Amerikansk dystopi
Igår kväll presenterade jag mina tankar om Donald Trumps USA
inför ett kvalificerat sällskap som dock tycktes något överraskat av mitt
enligt en del närvarande kommentatorers synpunkt dystopiska budskap.
Vad jag inte visste då jag stod i
talarstolen var att Wall Street och Nasdaq samtidigt bekräftade en aspekt av
min dystra bild av läget i USA.
Mitt
viktigaste ingångvärde hade inget med Donald Trump att göra.
Jag syftar
på den verkliga amerikanska arbetsmarknaden. Det sägs att USA närmar sig full
sysselsättning. Nonsens. För varje amerikan mellan 25 och 55 som idag är
registrerad som arbetssökande finns det tre som helt lämnat arbetskraften. Om
amerikanerna arbetat idag i samma utsträckning som 2000 skulle 10 miljoner fler
haft jobb. Mellan 1985 och 2000 ökade antalet betalda arbetstimmar i USA med
35%. Under de 15 år som följde är motsvarande siffra bara 4%.
Närmare
60% av de amerikaner som lämnat arbetskraften lever på bidrag. Ungefär hälften
är missbrukare. USA har en helt förskräcklig missbruks- och
självmordsstatistik. Atul Gawande skrev nykligen i Annals
of Surgery att 2015
dog fler än 50 000 amerikaner av överdoser, 30 000 av opiatöverdoser.
Den amerikanska opiatepidemin är såvitt jag vet unik i världen. Gawande skriver
att fler amerikaner dör av opiatöverdoser än inte bara offer i trafikolyckor
utan också därtill fler än de som dog av HIV/AIDS då den epidemin stod på sin
höjdpunkt 1995.
Fareed
Zakaria skrev i en Washington Post-krönika i december 2015 att den enda
jämförelse man kan göra med det som händer i USA – självmord, alkoholism,
missbruk av droger – är med det som hände efter Sovjetunionens sammanbrott.
Zakaria citerade här Nobelpristagaren Angus Deaton som tillsammans med Anne
Case skrev den första, mycket uppmärksammade analysen av de vita
medelåldersamerikanernas sociala utförsbacke (”Rising morbidity and mortality
in midlife among white non-Hispanic Americans in the 21st century”).
Jag har
tidigare skrivit om Nicholas Eberstadts Commentary-essä ”Our Miserable 21st
Century” som är en katalog av amerikanska sjukdomssymtom.
Centralt
är riskaversionen och det är det centrala temat i Tyler Cowens mycket läsvärda
och tankeväckande bok ”The Complacent Class”.
Den
handlar om det stagnerade USA som nu kan avläsas på så många olika sätt. Länge
präglades amerikanerna av en vilja att söka möjligheter och att förändra sina
liv. Men om man jämför med 1950- och 60-talen så har rörligheten över
delstatsgränser minskat med 51%.
Generation
Y (födda från sent 70-tal fram till årtusendeskiftet) är den minst
entreprenöriella generationen i amerikansk historia. Andelen under 30 som äger
ett företag har sjunkit med 65% sedan 1980-talet.
Amerikanerna
idag svarar för 25% färre internationella patent än de gjorde 1999.
1983 hade
69% av amerikanska sjuttonåringar körkort. Idag är det endast hälften av
amerikanerna som har körkort när det fyller 18.
Cowen har
rader av andra illustrationer av sin tes om det stillastående USA.
Det är här
nostalgin lever. Tron att man kan vrida klockan tillbaka. Den nostalgi som
finns både till höger och till vänster i politiken och som gjorde valkampen
2016 så deprimerande. Inget av de båda stora amerikanska partierna hade en
kompetent presidentkandidat, båda kandidaterna präglades av total oförmåga att
se framåt. Hillary Clintons löfte att bli den tredje Obama-presidenten
signalerade inget framåt, bara nostalgi och det svaga argumentet att hon skulle
bli mindre förfärlig än Trump. Om än sant så var det föga engagerande.
Clinton
besegrades 2008 av Barack Obama. Även om hon samlade flera miljoner fler röster
än Trump 2016 så låg det en sorts rättvisa i hennes förlust i elektorsvalet.
