Varning för demografisk pessimism (min mediekrönika i SvD på nätet 29 augusti)

Varning för demografisk pessimism Människor har länge oroat sig för att demografiska förändringar ska få katastrofala konsekvenser. Historien visar att sådana prognoser ofta slår fel. Det finns skäl att vara försiktig även med dagens demografiska pessimism. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det finns ett mönster i alla diskussioner om jordens befolkning: ser man tillbaka tycks många generationer ha varit lika övertygade om att just deras oro för mänsklighetens framtid är den som är på väg att besannas. Idrees Kahloon, som varit redaktionschef för The Economist i Washington DC och som nu arbetar på tidskriften The Atlantic, har skrivit en tänkvärd text som tecknar ett brett perspektiv. Redan 1798 varnade ekonomen och demografen Thomas Malthus för att mänskligheten var dömd att svälta ihjäl när befolkningen växte snabbare än livsmedelsproduktionen. Hundra år senare, när jordens befolkning hade passerat två miljarder, oroade sig ekonomer i stället för att Europa höll på att avfolkas. På 1960-talet var vi tillbaka i Malthus fotspår. Biologen Paul Ehrlich hävdade att kampen om att föda jordens befolkning redan var förlorad och att hundratals miljoner skulle svälta ihjäl inom loppet av två decennier. Men i stället växte världens befolkning, levnadsstandarden steg och barnadödligheten sjönk kraftigt. Nu har oron återvänt. Födelsetalen sjunker över hela världen. I Sydkorea föder en genomsnittlig kvinna idag mindre än ett barn under sitt liv. Ungerska politiker talar om nemzethalál – nationens död. Elon Musk kallar låga födelsetal för det största hotet mot civilisationen. Att Sverige länge setts som ett föredöme med generös föräldraledighet och subventionerad barnomsorg lugnar inte diskussionen. För om bristande barnomsorg och ojämställt hemarbete vore huvudförklaringen till fallande födelsetal, borde Norden vara ett undantag. Det är vi inte. Finland, Norge och Sverige har alla sett sina födelsetal sjunka de senaste 15 åren – ungefär i takt med resten av västvärlden. Inte heller konservativa teorier om urholkade familjevärderingar förklarar det som händer. Länder som Indien och Turkiet, med starka normer kring äktenskap och barnafödande, har också lägre födelsetal än tidigare. Det som i stället verkar avgöra ett lands födelsetal är helt enkelt hur rik och välutbildad befolkningen är. Ju bättre människor har det materiellt, desto färre barn väljer de att skaffa, menar Idrees Kahloon. Det är en obekväm sanning för både vänster och höger, eftersom det antyder att nedgången inte är ett politiskt misslyckande, utan en konsekvens av något vi faktiskt önskat oss: frihet, välstånd och möjligheten att prioritera det egna livet. Det betyder inte att en omställning blir smärtfri. En åldrande befolkning sätter press på pensionssystem, äldreomsorg och innovationstakt – färre människor innebär färre idéer, och idéer är motorn i ekonomisk tillväxt. Men slutsatsen behöver inte bli apokalyptisk. Historien visar att demografiska trender sällan fortsätter rakt fram; både födelsetalens uppgångar och nedgångar brukar komma som överraskningar. Innan vi målar upp nationers död och tomma planeter kan det vara värt att påminna sig om alla tidigare gånger som befolkningsprofeter haft fel, menar Kahloon. Det är inte säkert att färre barn betyder att framtiden blir sämre – kanske bara annorlunda.

