"I debatten deltog också Janerik Larsson, initiativtagare till Näringslivets Mediainstitut och bland annat informatör åt Kinnevikgruppen.
Han pekade på tre brister i den svenska mediegranskningen. För det första har medborgarna för lite kunskap om hur massmedia fungerar. För det andra saknas snabba innehållsanalyser av massmedias bevakning av politiken.
"Det är till exempel en stor brist att det inte finns information om hur massmedia skildrade valrörelsen, säger Larsson." Det skulle, enligt honom ha varit ett bra instrument för redaktionsledningar och journalister att under pågående valrörelse förbättra sin bevakning av olika frågor.
Janerik Larsson pekar som en tredje brist ut den akademiska granskningen som alldeles för långsam för att väcka riktig debatt i aktuella frågor."
torsdag 15 oktober 1998
torsdag 1 oktober 1998
Mediekritik och medieanalys
"Detta är en del av den svenska krisen. Åtskilliga problem är komplicerade. Mycket av det som görs får ingen effekt förrän på tio års sikt, medan medierna helst vill ha resultatet i nästa sändning. Det förkortar också politikernas perspektiv. Politikerna vet att det som inte kan sägas på tio sekunder ofta inte kan sägas alls, eftersom TV inte beviljar längre repliker. Förenklingar och de snabba lösningarna kan fördjupa problemen i stället för att lösa dem. Frågor som tillväxten eller konkurrensens roll är således omöjliga i bild och får därför en undanskymd plats i TV."
Olle Wästberg "Den postpolitiska tidsåldern eller Liberalismen i MTV-samhället" (Bertil Ohlin Institutet nr 7, 1996)
Inledning
Bertil Ohlin Institutet bad mig våren 1998 att efter det svenska riksdagsvalet skriva en rapport om mediekritik och medieanalys. Det var ett uppdrag som jag blev mycket tacksam för. Jag har länge varit fängslad av frånvaron av debatt i Sverige kring medias samhällsroll. Media är i fortsatt ökande utsträckning en maktfaktor, dess roll förändras i och med att utbudet blir så mycket mera omfattande och man skulle kunna tro att det i den demokratiska logiken fanns en dynamik som ledde till att också denna alltmer svåröverskådliga maktfaktor blev föremål för kritisk granskning.
Men på det hela taget har massmedieanalys och massmediekritik lyst med sin frånvaro i Sverige. Å ena sidan kan man hitta debatter om konkreta "fall", å andra sidan finns det givetvis en akademisk analysverksamhet som dock vanligtvis är så inaktuell när den publiceras att dess resultat inte får någon större uppmärksamhet.
Debatten kring "maktkoncentration" i medie-Sverige är undantaget från denna regel. Jag återkommer till den debatten längre ner, men vill understryka att jag egentligen inte ser den diskussionen som ett bidrag till den debatt jag efterlyser: debatten om hur media hanterar sin roll i samhällsdebatten.
Näringslivets Mediainstitut, som jag själv var med och drog igång, var och är ett exempel på den verksamhet jag tycker man borde se mera av.
Ett skäl till att den rikedom på medieanalys och mediedebatt som finns i USA inte finns i Sverige är det svenska skattesystem som inte möjliggör avdragsgilla donationer till stiftelser med utbildningssyfte. Den svenska stiftelsestrukturen är således för svältfödd för att inom sig hysa en mångfald av mediegranskare.
Ett annat och sannolikt än tyngre skäl till denna brist är den starka svenska consensuskulturen. Vi ska vara överens och är vi inte överens så ser vi till att bli överens – utan någon offentlig debatt. Det var den reaktion jag mötte inte minst från Sveriges Radio och Sveriges Television när Näringslivets Mediainstitut startades. Alla känner alla i svenska medier – och alla vill ha jobb på samma redaktioner: här finns föga svängrum, inget utrymme för pluralism!
Det sista och viktigaste skälet till den brist som är det egentliga huvudtemat för denna rapport är givetvis att i ett litet land, ett litet språkområde som det svenska ska man akta sig noga för att skaffa sig fiender i media. Ty det är makthavarna i media som har makten att skapa problem för dig, kritikern in spe. Sannolikheten att du, kritikern in spe, ska lyckas så väl i din attack att du framöver kan känna dig trygg och inte löpa risk för "dolkstötar" är tyvärr ganska liten. Men det finns givetvis en och annan som av skäl som jag inte helt överblickar kan klara sig genom denna process utan alltför anskrämliga ärr… Jag räknar mig själv till dessa lyckosamma mediakritiker och därför känns det stimulerande att nu ännu en gång sticka ut hakan.
Den 23 september skrev Anders R Olsson, på Finanstidningens kultursida under rubriken "Att sila spiken ur nyhetssoppan":
"Vad som behövs är en ökning av nyhetskonsumenternas kunskaper och elementär träning i källkritik. Om läsare/lyssnare/tittare förstår hur "nyheter" blir till kan de använda massmedia förnuftigt. Rent ljugande är trots allt ovanligt. Den som känner till journalistikens arbetsvillkor och drivkrafter kommer rimligen att bli betydligt mer grannlaga i valet av journalistiska produkter. Förstår man sådant som tidspressen, ägarnas intressen och styrmöjligheter och den psykologiska faktorn – redaktionella arbetsledares och rubriksättares känsliga spelande på publikens fördomar och känslomässiga behov av att kunna lasta skulden för samhälleliga problem på andra – då står man starkare.
Det som behövs är således god journalistik om journalistiken. Dokumentärer. Populära handböcker. Studiecirklar. Och ägare av nyhetsmedier som vågar öppna den egna nyhetsfabriken för allmän insyn."
Mera av mediagranskning kommer att stimulera det Olsson talar om – det som i USA kallas "media literacy". Men då måste även journalisterna. Även medierna bjuda till och öppna sig för en ifrågasättande debatt. Här finns det hinder. Ett sådant hinder utgörs av den journalistkultur som så länge haft makten inom de tidigare statsmonopoliserade etermedierna.
Framtiden ser dock mycket ljus ut. Vi kommer som samhälle att på sikt få ett öppnare, mera rationellt förhållande till våra medier. Det betyder att en av grundstenarna i ett liberalt samhälle blir än fastare befäst: mångfald, öppenhet.
Förutom att jag vill tacka Olle Wästberg för det stimulerande uppdraget vill jag också tacka dem som hjälp mig i detta arbete. Jonas Hellman, som nu arbetar med Näringslivets Mediainstitut, och Christina Blomdahl, som var min assistent när rapporten skrevs, vill jag särskilt framhålla.
Stockholm i oktober 1998
Janerik Larsson
Center for Media and Public Affairs, Washington D C
Dr Robert Lichter är en framstående samhällsvetare – och entreprenör. Detta är inte ens i USA en helt vanlig kombination; än ovanligare är den i Sverige. Ett skäl till det senare förhållandet är att amerikansk skattelagstiftning (skattefria bidrag till stiftelser och i än högre grad förekomsten av förmögna individer och deras stiftelser) skapar en fruktbar jordmån utanför den rent akademiska sfären för tankesmedjor.
Jag har haft kontakt med Bob sedan vi träffades under den tid i mitten av 80-talet då jag bodde i Washington DC. Bob har på många sätt bidragit till mitt intresse för medieanalys och mediekritik. Ett bidrag bland många är att Bob uppmärksammade mig på New York Times TV-kritiker John Corry, en av de verkligt fria tänkarna i amerikansk journalistik vars memoarbok "My Times" (1993) varmt rekommenderas.
Bob Lichter disputerade på Harvard 1977 och fortsatte därefter under ett antal år som akademisk lärare.
Tillsammans med sin fru Linda och professor Stanley Rothman arbetade han i början av 80-talet med boken "The Media Elite" som när den utkom 1986 slog ner som en bomb. I den boken visade man upp den amerikanska mediaeliten (förmodligen var det då själva begreppet myntades) och dess uppfattningar om världen samt pekade på hur dessa värderingar, denna vänsterinriktade världsbild påverkade eller rentav styrde medias rapportering ("vinklingar"). Boken gjorde att Lichter omedelbart stämplades som "höger" vilket var den naturliga försvarsreaktionen från den elit som onekligen blivit trampad på sin mest ömma tå. Men bortsett från den sortens emotionella reaktioner kan man idag, drygt tio år senare, slå fast att den beskrivning som gavs i "The Media Elite" stämde med verkligheten – och att man inom amerikanska medier gjort en del för att mediautbudet ska bli mindre ideologiskt enkelriktat. Det faktum att de amerikanska mediakonsumenterna i praktisk handling – genom sitt mediaval – gjort alternativen till den vänsterinriktade mediaenögdheten kommersiellt attraktiva har givetvis spelat en icke föraktlig roll för att det amerikanska mediautbudet idag är mycket bredare, mycket mera vitalt och spännande än det var i mitten av 80-talet. Skillnaden är än större om man till denna bild av de traditionella medierna (tidningar, TV) fogar de nya eller nygamla medierna (talk radio, Internet).
Bilden av Bob Lichter som "ideolog" har flera aspekter. Han har tveklöst sin egen politiska världsbild. Men hans främsta bidrag till medieanalys och mediekritik är utvecklingen av en metodik som i sig är neutral i förhållande till vänster eller höger, nämligen innehållsanalysen (content analysis). Denna metod har Lichter utvecklat i två riktningar. Dels har han gjort metoden alltmer exakt, dels har han skapat en praktisk hantering av metoden som gör att analysen blir klar mycket snabbt. Det är inte minst det senare som gjort Lichter och hans institut, CMPA, till en central faktor i amerikansk mediadebatt.
Sedan februari 1987 har Lichters CMPA, som egentligen startade i mycket liten skala redan 1984, gett ut nyhetsbrevet "Media Monitor" som granskar vilken bild de agendasättande medierna ger av olika uppmärksammade företeelser.
Mest uppmärksamhet får Media Monitor under valår. 1988 års val blev första gången som vi verkligen fick stor uppmärksamhet, berättar Lichter när jag intervjuar honom på hans kontor i början av september 1998.
Ingen hade gjort något sådant tidigare. Journalister tyckte det var mycket intressant att berätta för sina läsare om våra resultat, dvs bilden av den bild de 3 stora TV-kanalernas kvällsnyheter gav av valrörelsen.
En journalist som i särskilt hög grad använde våra resultat i sin rapportering om valet var Paul Taylor på Washington Post. Med tiden tröttnade han på de stora mediernas hårdvinklade valrapportering och idag leder han en liten tankesmedja, Alliance for Better Campaigns (http://www.bettercampaigns.org/) som kräver att kandidaterna ska få tillgång till av journalister opåverkat utrymme främst i TV.
Hans verksamhet finansieras av Pew-stiftelsen som också finansierar några andra viktiga granskningsorgan:
Pew Center for Civic Journalism (http://www.pewcenter.org/)
Pew Research Center for the People and the Press (http://www.people-press.org/)
Project for Excellence in Journalism (http://www.journalism.org/)
Jag återkommer till dessa längre fram.
1992 års val blev det stora genombrottet för CMPAs Media Monitor. Metodiken hade då utvecklats så att återkopplingen blev än snabbare och en bredare mediamix bevakades.
Även om reaktionen från de mest etablerade medierna i mitten av 80-talet hade präglats av sårad stolthet och självförsvar så hade den redan några år senare förbytts i respekt. När Media Monitor exempelvis 1989 visade hur CBS var systematiskt mycket mera kritisk mot Bush än ABCs och NBCs nyhetssändningar fick Lichter besök av de högsta cheferna inom CBS News som ägnade en dag åt att diskutera med Lichter och sätta sig in i innehållsanalysmetodiken. Någon kritik eller något försvarstal för den egna rapporteringen kom aldrig från CBS. Den enda rimliga förklaringen är att man inte fann något att invända mot.
Lichter:
Så nu var vi både ett hot och en resurs! Och om man tittar på decenniet därefter så tror jag att det enkelt kan beskrivas som att vi blivit alltmer en resurs efterhand.
För oss har det hela tiden varit viktigt att vara öppna mot media, inte minst mot de medier vi granskar, och att tillmötesgå alla journalistönskemål om insyn. Vi vill visa media att vi är en resurs.
Ett skäl till att vi blivit en resurs för media i så hög grad är att CMPAs tillkomst kom att sammanfalla med början på den ännu allt annat än avslutade process som handlade om journalisternas självkritik: Hur sköter vi vårt jobb ? Vilket är vårt jobb ? Hur ska vi förhålla oss till politiska kandidater ? Vem ska kontrollera valrörelseagendan – vi eller kandidaterna ?
Journalisterna vill inte bli använda, utnyttjade så som dom t ex tyckte att George Bush utnyttjat media 1988. Å andra sidan kom den ambition som journalisterna visade, deras ambition att kontrollera agendan och att granska politikerna även t ex vad avser deras privata vandel, att leda till en motreaktion från allmänheten. Allmänheten tyckte att de ville veta vad politikerna tyckte – inte främst vad journalisterna tyckte.
Det sena 80-talet skapade nya journalistiska grepp. Man granskade politisk TV-reklam ("adwatch") och man införde främst i CBS News begreppet "reality check" där man ställde politiska uttalanden mot den bild redaktionen gav av verkligheten. Detta ledde tveklöst till en ökad reaktion från allmänheten mot media – och hela denna nya situation ledde till att CMPA som en oberoende granskare ("watchdog" är det ord Lichter använder i vårt samtal) stärktes. Granskningen av medias politiska bevakning blev från denna tid en journalistisk genre ("a beat").
1992 års valrörelse var ur detta perspektiv särskilt intressant. De tre kandidaterna ansåg alla att media behandlade dem illa. Såväl Bush som Clinton och Perot hade den uppfattningen.
Lichter:
Nu hade något nytt inträffat. Den traditionella alliansen mellan "mediaeliten" och det demokratiska partiet (och i synnerhet dess vänsterintellektuella elit) hade brutits. Nu började även de som i USA kallas liberaler ("socialdemokrater" med en europeisk terminologi) kritisera media med kraft.
Bill Clintons "war room" var ett även med vänsterögon legitimt sätt att söka manipulera medias rapportering. CMPA visade tidigt hur negativ mediabilden av Clinton var. Den bild CMPA gett av medias Clintonrapportering har givetvis stärkt bilden av denna mediatankesmedjas opartiska grundsyn.
Vid denna tid kom Lichter också att direkt påverka medias sätt att rapportera. 1992 visade han att de citat ("sound bites") från kandidaterna som journalisterna släppte igenom i sändning blivit nästan groteskt korta. CBS beslöt ganska omgående att införa en princip om längre citat.
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy vid Harvard, som leds av den respekterade tidigare journalisten Marvin Kalb, försökte 1992 att göra egna innehållsanalyser, dvs samma sak som CMPA. Men deras erfarenhet var sådan att man 1996 lät CMPA utföra arbetet.
Lichter:
Vi hade alltså vid denna tidpunkt blivit ett innehållsanalysens Gallup.
Det är innehållsanalyserna som är CMPAs viktigaste verksamhet och jag tror att man även i framtiden kommer att finna denna del av CMPA särskilt intressant. Jag är också övertygad om att Lichters metodik efterhand kommer att importeras till alltfler länder. I denna mediadominerade tidsålder är tekniken alltför intressant och betydelsefull för att inte användas i stor skala i världens demokratier. Egentligen är det konstigt att spridningen av "content analysis" gått så långsamt som är fallet.
Lichter konstaterar dock att hans finansiering från stiftelse-USA är beroende av mer än att en metod får genomslag på detta sätt. Stiftelserna vill gärna gå vidare, satsa på nyheter, utan att man funderar över om det är någon som stannar kvar som finansiär av det som nu alltså är väl utvecklat och etablerat. CMPA har därför utvecklat några andra verksamhetsgrenar:
Analys av amerikansk populärkultur med fokusering på utbudet i amerikansk underhållnings-TV och i synnerhet våld och sex i TV. Här har CMPA blivit en stående kritiker av Hollywood. Lichter utgav t ex "Prime Time – How TV Portrays American Culture" (1994). I denna genre fanns då sedan tidigare bestsellern "Hollywood vs. America" av Michael Medved (1992). Lichters "Prime Time" har genom sin omfattande dokumentation en större slagkraft.
1994 startades STATS (http://www.stats.org/) som enligt min uppfattning är en lika briljant idé som Media Monitor. STATS bevakar medias bevakning av vetenskap i allmänhet och statistik/opinionsundersökningar i synnerhet. Under hösten 1998 kommer STATS att etablera en website där journalister kan få en överblick över centrala frågor inom vetenskap och politik. "Reporter’s Reality Check" är arbetsnamnet.
Hösten 1998 lanserar CMPA sitt digitala nyhetsbrev "Newswatch" som ska vara en snabb, kvalitativ analys av dagens mediahändelser. Här handlar det om att anpassa sig till Internets blixtsnabba logik; här är innehållsanalysen alltså en alltför långsam metod!
