Redan allvar för Labours styre (SvD 26 okt)

Redan allvar för Labours styre Även om den långa mandatperioden bara börjat kommer den första budgeten att bli avgörande för det nya Labourstyret. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Krisen i brittisk politik och ekonomi kommer att stå i fokus när finansminister Rachel Reeves presenterar sin budget på onsdag den 30 oktober. Brittisk politik har efter folkomröstningen om brexit den 23 juni 2016 präglats av dramatik. Brexit-anhängarnas löften om en lysande framtid överlevde Boris Johnsons segerval i december 2019, men därefter har det gått utför. Efter otaliga kriser avgick Johnson i september 2022. Hans efterträdare Liz Truss avgick efter 49 dagar. Hennes efterträdare Rishi Sunak, som varit Johnsons finansminister, förlorade sedan valet i juli i år. Labourledaren Sir Keir Starmer lovade när han tillträdde förändring och stabilitet efter 14 år med kaos under de konservativa regeringarna. Men tiden efter valet har innehållit en hel del politisk turbulens. Efter budgetpresentationen förväntas mer av den varan. Robert Colvile, politisk kommentator i Sunday Times, skriver att det kan tyckas märkligt att alla medier nu, knappt tre månader in i en femårig mandatperiod, talar om budgetpresentationen som ett avgörande ögonblick: ”Det här parlamentet har fortfarande gott om tid på sig, och Labour kommer att behålla en ointaglig majoritet vad som än händer. Men de beslut som finansminister Reeves fattar nu kommer att bestämma kursen för hela den här regeringen och de politiska strider den måste utkämpa.” Andrew Rawnsley skriver i sin tur i The Observer att Reeves inte kommer att bli älskad för sin tuffa budget. I bästa fall tror han att hon bli respekterad för den. Han pekar vidare på att det finns de i Labour som befarar att det som nu kommer, kan få lika katastrofala följder som Truss finansminister Kwasi Kwartengs minibudget. Den ledde till det finansiella kaos som tvingade Liz Truss att avgå. En rad skattehöjningar förväntas nu. Oavsett vilka de specifika besluten blir kommer den totala omfattningen av skattehöjningar att skapa debatt. Reeves vill få in 40 miljarder pund genom en kombination av skattehöjningar och nedskärningar. Hon har också lovat ett slut på åtstramningarna varför den allra största delen måste komma från skattehöjningar. Väljarna måste, skriver Colvile, acceptera att skattehöjningarna är Tories fel. Labours kollaps i opinionsundersökningarna efter valet tyder på att det inte är självklart. Därtill är frågan om väljarna köper budskapet att högre skatter kommer att förbättra de offentliga tjänsterna. De företag och investerare som Labour uppvaktade i opposition måste övertalas att acceptera stora skattehöjningar. De långa räntorna har krupit upp till Liz Truss nivåer igen. Med tanke på att Storbritannien lånar till statsskulden kommer minsta skakning i marknadens förtroende att öka kostnaden för att betala av skulden. Eftersom lånen är så dyra måste regeringen dessutom fokusera på projekt som verkligen ger ekonomisk avkastning, snarare än att kategorisera alla slags utgifter som ”investeringar”. Det är ett trick som marknaderna kommer att genomskåda på ett ögonblick, skriver Colvile. Det kommer därför ytterst vara finansmarknadernas dom som avgör hur budgeten tas emot. Den nytillträdda regeringens öde kan därför avgöras redan i nästa vecka.

