För att förstå sin samtid behöver man förstå historien. Anders Isakssons Per Albin-biografi i fyra delar är ett storverk som är en oumbärlig läsning för förståelsen av det moderna Sverige.
Varje del kan läsas helt fristående. Det gäller även den fjärde, nyutkomna delen "Landsfadern" (Wahlström & Widstrand).
Ingen svensk politiker har ägnats en så ingående studie som Per Albin Hansson. I de fyra volymerna tecknas framväxten av det som kom att bli den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten Sverige.
Det är den ena tyngdpunkten i "Landsfadern". Den andra utgörs av Per Albins hantering av Sverige under andra världskriget.
Isakssons försvarstal för Per Albin-linjen är mycket väl genomarbetat. Det ska bli spännande att se om det finns andra experter som i polemik driver den revisionistiska linje som idag har statsminister Göran Persson som främste talesman och där fokus ligger på att be om ursäkt för underlåtenhetssynder under krigsåren.
Jag har växelläst Isakssons biografi och John Campbells nyutkomna "Margaret Thatcher - The Grocer's Daughter" (Jonathan Cape). Liksom Isaksson tänkte sig Campell att skriva en volym men det blir minst två. Per Albin och Thatcher - två politiker som präglat sin tid och tiden efter dem. Campells bok innebär främst en kritisk granskning av myterna om Thatcher.
Hans analys av hennes uppväxttid är mycket intressant: den harmoniska arbetsmoral, som hon själv beskrivit som uppväxtmiljön, rämnar.
Den järnhårda viljan, den suveräna politiska talang som mot alla odds gör denna kvinnliga, torypolitiker från enkel bakgrund till partiledare och premiärminister beskrivs av Campbell på ett mycket läsvärt sätt.
Per Albin - det är vägen till den paternalistiska välfärdsstaten. Margaret Thatcher är vägen därifrån. Lysande sommarläsning !
Visar inlägg med etikett Dagens Industri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dagens Industri. Visa alla inlägg
lördag 15 juli 2000
lördag 10 juni 2000
Politik är en sportgren
USA älskar sport, älskar tävlingar. Det finns i den amerikanska samhällskulturen en kärlek till vinnare. På vår sida av Atlanten är ambivalensen inför tävlingar större och att politik är en sportgren är knappast en europeisk sanning. Men det är det däremot i USA.
Den ädla tävlan som nu pågår mellan George W Bush och Al Gore ska därför delvis ses som ett bokstavligt maratonlopp. Den som följer amerikansk rapportering om presidentvalskampanjen märker hur många sporttermer som används. Har George W "toppat för tidigt" (peaked too early) är dagens fråga.
Al Gores tal på det demokratiska partikonventet sågs när det hölls för några veckor sedan av många bedömare som alltför tråkigt, alltför inriktat på sakpolitik. Det var i själva verket en ganska lång katalog av olika sakfrågor och ställningstaganden.
Idag menar många amerikanska bedömare att detta var ett klokt upplägg och att George W drivs på reträtt ställd inför Al Gores breda och djupa sakpolitiska kunskap. Skulle jag våga mig på en gissning så är det följande: opinionen kommer att väga ganska jämnt ett bra tag till men kan påverkas av de TV-sända debatterna mellan president- respektive vicepresidentkandidaterna i mitten av oktober. Där kan sakpolitikern Gore ta hem matchen.
Men givet att amerikansk politik är en sportgren så kommer mycket att bero på hur formkurvan utvecklas ända fram till den 7 november. Förståsigpåare menar att amerikanska presidentval brukar vara avgjorda redan nu (Labour day den 4 september är valkampanjens "formella" startdatum) men det som gör politik till en spännande sport är att resultatet aldrig är känt före mål.
Hur stor är den ideologiska skillnaden mellan Bush och Gore ? Ur mitt perspektiv är den inte så stor. Bill Clinton visade sig vara en god politisk arvtagare till Ronald Reagan precis som Tony Blair blivit det till Margret Thatcher. Hela det politiska fältet har förskjutits sedan Reagan valdes till president. Både Bush och Gore vädjar till en konservativ centeropinion även om det i bakgrunden som alltid hos demokraten finns en starkare tilltro till statens roll och betydelse.
Den ädla tävlan som nu pågår mellan George W Bush och Al Gore ska därför delvis ses som ett bokstavligt maratonlopp. Den som följer amerikansk rapportering om presidentvalskampanjen märker hur många sporttermer som används. Har George W "toppat för tidigt" (peaked too early) är dagens fråga.
Al Gores tal på det demokratiska partikonventet sågs när det hölls för några veckor sedan av många bedömare som alltför tråkigt, alltför inriktat på sakpolitik. Det var i själva verket en ganska lång katalog av olika sakfrågor och ställningstaganden.