Kan man verkligen vidmakthålla content analysis-metodiken i ett mediautbud som exploderar i alla riktningar ?
Lichter:
Detta är givetvis ett problem. Det finns inte längre en mediaelit så som var fallet på 70-talet. De tre stora TV-kanalerna är fortsatt viktiga men medan vi 1988 kunde fokusera på dessa valde vi 1996 att komplettera med CNNs "Inside Politics"-program, New York Times, Washington Post, TIME, Rush Limbaughs talkradioprogram, ett urval lokaltidningar samt kandidaternas websites.
I valrörelsen år 2000 tror jag att vi kommer att bevaka Internet än mer än 1996. Idag är Internet med sin ryktesflora och sitt skvaller en del av mediautbudet – som påverkar även de traditionella medierna. Man ser idag t ex hur dessa rykten sprids till de stora tidningarnas webversioner – även om de inte alltid hamnar i de tryckta tidningarna.
Bevakningen av skandalerna kring Clinton är en bild av framtidens politikbevakning.
Kommer den gamla mediaeliten inte att ha någon roll i framtiden ?
De medier som är elitens kommer inte längre att skapa dagordningen för samhällsdebatten men deras bevakning blir ett sätt att avläsa hur man "i centrum" bedömer vad som sker. Jag tror att dessa stora, gamla medier kommer att ha sin publik eftersom jag anser att allmänheten känner sig osäker inför allt det nya.
Övriga institutioner i USA
Även om Lichter varit en pionjär så har konkurrensen hårdnat. En snabb bild över den amerikanska medieanalys- och mediekritikkartan ger mig anledning att lyfta fram följande:
Accuracy in Media (AIM)
Accuracy in Media är en gammal organisation som helt dominerats av sin skapare Reed Irvine. Han är en temperamentsfull, mycket reaktionär kritiker av media. Hans inflytande har aldrig varit stort.
AIM är en ideell organisation som övervakar medier i syfte att göra allmänheten medveten om den partiskhet som ofrånkomligen finns i alla sorters media: TV-nyheter, radio, dagspress och veckopress. Varannan månad publicerar AIM ett nyhetsbrev till sina medlemmar. AIM distribuerar Irvines krönika varje vecka till media samt gör även bandade debattinlägg som ställs till radiostationers förfogande. Organisationen har även en sammanslutning av talare som besöker konferenser, möten och konvent över hela USA.
Alliance for Better Campaigns
Alliance for Better Campaigns är en ny organisation som arbetar för att förbättra bevakningen av folkomröstningar genom att höja kvaliteten på kampanjerna och mediabevakningen samt genom att öka invånarnas engagemang i valet.
Målet är att bra information om politikernas målsättningar skall nå så många människor som möjligt. Detta hoppas alliansen uppnå genom:
TV-debatter. Inte bara stora debatter mellan presidentkandidater utan även kortare där två politiker från de båda partiererna möts.
"Politiker-söndag". Varje söndag, från tidigt i september och fram till själva valdagen i november, skall en eller flera politiker framträda i TV med sina åsikter.
Politikerna skall själva finnas med i annonser, eftersom "egna" annonser med större sannolikhet är mer korrekta, inriktade på sakfrågor och mer framtidsorienterade än sådana där en anonym röst uttalar sig.
Väljarna har rätt att få veta vem som betalar för kampanjen.
Annenberg School of Communication
Annenberg School for Communication erbjuder studenter djupare studier i kommunikation, forskning och politik. De metoder skolan använder är tagna både från humaniora och från samhällsorienterande ämnen.
Annenberg Washington Program
1983 grundade ambassadören Walter H. Annenberg The Annenberg Washington Program in Communication Policy Studies som en ideell och neutral mötesplats för politiker, industrimän, akademiker, allmänheten och pressen. Tanken var, att man skulle kunna diskutera kommunikationsfrågor med varandra under ordnade former för att uppnå ökad förståelse för varandras ståndpunkter.
Programmet når en bredare publik genom att man en gång i månaden publicerar ett nyhetsbrev som distribueras till närmare 400 colleges och universitetsbibliotek i hela USA. Man har även en välbesökt hemsida och syns i press och etermedia i snitt 150 gånger i månaden.
American Journalism Review/Newslink
AJR/NewsLink är ett samarbete mellan journalisttidningen American Journalism Review Magazine och NewsLink Associates som är ett undersöknings- och konsultföretag för on-line. Tillsammans har de skapat en Internetsida med en länksamling till medier världen över. Här finns också AJR:s artiklar om journalistik på nätet och texter som endast publiceras på Internet.
Brill’s Content
I augusti 1998 började utgivningen av tidskriften "Brill’s Content". Bakom tidskriften står den dynamiske entreprenören Steven Brill som skapat tidskriften American Lawyer och Court-TV. Brills tes var att det inte fanns någon riktigt tuff mediagranskning i USA och han har också fått stor uppmärksamhet för de två nummer som i skrivande stund har utkommit. I första utgåvan var Kenneth Starrs hårda granskning av Clinton huvudtemat och i den följande utgåvan var huvudartikeln en tuff analys av den PR-maskin som omger Bill Gates. Jag resonerade med Bob Lichter om "Brill’s Content" och vi hade båda uppfattningen att tidskriften är ett bra bidrag till amerikansk mediagranskning.
Brills skapelser The American Lawyer och Court-TV övertogs av meddelägarna Time Warner, TCI och NBC mot hans vilja. Han ville själv överta hela ägandet. Som plåster på såren fick han uppskattningsvis 20 miljoner USD. Det är med detta kapital som han startat Brill Media Ventures vars första produkt är "Brill’s Content".
Nr 1 fick ett mycket tufft mottagande från den amerikanska, Clinton-fientliga högern på grund av att Brill anklagade Starr för att bryta mot lagen genom att läcka till media. Jag skulle tro att Brill gärna ser sig ha fiender i alla politiska läger.
Själv tycker jag att tidskriften är mycket välskriven och intressant.
CAMERA - Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America
CAMERA granskar bevakningen av Israel och Mellanöstern med särskild fokus på anti-israeliska skildringar.
CARMA International
Carma är ett kommersiellt företag som sysslar med innehållsanalys och PR. Företaget analyserar såväl tryckt media som etermedia och Internet. Carma lämnar både kvantitativa och kvalitativa analyser till kunderna. Genom att hantera och analysera stora mängder data elektroniskt anser företaget att det kan hjälpa kunderna att lägga upp framtida strategi och taktik inom allt från marknadsföring och försäljning till krishantering och myndighetskontakter. På längre sikt kan Carma även göra trendanalyser för att undersöka exempelvis hur folks attityder förändras med tiden.
Carma har kontor över hela världen: i Washington, Bryssel, London, Paris, Sydney, Toronto och Tokyo. Företaget har också en kontaktperson i Stockholm.
Center for Media Literacy
Center for Media Literacy erbjuder lärarutbildning om mediaförståelse samt postorderförsäljning av böcker, videofilmer och utbildningsmaterial som kan användas i skolor, föräldrautbildningar samt i religiösa och kommunala center. Man har även historieböcker och videofilmer till föräldrar och barn och undervisningsutrustning som föräldrar kan använda hemma tillsammans med sina barn.
Center for Media Education
Center for Media Education är en av många institutioner vars främsta arbetsområde är "våld i TV". Denna organisation leds av Kathryn C. Montgomery som 1989 gav ut "Target: Prime Time".
CME är en ideell organisation som grundades 1991 för att fortsätta Action for Children's Television arbete. Fortfarande står barn i fokus. CME arbetar för att höja kvaliteten på främst elektroniska medier. 1992 gick CME i spetsen för en nationell kampanj för barn-TV. Det resulterade i att Federal Communications Commission fyra år senare ålade alla TV-kanaler att producera åtminstone tre timmar utbildningsprogram för barn varje vecka.
CME’s program "Children in Cyberspace" arbetar för att de nya digitala medierna skall tillgodose barnens behov.
CME håller även i utbildningar, har ett bibliotek samt en hjälporganisation för barn som har det sämre ställt ekonomiskt, så att även de får tillgång till ny utbildningsteknik i skolan och i hemmet.
Columbia Journalism Review
Columbia Journalism Review ges ut sex gånger per år av Columbia University Graduate School of Journalism. Tidskriften, liksom Internetsidan, innehåller information och debatt om journalistik och samhällsdebatt.
Fairness and Accuracy in Reporting (FAIR)
FAIR är "vänsterns svar på AIM" (se ovan).
FAIR startade sin verksamhet 1986 och är kritisk mot de etablerade medierna ur ett vänsterperspektiv. FAIR har fått stor uppmärksamhet för att man tagit upp nyheter som inte publicerats i de etablerade medierna. Journalisters självcensur och mediaägarnas censur är återkommande temata i FAIRs verksamhet. FAIR har som mål att skapa från ägarmakt oberoende medier i form av icke-vinstgivande stiftelser som äger och driver TV-stationer, tidningar etc.
Freedom Forum Media Studies Center
The Freedom Forum är en internationell stiftelse vars uppgift är att värna fri press, yttrandefrihet och frihetligt tänkande. Stiftelsen arrangerar konferenser, utbildningar, publicerar skrifter, möjliggör stipendier och forskning etc.
The Freedom Forum grundades 1991 av Allen H. Neuharth som en direkt arvtagare till Gannett Foundation, som skapades av Gannett-kedjans grundare Frank E. Gannett 1935. Stiftelsen tar inte emot bidrag utan dess kapital utgörs av en donation vars värde idag överstiger en miljard dollar.
Institute for Mental Health Initiatives
Institute for Mental Health Initiatives arbetar bl a med "TV-våld"-frågan.
IMHI är en ideell organisation som sysslar med mental hälsa och som offentliggör forskning om mental hälsa i former som är begriplig för media och allmänheten. IMHIs har en tidskrift som heter Dialogue: Insights into Human Emotions for Creative Professionals.
Media Education Foundation
Media Education Foundation är en utbildningsorganisation som ägnar sig åt mediaforskning och som hjälper lärare och andra att utveckla och förbättra sin förmåga att tillgodogöra sig mediautbudet.
Media Literacy Online Project
Projektet syftar till att hjälpa studenter att utveckla ett kunnigt och kritiskt synsätt till massmedier, de tekniker som medierna använder och hur dessa tekniker påverkar oss. Mer specifikt syftar utbildningen till att öka studenternas förståelse för hur massmedia arbetar, hur de är organiserade och hur de skapar vår verklighet. Media Literacy Online Project har ett arkiv med artiklar, bibliografier och annat material som behövs i studier av massmedia och kommunikation. Man har även ett register som kontinuerligt uppdateras med information om konferenser, artiklar och kurser över hela världen.
Media Research Center
The Media Research Center är den amerikanska "högerns" välskötta och effektiva organisation ledd av L. Brent Bozell III. Centret, som etablerade 1987, har ett mycket avancerat, datoriserat arkiv med över 115.000 timmar TV-program inspelade samt en stor databas. MRC spelar in i stort sett alla amerikanska TV-program. Varje dag analyserar MRC allt som det ur MRCs synvinkel är vad vänstern säger i pressen och etermedia och bemöter dessa argument.
Ett exempel på MRCs hårt slående, tuffa mediakritik är boken "And That´s The Way It Isn’t" av L. Brent Bozell III och Brent H. Baker från 1990 som uppdateras och utges igen med jämna mellanrum.
MediaScope
Mediascope är en nationell, ideell organisation som grundades 1992 för att främja konstruktiva skildringar av hälso- och sociala frågor i media, framför allt skildringar som riktar sig mot barn och ungdomar. Exempel på ämnen som organisationen berör är: barn-TV, TV-våld och effekterna av videospel.
The National Media Archive
National Media Archive, som etablerades 1987, är en del av kanadensiska Fraser Institute. Detta är en institution som arbetar med innehållsanalys precis som CMPA. Nyhetsbrevet "On balance" (10 utgåvor per år) redigerat av Lydia Miljan är dock inte så inflytelserikt som CMPA vilket kan bero på den nära kopplingen till en ideologiskt baserad organisation, marknadsliberala Fraser Institute.
News Study Group
The News Study Group är en universitetsinstitution som blivit känd för professor Jay Rosens arbete med "civic journalism", en ny form av samhällsaktivistisk journalistik.
News Watch Project
New Watch är anslutet till San Francisco State's Journalism Department och är även medlem i Unity ’99 och NLGJA. Syftet med organisationen är att få fram korrekt bevakning i ämnen som berör färgade människor samt homosexuella. Vem som helst har möjlighet att, via e-post eller med vanlig post, skicka in artiklar som berör dessa ämnen samt egna kommenterar.
Online Journalism Review
The Online Journalism Review är ett projekt inom Annenberg School (se ovan) som granskar journalistiken på nätet. Verksamheten startade i mars 1998.
Pew Center for Civic Journalism
Pew Research Center for The People & The Press
Dessa båda institutioner har som mål att se till att media utvecklas på ett sätt som stöder demokratin i landet.
Project for Excellence in Journalism
Project for Excellence in Journalism bygger på ett initiativ från journalister från olika medier. Syftet med projektet är att höja standarden på den amerikanska journalistiken. PEJ arbetar på olika sätt för att uppnå detta, bland annat genom att ge ut en bok med essäer om journalistikens vedermödor. Snarare än att bara diagnosticera alla fel och brister inom journalistiken vill man just visa på vikten av god journalistik och exempel på densamma.
Projektet ligger under Columbia University Graduate School of Journalism och finansieras av The Pew Charitable Trusts.
Poynter Institute for Media Studies
Poynter Institute for Media Studies är en av de få institutioner som inte finns antingen i New York/Washington eller i Kalifornien. Poynter finns i St. Petersburg, Florida.
Poynter Institute är en skola för journalister, blivande journalister och för lärare inom journalistik. Skolan är oberoende och ideell. All undervisning på skolan bygger på grundaren, Nelson Poynters tro på en oberoende journalistkår. Poynter, som avled 1978, gav under 40 år ut tidningen St. Peterburg Times.
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy
Jag har tidigare nämnt Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy vars daglige ledare är professor Pippa Norris men vars föreståndare är den pensionerade journalistprofilen Marvin Kalb.
Joan Shorenstein Center är ett forskningscenter inom Harvard med syfte att undersöka gränslandet mellan press, politiker och samhällsdebatt i teori och praktik. Centret strävar efter att överbrygga klyftan mellan journalister och forskare och, kanske än mer, mellan dessa två grupper och allmänheten. Genom utbildning och forskning på Kennedy School of Government ligger centret långt fram.
Centret etablerades 1986 tack vare en stor donation av Shorenstein-familjen. Sedan dess har centret framstått som en viktig källa till forskning om amerikanska kampanjer och val, journalistik och samhällsdebatt, internationella nyheter samt frågor om ras, kön och media.
Statistical Assessment Service
The Statistical Assessment Service syftar till att hjälpa journalister att förstå statistik, opinionsundersökningar och forskning och att därmed inte bli offer för olika intresseorganisationers sätt att presentera eller tolka sådant material.
UCLA Center for Communication Policy (http://ccp.ucla.edu/)
Box 95158
Los Angeles, CA 90095-1586
E-post: Commpol@ucla.edu.
UCLA Center for Communication Policy är ett forum för diskussion om media- och kommunikationsfrågor.
Svensk mediadebatt och mediakritik
Att det SAF-finansierade Näringslivets Mediainstitut inte fått konkurrens från andra håll är förvånansvärt. Under en period gjordes ett försök inom arbetarrörelsen att starta en snarlik verksamhet men denna lades ner efter några år. Örjan Wallqvist startade med finansiering från Folkrörelsernas Medieforum ett nyhetsbrev som numera drivs av Arena ekonomisk förening. Detta nyhetsbrev heter numera "Media i fokus" och utkommer fyra gånger per år. Jämfört med det nyhetsbrev som Wallqvist utgav är "Media i fokus" en ganska tunn och ytlig produkt. Media i fokus finns också på nätet: www.arenaek.se/mediafokus.
Det verkligt vitala bidraget till svensk mediedebatt har tidskriften "Makt och media" utgjort. I samband med att tidskriftens utgivning efter nästan 6 år upphörde 1998 – "den ska vila ett tag" sa redaktören Christina Jonsson - intervjuades hon i Journalisten (27 aug – 2 sept). Helle Kierkegaard skrev bl a:
"En träff med Christina Jonsson är mer än ett möte. Det är en upplevelse. En liten späd människa som knockar en med sin kraft och entusiasm för journalistiken. (---) Förebilden var amerikanska Forbes Media Critic. (---) Hon vill se en granskning från fristående plattformar och efterlyser enligt amerikansk modell mecenater, alltså folk i näringslivet som avsätter pengar till sådan verksamhet. ’ Det behövs ett utifrånperspektiv på mediemakten. Even the watchdog needs a watchdog, citerar hon.’ "
1998 har det tillkännagivits att ett centrum för granskning av journalister och medier ska byggas upp vid Göteborgs universitet och det ska ledas av Christina Jutterström. Tidskriften "JMG Granskaren" började utkomma hösten 1998.
