Människans ondska

1996 vann den unga brittiska journalisten Miranda France Shiva Naipaul Memorial Prize, som utdelas av den politiska veckotidskriften The Spectator, för ett mycket välskrivet och tankeväckande reportage från Argentina.

Detta reportage om varför argentinarna är mer begivna på att köpa psykoanalystjänster än något annat folk återfinns utvidgat i hennes bok Bad Times in Buenos Aires (Weidenfeld & Nicolson, London 1998). Boken skildrar på ett medryckande och intresseväckande sätt hennes hatkärlek till detta sorgliga, misslyckade land.

Det finns ett avsnitt i boken som jag särskilt fäst mig vid: skildringen av det s k smutsiga kriget från slutet av 60-talet mellan Montoneros-rörelsen, terrorister från den argentinska medelklassen och den etablerade ordningens minst lika brutala militärmakt. Inspirerade av Eva Perón sökte olika stadsgerillagrupper katolska, marxistiska eller nationalistiska förgöra den medelklass de själva kom från och givetvis också överklassen.

Montoneros mål att generalen Juan Péron skulle återvända från sin exil uppfylldes 1973 men då hade de olika peronistiska fraktionernas våldsaktiviteter blivit närmast ett självändamål. Pérons död mindre än ett år senare och hans hustru Isabels makttillträde därefter innebar att våldsspiralen bara förvärrades. Hemliga dödspatruller härjade närmast ohämmat. I mars 1976 beräknade en tidning att det skedde ett politiskt mord i Buenos Aires var femte timme och en bombattack var tredje.

Militärkupp

Militärkuppen som bröt denna utveckling senare 1976 välkomnades brett. Men general Videla inledde då el proceso, den omfattande och planerade utrotningsoperation som riktade sig mot envar som var motståndare till "the Argentine way of life". Människor försvann. Många människor försvann. Kanske 10 000. Kanske många fler. 20 000 ? 30 000 ?

De flesta som mördades var mellan 20 och 35 år gamla, var utbildade och politiskt medvetna. Även intellektuell nyfikenhet räckte som motiv för att bli betecknad som subversiv och att mördas.

Terrorns värsta fas var över när general Galtieri tog över makten 1981 och diktaturen kollapsade efter Falklandskriget året därpå.

De skyldiga till el proceso kom att omfattas av president Menems generella amnesti 1990. Få hade då ställts inför rätta. Buenos Aires är, skriver France, en stad där några av världens ondskefullaste män kan gå omkring i frihet.

Ett av de sista avsnitten i boken är hennes möte med en av dessa män, Carlos. Han berättar för henne om ett samtal han hade 1973 efter en Montoneros-demonstration i Buenos Aires riktad mot Chiles diktator general Pinochet. Carlos, som då gick på militärhögskolan, var tillsammans med några kamrater från denna skola åskådare till den stora demonstrationen. En av hans kamrater sa då: "Har du tänkt på att vi måste döda dem – annars kommer de att döda oss".

I morgon

Miranda France frågar då Carlos om detta kan hända igen och då vrålskrattar han och understryker att han visst tror att det kan hända igen. Fatalistiskt konstaterar han att "detta är Latinamerika". Att tro att detta inte skulle hända igen är som att tro att man kan ändra människans natur.

När jag läste detta avsnitt i Bad Times in Buenos Aires kom jag att tänka på regeringskansliets bok Om detta må ni berätta. Boken om Förintelsen i Europa 1933 – 1945 är tveklöst viktig, men även om systematiken och skalan i den nazistiska mordgalenskapen är unik så är ondskans härjningar, massmordens värld, med oss varje dag. Idag, i morgon, nästa vecka.

I förrgår Buenos Aires, igår Srebrenica, i morgon…

Människans ondska är inte riktigt ett acceptabelt samtalsämne i svensk debatt. Politiska lösningar, medling etcetera anses i vår kyligt rationalistiska samhällskultur ha en förmåga att hantera det mesta av krig, terror som dyker upp i vår värld.

Chuck Sudetic är en ung amerikansk journalist som skildrade Jugoslaviens sönderfall och kriget i Bosnien för New York Times. Hans bok Blood and Vengeance (Norton, New York / London 1998) skildrar den serbiska utrotningsoperationen i Srebrenica i juli 1995 ur en familjs perspektiv. Familjen Celik, som är den familj som skildras, är en bosnienmuslimsk familj och det finns en direkt släktkoppling till Sudetic eftersom den amerikanske reporterna är gift med Ljiljana som är jugoslaviska, född och uppvuxen i Belgrad och alltså med dagens språkbruk serb, vars enda syster, Gordana, gift sig med Huso Celiks äldste son Hamed som bodde och arbetade i Belgrad när kriget bröt ut. Idag bor Gordana och Hamed i Kanada.

Inga enkla svar

Sudetic har skrivit en mycket gripande och mycket ovanligt krigsreportage. Det är amerikansk nyhetsjournalistik när den är som allra bäst. Den fruktansvärda berättelsen berättas på en alldeles rak, iskallt saklig prosa. Sudetic tar inte ställning för någon part i det komplicerade inbördeskrig som härjat det som en gång var Jugoslavien under huvuddelen av 90-talet. Han skildrar människors lidande och människors ondska. Många andra journalister som rört sig i detta elände har valt att bli partiska. De har därför tvingats ljuga, för att "deras" sida skulle framstå i ett förklarat skimmer. I Blood and Vengeance skildras det nationalistiska virusets härjningar inom alla grupper.

FNs fiasko belyses väl i boken men också detta skildras i rent faktiska ordalag. Den franske generalen Janvier och generalsekreterarens representant Yasushi Akashi framstår onekligen som idioter men de är en del av ett mycket komplicerat problem: hur förhåller sig omvärlden till all världens ondska ?

Det finns inga enkla, okomplicerade svar på den frågan. Den insikten förstärks av böcker som de båda jag berört här. Den ohyggliga slakten i Srebrenica har tyvärr många paralleller – både i ex-Jugoslavien – och runt om i världen. Just nu.


Publicerat i: Contextus 3/98