Svenska chefer – något att vara stolt över

LO:s Erland Olauson har "aldrig upplevt någon chefsbrist i Sverige". Frånvaron av kontakt med de svenska storföretagens verklighet förvånar Janerik Larsson, vice vd på Svenskt Näringsliv.

I ett av TV:s nyhetsprogram sade nyligen LO:s Erland Olauson att han ”aldrig upplevt någon chefsbrist i Sverige, jag har aldrig upplevt att utlandet står i kö för att engagera svenska chefer.”

Att Olauson har så dålig kontakt med de svenska storföretagens verklighet är ganska förvånande. Men kanske drog han till med formuleringen endast för att den passade retoriken. LO vill ju göra gällande att 50 storföretagschefers höga löner har större effekt på ränta och inflation i Sverige än höga lönelyft för någon miljon löntagare.

Men Erland Olauson måste väl ändå inse att löntagarna i kraft av sitt antal har en betydligt större påverkan på samhällsekonomi och inflation än vad de fåtal vd:ar som får större löneökningar har.

Hur som helst behöver Olauson inte tala med svenska storföretagschefer för att få veta något om problemet med chefsförsörjning. Veckans Affärer hade exempelvis den 16 maj ett intressant och fylligt reportage om hur riskkapitalindustrin hotar dränera de noterade bolagen på chefstalanger.

Reportern Bengt Ericson sammanfattade: ”Vad som lockar är detsamma, oavsett vilken generation man tillhör: mer pengar, mindre insyn och större utrymme för personliga initiativ.”

Ledarskapskonsulten Britt Orstadius sade i reportaget: ”De börsnoterade bolagen borde skapa bättre villkor för att attrahera talanger, både ekonomiskt och på andra vis.”

Så ser verkligheten ut och det är ju ingen hemlighet för dem som har kontakt med de stora svenska företagens ledningar.

En annan aspekt som är svårare att beskriva, men som är påtaglig för den som länge haft kontakt med olika stora företag: svenska chefer är internationellt attraktiva. Ofta börjar karriären i ett svenskt, internationellt storföretag. Många gör en stor del av sin karriär på toppositioner i denna typ av svensknoterade bolag, men många andra stannar kvar i den världsdel där de känner sig hemma och fortsätter sin karriär – ofta i andra multinationella företag.

Kända svenska chefer i utlandet är exempelvis Anders Moberg, vd för nederländska Royal Ahold, Bo I Andersson, inköpschef för General Motors och Håkan Samuelsson, vd för tyska MAN.

Andra duktiga svenskar syns sällan i svensk affärspress. De har blivit lokala. Sådana exempel är Åke Almgren, styrelseordförande i kanadensiska Angstrom Power. Han har tidigare varit vd både där och i Capstone. Almgren har en lång karriär inom ABB bakom sig. Ett annat exempel är Mats Agervi, ung chef för IBM:s snabbväxande tjänstedivision i Indien.

Det hör ju till svensk kutym att vi inte ska slå oss för bröstet. Själv tycker jag att det finns goda skäl att vara stolt över svenska chefers framgångar utomlands.

Östros hemlighet

Thomas Östros betraktar statsföretagen som sin personliga egendom eller möjligtvis som socialdemokratins privata tillhörighet. Mats Odell ska inte förvänta sig en seriös debatt vare sig från Östros eller någon av hans hantlangare.

I lördags när hettan stekte i Stockholm och maratonlöparna laddade upp inför sin pärs intervjuades kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell i Ekots lördagsintervju. För den som missade intervjun rekommenderar jag ett besök på http://www.sr.se/ där man kan höra den ett bra tag framöver.

Odell var på lysande humör och särskilt avsnittet om utförsäljningen av statliga bolag var ypperligt. Den fråga som efter Odells beskrivning av beslutsprocesserna i statliga företag kvarstår är den Ramberg ställde: varför ska det finnas några statliga företag alls? Odell var ärlig nog att undvika ett politikerfloskelsvar, eftersom han uppenbart tycker att det inte finns några sådana skäl alls.

Det sägs ibland att Reinfeldt-regeringen är för blek om nosen i den politiska debatten. Odell var i lördagsintervjun en kraftfull dementi på det - eller åtminstone ett undantag.

Jag ska passa på att berätta en hemlighet för Mats Odell. Han snuddade vid frågan varför s-politikern Thomas Östros är så besatt av önskan att bibehålla alla statliga företag i statens ägo - uppenbart numera också de företag han själv tidigare tänkt sälja till mer kompetenta ägare.

Jag har i tjänsten haft anledning följa Östros förhållande till statsföretagen sedan Urban Bäckström blev Svenskt Näringslivs vd den 1 juni 2005. Östros startade omedelbart en offensiv som kort kan sammanfattas så här: om inte Bäckström och Svenskt Näringsliv håller käften ska de statliga företagen lämna de medlemsorganisationer inom föreningen där de nu finns sedan ett drygt decennium.

Östros tillsatte sin kompis Anders Sundström som utredare av frågan och tanken tycks ha varit att föra över statsföretagen till kooperationens arbetsgivareorganisation KFO.

Hemligheten? Ja, det man kunde märka i Östros många inlägg då och nu: han betraktar statsföretagen som sin personliga egendom eller möjligtvis som socialdemokratins privata tillhörighet.

Så Odell ska inte förvänta sig en seriös debatt vare sig från Östros sida eller från någon av Östros hantlangare i den debatt som varit.