Den akademiska mediegranskningen lämnar jag i huvudsak utanför denna rapport. Enligt min uppfattning finns det visserligen enskilda bidrag från akademiskt håll som tveklöst varit viktiga bidrag till en grundläggande medieanalys och mediedebatt. En klassiker är Kent Asps avhandling "Mäktiga massmedier" (1986). Han kommenterade i sin sammanfattning bl a mediekritikern Åke Olssons bok "Maktens krönikörer" från 1984 som enligt Asp var det första bidraget som drev tesen att det är politikerna som styr medierna – inte tvärtom. Lars-G Holmströms och Jaak Savings "Husbondens röster" (1982) resonerar också kring den frågan.
Åke Olsson redigerade 1985 antologin "Massmedia som informationshinder" med bidrag från bl a Sverker Tirén, Tomas Bresky, Peter Bratt, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Gudrun Ekeflo, Eva Marling, Birgitta Bergmark, Bengt Nerman, Göran Zachrison och Richard Swartz.
Asp påpekar att frågan om massmediernas makt handlar om två olika frågeställningar. Den första frågan gäller massmediernas roll i opinionsbildningsprocessen dvs massmediernas makt över publiken. Den andra frågan gäller vem som har makten över massmedierna dvs i vilken utsträckning massmedierna själva har makt över innehållet. Asps avhandling behandlade i allt väsentligt endast den första frågan. Hans slutord är: "I normalfallet är det politikerna som styr massmediernas innehåll, men i vissa fall kan massmedierna själva utöva ett stort inflytande på det innehåll de förmedlar. Men oavsett vem som har makten över massmediernas innehåll, är det massmedierna som har makten över publiken."
När akademiska forskare tar upp intressanta frågor sker det oftast så långt efteråt att effekten blir ringa. Michael Nydéns i sig intressanta avhandling "Kris i massupplaga – en studie av hållbarhet, relevans och neutral presentation i fyra svenska dagstidningars rapportering om de internationella oljebolagens skuld till oljekrisen 1973 – 74" utkom 1988 dvs 14 år efter att det som studerades hade inträffat.
Två svenska utredningar har resulterat i intressant medieanalys. Det gäller först och främst maktutredningen med klassikern "Makten över tanken" av Olof Petersson och Ingrid Carlberg (1990). Olof Petersson har fortsatt som mediegranskare i olika sammanhang bl a i rapporter från SNS Demokratiråd.
Rådet för mångfald inom massmedierna gav 1995 – 97 ut en rad intressanta rapporter som åtminstone delvis tangerar ämnet.
En annan statlig utredning som kommit med bidrag är bankkriskommittén som 1994 gav ut "Bankerna i pressen 1984 – 1990" av Stig Hadenius och Theresa Söderhjelm. Deras sammanfattande ord var: "Vid början av 1990-talet inträffade en bankkris i Sverige – den allvarligaste på 60 år. En underliggande fråga i denna undersökning har varit i vilken utsträckning ett antal ledande tidningar förutsåg denna eller inte. Svaret är att det fanns vissa varnande röster. Men de var få. Bankerna hade en god ekonomi – deras direktörer fick positiva omdömen och hade inte svårt att komma till tals. Hela tidsandan talade till bankernas fördel. Få institutioner insåg de risker som var förknippade med den ökande kreditgivningen och den galloperande fastighetsmarknaden. Pressen följde dessa och hissade inte några varningssignaler."
Stig Hadenius är den akademiske pressforskare som flitigast deltagit i dagsdebatten. 1996 utgav Nordicom-Sverige (red: Ulla Carlsson) boken "Medierna i samhället. Igår, idag, i morgon" som en hyllning till honom i samband med pensioneringen från professuren vid Stockholms universitets institution för journalistik, medier och kommunikation (JMK). I denna antologi skrev bl a Kent Asp om politiska åsikter och yrkesideologi i samverkan:
"Vänsterpartiets och miljöpartiets överrepresentation och socialdemokraternas och moderaternas underrepresentation bland svenska journalister kan inte fullt ut förklaras av journalisternas ideologiska inställning och troligen inte heller av deras inställning i enskilda sakfrågor som kärnkraften eller inställningen till EU. (---) En förklaring till glappet (---) kan enligt min uppfattning vara den yrkesideologi eller de yrkesideal som är dominerande inom den svenska journalistkåren. (---) Journalistkårens bristande sympatier för stora, väletablerade och maktägande partier som socialdemokraterna och moderaterna och journalisternas förkärlek för små och mindre etablerade partier som vänsterpartiet och miljöpartiet visar på ett förhållningssätt till politiken som står i samklang med en journalistisk yrkesideologi där självständighet gentemot makten och den kritiska granskningen av makten intar en mycket central plats."
Asp har säkert rätt i sin analys, men det verkligt intressanta i sammanhanget tar han inte upp. Denna yrkesideologi innebär givetvis att journalistkåren och därmed media ständigt befinner sig snubblande nära en småfolkspopulism där kunskap och rationalitet sätts i andra rummet och avsändarens sociala position blir avgörande. Det journalistiska ansvaret för relevans och sanning kommer lätt i skymundan.
Den löpande medieanalysen existerar inte i Sverige idag. Under den senaste valrörelsen bjöd Finanstidningen i samarbete med Observer på mätningar som redovisade politikernas omnämnanden i riksmedia. Detta hade givetvis sitt intresse, bl a kunde Finanstidningen/Observer visa på hur mediaintresset för kd-ledaren Alf Svensson var stort. I en annan mätning som Finanstidningen offentliggjorde 9 september påvisade Observer och Sifo att "samstämmigheten är usel mellan den politiska debatt som media rapporterar om och de frågor som svenskarna diskuterar hemma i stugorna".
Under den tid då Bertil Jacobson verkade på TCO ägnade sig organisationen åt en om än vänstervinklad så dock relevant mediegranskning. Denna verksamhet tog sig bl a uttryck i fyra antologier som Jacobson var redaktör för:
"Makten över opinionen" (1991) med bidrag från Jan Scherman, Lars Thalén, Sverker Lindström, Inga Rexed, Sture Nordh, Ingrid Segerstedt Wiberg.
"Media som megafon" (1993) med bidrag från Maria-Pia Boëthius, Jan Scherman, Ingrid Segerstedt Wiberg, Jan Guillou, Cecilia Steen-Johansson, Britt-Marie Mattsson, Tove Nandordf, Göran Beckérus, Örjan Wallqvist och Rolf Olsson.
"Från folkbildning till tingel tangel" (1994) med bidrag från Reidar Jönsson, Christina Jonsson, Jan Scherman, Anette Carlsson, Hans Furuhagen, Titti Nylander, Sverker Tirén, Birgitta Kruse, P-O Johansson, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Lars Nord och Görel Byström Janarv.
"Mångfaldens enfald" (1995) med bidrag från Helle Klein, Harry Schein, Annette Kullenberg, Jan Scherman, Olle Wästberg, Örjan Wallqvist, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Lennart Weibull, Tove Nandorf, Hans Larsson, Tomas Bolme och Gunnar Ohrlander.
Jacobson var särskilt inriktad på att bevaka och bevara den traditionella så kallade public service-verksamheten inom radio/TV, det gamla etermediamonopolet. Debatten om dess roll har gamla rötter. I min bokhylla hittade jag t ex Lars Ags och Herbert Söderströms bok "Samhällskritik i radio och TV" som utgavs 1962 i den av Hans Hederberg redigerade Tribunserien på Bonniers. Hederberg själv gav 1969 ut debattboken "Press på villovägar" som handlade om ärekränkande och färgad publicitet.
Det finns en ganska bred litteratur om olika medieredaktioner och medieledningar som t ex Olof Rydbecks "I maktens närhet" (1990), Ulf Nilsons "Expressens nedgång och fall" (1995) eller Bertil Torekulls "Svenskan och hennes hövdingar" (1994).
Enskilda debattböcker som t ex Gösta Hulténs och Jan Samuelssons "Mediavänstern – en närbild av den dolda årsiktsproduktionen i Sverige" som BonnierFakta gav ut 1983 hade en viss effekt då den utkom, men avsaknaden av uppföljande, kontinuerliga analyser gör att en bok som den inte får så stor betydelse i ett längre tidsperspektiv oavsett hur relevant dess teser än må ha varit.
Kloka, eftertänksamma böcker om vad journalistik är finns det inget överflöd av. En sådan som bör lyftas fram är Lars J. Hulténs "Journalistikens villkor" (1993).
Att massmedia och företagen inte blivit något viktigt debattämne som ägnats mer intresse kan tolkas på olika sätt. Kanske är det så att man från näringslivshåll saknar tilltro till möjligheten att slutresultatet av en sådan diskussion skulle kunna bli positivt för de engagerade företagen. SNS och EFI, Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handels, ägnade dock ämnet ett intresse på 1970-talet. Det resulterade i den av Björn Fjaestad och Kjell Nowak redigerade boken "Massmedia och företagen""(1972). De verkställande direktörer som intervjuas konstaterar att det är "i stort sett meningslöst att gå i polemik i enskilda frågor"" Detta är säkert riktigt. All väsentlig aktivitet från företagshåll måste vara proaktiv. Däremot har givetvis inte minst företagarvärlden ett intresse av en konstinuerlig, djuplodande debatt kring hur massmedias roll ser ut och hur man sköter denna.
SNS har utgivit ytterligare skrifter om massmedia och massmedias relationer till näringsliv och samhälle. 1985 utkom Jörgen Westerståhls och Folke Johanssons "Bilden av Sverige – studier av nyheter och nyhetsideologier i TV, radio och dagspress". Westerståhl var en mediagranskare med skärpa och oräddhet som jag tycker saknas idag. Den som vill ta del av Westerståhl i hans krafts dagar rekommenderas "Objektiv nyhetsförmedling" (1972).
Ett ämne som helt lämnas utanför denna översikt är den svenska presstödsdebatten. Min personliga uppfattning är entydig. Presstödet har enbart gjort skada. Svensk dagspress skulle idag stått starkare och varit vitalare utan denna förödande subventionsordning som manipulerats av de partier som styrt utformningen. De akademiker som försvarat ordningen har saknat förmåga till kritisk analys av hur ett subventionssystem fungerar i en bransch med en ny produkt varje dag. Göran Albinsson Bruhners doktorsavhandling "Dagspressens politiska ekonomi" (1998) klär av systemet med hjälp av det utomordentliga instrument som public choice-analys erbjuder. Här har journalister i princip ett redskap som är mycket effektivare än det mesta vad gäller att identifiera hur intressen styr.
Radioprogrammet "Vår grundade mening" har i många år regelbundet ägnat sig åt att skildra mediafrågor i Sverige och inte minst i fjärran länder. Programmet tycks ganska konsekvent välja att hantera frågor som inte leder till vidare diskussioner. Någon relevans för diskussionen om mediekritik och medieanalys har programmet därför inte, men programmet skulle givetvis kunna vara ett sådant forum. Det skulle dock kräva bland annat att man kritiskt granskade också public service-verksamheterna. Kanske är det rädslan för sådant granskning som förklarar den menlösa uppläggningen och de många utflykterna till mycket exotiska länders medieutveckling.
Näringslivets Mediainstitut
Näringslivets Mediainstitut, NMI, är en stiftelse som finansieras genom bidrag från Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Enligt stadgarna har NMI till ändamål att "främja långsiktig kvalitetshöjning av svensk journalistik bland annat genom vidareutbildning av journalister, mediaforskning och initierande av och deltagande i mediadebatt".
När NMI bildades 1988 var fristående mediagranskning en nyhet i Sverige. Bakgrunden till att NMI bildades var en insikt om medias betydelse för människors världsbild. "På många håll i svenskt näringsliv finns en växande oro över bristen på kvalitet i svenska massmedier", konstaterade SAFs dåvarande VD Olof Ljunggren.
Under 1980-talet såg det svenska medialandskapet helt annorlunda ut än i dag. Det fanns bara två statliga TV-kanaler – TV 1 och TV 2. Staten hade även monopol på rikstäckande radiosändningar. Det enda utrymme som fanns för andra än staten att sända radio var närradio.
SAF ville bryta hegemonin inom svensk media. En åtgärd för att göra detta var att själv starta närradiostationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. En annan inrättandet av NMI.
Sedan starten 1988 har NMI givit ut ett 90-tal NMI-rapporter, 31 rapporter i serien Media Monitor och sju andra böcker eller tjockare uppsatser. Dessutom har ett antal seminarier arrangerats.
Frågan om den statliga radio- och TV-verksamheten har gått som en röd tråd genom NMIs verksamhet. NMI har bland annat upprättat ett eget etermediaarkiv över de statliga TV- och radiokanalernas nyhets- och samhällsprogram. Skälet är att det bör finnas ett etermediaarkiv som är fristående från staten.
De två första NMI-rapporterna ger en bild av den inriktning som NMIs verksamhet har haft – och fortfarande har. Den första rapporten, som var författad av Johan Bobert och Christopher Jarnvall, hade titeln Nyhetsförmedlingen i etermedia. Den innehöll en kvantitativ granskning av nyhetsinslagen i den statliga televisionens nyhetsprogram Rapport och Aktuellt samt den statliga radions nyhetsprogram Ekot.
Bobert och Jarnvall konstaterade att de tre nyhetsprogrammen hade delvis skilda profiler. Rapport specialiserade sig på "mjukare" ämnen såsom vård, miljö och skola, medan Aktuellt dominerades av ekonomi, partipolitik och utrikespolitik. Ekot var det program som satsade mest på utlandsnyheter – 40 procent av sändningstiden upptogs av utlandsrapportering.
Den andra NMI-rapporten (Janerik Larsson och PJ Anders Linder) hade titeln Det obergripliga Amerika – Blir allt vad Ronald Reagan rör vid skräp? och innehöll en kvalitativ granskning av USA-rapporteringen från Eko-redaktionens Washington-korrespondent Marcus Ölander. Enligt Larsson och Linder präglades Ekots rapportering från USA av korrespondentens personliga åsikter om president Reagan. Rapporten väckte stor upprördhet hos den dåvarande Eko-chefen Erik Fichtelius. Fichtelius hävdade att rapporten var "en politisk pamflett".
NMI ägnar sig både åt kvantitativa och kvalitativa studier. I en del rapporter granskas hur mycket sändningstid respektive spaltutrymme medierna ägnar åt olika ämnen. I andra rapporter granskas vilka vinklingar medierna väljer samt om deras rapportering ger en rimlig bild av verkligheten. Skillnaden i förhållande till akademisk mediaanalys är att NMIs rapporter kommer när debatten fortfarande är aktuell – inte tre till fem år senare.
En av de mest uppmärksammade NMI-rapporterna hade titeln Falsklarm! och utgavs i november 1988. I den granskar Ingela Blomberg konsumentekots uppgift om att en tillsats i glass skulle innehålla "dioxinförorenat tapetklister". Uppgiften beskrevs av Ekot som en "giftskandal" och den återgavs av andra nyhetsprogram samt ett 50-tal dagstidningar. Senare visade det sig dock att glass inte alls innehåller några farliga mängder dioxin. Dioxinhalten i glass skulle sannolikt vara högre om tillsatsen ersattes med vanlig grädde.
I rapporten konstaterar Blomberg att konsumentekot genom sin rapportering lurade lyssnarna att tro att glass är farligt. Inte heller denna gång kunde Eko-chefen Erik Fichtelius tåla kritiken. I ett brev till Svenska Dagbladets ledarsida beskrev han rapporten som "förfalskad och lögnaktig". Men Fichtelius förlorade debatten. I augusti 1989 fällde radionämnden enhälligt konsumentekot för osaklighet.
Robert Lichters metod för snabba kvantitativa innehållsanalyser var inspirationskällan när NMI uppdrog till docent Håkan Hvitfelt vid Göteborgs Universitet att för NMIs räkning "kopiera" Lichters arbetsmetod. Detta ledde till att Hvitfelt mellan 1989 och 1995 tog fram svenska rapporter under rubriken Media Monitor.
Sommaren 1992 arrangerade NMI ett seminarium om Media Monitor på Yxtaholm. På detta deltog Lichter, Hvitfelt samt forskare från Kanada och Tyskland. Seminariet inspirerade bland annat professor Elisabeth Noelle-Neuman att ta initiativ till en tysk Media Monitor.
1994 gav NMI ut en skrift med titeln Att granska makthavare – Media i Fokus. Skriften innehöll ett urval av tidigare utgivna NMI-rapporter och var tillägnad NMIs förste styrelseordförande Per Elander. I inledningen hette det bl a:
"Att diskutera medias kvalitetsfrågor har aldrig varit riktigt opportunt i Sverige och är det egentligen fortfarande inte. Skälen härtill är inte helt uppenbara. Den äktsvenska consensus-kulturen har i hög grad varit en elitkultur som gått ut på att hålla samman och tiga ihjäl obehaglig kritik.
