"Regeringen misshandlar det privata ägandet"

Få saker är så osynliga i den svenska samhällsdebatten som det privata ägandet. Både regering och opposition förefaller sakna engagemang i frågan. Redan från start har regeringen haft ett tydligt kameralt perspektiv på sin privatiseringspolitik. Privat ägande är att föredra därför att det statliga ägandet omges av fler begränsningar, konkurrensen kan snedvridas och staten kan ha svårt att tillföra tillräckligt kapital hette det t ex i vårens proposition om försäljning av statliga bolag.
  Det är sant. Men de starkaste argumenten för privat ägande är andra. Att endast privata ägare kan ta det långsiktiga ansvar företagsamhet kräver. Att det privata ägandet stärker demokratin och det öppna samhället. Att privat ägande är den enda ägarform som över tid kan bibehålla den höga förändringstakt som krävs på dagens globala marknader.
  Regeringens blodfattiga syn på ägandet lämnar i sin tur fältet fritt för oppositionen att hänge sig åt nostalgisk populism.
 
  På Aftonbladets ledarsida – som får uppfattas som en inflytelserik företrädare för dagens socialdemokrati – kunde man t ex i dagarna läsa ett besynnerligt resonemang om att privatisering vore ”kortsiktigt” och ”klåfingrigt”, med tanke på den starka konjunkturen. Eftersom allt nu går så bra, borde vi ”vårda och utveckla” det vi har. Motsvarande resonemang går igen när t ex Thomas Östros kritiserar privatiseringar för att äventyra viktiga värden som borde bevaras.
  Tydligare kan det knappast visas att den socialdemokratiska oppositionen ingenting förstår av företagsamheten och dess villkor. Här återkommer ännu en gång den romantiska föreställningen att utvecklingen kan frysas, eller till och med backas till en period vi tycker var trevligare. I verkligheten är det ett recept på stagnation, förfall och kris.
 
  I dagens socialdemokratiska världsbild är företag en slags naturresurs. En evig källa att ösa ur i goda tider - nu senaste i årets avtalsrörelse, när företagen påstods ”ha råd med” löneökningar långt över den konkurrenskraftiga nivån. Och omvänt en evigt tålig slagpåse när det passar – minns t ex dåvarande partisekreterare Ingela Thaléns uppmaning till bojkott av Ericsson 1997.
  Exemplet Ericsson är särskilt intressant. För tio år sedan hotades företaget med bojkott som ett resultat av varsel i Norrköping. Nu används Ericssons – och de andra stora svenska företagens – framgångar som argument för att ingenting behöver förändras.
Den kortsiktig-
het och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomor-
dentligt olämplig som ägare.
 
  Under dessa tio år har mycket hänt. Åren 2001–2003 genomgick företaget en enormt tuff förändringsfas, kämpade för sin överlevnad. Det krävde besparingar om 50 miljarder på årlig basis, personalneddragningar omfattande hela 50 000 personer. Svåra beslut som räddade företaget, och därmed tiotusentals svenska jobb. Beslut som aldrig hade kunnat fattas av en statlig ägare, med dess ständigt ängsliga blickar på nästa valrörelse.
  Men sådana perspektiv lyser med sin frånvaro i debatten. Istället låter sig Mats Odell hudflängas av Thomas Östros och den övriga oppositionens populistiska angrepp. Han accepterar en problembeskrivning som reducerar det privata ägandet till en administrativ fråga, en fråga om ”timing” och kalkyler, en statsfinansiell övning som mycket få väljare begriper.
 
  Orsaken är sannolikt – paradoxalt nog – just den synd som det privata ägandet så ofta anklagas för: kortsiktighet. För att undvika att på kort sikt stöta sig med viktiga väljargrupper, väljer man bort det långsiktigt kloka. Den kortsiktighet och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomordentligt olämplig som ägare.
  Regeringens och oppositionens gemensamma misshandel av det privata ägandet är en övertydlig illustration till varför politiker bör hålla sig på behörigt avstånd från näringslivet.
 

Den röd-blå-gula nostalgin

 Visst hade det varit skönt om vi kunnat återvända till den tid då varumärket Facit gjorde sitt segertåg runt världen. Men det svåra och viktiga är att se framåt. Det menar Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson.