Därför är SD valets långsiktiga vinnare (Smedjan 25 augusti)

Därför är SD valets långsiktiga vinnare Erfarenheterna från Danmark och Norge talar för att Sverigedemokraterna, oavsett valutgången i september, kommer att spela huvudrollen i svensk politik de närmaste mandatperioderna. Det skriver Janerik Larsson. Janerik Larsson 25 augusti 2026 Oavsett utgången av riksdagsvalet tror jag att en ganska säker förutsägelse är att de kommande mandatperioderna kommer att ha en solklar vinnare: Sverigedemokraterna. Antingen kommer partiet att vara representerat i en ny ”blågul regering” där man sannolikt blir största parti. Eller så kommer SD att vara ett kraftfullt oppositionsparti som kan glädjas åt en socialdemokratiskt ledd koalition med många komplicerande ”röda linjer”. Jag har sedan Dansk Folkeparti inledde sin politiska gärning i Danmark följt partiets upp- och nedgångar. Detsamma gäller det norska parti som nu heter Fremskrittspartiet men som grundades 1973 av den karismatiske högerliberalen Anders Lange som ”Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Partiet fick 5 procent vid stortingsvalet hösten samma år. Efter en konfliktfylld period bytte partiet 1977 namn till Fremskrittspartiet och 1978 övertogs ordförandeposten av Carl I Hagen som kom att leda och prägla partiet i 28 år. 1994 lämnade partiets mer nyliberalt sinnade företrädare. Carl I Hagen avgick som partiledare i maj 2006 efter att året dessförinnan lett Fremskrittspartiet till sitt dittills bästa resultat i ett val till Stortinget. Partiet fick 22,1 procent av rösterna och 38 mandat, och passerade därmed Høyre i storlek och blev det näst största partiet i Stortinget. Hagen efterträddes av Siv Jensen. Fremskrittspartiet var 2013–2020 en del av regeringen som leddes av Erna Solberg (Høyre). Partiledaren Siv Jensen var finansminister. Partiet lämnade dock regeringen i protest mot ett beslut att hämta hem en norsk-pakistansk IS-kvinna och hennes sjuka barn från al-Hol-lägret i Syrien. Siv Jensen efterträddes 2021 som partiledare av Sylvi Listhaug och partiet är i dag större än någonsin i opinionsmätningarna. Listhaug leder ett framgångsrikt populistparti men kommer kanske redan efter valet 2029 att ställas inför möjligheten att leda eller gå med i en borgerlig regering. Men det politiska priset för att sitta vid makten är högt och Listhaug har inte signalerat något intresse hittills. Det är de små borgerliga partierna (i synnerhet Senterpartiet, som i dag stöder den socialdemokratiska minoritetsregeringen) som Listhaug inte ser som möjliga i en ny regering. Men att varken sitta i regering eller att på annat sätt kunna ”leverera” till väljarna har sitt pris, vilket Dansk Folkeparti bittert fått erfara. Men att varken sitta i regering eller att på annat sätt kunna ”leverera” till väljarna har sitt pris, vilket Dansk Folkeparti bittert fått erfara. Partiet bildades 1995 av Pia Kjærsgaard tillsammans med Kristian Thulesen Dahl. Hon blev partiordförande, och satt på posten till 2012. Mellan 2001 och 2011 var partiet stödparti till koalitionsregeringen mellan Venstre och Konservative Folkeparti. I utbyte skulle regeringen verkställa några av DF:s huvudfrågor, främst en striktare invandringspolitik. I folketingsvalet 2015 blev partiet Danmarks näst största, med 37 mandat i Folketinget och 21,1 procent av rösterna. Trots att DF nu var det största partiet till höger blev man återigen stödparti till den borgerliga regering som bildades. Vid 2019 års folketingsval gick partiet emellertid starkt tillbaka och förlorade över hälften av röstetalet och mandaten. Det berodde på att Socialdemokratiet under Mette Frederiksens ledning lagt om sin