Janerik Larsson

Alldeles nyss · 

Har socialdemokratin en framtid?

Anthony Giddens.bok ”the Third Way. The Renewal of Social Democracy” (1998) fick mycket stor betydelse för den framgångrika center-vänster-rörelse vars mest kända namn var Tony Blair (premiärminister 1997 – 2007) Bill Clinton (president 1993 to 2001) och den tyske förbundskanslern och socialdemokratiske partiledaren Gerhard Schröder vars Hartz-reformer (2002 – 2005) var ekonomiskt framgångsrika men som ledde till massflykt från socialdemokraternas SPD.

Sedan 2004 sitter denne tidigare rektor för London School of Economics som Baron Giddens i det brittiska överhuset för labourpartiet och hans budskap om ett socialdemokratiskt maktinnehav baserad på kapitalism, globalisering och placerad i politikens centrum får anses helt bortglömt.

I danska Altinget.dk intervjuades Giddens häromdagen av Peter Brøndum och försvarade där en politik som förvisso var ekonomiskt framgångsrik men som ledde till massflykt från vänstern och stärkte högerpopulistiska rörelser.

Varför har då Mette Frederiksen hittills lyckats medan högerpopulistiska Dansk folkeparti är i kris?

Intervjuaren pekar på valframgången i folketingsvalet den 5 juni 2019 och den nya danska regeringens vänsterorienterade ekonomiska politik, globaliseringsskepsis och en långt hårdare linje i invandringspolitik än partiet tidigare haft.

Är detta en modell för Europas krisande socialdemokratier?

Giddens pekar på att socialdemokraterna framöver måste vara en del av allianser och inte tro på eget maktinnehav. Vidare är den socialistiska ekonomiska politiken död. Fördelningspolitik – ja - men inom kapitalismens ram.

Hans budskap är att socialdemokratin historiskt visat att den kan navigera mellan hänsyn till kollektivet och hänsyn till individen, mellan hänsyn till staten och hänsyn till marknaden. Detta historiska arv är en förutsättning för framgångar framöver.

Det är här det brittiska labourpartiet nu befinner sig – i vägvalet efter Jeremy Corbyn som ter sig mycket ovisst.

En kolumnist i finländska Hufvudstadsbladet, Irma Swahn, rapporterar från Berlin med utgångspunkt från ett omslag på Der Spiegel med ett nästan nedbrunnet rött ljus där det rinnande stearinet börjar sudda ut bokstäverna SPD:
De tyska sossarna har gjort urusla valresultat i år och kunde endast med darr på ribban rädda sin regeringsposition i delstaten Brandenburg i höstas med ytterhögerpopulistiska AfD tätt nafsande i hälarna. Hölls förbundsdagsval i dag skulle Willy Brandts och Helmut Schmidts en gång så stolta parti endast få 13,7 procent av rösterna.

Här handlar krisen nu mest om regeringssamarbetet med Angela Merkels CDU som också det befinner sig i svårigheter, vilket belyser en annan aspekt som Giddens pekar på i intervjun: de gamla, väletablerade partiernas kris.

Mette Frederiksens minoritetsregering är inte någon enkel modell att kopiera.

Det finns således knappast något land som Stefan Löfven kan vända sig till för att få råd om hur hans kris ska lösas.

Tack, farväl och på återseende!

Efter sex år tar nu ”Larsson läser” andra former. Bloggen flyttar vidare och istället får SvD:s läsare varje vecka en internationell mediekrönika.

.

Detta är några avskedsrader. Tove Lifvendahl har engagerat mig att skriva en återkommande, internationell mediekrönika varje helg. Det ska bli mycket trevligt!

Men det betyder ändå att det bloggformat som jag använt sedan 2013 inte längre kommer att finnas här på svd.se – men den som är intresserad av det kan följa mig på Timbro där jag kommer fortsätta att resonera om olika ämnen.

Jag vill passa på att tacka Larsson läser-läsarna för den tid som varit och i synnerhet de många som mejlat mig i olika frågor.

Ofta har det varit tips på sådant jag borde läsa – jag gillar verkligen sådant! – men det har också förekommit en hel del strama uppläxningar. Det har gällt allt från amerikansk handelspolitik (jag har ju haft ganska kritiska synpunkter på president Trump i det avseendet) till andra aspekter på internationell politik (typ brexit där jag är och förblir högst tveksam om klokheten för UK i att lämna EU).

En fråga jag fått många sakkunniga synpunkter på är energipolitik. Jag har ju länge varit intresserad av detta ämne – satt i arbetsutskottet för Linje 1 i kärnkraftsfolkomröstningen – och har gjort vad jag kunnat för att energipolitiken inte skulle glömmas bort.

Svensk inrikespolitik har jag inte ägnat mig särskilt mycket åt. SvD:s ledarredaktion har ju stor kompetens också där. Men jag har någorlunda envist då och då återkommit till hur oklok decemberöverenskommelsen 2014 var – för att nu inte tala om Jöken.

Men framöver blir det alltså internationell mediebevakning jag kommer att fokusera på.

Hoppas du hänger med mig även i fortsättningen!

Janerik Larssons första mediekrönika kommer att publiceras lördagen den 4 januari.

Det räcker med tvål

Du behöver inte ett svärd för att tvätta händerna. Det räcker med tvål. Så sammanfattar New York Times-krönikören Bret Stephens vad demokraterna behöver för att i presidentvalet besegra Donald Trump.

When your goal is to wash your hands of something bad, you don’t need a sword. Soap will do.

Stephens är en känd konservativ skribent och han var Trumpkritisk ledarsidesredaktör på Wall Street Journal när denne seglade upp som republikanernas kandidat 2016.

Eter valet av Trump blev Stephens kritik av denne så intensiv att han lämnade WSJ för NYT. Vem som tog det initiativet till bytet vet jag inte, men han gör nu en lysande insats på NYT inte minst som kontrast till en hel del andra av skribenterna på tidningens op-ed-sida.