Cowens bok
avslutas med några optimistiska framtidsbilder. De bygger på den diametrala
motsatsen till Donald Trumps och Hillary Clintons valkampanjer 2016: omfamna
det obekväma, inser verkligheten, dröm inte om att återuppväcka fornstora dar.
Bret
Stephens rapporterade igår i Wall Street Journal om ett besök i den
demografiska katastrofens Japan och satte in det i den amerikanska kontakt som
utgörs av att fertiliteten i USA idag är rekordlåg. Det dör fler amerikaner
idag än som föds. Stephens konstaterar att invandring inte är ett hot mot den
amerikanska civilisationen utan tvärtom fortsatt är en nödvändig förutsättning
för en god framtid.
30% av
alla amerikanska Nobelpristagare är invandrare, 90 av USAs största företag
(Fortune 500) har grundats av invandrare och om man lägger till de storföretag
som grundats av invandrarbarn fördubblas siffran.
Invandring
innebär förändring men framtvingar dynamik. Öppenhet är USAs verkliga styrka
och de som idag argumenterar för ett slutet USA inser inte att ett ekonomiskt
stagnerat USA innebär att den sociala stabiliteten försvinner.
Tänkvärt
också i Sverige.
Jag
avslutade min presentation med att peka på det mest potentiellt destruktiva i
Donald Trumps politik: handelspolitiken.
USAs
utrikeshandel är endast är 23% av BNP medan den motsvarabnde siffran för
Tyskland är 71% och för ett av EUS minst ekonomiskt dynamiska länder,
Frankrike, är siffran 45% dvs dubbelt så hög som den amerikanska.
Mot den
bakgrunden kommer det att vara relativt lätt för Trump att genomdriva en politik
som bygger på tron att man med handelsförhandlingar kan avskaffa det
amerikanska handelsunderskottet mot omvärlden.
Sanningen
är att underskotten har tillåtit amerikanerna att utnyttja andra länders
sparandeöverskott för att fortsätta konsumera över sina tillgångar. Det är inte
bilaterala handelsavtal som är lösningen utan att USA börjar spara igen.
Handelsunderskotten är bara symptom på det amerikanska förnekandet av
verkligheten.
USA har
handelsunderskott med 101 nationer i världen och föreställningen att bilaterala
avtal skulle lösa något verkligt problem – vilket Trump tror – är rent nonsens.
Men genom
att skylla på omvärlden har det skapats en ganska stabil politisk bas för en
amerikansk protektionistisk och nationalistisk agenda som kan föra världen till
ekonomiska katastrofer – som inte minst i slutändan kommer att drabba
amerikanerna.
Men det
kan vara för sent när den insikten blir politiskt betydelsefull och man ska
vara medveten om att på detta avgörande område finns det inte minsta anledning
att fästa något hopp vid demokraterna i kongressen. Demokraterna är med sin
starka koppling till de protektionistiska amerikanska fackföreningarna av
tradition mer protektionistiska än de republikaner som t ex avgjorde att NAFTA
gick igenom.
USA har
många gånger tidigare befunnit sig i djup kris och repat sig. Det kan mycket
väl hända igen. Men med den nuvarande hyresgästen på 1600 Pennsylvania Avenue
är riskerna mycket större än tidigare.
Hoppet
finns knappast i politiken. USA är ju inte ett land utan 50 länder och
sannolikheten att delstaterna kommer att stärkas under Trump är stor. Den
amerikanska federala statens utgifter är i huvudsak fasta kostnader i
utgiftsprogram som inte lätt låter sig justeras. Endast 20% kan påverkas av
kongressen och med nuvarande utveckling kommer den siffran att vara 10% 2022.
Jag skrev för några år sedan om Amy Chuas och Jeb
Rubenfelds bok The Triple Package: How Three Unlikely
Traits Explain the Rise and Fall of Cultural Groups in America (2014).
De
pekade på olika minoritetsgruppers roll I förverkligandet av den amerikanska
drömmen.
Nu behövs
dessa mer än någonsin. De som vågar ta risker, de som inte är rädda för
utmaningarna.
