, ibland
vara bara vilseledande eller ofullständiga.
Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala
universitet, tar upp frågan i en krönika i Sveriges
Radios ”God morgon världen”.
Tänkvärda
ord:
Uttrycket ”forskning visar” utgör något av debattens hårdvaluta.
Därför rycks och slits det i forskare som aldrig förr. Den som kan lägga in en
länk till vad ”forskning visar” behöver ofta inte bemöda sig om att göra så
mycket mer för att styrka sina påståenden. Ibland känns det som om vi människor
slutat lita på vår egen förmåga att argumentera. I stället efterfrågar vi
forskningsresultat. Och eftersom forskningen ofta kan peka i olika riktningar
så kan var och en kan finna något som passar de egna syftena. (- - -)
De forskare som ägnar sig åt områden som är heta i debatten
löper särskilt stora risker att bli utnyttjade för olika debattsyften. (- - -)
Diskussionen om så kallad faktaresistens har inte sällan haft
ett von oben-perspektiv, med ett underliggande antagande om att forskare skulle
vara fria från de filter alla människor ser verkligheten genom. Det är de
förstås inte. Vi är alla i någon mån faktaresistenta. I bästa fall kan en
forskarutbildning göra forskaren mer uppmärksam på filtren. Men även
forskarvärlden är fylld av sociala normer och påbjudna åsikter, också i
politiskt laddade frågor. Det här bör omgivningen vara uppmärksam på – men
också forskare bör påminna varandra om sina filter.
Om man inte är specialinsatt i ett ämne är det svårt att bedöma
kvaliteten i ett forskningsresultat. Det gäller även forskare. (- - -
)
Det finns en varningssignal att vara uppmärksam på:
tvärsäkerhet, till exempel kategoriska påståenden om komplicerade samband på
samhällsnivå. För att ta den nu så intensiva debatten om kriminalitet som
exempel, bör man vara vaksam både vad gäller påståendet om att hårdare straff
leder till lägre brottslighet och påståendet att hårdare straff inte leder till
lägre brottslighet. I båda fallen beror det på. Vad menas med hårdare straff?
Hur är straffen utformade? Vilken typ av brottslighet? Och så vidare.
Det här är en form av skepsis som är viktig att upprätthålla.
Och den ska inte förväxlas med relativism eller bristande respekt för kunskap.
Tvärtom tyder sådan skepsis på just respekt för alla de komplikationer verklig
kunskap rymmer. En respekt inte minst forskare har ett särskilt ansvar att
försvara.
Bra
kompletterande läsning är Björn Lomborgs artikel idag:
Polariseringen i debatten försvårar smarta lösningar
lördag 21 september 2019
Sverige snart som Danmark?
Reträtterna
är i gång – snart är Sverige som Danmark. Det skriver Johan Hakelius i sin
Expressen-krönika idag. Han pekar på hur
den danska socialdemokratin utmanövrerat Danskt Folkeparti genom att inta en
position i invandringspolitiken som legat DF nära.
Hakelius:
”En efter en radar socialdemokratiska tänkare och karriärister
upp sig – Irene Wennemo, Torbjörn Hållö, Ardalan Shekarabi, för er som vill ha
namn – och framhåller den danska socialdemokratin som modell.
En del av dem ger sken av att det handlar om att de danska
socialdemokraterna nyligen bildat en vänsterregering. Men egentligen handlar
det om att de danska socialdemokraterna både har varit beredda att samarbeta
med Sverigedemokraternas motsvarighet, Dansk Folkeparti, och själva har lagt
sig till med mycket av Dansk Folkepartis program.
Precis så kommer det att bli här i Sverige också. Det är bara en
fråga om tid.”
Vi får se.
Den danska vänsterregeringen har nog en del svårigheter framöver också på detta
område.
Men nu är
det värt att notera vad som hänt just idag på den borgerliga kanten i dansk
politik.
En av dansk
politiks ledande gestalter, tidigare utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen, kan
idag glädjas åt att hans son Jakob Ellemann-Jensen nu tagit över posten som
ordförande i det stora borgerliga partiet i Danmark, Venstre.
Kanske än
mer noterbart ur det perspektiv som Hakelius lyfter fram är det faktum att
partimötet med stor majoritet till vice ordförande i partiet valde den tidigare
migrationsministern mm Inger Støjberg,
I
Berlingske skriver kommentatorn
Thomas Larsen om henne:
Ellemann har stærk appel til moderne borgerlige vælgere. Han
står godt i byerne, som Venstre skal have greb om for at kunne fastholde
positionen som det største parti i blå lejr. Men han vil få svært ved at rumme
hele Venstre uden Støjberg ved sin side. Hun står bomstærkt i det mere
traditionelle Venstre – med dybe rødder i Jylland og stærke relationer til
landbrugsvenstre – ligesom hun for mange vælgere står som garant for en stram
udlændingepolitik.
Det är det
sista som gjort henne väl känd och tidvis starkt omdebatterad, nämligen att hon
är en garant för en stram migrationspolitik.