Idag menar många amerikanska bedömare att detta var ett klokt upplägg och att George W drivs på reträtt ställd inför Al Gores breda och djupa sakpolitiska kunskap. Skulle jag våga mig på en gissning så är det följande: opinionen kommer att väga ganska jämnt ett bra tag till men kan påverkas av de TV-sända debatterna mellan president- respektive vicepresidentkandidaterna i mitten av oktober. Där kan sakpolitikern Gore ta hem matchen.
Men givet att amerikansk politik är en sportgren så kommer mycket att bero på hur formkurvan utvecklas ända fram till den 7 november. Förståsigpåare menar att amerikanska presidentval brukar vara avgjorda redan nu (Labour day den 4 september är valkampanjens "formella" startdatum) men det som gör politik till en spännande sport är att resultatet aldrig är känt före mål.
Hur stor är den ideologiska skillnaden mellan Bush och Gore ? Ur mitt perspektiv är den inte så stor. Bill Clinton visade sig vara en god politisk arvtagare till Ronald Reagan precis som Tony Blair blivit det till Margret Thatcher. Hela det politiska fältet har förskjutits sedan Reagan valdes till president. Både Bush och Gore vädjar till en konservativ centeropinion även om det i bakgrunden som alltid hos demokraten finns en starkare tilltro till statens roll och betydelse.
Nail 'em
För alla direktörer som tycker att någon journalist, något massmedium eller medierna i allmänhet har farit hårt fram med vederbörande finns nu den perfekta boken: Erik Denzenhalls "Nail ´em!" med underrubriken "Confronting High-Profile Attacks on Celebrities and Businesses". Författaren är PR-konsult som specialiserat sig på att försöka hjälpa offren att hantera dylika aggressiva attacker.
Boken är amerikansk och som alltid i USA spelar spelet i domstolarna en viktig roll. Det är ju ofta gigantiska stämningar som är attackmetoden.
Men trots det är boken inte ointressant och pekar på sådant som få direktörer tycks inse. Till exempel att medierna behöver både hjältar och skurkar (skuldfrågan är sekundär) eller att många av dem som går till attack är veritabla skurkar som medierna underlåter att kritiskt granska eftersom medielogiken går ut på att alltid ställa sig på "Davids" sida mot Goliat.
I ett appendix tar Denzenhall upp den i särklass skickligast hanterade motattack jag känner till, nämligen Bill Clintons motattack mot Ken Starr.
Jag delar inte Denzenhalls analys av det som då hände utan tror, som många andra som följt den processen på närmare håll, att Clinton och hans "spin doctors" på ett otroligt effektivt sätt lyckades göra Ken Starrs undersökning till problemet - inte presidentens försyndelser.
Boken är amerikansk och som alltid i USA spelar spelet i domstolarna en viktig roll. Det är ju ofta gigantiska stämningar som är attackmetoden.
Men trots det är boken inte ointressant och pekar på sådant som få direktörer tycks inse. Till exempel att medierna behöver både hjältar och skurkar (skuldfrågan är sekundär) eller att många av dem som går till attack är veritabla skurkar som medierna underlåter att kritiskt granska eftersom medielogiken går ut på att alltid ställa sig på "Davids" sida mot Goliat.
I ett appendix tar Denzenhall upp den i särklass skickligast hanterade motattack jag känner till, nämligen Bill Clintons motattack mot Ken Starr.
Jag delar inte Denzenhalls analys av det som då hände utan tror, som många andra som följt den processen på närmare håll, att Clinton och hans "spin doctors" på ett otroligt effektivt sätt lyckades göra Ken Starrs undersökning till problemet - inte presidentens försyndelser.
Al eller W - USAs näste president?
Är det Al Gore eller George W. Bush som i januari 2001 installeras som USAs näste president ?
Antalet böcker om de två som i november ska slåss om det vad som brukar kallas världens mäktigaste ämbete är i snabb tillväxt.
Roligast hittills är "Shrub - the short but happy political life of George W. Bush" (Random House) av Molly Ivens och Lou Dubose. Molly Ivens är en av USAs fränaste och självständigaste politiska kolumnister - motsvarigheten i Sverige är Veckans affärers Malin Siwe - och skildringen av Bush präglas av distans och ironi. Berättelsen om Bush som affärsman är avslöjande och skildringen av hans begränsade roll som guvernör i Texas är nyttig.
Guvernören fyller helt enkelt ingen särskilt viktig roll i den texanska författningen.
Republikanen Bush är en stor fars förhoppningsfulla son. Det gäller också hans demokratiske motståndare Al Gore, son till senatorn Albert Gore som blev mest uppmärksammad som en inledningsvis mycket ensam motståndare i senaten till Vietnamkriget. Newsweek-journalisten Bill Turque har skrivit en rak och okomplicerad biografi, "Inventing Al Gore" (Houghton Mifflin). Den är inte alls underhållande som "Shurb" men rik på fakta och skyggar inte alls för Al Gores dåliga sidor (hans sociala oförmåga, hans benägenhet att predika och hans ovana att ljuga för att förstora sin egen roll i olika sammanhang).
