Västs protektionism ger dystra utsikter (SvD 30 dec 2023)

Västs protektionism ger dystra utsikter Fattiga länder drabbas när rika länder subventionerar sina företag. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se 2024 är ett unikt år. För första gången i historien ska mer än halva jordens befolkning delta i politiska val. Fyra miljarder människor kommer att lägga sina röster i USA, Sydafrika, Taiwan, Finland, Storbritannien, Indien, i valen till EU-parlamentet och så vidare. I nyhetsbrevet Engelsberg Ideas som publiceras av Johnsonstiftelsen skriver ekonomen Linda Yueh, verksam på Oxforduniversitetet och London Business School, att den geopolitiska osäkerheten i världen kan förväntas öka eftersom handelspolitiska restriktioner spelar en allt viktigare roll i de politiska processerna. Restriktioner som påverkar det globala investeringsflödet är en viktig del av det som nu kan förutses. Syftet med dessa åtgärder är, skriver Yueh, att stärka olika länders utrikespolitiska makt. Om man ser till spänningen mellan USA och Kina handlar det givetvis om maktspelet mellan dessa stormakter. I en intervju i Financial Times kommenterarRebeca Grynspan, generalsekreterare för FN-organet UNCTAD vars arbete handlar om utvecklingsländernas handel och utveckling. Hon belyser de geopolitiska effekterna av det Yueh kommenterat: ”Rika länder använder den gröna omställningen som en ursäkt för att stärka sina egna ekonomier på bekostnad av utvecklingsländerna.” Grynspan menar att det internationella handelssystemet, som gjort det möjligt för stater som Sydkorea och hennes hemland Costa Rica att utvecklas, inte längre fungerar för världens fattigaste länder. Handel och investeringar har, understryker hon, varit de två pelarna för att utvecklingsländerna verkligen ska kunna gå vidare till en dynamisk tillväxt. Nu står de inför två stora problem; de är utestängda från marknaderna på grund av den snabba teknologiska utvecklingen och av nya hinder i de rika länderna. Det första problemet är att de länder som är minst digitalt förberedda hamnar allt längre efter i den digitala utvecklingen. Det andra att industripolitiken är tillbaka, särskilt i de mest utvecklade länderna, vilket kan ha en negativ påverkan på utvecklingsländernas förmåga att konkurrera. Grynspan nämner den amerikanska lagstiftningsom kallas Inflation Reduction Act (2022) med mycket stora subventioner och skattelättnader för inhemskt producerade varor som elfordon. EU har svarat med ökade subventioner och andra protektionistiska åtgärder för att öka produktionen av kiselchips, sällsynta mineraler och grön teknik. ”Utvecklingsländerna ser många av dessa åtgärder som protektionistiska. De har inte det finanspolitiska utrymmet för att gå vägen via subventioner, så de måste gå vägen via handelsrestriktioner eller till och med tullar eller skatter”, säger hon till FT. Resultatet blir sannolikt ett system där rikare och större länder har mer makt. Grynspan går också till angrepp mot EU:s nya gröna regler som förbjuder import från avskogad mark. ”Om du straffar befolkningen och inte hjälper dem att få en hållbar inkomst från en hållbar skog... vilken är då vägen framåt?” Sannolikheten att de fattigaste länderna kommer att påverkas positivt av valåret 2024 är liten. I synnerhet om Donald Trump väljs till USA:s president och skapar det handelspolitiska kaos han aviserat. Då kommer även Europa att drabbas.