Hur det blir
i svensk politik får vi väl se med tiden.
fredag 20 september 2019
EU-centralism hotar EU:s
framtid
Jag var
engagerad i arbetet inför den svenska EU-folkomröstningen 1994 som ledde till
vårt EU-medlemskap. Ett viktigt argument för medlemskapet var subsidiaritetsprincipen, dvs att beslut ska
fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.
Det slog mig härom dagen att det var länge sedan jag hörde talas
om denna viktiga princip som borde vara helt central i EU:s arbete.
Som
teoretisk princip verkar EU-kommissionen inte ha några problem med att
acceptera subsidiaritet. Fast i praktiken ser kommissionen i stort sett inga
gränser för att ta för sig inom de ansvarsområden som definieras av EU:s
fördrag.
Förra året
släppte kommissionen till exempel en rapport där man
låtit utvärdera hur subsidiariteten fungerar i dag. Där konstaterades det redan i inledningen att:
”There is EU value added in all
existing areas of activity and the Task Force did not, therefore, identify any
Treaty competences or policy areas that should be re-delegated definitively, in
whole or in part, to the Member States.”
Just därför
är det så viktigt att länder som Sverige, som värnar om att EU:s institutioner
håller sig till sina kärnuppgifter och inte detaljreglerar nationella
ansvarsområden som till exempel arbetsmarknadspolitiken, utan aktivt försvarar
subsidiariteten.
Jag är inte
den ende som ställt frågan. What happened to EU subsidiarity? Det är rubriken på en artikel från 2015.
Medlingsinstitutets
nya generaldirektör Irene Wennemo tar upp frågan i en aktuell intervju:
I hennes nya roll ingår att vara en värnare av partsmodellen.
Men under sin tid som statssekreterare yttrade hennes chef Ylva Johansson vid
flera tillfällen sig positiv om EU-lagstiftning kring arbetsrätten, via den
sociala pelaren, vilket många anser skulle vara ett hårt slag mot den svenska
modellen.
– Alltså, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här.
Men där är jag och Ylva Johansson inte överens. Det är svårt för mig att nu
rangordna en person, alltså Ylva. Men jag tillhör dem som är mer bekymrad över
EU:s inflytande över den svenska arbetsmarknadsmodellen. Och jag vet att jag
har rätt. Det är viktigt att vi tillsammans från parterna agerar för att värna
den modell vi har i Sverige, säger Irene Wennemo.
Hon berättar att hon har suttit i väldigt många samtal med
EU-kommissionen i arbetsrättsfrågorna men även fört samtal med andra i
parlamentet.
– De tycker att vår modell är problematisk, men de kan samtidigt
inte peka ut att den leder till några dåliga resultat. Den levererar på alla
punkter, men det stör dem. De vill heller inte ge Sverige några undantag,
eftersom det kan öppna upp för andra länder som inte alls har samma goda
resultat, säger Irene Wennemo.
Faktum är att hon under en längre tid har sett med stigande oro
på hur mer och mer av arbetsmarknadslagstiftningen tenderar att dra sig mot
centralt EU-håll.
– Vi var bekymrade hela tiden under förhandlingarna kring
arbetsvillkorsdirektivet och att det tilläts gå för långt. Samtidigt är det,
som ensamt litet land, svårt att stoppa en sådan process. Därför är det mycket
viktigt att vi lierar oss med andra länder kring detta.
”Viktigt att vi är duktiga här i Sverige”
EU-kommissionens nästa ordförande, Ursula von der Leyen, har
lovat att under sina första 100 dagar lägga fram ett förslag om skäliga
minimilöner för alla anställda inom EU. Förslaget om EU-gemensamma minimilöner
har kritiserats av flera svenska riksdagspolitiker av varierande politisk
hemvist för att det försvagar väljarnas möjligheter att ställa politiker till
svars, samt att det riskerar att öppna för ytterligare överstatlighet inom EU
inom flera områden.
– Ja, processen om minimilöner inom EU är igång och därför är
det oerhört viktigt att vi är snabba och agerar och att vi är duktiga här i
Sverige och samarbetar över partsgränserna, precis som danskarna har gjort. De
har bestämt sig för en enad front och aldrig driva tvister som hamnar i
EU-domstolen för att få nya rättsfall. Den formen av ”vi fixar det
själva-inställning” önskar jag även här, säger Irene Wennemo.
Irene Wennemo tycker att det är viktigt att vi i Sverige är
snabba och samarbetar över partsgränserna för att förhindra alltför mycket
inflytande från EU kring minimilöner.
Och hon tycker faktiskt att Sverige har tagit lovvärda steg i
rätt riktning i en samordning mot EU-inflytandet.
– Vi har skapat en partsstruktur kring EU-frågor. Det är ett
steg i rätt riktning. Det behövs ett samordnat påverkansarbete för att vi ska
kunna behålla modellen och undvika lagstiftning där vi inte vill ha
lagstiftning, säger hon.
Detta är ett
specifikt sakområde, men problematiken är alltså generell. Subsidiaritetsprincipen
behöver återupplivas. Det är tveklöst också till fördel för EU:s framtid om man
vill undvika nya kriser av det slag som Brexit inneburit. EU-centralism i
onödan är det viktigaste framtidshotet för EU.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)