Att media av och till sökt ge sken av att ha brutit sig ur detta consensus betyder inte att så skett i verkligheten. Det har ofta rört sig om poserande av närmast populistiskt slag. De för ögonblicket illa berörda objekten för ’påhoppen’ har ofta vänt andra kinden till för att snart åter ha befunnit sig inne i den skyddade kokongen igen. En mediakritik som inte bryr sig om denna consensus-kultur, som tar frågan om kvaliteten i medias maktutövning på djupaste allvar, är givetvis klart obehaglig."
NMI är en del av SAFs opionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas.
Givetvis händer det att NMIs verksamhet misstänkliggörs. Därför är det en medveten strategi att inte försöka dölja vilka som står bakom NMI. Redan av namnet framgår att det är Näringslivets Mediainstitut. Rapporterna måste vara så pass intressanta och vederhäftiga att budskapet ändå inte kan förbigås av media.
De rapporter som NMI ger ut skickas ut till ett register på cirka 800 personer. I registret ingår journalister och andra intresserade. Det är gratis att prenumerera NMIs rapporter.
NMI har inga anställda. Administrationen sköts av SAFs informationsavdelning. Författandet av rapporterna läggs ut på fristående skribenter. Författarna står för rapporterna i sin personliga kapacitet.
1996 tog Odd Eiken över som verkställande ledamot för NMI. Under Eikens ledning har NMIs verksamhet gjorts mer lättillgänglig för media och allmänheten. En hemsida har registrerats in på adressen http://www.mediainstitutet.se/ där det redogörs för verksamheten och där det lätt går att beställa rapporterna.
I samband med att en ny NMI-rapport presenteras arrangeras numera regelbundet ett miniseminarium. Detta gör att rapporterna får större uppmärksamhet. Miniseminarierna hålls ofta i Garnisonen på Karlavägen i Stockholm, i anslutning till Journalisthögskolan.
I början hade NMI ingen särskild inriktning på näringslivsfrågor. Nu har verksamheten avgränsats till att gälla mediafrågor och frågor som i vid mening rör villkoren för företagande. Skälet till detta är att det har tillkommit många andra aktörer som också bedriver mediagranskning. NMI kan därför avgränsa sig till det område där ett mediainstitut som finansieras av näringslivet har störst kompetens och trovärdighet. Det är också genom att bedriva verksamhet på dessa områden som finansiärerna får störst nytta av NMI.
Under 1997 var NMI med och finansierade en kampanj mot ett förslag som regeringen hade lagt i syfte att begränsa den fria radion. Kampanjen var så framgångsrik att Martin Borgs, som drev kampanjen, av Idétorget blev utsedd till årets lobbyist.
Samma år togs ett antal rapporter fram som granskade lokaltidningarnas näringslivsrapportering i olika delar av landet. Utfallet av granskningen blev inte alltid det väntade. Bland annat visade det sig att Arbetet Nyheterna (ob s) numera har en mer omfattande näringslivsbevakning än Helsingborgs Dagblad (oavhängig). Genomgående verkar dock lokaltidningarnas näringslivsbevakning ha ökat sedan början av 1990-talet.
Under den senaste tiden har ett flertal rapporter presenterats som fått stor uppmärksamhet. I december 1997 utgavs till exempel en rapport ut med titeln Daghemmet som dog sotdöden. Rapporten var författad av Marika Ehrenkrona och handlade om ett privat daghem i Karlstad där en manlig praktikant hade blivit ertappad med att göra närmanden på barnen. "Pedofilskandalen" väckte stor uppmärksamhet även i riksmedia. Daghemmet filmades och föreståndaren pekades ut som skyldig. Många drog slutsatsen att det inträffade hade samband med att daghemmet var privat.
Ehrenkrona gjorde ett omfattande undersökningsarbete där hon bland annat intervjuade flera av de inblandade. Hennes slutsats blev att incidenten inte hade något att göra med daghemmets ägarform. Däremot hade ägarformen resulterat i att media inte respekterade barnens och de övriga inblandades integritet. Ehrenkronas rapport fick stor uppmärksamhet i media och används i undervisningen på journalistutbildningar.
I april 1998 utgavs en rapport med titeln Fult när direktörer tjänar pengar. I rapporten, som är skriven av Peter Olsson, granskas hur penningbelöningar på olika områden skildras i media. Slutsatsen är att det finns en "tillåten" och en "otillåten" rikedom. Tillåtet är att tjäna pengar på spel, men också på idrott och artisteri. Otillåtet är att tjäna pengar på traditionell näringsverksamhet.
NMI har också sett till att föra in unga, nya krafter i mediagranskandet. Ett exempel är Andreas Berghs och David Wästbergs rapport "Gräsrötter och makthavare" (1998) om medias okritiska förhållningssätt till Therèse Rajaniemi och Sarah Wägnert.
Det svenska medialandskapet ser helt annorlunda ut i dag än under 1980-talet. Flera nya radio- och TV-kanaler har tillkommit. Men detta gör inte NMIs verksamhet mindre angelägen. Även om pluralismen inom mediaområdet ökat finns det fortfarande en stor likriktning. Någon har beskrivit det som att det i Sverige fortfarande bara finns en redaktion, men att den har blivit utspridd på lite fler olika arbetsplatser. Det är naturligtvis en överdrift. Men det säger en del om hur stark den svenska consensus-kulturen är.
Den svenska debatten om mediamakt har varit intensiv.
Det finns i ett litet språkområde som det svenska givetvis skäl att söka ha en mångfald i mediautbudet. Min personliga uppfattning är att det inte råder någon sådan brist, att det största problemet egentligen är statens fortsatt alltför stora roll på etermediaområdet och att fördelen med mediamakthavare som Bonniers är att de i längden inte kan bibehålla sin starka position om de inte sköter sina verksamheter. Marknad och konkurrens är för mig de bästa mångfaldsgaranterna – inte statliga ingrepp.
Det andra hotet mot mediamångfalden är journalistisk enfald. I skriften "Journalistkåren i Sverige" (1970) redovisades hur kraftigt journalisternas politiska uppfattning skiljer sig från valmanskårens. Senare undersökningar har visat samma sak; Bob Lichter m fl redovisade och analyserade detta med stor insikt och skärpa i klassikern "The Media Elite" (1986). Min personliga uppfattning är mycket klar: "drevet" som präglar journalistiken är det verkligt stora mångfaldshotet, ju mera av consensus som präglar journalisternas verklighetsbild desto mindre sannolikt är det att mediakonsumenterna får den mångfacetterade bild av verkligheten som de är betjänta av. Men även detta problem tror jag endast marknaden kan lösa.
Mediagranskare i Västeuropa
Min kunskap om detta ämne är tyvärr bristfällig. Jag är själv engagerad som styrelseledamot i European Media Forum, skapad av Graham Mather och med den konservative parlamentsledamoten Damian Green som operativ ledare. Här ganskas snarare mediafrågor än media. Green har bl a ägnat betydande tankemöda åt mångfaldsproblematiken (se t ex hans bidrag till den av BBC utgivna antologin "The Cross Media Revolution: Ownership and Control", 1995).
M E Beesley redigerade 1996 den brittiska antologin "Markets and the Media – Competition, Regulation and the Interests of Consumers" som tar upp public service ur ett kritiskt perspektiv.
I Tyskland finns en motsvarighet till Lichters Media Monitor i form av nyhetsbrevet Medien Tenor som ges ut av Institut für Medieanalysen GmbH (Koblenzerr Str 36, 53173 Bonn, tel 0228 – 934440, fax 0228 – 9344493). Websida: http://www.medien-tenor.de/
Vetenskap, risker och massmedia
Detta är ett ämne som i sig skulle motivera en bok. Medias sätt att hantera vetenskapliga rapporter om allehanda faror är i sig givetvis ett av medias största trovärdighetsproblem. Media kan inte försvara sig med att man rapporterar "alla nyheter"; det är nödvändigt med någon typ av bedömning.
Ben Wattenberg gav 1984 ut den fortfarande mycket läsvärda "The Good News Is The Bad News Is Wrong" med en effektivt polemisk granskning av den tidens "larmrapporter". I mera torr vetenskapsmannaprosa finns samma problematik behandlad t ex i antologin "Headline News, Science News" (redigerad av David Jarmul, 1991) som är utgiven av av amerikanska National Academy of Sciences.
Slutord
Det skulle behövas en livligare svensk medieanalys, en vassare svensk mediekritik. Det vore det bästa för det demokratiska samtalet.
Det skulle säkert också innebära en bättre bevakning i media av politiken. Som framgår av de många amerikanska institutionerna är medias roll i politiken ett kärt ämne, som det finns många infallsvinklar på. Det finns som synes mera svensk mediegranskning än vad man skulle kunna tro. Förhoppningsvis blir det mer. Det behövs!
I Sydsvenska Dagbladet 980927 kommenterade Olle Wästberg medias bevakning av valrörelsen.
Han skrev bl.a.: "Sveriges väljare blir alltmer flyktiga. Som flygsand lägger de sig i olika drivor för att vid nästa vindpust hamna på något annat ställe.
De lättrörliga väljarna är samtidigt ganska ointresserade av politik. Det vet medierna, särskilt de mest kommersiella. Aftonbladet fyllde dagen före valet sin löpsedel med bantning; valdagen ägnades åt en ny databilaga. TV3 stängde sina valprogram efter att ha sett tittarsiffrorna.
Det här innebär att väljarna blir allt mindre exponerade för politiska budskap och att medierna ger det politiska allt mindre plats. Följden blir att politiker måste uttrycka sig antingen snabbt och slagordsmässigt, eller också genom sin person förmedla en känsla. Det sista är vad vi sett prov på i årets val.
(---)
Effekten av det drastiskt ökade medieutbudet blir att människor väljer att ta till sig just den information eller den underhållning de vill ha. Mediekonsumtionen blir individualiserad. Förmodligen blir också mediekonsumenterna flyktiga. Möjligheterna att föra ut budskap och att bemöta eller rätta till felaktigheter försvåras kraftigt i den nya mediesituationen. Få tar samtidigt del av samma sak. Det klassiska statsministertalet till nationen har inte längre någon naturlig kanal.
Effekten är att översikten av vad som totalt görs tillgängligt för allmänheten är mycket dålig.
Det ökade utbudet leder också till att människor söker information på ställen dit de inte därefter återvänder. Den som vill dementera en falsk uppgift eller bemöta något får räkna med att bemötandet inte når dem som tog del av den första uppgiften. Detta kan utnyttjas av dem som vill sprida systematisk desinformation.
Ju mer information som sänds ut, desto mer tenderar den att bli processorienterad, dvs att varje steg i en utveckling refereras. Detta leder i sin tur till att allt fler uppgifter som senare visar sig vara felaktiga eller stickspår, förmedlas också av ansedda nyhetsförmedlare.
(---)
När människor väljer bort rena samhällsprogram försöker politiker komma med i sammanhang där de inte är väntade. Det är därför vi får se partiledare i Fångarna på Fortet. Det är därför intimiseringen i politiken ökar. ’Vi är kära’ säger ministrarna. Alla partiledare, utom Bildt, ställer upp på bild i tvättstugan.
Kanske är utvecklingen oundviklig. I varje fall visar den på vikten att värna om kvalitetsmedier och de spår av en väsentlig debatt som ännu finns kvar."
Jag tror att Wästberg pekar på flera viktiga frågor.
Det finns medier som har som journalistisk idé att vara korrekta, att inte spekulera. Metro och text-TV är två exempel. Jag tror t ex att Metro som journalistiskt koncept vida underskattats av sina konkurrenter (som stirrat sig blinda på distributionsformen).
Diskussioner som dessa hör hemma i en atmosfär av vital medieanalys och mediekritik!
Bilaga
Accuracy In Media (http://www.aim.org/)
4455 Connecticut Avenue,
NW, Suite 330
Washington, DC
Tel: (202) 364 4401 och fråga efter Donald Irvine
E-post: intern@aim.org
Alliance for Better Campaigns (http://www.bettercampaigns.org/)
529 14th Street, NW
Suite 320
Washington, DC 20045
Tel: (202) 879 6755
Fax (202) 879 6756
E-post: alliance@bettercampaigns.org
Annenberg School of Communication (http://www.asc.upenn.edu/)
3620 Walnut Street
Philadelphia, PA 19104
Tel: (215) 825 3711
American Journalism Review/Newslink (http://www.ajr.org/ samt http://www.newslink.org/)
8701 Adelphi Road
Adelphi, MD 20783
Tel: (301) 431 4771
Annenberg Washington Program (http://www.annenberg.nwu.edu/)
320 National Press Building
Washington, DC
Tel: (202) 879 6700
Brill’s Content (http://www.brillscontent.com/)
521 Fifth Avenue
New York, NY 10175
Tel: (212)824 1900
CAMERA
PO Box 428
Boston MA 02258-0428
Tel: (617) 789 3672
Fax: (617) 787 7853
E-post: web@camera.org
Carma International (http://www.carma.com/)
1023 15th Street, NW
Suite 700
Washington, DC 200005
Tel: (202) 842 1818
Fax: (202) 842 3275
Center for Media Literacy (http://www.medialit.org/)
4727 Wilshire Boulevard, Suite 403
Los Angeles, CA 90010
Tel: (323) 931 4177
Fax: (323) 931 4474
Order: (800) 226-9494
E-post: cml@medialit.org
Center for Media & Public Affairs CMPA (http://www.cmpa.com/)
2101 L Street NW, Suite 300
Washington DC 20037
Tel: (202) 223 2942
Fax: (202) 872 4014
The Center for Media Education (http://tap.epn.org/cme)
1511 K Street, NW Suite 518
Washington, DC 20005
Tel: (202) 628 2620
Fax: (202) 628 2554
E-post: cme@cme.org
Columbia Journalism Review (http://www.cjr.org/)
Journalism Building
2950 Broadway
Columbia University
New York, NY 10027
Tel: (212) 854 3958
Fairness & Accuracy In Reporting (http://www.fair.org/)
130 W. 25th Street
New York, NY 10001
Tel: (212) 633 6700
Fax: (212) 727 7668
The Freedom Forum World Center (http://www.freedomforum.org/)
1101 Wilson Boulevard
Arlington, VA 22209
Tel: (703) 528 0800
Fax: (703) 522 4831
E-post: news@freedomforum.org
Institute for Mental Health Initiatives (http://www.imhi.org/)
545 42nd Street, NW, Suite 311
Washington, D.C. 20016
Fax: (202) 363-3891
E-post: info@imhi.org
Media Education Foundation (www.igc.apc.org/mef)
26 Center Street
Northampton
MA 010 60
Tel: (800) 897 0089
Fax: (800) 659 68 82
Media Literacy Online Project http://interact.uoregon.edu/medialit)
College of Education
University of Oregon
Media Research Center (http://www.mewdiaresearch.org/)
113 S West Street, 2nd Floor
Alexandria, Virginia 22314
Tel:(703)683-9733
E-post: mrc@mediaresearch.org
MediaScope (http://www.mediascope.org/)
12711 Ventura Blvd.
Studio City, CA 91604
Tel: (818) 508 2080
Fax: (818) 508 2088
E-post: facts@mediascope.org
The National Media Archive (www.fraserinstitute.ca/natmedia.htm)
Lydia Miljan, Director
National Media Archive
1136 15th Avenue NE
Calgary, AB
T2E 1J3 Canada
Tel: (403) 230 7451
E-post: lmiljan@agt.net
The News Study Group (www.nyu.edu/classes/nsg)
10 Washington Place-4th Floor
New York, NY 10003
Tel: (212) 998 7978
Fax: (212) 995 4148
E-post: news.study.group@nyu.edu
News Watch Project (http://newswatch.sfsu.edu/)
942 Market Street, Suite 309
San Francisco, CA 94102
E-post: newsproj@sirius.com
Online Journalism Program (http://olj.usc.edu/sections/index.shtml)
Annenberg School for Communication
3502 Watt Way
Los Angeles, CA 90089- -0281
E post: feedback@ojr.org
Pew Center for Civic Journalism (http://www.pewcenter.org/)
1101 Connecticut Ave., NW, Suite 420
Washington, DC 20036-4303
Tel: (202) 331-3200
E-post: news@pccj.org
Pew Research Center for The People & The Press (http://www.people-press.org/)
1150 18th Street, NW
Suite 975
Washington, DC 20036
Tel: (202) 293 3126
Fax: (202) 293 2569
Project for Excellence in Journalism (http://www.journalism.org/)
1150 18th Street, N.W.
/ Suite 775 / Washington, D.C.