Kinas skugga faller över valet (SvD 24 dec)

Kinas skugga faller över valet Därför blir utfallet av presidentvalet i Taiwan, och reaktionerna i Beijing och Washington DC, av stor betydelse för det geopolitiska klimatet 2024. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Den 13 januari är det presidentval i Taiwan. Det följs mycket noga av världspressen eftersom kommunist-Kinas ambition att ta kontrollen över demokratin Taiwan i praktiken är valets verkliga huvudfråga. I mediebevakningen av valet nämns ofta Taiwan Semiconductor Manufacturing Company, TSMC. Det är världens största kontraktstillverkare av integrerade kretsar och därmed ett av världens mest strategiskt betydelsefulla företag. TSMC värde är enligt Financial Times drygt 25 procent av Taiwans aktiebörs. Många länder som oroas av det kommunistkinesiska hotet ser helst att TSMC startar produktion utanför Taiwan (i USA, i Japan och inom EU). TSMC satsar nu på tillverkning i USA vilket den amerikanska regeringen önskat. I den pågående presidentvalrörelsen ställs frågan om USA därigenom blir mer eller mindre berett att bistå Taiwan militärt. Å ena sidan kan ökat samarbete mellan länderna leda till att USA blir mer benäget att stödja örepubliken, men å andra sidan minskar USA:s beroende av TSMC om delar av produktionenflyttar utomlands. En opinionsmätning som Financial Times hänvisar till visar att 45 procent av de taiwanesiska väljarna menar att TSMC:s betydelse för USA gör ett militärt stöd mera sannolikt. Det taiwanesiska traditionella tvåpartisystemet utmanas nu av ett nytt parti, TPP. Ledaren Ko Wen-je lovar att bryta den polariserade spänningen mellan de båda maktpartierna nationalistiska KMT och progressiva DPP. I Taipei Times säger han att han är bäst lämpad att hantera relationen med Kina. Opinionsmätningarna pekar mot att kampen kommer att avgöras av de etablerade partierna. I den senaste opinionsmätningen får kandidaten från DPP 35,1 procent, KMT 32,5 och TPP 17. DPP:s presidentkandidat, den tidigare vicepresidenten Lai Ching-te, skulle fortsätta den nuvarande presidenten Tsai Ing-wens försiktiga och självständighetsinriktade politik. Hennes budskap har varit att eftersom Taiwan redan är självständigt behövs det inte ytterligare steg för att uppnå självständighet. KMT:s Hou Yu-ih, tidigare populär borgmästare i landets största kommun, är född i Taiwan i en släkt med rötter långt före det kinesiska inbördeskriget. Partiets väljarbas är Kinafödda taiwaneser och deras ättlingar. Hou hoppas kunna bryta den avgränsningen. KMT menar att det nuvarande regeringspartiet DPP:s politik försvagat landets ekonomi med satsningen på högteknologi. Högteknologin kräver stora investeringar men sysselsätter jämförelsevis få, vilket Hou lyfter i sin kritik. En drivande kraft för nära relationer med regimen i Kina är storföretaget Foxconns grundare Terry Gou. Foxconn bedriver tekniktillverkning i Kina för många internationella företag. I den intensiva kommunistkinesiska propagandan beskrivs presidentvalet som ”ett val mellan krig och fred”. De kinesiska militära maktdemonstrationerna i Taiwansundet är intensivare än på årtionden. Taiwan har aldrig varit kommuniststyrt men Xi Jinping sade till president Joe Biden vid deras möte nyligen i San Francisco att Taiwan ”är den viktigaste och känsligaste frågan för relationen mellan Kina och USA”. Utfallet av presidentvalet och reaktionerna i Beijing och Washington DC blir av stor betydelse för det geopolitiska klimatet 2024.

