Dör Gandhis Indien långsamt? (SvD papperstidn 24 april)

Dör Gandhis Indien långsamt? Janerik Larsson I ett tal i San Francisco nyligen sände Indiens försvarsminister Rajnath Singh ett kraftfullt budskap till Kina. Talet riktade sig till den stora indisk-amerikanska befolkningen. Han underströk att Indien under premiärminister Narendra Modis ledning är ett mäktigt land på väg att bli en av världens tre största ekonomier. Men en essä i Foreign Affairs pekar snarare på att Indien under Modi är på väg att bli en svag ekonomi. Den pågående gränskonflikten med Kina påverkar hur Indien ser på relationen till Ryssland och USA. Singh menar att Indiens relation till Ryssland kan vara god, utan att det påverkar relationen till USA. När president Joe Biden i slutet av förra året arrangerade sitt ”Toppmötet för demokrati” var Narendra Modi en av de tolv världsledare som talade i samma plenarsession som Biden. Många som följer utvecklingen i Indien under Modis hindunationalistiska styre anser dock inte att landet längre förtjänar benämningen ”världens största demokrati”. I boken ”To kill a democracy – India’s passage to despotism” (Oxford University Press) av Debashish Roy Chowdhury och John Kean, tecknas ett perspektiv på den dystra utvecklingen. Roy Chowdhury sammanfattar det som sker med att ”Gandhis Indien dör en långsam död”. Hinduextremisten Nathuram Vinayak Godse som mördade Gandhi, den indiska självständighetens fader, är i dag föremål för en intensiv personkult. Och forskningsinstitutet Varieties of Democracy (V-Dem) som följer demokratiernas utveckling, kallar Indien en valautokrati: en vald stark man leder. New York Times bevakar noga den hindunationalistiska förföljelsen av muslimer (15 procent av befolkningen) och kristna. Evangeliska kristna ses av hindunationalisterna som ett hot mot deras mål att göra Indien till en stat enbart för hinduer. Kristna organisationer som arbetar för att frälsa fattiga hinduer förföljs, och kristna ”omvänds” till hinduismen under våld eller hot om våld, enligt New York Times. Indiens hindunationalister har också andra utmaningar. I Uttar Pradesh har regeringen att hantera 100 000 heliga kor som driver omkring eftersom de inte längre kan mjölkas, men inte heller får slaktas. Målet är att hantera detta problem före parlamentsvalet i maj 2024. Bland annat ska man samla in och använda all kogödsel på olika sätt. Någon ordentlig opposition tycks svår att finna. Arvind Subramanian, ekonomisk chefsrådgivare till Indiens regering 2014–2018, skriver i Washington Post om hur det liberala Indien försvagats. Familjen Gandhis kongressparti spelar en allt mindre roll i landets politik. Dessutom rasar ännu debatten om vad som egentligen hände under pandemin. Regeringens oförmåga att hantera covid ledde till många fler dödsfall än vad som redovisats. Vikram Patel, professor i global hälsa på Harvard Medical School, pekar på faran av att inte reda ut vad som hände när Indien drabbades så hårt av pandemin. Den sorg och det hat som finns i landet i dag måste hanteras. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Handlar kriget egentligen om gas? (SvD papperstidningen söndag 10 april)