20036
Tel: (202) 293 7394
Fax: (202) 293 6946
The Poynter Institute for Media Studies (http://www.poynter.org/)
801 Third St. So.,
St. Petersburg, Fla.33701
Tel: (813) 821 9494
Fax: (813) 821 0583
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy (www.ksg.harvard.edu/~presspol/)
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy
Harvard University
John F. Kennedy School of Government
79 John F. Kennedy Street
Cambridge, MA 02138
Tel: (617) 495 8269
Statistical Assessment Service, STATS (http://www.stats.org/)
2100 L St. NW
Washington, DC 20037
Tel: (202) 223 3193
E-post: stats2100@aol.com
UCLA Center for Communication Policy (http://ccp.ucla.edu/)
Box 95158
Los Angeles, CA 90095-1586
E-post: Commpol@ucla.edu.
Olle Wästberg "Den postpolitiska tidsåldern eller Liberalismen i MTV-samhället" (Bertil Ohlin Institutet nr 7, 1996)
Inledning
Bertil Ohlin Institutet bad mig våren 1998 att efter det svenska riksdagsvalet skriva en rapport om mediekritik och medieanalys. Det var ett uppdrag som jag blev mycket tacksam för. Jag har länge varit fängslad av frånvaron av debatt i Sverige kring medias samhällsroll. Media är i fortsatt ökande utsträckning en maktfaktor, dess roll förändras i och med att utbudet blir så mycket mera omfattande och man skulle kunna tro att det i den demokratiska logiken fanns en dynamik som ledde till att också denna alltmer svåröverskådliga maktfaktor blev föremål för kritisk granskning.
Men på det hela taget har massmedieanalys och massmediekritik lyst med sin frånvaro i Sverige. Å ena sidan kan man hitta debatter om konkreta "fall", å andra sidan finns det givetvis en akademisk analysverksamhet som dock vanligtvis är så inaktuell när den publiceras att dess resultat inte får någon större uppmärksamhet.
Debatten kring "maktkoncentration" i medie-Sverige är undantaget från denna regel. Jag återkommer till den debatten längre ner, men vill understryka att jag egentligen inte ser den diskussionen som ett bidrag till den debatt jag efterlyser: debatten om hur media hanterar sin roll i samhällsdebatten.
Näringslivets Mediainstitut, som jag själv var med och drog igång, var och är ett exempel på den verksamhet jag tycker man borde se mera av.
Ett skäl till att den rikedom på medieanalys och mediedebatt som finns i USA inte finns i Sverige är det svenska skattesystem som inte möjliggör avdragsgilla donationer till stiftelser med utbildningssyfte. Den svenska stiftelsestrukturen är således för svältfödd för att inom sig hysa en mångfald av mediegranskare.
Ett annat och sannolikt än tyngre skäl till denna brist är den starka svenska consensuskulturen. Vi ska vara överens och är vi inte överens så ser vi till att bli överens – utan någon offentlig debatt. Det var den reaktion jag mötte inte minst från Sveriges Radio och Sveriges Television när Näringslivets Mediainstitut startades. Alla känner alla i svenska medier – och alla vill ha jobb på samma redaktioner: här finns föga svängrum, inget utrymme för pluralism!
Det sista och viktigaste skälet till den brist som är det egentliga huvudtemat för denna rapport är givetvis att i ett litet land, ett litet språkområde som det svenska ska man akta sig noga för att skaffa sig fiender i media. Ty det är makthavarna i media som har makten att skapa problem för dig, kritikern in spe. Sannolikheten att du, kritikern in spe, ska lyckas så väl i din attack att du framöver kan känna dig trygg och inte löpa risk för "dolkstötar" är tyvärr ganska liten. Men det finns givetvis en och annan som av skäl som jag inte helt överblickar kan klara sig genom denna process utan alltför anskrämliga ärr… Jag räknar mig själv till dessa lyckosamma mediakritiker och därför känns det stimulerande att nu ännu en gång sticka ut hakan.
Den 23 september skrev Anders R Olsson, på Finanstidningens kultursida under rubriken "Att sila spiken ur nyhetssoppan":
"Vad som behövs är en ökning av nyhetskonsumenternas kunskaper och elementär träning i källkritik. Om läsare/lyssnare/tittare förstår hur "nyheter" blir till kan de använda massmedia förnuftigt. Rent ljugande är trots allt ovanligt. Den som känner till journalistikens arbetsvillkor och drivkrafter kommer rimligen att bli betydligt mer grannlaga i valet av journalistiska produkter. Förstår man sådant som tidspressen, ägarnas intressen och styrmöjligheter och den psykologiska faktorn – redaktionella arbetsledares och rubriksättares känsliga spelande på publikens fördomar och känslomässiga behov av att kunna lasta skulden för samhälleliga problem på andra – då står man starkare.
Det som behövs är således god journalistik om journalistiken. Dokumentärer. Populära handböcker. Studiecirklar. Och ägare av nyhetsmedier som vågar öppna den egna nyhetsfabriken för allmän insyn."
Mera av mediagranskning kommer att stimulera det Olsson talar om – det som i USA kallas "media literacy". Men då måste även journalisterna. Även medierna bjuda till och öppna sig för en ifrågasättande debatt. Här finns det hinder. Ett sådant hinder utgörs av den journalistkultur som så länge haft makten inom de tidigare statsmonopoliserade etermedierna.
Framtiden ser dock mycket ljus ut. Vi kommer som samhälle att på sikt få ett öppnare, mera rationellt förhållande till våra medier. Det betyder att en av grundstenarna i ett liberalt samhälle blir än fastare befäst: mångfald, öppenhet.
Förutom att jag vill tacka Olle Wästberg för det stimulerande uppdraget vill jag också tacka dem som hjälp mig i detta arbete. Jonas Hellman, som nu arbetar med Näringslivets Mediainstitut, och Christina Blomdahl, som var min assistent när rapporten skrevs, vill jag särskilt framhålla.
Stockholm i oktober 1998
Janerik Larsson
Center for Media and Public Affairs, Washington D C
Dr Robert Lichter är en framstående samhällsvetare – och entreprenör. Detta är inte ens i USA en helt vanlig kombination; än ovanligare är den i Sverige. Ett skäl till det senare förhållandet är att amerikansk skattelagstiftning (skattefria bidrag till stiftelser och i än högre grad förekomsten av förmögna individer och deras stiftelser) skapar en fruktbar jordmån utanför den rent akademiska sfären för tankesmedjor.
Jag har haft kontakt med Bob sedan vi träffades under den tid i mitten av 80-talet då jag bodde i Washington DC. Bob har på många sätt bidragit till mitt intresse för medieanalys och mediekritik. Ett bidrag bland många är att Bob uppmärksammade mig på New York Times TV-kritiker John Corry, en av de verkligt fria tänkarna i amerikansk journalistik vars memoarbok "My Times" (1993) varmt rekommenderas.
Bob Lichter disputerade på Harvard 1977 och fortsatte därefter under ett antal år som akademisk lärare.
Tillsammans med sin fru Linda och professor Stanley Rothman arbetade han i början av 80-talet med boken "The Media Elite" som när den utkom 1986 slog ner som en bomb. I den boken visade man upp den amerikanska mediaeliten (förmodligen var det då själva begreppet myntades) och dess uppfattningar om världen samt pekade på hur dessa värderingar, denna vänsterinriktade världsbild påverkade eller rentav styrde medias rapportering ("vinklingar"). Boken gjorde att Lichter omedelbart stämplades som "höger" vilket var den naturliga försvarsreaktionen från den elit som onekligen blivit trampad på sin mest ömma tå. Men bortsett från den sortens emotionella reaktioner kan man idag, drygt tio år senare, slå fast att den beskrivning som gavs i "The Media Elite" stämde med verkligheten – och att man inom amerikanska medier gjort en del för att mediautbudet ska bli mindre ideologiskt enkelriktat. Det faktum att de amerikanska mediakonsumenterna i praktisk handling – genom sitt mediaval – gjort alternativen till den vänsterinriktade mediaenögdheten kommersiellt attraktiva har givetvis spelat en icke föraktlig roll för att det amerikanska mediautbudet idag är mycket bredare, mycket mera vitalt och spännande än det var i mitten av 80-talet. Skillnaden är än större om man till denna bild av de traditionella medierna (tidningar, TV) fogar de nya eller nygamla medierna (talk radio, Internet).
Bilden av Bob Lichter som "ideolog" har flera aspekter. Han har tveklöst sin egen politiska världsbild. Men hans främsta bidrag till medieanalys och mediekritik är utvecklingen av en metodik som i sig är neutral i förhållande till vänster eller höger, nämligen innehållsanalysen (content analysis). Denna metod har Lichter utvecklat i två riktningar. Dels har han gjort metoden alltmer exakt, dels har han skapat en praktisk hantering av metoden som gör att analysen blir klar mycket snabbt. Det är inte minst det senare som gjort Lichter och hans institut, CMPA, till en central faktor i amerikansk mediadebatt.
Sedan februari 1987 har Lichters CMPA, som egentligen startade i mycket liten skala redan 1984, gett ut nyhetsbrevet "Media Monitor" som granskar vilken bild de agendasättande medierna ger av olika uppmärksammade företeelser.
Mest uppmärksamhet får Media Monitor under valår. 1988 års val blev första gången som vi verkligen fick stor uppmärksamhet, berättar Lichter när jag intervjuar honom på hans kontor i början av september 1998.
Ingen hade gjort något sådant tidigare. Journalister tyckte det var mycket intressant att berätta för sina läsare om våra resultat, dvs bilden av den bild de 3 stora TV-kanalernas kvällsnyheter gav av valrörelsen.
En journalist som i särskilt hög grad använde våra resultat i sin rapportering om valet var Paul Taylor på Washington Post. Med tiden tröttnade han på de stora mediernas hårdvinklade valrapportering och idag leder han en liten tankesmedja, Alliance for Better Campaigns (http://www.bettercampaigns.org/) som kräver att kandidaterna ska få tillgång till av journalister opåverkat utrymme främst i TV.
Hans verksamhet finansieras av Pew-stiftelsen som också finansierar några andra viktiga granskningsorgan:
Pew Center for Civic Journalism (http://www.pewcenter.org/)
Pew Research Center for the People and the Press (http://www.people-press.org/)
Project for Excellence in Journalism (http://www.journalism.org/)
Jag återkommer till dessa längre fram.
1992 års val blev det stora genombrottet för CMPAs Media Monitor. Metodiken hade då utvecklats så att återkopplingen blev än snabbare och en bredare mediamix bevakades.
Även om reaktionen från de mest etablerade medierna i mitten av 80-talet hade präglats av sårad stolthet och självförsvar så hade den redan några år senare förbytts i respekt. När Media Monitor exempelvis 1989 visade hur CBS var systematiskt mycket mera kritisk mot Bush än ABCs och NBCs nyhetssändningar fick Lichter besök av de högsta cheferna inom CBS News som ägnade en dag åt att diskutera med Lichter och sätta sig in i innehållsanalysmetodiken. Någon kritik eller något försvarstal för den egna rapporteringen kom aldrig från CBS. Den enda rimliga förklaringen är att man inte fann något att invända mot.
Lichter:
Så nu var vi både ett hot och en resurs! Och om man tittar på decenniet därefter så tror jag att det enkelt kan beskrivas som att vi blivit alltmer en resurs efterhand.
För oss har det hela tiden varit viktigt att vara öppna mot media, inte minst mot de medier vi granskar, och att tillmötesgå alla journalistönskemål om insyn. Vi vill visa media att vi är en resurs.
Ett skäl till att vi blivit en resurs för media i så hög grad är att CMPAs tillkomst kom att sammanfalla med början på den ännu allt annat än avslutade process som handlade om journalisternas självkritik: Hur sköter vi vårt jobb ? Vilket är vårt jobb ? Hur ska vi förhålla oss till politiska kandidater ? Vem ska kontrollera valrörelseagendan – vi eller kandidaterna ?
Journalisterna vill inte bli använda, utnyttjade så som dom t ex tyckte att George Bush utnyttjat media 1988. Å andra sidan kom den ambition som journalisterna visade, deras ambition att kontrollera agendan och att granska politikerna även t ex vad avser deras privata vandel, att leda till en motreaktion från allmänheten. Allmänheten tyckte att de ville veta vad politikerna tyckte – inte främst vad journalisterna tyckte.
Det sena 80-talet skapade nya journalistiska grepp. Man granskade politisk TV-reklam ("adwatch") och man införde främst i CBS News begreppet "reality check" där man ställde politiska uttalanden mot den bild redaktionen gav av verkligheten. Detta ledde tveklöst till en ökad reaktion från allmänheten mot media – och hela denna nya situation ledde till att CMPA som en oberoende granskare ("watchdog" är det ord Lichter använder i vårt samtal) stärktes. Granskningen av medias politiska bevakning blev från denna tid en journalistisk genre ("a beat").
1992 års valrörelse var ur detta perspektiv särskilt intressant. De tre kandidaterna ansåg alla att media behandlade dem illa. Såväl Bush som Clinton och Perot hade den uppfattningen.
Lichter:
Nu hade något nytt inträffat. Den traditionella alliansen mellan "mediaeliten" och det demokratiska partiet (och i synnerhet dess vänsterintellektuella elit) hade brutits. Nu började även de som i USA kallas liberaler ("socialdemokrater" med en europeisk terminologi) kritisera media med kraft.
Bill Clintons "war room" var ett även med vänsterögon legitimt sätt att söka manipulera medias rapportering. CMPA visade tidigt hur negativ mediabilden av Clinton var. Den bild CMPA gett av medias Clintonrapportering har givetvis stärkt bilden av denna mediatankesmedjas opartiska grundsyn.
Vid denna tid kom Lichter också att direkt påverka medias sätt att rapportera. 1992 visade han att de citat ("sound bites") från kandidaterna som journalisterna släppte igenom i sändning blivit nästan groteskt korta. CBS beslöt ganska omgående att införa en princip om längre citat.
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy vid Harvard, som leds av den respekterade tidigare journalisten Marvin Kalb, försökte 1992 att göra egna innehållsanalyser, dvs samma sak som CMPA. Men deras erfarenhet var sådan att man 1996 lät CMPA utföra arbetet.
Lichter:
Vi hade alltså vid denna tidpunkt blivit ett innehållsanalysens Gallup.
Det är innehållsanalyserna som är CMPAs viktigaste verksamhet och jag tror att man även i framtiden kommer att finna denna del av CMPA särskilt intressant. Jag är också övertygad om att Lichters metodik efterhand kommer att importeras till alltfler länder. I denna mediadominerade tidsålder är tekniken alltför intressant och betydelsefull för att inte användas i stor skala i världens demokratier. Egentligen är det konstigt att spridningen av "content analysis" gått så långsamt som är fallet.
Lichter konstaterar dock att hans finansiering från stiftelse-USA är beroende av mer än att en metod får genomslag på detta sätt. Stiftelserna vill gärna gå vidare, satsa på nyheter, utan att man funderar över om det är någon som stannar kvar som finansiär av det som nu alltså är väl utvecklat och etablerat. CMPA har därför utvecklat några andra verksamhetsgrenar:
Analys av amerikansk populärkultur med fokusering på utbudet i amerikansk underhållnings-TV och i synnerhet våld och sex i TV. Här har CMPA blivit en stående kritiker av Hollywood. Lichter utgav t ex "Prime Time – How TV Portrays American Culture" (1994). I denna genre fanns då sedan tidigare bestsellern "Hollywood vs. America" av Michael Medved (1992). Lichters "Prime Time" har genom sin omfattande dokumentation en större slagkraft.
1994 startades STATS (http://www.stats.org/) som enligt min uppfattning är en lika briljant idé som Media Monitor. STATS bevakar medias bevakning av vetenskap i allmänhet och statistik/opinionsundersökningar i synnerhet. Under hösten 1998 kommer STATS att etablera en website där journalister kan få en överblick över centrala frågor inom vetenskap och politik. "Reporter’s Reality Check" är arbetsnamnet.
Hösten 1998 lanserar CMPA sitt digitala nyhetsbrev "Newswatch" som ska vara en snabb, kvalitativ analys av dagens mediahändelser. Här handlar det om att anpassa sig till Internets blixtsnabba logik; här är innehållsanalysen alltså en alltför långsam metod!
Kan man verkligen vidmakthålla content analysis-metodiken i ett mediautbud som exploderar i alla riktningar ?
Lichter:
Detta är givetvis ett problem. Det finns inte längre en mediaelit så som var fallet på 70-talet. De tre stora TV-kanalerna är fortsatt viktiga men medan vi 1988 kunde fokusera på dessa valde vi 1996 att komplettera med CNNs "Inside Politics"-program, New York Times, Washington Post, TIME, Rush Limbaughs talkradioprogram, ett urval lokaltidningar samt kandidaternas websites.