Fredagen den 27 augusti 1999 publicerades på DN debatt en artikel som jag sparat därför att den var så intressant och löftesrik. Den var undertecknad av tio personer. Några kom från näringslivet – till exempel Hans Stråberg då vice vd på Electrolux, idag vd – men de flesta var aktiva i det socialdemokratiska partiet: Pär Nuder och Jan Larsson som då var statssekreterare respektive planeringschef i statsrådsberedningen.

Med utgångspunkt från Facits öde pekar de på de utmaningar Sverige måste hantera i en tid då ”den ökade internationella konkurrensen ställer ständigt högre krav på enskilda individer, på människor verksamma i näringslivet och på politiska beslutsfattare”.

I tio punkter tecknar artikelförfattarna det Sverige de vill se 2025. Utgångspunkten finns i den första av dessa punkter:

”År 2025 är Sverige det rikaste landet i världen. Vi har om 25 år blivit det land i världen som har högst produktionsvärde per invånare. Tillväxten varje år ligger över genomsnittet i den industrialiserade världen.”

I fortsättningen heter det bland annat: ”Varje medborgare anser sig få en sann och oförställd bild av samhället och ser därför de möjligheter i livet som följer av teknisk utveckling och växande ekonomi. Politiker och näringslivsföreträdare skapar år 2025 visioner och lyfter fram möjligheter.”

Några år senare bildas Svenskt Näringsliv som i sin långsiktiga målsättning har just att Sverige ska återta sin topposition bland världens ekonomier. I programmet ”Fördel Sverige” finns en sammanfattning av det vi ser som det väsentliga i framtidsagendan.

Socialdemokratin är och förblir säkert under mycket lång tid en viktig politisk kraft i vårt land. Därför är det givetvis av stort intresse att se i vad mån partiets politik framöver följer den positiva, offensiva inriktning som fanns i DN-artikeln och som för den delen funnits i många andra tidigare socialdemokratiska program och analyser.

Jag läser varje dag vad en rad socialdemokratiska politiska kommentatorer har att anföra om Sverige och framtiden. Det är Kenneth Jonsgården i Östra Småland, Kennet Lutti och Jenny Wennberg i Arbetarbladet, Sofie Wiklund och Göran Greider i Dalademokraten, Lars Bodén i Västerbottens folkblad, Peter Franke i Värmlands folkblad för att nu nämna några.

Jag tror inte jag kan anklagas för att svartmåla om jag säger att klyftan är stor mellan DN-debattartikeln och vad dessa s-skribenter brukar anföra. Ingvar Persson i Aftonbladet är kanske den mest sympatiske och mest tydlige av dessa skribenter: hans bärande politiska tanke är nostalgin. Den röd-blå-gula nostalgin. Det är fotbollslaget Degerfors. Det är hans gamla Volvo. Bruksandan från forna dar.

Radiojournalisten Björn Elmbrant formulerade denna nostalgi i sin rasande uppgörelse med tidens förändringar i boken ”Så föll den svenska modellen” som kom ut redan 1993. Den är värd att läsas om, inte minst av dem som idag har ansvaret att utforma den socialdemokratiska politiken.

Full fart bakåt, återställarnostalgi – eller en politik och en dialog som ser framåt. Visst var Facit ett alldeles fantastiskt blågult företag. Visst hade det varit skönt om vi kunnat återvända till den tid då det varumärket gjorde sin segerfärd runt världen.

Men det svåra och viktiga är – som DN-debattskribenterna påpekade 1999 – att se framåt. Med realism.

Spöket i Almedalen

Det var en gång en tänkare som skrev om ett spöke som går genom Europa. Just det spöket är knappast aktuellt idag men det går ändå ett högst påtagligt spöke genom Almedalen. Dag och natt. En miljon svenskar finns utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det är det utanförskapet som plågar, eller borde plåga, många av dem som möts här i år.

 Alltför många svenskar står utanför den reguljära arbetsmarknaden. För att ändra på det krävs nytänkande när det gäller till exempel lönebildning.