politik, främst i invandringsfrågan. Även i övrigt tappade partiet – nu under Kristian Thulesen Dahl – det väljarförtroende man tidigare haft. Morten Messerschmidt valdes 2022 till partiledare. Messerschmidt var tidigare europaparlamentariker och hade vid Europaparlamentsvalet 2014 fått det största antalet personröster någon hade haft. Jag skrev nyligen i min mediekrönika i Svenska Dagbladet om hur Messerschmidt efter vårens folketingsval valde att tacka nej till en borgerlig regering: Det finns ögonblick när partier kan få verklig politisk makt, men väljer att inte använda den. Det gjorde DF i våras. I valet fick partiet 16 mandat, en fördubbling av stödet på mindre än ett år. Partiledaren Morten Messerschmidt hade påbörjat vägen tillbaka 2022, när partiet låg i spillror. Han satsade på plånboksekonomi och det som i Danmark kallas utlänningspolitik, men som vi i Sverige kallar migration och integration. DF hade mandatmässigt nyckeln till en blå regering i sin hand. Det borgerliga blocket hade tillsammans med Moderaterne mandaten för en höger-mittenregering. Allt som krävdes var att Messerschmidt gjorde vad partier normalt gör när makten ligger inom räckhåll: kompromissa. Det gjorde han inte. Messerschmidt ställde ett villkor som han visste var omöjligt för Moderaternes ledare Lars Løkke Rasmussen att acceptera: Løkke skulle inte få vetorätt över utlänningspolitiken. Det sa Løkke nej till, och Venstres ledare Troels Lund Poulsen misslyckades med att bilda en ”blå” regering. Mette Frederiksen kunde då plocka upp spillrorna och bygga ihop en regering med socialdemokrater, Socialistisk folkeparti, Radikale Venstre och Moderaterna. Ett regeringsdeltagande hade tvingat DF att acceptera kompromisspolitik – just det som nästan utplånade partiet 2019–2022. Partiet protesterar alltså snarare än söker reellt inflytande. Om Messerschmidt kan hålla ihop sin väljarbas fram till nästa val, samtidigt som en vänster-mittenregering med fyra partier sliter sig själv i stycken, kan DF mycket väl gå till nästa val som det ledande borgerliga partiet. Om däremot Fredriksens regering håller ihop, och DF tappar balansen mellan Messerschmidts hårda linje och en mer pragmatisk falang inom partiet – då kan sommaren 2026 gå till historien som ögonblicket då Dansk Folkeparti tackade nej till makt och inflytande. I den nyutkomna boken Det här jävla landet: Längtan till ett Sverige som aldrig fanns (Timbro förlag, 2026) beskriver Markus Uvell den högst tvivelaktiga nationalism – nationalpopulism, skulle jag kalla det – som präglar svensk politik inför riksdagsvalet. Uvell skrev redan 2010 boken Folkhemspopulismen som gav en föraning om vad som skulle komma. Väljarna har bestämt att partiet ska ha ett inte obetydligt inflytande i svensk politik. Den nya boken innehåller ett mycket tänkvärt avsnitt om Sverigedemokraterna. Uvell har insikter som få utanför partiet har. Han beskriver hur samarbetet gjort SD och Moderaterna mera lika varandra och hur den yngre SD-generationen är mer marknadsliberal än partiets äldre. Uvell skriver att så länge SD finns kvar i svensk politik är det självdestruktivt för andra partier att försöka ignorera eller isolera partiet. Väljarna har bestämt att partiet ska ha ett inte obetydligt inflytande i svensk politik. Det behöver politiker, debattörer och opinionsbildare förhålla sig till. Detta är de närmaste mandatperiodernas politiska verklighet oavsett valutfallet den 13 september. SD är i dag med och styr i 39 kommuner och två regioner. Om det i höst även blir SD-statsråd är en öppen fråga. Den svåra utmaningen för SD framöver formulerar Uvell emellertid så här: En långsiktigt framgångsrik högerpolitik behöver ha ett grundläggande optimistiskt perspektiv på samhället. Även om pessimismen för vissa grupper kan vara mycket lockande är den en återvändsgränd. Så är det säkert. Men oavsett valutgången den 13 september ser framtiden för Sverigedemokraterna ljus ut de närmaste mandatperioderna. Särskilt om man lär sig av de danska och norska erfarenheterna. Janerik Larsson Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Høyre hoppas att pendeln svänger (min mediekrönika i SvD 22 augusti)