Jag befarar att den upphetsning som präglar det demokratiska partiets vänsterflygel (och NYT-skribenter) kommer att säkerställa Trumps omval nästa höst.

Den kyliga analys Stephens gör kommer det demokratiska partiets aktivister knappast att lyssna på. De tycks tro att en rejäl socialistisk agenda är det som behövs för segern.

Jag minns väl presidentvalet 1972 då Richard Nixon besegrade George McGovern med 517 elektorsröster mot 17. Nixon vann alla delstater utom South Dakota (och Washington DC).

Så illa kanske det inte går för en Bernie Sanders eller Elisabeth Warren nästa höst men hittills har demokraternas kampanj pekat i den riktningen.

Stephens skriver: Trump’s most potent re-election argument, which is that, no matter who opposes him, he’s running against the crazy left.

Trumps starkaste argument är att oavsett vem som blir hans motkandidat så företräder denne den stolliga vänstern.

Det råder sannerligen ingen brist på denna vänster - både bland politikerna och i medierna.

Vi som inte kan påverka valutfallet kan nöja oss med att läsa Bret Stephens.

https://www.svd.se/det-racker-med-tval/i/senaste/om/ledare

Den ensamme bowlaren i amerikansk politik

Jag har då och då när jag skrivit om amerikansk politik under mina år med ”Larsson läser” här på svd.se pekat på likheten mellan entusiasmen för sport och benägenheten att ”gilla det egna laget” i politiken.

Det finns förvisso entusiasm för sport i Europa men jag har under åren jag bott i USA slagits av att engagemanget för de stora amerikanska sporterna - särskilt amerikansk fotboll och baseball - är större och mycket bredare än vad jag tror mig ha noterat i Europa.

Att amerikansk sport också saknar de huliganer som inte sällan dyker upp här i Europa har för mig tett sig som ett uttryck för att sport på andra sidan Atlanten skapar en bredare social gemenskap än vad vi är vana vid.

I dag skriver en av mina favoritkrönikörer, Janan Ganesh i Financial Times, om frågan varför motsättningarna idag i USA är så milsvida mellan anhängare av de båda stora politiska partierna.

Ganesh vänder sig mot jämförelsen med sport eftersom han menar att anhängare av lagen i olika sporter i USA inte alls är så polariserade som de politiska partiernas anhängare är idag. Han talar om ”mob loyalty” som det som idag kännetecknar politiken, alltså en huliganlojalitet som saknas i den amerikanska sportvärlden.

Ganeshs analys pekar i en annan riktning, nämligen mot hur det civila samhällets strukturer fallit sönder i USA under senare decennier. Han pekar på Robert Putnam, forskaren som i en essän 1995 utvecklade ett resonemang som finns på svenska i boken Den ensamme bowlaren ( Bowling Alone). . Putnam undersöker den förlust av socialt kapital som har skett i Förenta staterna sedan 1950. Han beskriver ett avtagande av alla de former av mänskligt umgänge som amerikaner tidigare byggde och förädlade sitt sociala liv kring. Putnam anser att detta underminerar det aktiva engagemang som krävs för att en demokrati ska fungera väl.

Ganesh beskriver Donald Trumps framgång med orden ”what matters is his aggression on behalf of the tribe. People crave the fellowfeeling, not the substance”. Alltså det är Trumps aggressiva attacker mot motståndarna som skapar sammanhållningen oavsett vad det i sak handlar om.

På så sätt har politik blivit en källa för identitet och tillhörande som brukade komma på andra sätt tidigare.

Kommer detta att bestå är givetvis den stora frågan.

Ett av demokraten Joe Bidens starkaste argument är att han står för något annat, för en annan tid av större sammanhållning som han skulle kunna återskapa.

Vi får se hur långt det budskapet bär.

https://www.svd.se/den-ensamme-bowlaren-i-amerikansk-politik/i/senaste/om/ledare

Politik som en fars på sommarteatern

Finsk politik är som en fars på sommarteatern. Så sammanfattar en av Hufvudstadsbladets reportrar den senaste tidens förvecklingar. Spektaklet är en passning direkt på Sannfinländarnas klubblad.

Partiet behöver inte ens presentera några seriösa alternativ, utan lutar sig bara tillbaka och ser på. Det ser bättre ut att göra ingenting än att göra bort sig.

Det är en iakttagelse som tycks mig ha viss relevans för det gångna årets svenska politik.

I Hbl heter det om den finländska regeringskrisen som slutade med samma regeringskoalition och samma regeringsprograms men ny statsminister:

Den allvarligaste följden av den här typen av konstgjord regeringskris är nämligen att väljarnas tro på demokratin undermineras. Den visar politiken från sin sämsta sida, som ett ränkspel i Expedition Robinson.

Det går förstås att argumentera för att politiken alltid sett ut så här, det är bara det att exponeringen är på en annan nivå i dag. Ändå kan man inte blunda för att den avtagande tilltron till demokratin är en av det sena 2010-talets mest oroväckande tendenser.

Förvirring och desinformation är de nya maktmedlen. Det märks i valsegrar för män som Donald Trump och Jair Bolsonaro, i den kaotiska brexitprocessen, i populistpartiernas breda frammarsch.

Att det är Centern och SDP – två av de stora statsbärande partierna i Finlands självständiga historia – som sprider förvirring gör inte saken bättre.

Spektaklet är en passning direkt på Sannfinländarnas klubblad. Partiet behöver inte ens presentera några seriösa alternativ, utan lutar sig bara tillbaka och ser på. Det ser bättre ut att göra ingenting än att göra bort sig.

https://www.svd.se/politik-som-en-fars-pa-sommarteatern/i/senaste/om/ledare

En dyster nyhet

Fackföreningsvänstern och den nationalistiska högern har, skriver Cato Institute, fått ett kärleksbarn: USMCA. New York Times beskriver hur det gick till.

Så här på julafton då medierna letar efter positiva nyheter från året eller decenniet som gått ber jag att få sticka emellan med en riktigt dålig nyhet.