Svenska politiker borde intressera sig mer för Norden (Smedjan 21 oktober)

Janerik Larsson:Svenska föreställningar Svenska politiker borde intressera sig mer för Norden och mindre för kampen mot Donald Trump. Janerik Larsson har läst journalisten Bengt Lindroths nya bok om Sverige, Norden och folkhemstanken. JANERIK LARSSON 21 OKTOBER 2024 ”Sverige är inte längre den förebild eller föregångare, det avundsvärda modelland som de andra antas se som sin givna gruppledare.” Så skriver den Norden-sakkunnige journalisten Bengt Lindroth i den nyutkomna boken Homo affectus – Sverige, Norden och folkhemstanken (Atlas). Med de andra avses de samhällspolitiska ledarna i Danmark, Norge och Finland. För egen del tror jag att bilden av Sverige som nordiskt modelland främst är en svensk föreställning, som i hög grad kan förknippas med Olof Palmes tid som socialdemokratisk partiledare. Lindroths bok är fylld av historiska insikter om våra tre grannländer. I synnerhet är det Danmark han pekar på – landet som ”blivit något av ett försökslaboratorium dit politiker, samhällsvetare och debattörer i det mer trögrörliga och ofta ideologiskt förkalkade Sverige vänder sig för att finna råd inför framtiden”. Jag tror att folkhemstanken bättre förstås om den inte främst kopplas till Per Albin Hansson. Folkhemstanken är bokens huvudtema, men jag tror att den bättre förstås om den inte som i boken främst kopplats till Per Albin Hansson utan till den danske prästen och folkbildaren N F S Grundtvig (1873 – 1872). Då blir inte folkhemstanken inte främst en svensk och socialdemokratisk uppfinning. Lindroth pekar också på norska och finländska politiker i det borgerliga lägret som varit föregångare och vägvisare för den nordiska folkhemstanken. I boken återkommer författaren i negativa tongångar till den svenska friskolemodellen som ju är både svenska liberalers och svenska socialdemokraters stora hatobjekt just nu. Men Lindroth lyfter också fram den norska sociologen Grete Brochmanns mångåriga skärskådande av den svenska invandringspolitiken. I det sammanhanget pekar han på hur såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar i sin förvirring saknade karta och kompass i det första mötet med Invandrarsverige: ”Detta var terra incognita. Det dröjde till exempel in på 1990-talet innan finskspråkiga grundskolor kunde etableras i lite större skala under den borgerliga friskolereformen.” Det råder inget tvivel om just den reformens betydelse för otaliga invandrarungdomars väg in i ”folkhemmet” tack vare många långsiktiga friskolesatsningar på kvalitet och ordning. Att avskaffa detta vore verkligen att bryta med det som är Lindroths argumentation för att vi ”måste börja med barnen”.numerera p Smedjan! Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning. Lindroths kritik mot dagens socialdemokratiska ledning återkommer i boken. Den bästa illustrationen är när han tar upp Magdalena Anderssons resa till USA förra året för att låta sig inspireras av den politiska kampen mot Donald Trump. Där har vi inget att lära, konstaterar Lindroth: ”Sverige är sedan länge alldeles för USA-stajlat, Vilket är ett av problemen med hela vår kulturella självbild och med tidsandan. Kanslifolket inom alla partier borde resa, se och hämta sina referenser mer ute i Europa och i närregionerna. Något som tyvärr Sverigedemokraterna varit bättre på. Den europeiska verkligheten kryper allt tätare inpå oss. Det är i den vi lever och bor.” Så sant. JANERIK LARSSON Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Janerik Larsson: Hur står det till med demokratin i USA? (Svensk tidskrift 18 okt)

18 oktober 2024 Janerik Larsson: Hur står det till med demokratin i USA? Den frågan står högt på agendan i den pågående presidentvalrörelsen. Frågan om den amerikanska demokratin har stått på debattagendan sedan 1776 då självständighetsförklaringen offentliggjordes i Philadelphia den 4 juli 1996. Då hade frihetskriget från Storbritannien pågått ett drygt år. USA:s författning tillkom därefter i två steg som i hög grad påverkades av det pågående kriget. Både självständighetsförklaringen och den andra författningsversionen tillkom under intensiv debatt. Den färdiga versionen avslutades den 17 september 1787. Därefter ratificerades den av delstaterna och New Hampshires godkännande den 2 juli 1788 innebar att författningen trädde i kraft. Det har skrivits mycket om dessa båda politiska processer men skeendet har också ägnat en serie musikaler. 1969 hade musikalen ”1776” premiär på Broadway och den har återkommit där 1997 och 2022 då jag själv såg den där. Den mest framgångsrika musikalen om denna period är ”Hamilton” som kom till Broadway 2015 och som senare turnerat i hela världen. Den handlar om en av periodens viktigaste och mest fängslande gestalter, Alexander Hamilton. 