Särskilt frånvarande är detta spöke från de diskussioner som handlar om arbetsmarknad och lönebildning. Teknikföretagens förhandlingschef Karl-Olof Stenqvist tog dock upp frågan på Almegas lönepolitiska seminarium.

Samma morgon kunde man läsa om de dryga böter som drabbat företagen i asfaltkartellen. Där är lagstiftaren sträng, karteller är förbjudna. Men på lönebildningens område har lagstiftaren beslutat att arbetsgivarnas och löntagarnas karteller är högst önskvärda.

Om då avtalsförhandlingarna hamnar så snett som i år, riktigt hur illa kommer vi inte att veta förrän senare i år eller nästa år, så borde givetvis i första hand lagstiftaren ställa sig frågan: är spelreglerna de optimala?

På Svenskt Näringslivs seminarium om hur Sverige ska få igång den tillväxt som krävs för att driva bort utanförskapsspöket, 500 000 nya jobb, tog två världskända ekonomer upp temat och båda pekade på regelverken. Men inte bara på det.

PJ Anders Linder skrev så här på sin blogg om den diskussionen:

”Tänk mer på Don Quijote och mindre på tillväxttalen! Fantasin är en bättre följeslagare än statistiken. När politiker ställer upp mätbara mål för den ekonomiska politiken leder det bara till ensidiga satsningar på just det där som målen mäter, medan annat viktigt glöms bort. Bygg en struktur som stimulerar människors nyfikenhet och skaparkraft i stället och låt statistiken bli vad den blir.

Professor Edmund Phelps, som i fjol fick ekonomipriset till Nobels minne, överraskade sin publik vid Svenskt Näringslivs tillväxtseminarium. Han lade fram ett humanistiskt budskap. Alldeles utanför fönstren i den nya stiliga kongresshallen gjorde naturen sig påmind i form av mörka skyar och svallande sjö, men därinne var det kulturen och renässansljuset som gällde. I alla fall för dem som höll sig vakna: Phelps träiga talekonst rimmade illa med det värdefulla innehållet.

I stället för att gå pang på produktiviteten och de arbetade timmarna tog Phelps fram de breda penslarna och gjorde en idéhistorisk exposé. Med början i Aristoteles tanke om den kunskapssökande människan gick han via den florentinske konsthantverkaren Benvenuto Cellini och Quijoteskaparen Cervantes till skotten David Hume. Denne var upplysningsfilosof och förnuftsvän men konstaterade samtidigt att rationaliteten inte kan göra hela jobbet. Det behövs fantasi också, förmåga att föreställa sig det som är annorlunda och bättre.

Det goda livet kännetecknas av upptäckter och problemlösning, och den goda ekonomin är likadan. Den präglas av dynamik, innovationer, entreprenörskap.

Det här tål att sägas ofta. Inte minst här i Sverige, där både regering och opposition är så förtjusta i tanken att nyckeln till ekonomisk utveckling är politikers förmåga att dra i de rätta spakarna.

När det kom till policyslutsatserna hade Phelps främst tvivlande besked att komma med. Han säger sig vara en ”omskolningsskeptiker” och uttalar sig svalt inför den populära patentlösningen mer utbildning. Ska man tro pristagaren leder massiva satsningar på utbildning och forskning gärna till slöseri och svårplacerade överskott. Det slutar lätt med att samhället får fler taxibilar med doktorer bakom ratten.

På ett par punkter var han entydigt positiv. Villkoren för att starta företag och hitta finansiering är centrala. Hans mest konkreta uppmaning var egentligen frågor: Varför finns det så många fler affärsänglar i USA än i Europa? Varför avstår de amerikanska investerarna från att satsa på nyföretagande i Europa?
Och när jag frågade vad han anser om svensk inkomstbeskattning blev svaret att progressiva skatter är skadliga för arbetsviljan, fantasifientliga?, och att det är mycket bättre med en enda enhetlig skattesats. Om Edmund Phelps snickrar en reformplan för ett nyfiknare och mer företagsamt Sverige är avskaffad värnskatt bara början.”

Vi kommer att ha spöket kvar i Almedalen i många år framöver om vi inte på allvar tänker nytt. Förmår lönebildningens svenska institutioner det?