Trumpen Trump kan straffa Norge (SvD 26 sept)

Trumpen Trump kan straffa Norge Trump är så mån om att få Nobels fredspris att USA har offrat många års ansträngningar för att föra in Indien till det västliga geopolitiska lägret. Allt för att tillfredsställa presidentens fåfänga. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Kommer norska Nobelpriskommittén den 10 oktober att meddela att årets fredspris tilldelas president Donald Trump? I så fall kommer jubel att utbryta i Ovala rummet i Vita huset. Om årets fredspris tillfaller någon annan person eller organisation kan man förvänta sig åtminstone en bitter kommentar på Trumps Truth Social-sida. Han har där upprepade gånger också sorgset deklarerat att oavsett vad han gör så kommer han inte få Nobels fredspris. Inför sina Maga-anhängare är han en outsider som aldrig vinner elitens hyllning. Den lista som Trump på Truth Social anfört som skäl till att han borde få fredspriset innehåller dessa punkter: 1. avtalet mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda som undertecknades i Vita huset. 2. att han stoppat kriget mellan Indien och Pakistan. 3. att han stoppat kriget mellan Serbien och Kosovo. 4. att han säkerställt freden mellan Egypten och Etiopien. 5. Abrahamavtalen i Mellanöstern som ”om allt går bra” kommer att skapa fred i Mellanöstern. 6. utan att precisera närmare: ”Ryssland/Ukraina” och ”Israel/Iran”. Att Abrahamavtalen skulle motivera ett fredspris är förmodligen den mest seriösa punkten på Trumps lista, men i dag är situationen i Mellanöstern knappast aktuell i fredsprissammanhang. Den mest intressanta punkten på Trumps lista är Indien/Pakistan. Den 17 juni ringde Trump till Indiens premiärminister Narendra Modi och meddelade att Pakistan skulle nominera honom för fredspriset. Strider mellan de båda länderna om Kashmir hade nämligen avslutats efter tio dagars dramatik och många dödsfall. Trumps roll som fredsskapare hade varit helt betydelselös. Pakistans nominering var avsedd som en förolämpning mot Indien. Trumps samtal ledde till en mycket negativ reaktion från Modi. Om Modi skulle erkänna att han påverkats av Trump för sitt agerande i den 75 år gamla konflikten med Pakistan hade det politiska priset för honom i hemlandet blivit högt. Trumps påstående att Modi vek sig efter att han hotat att höja USA:s tullnivå för Indien var en förolämpning. Inte undra på att Modi reagerade så kraftigt och omfamnade Putin och Xi. Trumps strävan efter fredspriset innebär att mångåriga ansträngningar från USA att föra Indien till det västliga geopolitiska lägret har offrats för att tillfredsställa presidentens fåfänga. USA:s utrikespolitik bedrivs numera utifrån presidentens ego. Under Trumps första tid i Vita huset arbetade presidenten aktivt för att närma sig Indien. Trump deltog i ett ”Howdy Modi”-arrangemang hos den indiska diasporan i Texas och reste till Indien där han besökte Modis hemdelstat Gujarat. Då möttes han av Modi. Den indiske ledaren kramade om Trump som sedan hyllades med musik och dans inför 100 000 åhörare. Så var det då. USA har belagt Indien och Brasilien med tullnivåer på 50 procent, som ett uttryck för Trumps missnöje med Modi och Brasiliens president Lula. Frågan är vad som händer med Norges tullnivå om Trump blir besviken den 10 oktober.

Kärvare klimat för kostsam klimatpolitik (SvD 19 sept)