Allt handlar inte om kandidaterna (SvD pappesidn 17 dec)

Allt handlar inte om kandidaterna Abortfrågan kan bli en av presidentvalets överraskningar. Demokraterna hoppas att den ska få republikanska väljare att avstå från att rösta eller byta parti. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vilken betydelse kommer politiska sakfrågor få i nästa års amerikanska presidentval? Det enkla svaret på frågan är givetvis att amerikanska presidentval i hög grad handlar om de båda stora partiernas kandidater och det intryck dessa gör på väljarna. I valet 2016 spelade Donald Trumps retorik en avgörande roll i de få delstater som på grund av det amerikanska valsystemet fällde avgörandet trots att några miljoner fler väljare röstade på Hillary Clinton. I valet 2020 var det bilden av Joe Biden som en mera resonlig mittenpolitiker som kom att fälla avgörandet. Han fick också fler röster nationellt även om det inte beaktas i valsystemet där varje delstats resultat spelar in på slutresultatet. Personligheter spelar större roll på andra sidan Atlanten i ett politiskt landskap som i ganska begränsad utsträckning bygger på fastlagda partiprogram. Reklamens roll i amerikansk politik begränsar sakfrågornas betydelse. När jag för några år sedan var i den amerikanska huvudstaden på ett av mina regelbundna besök träffade jag den amerikanska politiska tänkaren Yuval Levin, Han arbetade då på tankesmedjan Ethics & Public Policy Center. Han introducerade mig för sin kollega Henry Olsen som då arbetade med sin bok om Reagans politiska framgång ska tolkas, ”The working class republican: Ronald Reagan and the return of blue-collar conservatism”. Olsen skriver numera regelbundet politiska krönikor utifrån ett Reagan-konservativt perspektiv i Washington Post, och jag har under senare år träffat Olsen både i Washington DC och i Stockholm. När vi nyligen sågs i den amerikanska huvudstaden diskuterade vi två frågor som kan få betydelse på vägen till presidentvalet. Jag frågade honom hur han förklarar den djupa pessimism som dagens amerikanska opinionsmätningar redovisar. Olsens svar pekade på att en stor del av dagens väljare inte har ett eget minne av den tid på 80-talet då USA:s ekonomi präglades av mycket hög inflation. Den oro som utlösts av 2000-talets ekonomiska kriser har haft andra dimensioner och har inte krävt lika omfattande ingrepp. Det andra ämnet är abortfrågan. Vi diskuterade den med utgångspunkt från att Olsen själv före mellanårsvalet förra året hade underskattat det starka motstånd som finns bland amerikanska väljare mot en restriktiv abortpolitik. Rätten till abort reglerades av ett utslag i Högsta domstolen (Roe vs Wade) från 1973. Högsta domstolen upphävde det domstolsutslaget i juni förra året. Olsen tror och hoppas att strategerna i det demokratiska partiet kommer att ha överskattat frågans betydelse för valutgången nästa år. Demokraternas förhoppning är att tidigare republikanska väljare på grund av abortfrågan antingen kommer avstå från att rösta eller rentav rösta på demokraterna. Abortfrågans betydelse kan bli en av presidentvalets verkliga överraskningar. En illustration av hur frågeställningar som inte är av större politisk betydelse i Sverige kan spela stor roll i USA.

AI kontrolleras av människor – på gott och ont (SvD 8 dec)

AI kontrolleras av människor – på gott och ont Debatten om artificiell intelligens fortsätter, med både undergångsscenarier och mer balanserade hållningar. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se När nyheten offentliggjordes att chatboten ChatGPT hade tränats på en superdator från företaget Nvidia ökade värdet av företagets aktie den 25 maj i år på Nasdaq med 200 miljarder dollar – mer än någon annan aktie under en dag. När Nasdaqbörsen stängde den dagen var Nvidia världens sjätte mest värdefulla bolag. I New Yorker berättar reportern Stephen Witt om ett möte med Jensen Huang, Nvidias Taiwan-födde grundare och vd. De träffades på Denny’s restaurang i San Jose, Kalifornien, där Huang och hans båda medgrundare startade företaget 1993. När frukostmötet mellan Huang och Witt