Nyttig läsning
Turques behandling av Al Gores eländiga bok "Earth in the Balance" (nu nyutgiven) är nyttig läsning. Men först och främst är och förblir Gore politiker så det är föga sannolikt att den bokens överdrifter skulle få spela någon större roll för en president Gore.
George-reportern Elizabeth Mitchell har skrivit en bok om George W Bush som i sitt upplägg är snarlik Turques om Gore. "W - revenge of the Bush dynasty" (Hyperion) är alltså inte alls så roande som Molly Ivens bok men förmodligen sanningsenligare.
Om jag vore amerikan - vem skulle jag rösta på ? Den frågan har jag ställt mig inför varje presidentval sedan JFK valdes. Årets val ter sig som ett val mellan två snarlika proffspolitiker. Gore är tveklöst den kunnigaste och mest mångsidige. Jag har sett honom i debatt och han är nästan lika duktig som Clinton. W är en enklare, mindre komplicerad och mindre sofistikerad politiker. Clintons lycka berodde på rätt val av finansminister och riksbankschef samt på arvet från Reagans lyckliga ekonomiska politik.
Förmodligen är Al Gore den som är bäst skickad att föra detta vidare. Om ekonomin i USA ser lika bra ut i november som idag är det säkert Gore som vinner. Oavsett vad jag tycker…
Antalet böcker om de två som i november ska slåss om det vad som brukar kallas världens mäktigaste ämbete är i snabb tillväxt.
Roligast hittills är "Shrub - the short but happy political life of George W. Bush" (Random House) av Molly Ivens och Lou Dubose. Molly Ivens är en av USAs fränaste och självständigaste politiska kolumnister - motsvarigheten i Sverige är Veckans affärers Malin Siwe - och skildringen av Bush präglas av distans och ironi. Berättelsen om Bush som affärsman är avslöjande och skildringen av hans begränsade roll som guvernör i Texas är nyttig.
Guvernören fyller helt enkelt ingen särskilt viktig roll i den texanska författningen.
Republikanen Bush är en stor fars förhoppningsfulla son. Det gäller också hans demokratiske motståndare Al Gore, son till senatorn Albert Gore som blev mest uppmärksammad som en inledningsvis mycket ensam motståndare i senaten till Vietnamkriget. Newsweek-journalisten Bill Turque har skrivit en rak och okomplicerad biografi, "Inventing Al Gore" (Houghton Mifflin). Den är inte alls underhållande som "Shurb" men rik på fakta och skyggar inte alls för Al Gores dåliga sidor (hans sociala oförmåga, hans benägenhet att predika och hans ovana att ljuga för att förstora sin egen roll i olika sammanhang).
Nyttig läsning
Turques behandling av Al Gores eländiga bok "Earth in the Balance" (nu nyutgiven) är nyttig läsning. Men först och främst är och förblir Gore politiker så det är föga sannolikt att den bokens överdrifter skulle få spela någon större roll för en president Gore.
George-reportern Elizabeth Mitchell har skrivit en bok om George W Bush som i sitt upplägg är snarlik Turques om Gore. "W - revenge of the Bush dynasty" (Hyperion) är alltså inte alls så roande som Molly Ivens bok men förmodligen sanningsenligare.
Om jag vore amerikan - vem skulle jag rösta på ? Den frågan har jag ställt mig inför varje presidentval sedan JFK valdes. Årets val ter sig som ett val mellan två snarlika proffspolitiker. Gore är tveklöst den kunnigaste och mest mångsidige. Jag har sett honom i debatt och han är nästan lika duktig som Clinton. W är en enklare, mindre komplicerad och mindre sofistikerad politiker. Clintons lycka berodde på rätt val av finansminister och riksbankschef samt på arvet från Reagans lyckliga ekonomiska politik.
Förmodligen är Al Gore den som är bäst skickad att föra detta vidare. Om ekonomin i USA ser lika bra ut i november som idag är det säkert Gore som vinner. Oavsett vad jag tycker…
lördag 3 juni 2000
Sagan om Krita
Det skrivs sällan skönlitteratur från näringslivets värld. Peter Eriksons Sagan om Krita utger sig för att vara en skönlitterär beskrivning av PR-företaget Riktas uppgång och fall. Men i själva verket är boken en i och för sig välskriven promemoria om just detta. Men Rikta är utbytt mot Krita och alla figurerande personer (ehuru alla lättidentifierade för den initierade) är utbytta mot andra namn.
Dumt!
Peter Erikson är självkritisk på ett genomtänkt och balanserat sätt, men också - med all rätt! - oerhört kritisk mot statsminister Göran Persson, statsrådsberedningen och UD.
Erikson hade hjälpt den granskning som KU nu bedriver bättre genom att skriva sin vitbok. Det hade tagits mera på allvar.
