Maciej Zaremba är en lysande skribent som ser det andra inte ser. I sina reportage klär han bland annat av den falskhet och det offentliga hyckleri som omger den svenska sjuklighetsepidemin.
När jag läste Maciej Zarembas bok ”Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige” (Norstedts) tänkte jag efteråt: Zaremba borde hamna i Svenska Akademien. En lysande skribent med en fantastisk förmåga att se det andra inte ser i Sverige.
Men den funderingen är inte det riktigt viktiga i sammanhanget utan det faktum att även de som läst Zarembas artiklar i Dagens Nyheter borde läsa dem i bokform. Zarembas artiklar är ju nästan alltid en serie artiklar, vilket gör att slagkraften blir något mindre än när man läser dem i bokform.
Jag tycker nog att det allra viktigaste och mest intressanta reportaget i boken är reportageserien från sjukvården i Jämtland. Zarembas skalpell är här vassare än kanske någonsin annars. I dessa reportage klär han av all den falskhet och allt det offentliga hyckleri som omger den svenska sjuklighetsepidemin.
På senare tid har Hanne Kjöller i Dagens Nyheter med stor kraft gett ytterligare bidrag, men jag tror att Zarembas artikelserie var början på brottet med all mumbo jumbo som omgett de höga sjuktalen. Men, som Zarembra pekar på, har ännu inte så mycket gjorts. Ett skäl är att landstinget som organisation ännu lever ett ganska ohotat liv.
Zarembas kritik av landstinget i Jämtland avslutas med detta citat från en gammal landstingsdirektör: ”Landstinget är en värld för sig. Det liknar ingenting annat, inte staten, inte kommunen. Vill du förstå vad ett landsting är, får du gå tillbaka till 1800–talet.”
Lika hårt slående är kritiken mot fackförbundet Byggnads som är den stora skurken i dramat om ”den polske rörmokaren”, det vill säga i Zarembas berättelse de lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm.
”Jag kan ha missat nåt, men jag har inte lyckats hitta ett enda annat fall i Europa där ett arbetarparti ställt sig bakom en liknande utmobbning av klassbröder. Det gjorde Göran Persson som lovordade Byggettans aktion. Möjligen visste han inte vad han berömde”, skriver Zaremba.
Just där tror jag Zaremba har fel – eller så ska hans kommentar läsas som en retorisk fråga.
Till slut: denhär boken är värd att läsas bara för den avslutande lilla berättelsen om tomtarna i Wroclaw. Den ska jag dock inte avslöja här!