avslutades fick servitrisen tusen dollar i dricks. Huang satsade på artificiell intelligens vid en tid då i princip ingen annan trodde att detta skulle vara en framgångsrik affärsidé. Witt framhåller också att Huang inte undertecknade det dokument som i våras väckte stor uppmärksamhet genom att framställa tanken att AI kan bli lika farligt som kärnvapen. I New Yorker-samtalet framhåller Huang att AI är något som kontrolleras av människor. I berättelsen om Nvidia spelar dataprofessorn Geofrey Hinton på University of Toronto och hans medarbetare den Ukraina-födde Alex Krizhevsky en nyckelroll. Neuronnätet AlexNet som Krizhevsky utvecklat i föräldrahemmet gjorde sensation i en tävling som ImageNet drev. ImageNet har utvecklat en stor visuell databas designad för användning i mjukvaruforskning. Databasen ImageNets utveckling och framväxt spelar en huvudroll i Stanfordprofessorn Fei-Fei Lis mycket läsvärda bok ”The worlds I see – curiosity, exploration and discovery at the dawn of AI” (Flatiron Books). Jag var nyligen några veckor i USA och lyssnade då bland annat på en heldagskonferens som nättidningen Axios arrangerade. En av talarna var den tidigare Google-vd:n Eric Schmidt som framhöll betydelsen av Lis bok. Jag började läsa den på planet tillbaka till Stockholm och fann den så fängslande att jag inte sov en minut över Atlanten. Det som gjorde boken extra läsvärd är att den inte bara berättar om Fei-Fei Lis akademiska väg utan också om den resa hon har gjort med sina föräldrar från Kina till USA, och om familjens första svåra år i det nya landet. Hon berättar om den avgörande hjälp hon fick av en mattelärare i New Jersey vars familj följt henne från unga år, om föräldrarnas mångåriga hälsoproblem, om relationen med sin italienske man och om hennes väg från Princeton via CalTech i Pasadena till Stanford. Li leder nu Stanford Institute for Human-Centered Artificial Intelligence (Stanford HAI). Boken handlar om hennes arbete under åtskilliga år med ImageNet, liksom hur hon under en period var tjänstledig från universitetet och arbetade som forskningschef inom AI på Google Cloud. Li understryker vikten att AI-utvecklingen framöver hanteras så att den är etisk. Hon bärs av en stark tro på att AI kan tillföra mänskligheten mycket gott, men det är samtidigt tydligt att hon inte bara ser skäl till optimism utan även oro.

Skräckslagna stormakter (Svensk tidskrift 8 december)

8 DECEMBER 2023 Janerik Larsson: Skräckslagna stormakter Jag har just återvänt efter ett tvåveckorsbesök i Washington DC. Det är många intryck jag tagit med mig. En fråga som spelar en allt viktigare roll i bakgrunden i amerikansk samhällsdebatt och politik är relationen till Kina. När jag till de jag samtalat med ställt frågan hur det kommer sig att idag både vänster och höger i amerikansk politik enas i oron över Kina får jag olika svar. Det mest intressanta men för mig mest överraskande var svaret att ”Kina är större än USA”. Och det är ju såklart sant – åtminstone i vissa avseenden. Det bor fler människor i Kina än i USA. Men vad spelar det för roll, var min motfråga. Svaret är diffust. Storlek spelar alltid på något sätt roll i amerikansk debatt. Därför besattheten vid inrikespolitiska opinionsmätningar, tänker jag. Min nästa fråga är den mest naturliga: Vad tänker du dig att USA ska göra åt saken? Här spårar diskussionen ur och jag går vidare i samtalet. Men om man följer debatten så enas den yttersta högern och vänstern i någon sorts dröm om att man skulle kunna isolera Kina och dess roll i världen på ett sätt som skulle göra att man inte längre behövde oroa sig över att det bor fler människor i Kina än i USA. Hur som helst är de irrationella föreställningar som finns här tveklöst ett problem inte bara för USA utan även för EU. Det är svårt att föra en rationell Kinapolitik om det finns drag i amerikansk debatt av smått absurda föreställningar om att man på något sätt skulle kunna trolla bort Kina från jordgloben. Men å andra sidan sett så finns det i Kina en motsvarande, helt knäpp föreställning om att USA borde på att försvinna från samma jordglob. Hur