I början av 1970-talet när jag studerade på Stanforduniversitetet i Kalifornien blev jag vittne till ett slagsmål utanför mitt köksfönster. Två småkillar - kanske 8-9 år - slogs av för mig okänd anledning. Den ene killen förlorade dusten och sprang till hemmets trygga dörr. Där vände han sig om och skrek till sin besegrare: "Vi ska stämma er! " ("We are going to sue you!")
Henrik Berggren skriver i DN den 21 oktober om rätten att få skadestånd. Den bild han tecknar är på sitt sätt korrekt. Men jag tycker att han utelämnar några viktiga aspekter.
Det är inte bara företag som kräver änd-ringar. Det finns en intressant intresseorganisation, Common Good(http://www.cgood.org/), som leds av Philip K Howard och som har stöd i båda de amerikanska partierna. Howard har skrivit flera mycket läsvärda böcker i ämnet.
Den extrema amerikanska legalismen bidrar till att göra det amerikanska samhället onödigt instabilt. De groteska övertrampen med korrumperade domstolar med mera är alltför flagranta för att man som USA-vän ska vända bort blicken.
Visar inlägg med etikett Dagens Nyheter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dagens Nyheter. Visa alla inlägg
onsdag 27 oktober 2004
tisdag 16 juni 1998
EMU har splittrat Europarörelsen
Vägen till EMU går via EU, skrev Sofia Nerbrand (DN 980612) med utgångspunkt från uppsatser av Rutger Lindahl och Jonas Hinnfors om EU- respektive EMU-opinionerna i Sverige.
Den koppling som görs – "EMU är en förlängning och fördjupning av det europeiska samarbetet" – är dock för enkel; likaså slutsatsen att "den som vill få svenska folket mer positivt inställt till EMU måste börja med att förändra grundinställningen till EU i positiv riktning".
Detta leder nämligen Nerbrand till att beklaga att Ja till Europa och Näringslivets EU-fakta försvann samt till att kritisera stiftelsen Sverige i Europa för att i alltför hög grad "frälsa de redan frälsta".
När Nerbrand sedan sammanfattar sin analys hamnar hon dock enligt min mening helt rätt. "EU måste kännas bra" men "utan alltför detaljspecifik och teknokratisk argumentation".
Folkomröstningskampanjen för det svenska EU-medlemskapet 1994 byggde på en unikt bred allians anförd inte av politiker utan av ett antal trovärdiga, självständiga personer som Marit Paulsen, Odd Engström med flera. Frågor som var splittrande – främst EMU – hade politikerna (alla!) klokt nog lagt åt sidan.
Regeringen Bildt hade tydligt deklarerat i Bryssel att EMU skulle Sverige ta ställning till senare och i separat ordning. EU accepterade detta. Sverige fick alltså på ett pragmatiskt sätt ett undantag. Ingen ledande svensk eller EU-politiker var omedveten om detta.
Ja till Europa byggde på den breda alliansen och det var självklart att den organisationen tjänat sitt syfte när folkomröstningens ja till svenskt EU-medlemskap var ett faktum. Näringslivets EU-fakta hade däremot kunnat fortsätta sin verksamhet; att så inte skett beror på spänningen mellan de rivaliserande huvudmännen SAF och Industriförbundet.
Stiftelsen Sverige i Europa är en snäv partipolitisk konstruktion (m + fp) som säkert kan göra nytta just som mötesplats för de som är övertygade om att allt som kommer från Bryssel är sanning. Ja till Europa hade kunnat bli en sådan då ganska meningslös inrättning, men klokskapen hos ledning (LG Johansson) gjorde att så inte blev fallet.
Den organisation som efter folkomröstningen erbjöd en mötesplats för alla och som dessutom har de i organisatoriskt mening bästa EU-kontakterna, Europarörelsen, har ingen velat satsa på. Europarörelsen har därför blivit helt irrelevant i Sverige.
Det är endast Europarörelsen som i teorin erbjuder den mötesplats som Sofia Nerbrand skulle vilja se.
Det som gör att Europarörelsen inte dragit till sig något intresse är att ett antal drivande opinionsbildare inom och utom politiken satsat så hårt på EMU-frågan att förutsättningarna för att "EU ska kännas bra" inte finns i Sverige. EMU har blivit en trosfråga. De EU-anhängare som är tveksamma till om EMU är bra för Europa har smädats och bespottats för sin bristande renlärighet. Den naturliga distinktionen (EMU kanske inte är en given succé men om nu EMU blir av kanske det minst onda valet för Sverige är att gå med) har förkastats trots att det är den enda tankelinje som skulle kunna leda till det EMU-anhängarna säger sig förespråka.