I valrörelsen år 2000 tror jag att vi kommer att bevaka Internet än mer än 1996. Idag är Internet med sin ryktesflora och sitt skvaller en del av mediautbudet – som påverkar även de traditionella medierna. Man ser idag t ex hur dessa rykten sprids till de stora tidningarnas webversioner – även om de inte alltid hamnar i de tryckta tidningarna.
Bevakningen av skandalerna kring Clinton är en bild av framtidens politikbevakning.
Kommer den gamla mediaeliten inte att ha någon roll i framtiden ?
De medier som är elitens kommer inte längre att skapa dagordningen för samhällsdebatten men deras bevakning blir ett sätt att avläsa hur man "i centrum" bedömer vad som sker. Jag tror att dessa stora, gamla medier kommer att ha sin publik eftersom jag anser att allmänheten känner sig osäker inför allt det nya.
Övriga institutioner i USA
Även om Lichter varit en pionjär så har konkurrensen hårdnat. En snabb bild över den amerikanska medieanalys- och mediekritikkartan ger mig anledning att lyfta fram följande:
Accuracy in Media (AIM)
Accuracy in Media är en gammal organisation som helt dominerats av sin skapare Reed Irvine. Han är en temperamentsfull, mycket reaktionär kritiker av media. Hans inflytande har aldrig varit stort.
AIM är en ideell organisation som övervakar medier i syfte att göra allmänheten medveten om den partiskhet som ofrånkomligen finns i alla sorters media: TV-nyheter, radio, dagspress och veckopress. Varannan månad publicerar AIM ett nyhetsbrev till sina medlemmar. AIM distribuerar Irvines krönika varje vecka till media samt gör även bandade debattinlägg som ställs till radiostationers förfogande. Organisationen har även en sammanslutning av talare som besöker konferenser, möten och konvent över hela USA.
Alliance for Better Campaigns
Alliance for Better Campaigns är en ny organisation som arbetar för att förbättra bevakningen av folkomröstningar genom att höja kvaliteten på kampanjerna och mediabevakningen samt genom att öka invånarnas engagemang i valet.
Målet är att bra information om politikernas målsättningar skall nå så många människor som möjligt. Detta hoppas alliansen uppnå genom:
TV-debatter. Inte bara stora debatter mellan presidentkandidater utan även kortare där två politiker från de båda partiererna möts.
"Politiker-söndag". Varje söndag, från tidigt i september och fram till själva valdagen i november, skall en eller flera politiker framträda i TV med sina åsikter.
Politikerna skall själva finnas med i annonser, eftersom "egna" annonser med större sannolikhet är mer korrekta, inriktade på sakfrågor och mer framtidsorienterade än sådana där en anonym röst uttalar sig.
Väljarna har rätt att få veta vem som betalar för kampanjen.
Annenberg School of Communication
Annenberg School for Communication erbjuder studenter djupare studier i kommunikation, forskning och politik. De metoder skolan använder är tagna både från humaniora och från samhällsorienterande ämnen.
Annenberg Washington Program
1983 grundade ambassadören Walter H. Annenberg The Annenberg Washington Program in Communication Policy Studies som en ideell och neutral mötesplats för politiker, industrimän, akademiker, allmänheten och pressen. Tanken var, att man skulle kunna diskutera kommunikationsfrågor med varandra under ordnade former för att uppnå ökad förståelse för varandras ståndpunkter.
Programmet når en bredare publik genom att man en gång i månaden publicerar ett nyhetsbrev som distribueras till närmare 400 colleges och universitetsbibliotek i hela USA. Man har även en välbesökt hemsida och syns i press och etermedia i snitt 150 gånger i månaden.
American Journalism Review/Newslink
AJR/NewsLink är ett samarbete mellan journalisttidningen American Journalism Review Magazine och NewsLink Associates som är ett undersöknings- och konsultföretag för on-line. Tillsammans har de skapat en Internetsida med en länksamling till medier världen över. Här finns också AJR:s artiklar om journalistik på nätet och texter som endast publiceras på Internet.
Brill’s Content
I augusti 1998 började utgivningen av tidskriften "Brill’s Content". Bakom tidskriften står den dynamiske entreprenören Steven Brill som skapat tidskriften American Lawyer och Court-TV. Brills tes var att det inte fanns någon riktigt tuff mediagranskning i USA och han har också fått stor uppmärksamhet för de två nummer som i skrivande stund har utkommit. I första utgåvan var Kenneth Starrs hårda granskning av Clinton huvudtemat och i den följande utgåvan var huvudartikeln en tuff analys av den PR-maskin som omger Bill Gates. Jag resonerade med Bob Lichter om "Brill’s Content" och vi hade båda uppfattningen att tidskriften är ett bra bidrag till amerikansk mediagranskning.
Brills skapelser The American Lawyer och Court-TV övertogs av meddelägarna Time Warner, TCI och NBC mot hans vilja. Han ville själv överta hela ägandet. Som plåster på såren fick han uppskattningsvis 20 miljoner USD. Det är med detta kapital som han startat Brill Media Ventures vars första produkt är "Brill’s Content".
Nr 1 fick ett mycket tufft mottagande från den amerikanska, Clinton-fientliga högern på grund av att Brill anklagade Starr för att bryta mot lagen genom att läcka till media. Jag skulle tro att Brill gärna ser sig ha fiender i alla politiska läger.
Själv tycker jag att tidskriften är mycket välskriven och intressant.
CAMERA - Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America
CAMERA granskar bevakningen av Israel och Mellanöstern med särskild fokus på anti-israeliska skildringar.
CARMA International
Carma är ett kommersiellt företag som sysslar med innehållsanalys och PR. Företaget analyserar såväl tryckt media som etermedia och Internet. Carma lämnar både kvantitativa och kvalitativa analyser till kunderna. Genom att hantera och analysera stora mängder data elektroniskt anser företaget att det kan hjälpa kunderna att lägga upp framtida strategi och taktik inom allt från marknadsföring och försäljning till krishantering och myndighetskontakter. På längre sikt kan Carma även göra trendanalyser för att undersöka exempelvis hur folks attityder förändras med tiden.
Carma har kontor över hela världen: i Washington, Bryssel, London, Paris, Sydney, Toronto och Tokyo. Företaget har också en kontaktperson i Stockholm.
Center for Media Literacy
Center for Media Literacy erbjuder lärarutbildning om mediaförståelse samt postorderförsäljning av böcker, videofilmer och utbildningsmaterial som kan användas i skolor, föräldrautbildningar samt i religiösa och kommunala center. Man har även historieböcker och videofilmer till föräldrar och barn och undervisningsutrustning som föräldrar kan använda hemma tillsammans med sina barn.
Center for Media Education
Center for Media Education är en av många institutioner vars främsta arbetsområde är "våld i TV". Denna organisation leds av Kathryn C. Montgomery som 1989 gav ut "Target: Prime Time".
CME är en ideell organisation som grundades 1991 för att fortsätta Action for Children's Television arbete. Fortfarande står barn i fokus. CME arbetar för att höja kvaliteten på främst elektroniska medier. 1992 gick CME i spetsen för en nationell kampanj för barn-TV. Det resulterade i att Federal Communications Commission fyra år senare ålade alla TV-kanaler att producera åtminstone tre timmar utbildningsprogram för barn varje vecka.
CME’s program "Children in Cyberspace" arbetar för att de nya digitala medierna skall tillgodose barnens behov.
CME håller även i utbildningar, har ett bibliotek samt en hjälporganisation för barn som har det sämre ställt ekonomiskt, så att även de får tillgång till ny utbildningsteknik i skolan och i hemmet.
Columbia Journalism Review
Columbia Journalism Review ges ut sex gånger per år av Columbia University Graduate School of Journalism. Tidskriften, liksom Internetsidan, innehåller information och debatt om journalistik och samhällsdebatt.
Fairness and Accuracy in Reporting (FAIR)
FAIR är "vänsterns svar på AIM" (se ovan).
FAIR startade sin verksamhet 1986 och är kritisk mot de etablerade medierna ur ett vänsterperspektiv. FAIR har fått stor uppmärksamhet för att man tagit upp nyheter som inte publicerats i de etablerade medierna. Journalisters självcensur och mediaägarnas censur är återkommande temata i FAIRs verksamhet. FAIR har som mål att skapa från ägarmakt oberoende medier i form av icke-vinstgivande stiftelser som äger och driver TV-stationer, tidningar etc.
Freedom Forum Media Studies Center
The Freedom Forum är en internationell stiftelse vars uppgift är att värna fri press, yttrandefrihet och frihetligt tänkande. Stiftelsen arrangerar konferenser, utbildningar, publicerar skrifter, möjliggör stipendier och forskning etc.
The Freedom Forum grundades 1991 av Allen H. Neuharth som en direkt arvtagare till Gannett Foundation, som skapades av Gannett-kedjans grundare Frank E. Gannett 1935. Stiftelsen tar inte emot bidrag utan dess kapital utgörs av en donation vars värde idag överstiger en miljard dollar.
Institute for Mental Health Initiatives
Institute for Mental Health Initiatives arbetar bl a med "TV-våld"-frågan.
IMHI är en ideell organisation som sysslar med mental hälsa och som offentliggör forskning om mental hälsa i former som är begriplig för media och allmänheten. IMHIs har en tidskrift som heter Dialogue: Insights into Human Emotions for Creative Professionals.
Media Education Foundation
Media Education Foundation är en utbildningsorganisation som ägnar sig åt mediaforskning och som hjälper lärare och andra att utveckla och förbättra sin förmåga att tillgodogöra sig mediautbudet.
Media Literacy Online Project
Projektet syftar till att hjälpa studenter att utveckla ett kunnigt och kritiskt synsätt till massmedier, de tekniker som medierna använder och hur dessa tekniker påverkar oss. Mer specifikt syftar utbildningen till att öka studenternas förståelse för hur massmedia arbetar, hur de är organiserade och hur de skapar vår verklighet. Media Literacy Online Project har ett arkiv med artiklar, bibliografier och annat material som behövs i studier av massmedia och kommunikation. Man har även ett register som kontinuerligt uppdateras med information om konferenser, artiklar och kurser över hela världen.
Media Research Center
The Media Research Center är den amerikanska "högerns" välskötta och effektiva organisation ledd av L. Brent Bozell III. Centret, som etablerade 1987, har ett mycket avancerat, datoriserat arkiv med över 115.000 timmar TV-program inspelade samt en stor databas. MRC spelar in i stort sett alla amerikanska TV-program. Varje dag analyserar MRC allt som det ur MRCs synvinkel är vad vänstern säger i pressen och etermedia och bemöter dessa argument.
Ett exempel på MRCs hårt slående, tuffa mediakritik är boken "And That´s The Way It Isn’t" av L. Brent Bozell III och Brent H. Baker från 1990 som uppdateras och utges igen med jämna mellanrum.
MediaScope
Mediascope är en nationell, ideell organisation som grundades 1992 för att främja konstruktiva skildringar av hälso- och sociala frågor i media, framför allt skildringar som riktar sig mot barn och ungdomar. Exempel på ämnen som organisationen berör är: barn-TV, TV-våld och effekterna av videospel.
The National Media Archive
National Media Archive, som etablerades 1987, är en del av kanadensiska Fraser Institute. Detta är en institution som arbetar med innehållsanalys precis som CMPA. Nyhetsbrevet "On balance" (10 utgåvor per år) redigerat av Lydia Miljan är dock inte så inflytelserikt som CMPA vilket kan bero på den nära kopplingen till en ideologiskt baserad organisation, marknadsliberala Fraser Institute.
News Study Group
The News Study Group är en universitetsinstitution som blivit känd för professor Jay Rosens arbete med "civic journalism", en ny form av samhällsaktivistisk journalistik.
News Watch Project
New Watch är anslutet till San Francisco State's Journalism Department och är även medlem i Unity ’99 och NLGJA. Syftet med organisationen är att få fram korrekt bevakning i ämnen som berör färgade människor samt homosexuella. Vem som helst har möjlighet att, via e-post eller med vanlig post, skicka in artiklar som berör dessa ämnen samt egna kommenterar.
Online Journalism Review
The Online Journalism Review är ett projekt inom Annenberg School (se ovan) som granskar journalistiken på nätet. Verksamheten startade i mars 1998.
Pew Center for Civic Journalism
Pew Research Center for The People & The Press
Dessa båda institutioner har som mål att se till att media utvecklas på ett sätt som stöder demokratin i landet.
Project for Excellence in Journalism
Project for Excellence in Journalism bygger på ett initiativ från journalister från olika medier. Syftet med projektet är att höja standarden på den amerikanska journalistiken. PEJ arbetar på olika sätt för att uppnå detta, bland annat genom att ge ut en bok med essäer om journalistikens vedermödor. Snarare än att bara diagnosticera alla fel och brister inom journalistiken vill man just visa på vikten av god journalistik och exempel på densamma.
Projektet ligger under Columbia University Graduate School of Journalism och finansieras av The Pew Charitable Trusts.
Poynter Institute for Media Studies
Poynter Institute for Media Studies är en av de få institutioner som inte finns antingen i New York/Washington eller i Kalifornien. Poynter finns i St. Petersburg, Florida.
Poynter Institute är en skola för journalister, blivande journalister och för lärare inom journalistik. Skolan är oberoende och ideell. All undervisning på skolan bygger på grundaren, Nelson Poynters tro på en oberoende journalistkår. Poynter, som avled 1978, gav under 40 år ut tidningen St. Peterburg Times.
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy
Jag har tidigare nämnt Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy vars daglige ledare är professor Pippa Norris men vars föreståndare är den pensionerade journalistprofilen Marvin Kalb.
Joan Shorenstein Center är ett forskningscenter inom Harvard med syfte att undersöka gränslandet mellan press, politiker och samhällsdebatt i teori och praktik. Centret strävar efter att överbrygga klyftan mellan journalister och forskare och, kanske än mer, mellan dessa två grupper och allmänheten. Genom utbildning och forskning på Kennedy School of Government ligger centret långt fram.
Centret etablerades 1986 tack vare en stor donation av Shorenstein-familjen. Sedan dess har centret framstått som en viktig källa till forskning om amerikanska kampanjer och val, journalistik och samhällsdebatt, internationella nyheter samt frågor om ras, kön och media.
Statistical Assessment Service
The Statistical Assessment Service syftar till att hjälpa journalister att förstå statistik, opinionsundersökningar och forskning och att därmed inte bli offer för olika intresseorganisationers sätt att presentera eller tolka sådant material.
UCLA Center for Communication Policy (http://ccp.ucla.edu/)
Box 95158
Los Angeles, CA 90095-1586
E-post: Commpol@ucla.edu.
UCLA Center for Communication Policy är ett forum för diskussion om media- och kommunikationsfrågor.
Svensk mediadebatt och mediakritik
Att det SAF-finansierade Näringslivets Mediainstitut inte fått konkurrens från andra håll är förvånansvärt. Under en period gjordes ett försök inom arbetarrörelsen att starta en snarlik verksamhet men denna lades ner efter några år. Örjan Wallqvist startade med finansiering från Folkrörelsernas Medieforum ett nyhetsbrev som numera drivs av Arena ekonomisk förening. Detta nyhetsbrev heter numera "Media i fokus" och utkommer fyra gånger per år. Jämfört med det nyhetsbrev som Wallqvist utgav är "Media i fokus" en ganska tunn och ytlig produkt. Media i fokus finns också på nätet: www.arenaek.se/mediafokus.
Det verkligt vitala bidraget till svensk mediedebatt har tidskriften "Makt och media" utgjort. I samband med att tidskriftens utgivning efter nästan 6 år upphörde 1998 – "den ska vila ett tag" sa redaktören Christina Jonsson - intervjuades hon i Journalisten (27 aug – 2 sept). Helle Kierkegaard skrev bl a:
"En träff med Christina Jonsson är mer än ett möte. Det är en upplevelse. En liten späd människa som knockar en med sin kraft och entusiasm för journalistiken. (---) Förebilden var amerikanska Forbes Media Critic. (---) Hon vill se en granskning från fristående plattformar och efterlyser enligt amerikansk modell mecenater, alltså folk i näringslivet som avsätter pengar till sådan verksamhet. ’ Det behövs ett utifrånperspektiv på mediemakten. Even the watchdog needs a watchdog, citerar hon.’ "
1998 har det tillkännagivits att ett centrum för granskning av journalister och medier ska byggas upp vid Göteborgs universitet och det ska ledas av Christina Jutterström. Tidskriften "JMG Granskaren" började utkomma hösten 1998.
Den akademiska mediegranskningen lämnar jag i huvudsak utanför denna rapport. Enligt min uppfattning finns det visserligen enskilda bidrag från akademiskt håll som tveklöst varit viktiga bidrag till en grundläggande medieanalys och mediedebatt. En klassiker är Kent Asps avhandling "Mäktiga massmedier" (1986). Han kommenterade i sin sammanfattning bl a mediekritikern Åke Olssons bok "Maktens krönikörer" från 1984 som enligt Asp var det första bidraget som drev tesen att det är politikerna som styr medierna – inte tvärtom. Lars-G Holmströms och Jaak Savings "Husbondens röster" (1982) resonerar också kring den frågan.