Mediekrönika | Norsk politik Høyre hoppas att pendeln svänger Stora väljarskaror har lämnat Høyre för Fremskrittspartiet – särskilt yngre män. Nu försöker Moderaternas norska systerparti etablera sig som det principfasta alternativet. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det norska Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre leder sedan stortingsvalet för ett år sedan åter en enpartiregering. Den har inte egen majoritet, utan stöds av Senterpartiet, Sosialistisk Ventreparti, Miljöpartiet De Gröna och det vänsterradikala partiet Rødt. (Till skillnad från danska partier heter de norska ungefär vad de är, i svenska öron.) Stödpartierna döptes under de utdragna regeringsförhandlingarna till ”tuttifrutti” av en krönikör i Nettavisen. Eftersom den norska författningen inte medger nyval är det först om tre år som väljarna får möjlighet att ge sin dom. Senterpartiet ingick i den förra Støre-regeringen, men hoppade av före mandatperiodens slut. Att det är en svag regering har redan illustrerats av att Senterpartiet signalerat missnöje med en del av regeringspolitiken. I en artikel i Dagens Næringsliv tidigare i år konstaterade krönikören Frithjof Jacobsen att Senterpartiet gått samman med de borgerliga partierna för att ”instruera” regeringen och att detta gör att ”Støres valseger alltmer ser ut som ett strategiskt nederlag”. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum har också kritiserat regeringens politik. Kommer den borgerliga oppositionen att kunna samla sig inför nästa stortingsval? Den frågan handlar dels om Senterpartiet som historiskt sett ingått i och även lett borgerliga regeringar. Dels om de båda högerpartierna: Høyre, som är det tidigare regeringspartiet, och Fremskrittspartiet, som lämnade Høyreledaren Erna Solbergs regering i januari 2020 inför valet året därpå. Efter det valet tillträdde Jonas Gahr Støre som statsminister. Erna Solbergs efterträdare Ine Eriksen Søreide skulle gärna vilja återta den borgerliga ledarrollen som det idag är Fremskrittpartiets Sylvi Listhaug som har. Efter Høyres katastrofala valresultat 2025 – 14,6 procent, det sämsta på decennier – har Søreide valt en medveten lågmäld strategi. Høyre har fallit till 13,4 procent i en Nettavisen/InFact-mätning – och samlar nu mindre än hälften av Fremskrittspartiets 32 procent. Valforskare har konstaterat att var fjärde till var femte Høyre-väljare gått till FRP, med en särskilt dramatisk övervikt bland yngre män. Statsministermätningar visar samma mönster: bara omkring 16 procent vill se Søreide som statsminister, klart färre än både Støre och Listhaug. Høyre försöker etablera sig som det ansvarsfulla, principfasta alternativet, varken ”lite mer FRP” eller ”lite mer AP”, men gör det i skuggan av Fremskrittspartiet. Om Søreides strategi ska bära frukt räcker det sannolikt inte att vinna enskilda sakfrågor. Hon måste övertyga väljarna om att ansvar är en vinnande identitet i sig – inte bara något som politiker tar till när de inte längre kan konkurrera med löften. Søreides väg framåt ser motig ut. Men norsk politik är volatil, och för bara några år sedan var det FRP som befann sig i en liknande svacka.

