Risk för fondsocialismens återkomst
//
Ingress:
På 70-talet antogs ”vinst” vara något onödigt. Detta verkar i den senaste tidens debatt blivit än mer bergfast förankrad.
//
Citat:
Ibland går retoriken idag rentav längre än då. Vinst beskrivs som något som uppmuntrar kortsiktighet, egoism och hänsynslöshet.
//
//
Under de dryga 30 år jag jobbat med opinionsbildning för näringslivet i Sverige har en lärdom varit viktigare än andra: Det finns inga permanenta segrar. Möjligen finns det permanenta problem, frågor som är oerhört svåra att förklara inte bara i Sverige utan i många andra länder också.
Jag var i hög grad engagerad under det tidiga 1980-talets kamp mot fondsocialismen. Förslaget om löntagarfonder som skulle ta makten över näringslivet var bland annat ett svar på Olof Palmes fokusering på ”ekonomisk demokrati”.
I striden om fondsocialismen handlade mycket om det rimliga i en maktkoncentration till fackligt styrda fonder. Förslaget genomsyrades av en enorm vilja till makt, etiketten ”demokrati” framstod som synnerligen märklig i sammanhanget. Det var en sällsam tid.
Men ett ord som aldrig var centralt just i kampen om fondsocialismen men som var ett lika stort problem då som nu är ordet ”vinst”.
Vinst är något man får på lotteri om man har tur. Eller möjligen om man varit duktig på V75 eller stryktips. Kanske är det redan där det går snett i diskussionen om vinst.
Redan då antogs att ”vinst” är något onödigt, något som egentligen inte behövs. Denna uppfattning verkar i den senaste tidens debatt blivit än mer bergfast förankrad. Ibland går retoriken idag rentav längre än då. Vinst beskrivs emellanåt som destruktivt, något som uppmuntrar kortsiktighet, egoism och hänsynslöshet. P G Gyllenhammar hyllade i en DI-artikel i veckan företag som i decennier underlåter att göra vinst. Som om just detta var särskilt eftersträvansvärt.
Den jugoslaviska socialismens löntagarkontrollerade företag hyllades på sin tid av den svenska vänstern. Det ansågs ädelt att inte bry sig om vinsten, att det var bäst om man inte strävade efter den. I verkligheten visade det sig vara annorlunda. Den jugoslaviska socialismen blev en katastrof och Jugoslavien existerar inte längre.
Att försvara vinstens centrala roll i en dynamisk ekonomi borde vara enkelt. Den som tänker efter bara ett kort ögonblick inser att vinst är en förutsättning för nya investeringar, för företags fortlevnad. En ekonomi där ingen strävar efter vinst kommer krympa.
Jag minns hur Curt Nicolin, då ordförande i Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och den ledande och drivande kraften i kampen mot fondsocialismen, resonerade. När vi diskuterade uppdraget till det då nystartade Näringslivets Ekonomifakta underströk han att den kanske allra viktigaste opinionsbildningsinsatsen var att bredda förståelsen för vinstens betydelse.
I dagens debatt är det svårt att hitta samma klarspråk om vinsten. Trots att ekonomin på många olika sätt har avreglerats de senaste decennierna är vinsten minst lika kontroversiell idag. Var finns försvararna? Givetvis på min gamla arbetsplats Svenskt Näringsliv, och förstås hos hundratals företagare runtom i landet, men därutöver? Var i det politiska systemet?
Den svenska socialdemokratin hämtade sig någorlunda efter fiaskot med löntagarfonderna. Åtminstone fram till Håkan Juholt har partiet visat stor förståelse för det grundläggande i marknadsekonomin – och därmed för vinstens centrala roll. Men hur är det idag?
Mest överraskande är hur de nya moderaterna hänger med i attackerna mot vinsten. Diskussionen om bankers och andra finansiella aktörers agerande är förvisso befogad. Att ”too big to fail” är ett verkligt problem råder inget tvivel om. ”Moral hazard” är något som tål debatteras rejält. Men när hörde någon senast finansminister Anders Borg aktivt försvara vinst och marknadsekonomi?
Näringslivets egen opinionsbildning fortgår givetvis. Det finns massor av engagerade företagare som var och en på sitt sätt och i sin del av landet driver debatten om företagandets centrala roll i välståndsskapandet. Jag har ingen anledning att annat än applådera dem.
Men det behövs fler röster. Det behövs klarspråk från alla politiska riktningar och från de fackliga organisationerna. Annars kommer den här debatten att leda till att vi snart är tillbaka en debatt likt den om fondsocialismen. Då kommer tron växa på icke vinstgivande statliga företag som vägen framåt, att stora politiskt eller rent av fackligt kontrollerade fonder krävs för att undvika den skadliga vinsten.