spridd den är vet jag inte riktigt men jag vet vem som är denna tankemodells självutnämnde profet: Alex Lo, Kanadabosatt kolumnist i Hongkongtidningen South China Morning Post. Jag har länge prenumererat på den digitala utgåvan av SCMP och den innehåller fortsatt en hel del av intresse för den som är intresserad av vart Kina – och inte minst Hong Kong – är på väg. Men låt oss först titta på SCMP. SCMP fyller 120 år i år. Alibaba, det av det kinesiska kommunistpartiet föga uppskattade storföretag som Jack Ma grundade, köpte SCMP i slutet av 2015. Jack Mas position har undergrävts av regimen. Den mycket Kinakunnige Jojje Olsson har i ”Kinamedia” länge rapporterat intressant om Kina. Jojje är utsparkad från Kina eftersom han är alltför kunnig. Nu bevakar han Kina från Taiwan. Idag har SCMPs ledarskribenter och krönikörer, som Jojje Olsson påpekat i Kinamedia, närmat sig Pekings linje i sina texter. Uppgifter har sipprat ut om och hur känsliga nyhetsartiklar stoppats och hur nyhetsredaktionen läxats upp av tidningens regimlojala redaktörer. Jag rekommenderar en prenumeration på Kinamedia – det ger nog framöver viktigare Kinakunskap än en prenumeration på SCMP. Men så till Alex Lo. Han tycks mer besatt av sitt USA-hat än vad den samlade anti-Kina-rörelsen i USA är besatt av sin Kinaskräck. Alex Lo är nästan hysterisk i sin oro över att valet på Taiwan inte ska innebära en ökande lojalitet med kommunistregimen i Beijing. Planerna på en allians mellan de mera Kinalojala partierna på Taiwan har förmodligen definitivt skrotats. Om den nuvarande Taiwanregeringens politik skulle få väljarnas stöd nästa månad så hävdar Alex Lo att det betyder: ”get ready for World War III”. Hela Taiwanfrågan är uttryck för en absurd maktdröm hos det kinesiska kommunistpartiets ledning. Taiwan är en välskött demokrati och har därtill en mycket framgångsrik ekonomi. Taiwanesiska företag har betytt mycket för att bygga välståndet i Kina. Det finns i sak inget i Taiwans nuvarande politik som på något sätt är ett hot mot det stora land en del amerikaner alltså är så skräckslagna för. Alex Lo är mycket upptagen av vad han menar är demokratins förfall i USA. Han är särskilt oroad över de resurser det amerikanska försvaret förfogar över och hävdar att det inte finns några återhållande krafter i den amerikanska demokratin vilket gör att USA ”will become more repressive at home and aggressive abroad”. Som perspektiv på det förestående amerikanska presidentvalåret är det en smula udda. Men Alex Los slutsats talar klarspråk: ”The world should side more with China than the US or at least form their own non-aligned bloc as power bases for a multipolar world – because it’s America that will prove to be far more dangerous down the road. Forget everything you have been told. China may be the lesser of two evils.” Med ett europeiskt perspektiv är amerikansk Kinaskräck och kinesisk USA-skräck två problem som knappast har någon nära förestående lösning. Tvångsföreställningar är ingen bekväm väg framåt utan snarast ägnade att öka oron i världen. Som om det nu behövdes. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv och författare bland annat till boken ”Det långa loppet – om näringslivets opinionsbildning” (2021)

”Bonanzan för arbetare visar att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader” (tn.se 5 dec)

”Bonanzan för arbetare visar att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader” Tre krafter som formar arbetsmarknaderna – efterfrågan, demografi och digitalisering – har alla förändrats på ett sätt som gynnar arbetstagarna. Det skriver Janerik Larsson i en utblick mot omvärlden. Under två veckor i Washington DC har mina samtal i stort sett handlat om hur deprimerande alla jag mött tycker att utsikterna är inför presidentvalet i november nästa år. Demokraterna tycker att Joe Biden är inte bara för gammal utan också en i övrigt är allt annat än entusiasmerande. Den avsaknaden av entusiasm gäller också hans vicepresident Kamala Harris. En god vän har dock pekat på ett profilporträtt av henne i The Atlantic av Elaina Plott Calabro som hävdar