Dansk Folkeparti bidar sin tid (mediekrönika SvD 16 augusti)

Dansk Folkeparti bidar sin tid Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det finns ögonblick när partier kan få verklig politisk makt, men väljer att inte använda den. Det gjorde Dansk Folkeparti i våras. Nordisk politik kan förefalla vara på väg mot en period med socialdemokratiska regeringar. Men det handlar i så fall inte om en återgång till forna tider, utan om en ny era. Den norska minoritetsregeringen leds av socialdemokraten Jonas Gahr Støre. Danmarks statsminister är socialdemokraten Mette Frederiksen, men också hon leder en svag minoritetsregering. Hennes regering har en högst speciell bakgrund. I Danmark gjorde Dansk Folkeparti (DF) comeback i vårens val, efter att tidigare ha krympt ihop när Mette Frederiksen satsade på att överta DF:s migrationskritiska politik. Det finns ögonblick när partier kan få verklig politisk makt, men väljer att inte använda den. Det gjorde DF i våras. I valet fick partiet 16 mandat, en fördubbling av stödet på mindre än ett år. Partiledaren Morten Messerschmidt hade påbörjat vägen tillbaka 2022, när partiet låg i spillror. Han satsade på plånboksekonomi och det som i Danmark kallas utlänningspolitik, men som vi i Sverige kallar migration och integration. DF hade mandatmässigt nyckeln till en blå regering i sin hand. Det borgerliga blocket hade tillsammans med Moderaterna mandaten för en höger-mittenregering. Allt som krävdes var att Messerschmidt gjorde vad partier normalt gör när makten ligger inom räckhåll: kompromissa. Det gjorde han inte. Messerschmidt ställde ett villkor som han visste var omöjligt för Moderaternas ledare Lars Løkke Rasmussen att acceptera: Løkke skulle inte få vetorätt över utlänningspolitiken. Det sa Løkke nej till, och Venstres ledare Troels Lund Poulsen misslyckades med att bilda en ”blå” regering. Mette Frederiksen kunde då plocka upp spillrorna och bygga ihop en regering med socialdemokrater, Socialistisk folkeparti, Radikale Venstre och Moderaterna. Ett regeringsdeltagande hade tvingat DF att acceptera kompromisspolitik – just det som nästan utplånade partiet 2019–2022. Genom att säga nej till Moderaterna kunde Messerschmidt i stället behålla rollen som den obekväma, principfasta rösten utanför systemet. Han står för en opposition som väntar på ”ett blått flertal utan Løkke”. Kristian Thulesen Dahl, Messerschmidts företrädare, har redan utfärdat sin dom. Enligt honom har den nya DF-ledningen ”släppt handbromsen” och kört partiet längre ut på högerkanten. Partiet protesterar snarare än söker reellt inflytande. Om Messerschmidt kan hålla ihop sin väljarbas fram till nästa val, samtidigt som en vänster-mittenregering med fyra partier sliter sig själv i stycken, kan DF mycket väl gå till nästa val som det ledande borgerliga partiet. Om däremot Fredriksens regering håller ihop, och DF tappar balansen mellan Messerschmidts hårda linje och en mer pragmatisk falang inom partiet – då kan sommaren 2026 gå till historien som ögonblicket då Dansk Folkeparti tackade nej till makt och inflytande. Det är detta som gör DF:s agerande så intressant att följa: att avstå regeringsmakten var inte ett svar, utan en satsning.

Janerik Larsson: Sverige är inte USA (Svensk tidskrift)

14 augusti 2026 Janerik Larsson: Sverige är inte USA Ulf Kristerssons podd ”Ring statsministern” är värd att lyssna på. Jag tror inte jag har missat något av statsministerns samtal med väljare. Nyligen frågade en uppringande man om det var en fara för demokratin med det ökande antalet miljardärer i Sverige. Kommer dessa likt mycket rika amerikaner kunna köpa sig politiskt inflytande, var frågan till statsministern. Kristersson svarade då lugnande att eftersom det i huvudsak är skattebetalarna som finansierar de svenska politiska partierna finns det ingen fara här. Han tillade att Sverige nu inför ett lobbyistregister för att öka transparensen kring påverkan av politiken. Personligen är jag övertygad om att det svenska kommande lobbyistregistret är en dålig idé. Det kommer