2019 hade musikalen” What the constitution means to me” av Heidi Shreck premiär på Broadway. Den handlar om det Schreck menar saknas i författningen. Där fokuseras precis som i de andra musikalerna på den kompromiss om synen på de svarta slavarna som funnits sedan det sena 1700-talets kompromisser om självständighetsförklaring och författning. Både debatten och musikalerna ställer frågor om demokratin i USA som säkert kommer att återfinnas på samhällsagendan långt efter årets val av president och kongressledamöter. Ed Luce, som är USA-kommentator i Financial Times, gör få historiska kopplingar när han nyligen recenserade tre nya böcker om amerikansk politik. Hans sammanfattande fråga är i stället om det var den politiska utvecklingen på 1990-talet som förstörde tilltron till demokratin. Faktum är dock att samma oro som fanns på 1990-talet och som finns idag också finns i de intensiva debatterna under det sena 1700-talet. Den första boken är boken When the Clock Broke av John Ganz. Den ger en återblick på det tidiga 1990-talets USA. Titeln på Ganz bok är hämtad från ett tal 1992 av högerpopulisten Murray Rothbard som då lovade att bryta ”den amerikanska vänsterliberalismens klocka”. Denna obskyra deklaration av en vad Luce kallar en libertariansk knäppskalle antar profetisk form tre decennier senare, skrivet Luce. Ganz skriver om hur Patrick Buchanan och David Duke misslyckades i de republikanska primärvalen 1992. Buchanan hade varit talskrivare till Ronald Reagan. Han attackerade George HW Bushs republikanska etablissemang. Duke var en tidigare ledare för Ku Klux Klan som öppet vädjade till vit rasism. Duke samlade mindre än en procent av primärvalsröster. Buchanans nostalgisk gav däremot Bush Sr skrämselhicka. Sedan vann Bill Clinton presidentvalet och Bush, Buchanan och Duke försvann till historieböckerna. Luce menar att Ganz implicita argument är att USA:s tro på demokratin började vittra sönder i början av 1990-talet. Systemet hade klarat sig undan fascismens och kommunismens yttre hot. Nu skulle det börja implodera inifrån. Amerikanerna var redan arga innan lågkonjunkturen slog till 1991, eftersom de var präglade av Reagans högkonjunktur i slutet av 1980-talet. Efter år av hög tillväxt och kraftiga uppvärderingar hade medianhushållet det sämre ställt i slutet av 1980-talet än i början. Den breda medelklassens tro på den amerikanska trosbekännelsen började brytas ner. Detta var också början på 1990-talets kulturkrig. Det är ett mått på Clintons skicklighet som politisk aktör att 1990-talet registreras som hans. Som Ganz påpekar bör Clinton dock dela ”sitt” decenniums arv med dess förlorare, i synnerhet de män som förebådade ”den nationella förtvivlans politik”. En av ”förtvivlans produkter” är ett försvinnande förtroende. Det inkluderar misstro mot att någon institution skulle tala sanning. Alla har en ondskefull agenda. Konspirationsteorier fyller tomrummet. Det skriver BBC-journalisten Gabriel Gatehouse om i boken, The Coming Storm. Begreppet ”den kommande stormen” är lånat från konspirationsrörelsen QAnon. QAnon-anhängare är ständigt på jakt efter ett tecken på att dagen kommer då rättfärdiga amerikaner återtar sin nation. Luce kopplar i sin text till det faktum att den paranoida stilen har ökat och avtagit genom USA: s historia – från det invandrarfientliga Know Nothing-partiet på 1850-talet till Joe McCarthys kommunistskräck ett sekel senare. Den tredje boken Luce kommenterar är Robert Kagans Rebellion, som varnar för vad som står på spel. I England kommer människor den 5 november att tända bål till minne av Guy Fawkes, den katolska reaktionären som 1605 försökte spränga parlamentet i luften. Donald Trumps mål är att förstöra den amerikanska demokratin, enligt Kagan. Luce delar Kagans oro över vad som står på spel. För Kagan är Trump verktyget för de vita kristna som vill avskaffa medborgarrättstiden framsteg och återställa något som liknar det tidiga USA:s rasåtskillnad. ”Den fråga som bar Trump var ras, inte ekonomi”, skriver Kagan om valsegern 2016. Detta trots att miljontals av dem som röstade på Trump 2016 valt Barack Obama framför Mitt Romney 2012. Luce konstaterar att Kagan inte förklarar varför så många latinamerikanska och i allt högre grad afroamerikanska väljare har gått över till Trumps MAGA-läger. Även om den är en viktig del av Trumps dragningskraft är vit nationalism en nödvändig, men inte tillräcklig förklaring till vad som driver MAGA. Buchanan kandiderade 1996 för den republikanska nomineringen men med än mindre framgång än 1992. Buchanans paroll ”America first” – lånat från den nazistsympatiserande Charles Lindbergh i början av 1940-talet – finns där för Trump att använda. Vi kommer, skriver Luce, att höra dessa ekon dag och natt fram till valdagen – och möjligen mycket längre. Det är denna avslutning som är värd att ta fasta på. Den debatt som pågått sedan nationens födelse kommer att fortsätta. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.

