Finns högern? Den frågan ställde Håkan A Bengtsson i Arena nr 4.

Jag själv beskrivs i artikeln som "avhoppad strateg inom svenska högern". Som sådan skulle jag vilja teckna en något avvikande bild och ge ett annat svar på frågan.

När jag 1980 blev chefredaktör för SAF-tidningen såg jag som en viktig uppgift att introducera det marknadsliberala tänkande som vid denna tid höll på att slå igenom i den anglo-saxiska världen och som inte minst kommit att förknippas med namn som Reagan och Thatcher.

Ett tankegods kunde nu på allvar introduceras i och efterhand accepteras ganska brett i Sverige. Begreppet "nyliberalism" används också av Håkan A Bengtsson som en spottloska (något man ska tycka illa om även om man inte kan definiera vad det är). Men den som går tillbaka till det tidiga 80-talet - då LO och en del av socialdemokratin stod på barrikaderna för fondsocialism sådan den definierats av Rudolf Meidner m fl - kommer att finna att i svensk samhällsdebatt har i allt väsentligt "nyliberalismen" segrat. Tron på den allvisa staten är bortblåst, respekten för entreprenörer, respekten för människors incitament, insikten om betydelsen av en samverkan mellan offentliga beställare och privata utförare och mycket annat har blivit allmänt omfattat.

Så inte behöver man stå på barrikaderna när man - åtminstone för en tid - har segrat.

Jag har aldrig knutit mina förhoppningar till ett parti - inte ens till "borgerligheten". Jag skrev 1994 "Bortom vänster och höger" och 1995 tillsammans med Markus Uvell "Den goda politiken". Fram till 1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet arbetade jag i högsta grad tvärpolitiskt från min dåvarande position som SAFs informationsdirektör. I Arena har Hans L Zetterberg kritiserat mig för att jag 1994 la större kraft på EU-folkomröstningen än på att söka stödja Bildt-regeringen.

Är man "partist" och det är val om ett år kan frågan "Finns högern ?" te sig intressant. För mig är den ointressant.

För mig är, som jag sa när Håkan A Bengtsson ringde, den mest spännande politiska frågan i Europa just nu spänningen mellan Tony Blairs vilja att förändra den offentliga sektorn genom samverkan med privata entreprenörer. Brittiska TUC och den gamla vänstern motarbetar detta. I Sverige finns samma spänning, vilket märktes på Kommunals senaste kongress. De gamla stela strukturern låser in människor, förändrar personlig utveckling och utveckling av de tjänster som produceras. Det är här barrikaderna finns idag och vem som finns på dessa kan man diskutera. Men nog finns där t ex Mauricio Rojas och hans CVV - en del av Timbro. Precis som där finns åtskilliga socialdemokrater och fackföreningsmänniskor som är måna om sina medlemmar.

Så spänningen finns kvar. Det tror jag nog att också Håkan A Bengtsson skulle upptäcka om han tog en förnyad titt.


Publicerat i: Arena 5/01