Fallet med Riktas fall och den aktiva roll som landets högsta politiska ledning hade i det sammanhanget är en skandal som en Vilhelm Moberg kunnat göra skönlitteratur av. Nu kan man hoppas att Per Unckel och KU lyckas utkräva ansvar av de skyldiga, som söker dölja sig bakom allehanda rökridåer.
Hur Göran Persson, med flera, agerat förstår man väl när man läst Sagan om Krita.
Det är ingen uppbygglig historia.
Dumt!
Peter Erikson är självkritisk på ett genomtänkt och balanserat sätt, men också - med all rätt! - oerhört kritisk mot statsminister Göran Persson, statsrådsberedningen och UD.
Erikson hade hjälpt den granskning som KU nu bedriver bättre genom att skriva sin vitbok. Det hade tagits mera på allvar.
Fallet med Riktas fall och den aktiva roll som landets högsta politiska ledning hade i det sammanhanget är en skandal som en Vilhelm Moberg kunnat göra skönlitteratur av. Nu kan man hoppas att Per Unckel och KU lyckas utkräva ansvar av de skyldiga, som söker dölja sig bakom allehanda rökridåer.
Hur Göran Persson, med flera, agerat förstår man väl när man läst Sagan om Krita.
Det är ingen uppbygglig historia.
lördag 29 april 2000
My war gone by, I miss it so
De flesta böcker som skrivits om 90-talets krig på Balkan (Stoltenberg, Owen, Bildt ) har skildrat det diplomatiska-politiska spelet. Anthony Loyds "My war gone by, I miss it so" saknar helt och hållet det perspektivet.
Det är i stället en fruktansvärt påträngande berättelse från ondskans vardag på "slagfältet" som ju kunde vara vilken oskyldig by som helst. Loyd, som är 34 år, är en brittisk yrkesmilitär som har tjänstgjort på Nordirland och i Gulfkriget för att sedan som arbetslös, snabbutbildad fotograf bosätta sig i Bosnien.
Han började således sin journalistkarriär som fotograf men blev med tiden krigskorrespondet för The Times. I boken skildras i huvudsak Balkans krig men också det första kriget i Tjetjenien. Loyd har därefter för The Times också skildrat andra krigsskådeplatser (Afghanistan och Sierra Leone.
Boken är självutlämnande också i sin redovisning av hans eget drogmissbruk och det traumatiska förhållandet till fadern, men huvudfokus är den inlevelse och exakthet som ägnas skildringen av människorna i krigets Balkan. Offer och mördare, skyldiga och oskyldiga.
Loyd söker inte några enkla, politiska svar om "ansvar" etc utan skildrar den dynamik som för fram vardagens missanpassade till den extrema situationens "hjältar"/mördare. Den berättar därmed mycket om människor - och ger goda argument mot tron att det finns enkla, snabba lösningar på problem där hatet och ondskan fått träda fram ohämmat.
Det är en tänkvärd - obehagligt bra - bok om oss människor.
Det är i stället en fruktansvärt påträngande berättelse från ondskans vardag på "slagfältet" som ju kunde vara vilken oskyldig by som helst. Loyd, som är 34 år, är en brittisk yrkesmilitär som har tjänstgjort på Nordirland och i Gulfkriget för att sedan som arbetslös, snabbutbildad fotograf bosätta sig i Bosnien.
Han började således sin journalistkarriär som fotograf men blev med tiden krigskorrespondet för The Times. I boken skildras i huvudsak Balkans krig men också det första kriget i Tjetjenien. Loyd har därefter för The Times också skildrat andra krigsskådeplatser (Afghanistan och Sierra Leone.
Boken är självutlämnande också i sin redovisning av hans eget drogmissbruk och det traumatiska förhållandet till fadern, men huvudfokus är den inlevelse och exakthet som ägnas skildringen av människorna i krigets Balkan. Offer och mördare, skyldiga och oskyldiga.
Loyd söker inte några enkla, politiska svar om "ansvar" etc utan skildrar den dynamik som för fram vardagens missanpassade till den extrema situationens "hjältar"/mördare. Den berättar därmed mycket om människor - och ger goda argument mot tron att det finns enkla, snabba lösningar på problem där hatet och ondskan fått träda fram ohämmat.
Det är en tänkvärd - obehagligt bra - bok om oss människor.
lördag 25 mars 2000
Frustande om nätdemokrati
Dick Morris var nyckelstrategen i Bill Clintons omvalskampanj. Det torde vara den skickligast skötta politiska kampanjen i västerländsk demokrati på mycket länge.
Den totalt nederlagstippade Clinton stal motståndarnas politiska kläder och gjorde en sensationell comeback. Detta skildrade Dick Morris för några år sedan i boken Behind the oval Office. Oumbärlig läsning för kampanjstrateger - också i näringslivet.
Nu har Morris precis kommit med en ny bok som också den är en verklig ögonöppnare. I en korthuggen stil och med ganska breda penseldrag tecknar han i Vote.com den direkta demokratins genomslag tack vare Internet. Vote.com är också ett webbföretag som Morris och hans fru har startat.
