Vem är expert? Mediernas utbud fylls i ökande utsträckning av "experter" av olika slag.
Det rör sig om allt från experter på internationell terrorism och militär krigföring, till experter på bantning och aktiehandel.
Jag noterade särskilt de PR-gurus som efteråt kommenterade konflikten mellan Kommunal och dess arbetsgivare. Inte sällan tycks mig den frekventa förekomsten av experter vara den enkla utvägen för slapp och ogenomtänkt journalistik.
Intresset ljuger inte, sägs Marx ha hävdat. Han hade i så fall rätt.
En debatt har med rätta blossat upp kring de aktiemäklare och placeringsrådgivare som parallellt med sin roll som rådgivare också har ett tydligt egenintresse av att framhålla antingen de egna fondernas förträfflighet eller att det görs affärer som de kan tjäna courtage på. Andra fall har rört köptips från investmentbanker som till exempel också är ansvariga för börsintroduktionen av det företag de tipsar om.
Det finns goda skäl att vara uppmärksam eller försiktig när experterna själva är, om inte part i målet, så åtminstone en potentiell part i målet. Det dilemmat ställs sällan en militäranalytiker på Försvarshögskolan inför när han skall kommentera en utländsk konflikt.
För en pr- eller reklamguru däremot, är det så gott som uteslutande kollegor, potentiella kunder eller konkurrenter som recenseras.
Det vore på sin plats att alla experter varudeklarerades. Vilka aktier äger aktieanalytikern? Vilka kunder har reklamgurun, eller vilka kunder vill han ha?
Jag förespråkar absolut inte någon form av yrkesförbud för någon, men jag tycker man bör vara tydlig med vilka eventuella intressen och bindningar man har.
Egentligen tycker jag att Aftonbladets Vi 5 fyller höga krav på expertkunnande? Genuint oberoende personer svarar på frågor de har en smula kunskap om!
För egen del kontaktades jag efter Kommunals strejk av några redaktioner med frågan om jag ville kommentera kampen om opinionen i det sammanhanget.
Mitt svar var samma som alltid: Nej tack. Dels av de skäl som jag redogjort för ovan, men också därför att jag vet - efter att ha suttit som informationsdirektör i Svenska arbetsgivareföreningen ett antal år på 90-talet - att en kampanj av det slag som Kommunals konflikt utgjorde, med allmänheten som målgrupp, inte är så okomplicerad som den kan ge sken av från utsidan. Det är därför ytterst svårt att göra en meningsfull bedömning utifrån. Kommentaren reduceras då till några meningslösa plattityder.
Eurokampanjen kommer att innebära en guldålder för experter och tyckare av alla de slag att från läktaren kommentera insatserna på planen. Men glöm då inte att fråga dig om det är konkurrenter som kommenterar konkurrenter, och håll i åtanke att insikterna i förutsättningarna för de insatser som kommenteras är ofta ytterst begränsade.
Som redan romarna sade cui bono (vem gynnas?)?
torsdag 21 augusti 2003
lördag 19 juli 2003
Svensk insikt kom långsamt
Sverige vaknade upp efter Almedalsveckan och tog kampen mot blandningen av kortsynt nationalism och allmän utlandsfientlighet som var nejsidans kärnbudskap - därför blev det ett ja till euron den 14 september, skriver Janerik Larsson, debattör och rådgivare i samhällsfrågor på konsultföretaget Kreab, i en politisk framtidsvision.
Det hade varit en lång mardröm för många av dem som arbetat med att övertyga väljarna om att ja till euron var det vettiga, ansvarskännande svaret. Den 15 september vaknade man upp, kollade text-TV och fann att ? ja, det hade blivit en jaseger.
Men för många kampanjarbetare som rört sig bland människor, som samtalat med väljarna, var det en bekräftelse på det de så tydligt märkt. Det var först alldeles mot slutet som det började bli många som verkligen bestämt sig. Tidigare hade opinionen präglats av frågande, avvaktande.
Hur såg resan dit ut?