Åke Olsson redigerade 1985 antologin "Massmedia som informationshinder" med bidrag från bl a Sverker Tirén, Tomas Bresky, Peter Bratt, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Gudrun Ekeflo, Eva Marling, Birgitta Bergmark, Bengt Nerman, Göran Zachrison och Richard Swartz.
Asp påpekar att frågan om massmediernas makt handlar om två olika frågeställningar. Den första frågan gäller massmediernas roll i opinionsbildningsprocessen dvs massmediernas makt över publiken. Den andra frågan gäller vem som har makten över massmedierna dvs i vilken utsträckning massmedierna själva har makt över innehållet. Asps avhandling behandlade i allt väsentligt endast den första frågan. Hans slutord är: "I normalfallet är det politikerna som styr massmediernas innehåll, men i vissa fall kan massmedierna själva utöva ett stort inflytande på det innehåll de förmedlar. Men oavsett vem som har makten över massmediernas innehåll, är det massmedierna som har makten över publiken."
När akademiska forskare tar upp intressanta frågor sker det oftast så långt efteråt att effekten blir ringa. Michael Nydéns i sig intressanta avhandling "Kris i massupplaga – en studie av hållbarhet, relevans och neutral presentation i fyra svenska dagstidningars rapportering om de internationella oljebolagens skuld till oljekrisen 1973 – 74" utkom 1988 dvs 14 år efter att det som studerades hade inträffat.
Två svenska utredningar har resulterat i intressant medieanalys. Det gäller först och främst maktutredningen med klassikern "Makten över tanken" av Olof Petersson och Ingrid Carlberg (1990). Olof Petersson har fortsatt som mediegranskare i olika sammanhang bl a i rapporter från SNS Demokratiråd.
Rådet för mångfald inom massmedierna gav 1995 – 97 ut en rad intressanta rapporter som åtminstone delvis tangerar ämnet.
En annan statlig utredning som kommit med bidrag är bankkriskommittén som 1994 gav ut "Bankerna i pressen 1984 – 1990" av Stig Hadenius och Theresa Söderhjelm. Deras sammanfattande ord var: "Vid början av 1990-talet inträffade en bankkris i Sverige – den allvarligaste på 60 år. En underliggande fråga i denna undersökning har varit i vilken utsträckning ett antal ledande tidningar förutsåg denna eller inte. Svaret är att det fanns vissa varnande röster. Men de var få. Bankerna hade en god ekonomi – deras direktörer fick positiva omdömen och hade inte svårt att komma till tals. Hela tidsandan talade till bankernas fördel. Få institutioner insåg de risker som var förknippade med den ökande kreditgivningen och den galloperande fastighetsmarknaden. Pressen följde dessa och hissade inte några varningssignaler."
Stig Hadenius är den akademiske pressforskare som flitigast deltagit i dagsdebatten. 1996 utgav Nordicom-Sverige (red: Ulla Carlsson) boken "Medierna i samhället. Igår, idag, i morgon" som en hyllning till honom i samband med pensioneringen från professuren vid Stockholms universitets institution för journalistik, medier och kommunikation (JMK). I denna antologi skrev bl a Kent Asp om politiska åsikter och yrkesideologi i samverkan:
"Vänsterpartiets och miljöpartiets överrepresentation och socialdemokraternas och moderaternas underrepresentation bland svenska journalister kan inte fullt ut förklaras av journalisternas ideologiska inställning och troligen inte heller av deras inställning i enskilda sakfrågor som kärnkraften eller inställningen till EU. (---) En förklaring till glappet (---) kan enligt min uppfattning vara den yrkesideologi eller de yrkesideal som är dominerande inom den svenska journalistkåren. (---) Journalistkårens bristande sympatier för stora, väletablerade och maktägande partier som socialdemokraterna och moderaterna och journalisternas förkärlek för små och mindre etablerade partier som vänsterpartiet och miljöpartiet visar på ett förhållningssätt till politiken som står i samklang med en journalistisk yrkesideologi där självständighet gentemot makten och den kritiska granskningen av makten intar en mycket central plats."
Asp har säkert rätt i sin analys, men det verkligt intressanta i sammanhanget tar han inte upp. Denna yrkesideologi innebär givetvis att journalistkåren och därmed media ständigt befinner sig snubblande nära en småfolkspopulism där kunskap och rationalitet sätts i andra rummet och avsändarens sociala position blir avgörande. Det journalistiska ansvaret för relevans och sanning kommer lätt i skymundan.
Den löpande medieanalysen existerar inte i Sverige idag. Under den senaste valrörelsen bjöd Finanstidningen i samarbete med Observer på mätningar som redovisade politikernas omnämnanden i riksmedia. Detta hade givetvis sitt intresse, bl a kunde Finanstidningen/Observer visa på hur mediaintresset för kd-ledaren Alf Svensson var stort. I en annan mätning som Finanstidningen offentliggjorde 9 september påvisade Observer och Sifo att "samstämmigheten är usel mellan den politiska debatt som media rapporterar om och de frågor som svenskarna diskuterar hemma i stugorna".
Under den tid då Bertil Jacobson verkade på TCO ägnade sig organisationen åt en om än vänstervinklad så dock relevant mediegranskning. Denna verksamhet tog sig bl a uttryck i fyra antologier som Jacobson var redaktör för:
"Makten över opinionen" (1991) med bidrag från Jan Scherman, Lars Thalén, Sverker Lindström, Inga Rexed, Sture Nordh, Ingrid Segerstedt Wiberg.
"Media som megafon" (1993) med bidrag från Maria-Pia Boëthius, Jan Scherman, Ingrid Segerstedt Wiberg, Jan Guillou, Cecilia Steen-Johansson, Britt-Marie Mattsson, Tove Nandordf, Göran Beckérus, Örjan Wallqvist och Rolf Olsson.
"Från folkbildning till tingel tangel" (1994) med bidrag från Reidar Jönsson, Christina Jonsson, Jan Scherman, Anette Carlsson, Hans Furuhagen, Titti Nylander, Sverker Tirén, Birgitta Kruse, P-O Johansson, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Lars Nord och Görel Byström Janarv.
"Mångfaldens enfald" (1995) med bidrag från Helle Klein, Harry Schein, Annette Kullenberg, Jan Scherman, Olle Wästberg, Örjan Wallqvist, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Lennart Weibull, Tove Nandorf, Hans Larsson, Tomas Bolme och Gunnar Ohrlander.
Jacobson var särskilt inriktad på att bevaka och bevara den traditionella så kallade public service-verksamheten inom radio/TV, det gamla etermediamonopolet. Debatten om dess roll har gamla rötter. I min bokhylla hittade jag t ex Lars Ags och Herbert Söderströms bok "Samhällskritik i radio och TV" som utgavs 1962 i den av Hans Hederberg redigerade Tribunserien på Bonniers. Hederberg själv gav 1969 ut debattboken "Press på villovägar" som handlade om ärekränkande och färgad publicitet.
Det finns en ganska bred litteratur om olika medieredaktioner och medieledningar som t ex Olof Rydbecks "I maktens närhet" (1990), Ulf Nilsons "Expressens nedgång och fall" (1995) eller Bertil Torekulls "Svenskan och hennes hövdingar" (1994).
Enskilda debattböcker som t ex Gösta Hulténs och Jan Samuelssons "Mediavänstern – en närbild av den dolda årsiktsproduktionen i Sverige" som BonnierFakta gav ut 1983 hade en viss effekt då den utkom, men avsaknaden av uppföljande, kontinuerliga analyser gör att en bok som den inte får så stor betydelse i ett längre tidsperspektiv oavsett hur relevant dess teser än må ha varit.
Kloka, eftertänksamma böcker om vad journalistik är finns det inget överflöd av. En sådan som bör lyftas fram är Lars J. Hulténs "Journalistikens villkor" (1993).
Att massmedia och företagen inte blivit något viktigt debattämne som ägnats mer intresse kan tolkas på olika sätt. Kanske är det så att man från näringslivshåll saknar tilltro till möjligheten att slutresultatet av en sådan diskussion skulle kunna bli positivt för de engagerade företagen. SNS och EFI, Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handels, ägnade dock ämnet ett intresse på 1970-talet. Det resulterade i den av Björn Fjaestad och Kjell Nowak redigerade boken "Massmedia och företagen""(1972). De verkställande direktörer som intervjuas konstaterar att det är "i stort sett meningslöst att gå i polemik i enskilda frågor"" Detta är säkert riktigt. All väsentlig aktivitet från företagshåll måste vara proaktiv. Däremot har givetvis inte minst företagarvärlden ett intresse av en konstinuerlig, djuplodande debatt kring hur massmedias roll ser ut och hur man sköter denna.
SNS har utgivit ytterligare skrifter om massmedia och massmedias relationer till näringsliv och samhälle. 1985 utkom Jörgen Westerståhls och Folke Johanssons "Bilden av Sverige – studier av nyheter och nyhetsideologier i TV, radio och dagspress". Westerståhl var en mediagranskare med skärpa och oräddhet som jag tycker saknas idag. Den som vill ta del av Westerståhl i hans krafts dagar rekommenderas "Objektiv nyhetsförmedling" (1972).
Ett ämne som helt lämnas utanför denna översikt är den svenska presstödsdebatten. Min personliga uppfattning är entydig. Presstödet har enbart gjort skada. Svensk dagspress skulle idag stått starkare och varit vitalare utan denna förödande subventionsordning som manipulerats av de partier som styrt utformningen. De akademiker som försvarat ordningen har saknat förmåga till kritisk analys av hur ett subventionssystem fungerar i en bransch med en ny produkt varje dag. Göran Albinsson Bruhners doktorsavhandling "Dagspressens politiska ekonomi" (1998) klär av systemet med hjälp av det utomordentliga instrument som public choice-analys erbjuder. Här har journalister i princip ett redskap som är mycket effektivare än det mesta vad gäller att identifiera hur intressen styr.
Radioprogrammet "Vår grundade mening" har i många år regelbundet ägnat sig åt att skildra mediafrågor i Sverige och inte minst i fjärran länder. Programmet tycks ganska konsekvent välja att hantera frågor som inte leder till vidare diskussioner. Någon relevans för diskussionen om mediekritik och medieanalys har programmet därför inte, men programmet skulle givetvis kunna vara ett sådant forum. Det skulle dock kräva bland annat att man kritiskt granskade också public service-verksamheterna. Kanske är det rädslan för sådant granskning som förklarar den menlösa uppläggningen och de många utflykterna till mycket exotiska länders medieutveckling.
Näringslivets Mediainstitut
Näringslivets Mediainstitut, NMI, är en stiftelse som finansieras genom bidrag från Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Enligt stadgarna har NMI till ändamål att "främja långsiktig kvalitetshöjning av svensk journalistik bland annat genom vidareutbildning av journalister, mediaforskning och initierande av och deltagande i mediadebatt".
När NMI bildades 1988 var fristående mediagranskning en nyhet i Sverige. Bakgrunden till att NMI bildades var en insikt om medias betydelse för människors världsbild. "På många håll i svenskt näringsliv finns en växande oro över bristen på kvalitet i svenska massmedier", konstaterade SAFs dåvarande VD Olof Ljunggren.
Under 1980-talet såg det svenska medialandskapet helt annorlunda ut än i dag. Det fanns bara två statliga TV-kanaler – TV 1 och TV 2. Staten hade även monopol på rikstäckande radiosändningar. Det enda utrymme som fanns för andra än staten att sända radio var närradio.
SAF ville bryta hegemonin inom svensk media. En åtgärd för att göra detta var att själv starta närradiostationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. En annan inrättandet av NMI.
Sedan starten 1988 har NMI givit ut ett 90-tal NMI-rapporter, 31 rapporter i serien Media Monitor och sju andra böcker eller tjockare uppsatser. Dessutom har ett antal seminarier arrangerats.
Frågan om den statliga radio- och TV-verksamheten har gått som en röd tråd genom NMIs verksamhet. NMI har bland annat upprättat ett eget etermediaarkiv över de statliga TV- och radiokanalernas nyhets- och samhällsprogram. Skälet är att det bör finnas ett etermediaarkiv som är fristående från staten.
De två första NMI-rapporterna ger en bild av den inriktning som NMIs verksamhet har haft – och fortfarande har. Den första rapporten, som var författad av Johan Bobert och Christopher Jarnvall, hade titeln Nyhetsförmedlingen i etermedia. Den innehöll en kvantitativ granskning av nyhetsinslagen i den statliga televisionens nyhetsprogram Rapport och Aktuellt samt den statliga radions nyhetsprogram Ekot.
Bobert och Jarnvall konstaterade att de tre nyhetsprogrammen hade delvis skilda profiler. Rapport specialiserade sig på "mjukare" ämnen såsom vård, miljö och skola, medan Aktuellt dominerades av ekonomi, partipolitik och utrikespolitik. Ekot var det program som satsade mest på utlandsnyheter – 40 procent av sändningstiden upptogs av utlandsrapportering.
Den andra NMI-rapporten (Janerik Larsson och PJ Anders Linder) hade titeln Det obergripliga Amerika – Blir allt vad Ronald Reagan rör vid skräp? och innehöll en kvalitativ granskning av USA-rapporteringen från Eko-redaktionens Washington-korrespondent Marcus Ölander. Enligt Larsson och Linder präglades Ekots rapportering från USA av korrespondentens personliga åsikter om president Reagan. Rapporten väckte stor upprördhet hos den dåvarande Eko-chefen Erik Fichtelius. Fichtelius hävdade att rapporten var "en politisk pamflett".
NMI ägnar sig både åt kvantitativa och kvalitativa studier. I en del rapporter granskas hur mycket sändningstid respektive spaltutrymme medierna ägnar åt olika ämnen. I andra rapporter granskas vilka vinklingar medierna väljer samt om deras rapportering ger en rimlig bild av verkligheten. Skillnaden i förhållande till akademisk mediaanalys är att NMIs rapporter kommer när debatten fortfarande är aktuell – inte tre till fem år senare.
En av de mest uppmärksammade NMI-rapporterna hade titeln Falsklarm! och utgavs i november 1988. I den granskar Ingela Blomberg konsumentekots uppgift om att en tillsats i glass skulle innehålla "dioxinförorenat tapetklister". Uppgiften beskrevs av Ekot som en "giftskandal" och den återgavs av andra nyhetsprogram samt ett 50-tal dagstidningar. Senare visade det sig dock att glass inte alls innehåller några farliga mängder dioxin. Dioxinhalten i glass skulle sannolikt vara högre om tillsatsen ersattes med vanlig grädde.
I rapporten konstaterar Blomberg att konsumentekot genom sin rapportering lurade lyssnarna att tro att glass är farligt. Inte heller denna gång kunde Eko-chefen Erik Fichtelius tåla kritiken. I ett brev till Svenska Dagbladets ledarsida beskrev han rapporten som "förfalskad och lögnaktig". Men Fichtelius förlorade debatten. I augusti 1989 fällde radionämnden enhälligt konsumentekot för osaklighet.
Robert Lichters metod för snabba kvantitativa innehållsanalyser var inspirationskällan när NMI uppdrog till docent Håkan Hvitfelt vid Göteborgs Universitet att för NMIs räkning "kopiera" Lichters arbetsmetod. Detta ledde till att Hvitfelt mellan 1989 och 1995 tog fram svenska rapporter under rubriken Media Monitor.
Sommaren 1992 arrangerade NMI ett seminarium om Media Monitor på Yxtaholm. På detta deltog Lichter, Hvitfelt samt forskare från Kanada och Tyskland. Seminariet inspirerade bland annat professor Elisabeth Noelle-Neuman att ta initiativ till en tysk Media Monitor.
1994 gav NMI ut en skrift med titeln Att granska makthavare – Media i Fokus. Skriften innehöll ett urval av tidigare utgivna NMI-rapporter och var tillägnad NMIs förste styrelseordförande Per Elander. I inledningen hette det bl a:
"Att diskutera medias kvalitetsfrågor har aldrig varit riktigt opportunt i Sverige och är det egentligen fortfarande inte. Skälen härtill är inte helt uppenbara. Den äktsvenska consensus-kulturen har i hög grad varit en elitkultur som gått ut på att hålla samman och tiga ihjäl obehaglig kritik.
Att media av och till sökt ge sken av att ha brutit sig ur detta consensus betyder inte att så skett i verkligheten. Det har ofta rört sig om poserande av närmast populistiskt slag. De för ögonblicket illa berörda objekten för ’påhoppen’ har ofta vänt andra kinden till för att snart åter ha befunnit sig inne i den skyddade kokongen igen. En mediakritik som inte bryr sig om denna consensus-kultur, som tar frågan om kvaliteten i medias maktutövning på djupaste allvar, är givetvis klart obehaglig."