att vicepresidenten är underskattad och kan överraska om hon efter valet får ta över presidentämbetet. Men det är många om… På den republikanska kanten är entusiasmen bland de jag mött inför tanken på fyra år till med Donald Trump obefintlig. Det kommer att handla om dennes narcissistiska ego och hans utkrävande av hämnd på de som inte minst efter presidentvalet den 3 november 2020 enligt Trumps åsikt svek honom genom att inte underkänna valresultatet. Nu ska hämnden utkrävas. Riktigt vad det kommer att handla om vet ingen riktigt men att det amerikanska demokratiska systemet kommer att vara hotet är det många som oroas av. Kommer USA att bli en diktatur är en allt vanligare fråga. ”Nu kan man se hur en ny tidsålder för arbetare kommer att omkullkasta konventionellt tänkande.” Men om man vänder bort blicken inför det perspektivet – utfallet av presidentvalet – är det en hel del som är spännande i amerikansk politik. Jag har särskilt fäst mig vid de olika analyser som pekar på hur traditionella föreställningar om vilka delar av väljarna som traditionellt röstar på det ena eller andra av de båda stora partierna håller på att förändras. Opinionsanalytikern Patrick Ruffini har i sin nyutkomna bok ”Party of the people – inside the multiracial populist coalition remaking the GOP” skisserat möjligheterna för det republikanska partiet att växa på ett oanat sätt. Då är perspektivet inte presidentvalet utan valen nästa höst till kongressen. Hela representanthuset väljs vartannat år och en tredjedel av senaten. Hur kongressvalen utfaller är viktigt för hur stark presidentmakten skulle kunna vara efter att den nye eller snarast nygamle presidenten installerats i januari 2025. Presidenten är inte allsmäktig vilket exempelvis Barack Obama fick uppleva som president med republikansk kongressmajoritet. Inför det perspektivet läste jag med intresse en artikel i senaste The Economist om hur man nu kan se hur en ny tidsålder för arbetare kommer att omkullkasta konventionellt tänkande. Ruffini är inne på sådana tankegångar i sin bok. Han pekar också ut områden i amerikanskt arbetsliv där orättvisorna lätt skulle kunna hanteras exempelvis genom att man inför ett bättre system för yrkesutbildning så att fördelarna för de högskoleutbildade inte skulle vara så stora som idag. Den tyska modellen med lärlingsutbildning är en sådan förebild menar han. ”Samtidigt som misstron mot fria marknader har hårdnat, har bevisen för att ojämlikheten ökar i den rika världen blivit allt svagare.” Få idéer är, skriver Economist, mer orubbliga än föreställningen att de rika blir allt rikare medan vanliga människor hamnar allt längre efter. Tron att kapitalismen är riggad för att gynna de rika och straffa arbetarna har format hur miljoner människor ser på världen, vilka de röstar på och vilka de skakar nävarna åt. Det har varit en sporre för politiska projekt på både vänster- och högerkanten, från Joe Bidens statsingripanden i ekonomin till Donald Trumps retoriska populism – och båda presidenternas handelspolitiska protektionism. Men är det sant? Samtidigt som misstron mot fria marknader har hårdnat, har bevisen för att ojämlikheten ökar i den rika världen blivit allt svagare. Löneklyftorna krymper. Sedan 2016 har de reala veckolönerna för dem som befinner sig längst ner i den amerikanska lönefördelningen ökat snabbare än för dem som befinner sig högst upp. Sedan covid-19-pandemin har denna lönekompression gått på högvarv; enligt en uppskattning har det varit tillräckligt för att vända en extraordinär 40 % av den löneskillnad före skatt som uppstod under de föregående 40 åren. Det pågår en bonanza för arbetarna. The Economist pekar också på en liknande utveckling i Europa. I Storbritannien har lönetillväxten varit sundare i botten av arbetsmarknaden; i Kontinentaleuropa bygger löneavtalen på högre ökningar för de lågavlönade. Långvariga trender i ojämlikhet ifrågasätts också. För ett decennium sedan blev Thomas Piketty, en fransk ekonom, ett känt namn genom att hävda att ojämlikheten hade ökat kraftigt. Nu läggs allt större vikt vid forskning som visar att de