1. Nejsidan hade ju kvar sin hårda kärna: de som i varje läge säger nej till EU och allt EU står för. Men efter Anna Lindhs tal i Almedalen försvann det förföriskt vilseledande "ja men inte just nu". Möjligheten av en ny euroomröstning sköts på en oviss framtid. Det långsiktiga utanförskapet blev tydligare. Kanske skulle en ytterligare folkomröstning handla om Sveriges utträde ur EU?
2. Euroinförandet var svårbegripligt för många. Handlade det om EMU eller euron - eller båda? Var det ett riskprojekt eller ett trygghets- och välfärdsprojekt?
Det var här som jasidan från Almedalsveckan och framåt började vända sitt underläge. Många kom ihåg att 1994 hade jasidan en klar majoritet bara den dag då det gällde: valdagen.
Alltfler företrädare med bred trovärdighet tog upp kampen med den farliga, bitvis obehagliga blandning av kortsynt nationalism och allmän utlandsfientlighet som var nejsidans kärnbudskap. Vänsterpartiets blandning av nationalism och socialism började sakta men säkert kläs av. Centerpartiet placerades genom Maud Olofssons obegripliga klumpigheter i Almedalen i samma sällskap. Inte minst Alf Svenssons orädda ledarskap vände den borgerliga, tveksamma opinionen.
Vänsterpartiet blev den tydligaste motståndaren för jasidan. Ulla Hoffmann blev nejsidans "drottning" efter Maud Olofssons klantigheter.
Ingvar Carlssons entydiga pläderande för ett ja växte med tiden som ett nationellt samlande budskap. Han fick nu liksom 1994 starkt stöd av Carl Bildt, Bengt Westerberg med flera. Från och med Almedalsveckan kom hela pärlbandet av starka jaföreträdare från olika delar av samhällslivet fram: Anna Lindh, Margot Wallström, Nalin Pekgul, Agneta Dreber, Eva Fernvall, Anna
Ekström, Gunvor Engström, Mariana Burenstam Linder, Viveca Ax:son Johnson, Ann-Christin Nykvist, Marit Paulsen, Gunilla Carlsson ? ja, och det var bara ett urval starka kvinnliga företrädare.
Högaktningsfullheten släppte i jasidans sätt att argumentera.
Under vänsterledaren Ulla Hoffmanns tal i Almedalen demonstrerade "Valutaspekulanter mot euron" under parollerna:
Heja Ulla! Spekulation är vår grej - därför nej!
Heja Ulla! Låt kronan falla - bonus åt alla!
Heja Ulla! Rädda våra jobb - rösta nej!
Bankekonomer som arbetar med valutahandel har en begriplig allians med Ulla Hoffmann & Co.
3. Sommarens vilseledande opinionsmätningar började debatteras redan den 15 september. Opinionsjournalistikens faror belystes väl. Kampanjen hade ju knappt börjat när nejsidan utropades som säker segrare av en del kommentatorer. Väljarna hade då knappt ens börjat uppmärksamma folkomröstningen.
Alla de obegripliga detaljerna i eurofrågan började efter Almedalsveckan försvinna in i kulisserna. Argument som att kronan och den gamla ordningen är bäst för jobb och ekonomi miste sin trovärdighet.
Att ett starkt Europa är vägen framåt också för Sverige var en insikt som kom mycket långsamt. Den svenska avsaknaden av stormaktstiden - den moraliska, inbillade stormaktstiden under 60-, 70- och 80-talet - tonade bort tack vare Anna Lindhs utmärkta insats. Hon påminde bland annat om att ingen argumenterat starkare än Olof Palme för svenskt medlemskap i den europeiska gemenskap som då hette EEC.
Det hade varit en lång mardröm för många av dem som arbetat med att övertyga väljarna om att ja till euron var det vettiga, ansvarskännande svaret. Den 15 september vaknade man upp, kollade text-TV och fann att ? ja, det hade blivit en jaseger.