att byråkratisera relationen mellan politiker och allmänhet och snarare försvåra för den svenska demokratin. Jag har arbetat som informationschef på Svenska Arbetsgivareföreningen och som vVD på Svenskt Näringsliv. Dessa organisationer är liksom de andra stora organisationerna på arbetsmarknaden i praktiken i ständig kontakt med riksdag och regering. Detta har aldrig beskrivits som ett samhällsproblem. Jag har också arbetat både på Kreab och Prime och därmed tillhört den skara som ofta misstänkliggjorts som ”lobbyister”. Det är framväxten av denna professionella bransch som utlöst kraven på registrering, trots att det främst handlat om att förse andra intressenter än de stora arbetsgivareorganisationerna och andra stora intressenter med samma professionella kompetens. Jag förstår att Ulf Kristersson inte gav sig in på några utförliga resonemang om hur motsvarande system fungerar i USA. Men det kan nu inför valdagen vara av intresse att redovisa detta. Det svenska partistödet (statligt och kommunalt) ska alltså göra partierna oberoende av privata givare, medan det amerikanska systemet bygger på att pengar i politiken i hög grad skyddas som en grundläggande förutseende för yttrandefriheten. First Amendment, den amerikanska författningens första tillägg, har 2010 tolkats av den amerikanska Högsta domstolen (Citizens United v. FEC) (2010), som slog fast att alla restriktioner för företags utgifter i valkampanjer stred mot det första tillägget. Domen upphävde tidigare federala och delstatliga förbud mot att företag och fackföreningar att finansiera politik. Detta har skapat en ny typ av politiska organisationer, Super-PACs, vars uppgift är att samla in medel för politikfinansiering. Effekten av ”Citizens United” har varit dramatisk: oberoende utgifter från utomstående grupper ökade mellan 2008 och 2024 från 144 miljoner dollar till 4,21 miljarder dollar. Mycket av detta kom från källor som inte behöver redovisa sina givare. Motreaktionen finns. Det pågår försök att kringgå Citizens United genom delstatliga initiativ. Men något grundlagsändringsförslag med reell chans att gå igenom finns inte – det krävs två tredjedels majoritet i båda kamrarna plus ratificering av 3/4 av delstaterna, en näst intill omöjlig tröskel. Den svenska debatten om partifinansiering handlar mindre om principen (att staten finansierar partier) och mer om transparens kring de kompletterande privata. Frågan hanteras av samma parlamentariska kommitté som ser över lobbyregistret – partifinansiering och lobbyism är alltså kopplade i den svenska processen. Sverige har länge saknat regler medan bland annat Finland införde ett motsvarande register 1 januari 2024. Europarådets antikorruptionsorgan Greco rekommenderade redan 2019 att Sverige borde införa regler för kontakter mellan politiker och lobbyister. I juni 2024 tillsattes en parlamentarisk kommitté (ledd av förre detta domaren Mats Melin) för att utreda frågan och resultatet blev SOU 2025:52. I mars 2026, fick regeringens förslag stöd av Lagrådet. Enligt lagrådsremissen ska ett transparensregister träda i kraft från 1 juli 2027 och omfatta bland annat kontakter med riksdagsledamöter, statsråd samt politiska och icke-politiska tjänstemän i regeringen. USA:s federala lobbyregistrering är betydligt äldre och mer utvecklad – Lobbying Disclosure Act (LDA) från 1995. Skillnaderna är intressanta: LDA definierar en lobbyist som någon som är anställd eller anlitad av en klient mot ersättning, för tjänster som innefattar mer än en lobbykontakt, och vars lobbyverksamhet för klienten utgör minst 20 procent av tiden denne lägger på klienten under en sexmånadersperiod. Det finns även beloppströsklar: organisationer som spenderar mer än 10 000 dollar på lobbyverksamhet måste registrera sig, medan belopp strax under gränsen är undantagna. Detta är alltså ett aktivitetsbaserat system – yrkeslobbyister registrerar sig, inte politikerna själva. Registrering sker hos sekreteraren i senaten och kammarens sekreterare (Clerk of the House), och de som registreras där måste