Janerik Larsson: Kärvare klimat för kostsam klimatpolitik Om klimatpolitiken hittills präglats av puritansk åtstramning, blir den politiska trenden nu i stället dess motsats. Janerik Larsson Publicerad 09:30 Följ skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. En av president Donald Trumps första åtgärder efter att han i november 2016 första gången valts till USA:s president var att förklara att USA skulle lämna Parisavtalet. Med president Joe Bidens tillträde 2021 anslöt sig USA åter. Nu har Trump lämnat avtalet igen. Syftet med avtalet är att globalt uppnå en balans mellan utsläpp och upptag av växthusgaser under andra halvan av detta århundrade – det som kallas net zero – nettonollutsläpp. Den politiska klyftan mellan USA och Europa har många aspekter och synen på net zero är en av dessa. I USA finns inget påtagligt motstånd mot presidentens åtgärder. Joseph C Sternberg som är ekonomisk-politisk kolumnist på Wall Street Journal menar emellertid att skepsisen mot net zero får allt bredare stöd även i Europa. I en krönika skriver han kärvt om den allt mer kyliga inställningen till nettonollutsläpp: ”Den mest absurda politiska idén i historien tappar kraft när väljarna känner av kostnaderna”. Nu kräver väljarna i Europa en paus i kampen mot net zero. Sternberg menar att Europa utan att ta hänsyn till kostnaderna satsade högt på kampen mot koldioxid, och lyfter de industriella konsekvenserna, den stora vetenskapliga osäkerheten om effekten av net zero-politik, och det meningslösa i att satsa på något som Kina och Indien inte bryr sig om. Nu kräver väljarna i Europa en paus i kampen mot net zero, om inte en fullständig kapitulation. Allt fler opinionsundersökningar och politiska beslut tyder enligt Sternberg på att detta projekt kommer att kollapsa. Av britterna anser 39 procent att oron för klimatförändringarna är antingen överdriven alternativt svarar ”vet inte”, enligt en opinionsundersökning som publicerades i Times of London. Andelen som säger att de definitivt tror att klimathotet är överdrivet (25 procent) har ökat från 16 procent 2021. Även de väljare som tror att klimatförändringarna är ett verkligt problem anser inte att det är ett viktigt problem. Klimatet har hamnat långt ner på listan över väljarnas prioriteringar i Storbritannien och i stort sett överallt runt om i Europa. I Tyskland, som länge varit en bastion för net zero, visade opinionsundersökningar före valet i februari att endast 25 procent av väljarna rankade klimatet bland sina tre viktigaste frågor. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer vill prata om allt annat än klimatet. Frankrikes president Emmanuel Macron verkar försöka blockera ambitiösa nya klimatmål för EU. Intressant i undersökningen i The Times är den långa listan över saker som brittiska väljare inte är beredda att göra eller betala för i strävan efter net zero. Andelen som är villiga att betala mer för bilbränsle har sjunkit från 36 procent till 26 procent, och andelen som är villiga att betala högre skatter för klimatets skull har sjunkit kraftigt. The Times konstaterar att endast 23 procent av de tillfrågade i undersökningen tror att klimatpolitiken kommer att skapa jobb. Om klimatpolitiken hittills präglats av puritansk åtstramning, blir den politiska trenden nu i stället dess motsats. Marine Le Pen, ledare för Frankrikes högerparti Nationell samling Rally, vill se bredare tillgång till luftkonditionering för medborgarna som en central valfråga. Sternberg tror dock inte att net zero kommer att dö en lika tyst död i Europa som i USA. Janerik Larsson

Hvad vilja de danska socialdemokraterna? (SvD.se 12 sept)

KrönikaLarsson läser Janerik Larsson: Hvad vilja de danska socialdemokraterna? I Danmark finns en diskussion om huruvida socialdemokraterna sviker den idealistiska visionen om demokratisk socialism. Janerik Larsson Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Hur ser den socialdemokratiska framtidsvisionen ut? Den frågan är högst aktuell i dansk politik inför det val till folketinget, den danska riksdagen, som statsministern och socialdemokraten Mette Frederiksen kan utlysa före eller direkt efter det svenska riksdagsvalet i september nästa höst. Det senaste folketingsvalet hölls den 31 oktober och 1 november 2022. Mandatperioden är fyra år. Den 18 november i år hålls kommunal- och regionval i hela Danmark och utfallet torde påverka tidpunkten för statsministerns beslut om datum för folketingsvalet. Den nuvarande danska regeringen består av Socialdemokraterna, högerliberala Venstre och det nya partiet Moderaterne. Partiet grundades av Lars Løkke Rasmussen, som tidigare var statsminister och partiledare för Venstre. Løkke lanserade partiet den 5 juni 2021. I folketingsvalet 2022 blev partiet Danmarks tredje största med 9,3 procent av rösterna. Spekulationerna om hur Frederiksen tänker sig en regeringsbildning har ännu inte någon påtaglig motsvarighet i frågan hur en rent borgerlig regering skulle se ut. Det ”blå blocket” har dock nyligen markerat sig som ett alternativ. Antagning till högre utbildning ses inte längre som en väg till social rörlighet. Hur ser då dagens danska socialdemokrati ut? Det är en het dansk debattfråga. En kritisk essä i danska Weekendavisen av Jesper Vestermark Køber pekar på tydlig ideologisk konflikt inom socialdemokratin. Vestermark Køber är disputerad historiker och författare till »Det lille systemskifte« (2022) och »Det nære demokrati« (2024). Han polemiserar mot de tongivande danska socialdemokratiska politikerna Kaare Dybvad Bek, Mattias Tesfaye och Peter Hummelgaard som han menar sviker den idealistiska socialdemokratiska visionen om demokratisk socialism. Partiet har, menar han, i hög grad framställt sig som försvarare av den befintliga samhällsmodellen i en osäker värld i snabb förändring mot en okänd framtid. Frederiksen har omfamnat ett pessimistiskt perspektiv där målet är att rädda det danska samhället från hot som invandring och ett snedvridet utbildningssystem. Den senare frågan är central. Dybvad Beks kritik av de många universitetsutbildningarna och Tesfayes vison om fler hantverkare visar att socialdemokrater kan kombinera drömmen om det förgångna med en kritik av välfärdsstaten. För att bryta de lärdas makt och bekämpa nya orättvisor omprövas nu begreppet bildning. Akademiska färdigheter står inte över praktiska kunskaper. Antagning till högre utbildning ses inte längre som en väg till social rörlighet. Utbildning ska inte vara välfärdsstatens motor för social rättvisa utan ett verktyg för att tillgodose näringslivets behov av arbetskraft, skriver Vestermark Køber bittert. Sannolikt är det nytänkandet hos Mette Fredriksens nära medarbetare som gör att dansk socialdemokrati står stark.