Det handelsavtal (NAFTA) mellan Mexiko, Kanada och USA som förhandlades fram av George H W Bush-administrationen och som sedan president Bill Clinton skickligt såg till att det blev amerikansk lag har nu ersatts av president Trumps USMCA.

För frihandelsvänner är det en dålig nyhet och effekten på amerikansk, mexikansk och kanadensisk ekonomi kommer på sikt enbart att bli negativ.

Men det som hänt belyser att det ingalunda endast är president Trump som är protektionist utan det finns en stark protektionistisk falang inom det demokratiska partiet.

Den demokratiske senatorn  Sherrod Brown från Ohio har exempelvis under 25 år aldrig röstat för ett handelsavtal, skriver NYT.

Men det finns andra röster:

NYT: “I’ve been critical of the negotiated agreement, and now I think it’s gotten worse,” said Senator Patrick J. Toomey, Republican of Pennsylvania and a noted free trader.

(Den republikanske senatorn Pat Toomey från Pennsylvania tyckte att Trump-administrationens framförhandlade avtal blev än sämre efter de avslutande kompromisserna med demokraterna.)

Leveranskedjorna som stärkt de tre ländernas ekonomier under decennier kommer nu att försvåras.

https://www.svd.se/en-dyster-nyhet/i/senaste/om/ledare

Presidentvalet i Taiwan

Den 11 januari håller Taiwan presidentval. Ett viktigt val för vilken väg landet ska välja under kommande år. Men trots att Taiwan har en stark demokratisk utveckling har de få vänner i världen

Varför? Den frågan resonerar Ulf Mårtensson om i en essä på Dagens Arena.

 Listan kan göras så lång på hur en av de främsta demokratierna i Asien mobbas och motarbetas, skriver han:

Både Folkrepubliken Kina och Republiken Kina var från början diktaturer. Men har sedan mitten av 1980-talet gått helt skilda vägar. Kina har förblivit en diktatur medan Taiwan mot alla odds har utvecklats, förändrats och demokratiserats.

Det är som en person sa i ett samtal nyligen – ”Taiwan är idag det vi hoppades att Kina skulle bli.”

Men omvärlden betraktar Taiwan som paria och idag har endast 15 länder i världen diplomatiska relationer med Taiwan. Folkrepubliken Kina straffar och hotar.

Så här är det över hela världen. Prag är på väg att bli vänort med huvudstaden i Taiwan – Taipei. Kina protesterar.

Taiwan är en stor bidragsgivare i internationellt  bistånd men får inte vara med i FN sammanhang.

Taiwan har gjort betydande insatser för att stötta folkhälsan i olika länder och hindra epidemier. Men får inte vara med i WHO.

https://www.svd.se/presidentvalet-i-taiwan/i/senaste/om/ledare

 Om det politiska maktspelet

Ibland görs politiken onödigt komplicerad. Men det finns förvisso skäl till det. Skälet handlar om makt och det senaste riksdagsvalet utlöste en sådan maktkamp som fortsatt pågår och som kanske kommer att fortsätta till 11 september 2022 då det är riksdagsval igen.

Ulf Kristersson tog igår på Facebook upp ett perspektiv på detta:

Att oppositionens folkvalda politiker talar med varandra, och gör gemensam sak när vi tycker lika, är naturligtvis ett stort hot mot Socialdemokraterna som till varje pris vill regera landet. Därför försöker våra politiska meningsmotståndare med Stefan Löfven i spetsen smutskasta mig och Moderaterna. De förminskar avsiktligt kampen mot antisemitism för att vinna kortsiktiga poänger i det politiska spelet.

Hédi Fried är överlevare från Förintelsen och en av Sveriges viktigaste röster mot antisemitism. Jag har enormt stor respekt för henne. Och jag har själv i många år varit engagerad i arbetet mot antisemitism.

Därför var det självklart för mig att träffa henne våren 2018, hemma hos henne över kaffe och smörgåstårta. Jag minns vårt samtal mycket väl, för det gjorde stort intryck på mig. Vi pratade om de förfärliga nynazisterna i NMR, som jag själv har tagit upp i flera sammanhang. NMR:s aktivitet var en av orsakerna till att vi moderater kort efter mitt möte med Hédi Fried föreslog förbud mot deltagande i våldsbejakande organisationer. Vi pratade också om risken för ren desinformation i en tid då allt ska gå så fort.

När vi pratade om det kommande valet 2018, så sa jag till Hédi Fried precis samma sak som jag sa till alla andra inför förra valet: Att de fyra allianspartierna gemensamt sökte mandat för att bilda regering, och att den alliansregeringen inte skulle samarbeta med SD. Jag lovade däremot inte att aldrig samtala med, eller ha något slags samröre med SD och deras partiledare Jimmie Åkesson.

Jag ringde häromdagen till Hédi Fried och vi pratade om vårt möte hemma hos henne förra året. Jag beskrev min minnesbild av vad som sagts och inte sagts under vårt samtal. Hédi Fried konstaterade att hon hade samma minnesbild. Det var fint att få tala med Hédi Fried igen, om än av lite tråkiga skäl. Vi enades om att ses hemma hos henne igen på det nya året.

Detta är vad som har skett, varken mer eller mindre.

https://www.svd.se/om-det-politiska-maktspelet/i/senaste/om/ledare

Fundering om Trump och Lenin

En historieintresserad läsare hörde av sig om ett perspektiv på det som nu utspelas kring Vita huset i Washington.

.

” Det som speciellt fascinerar mig är hur bolsjevikerna i juli 1917 med Lenin i landsflykt, ledande företrädare i fängelse och utsatta för ett omfattande mediedrev ändå ökade sin popularitet. Historikerna verkar förklara det med att bolsjevikernas fiender trodde det räckte med negativ propaganda, och försummade därför att framhålla vad de ville uträtta i positiv mening (med kriget, försörjningen, jordfördelningen osv). Genom att dessutom göra klart att bolsjevikerna stod utanför den “politiska gemenskapen” fick folk klart för sig att de inte tillhörde det föraktade etablissemanget. Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna kunde inte fritas från sådana misstankar.”