Men för många kampanjarbetare som rört sig bland människor, som samtalat med väljarna, var det en bekräftelse på det de så tydligt märkt. Det var först alldeles mot slutet som det började bli många som verkligen bestämt sig. Tidigare hade opinionen präglats av frågande, avvaktande.
Hur såg resan dit ut?
1. Nejsidan hade ju kvar sin hårda kärna: de som i varje läge säger nej till EU och allt EU står för. Men efter Anna Lindhs tal i Almedalen försvann det förföriskt vilseledande "ja men inte just nu". Möjligheten av en ny euroomröstning sköts på en oviss framtid. Det långsiktiga utanförskapet blev tydligare. Kanske skulle en ytterligare folkomröstning handla om Sveriges utträde ur EU?
2. Euroinförandet var svårbegripligt för många. Handlade det om EMU eller euron - eller båda? Var det ett riskprojekt eller ett trygghets- och välfärdsprojekt?
Det var här som jasidan från Almedalsveckan och framåt började vända sitt underläge. Många kom ihåg att 1994 hade jasidan en klar majoritet bara den dag då det gällde: valdagen.
Alltfler företrädare med bred trovärdighet tog upp kampen med den farliga, bitvis obehagliga blandning av kortsynt nationalism och allmän utlandsfientlighet som var nejsidans kärnbudskap. Vänsterpartiets blandning av nationalism och socialism började sakta men säkert kläs av. Centerpartiet placerades genom Maud Olofssons obegripliga klumpigheter i Almedalen i samma sällskap. Inte minst Alf Svenssons orädda ledarskap vände den borgerliga, tveksamma opinionen.
Vänsterpartiet blev den tydligaste motståndaren för jasidan. Ulla Hoffmann blev nejsidans "drottning" efter Maud Olofssons klantigheter.
Ingvar Carlssons entydiga pläderande för ett ja växte med tiden som ett nationellt samlande budskap. Han fick nu liksom 1994 starkt stöd av Carl Bildt, Bengt Westerberg med flera. Från och med Almedalsveckan kom hela pärlbandet av starka jaföreträdare från olika delar av samhällslivet fram: Anna Lindh, Margot Wallström, Nalin Pekgul, Agneta Dreber, Eva Fernvall, Anna
Ekström, Gunvor Engström, Mariana Burenstam Linder, Viveca Ax:son Johnson, Ann-Christin Nykvist, Marit Paulsen, Gunilla Carlsson ? ja, och det var bara ett urval starka kvinnliga företrädare.
Högaktningsfullheten släppte i jasidans sätt att argumentera.
Under vänsterledaren Ulla Hoffmanns tal i Almedalen demonstrerade "Valutaspekulanter mot euron" under parollerna:
Heja Ulla! Spekulation är vår grej - därför nej!
Heja Ulla! Låt kronan falla - bonus åt alla!
Heja Ulla! Rädda våra jobb - rösta nej!
Bankekonomer som arbetar med valutahandel har en begriplig allians med Ulla Hoffmann & Co.
3. Sommarens vilseledande opinionsmätningar började debatteras redan den 15 september. Opinionsjournalistikens faror belystes väl. Kampanjen hade ju knappt börjat när nejsidan utropades som säker segrare av en del kommentatorer. Väljarna hade då knappt ens börjat uppmärksamma folkomröstningen.
Alla de obegripliga detaljerna i eurofrågan började efter Almedalsveckan försvinna in i kulisserna. Argument som att kronan och den gamla ordningen är bäst för jobb och ekonomi miste sin trovärdighet.
Att ett starkt Europa är vägen framåt också för Sverige var en insikt som kom mycket långsamt. Den svenska avsaknaden av stormaktstiden - den moraliska, inbillade stormaktstiden under 60-, 70- och 80-talet - tonade bort tack vare Anna Lindhs utmärkta insats. Hon påminde bland annat om att ingen argumenterat starkare än Olof Palme för svenskt medlemskap i den europeiska gemenskap som då hette EEC.
lördag 1 mars 2003
Janerik Larsson om det allra mest obegripliga USA
I Europa tror många att det demokratiska partiet i USA är ett socialdemokratiskt parti. Trots samverkan om "tredje vägen" - Blair och Clinton - så stämmer inte detta. USA har nämligen inget socialdemokratiskt parti, än mindre något socialistiskt parti. Och något sådant har det aldrig funnits annat än som en samling udda kufar.