NMI är en del av SAFs opionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas.
Givetvis händer det att NMIs verksamhet misstänkliggörs. Därför är det en medveten strategi att inte försöka dölja vilka som står bakom NMI. Redan av namnet framgår att det är Näringslivets Mediainstitut. Rapporterna måste vara så pass intressanta och vederhäftiga att budskapet ändå inte kan förbigås av media.
De rapporter som NMI ger ut skickas ut till ett register på cirka 800 personer. I registret ingår journalister och andra intresserade. Det är gratis att prenumerera NMIs rapporter.
NMI har inga anställda. Administrationen sköts av SAFs informationsavdelning. Författandet av rapporterna läggs ut på fristående skribenter. Författarna står för rapporterna i sin personliga kapacitet.
1996 tog Odd Eiken över som verkställande ledamot för NMI. Under Eikens ledning har NMIs verksamhet gjorts mer lättillgänglig för media och allmänheten. En hemsida har registrerats in på adressen http://www.mediainstitutet.se/ där det redogörs för verksamheten och där det lätt går att beställa rapporterna.
I samband med att en ny NMI-rapport presenteras arrangeras numera regelbundet ett miniseminarium. Detta gör att rapporterna får större uppmärksamhet. Miniseminarierna hålls ofta i Garnisonen på Karlavägen i Stockholm, i anslutning till Journalisthögskolan.
I början hade NMI ingen särskild inriktning på näringslivsfrågor. Nu har verksamheten avgränsats till att gälla mediafrågor och frågor som i vid mening rör villkoren för företagande. Skälet till detta är att det har tillkommit många andra aktörer som också bedriver mediagranskning. NMI kan därför avgränsa sig till det område där ett mediainstitut som finansieras av näringslivet har störst kompetens och trovärdighet. Det är också genom att bedriva verksamhet på dessa områden som finansiärerna får störst nytta av NMI.
Under 1997 var NMI med och finansierade en kampanj mot ett förslag som regeringen hade lagt i syfte att begränsa den fria radion. Kampanjen var så framgångsrik att Martin Borgs, som drev kampanjen, av Idétorget blev utsedd till årets lobbyist.
Samma år togs ett antal rapporter fram som granskade lokaltidningarnas näringslivsrapportering i olika delar av landet. Utfallet av granskningen blev inte alltid det väntade. Bland annat visade det sig att Arbetet Nyheterna (ob s) numera har en mer omfattande näringslivsbevakning än Helsingborgs Dagblad (oavhängig). Genomgående verkar dock lokaltidningarnas näringslivsbevakning ha ökat sedan början av 1990-talet.
Under den senaste tiden har ett flertal rapporter presenterats som fått stor uppmärksamhet. I december 1997 utgavs till exempel en rapport ut med titeln Daghemmet som dog sotdöden. Rapporten var författad av Marika Ehrenkrona och handlade om ett privat daghem i Karlstad där en manlig praktikant hade blivit ertappad med att göra närmanden på barnen. "Pedofilskandalen" väckte stor uppmärksamhet även i riksmedia. Daghemmet filmades och föreståndaren pekades ut som skyldig. Många drog slutsatsen att det inträffade hade samband med att daghemmet var privat.
Ehrenkrona gjorde ett omfattande undersökningsarbete där hon bland annat intervjuade flera av de inblandade. Hennes slutsats blev att incidenten inte hade något att göra med daghemmets ägarform. Däremot hade ägarformen resulterat i att media inte respekterade barnens och de övriga inblandades integritet. Ehrenkronas rapport fick stor uppmärksamhet i media och används i undervisningen på journalistutbildningar.
I april 1998 utgavs en rapport med titeln Fult när direktörer tjänar pengar. I rapporten, som är skriven av Peter Olsson, granskas hur penningbelöningar på olika områden skildras i media. Slutsatsen är att det finns en "tillåten" och en "otillåten" rikedom. Tillåtet är att tjäna pengar på spel, men också på idrott och artisteri. Otillåtet är att tjäna pengar på traditionell näringsverksamhet.
NMI har också sett till att föra in unga, nya krafter i mediagranskandet. Ett exempel är Andreas Berghs och David Wästbergs rapport "Gräsrötter och makthavare" (1998) om medias okritiska förhållningssätt till Therèse Rajaniemi och Sarah Wägnert.
Det svenska medialandskapet ser helt annorlunda ut i dag än under 1980-talet. Flera nya radio- och TV-kanaler har tillkommit. Men detta gör inte NMIs verksamhet mindre angelägen. Även om pluralismen inom mediaområdet ökat finns det fortfarande en stor likriktning. Någon har beskrivit det som att det i Sverige fortfarande bara finns en redaktion, men att den har blivit utspridd på lite fler olika arbetsplatser. Det är naturligtvis en överdrift. Men det säger en del om hur stark den svenska consensus-kulturen är.
Den svenska debatten om mediamakt har varit intensiv.
Det finns i ett litet språkområde som det svenska givetvis skäl att söka ha en mångfald i mediautbudet. Min personliga uppfattning är att det inte råder någon sådan brist, att det största problemet egentligen är statens fortsatt alltför stora roll på etermediaområdet och att fördelen med mediamakthavare som Bonniers är att de i längden inte kan bibehålla sin starka position om de inte sköter sina verksamheter. Marknad och konkurrens är för mig de bästa mångfaldsgaranterna – inte statliga ingrepp.
Det andra hotet mot mediamångfalden är journalistisk enfald. I skriften "Journalistkåren i Sverige" (1970) redovisades hur kraftigt journalisternas politiska uppfattning skiljer sig från valmanskårens. Senare undersökningar har visat samma sak; Bob Lichter m fl redovisade och analyserade detta med stor insikt och skärpa i klassikern "The Media Elite" (1986). Min personliga uppfattning är mycket klar: "drevet" som präglar journalistiken är det verkligt stora mångfaldshotet, ju mera av consensus som präglar journalisternas verklighetsbild desto mindre sannolikt är det att mediakonsumenterna får den mångfacetterade bild av verkligheten som de är betjänta av. Men även detta problem tror jag endast marknaden kan lösa.
Mediagranskare i Västeuropa
Min kunskap om detta ämne är tyvärr bristfällig. Jag är själv engagerad som styrelseledamot i European Media Forum, skapad av Graham Mather och med den konservative parlamentsledamoten Damian Green som operativ ledare. Här ganskas snarare mediafrågor än media. Green har bl a ägnat betydande tankemöda åt mångfaldsproblematiken (se t ex hans bidrag till den av BBC utgivna antologin "The Cross Media Revolution: Ownership and Control", 1995).
M E Beesley redigerade 1996 den brittiska antologin "Markets and the Media – Competition, Regulation and the Interests of Consumers" som tar upp public service ur ett kritiskt perspektiv.
I Tyskland finns en motsvarighet till Lichters Media Monitor i form av nyhetsbrevet Medien Tenor som ges ut av Institut für Medieanalysen GmbH (Koblenzerr Str 36, 53173 Bonn, tel 0228 – 934440, fax 0228 – 9344493). Websida: http://www.medien-tenor.de/
Vetenskap, risker och massmedia
Detta är ett ämne som i sig skulle motivera en bok. Medias sätt att hantera vetenskapliga rapporter om allehanda faror är i sig givetvis ett av medias största trovärdighetsproblem. Media kan inte försvara sig med att man rapporterar "alla nyheter"; det är nödvändigt med någon typ av bedömning.
Ben Wattenberg gav 1984 ut den fortfarande mycket läsvärda "The Good News Is The Bad News Is Wrong" med en effektivt polemisk granskning av den tidens "larmrapporter". I mera torr vetenskapsmannaprosa finns samma problematik behandlad t ex i antologin "Headline News, Science News" (redigerad av David Jarmul, 1991) som är utgiven av av amerikanska National Academy of Sciences.
Slutord
Det skulle behövas en livligare svensk medieanalys, en vassare svensk mediekritik. Det vore det bästa för det demokratiska samtalet.
Det skulle säkert också innebära en bättre bevakning i media av politiken. Som framgår av de många amerikanska institutionerna är medias roll i politiken ett kärt ämne, som det finns många infallsvinklar på. Det finns som synes mera svensk mediegranskning än vad man skulle kunna tro. Förhoppningsvis blir det mer. Det behövs!
I Sydsvenska Dagbladet 980927 kommenterade Olle Wästberg medias bevakning av valrörelsen.
Han skrev bl.a.: "Sveriges väljare blir alltmer flyktiga. Som flygsand lägger de sig i olika drivor för att vid nästa vindpust hamna på något annat ställe.
De lättrörliga väljarna är samtidigt ganska ointresserade av politik. Det vet medierna, särskilt de mest kommersiella. Aftonbladet fyllde dagen före valet sin löpsedel med bantning; valdagen ägnades åt en ny databilaga. TV3 stängde sina valprogram efter att ha sett tittarsiffrorna.
Det här innebär att väljarna blir allt mindre exponerade för politiska budskap och att medierna ger det politiska allt mindre plats. Följden blir att politiker måste uttrycka sig antingen snabbt och slagordsmässigt, eller också genom sin person förmedla en känsla. Det sista är vad vi sett prov på i årets val.
(---)
Effekten av det drastiskt ökade medieutbudet blir att människor väljer att ta till sig just den information eller den underhållning de vill ha. Mediekonsumtionen blir individualiserad. Förmodligen blir också mediekonsumenterna flyktiga. Möjligheterna att föra ut budskap och att bemöta eller rätta till felaktigheter försvåras kraftigt i den nya mediesituationen. Få tar samtidigt del av samma sak. Det klassiska statsministertalet till nationen har inte längre någon naturlig kanal.
Effekten är att översikten av vad som totalt görs tillgängligt för allmänheten är mycket dålig.
Det ökade utbudet leder också till att människor söker information på ställen dit de inte därefter återvänder. Den som vill dementera en falsk uppgift eller bemöta något får räkna med att bemötandet inte når dem som tog del av den första uppgiften. Detta kan utnyttjas av dem som vill sprida systematisk desinformation.
Ju mer information som sänds ut, desto mer tenderar den att bli processorienterad, dvs att varje steg i en utveckling refereras. Detta leder i sin tur till att allt fler uppgifter som senare visar sig vara felaktiga eller stickspår, förmedlas också av ansedda nyhetsförmedlare.
(---)
När människor väljer bort rena samhällsprogram försöker politiker komma med i sammanhang där de inte är väntade. Det är därför vi får se partiledare i Fångarna på Fortet. Det är därför intimiseringen i politiken ökar. ’Vi är kära’ säger ministrarna. Alla partiledare, utom Bildt, ställer upp på bild i tvättstugan.
Kanske är utvecklingen oundviklig. I varje fall visar den på vikten att värna om kvalitetsmedier och de spår av en väsentlig debatt som ännu finns kvar."
Jag tror att Wästberg pekar på flera viktiga frågor.
Det finns medier som har som journalistisk idé att vara korrekta, att inte spekulera. Metro och text-TV är två exempel. Jag tror t ex att Metro som journalistiskt koncept vida underskattats av sina konkurrenter (som stirrat sig blinda på distributionsformen).
Diskussioner som dessa hör hemma i en atmosfär av vital medieanalys och mediekritik!
Bilaga
Accuracy In Media (http://www.aim.org/)
4455 Connecticut Avenue,
NW, Suite 330
Washington, DC
Tel: (202) 364 4401 och fråga efter Donald Irvine
E-post: intern@aim.org
Alliance for Better Campaigns (http://www.bettercampaigns.org/)
529 14th Street, NW
Suite 320
Washington, DC 20045
Tel: (202) 879 6755
Fax (202) 879 6756
E-post: alliance@bettercampaigns.org
Annenberg School of Communication (http://www.asc.upenn.edu/)
3620 Walnut Street
Philadelphia, PA 19104
Tel: (215) 825 3711
American Journalism Review/Newslink (http://www.ajr.org/ samt http://www.newslink.org/)
8701 Adelphi Road
Adelphi, MD 20783
Tel: (301) 431 4771
Annenberg Washington Program (http://www.annenberg.nwu.edu/)
320 National Press Building
Washington, DC
Tel: (202) 879 6700
Brill’s Content (http://www.brillscontent.com/)
521 Fifth Avenue
New York, NY 10175
Tel: (212)824 1900
CAMERA
PO Box 428
Boston MA 02258-0428
Tel: (617) 789 3672
Fax: (617) 787 7853
E-post: web@camera.org
Carma International (http://www.carma.com/)
1023 15th Street, NW
Suite 700
Washington, DC 200005
Tel: (202) 842 1818
Fax: (202) 842 3275
Center for Media Literacy (http://www.medialit.org/)
4727 Wilshire Boulevard, Suite 403
Los Angeles, CA 90010
Tel: (323) 931 4177
Fax: (323) 931 4474
Order: (800) 226-9494
E-post: cml@medialit.org
Center for Media & Public Affairs CMPA (http://www.cmpa.com/)
2101 L Street NW, Suite 300
Washington DC 20037
Tel: (202) 223 2942
Fax: (202) 872 4014
The Center for Media Education (http://tap.epn.org/cme)
1511 K Street, NW Suite 518
Washington, DC 20005
Tel: (202) 628 2620
Fax: (202) 628 2554
E-post: cme@cme.org
Columbia Journalism Review (http://www.cjr.org/)
Journalism Building
2950 Broadway
Columbia University
New York, NY 10027
Tel: (212) 854 3958
Fairness & Accuracy In Reporting (http://www.fair.org/)
130 W. 25th Street
New York, NY 10001
Tel: (212) 633 6700
Fax: (212) 727 7668
The Freedom Forum World Center (http://www.freedomforum.org/)
1101 Wilson Boulevard
Arlington, VA 22209
Tel: (703) 528 0800
Fax: (703) 522 4831
E-post: news@freedomforum.org
Institute for Mental Health Initiatives (http://www.imhi.org/)
545 42nd Street, NW, Suite 311
Washington, D.C. 20016
Fax: (202) 363-3891
E-post: info@imhi.org
Media Education Foundation (www.igc.apc.org/mef)
26 Center Street
Northampton
MA 010 60
Tel: (800) 897 0089
Fax: (800) 659 68 82
Media Literacy Online Project http://interact.uoregon.edu/medialit)
College of Education
University of Oregon
Media Research Center (http://www.mewdiaresearch.org/)
113 S West Street, 2nd Floor
Alexandria, Virginia 22314
Tel:(703)683-9733
E-post: mrc@mediaresearch.org
MediaScope (http://www.mediascope.org/)
12711 Ventura Blvd.
Studio City, CA 91604
Tel: (818) 508 2080
Fax: (818) 508 2088
E-post: facts@mediascope.org
The National Media Archive (www.fraserinstitute.ca/natmedia.htm)
Lydia Miljan, Director
National Media Archive
1136 15th Avenue NE
Calgary, AB
T2E 1J3 Canada
Tel: (403) 230 7451
E-post: lmiljan@agt.net
The News Study Group (www.nyu.edu/classes/nsg)
10 Washington Place-4th Floor
New York, NY 10003
Tel: (212) 998 7978
Fax: (212) 995 4148
E-post: news.study.group@nyu.edu
News Watch Project (http://newswatch.sfsu.edu/)
942 Market Street, Suite 309
San Francisco, CA 94102
E-post: newsproj@sirius.com
Online Journalism Program (http://olj.usc.edu/sections/index.shtml)
Annenberg School for Communication
3502 Watt Way
Los Angeles, CA 90089- -0281
E post: feedback@ojr.org
Pew Center for Civic Journalism (http://www.pewcenter.org/)
1101 Connecticut Ave., NW, Suite 420
Washington, DC 20036-4303
Tel: (202) 331-3200
E-post: news@pccj.org
Pew Research Center for The People & The Press (http://www.people-press.org/)
1150 18th Street, NW
Suite 975
Washington, DC 20036
Tel: (202) 293 3126
Fax: (202) 293 2569
Project for Excellence in Journalism (http://www.journalism.org/)
1150 18th Street, N.W.
/ Suite 775 / Washington, D.C.
20036
Tel: (202) 293 7394
Fax: (202) 293 6946
The Poynter Institute for Media Studies (http://www.poynter.org/)
801 Third St. So.,
St. Petersburg, Fla.33701
Tel: (813) 821 9494
Fax: (813) 821 0583
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy (www.ksg.harvard.edu/~presspol/)
Joan Shorenstein Center on the Press, Politics and Public Policy
Harvard University
John F. Kennedy School of Government
79 John F. Kennedy Street
Cambridge, MA 02138
Tel: (617) 495 8269
Statistical Assessment Service, STATS (http://www.stats.org/)
2100 L St. NW
Washington, DC 20037
Tel: (202) 223 3193
E-post: stats2100@aol.com
UCLA Center for Communication Policy (http://ccp.ucla.edu/)
Box 95158
Los Angeles, CA 90095-1586
E-post: Commpol@ucla.edu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)