Jag är inte beläst vad gäller Sovjets tidiga historia men det finns nog en tänkvärd poäng här.

https://www.svd.se/fundering-om-trump-och-lenin/i/senaste/om/ledare

Bortom det begripligas gräns

Jag har ganska länge skrivit om svensk politik men jag måste erkänna att det finns delar av dagspolitiken som jag har svårt att riktigt förstå mig på. En som också förundras över hur det står till i svensk politik idag är den tidigare S-riksdagsmannen Widar Andersson, nu chefredaktör för Folkbladet (S).

Några väl valda ord:

Från oppositionen och från en hord av skribenter i och runtomkring socialdemokratin hävdas nu starkt och envetet att Stefan Löfven och Socialdemokraterna helt hållningslöst går med på vad som helst bara för att a/hålla SD borta från inflytande eller b/för att ännu en gång få känna maktens sötma. 

Sätter sig den bilden av socialdemokratin så är det kört. 

Sverigedemokraternas livsnerv är a/en misskött invandringspolitik och b/förnekelsen av en misskött invandringspolitik.

SD har en berättelse som rimligt väl hänger ihop.

Socialdemokraterna är långtifrån alternativlösa. Jag är övertygad om att det finns stort utrymme för ett budskap om barmhärtighet och solidaritet givet att statsministern rakt och konkret kan visa att regeringen har ordning och reda på saker och ting när det gäller invandring. Där är vi inte än. 

Och vägen dit - mot ett ledarskap med hållning och djup - kantas definitivt inte av mobbningsliknande beslut om att utestänga SD från riksdagsöverläggningar om nya stambanor för järnvägen! Ett sådant ledarskap andas tvärtom politisk nöd och ängslighet bortom det begripligas gräns.

https://www.svd.se/bortom-det-begripligas-grans/i/senaste/om/ledare

 ”Polisen är för rädd helt enkelt”

Det talas i debatten om de grova brotten att det behövs mer ”resurser”. Och så kan det kanske vara. Men frågan är om inte allt tal om resurser t ex till polisen inte missar ett större problem som inte alls har med statliga anslag att göra.

Överläkare Stefan Krakowski skrev i Expressen härom dagen om ett annat perspektiv än ”mer resurser”:

Om poliser i allt högre utsträckning känner sig rädda för att ingripa under kravaller där folk misshandlas, bilar bränns och till och med poliserna själva utsätts för stenkastning och raketer, kan man fråga sig om någonting viktigt missats under själva polisutbildningen. Är den för teoretisk och för lite inriktad på det vardagligt handfasta polisarbetet på fältet? Eller handlar det främst om bristande kompetens hos polisledningen och de politiskt ansvariga? 

Jag vet inte. Men jag noterar passiviteten varje gång det bränns bilar, kastas bangers eller stenar. Om polisen är rädd så förstår jag och delar deras rädsla. Och i så fall kan skulden aldrig läggas på den enskilde polisen. 

Själv är jag rädd när jag läser att den senaste nationella trygghetsundersökningen, (NTU), visar på nya rekordnivåer av både självrapporterad utsatthet för olika typer av brott och anmälda brott.

Rädsla bäddar inte bara för ogenomtänkta och felaktiga beslut. Den kan också leda till passivitet, uppgivenhet och en tillvänjning, att kravaller och dödsskjutningar uppfattas som en del av den nya vardagen. 

Just när jag skrivit klart denna artikel når mig nyheten att både väktare och ordningsvakter stoppas från att patrullera på Kronogården på grund av oroligheterna.

Man är för rädd helt enkelt.

https://www.svd.se/polisen-ar-for-radd-helt-enkelt/i/senaste/om/ledare

 Socialistisk regeringsframstöt

Nyligen förvånades några förmodligen när Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren tillsammans med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i en DN-debattartikel hävdade att privata sjukförsäkringar underminerar offentlig vård.

Att det resonemanget inte stämmer har belysts av insiktsfulla ledarkommentarer i Dagens Industri och här i SvD.

DI skrev bland annat:

Felet finns i den offentliga vården som inte har kommit till rätta med sina köer, där alltför många inte får beslutad behandling i tid. Regionerna borde dra nytta av systemkonkurrensen och lära av försäkringsbolagens logistik.

Antalet tecknade sjukvårdsförsäkringar har ökat stadigt. 14 procent av de yrkesverksamma omfattas. Den överväldigande delen är betald av arbetsgivare, gissningsvis för att de är oroliga för långa sjukfall. En mycket stor del är gruppförsäkringar, exempelvis via fackförbund. Och en mycket liten del är försäkringar som privatpersoner tecknar individuellt.

Sjukvårdsförsäkringarna ökar på grund av ett lågt förtroende för att få vård i tid. Detta borde vara regeringens och Lena Hallengrens verkliga problem.

SvD:s ledare gick rakt på grundfelet i det resonemang som förts i nyhetsartiklar i Dagens Nyheter och som nu den socialdemokratiska regeringen gör politik av:

Människor betalar för sin vård två gånger. Först genom skatten och sedan genom en försäkring. En sjukförsäkring ger ingen rätt till snabbare vård på offentliga vårdinrättningar, utan vården utförs på privata kliniker.

En privat specialistklinik, till exempel en hudmottagning eller ögonmottagning, kan sälja sina tjänster både till privata kunder och till regioner som vill skicka remisspatienter. Man kan knappast hävda att dessa olika patienter står i en gemensam kö eller att de borde göra det, utan varje köpare upphandlar tjänster på egna villkor. Det är upp till en region att kräva kortare kötider, om de vill det, när de upphandlar tjänster av en privat utförare.

Socialdemokraterna ser här en strid man gärna vill ta men resonemanget går som SvD påpekar inte ihop:

Om nya förbud ska korta väntetiderna för de oförsäkrade krävs att mängden sjukvård som produceras inte minskar i proportion till de uteblivna försäkringsinbetalningarna. Hur ska det gå till? Vården kommer inte automatiskt att bli mer effektiv för att resurserna minskar.