Detta är ett mysterium för en del av dem amerikanska vänster som onekligen finns - inte minst på universitetsorterna - och det är givetvis ett än större mysterium i Europa.
Den riktigt farliga, obehagliga och (ur den europeiska vänsters perspektiv) förfärande sanningen är nämligen den att det självintresse, den önskan om att försörjas av en stark stat ledd av goda byråkratförmyndare som onekligen finns på sina håll också i Sverige - ja, den finns inte i USA.
Detta är givetvis något tillspetsat. Men om man säger att det inte finns någon politiskt relevant och intressant strömning med det innehållet så finns det överväldigande data från opinionsundersökningar som styrker tesen.
I Sverige krossas ett borgerlig parti om det skulle visa sig att en skattesänkning skulle innebära en fördel för en enda välavlönad medborgare. Usch fy ! I det senaste presidentvalet i USA drog Al Gore fram siffror om hur republikanernas skattepolitik gynnar de rika. Och nu, efter mellanårsvalet, har republikanerna majoriteten i kongressen vid sidan om presidentämbetet.
TIME frågade år 2000 väljare bl a om de såg sig själva som antingen tillhörande de 1 % rikaste amerikanerna eller om de trodde att de skulle kunna komma att höra hemma i denna grupp. 19 % av de svarande ansåg sig höra till de 1 % rikaste och ytterligare 20 % svarade att de räknade med att nå dit. 39 % av väljarna struntade alltså helt i den inkomstomfördelning Al Gore föreslog.
Sånt händer inte i Europa, inte i Sverige.
USA är fortfarande möjligheternas land. Ett rikt land där medborgarna ser en än bättre morgondag framför sig. Om de jobbar hårt.
Och de beundrar de rika. Inte de som lurats och bedragits - reaktionen mot sådant som Enron etc är oerhört kraftig - men de som gjort rätt för sig och blivit förmögna - inte sällan förmögna bortom vad man kan fatta. Att rika personer kan lyckas som politiker i USA - men inte i Europa - är ingen tillfällighet.
USA tror inte på permanenta sociala konflikter. USA tror inte på klassamhället. Livet i USA är inte en tårta med lager på lager utan som en matsal där människor finns runt de olika borden och menyn varierar en del men man kan ganska lätt röra sig från bord till bord om man har lust.
Detta kan verka rysligt enkelt. Det är enkelt. Och detta är den enkla sanningen om varför USA är och förblir rikare än resten av världen. Och sannolikt sanningen om varför Europa aldrig kommer att hinna ikapp USA i materiellt välstånd….
Då måste vi nämligen lägga klasskampen åt sidan och börja jobba hårdare.
Jag tror att det är viktigt att vi tänker på detta grundläggande förhållande också när vi diskuterar USAs utrikespolitik. 2003 har ju inletts med en transatlantisk debatt med stor intensitet. Bakom USAs position finns en bred, stark känsla av att landet utgör en förebild för världen. Med sin starka, gamla demokrati. Med sin öppenhet för människor från hela världen. Med sina frihetliga värden. De sitter mycket fast. Det är inte svårt att vara USA-vän ens i denna tid.
Detta är ett mysterium för en del av dem amerikanska vänster som onekligen finns - inte minst på universitetsorterna - och det är givetvis ett än större mysterium i Europa.
Den riktigt farliga, obehagliga och (ur den europeiska vänsters perspektiv) förfärande sanningen är nämligen den att det självintresse, den önskan om att försörjas av en stark stat ledd av goda byråkratförmyndare som onekligen finns på sina håll också i Sverige - ja, den finns inte i USA.