Lång väg bort från korruptionen (SvD 12 okt)

Krönika Larsson läser Janerik Larsson: Lång väg bort från korruptionen Den nya, breda koalitionsregeringen omges ännu av positiva förväntningar. Men landet är i kris, efter årtionden av korruption, vanstyre, ojämlikhet och utbrett våld. Janerik Larsson Publicerad 14:30 Följ skribentSluta följa Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Efter många års kamp mot rasåtskillnadssystemet apartheid, och för rättvisa och jämlikhet, höll Sydafrika sitt första demokratiska val 1994 efter övergången från apartheidregimen. Trots det är landet efter årtionden av korruption och vanstyre i kris, med ojämlikhet, utbrett våld, annan kriminalitet och ett elnät i förfall. Så sammanfattades läget inför parlamentsvalet i maj. Resultatet blev att det gamla, genomkorrumperade maktpartiet ANC (African National Congress) förlorade sin maktposition och ersattes av en bred koalitionsregering. I den självständiga nättidningen Daily Maverick kan man ta del av statistiken för valdeltagandet från 1994 till i dag. 1994 röstade 87 procent av de röstberättigade, 2019 var den siffran 66 procent och i årets val 59 procent. Tilltron till demokratin har sjunkit påtagligt. I Daily Maverick kan man också läsa om hur inblandad landets justitieminister Thembi Simelane var i en av de största korruptionsskandalerna (VBS Banken). Vägen bort från ekonomisk misskötsel kombineras nu med en utrikespolitik som kopplar landets regering till BRIC-staterna, där såväl Ryssland som Kina samt rader av andra föga demokratiska regimer huserar. På World Crime Index, som listar städer med högst brottslighet, finns på tio-i-topp-listan fem sydafrikanska städer: Pietermaritzburg (1), Pretoria (2, en av landets tre huvudstäder), Johannesburg (5), Durban (6) och Port Elisabeth (7). På övriga platser på listan finner man Caracas, Rio de Janeiro, Salvador (Brasilien) och Memphis (Tennessee, USA). Sydafrika står för en stor andel av Sveriges totala export till Afrika söder om Sahara. Antalet svenska företag etablerade i Sydafrika har ökat kontinuerligt och bland de största svenska företagen finns till exempel ABB, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Volvo, Scania, Securitas, Tetra Pak och Sandvik. Sverige var inblandat i en av de många ljusskygga korruptionsaffärer i Sydafrika som avslöjats. Den nya, breda koalitionsregeringen som tillträtt efter valet omges ännu av positiva förväntningar. Men vägen bort från ekonomisk misskötsel kombineras nu med en utrikespolitik som kopplar landets regering till BRIC-staterna, där såväl Ryssland som Kina samt rader av andra föga demokratiska regimer huserar. I amerikanska Foreign Policy intervjuas Sydafrikas utrikesminister Ronald Lamola som nämns som en tänkbar efterträdare till president Cyril Ramaphosa. Det är en avslöjande intervju där Lamola bland annat ställs inför frågan varför regeringen agerar så aggressivt mot Israel men inte mot Rysslands krigföring i Ukraina. Förklaringen som Lamola har är att Ryssland är hotat av Nato. Onekligen ett avslöjande resonemang. Likaså försvarar Lamola att Iran nu accepterats som medlem i BRICS. Lamola hävdar att BRICS ger Sydafrika tillgång till internationell finansiering och internationella marknader. Om det resonemanget kommer att leda till positiva resultat får framtiden utvisa. På listan över ekonomisk frihet (Economic Freedom Index) ligger Sydafrika i dag på plats 111 av 176 stater som rankats. Nedgången var brant under den förre presidenten, Jacob Zuma (2009–2018). Hur demokratin och ekonomin i Sydafrika kommer att utvecklas i det sällskap av föga demokratiska länder BRICS erbjuder, ter sig som en öppen fråga. Janerik Larsson