Inte okontroversiellt
Direktdemokrati är ju inte okontroversiellt. De få folkomröstningar Sverige har haft är exempelvis ett vittnesbörd om den indirekta, representativa demokratins grepp om ett lands politiska kultur. Den ångest som många etablerade politiker känner inför den kommande EMU-folkomröstningen är ett annat tecken härpå.
Dick Morris är frustande entusiastisk inför direktdemokrati genom Internet.
De skumma pengarnas och lobbyisternas makt över amerikansk politik minskar, ungdomen blir mera demokratiskt engagerad, medias kontrollroll i politiken förändras, frivilliga krafter kommer som i John Mc Cains kampanj att slå igenom på ett kraftfullt sätt och nya demokratiska strukturer kommer att skapas. Han nämner här demokratiseringen av Kina genom Internet och ett sammanförande av Europa genom Internet som två exempel.
Spännande och tänkvärd läsning inte bara för politiker.
Den totalt nederlagstippade Clinton stal motståndarnas politiska kläder och gjorde en sensationell comeback. Detta skildrade Dick Morris för några år sedan i boken Behind the oval Office. Oumbärlig läsning för kampanjstrateger - också i näringslivet.
Nu har Morris precis kommit med en ny bok som också den är en verklig ögonöppnare. I en korthuggen stil och med ganska breda penseldrag tecknar han i Vote.com den direkta demokratins genomslag tack vare Internet. Vote.com är också ett webbföretag som Morris och hans fru har startat.
Inte okontroversiellt
Direktdemokrati är ju inte okontroversiellt. De få folkomröstningar Sverige har haft är exempelvis ett vittnesbörd om den indirekta, representativa demokratins grepp om ett lands politiska kultur. Den ångest som många etablerade politiker känner inför den kommande EMU-folkomröstningen är ett annat tecken härpå.
Dick Morris är frustande entusiastisk inför direktdemokrati genom Internet.
De skumma pengarnas och lobbyisternas makt över amerikansk politik minskar, ungdomen blir mera demokratiskt engagerad, medias kontrollroll i politiken förändras, frivilliga krafter kommer som i John Mc Cains kampanj att slå igenom på ett kraftfullt sätt och nya demokratiska strukturer kommer att skapas. Han nämner här demokratiseringen av Kina genom Internet och ett sammanförande av Europa genom Internet som två exempel.
Spännande och tänkvärd läsning inte bara för politiker.
lördag 19 februari 2000
Roligt och lärt om propaganda
Mänskligheten är lättledd – och världshistorien är i grund och botten en berättelse om framgångsrik och misslyckad propaganda.
Oliver Thomson är reklambyråchef och historiker i skottska Glasgow. Han har skrivit en lärd och rolig bok om propagandan genom tiderna: ”Easily Led – A History of Propaganda” (Sutton Publishing, England).
För alla de DI-läsare som antingen är verksamma i kommunikations- och påverkansindustrin eller anlitar sådana som är det är detta givetvis spännande läsning. Vem kunde ana att ens egen PR- eller reklamverksamhet skulle kunna komma med i sammanhang där världsreligionerna, de stora ideologierna och de stora folkförförarna är huvudpersonerna ?
Thomson använder en vidare definition av propaganda än vad jag tror att de flesta av oss associerar till. För mig ligger det något negativt i själva ordet propaganda. Thomson understryker egentligen i boktiteln (”Lättledd”) just det negativa i begreppet. Men i boken är hans definition maximalt vid: en grupp människors användning av kommunikationskunskap av något slag för att skapa attityd- eller beteendeförändringar hos en annan grupp människor.
Just därför att boken är så lärd och är så fylld av intressanta exempel är boken alltså högst läsvärd. Men jag förblir också efter att ha tagit del av alla dessa berättelser om propagandans segrar (och några nederlag) skeptisk till definitionen. Världshistorien är mer än en berättelse om propaganda och detta förbiser Thomson faktiskt. Med en så vid definition av propaganda tycker jag att ordet tappar sin mening.
Thomsons propaganda lyckades således inte i detta fall, dvs med mig som läsare!
Oliver Thomson är reklambyråchef och historiker i skottska Glasgow. Han har skrivit en lärd och rolig bok om propagandan genom tiderna: ”Easily Led – A History of Propaganda” (Sutton Publishing, England).
För alla de DI-läsare som antingen är verksamma i kommunikations- och påverkansindustrin eller anlitar sådana som är det är detta givetvis spännande läsning. Vem kunde ana att ens egen PR- eller reklamverksamhet skulle kunna komma med i sammanhang där världsreligionerna, de stora ideologierna och de stora folkförförarna är huvudpersonerna ?
Thomson använder en vidare definition av propaganda än vad jag tror att de flesta av oss associerar till. För mig ligger det något negativt i själva ordet propaganda. Thomson understryker egentligen i boktiteln (”Lättledd”) just det negativa i begreppet. Men i boken är hans definition maximalt vid: en grupp människors användning av kommunikationskunskap av något slag för att skapa attityd- eller beteendeförändringar hos en annan grupp människor.