Detta är givetvis något tillspetsat. Men om man säger att det inte finns någon politiskt relevant och intressant strömning med det innehållet så finns det överväldigande data från opinionsundersökningar som styrker tesen.
I Sverige krossas ett borgerlig parti om det skulle visa sig att en skattesänkning skulle innebära en fördel för en enda välavlönad medborgare. Usch fy ! I det senaste presidentvalet i USA drog Al Gore fram siffror om hur republikanernas skattepolitik gynnar de rika. Och nu, efter mellanårsvalet, har republikanerna majoriteten i kongressen vid sidan om presidentämbetet.
TIME frågade år 2000 väljare bl a om de såg sig själva som antingen tillhörande de 1 % rikaste amerikanerna eller om de trodde att de skulle kunna komma att höra hemma i denna grupp. 19 % av de svarande ansåg sig höra till de 1 % rikaste och ytterligare 20 % svarade att de räknade med att nå dit. 39 % av väljarna struntade alltså helt i den inkomstomfördelning Al Gore föreslog.
Sånt händer inte i Europa, inte i Sverige.
USA är fortfarande möjligheternas land. Ett rikt land där medborgarna ser en än bättre morgondag framför sig. Om de jobbar hårt.
Och de beundrar de rika. Inte de som lurats och bedragits - reaktionen mot sådant som Enron etc är oerhört kraftig - men de som gjort rätt för sig och blivit förmögna - inte sällan förmögna bortom vad man kan fatta. Att rika personer kan lyckas som politiker i USA - men inte i Europa - är ingen tillfällighet.
USA tror inte på permanenta sociala konflikter. USA tror inte på klassamhället. Livet i USA är inte en tårta med lager på lager utan som en matsal där människor finns runt de olika borden och menyn varierar en del men man kan ganska lätt röra sig från bord till bord om man har lust.
Detta kan verka rysligt enkelt. Det är enkelt. Och detta är den enkla sanningen om varför USA är och förblir rikare än resten av världen. Och sannolikt sanningen om varför Europa aldrig kommer att hinna ikapp USA i materiellt välstånd….
Då måste vi nämligen lägga klasskampen åt sidan och börja jobba hårdare.
Jag tror att det är viktigt att vi tänker på detta grundläggande förhållande också när vi diskuterar USAs utrikespolitik. 2003 har ju inletts med en transatlantisk debatt med stor intensitet. Bakom USAs position finns en bred, stark känsla av att landet utgör en förebild för världen. Med sin starka, gamla demokrati. Med sin öppenhet för människor från hela världen. Med sina frihetliga värden. De sitter mycket fast. Det är inte svårt att vara USA-vän ens i denna tid.
måndag 24 februari 2003
Var glad, vi har faktiskt vunnit!
1968 stod du på den röda, romantiska revolutionens barrikad. Trettio år senare blickade du tillbaka. Marcuse bortglömd. Järnridån borta. Sovjet borta. Kommunism ett dött begrepp. Reagan och Thatcher de senaste tjugo årens stora politiska ledare. Skattesänkningar, privatiseringar, fri företagsamhet, frihandel, - tidens nyckelord. Clinton och Blair fortsatte företrädarnas väg. Sverige EU-land. Valutaregleringen inte ens ett minne. Företagare är tidens hjältar, börskurserna har gått uppåt i ett decennium, pensionssystemet delprivatiseras. Timbro och Ratioinstitutet brett respekterade delar av den intellektuella samhällsdebatten. Sverige har många miljardärer som förtjänat sin förmögenhet på företagande.
Blir du dyster eller glad? Mats Johansson ( 15 febr) tycks tro att du jublar över att du erövrat en mystisk, tidigare okänd "central zon".
Det finns inte en central zon - annat än möjligtvis i ishockey. Näringslivets idémässiga återkomst på 90-talet handlade i hög grad om en internationell "central zon". Man kan inte avgränsa Sverige så att man förleds tro att några få socialdemokratiska politruker kan kontrollera värderingarna i samhället.