Skoningslös skildring av norsk socialdemokrati (SvD 6 okt)

Skoningslös skildring av norsk socialdemokrati Dagspressjournalisterna Steinar Suvatnes och Jørgen Gilbrants bok om norska S har blivit en sensation och utlöst en rad debatter. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se "Arbeiderpartiet passar inte att vara i opposition”, skriver de norska dagspressjournalisterna Steinar Suvatne och Jørgen Gilbrant i boken ”Partiet – en innsideberetning om Arbeiderpartiets fall” (Gyldendal, 2024). Boken har blivit en sensation och utlöst en rad debatter. Framför allt om det faktum att boken i hög grad är baserad på samtal med ledande politiker som framträder anonymt. Jens Stoltenberg lämnade norsk politik kort efter valnederlaget 2013 för att bli generalsekreterare i Nato. Han pekade ut sin utrikesminister Jonas Gahr Støre som efterträdare. Boken är fokuserad på Støre och dennes, enligt bokens anonyma intervjuer, olämplighet som partiledare. Støre hade mindre än ett års erfarenhet som ledamot av Stortinget när han blev partiledare. Problemen med Støre är enligt författarnas intervjupersoner att han väljer fel personer till maktpositionerna i partiet, att han inte är lyhörd och att han inte förstår arbetarrörelsens gräsrötter. Dessutom kommer han från en borgerlig, förmögen familj och saknar egentlig förankring i partiet han anslöt sig till som vuxen. Redan i bokens förord heter det att stora delar av det norska samhället önskar fortsatt socialdemokratisk politik, men att partiets ledning i dag inte är den rätta för att bedriva en sådan politik. I recensionen av boken i tidningen Dagbladet skriver recensenten att boken är en present till oppositionsledaren och tidigare stats­ministern Erna Solberg. Man skulle kunna tro att boken sammanställts av konservativa spinndoktorer. Boken är fylld av skoningslösa personporträtt, liksom skildringar av maktkamper och intriger under Arbeiderpartiets dramatiska fall i opinionen de senaste tio åren. Støre själv tycks ointresserad av de opinionsundersökningar som ger honom kritik för hur han bedriver politiken, hur han framträder, vad han prioriterar och hanterar personfrågor. Det väcker däremot stor frustration hos hans medarbetare. Man kan anta att många av dem som förlorat sina positioner under åren utgör källorna till boken, som bygger på 70 djupintervjuer. Därtill intervjuas Støre, vice partiledarna Jan Christian Vestre och Tonje Brenna, samt partisekreteraren Kjersti Stenseng. Skulle man kunna skriva en liknande bok om det svenska socialdemokratiska partiet? Det finns en sådan ansats i SvD-reportrarna Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons bok ”Högt över havet – så övergav Sverige alliansfriheten” (Bonniers 2024). I den skildras Magdalena Andersson på ett sätt som har likheter med den norska bokens porträtt av den norske socialdemokratiske ledaren. Strömberg/Nilsson skriver om Magdalena Andersson att hon ”deltog länge inte alls i den grundläggande tävlingen i politiken, den att bli förtroendevald, att vinna folkets röst. En elitist som ibland kan ha så stora svårigheter i enklare sociala sammanhang att människor uppfattar henne som arg eller otrevlig”. Vad skulle 70 anonyma djup­intervjuer ge för resultat?