Just därför att boken är så lärd och är så fylld av intressanta exempel är boken alltså högst läsvärd. Men jag förblir också efter att ha tagit del av alla dessa berättelser om propagandans segrar (och några nederlag) skeptisk till definitionen. Världshistorien är mer än en berättelse om propaganda och detta förbiser Thomson faktiskt. Med en så vid definition av propaganda tycker jag att ordet tappar sin mening.
Thomsons propaganda lyckades således inte i detta fall, dvs med mig som läsare!
söndag 13 februari 2000
Fem dagar som räddade Europa
Det kommer ständigt nya böcker om Winston Churchill. Churchill och hans verk måste höra till 1900-talets mest omskrivna.
När vi ser oss omkring i dagens Europa kan vi (med en viss tillspetsning) säga: "Tack vare Churchill har vi detta!"
Hur stor den tacksamhetsskulden egentligen är har nyligen belysts i en fängslande bok, "Five Days in London May 1940" av den pensionerade, amerikanske historieprofessorn John Lukacs.
Lukacs har skrivit många andra högst läsvärda böcker och är ingen nykomling till detta ämne. Boken "The Duel" handlade om duellen 1940 mellan Churchill och Hitler. Till skillnad från många som skrivit om Churchill kan Lukacs lika mycket om Hitler. Den nya boken lyfter fram de fem dagar som med en svagare brittisk premiärminister kunnat förändra de senaste 60 årens historia helt och hållet.
Under tiden efter att Churchill den 10 maj 1940 blivit premiärminister (efter Chamerblain vars eftergiftspolitik misslyckats) såg det mycket mörkt ut för Storbritannien - och Europa. Hitler tycktes omöjlig att besegra. USA var inte berett att då bry sig närmare om Europas affärer. Roosevelt var fokuserad på sitt omval som president. Debatten i det brittiska krigskabinettet var främst en viljekamp mellan Churchill och utrikesministern Lord Halifax som sökte en uppgörelse med Hitler genom Mussolini. Det är den debatten som är bokens huvudtema.
Churchill satt ganska löst som premiärminister 1940 - många överklasskonservativa ansåg honom för obalanserad - och kunde inte då agera som en lika självklar ledare som senare under världskriget.
Trots att vi alla vet hur det gick är boken om dessa fem dagar otroligt spännande läsning. Den är en bra påminnelse om vikten att stå emot ondskan - även när ondskan är demokratiskt vald som Hitler…eller Jörg Haider.
När vi ser oss omkring i dagens Europa kan vi (med en viss tillspetsning) säga: "Tack vare Churchill har vi detta!"
Hur stor den tacksamhetsskulden egentligen är har nyligen belysts i en fängslande bok, "Five Days in London May 1940" av den pensionerade, amerikanske historieprofessorn John Lukacs.
Lukacs har skrivit många andra högst läsvärda böcker och är ingen nykomling till detta ämne. Boken "The Duel" handlade om duellen 1940 mellan Churchill och Hitler. Till skillnad från många som skrivit om Churchill kan Lukacs lika mycket om Hitler. Den nya boken lyfter fram de fem dagar som med en svagare brittisk premiärminister kunnat förändra de senaste 60 årens historia helt och hållet.
Under tiden efter att Churchill den 10 maj 1940 blivit premiärminister (efter Chamerblain vars eftergiftspolitik misslyckats) såg det mycket mörkt ut för Storbritannien - och Europa. Hitler tycktes omöjlig att besegra. USA var inte berett att då bry sig närmare om Europas affärer. Roosevelt var fokuserad på sitt omval som president. Debatten i det brittiska krigskabinettet var främst en viljekamp mellan Churchill och utrikesministern Lord Halifax som sökte en uppgörelse med Hitler genom Mussolini. Det är den debatten som är bokens huvudtema.
Churchill satt ganska löst som premiärminister 1940 - många överklasskonservativa ansåg honom för obalanserad - och kunde inte då agera som en lika självklar ledare som senare under världskriget.
Trots att vi alla vet hur det gick är boken om dessa fem dagar otroligt spännande läsning. Den är en bra påminnelse om vikten att stå emot ondskan - även när ondskan är demokratiskt vald som Hitler…eller Jörg Haider.
lördag 8 januari 2000
Bästa skildringen av IT-åldern
Jim Clark är mannen som skulle kunna ordna världens största party - men som själv inte skulle komma dit. Omständigheterna har gjort honom till en insider, en av samtidens största IT-entreprenörer men hans kynne är den evige outsiderns. Det är därför hans alla viktigaste projekt inte varit att bygga mångmiljardföretag utan hans båtbyggnadsprojekt - världens då största och tekniskt mest sofistikerade segelfartyg, Hyperion, under den period som Michael Lewis skildrar i "The New, New Thing - A Silicon Valley Story" (Norton, New York).