Amerika kan degenerera till en despoti (SvD 7 sept)

Amerika kan degenerera till en despoti Det är illavarslande att Trump delar ut kepsar med budskapet ”Trump 2028” trots att konstitutionen förbjuder honom att kandidera för en ny mandatperiod. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Under presidentvalskampanjen förra hösten hävdade Donald Trump att han skulle vilja vara diktator – men bara under ”dag ett” av sitt presidentskap. Demokraterna använde detta uttalande som ett argument för att en valseger för Trump skulle vara ett hot mot demokratin. Under ett av de sällsamma ”regeringssammanträden” som presidenten håller framför tv-kamerorna sade han senast att många amerikaner kanske gillar en diktator som tar till hårda tag mot brottsligheten i huvudstaden. Att Trump gillar diktatorer har många noterat. Och Trump omges nu bara av jasägande Trumplojalister. ”Jag tror att han har lärt sig att det inte finns mycket som verkligen kan hindra honom från att göra vad han vill”, säger Marc Short, som var Trumps chef för lagstiftningsfrågor under hans första mandatperiod i en Wall Street Journal-intervju. Presidenten delar ut basebollkepsar till prominenta besökare med texten ”Trump 2028” trots att konstitutionen förbjuder honom att kandidera för ytterligare en mandatperiod. ”Jag tror verkligen att vi befinner oss i en revolution”, sade Trumps jordbruksminister Brooke Rollins nyligen. Hon jämförde förändringarna i landet under Trumps ledarskap med nationens födelse. Donald J Trump och George Washington… Den senare avstod från att bli omvald just för att undvika att presidentämbetet skulle kunna utvecklas mot en enväldig monarki . Att inordna en monark i en demokratisk ordning var inte aktuellt på 1700-talet. Själva grundidén för den amerikanska revolutionen var att frigöra sig just från en enväldig monarki. Vid tiden för den amerikanska författningens tillkomst 1787 var Elizabeth Willing Powell gift med Philadelphias borgmästare som också var en av stadens mest förmögna medborgare. Hon hörde till samtidens politiska överklass, hade nära kontakt med George Washington och ägnade sig åt en omfattande korrespondens med sin tids elit. Fru Powell skrev in sig i USA:s historia eftersom hon ställde den centrala frågan om den nya författningen till en av nyckelpersonerna kring dess tillkomst, Benjamin Franklin. Frågan hon ställde löd: ”Vad är det vi fått, en republik eller en monarki?”. Franklins svar är fortfarande giltigt: ”En republik… om vi förmår behålla den.” I dag kan Trumps maktambitioner – bristande respekt för författningen och de många anklagelserna om oblyg korruption – te sig unik. Exekutiva order har dock varit ett flitigt använt instrument av en del presidenter som ogillat kongressens författningsenliga roll. Trump älskar att signera dessa framför tv-kamerorna. Men författningen stadgar i grunden att kongressen fattar lagstiftningsbesluten som presidenten sedan signerar och verkställer. USA:s sjunde president, Andrew Jackson, var lika lite uppskattad av sin samtids elit som Donald Trump är i dag. Professor Eliot A Cohen jämför i en artikel i The Atlantic Trump med Jackson som han kallar ”Amerikas urpopulist”. Ett porträtt av Jackson pryder nu Trumps Ovala rum. USA är tills vidare en republik. Men man kan inte utesluta att USA kan förfalla i despoti.