lämna in kvartalsvisa aktivitetsrapporter som identifierar klienter, vilka frågor man lobbar för och ersättningens storlek. Enligt vad som diskuterats i den svenska debatten ska registret fokusera på mottagarsidan – att det är kontakter med riksdagsledamöter, statsråd och tjänstemän som ska registreras, mer i linje med EU:s öppenhetsregister och den modell flera europeiska länder använder, där fokus ligger på att synliggöra vem som haft möten med makthavare, snarare än att lobbyisten själv ska deklarera inkomst och lobbyutgifter i som i USA. Det svenska förslaget brukar motiveras att man ska göra ”som i USA” men det är alltså två helt väsensskilda system där det amerikanska är mycket mindre byråkratiskt än det som är på gång i Sverige. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)

Trump slår hårt mot USA:s mjuka makt (SvD söndag 2 augusti)

Mediekrönika | USA Trump slår hårt mot USA:s mjuka makt Under Trump har USA bytt utrikespolitisk berättelse; i stället för att sälja sin egen framgång som ett gott exempel är numera konfrontation och hot storyn. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Financial Times, The Telegraph och The Guardian harrapporterat att USA:s utrikesdepartement erbjuder bidrag till MAGA-orienterade grupper i Europa. Pengarna, som omfördelas från vad som tidigare var biståndsmedel, riktas till olika aktörer som bekämpar ”censur” och vill bygga ”civilisatoriska band” mellan USA och Europa. Harvardprofessorn Stephen Walt, som efter Harvardprofessorn Joseph Nyes död 2025 blivit en av de mest lästa rösterna i frågan om USA:s mångåriga fokus på ”mjuk makt”, menar att Trump-administrationen bara har tilltro till Amerikas hårda makt och hyser förakt för det Nye kallade soft power. Det mest slående enligt Walt är hur lite man bemödar sig om att kamouflera maktanvändningen. De flesta stormakter gör obehagliga saker ibland, men Trump-administrationen verkar nästan road varje gång man kan bryta mot en etablerad norm. Målet är att skrämma snarare än övertyga. Sedan 2025 har USAID, National Endowment for Democracy och US Agency for Global Media (som bland annat driver Voice of America) förlorat betydande delar av sin finansiering. En mindre uppmärksammad poäng är att amerikansk mjuk makt historiskt vilat på det globala handelssystemet. Höga tullar mot till exempel sydostasiatiska länder driver dem nu närmare Kina. En ECFR/Oxford-undersökning från slutet av 2025 visar att i genomsnitt ser bara 16 procent av medborgarna i tio europeiska länder USA som en allierad, medan 20 procent ser landet som rival eller rentav fiende. Det som gör Walts analys träffsäker är en psykologisk poäng: mjuk makt förutsätter att man tror att det egna samhället är attraktivt för andra. Om världsbilden i stället är att landet självt är i uselt skick, undergrävt av en ”deep state”, med medier man ogillar samt ”fientliga” universitet och institutioner – då blir hela idén om att exportera sina värderingar obegriplig. Det handlar om en genuin ideologisk misstro mot de institutioner som traditionellt burit upp amerikansk soft power. Det ligger i linje med vad administrationens nationella säkerhetsstrategi uttryckligen slår fast: målet är att ”odla motstånd” mot Europas nuvarande utveckling, som beskrivs som hotad av ”civilisatoriskt utplånande” genom migration, sjunkande födelsetal och förlorad suveränitet till Bryssel. Det är en helt annan berättelse än den traditionella – ”bli som oss, en liberal demokrati” – och snarare formulerad som ”bli som den rörelse inom er som redan liknar oss”. Ett problem för administrationen är att den nya kanalen ännu gett få resultat, medan nedmonteringen av den gamla redan syns tydligt. Ett talande exempel: när vicepresident J D Vance reste till Ungern i april för att kampanja för Viktor Orbán inför landets val, förlorade Orbán ändå valet med stor marginal – trots både Trumps och Vances stöd. Det tyder på att den nya ”civilisatoriska” satsningen på mjuk MAGA-makt hittills levererar betydligt mindre än vad nedmonteringen av den gamla kostat.