Jag tvekar inte i mitt omdöme: detta är den bästa boken om IT-åldern hittills. Michael Lewis skrev den geniala "Liar's Poker" om finansyrans 80-tal och nu har han med boken om Jim Clark gjort en än förnämare prestation.
Clark är inte så känd i Sverige som person. Men om man säger att han skapade Silicon Graphics och Netscape, är drivkraften bakom Healtheon och MyCFO samt den man som ytterst ligger bakom det amerikanska justitiedepartementets process mot Microsoft behövs knappast ytterligare introduktion. Den missanpassade akademikern som blev IT-geni och mångmiljardär (i dollar) skildras på ett väl avvägt, mycket insiktsfullt sätt.
Forbes skrev nyligen om den stora gissningsleken i kiseldalen: Vad är Jim Clarks nästa projekt? Skälet till att så många ställer den frågan är att Clark är "a multibillon dollar corporation perpetually waiting to happen".
Det fanns två svar i den artikeln (webportalen Kibu för tonårstjejer och SmartPipes, ett topphemligt, supermodernt nätverksprojekt) men det som verkligen engagerar honom är det nya båtprojektet. Hyperion kostade ca 425 Mkr men nu bygger båtkonstruktören Ken Takata en 300 foot lång båt som får Hyperion att se ut som en roddbåt.
Clark är en entreprenör i ordets egentliga bemärkelse: en som startar nya företag. Han har inget större intresse när väl den första, svåra perioden är över. Då får andra driva det vidare medan han ägnar sig åt sina båtar - och åt "the new, new thing". Hans otålighet är legendarisk, hans karisma är enorm - han attraherar de allra bästa teknikerna.
Om detta har Michael Lewis skrivit en bok som är ett måste för den som vill förstå hur det nya skapas. Jim Clark är en modern amerikansk hjälte och han och andra personer av hans typ har en dramatisk betydelse för inte bara USAs utan hela världens ekonomi.
Jag tvekar inte i mitt omdöme: detta är den bästa boken om IT-åldern hittills. Michael Lewis skrev den geniala "Liar's Poker" om finansyrans 80-tal och nu har han med boken om Jim Clark gjort en än förnämare prestation.
Clark är inte så känd i Sverige som person. Men om man säger att han skapade Silicon Graphics och Netscape, är drivkraften bakom Healtheon och MyCFO samt den man som ytterst ligger bakom det amerikanska justitiedepartementets process mot Microsoft behövs knappast ytterligare introduktion. Den missanpassade akademikern som blev IT-geni och mångmiljardär (i dollar) skildras på ett väl avvägt, mycket insiktsfullt sätt.
Forbes skrev nyligen om den stora gissningsleken i kiseldalen: Vad är Jim Clarks nästa projekt? Skälet till att så många ställer den frågan är att Clark är "a multibillon dollar corporation perpetually waiting to happen".
Det fanns två svar i den artikeln (webportalen Kibu för tonårstjejer och SmartPipes, ett topphemligt, supermodernt nätverksprojekt) men det som verkligen engagerar honom är det nya båtprojektet. Hyperion kostade ca 425 Mkr men nu bygger båtkonstruktören Ken Takata en 300 foot lång båt som får Hyperion att se ut som en roddbåt.
Clark är en entreprenör i ordets egentliga bemärkelse: en som startar nya företag. Han har inget större intresse när väl den första, svåra perioden är över. Då får andra driva det vidare medan han ägnar sig åt sina båtar - och åt "the new, new thing". Hans otålighet är legendarisk, hans karisma är enorm - han attraherar de allra bästa teknikerna.
Om detta har Michael Lewis skrivit en bok som är ett måste för den som vill förstå hur det nya skapas. Jim Clark är en modern amerikansk hjälte och han och andra personer av hans typ har en dramatisk betydelse för inte bara USAs utan hela världens ekonomi.
tisdag 11 maj 1999
EMU försvinner i fjärran
Sannolikheten att EMU hamnar på den svenska politiska agendan före nästa ordinarie riksdagsval i september 2002 är idag liten.
- Sannolikheten för en turbulent framtid för euron är hög.
- Sverige kommer inte att gå in i EMU utan ett aktivt stöd från de tongivande kretsarna inom socialdemokratin. Det hån som i flera år från olika föregivet EMU-vänliga organisationer, partier och ledande företrädare för dessa har östs över s har grävt en djup vallgrav.
- Pragmatiska och sansade EMU-skeptiker inom s som Leif Pagrotsky – har också hånats av de föregivna EMU-vännerna.
- De enkla löftena, de enkla fraserna ("högre räntor om vi står utanför") har alla visat sig utan värde. Den svenska kronans utveckling innanför respektive utanför EMU är också den en komplicerad fråga.