Bo Rothstein har kanske helt rätt om politiseringen av forskningen . Det finns mycket goda skäl för en fortsatt kamp för ett liberalt Sverige. Men man ska inte inbilla sig att det är "samma gamla kamp". Idékonkurrensen finns kvar, det finns ingen stark socialistisk idédebatt. Enpartistaten är i sig en överspelad föreställning i ett läge där nationalstaten blivit alltmer överspelad.
Det finns ingen som har kontroll över någon central zon i Sverige. Oliktänkandet frodas, även inom socialdemokratin (se bara på eurodebatten). Det samförstånd som finns handlar mest om liberalism, öppenhet, mångfald. Historien är inte slut och det finns ingen som helst anledning att förfalla till pessimism. Inte ens om näringslivets önskan att stödja nytänkande. Centrum för rättvisa, landets nyaste tankesmedja, är i huvudsak finansierad av privata medel från ledande företagare.
Blir du dyster eller glad? Mats Johansson ( 15 febr) tycks tro att du jublar över att du erövrat en mystisk, tidigare okänd "central zon".
Det finns inte en central zon - annat än möjligtvis i ishockey. Näringslivets idémässiga återkomst på 90-talet handlade i hög grad om en internationell "central zon". Man kan inte avgränsa Sverige så att man förleds tro att några få socialdemokratiska politruker kan kontrollera värderingarna i samhället.
Bo Rothstein har kanske helt rätt om politiseringen av forskningen . Det finns mycket goda skäl för en fortsatt kamp för ett liberalt Sverige. Men man ska inte inbilla sig att det är "samma gamla kamp". Idékonkurrensen finns kvar, det finns ingen stark socialistisk idédebatt. Enpartistaten är i sig en överspelad föreställning i ett läge där nationalstaten blivit alltmer överspelad.
Det finns ingen som har kontroll över någon central zon i Sverige. Oliktänkandet frodas, även inom socialdemokratin (se bara på eurodebatten). Det samförstånd som finns handlar mest om liberalism, öppenhet, mångfald. Historien är inte slut och det finns ingen som helst anledning att förfalla till pessimism. Inte ens om näringslivets önskan att stödja nytänkande. Centrum för rättvisa, landets nyaste tankesmedja, är i huvudsak finansierad av privata medel från ledande företagare.
onsdag 1 januari 2003
Debattinlägg
I ledaren nr 39 ("Lämna dörren öppen" heter det: "Det är viktigt att ständigt påminna folk om sambandet mellan tillväxt och välfärd. Tillväxt handlar inte om att enskilda ska få mer pengar i egen ficka utan om hur vi ska finansiera våra gemensamma kostnader. Detta måste klargöras gång på gång för att inte odla tillväxtfientligheten som frodas i Sverige."
Detta tycks mig vara ett uttryck för den främst inom socialdemokratin ofta närvarande föreställningen om "kapitalism utan kapitalister". Tillväxt innebär att enskilda får mer pengar i egen ficka. Detta är riktigt och bra. Det är i högsta grad en liberal uppfattning. Enskilda ska i högsta möjliga utsträckning styra sina egna liv - inte vara beroende av "våra gemensamma kostnader".
Jag tycker nog att NU i sitt jubileumsnummer gör en högst oliberal tankemässig dikeskörning.
Publicerat i: tidningen NU 40/03
Detta tycks mig vara ett uttryck för den främst inom socialdemokratin ofta närvarande föreställningen om "kapitalism utan kapitalister". Tillväxt innebär att enskilda får mer pengar i egen ficka. Detta är riktigt och bra. Det är i högsta grad en liberal uppfattning. Enskilda ska i högsta möjliga utsträckning styra sina egna liv - inte vara beroende av "våra gemensamma kostnader".
Jag tycker nog att NU i sitt jubileumsnummer gör en högst oliberal tankemässig dikeskörning.
Publicerat i: tidningen NU 40/03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)