Det socialistiska resonemanget bygger på att man helt glömmer bort att de sammanräknade premieavgifterna som slussas in i sjukvården uppgår till 3,5 miljarder.

Ernst Wigforss formulerade en gång den tanke som styr vänsterpolitiken: "fattigdomen fördras med jämnmod när den delas". En än sämre fungerande sjukvård vore onekligen mera jämlik.

Heidi Stensmyren har nu belönats för sin insats vid LO:s sida med en plats i regeringens välfärdskommission där staten, kommuner och regioner och fackföreningar ska hitta metoder för att stärka välfärden framöver.

Man ska här noterat att näringslivet uppenbart inte har något att bidra med till välfärden eftersom ingen ledamot kommer därifrån.

Kommissionen ska slutredovisas 31 december 2021 det vill säga att det är en viktig komponent i den socialdemokratiska valrörelsen 2022.

Håkan Gergils noterar på sin blogg att den 17 september lovade Magdalena Andersson och Per Bolund i DN Debatt att arbetsgivarna skulle få vara med i Välfärdskommissionen.

Sannolikt avsågs då enbart de offentliga arbetsgivarna i SKR får man anta....

En försynt undran i marginalen: undras hur stolta företrädarna för Centerpartiet och Liberalerna nu är när de stöder denna politiska kurs.

En annan regering var möjlig efter riksdagsvalet och i centrala samhällsfrågor hade en annan politisk inriktning varit möjlig.

https://www.svd.se/socialistisk-regeringsframstot/i/senaste/om/ledare

Vilket öde väntar brittiska labour?

På Rue Solférino ett stenkast från Seine finns det franska socialistpartiets historiska högkvarter. Det såldes nyligen för 45.5 miljoner euro till fastighetsbolaget Apsys och ska nu omvandlas till lyxlägenheter.

Det är utgångspunkten för en artikel i The Guardian i vilken en av partiets Brexitanhängare skriver att partiet saknar framtid på grund av sin misslyckade hantering av just den frågan. Förmodligen underskattar skribenten både partiledaren Jeremy Corbyns personliga oförmåga att framstå som en tänkbar premiärminister och partiets valplattform med dess långtgående socialistiska förslag.

Hur ser framtiden ut? Svaret i artikeln är helsvart:

With the social structures of Labourism in the north of England and in Scotland now in terminal decline, there is every possibility that the Tories will hold on to the new seats they won last week.

Labourpartiets sociala bas i norra England och Skottland är döende och det finns alla möjligheter att torypartiet kommer att fortsätta att inneha de parlamentsplatser man vann i valet i förra veckan.

Om det är en sann spådom får framtiden utvisa. Det parlamentariska utfallet av valet har skakat om labourpartiet i grunden, men att hantera makten kommer sannolikt vara en större utmaning för Boris Johnson än de flesta kommentatorer idag ser.

https://www.svd.se/viket-ode-vantar-brittiska-labour/i/senaste/om/ledare

 Träffsäker analys av det ängsliga folkhemmet

Anosh Ghasri, frilansskribent och utbildare, kom till Sverige för i dagarna 29 år sedan. I tidskriften Dagens Samhälle gör han en träffsäker beskrivning av det land han kom till och det som hänt sedan dess.

Idag har vi en offentlighet som präglas av en alltmer påtaglig ängslighet inför förnuftet, det konstruktiva samtalet, de oundgängliga tuffa politiska besluten som emellanåt måste fattas. Gymnasielagen var en lag som främst gynnade politikerna bakom förslaget, inte landet. Regeringsbildningen gynnade främst parterna, inte nödvändigtvis landet. Politiseringen av alltfler vrår, från konsten och det offentliga till Nobelfesten, gynnar… ja, vem?

Landet eller särskilda politiska intressen?

Man flyr i stället för att fäkta, det förmodade onda ska förkastas och förskjutas, helst uteslutas, i stället för att hanteras. Det svåra och vemodiga bör undvikas. Det är inte för intet som frågor om medborgarskap, migration, hemspråksundervisning, situationen i många förorter, samt kriminalitet debatteras i oändlighet utan några egentliga lösningar.

I den mån något har gått sönder i Sverige är det vår förmåga att hantera det icke-invanda, förvärrat av en nationell neuros som tillkommit i brist på ett gemensamt nationellt narrativ och en närmast neurotisk hållning gentemot allt som kan betraktas som obekvämt.  

https://www.svd.se/traffsaker-analys-av-det-angsliga-folkhemmet/i/senaste/om/ledare

Förnuftig vändning på gång?

Jag skrev igår kväll under representanthusdebatten om riksrättsåtal mot president Trump om att det finns alternativ till det politiska självmord demokraterna nu satsar på.

Strax före kl 05 i morse rapporterade New York Times detta:

The timing was uncertain, after Ms. Pelosi suggested late Wednesday that she might wait to send the articles to the Senate, holding them out as leverage in a negotiation on the terms of a trial.

Tidpunkten för en riksrättsprocess i senaten är oklar eftersom talman Nancy Pelosi sent onsdag amerikansk tid sa att hon kanske avvaktar med att skicka beslutet till senaten i avvaktan på en förhandling om hur riksrättsprocessen där ska hanteras.

Jag skrev så här i frågan igår: HÄR

https://www.svd.se/fornuftig-vandning-pa-gang/i/senaste/om/ledare

En amerikansk tragedi

Jag befarar att riksrättsprocessen i den amerikanska kongressen är början på en amerikansk tragedi. Som Kathleen Parker skrev i Washington Post härom dagen: Spoiler alert: Trump is probably going to win in 2020.

Demokraterna i representanthuset kommer att rösta för riksrätt, en sådan kommer äga rum i senaten och utfallet är redan klart: frikänd.

Få iakttagare av det som nu sker i kongressen tror på ett annat slut. Det betyder att sannolikheten är hög att Trump återväljs, kanske att den demokratiska majoriteten i representanthuset åtminstone minskar nästa höst (eller försvinner) och att senatens republikanska majoritet består.