Det är för mig ett mysterium hur opinionsbildare som i andra sammanhang förespråkar liberalism och intellektuell, rationell analys kunnat acceptera att EMU blivit en rent teologisk fråga vars grundläggande analys går ut på att inom EU så är politisk vilja alltid överordnat ekonomiska realiteter och ekonomisk dynamik. Likaså har dessa kämpar valt att negligera det som för många var centralfrågan 1994 nämligen EU som en fredsskapande organisation. Genom att driva EMU-frågan har EU (till skillnad från NATO vars fredsskapande roll idag är vida överlägsen EUs) valt att ignorera sin historiska uppgift: att integrera östra Europas kämpande demokratier i gemenskapen. Detta isolationistiska beteende är för mig en gåta värd att diskuteras inte minst i vårt land där EU som garant för fred i Europa är det enda fundament på vilket "EU måste kännas bra" kan bygga.
Den koppling som görs – "EMU är en förlängning och fördjupning av det europeiska samarbetet" – är dock för enkel; likaså slutsatsen att "den som vill få svenska folket mer positivt inställt till EMU måste börja med att förändra grundinställningen till EU i positiv riktning".
Detta leder nämligen Nerbrand till att beklaga att Ja till Europa och Näringslivets EU-fakta försvann samt till att kritisera stiftelsen Sverige i Europa för att i alltför hög grad "frälsa de redan frälsta".
När Nerbrand sedan sammanfattar sin analys hamnar hon dock enligt min mening helt rätt. "EU måste kännas bra" men "utan alltför detaljspecifik och teknokratisk argumentation".
Folkomröstningskampanjen för det svenska EU-medlemskapet 1994 byggde på en unikt bred allians anförd inte av politiker utan av ett antal trovärdiga, självständiga personer som Marit Paulsen, Odd Engström med flera. Frågor som var splittrande – främst EMU – hade politikerna (alla!) klokt nog lagt åt sidan.
Regeringen Bildt hade tydligt deklarerat i Bryssel att EMU skulle Sverige ta ställning till senare och i separat ordning. EU accepterade detta. Sverige fick alltså på ett pragmatiskt sätt ett undantag. Ingen ledande svensk eller EU-politiker var omedveten om detta.
Ja till Europa byggde på den breda alliansen och det var självklart att den organisationen tjänat sitt syfte när folkomröstningens ja till svenskt EU-medlemskap var ett faktum. Näringslivets EU-fakta hade däremot kunnat fortsätta sin verksamhet; att så inte skett beror på spänningen mellan de rivaliserande huvudmännen SAF och Industriförbundet.
Stiftelsen Sverige i Europa är en snäv partipolitisk konstruktion (m + fp) som säkert kan göra nytta just som mötesplats för de som är övertygade om att allt som kommer från Bryssel är sanning. Ja till Europa hade kunnat bli en sådan då ganska meningslös inrättning, men klokskapen hos ledning (LG Johansson) gjorde att så inte blev fallet.
Den organisation som efter folkomröstningen erbjöd en mötesplats för alla och som dessutom har de i organisatoriskt mening bästa EU-kontakterna, Europarörelsen, har ingen velat satsa på. Europarörelsen har därför blivit helt irrelevant i Sverige.
Det är endast Europarörelsen som i teorin erbjuder den mötesplats som Sofia Nerbrand skulle vilja se.
Det som gör att Europarörelsen inte dragit till sig något intresse är att ett antal drivande opinionsbildare inom och utom politiken satsat så hårt på EMU-frågan att förutsättningarna för att "EU ska kännas bra" inte finns i Sverige. EMU har blivit en trosfråga. De EU-anhängare som är tveksamma till om EMU är bra för Europa har smädats och bespottats för sin bristande renlärighet. Den naturliga distinktionen (EMU kanske inte är en given succé men om nu EMU blir av kanske det minst onda valet för Sverige är att gå med) har förkastats trots att det är den enda tankelinje som skulle kunna leda till det EMU-anhängarna säger sig förespråka.
Det är för mig ett mysterium hur opinionsbildare som i andra sammanhang förespråkar liberalism och intellektuell, rationell analys kunnat acceptera att EMU blivit en rent teologisk fråga vars grundläggande analys går ut på att inom EU så är politisk vilja alltid överordnat ekonomiska realiteter och ekonomisk dynamik. Likaså har dessa kämpar valt att negligera det som för många var centralfrågan 1994 nämligen EU som en fredsskapande organisation. Genom att driva EMU-frågan har EU (till skillnad från NATO vars fredsskapande roll idag är vida överlägsen EUs) valt att ignorera sin historiska uppgift: att integrera östra Europas kämpande demokratier i gemenskapen. Detta isolationistiska beteende är för mig en gåta värd att diskuteras inte minst i vårt land där EU som garant för fred i Europa är det enda fundament på vilket "EU måste kännas bra" kan bygga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)