amerikanska inkomstskillnaderna, efter skatter och statliga transfereringar, knappt har ökat sedan 1960-talet. Tre krafter som formar arbetsmarknaderna – efterfrågan, demografi och digitalisering – alla förändrats på ett sätt som gynnar arbetstagarna. ”I den rika världen växer befolkningen i arbetsför ålder långsammare än någonsin.” Efter en stillastående inflation i mitten av 2010-talet bestämde sig USA:s centralbank för att elda på ekonomin i hopp om att det skulle få fler människor i arbete. Sedan, efter att covid-19 slagit till, släppte regeringarna i den rika världen på plånboken. I år är pandemin ett minne blott, men USA har fortsatt att ha underskott av en storlek som vanligtvis ses i depressioner eller krigstid. Som en följd av detta har efterfrågan på arbetskraft förblivit hög även när centralbankerna har höjt räntorna. Den högre efterfrågan har mötts av ett begränsat utbud på grund av demografiska förändringar. Under 2015 upphörde en långvarig global demografisk utdelning när Kinas befolkning i arbetsför ålder nådde sin topp. I den rika världen växer befolkningen i arbetsför ålder långsammare än någonsin och kommer förmodligen att börja minska i slutet av årtiondet. Detta bidrar till en stramare arbetsmarknad. Arbetslösheten i den rika världen, på mindre än 5%, är historiskt låg och sysselsättningsgraden i arbetsför ålder i mer än hälften av OECD-länderna är nära en rekordhög nivå. I takt med att befolkningen krymper kommer klyftorna i arbetskraften sannolikt att bli så stora att det är svårt att föreställa sig att politikerna släpper in tillräckligt många invandrare för att fylla dem. Samtidigt har digitaliseringen förändrat vem som tjänar mest på dagens arbetsmarknad. I slutet av 1900-talet ledde informationsrevolutionen till en kraftigt ökad efterfrågan på högskoleutbildade med hjärnor och datorkunskaper. Från Wall Street till den stora varuhuskedjan Walmart fick dessa stjärnor arbeta med att förändra hur företag gjorde affärer, med hjälp av nya verktyg som e-post och kalkylblad. I mitten av 2010-talet hade dock revolutionen mognat och lönepremien för högskoleutbildade började krympa. ”Denna guldålder kan vara sårbar.” År 2015 hade den genomsnittliga arbetaren i den rika världen med en kandidatexamen eller högre två tredjedelar mer i lön än den genomsnittliga gymnasieeleven; fyra år senare hade skillnaden minskat till hälften. Enligt en uppskattning har premien för vita akademiker som föddes i Amerika på 1980-talet varit lägre än den som de som föddes under något av de föregående fem decennierna åtnjöt. Generativ artificiell intelligens kommer sannolikt att förstärka denna utjämnande trend. Tidig forskning tyder på att AI-robotar ger en större produktivitetsökning för lågpresterare, vilket hjälper eftersläntrarna att komma ikapp de främsta. Och tills robottekniken har mognat kan AI öka värdet på den typ av uppgifter som bara människor kan utföra, t.ex. manuellt arbete eller känslomässigt stöd. Denna guldålder kan vara sårbar. En risk är att en lågkonjunktur slår till och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vid en nedgång tenderar de lägst betalda att drabbas hårdast. Ett annat hot är att regeringarna tar död på den. Joe Bidens industripolitik är ett problem. Faktum är att många möjligheter och stigande löner gör det onödigt att spendera skattebetalarnas pengar på att främja arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin. ”Bästa vägen till välstånd för alla är att öka storleken på den ekonomiska kakan.” Skydd, tullmurar och allmosor kommer att göra ekonomin mindre produktiv och mer sklerotisk, vilket innebär mindre av en belöning för alla. Om arbetarklassens tidsålder består kommer effekten att bli djupgående. Idén att kapitalismen sviker arbetarna är så genomgripande att den kan förklara varför människor konsekvent säger att de är missnöjda med tillståndet i ekonomin – även om de själva fortsätter att spendera fritt och gynnas av låg arbetslöshet. Idén har format åsikter om allt från farorna med invandring och lågkostnadstillverkare, till önskvärdheten av mer allmosor och högre tullar. Bonanzan för arbetare visar dock att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader för att arbetare ska klara sig bra – och att den bästa vägen till välstånd för alla är att öka storleken på den ekonomiska kakan. Om man bråkar för mycket om fördelningen riskerar man att guldåldern får ett för tidigt slut sammanfattar The Economist sin analys av en möjlig framtid. Frågan är givetvis också ur ett svenskt perspektiv när dessa tankar tränger in i den svenska samhällsdebatten. Där finns också stora möjligheter för drastiska förändringar av konventionellt tänkande. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Kvalitet i centrum för amerikansk skoldebatt (SvD 3 dec)

Kvalitet i centrum för amerikansk skoldebatt USA:s skolsystem har varit i blickfånget länge. Kombinationen av stark autonomi för skolorna och oberoende kontrollinstanser ger framgång. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Jag träffade Will Marshall första gången när jag bodde i Washington DC under några år i mitten av 1980-talet. Han var en av grundarna av Democratic Leadership Council som var Bill Clintons initiativ för att få demokraterna att gå i nya riktningar, och som var språngbrädan för hans mitten-vänster-presidentkampanj 1992. Marshall grundade tankesmedjan Progressive Policy Institute 1989 och PPI blev en samlingsplats för de ”nya demokraterna”. När jag nyligen besökte den amerikanska huvudstaden samtalade jag med Marshall om PPI:s program Reinventing America’s schools. Att återskapa kvaliteten i det amerikanska utbildningssystemet har länge varit en viktig utmaning eftersom skolans kris i lika hög grad är en fråga där som i Sverige. Att jämföra Sverige och USA på detta område är komplicerat, men det finns insikter att ta hem från USA. PPI:s projektReinventing America's Schools har till uppgift att modernisera USA:s föråldrade offentliga K-12-skolor och säkerställa kvalitetsskolor för alla. Med detta menar Marshall i första hand en förändring av hur skolorna organiseras, styrs och hålls ansvariga. Den gamla modellen består i att lokala skolstyrelser äger och driver i princip alla offentliga skolor genom centrala distriktsbyråkratier och kollektivavtal med lärarfacken. Den nya modellen, som PPI kallar 21st Century Schools, gör det möjligt för människor att ansöka om en charter, ett kontrakt, från en offentlig styrelse för att etablera nya typer av offentliga skolor. Skolans autonomi är en grundpelare. De flesta beslut, inklusive att anställa och avskeda lärare, fattas av skolledare och inte av distriktsbyråkrater; möjligheten för föräldrar att välja en annan offentlig skola än den som distriktet tillhandahåller, och verkligt ansvar på skolorna för resultat. Charterskolor som inte uppfyller villkoren får stänga. Nyckeln till att få skolvalet att fungera är en stark styrelse som bemyndigas att bevilja och återkalla charter, säger Marshall. PPI förespråkar offentligt skolval. Inte den republikanska versionen av skolval som i huvudsak ger föräldrar offentliga medel (genom kuponger) för att betala för privata (och religiösa) skolor. Marshall själv har varit engagerad i den amerikanska huvudstadens skolstyrelse, Washington DC Public charter school board, som bidragit till att kraftigt höja kvaliteten. Andra centrala institutioner i det pågående reformarbetet på skolområdet är NACSA, National association of charter school authorizers, och CREDO, Center for research on education outcomes, på Stanforduniversitetet som påvisat vikten och värdet av självständiga initiativ. I vårt samtal berättar han att i en del delstater låter republikanska administrationer vem som helst sätta upp skolor. Det kommer i längden inte att fungera, menar han. De friskolesystem, (charter schools), som finns i många delstater, kommer inte att kunna leverera kvalitet om de inte styrs av oberoende instanser som upprätthåller undervisningens kvalitet. Detta är, säger han, den centrala framtidsfrågan. För egen del är det jag tog med mig från samtalet med Marshall, frågan om när kvaliteten på allvar åter blir den verkligt centrala frågan i svensk skoldebatt.