Då kommer Donald J Trump - en narcissist som ser sig som USA:s kejsare - att kunna härja nästan hur som helst i fyra år till.

Tro inte att han inte kommer att begå nya brott mot USA:s författning, men sannolikheten att maktbalansen i enlighet med författningen består under de åren är små.

Representanthusets möjlighet att åter ställa Trump inför riksrätt och få honom avsatt är mycket liten oavsett vad han tar sig till.

Finns det en utväg? Ja faktiskt.

Inte för jag är säker på att de demokratiska ledarna i kongressen kommer ta möjligheten men i Politico fanns i måndags en skiss för hur demokraterna borde agera:

We can call this strategy “conditional impeachment.” Here’s how it would work: The House adopts its articles of impeachment, as it is planning to do. But it also adopts a separate resolution saying that the House will deliver the impeachment articles to the Senate only if the Senate fails to censure the president for his Ukraine-related misconduct by a specified date. If the Senate does censure Trump, the House could refrain from delivering the articles of impeachment to the Senate at all.

Representanthuset formulerar sin riksrättsanklagelse men antar en separat resolution som säger att man kommer att sända åtalet till senaten endast om senaten inte kritiserar presidenten för det som hände i Ukrainafallet.

Är detta möjligt?

It’s not totally out of the realm of possibility that the Senate would go along with a censure resolution as a way of avoiding a trial—which many senators seem to want, fearing it might turn into a political circus or get in the way of legislation. And unlike conviction upon articles of impeachment, which requires a two-thirds vote, a censure resolution would require only a conventional majority. It seems plausible that the 47 Democrats in the Senate (counting the two independents who caucus with them) could pick up four Republicans in support of censure.

Det finns en viss möjlighet att några republikanska senatorer skulle rösta med de demokratiska senatorerna och på det sättet bara kritisera Trump men inte åtala honom.

Presidenten skulle bli urförbannad eftersom riksrättsprocessen är det bästa som hänt honom sedan valdagen 2016 och har ökat hans möjlighet att bli återvald rejält.

Men givetvis är det många senatorer som egentligen känner betydande oro för den alltmer maktfullkomlige presidenten.

Författaren till Politico-artikeln är en författningsexpert och han understryker att det han föreslår både skulle kunna hända - och borde hända.

Men kommer det att hända? Jag tvivlar.

Vi ser nu början på en amerikansk tragedi som kommer att plåga USA och världen sannolikt fram till januari 2025.

Allt kan hända.

https://www.svd.se/en-amerikansk-tragedi-ix89/i/senaste/om/ledare

Vem betalar notan för klimatpolitiken?

I dansk politisk debatt är känsligheten nog lite större än i Sverige inför orealistiska politiska planer. En dansk socialdemokrat sätter i ett inlägg ett stort frågetecken för den danska socialdemokratiska minoritetsregeringens klimatlag.

Regeringen og de syv øvrige aftalepartier er dermed fast besluttet på at spille politisk poker med den tilbageværende stump af borgernes tillid til det politiske system som indsats, når de stædigt og hårdnakket påstår, at de kan gennemføre en 70 procents CO2-reduktion i 2030, der hverken koster velfærd eller velstand.

Man kan inte, menar skribenten, nå 70 procents CO2-reduktion 2030 utan betydande kostnader för välfärd och välstånd.

Slutsats:

Klimaambitionerne kan dermed ende som en bombe under den politikertillid, der i forvejen har ualmindeligt trange kår.

Klimatambitionen kan bli en bomb under den tilltro till politikerna som redan är högst begränsad.

 En 70 procents CO2-reduktion i 2030 vil koste adskillige milliarder og – uanset model – særligt vil ramme dem, der har mindst.

70% nedskärning av CO2 till 2030 kommer att kosta åtskilliga miljarder och oavsett hur man går till väga kommer det att i synnerhet drabba de sämst ställda.

Vem som ska betala notan är den fråga den danska klimatlagen inte besvarar, heter det i artikeln.

https://www.svd.se/vem-betalar-notan-for-klimatpolitiken/i/senaste/om/ledare

Kärnkraften behövs

Internationella atomenergiorganet IAEAs chef  Rafael Mariano Grossi var en av talarna på klimattoppmötet COP25 i Madrid. Hans budskap är verkligen värd uppmärksamhet - inte minst den svenska regeringens.

”Nuclear power currently produces about 10% of the world's electricity, but contributes one-third of all low-carbon electricity. Nuclear power avoids the emission of some 2 gigatonnes of carbon dioxide (CO2) annually. Renewables such as wind and solar power are growing in importance. But these are intermittent energy sources which cannot meet countries' needs on their own That means more use of nuclear power will be needed.”

"Nuclear power offers a steady, reliable supply of electricity. It can provide continuous, low-carbon power to back up increasing use of renewables. It can be the key that unlocks their potential by providing flexible support - day or night, rain or shine."

Alltmer kärnkraft behövs för att minska CO2-utsläppen. Idag svarar kärnkraften för 10% av elproduktionen i världen men en tredjedel av all el med låg CO2. Vindkraft och solkraft växer i betydelse men kan inte ersätta kärnkraften.

2050 bör minst 25% av världens el komma från kärnkraft.

Han underströk att kärnkraften fortsätter växa i världen. Under de senaste 5 åren har 37 nya kärnkraftverk kommit i drift. Ytterligare 55 är under konstruktion. Fyra länder bygger nu sitt första kärnkraftverk och i ungefär 25 länder överväger man idag att starta kärnkraftsprojekt.

https://www.svd.se/karnkraften-behovs/i/senaste/om/ledare

Höga vågor i dansk borgerlig politik

Berlingske, den stora borgerliga danska dagstidningen, har idag en lång intervju med Kristian Thulesen Dahl, Dansk folkepartis ledare som led ett rejält nederlag i sommarens folketingsval.