Janerik Larsson: Högern har tagit kontrollen över utfrysningskulturen (Svensk tidskrift 5 september)

Janerik Larsson: Högern har tagit kontrollen över utfrysningskulturen Fram till det senaste presidentvalet har det i åtskilliga år pågått en vänsterinitierad kampanj i USA som gått ut på att driva bort oliktänkande. Det har till exempel handlat om en debattredaktör på New York Times som publicerade en i vänsterögon olämplig artikel av en senator trots att innehållet i san sannolikt omfattades av en majoritet av amerikanerna. I USA kallades detta ”cancel culture” – här hemma har man talat om utfrysningskultur eller deplattformering. Förvisso inget okänt fenomen på någon sida av Atlanten. Men nu har den amerikanska debatten svängt på ett intressant sätt. Tidigare var det vänstern som hade makten över utfrysningskulturen. Idag är det högern som tagit kontrollen. Det hänger samman med Elon Musks övertagande av Twitter (X) och i än högre grad med utfallet av presidentvalet 2024. Försöken att motverka den nya högervridningen har misslyckats hittills. Vissa X-användare flyttade till Bluesky och liknande webbplatser, men utan större effekt. Som sportjournalisten Ethan Strauss uttryckte det, utan X är de ”som en ande instängd i en lampa. Skrik, vråla, slå dig för bröstet, det spelar ingen roll. Det är bara ljud i en ekokammare”. I april ställde US Naval Academy in författaren Ryan Holidays föreläsning en timme innan den skulle börja. Han hade vägrat att ta bort bilder som visade att mer än 500 titlar hade tagits bort från akademins bibliotek – böcker som hade rensats bort eftersom de förknippats med det av högern hatade begreppet DEI (Diversity, equity, and inclusion). DEI håller nu på att rensas ut även i de storföretag som tidigare följde den tidigare kultursvängningen. Det senaste uttrycket för denna högervridning drabbade restaurangkedjan Cracker Barrel. Denna sydstatsinspirerade restaurangkedja lanserade en ny logotyp som utlöste en massiv hatattack från högern anförd av presidentens äldste son. Han anklagade företagets ledning för att stödja mångfaldsinsatser. Den nya loggan ansågs ha övergett nostalgisk Americana. Att Cracker Barrel inte fått stöd från vänster beror endast på att det inte skulle ge USA-vänstern några poäng i den politiska kampen. Detta som hände med Cracker Barrel kanske inte ser ut som de online-angrepp som vänstern initierade under det förra decenniet, men logiken är liknande. Man behöver inte tysta alla. Man behöver bara rikta in sig på tillräckligt många exempel för att alla andra ska falla in i ledet. Faran ligger inte i om avstängningen kommer från vänster eller höger, från institutioner eller från sociala medier. Faran ligger i att alla fraktioner med makt frestas att använda den för att straffa motståndare och tvinga fram konformitet. I slutändan kvarstår de underliggande motiven: avund, maktbegär och spänningen i jakten. Målet är att skrämma tillräckligt många människor för att skapa en illusion av konsensus. Under sin andra mandatperiod använder president Trump sin makt för att omforma den amerikanska kulturen, inte bara den amerikanska politiken. Han har hotat med konsekvenser för många som inte håller med honom.. ”Grattis Cracker Barrel!” hette det i ett uttalande från president Trump, som firade den gamla tunnans återkomst till logotypen. Inte ens något så obetydligt som ett företags logotyp undgår alltså blicken från en president som är fast besluten att förändra – eller tvinga – det amerikanska livet att spegla hans egna åsikter och smak. Logotypfiaskot kan verka vara en bagatell, men i själva verket visar det hur Trump nu använder sin makt för att söka omforma alla aspekter av den amerikanska kulturen, inte bara den amerikanska politiken. Han har i praktiken tagit över Kennedy Center, där han kommer att avgöra vilken konst som är lämplig att få nationellt erkännande och där han kommer att vara värd för den årliga prisceremonin. (Inga ”wokesters”, sa han om mottagarna.) Han granskar Smithsonian-museerna och utställningarna ”för att bedöma tonen, den historiska inramningen och överensstämmelsen med amerikanska ideal”. Han utfärdade ett dekret som kräver att alla framtida federala byggnader ska undvika modernistisk arkitektur. Den amerikanska kulturkampen fortsätter, Blir det en vänstersväng härnäst? Kanske efter presidentvalet 2028? Vem vet… Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)