I mitten av juli kom jag under en flygning mellan Chicago och Washington DC att läsa två olika sätt att beskriva en central fråga i amerikansk självbild: den sociala mobiliteten.
I en bilaga till The Economist ("Degrees of separation", 16 juli) hävdade John Parker med hänvisning till analyser av Gary Solon (University of Michigan) och Katherine Bradbury och Jane Katz (Federal Reserve Bank of Boston) dels att USA aldrig haft den höga sociala rörlighet de flesta amerikaner ser som närmast en självklarhet, dels att den sociala mobiliteten minskat sedan 1970-talet.
Parker pekade på bristerna i det amerikanska utbildningssystemet som den centrala faktor som måste rättas till för att USA ska bli ett jämlikare, socialt rörligare land.
I Commentary (juli - augusti) skrev ekonomen Bruce Bartlett ("Class Struggle in America?"). I polemik mot en artikelserie i New York Times i maj och mot en lång rad politiska utspel (bl a Bill Clintons 1992 som baserade sig på ekonomen Paul Krugman) hävdade han att det enda som är riktigt konstigt i amerikansk politik är att så många fattiga röstar republikanskt (konservativt) och så många rika amerikaner sviker sitt förmodade klassintresse genom att rösta demokratiskt (vänster).
Bartlett hänvisade bl a till de opinionsundersökningar som New York Times regelbundet genomför och där det genomgående visar sig att en mycket stor del av amerikanerna tror att deras möjlighet att bli förmögna är stor.
Jag ska inte ge mig in i ekonomidiskussionen om de många olika studier som citeras - Bartlett hänvisar till ett stort antal källor i sin polemik - utan i stället peka på en faktor som jag tror man som svensk läsare lätt glömmer bort.
Vi lever i en samhällskultur där det ses som närmast en självklarhet att den politiska makten har ett mycket stort inflytande över hur verkligheten för medborgarna utvecklas. Det är ingen tillfällighet att Göran Perssons redan smått klassiska gardinuppsättartal i Björkviks Folkets Park saknade hänvisningar till näringslivet. I Sverige är det "politiken" som hanterar samhället och även arbetslösheten.
När Göran Persson och Fredrik Reinfeldt debatterade i TVs Agenda för några månader sedan saknades också näringslivet. Det är politiska ingrepp av olika slag som är det som direkt leder till önskvärda resultat. Den stora svenska offentliga sektorn gör givetvis att ett sådant tänkesätt blir naturligt. Näringslivet blir då något ganska perifert, något som bara kan ägnas ett perifert intresse.
Så är det inte i USA. Sedan republikens grundande har en central föreställning varit skepsisen mot politik och politiker. Det är därför USAs författning med dess långtgående maktdelning ser ut som den gör.
Här finns givetvis också förklaringen till att socialismen aldrig slagit igenom i USA och att den mest framgångsrike demokratiske presidenten på många decennier, Bill Clinton, efter en dålig start under sin första mandatperiod genomförde sin berömde skalömsning då han "stal högerns idéer" och blev omvald.
Så det skulle förvåna mig om det blir klasskamp i USA.