Thomas Larsen, Berlingskes politiske kommentator sammanfattar i sin krönika att det Thulesen Dahl saknar är den politik som ”Anders Fogh Rasmussen stod for, og som DF støttede loyalt i nullerne. Fogh lagde kursen til højre i udlændinge- og retspolitikken, for han var i stigende grad bekymret over konsekvenserne af indvandringen. Samtidig trak han Venstre mod midten i velfærdspolitikken og endte med at få overtaget på Socialdemokratiets hjemmebane. Han vandt slaget om midten, fik en jordskredssejr i 2001 og satte sig tungt på magten, som skiftende S-ledere aldrig formåede at erobre tilbage fra ham.”

Venstres partiledare Anders Fogh Rasmussen var statsminister mellan 2001 och 2009. Han lämnade dansk politik obesegrad eftersom han den  4 april 2009 utsågs till Natos blivande generalsekreterare och avgick som statsminister dagen därpå till förmån för sin finansminister Lars Løkke Rasmussen.

Den senare var statsminister i två omgångar: först till den 3 oktober 2011 och åter mellan den 28 juni 2015 och 27 juni 2019.

I dag har den danska politiska bilden ändrats rejält.

Dansk borgerlighet består av ett växande antal politiska partier som med hetta bekämpar varandra och ”i stedet har Mette Frederiksen og Socialdemokratiet evnet at trække vælgere over midten i kraft af partiets velfærdspolitik og stramme udlændinge- og retspolitik, der i stigende grad udfordrer blå blok.”

Larsen sammanfattar:

 Kristian Thulesen Dahl frygter åbenlyst, at den nye V-formand, Jakob Ellemann-Jensen, vil slå ind på en mere liberal kurs og gradvist forsøge at nærme sig de Radikale. Hvad Ellemann vælger, ved ingen. Men han gør klogt i at studere både nutid og fortid, hvis han skal ændre på Kristian Thulesen Dahls diagnose af et samspils-udfordret borgerligt Danmark og en lang periode uden regeringsmagt.

https://www.svd.se/hoga-vagor-i-dansk-borgerlig-politik/i/senaste/om/ledare

Om att ha rätt och att få rätt

När jag nu följer diskussionen om ”liberalismens kris” eller rentav ”liberalismens död” kommer jag att tänka på några av mina egna erfarenheter från en nu svunnen tid.

När jag återvände efter några år i USA i slutet av 1980-talet hade EU:s inre marknad blivit en verklighet som förändrade den ekonomiska kartan i Europa - och därmed också förutsättningarna för svenskt företagande och välståndsskapande på sikt.

Målet stod klart: Sverige borde bli medlem i EU.

Det var en komplicerad tid.

En försvagad socialdemokrati brottades med arvet från Tage Erlanders politiska linjetal på Metallkongressen 1961. Talet, som skrivits av Sverker Åström och Olof Palme, argumenterade emot ett svenskt medlemskap i det som sedermera kom att heta EU. Huvudskälet var att detta skulle vara oförenligt med Sveriges neutralitetspolitik.

Berlinmurens fall och sovjetmaktens sönderfall förändrade den geopolitiska kartan vilket öppnade vägen till ett svenskt EU-medlemskap.

Som informationsansvarig på dåvarande SAF (numera heter organisationen Svenskt Näringsliv) menade jag att det var viktigt att tidigt skapa en samhörighet med Europa i vårt land som ju så länge satt ett stort värde på en politisk kurs som hållit oss utanför världskrigen.

Inte minst var jag benhårt övertygad om att utan starkt socialdemokratiskt stöd skulle Sverige aldrig bli EU-medlem. Det gällde att få socialdemokratin med sig. Det var inte en okontroversiell uppfattning inte minst bland en del borgerliga politiker som ansåg sig ha äganderätten till ett svenskt EU-medlemskap.

Jag kommer ihåg ett besök i Bryssel något av de sista åren på 89-talet. Jag mötte där näringslivsknutna personer som med stort förakt talade om de svenskar som inte förstod hur korkat det var att fortsatt ”säga nej” till medlemskap i den europeiska gemenskapen.

När jag formulerade min hypotes för hur Sverige skulle bli medlem i EU kommer jag inte ihåg men jag minns att jag mycket tidigt började talade med de som hade samma målbild som jag genom att använda denna enkla formulering: ”det viktiga är att få rätt, inte att ha rätt”.

Jag gjorde så mycket jag kunde för att att det arbete för EU-medlemskapet som jag kunde påverka präglades av ödmjukhet och lyhördhet. Att lyssna på medborgarnas frågor och oro. Att alltid argumentera sakligt, att undvika sådana former som kunde uppfattas som arrogant propaganda. Jag var mycket negativ till annonsering eftersom det var en kommunikationsväg som talade ekonomisk makt och avsaknad av lyhördhet.

Det var Sverige som skulle bli EU-medlem; inte det svenska näringslivet.

Detta ledde till en hel del kontroverser inte minst med dem som vill se en hetare kampanj. Där fanns både politiker och företagsledare.

I arbetet sållades de talespersoner fram som uppfattades som lyhörda och självständigt tänkande: Marit Paulsen, Odd Engström och många andra.

Många var nervösa ända fram till valdagen - skulle en mera aggressiv kampanj vara mera framgångsrik? Men i den mån jag hade ett inflytande var det en ödmjukare argumentation som gällde.

Till företagsledare var mitt råd: tala med era anställda, lyssna på era anställda, var sakliga och sikta på att få rätt.

Alla lyssnade säkert inte på mig och vilken betydelse mitt tänkande hade är såklart svårt att veta.

När jag ett knappat år före den brittiska Brexit-folkomröstningen 2016 besökte många av de ledande företrädarna för Remain slogs jag att många provocerades av Brexit-kampanjen - som sannerligen inte präglades av ödmjukhet eller sanningslidelse. Men Remain saknade en ödmjuk, lyssnande argumentation.

En sådan kommunikationsinsats hade krävt helt andra resurser än vad som man då ansåg behövdes för att landet skulle vara kvar i EU. De resurserna mobiliserades först efter folkomröstningen - i kamp för en ytterligare folkomröstning.