Janerik Larsson: Så nära var Sverige en ’kompromiss’ om löntagarfonderna (Svensk tidskrift 4 oktober 2024)

4 oktober 2024 Janerik Larsson: Så nära var Sverige en ’kompromiss’ om löntagarfonderna Hur kom det sig att näringslivsopinionen under den andra halvan av 70-talet var så tyst, ja närmast accepterande, om löntagarfonderna? Jag övergick i januari 1980 från mitt tidigare jobb som ledarskribent på Sydsvenskan till att bli chefredaktör och ansvarig utgivare på SAFs, Svenska Arbetsgivareförenings tidning ”Arbetsgivaren” som jag snabbt döpte om till SAF-tidningen. Löntagarfondsfrågan hade inledningsvis upplevts som en fråga för Industriförbundet och där fanns mycket tydligt en inriktning som gick ut på att försöka hitta en ”kompromiss” det vill säga ja till löntagarfonder. Frågan var bara hur dessa skulle utformas? En del anställda toppdirektörerna i dåtidens storföretag såg uppenbart med viss sympati framför sig att deras dåvarande ägare skulle ersättas av fackföreningsmän och socialdemokratiska politiker. Jag tror man menade att dessa säkert skulle ge de anställda VD-arna ett friare mandat att styra och ställa i sina företag. Det som hände sedan var att en opinion bestående av i första hand ägare till medelstora och små företag började inse vad hotet från löntagarfonder skulle innebära. Viktigt var också det principiella perspektivet som även fördes fram exempelvis av professor Assar Lindbeck som var övertygad om att löntagarfonderna skulle hota både effektiviteten i ekonomin och även demokratin. Som en motpol till kompromisstänkandet på Industriförbundet kom SAF under sin ordförande Curt Nicolin att kraftfullt engagera sig i löntagarfondsdebatten. SAFs informationschef Sture Eskilsson, som jag kom att efterträda 1990, spelade en nyckelroll tillsammans med KREABs ägare Peje Emilsson. Vi var många som då kom ihåg att Joseph Schumpeter redan 1942 fört fram tesen att kapitalismen självt skulle avskaffa sig genom att den välbeställda borgarklassen skulle sträva efter en ekonomisk modell baserad på förvaltning i stället för på konkurrens och marknadsekonomi. Schumpeter förutspådde att borgarna skulle avskaffa kapitalismen och helt demokratiskt införa socialism. Det hade kunnat hända i Sverige på 1980-talet. Det perspektivet finns det anledning att fundera över idag. Pandemins kanske minst belysta aspekt är hur den ledde till en stark övertro på statens och politikernas möjlighet att styra ekonomin på ett vist sätt. Detta har kompletterats av en klimatpolitisk opinion som lett till en oanad återkomst för ”industripolitik” dvs en utveckling av ekonomin som styrs av politiska beslut i stället för av marknaden. Som chefredaktör för SAF-tidningen lyfte jag fram löntagarfondskritiska företagarröster vilket påverkade utvecklingen. Jag minns också väl hur en del storföretagsledare reagerade negativt på detta. Idag talas det på vänsterkanten idag om att börskapitalet ”kontrolleras” av alltför få trots att staten och löntagarnas försäkringsinstitutioner är börsens verkligt stora ägare. I stället för att ställa frågor om hur ett ökat privatägande kan öka effektivitet och konkurrenskraft i svensk ekonomi utmålas sådana aktörer som verkligen gör ett lysande jobb som något så hemskt som ”riskkapitalister”. Det finns en dröm om kapitalism utan kapitalister – och det var väl det som Schumpeter såg framför sig som kapitalismens slutpunkt. Så nog finns det anledning även så här långt efteråt att fundera över lärdomarna från löntagarfondsstriden. Vilka står idag på barrikaderna i en tid då ”industripolitik” blivit en genväg till offentliga medel och till politiskt attraktiva företagssatsningar oavsett hur marknadsmässiga de egentligen är? – – – Janerik Larsson var chefredaktör på SAF-tidningen1980 -1985, informationschef på SAF 1990 – 1995, vVD på Kinnevik 1995 – 2000, ansvarig för public affairs på Kreab 2000 – 2005 samt vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Idag är han rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Han skriver regelbundet i Svenska Dagbladet om internationell mediedebatt.