- För EMU-länderna liksom för Sverige är de avgörande ekonomisk-politiska framtidsfrågorna i allt väsentligt frikopplade från frågan om en valutaunion. Det är en flexiblare arbetsmarknad etc som krävs för att få en vitalare ekonomi, lägre arbetslöshet etc. Men det finns få tecken på sådana reformer (i Sverige och i de flesta andra länder som kan kritiseras på dessa punkter).
Den socialdemokratiska extra partikongressen nästa år kommer förmodligen att fatta ett beslut som på ett odramatiskt sätt skjuter EMU-frågan, förmodligen till efter riksdagsvalet 2002.
Socialdemokratin har knappast några skäl att offra röster på EMUs altare eftersom man knappast kan förvänta sig några vänliga tillrop från någon. Från de hetaste EMU-fantasterna blir det väl mera spott och spe, medan vänsterpartiet och miljöpartiet ser möjligheter att stjäla väljare.
Inte ens inom de partier och organisationer som är högljutt EMU-entusiastiska finns det en stabilt positiv EMU-opinion. Konsten att vända opinionen till ett ja i en folkomröstning kräver också att den mera grundläggande opinionsfrågan – synen på EU – förändras rejält.
EU som ett korrumperat socialkontor som utbetalar subventioner hit och dit är inte en vinnande profilering ens i Sverige.
Till slut: jag är anhängare av både det svenska EU-medlemskapet och av ett svenskt EMU-medlemskap. Det finns faktiskt goda skäl även för EMU även om man inte tror att EMU är en särskilt briljant skapelse.
En folkpedagogik som för en verklig dialog med svenska folket i EU/EMU-frågan kan lyckas. Men då krävs det en helt annan, mera ödmjuk och inför den folkliga EMU-skepsisen respektfylld hållning från landets främsta EMU-anhängare.
Men några snabba underverk är inte att hoppas på. Det kan dock finnas goda skäl att nu börja det samtal med folket i denna fråga som ska ge resultat en bit in på nästa sekel.
Men några snabba underverk är inte att hoppas på. Det kan dock finnas goda skäl att nu börja det samtal med folket i denna fråga som kan ge resultat en bit in på nästa sekel.
- Sannolikheten för en turbulent framtid för euron är hög.
- Sverige kommer inte att gå in i EMU utan ett aktivt stöd från de tongivande kretsarna inom socialdemokratin. Det hån som i flera år från olika föregivet EMU-vänliga organisationer, partier och ledande företrädare för dessa har östs över s har grävt en djup vallgrav.
- Pragmatiska och sansade EMU-skeptiker inom s som Leif Pagrotsky – har också hånats av de föregivna EMU-vännerna.
- De enkla löftena, de enkla fraserna ("högre räntor om vi står utanför") har alla visat sig utan värde. Den svenska kronans utveckling innanför respektive utanför EMU är också den en komplicerad fråga.
- För EMU-länderna liksom för Sverige är de avgörande ekonomisk-politiska framtidsfrågorna i allt väsentligt frikopplade från frågan om en valutaunion. Det är en flexiblare arbetsmarknad etc som krävs för att få en vitalare ekonomi, lägre arbetslöshet etc. Men det finns få tecken på sådana reformer (i Sverige och i de flesta andra länder som kan kritiseras på dessa punkter).
Den socialdemokratiska extra partikongressen nästa år kommer förmodligen att fatta ett beslut som på ett odramatiskt sätt skjuter EMU-frågan, förmodligen till efter riksdagsvalet 2002.
Socialdemokratin har knappast några skäl att offra röster på EMUs altare eftersom man knappast kan förvänta sig några vänliga tillrop från någon. Från de hetaste EMU-fantasterna blir det väl mera spott och spe, medan vänsterpartiet och miljöpartiet ser möjligheter att stjäla väljare.
Inte ens inom de partier och organisationer som är högljutt EMU-entusiastiska finns det en stabilt positiv EMU-opinion. Konsten att vända opinionen till ett ja i en folkomröstning kräver också att den mera grundläggande opinionsfrågan – synen på EU – förändras rejält.
EU som ett korrumperat socialkontor som utbetalar subventioner hit och dit är inte en vinnande profilering ens i Sverige.
Till slut: jag är anhängare av både det svenska EU-medlemskapet och av ett svenskt EMU-medlemskap. Det finns faktiskt goda skäl även för EMU även om man inte tror att EMU är en särskilt briljant skapelse.
En folkpedagogik som för en verklig dialog med svenska folket i EU/EMU-frågan kan lyckas. Men då krävs det en helt annan, mera ödmjuk och inför den folkliga EMU-skepsisen respektfylld hållning från landets främsta EMU-anhängare.
Men några snabba underverk är inte att hoppas på. Det kan dock finnas goda skäl att nu börja det samtal med folket i denna fråga som ska ge resultat en bit in på nästa sekel.
Men några snabba underverk är inte att hoppas på. Det kan dock finnas goda skäl att nu börja det samtal med folket i denna fråga som kan ge resultat en bit in på nästa sekel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)