Kanske var utgången 2016 ofrånkomlig men när jag nu funderar över vad jag misstänker kan bli kanske historiens mest förödande skilsmässa slås jag av att den liberalismens kris som nu så många talar om egentligen inte handlar om något annat än en oförmåga att inse att det viktiga är att få rätt, inte att nöjt anse sig ha rätt.

Då måste man välja en argumentation som är respektfylld eftersom demokratin i längden bygger på en sådan medborgardialog.

Jag har idag läst några kommentarer till den brittiska valet som jag tror i sak förmodligen är väl värda respekt men som helt bortser från frågan hur man når det mål man vill nå.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 väcktes min oro att bristande respekt för de medborgare som stödde partiet på sikt skulle kunna innebära att partiets styrka växte. Med tiden kom händelseförloppet att besanna den oron i högre grad än någon kunnat ana.

I mars 2011 gjorde Reinfeldtregeringen upp med Miljöpartiet och sade sig ”ta ett gemensamt ansvar för asyl- och migrationspolitiken under hela mandatperioden”.

David Camerons Brexitfolkomröstning och Reinfeldts uppgörelse med MP var uttryck för en arrogans som kommit att bestraffa sig.

Går sådant att undvika? Kanske, kanske inte.

Jag tror att liberalismens kärna - rättsstat, marknadsekonomi - är bestående värden för goda samhällen framöver och värd största omsorg.

Men varning för högmod och arrogans.

https://www.svd.se/om-att-ha-ratt-och-att-fa-ratt/i/senaste/om/ledare

LO-ordförandens klarspråk

På Expressens ledarsida i papperstidningen citeras LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som i SvT sagt följande apropå att SD är största parti bland hans manliga medlemmar:

”Vi har alldeles för länge pratat om Sverigedemokraternas rötter i nazismen. Det lyssnar inte våra medlemmar på.”

Klarspråk.

https://www.svd.se/lo-ordforandens-klarsprak/i/senaste/om/ledare

”Ett vidrigt och smutsigt partipolitiskt spel”

Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet (s), är en viss och klok kommentator till det som utspelas i svensk politik. Här ett bra exempel på vad han bidrar med till samhällsdebatten:

 För lite drygt tjugo år sedan tog dåvarande statsminister Göran Persson initiativ till det som senare skulle bli ”Forum för levande historia”; en statlig myndighet för hågkomsten av Förintelsen. En av orsakerna till Perssons åtgärd var en undersökning bland skolelever där det framkom att oroväckande många av eleverna uppgav sig vara tveksamma till om Förintelsen alls ägt rum.

Allvaret och den breda samhällsansatsen i Göran Perssons initiativ känns oerhört avlägsen idag. På ett fullkomligt absurt och för de inblandade förnedrande sätt har Förintelsen idag dragits in i ett vidrigt och smutsigt partipolitiskt spel som har gått helt överstyr.

Sverigedemokraterna har varit ett riksdagsparti sedan 2010. Alla riksdagspartier samverkar med SD i parlamentets utskott. De åtta partierna deltar gemensamt i Försvarsberedningen och i Migrationskommittén. Socialdemokraterna och SD har stoppat borgerlig skattepolitik tillsammans. M och KD fick igenom sin budget med hjälp av SD. För att nu bara nämna något.

Moderatledaren har dessutom nyligen haft ett samtal med SD: s Jimmie Åkesson om eventuell samverkan i frågor där partierna ligger nära varandra.

Alla förstår ju vad det handlar om. Moderaterna sonderar möjligheten att bygga ett regeringsblock på sin sida. Skall det bli möjligt krävs någon form av samarbete med SD. Socialdemokraterna bygger på sin sida ett annat block som möjligen kan hålla för en valframgång 2022. Kampen hårdnar skulle man kunna säga. Inget konstigt med det.

Det uppseendeväckande och helt absurda är att Förintelsen har dragits in i maktkampen. Utan att genera sig drar statsråd och stora liberala och socialdemokratiska ledarsidor dels likhetstecken mellan Sverigedemokraterna och Hitlernazismen och därmed också likhetstecken mellan moderatledaren och nazismen.

En överlevare från Förintelsen utnyttjas hårt i kampanjen mot blockbygget på den högra sidan.  Överlevaren och moderatledaren träffades privat förra året och enligt överlevaren ska moderatledaren då ha sagt att ”han aldrig skulle samarbeta med SD” eller något sådant.  Hade han sagt något annat hade det varit minst sagt uppseendeväckande. Då på våren 2018 var den borgerliga planen att försöka bilda en borgerlig fyrpartiregering efter valet. Skulle det projektet ens vara teoretiskt möjligt så krävdes sådana uttalanden från moderatledaren.

Men vad i hela fridens namn har detta samtal och moderatledarens förändrade position med Förintelsen och nazismen att göra? Förutsatt förstås att man inte på fullt allvar anser att med ett politiskt samarbete med SD så är bygget av koncentrationsläger i Sverige bara en eller några mandatperioder bort från att förverkligas? Och vilken seriös människa tror något sådant? Jag kan inte tänka mig att chefredaktörer och politiska redaktörer på stora liberala och S-märkta ledarsidor eller för den delen statsråd i en S-ledd regering kan räknas in i den kretsen.

Moderaternas blockbyggeförsök med SD ska givetvis granskas och kritiseras och om möjligt försvåras av de politiska motståndarna. Det hör demokratin till precis på samma sätt som att det högra blocket gör vad de kan för att kritisera och fälla Januariblocket. Så är det och så ska det vara. Hårda ord och överdrifter är en del av det hela.

Men utnyttjandet av Förintelsen i den svenska maktkampen är fullständigt skamlöst och smaklöst. Förintelsen bagatelliseras och släpas i smutsen i jakten på dagspolitiska poänger.

https://www.svd.se/ett-vidrigt-och-smutsigt-partipolitiskt-spel/i/senaste/om/ledare

---