Handlar kriget egentligen om gas? Janerik Larsson Är det hänsynslösa ryska kriget mot Ukraina inriktat på att erövra östra Ukrainas mycket stora reserver av naturgas och olja? Det menar den kanadensiske affärsmannen och politikern David Knight Legg i en artikel i Wall Street Journal. Östra Ukrainas naturgasreserver är de näst största i Europa och har ett uppskattat värde av tusen miljarder amerikanska dollar med dagens prisnivå. Oljereserverna beräknas vara värda 400 miljarder dollar och därtill kommer koltillgångarna – den sjätte största kolreserven i världen. Rysk kontroll av de geopolitiskt strategiska hamnarna vid Svarta havet och Azovska sjön skulle göra att Ryssland kontrollerar energiförsörjning till europeiska och asiatiska marknader. Putins militär har kontroll över Donbas, centrala Luhansk och Donetsk där Ukrainas energiinfrastruktur finns. Legg pekar på att den brutala attacken mot Mariupol kan ses med samma perspektiv. Staden är en central knutpunkt till det 2014 erövrade Krim och stadens hamn är central för utskeppning från Donetsk och Luhansk. När Putin erövrade Krim fick Ryssland Sevastopol och Ukrainas rika energitillgångar i Svarta havet värda hundratals miljarder. Dessa tilldelades det ryska energibolaget Gazprom och Putin fick därmed en exklusiv ekonomisk zon i Svarta havet under den ryska marinens kontroll. Det förs redan en omfattande debatt om hur Europa framöver ska bli mindre beroende av rysk olja och gas. Legg argumenterar för att västdemokratierna måste bedriva en mer aktiv energipolitik. Det är här det finns fria marknader och företag som arbetar för innovationer: renare bränslen, kärnkraft, geologisk lagring av kol- dioxid (carbon capture) och vätgas. Den kanadensiska provinsen Albertas konservative partiledare Jason Kenney, som tidigare var ledamot av Kanadas konservativa regering, vann valet i provinsen i april 2019. Legg ledde som partiledarens strategiska rådgivare arbetet med regeringsbildningen. Han har en imponerande bakgrund både från den akademiska världen (Harvard, Oxford) och från olika tunga näringslivs- uppdrag (McKinsey, Commonwealth Bank mm). Alberta har världens fjärde största oljereserver – i huvudsak i oljesand – och är en av världens största producenter av naturgas. Det har lett till en ständigt på- gående konflikt mellan Albertas regeringschef Jason Kenney och Kanadas premiärminister Justin Trudeau om hur man ska se på Albertas energirikedomar. Trudeau vill begränsa eller kanske helt avbryta olje- och naturgasutvinningen i Alberta, men Ukrainakriget har lett till att det perspektivet nu ses på annat sätt än tidigare. USA:s president Joe Biden är likt Trudeau stark motståndare till fossila bränslen, men nu har ländernas energiresurser fått en helt annan betydelse. Hur ser framtiden för västvärldens energipolitik ut? Legg pekar i sin artikel på ett perspektiv som sannolikt inte kan förbises i den geopolitiska energidebatten framöver. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Vindarna vänder i Norge och Danmark (11 april)

Vindarna vänder i Norge och Danmark Medan Sverige och Finland diskuterar Nato, omprövar Norge och Danmark relationen till EU. Janerik Larsson Publicerad 17:30 Det norska socialdemokratiska partiet, Arbeiderpartiet, har två gånger kämpat för att få Norge med som medlem i EU. Idag är Norge medlem i EES, som kan beskrivas som ett begränsat EU-medlemskap med stora skyldigheter att följa EU-politik utan medlemskapets inflytande. De norska folkomröstningarna 1972 och 1994 slutade båda med nej till medlemskap: 1972 röstade 53,5 procent emot och 1994 52,2 procent. 1994 hade den norska folkomröstningen föregåtts av att först Österrike, sedan Finland och därefter Sverige, sagt ja till EU-medlemskap. Det övertygade inte en majoritet i Norge. Nu har Norge åter en socialdemokratisk statsminister som är en stor EU-vän, och frågan om den norska EU-relationen har väckts av starka partiföreträdare. Den norska regeringens andra parti, Senterpartiet, har alltid varit EU-motståndare. I stortinget är regeringen för sin majoritet beroende av stöd från de två partierna till vänster om Arbeiderpartiet. Från dem väntar inget stöd för EU-medlemskap. Både norsk och dansk nationalism har hämtat näring ur en ökad misstro mot EU:s överstatlighet. Även i svensk samhällsdebatt hörs röster som kritiserar en EU-centralism som inte tar hänsyn till hur de nordiska länderna utformar sina samhällen. Danmark fick 1993 både undantag från eurosamarbetet (vilket Sverige inte har), och genom EU-staternas så kallade Edinburghbeslut undantag från försvarspolitiska EU-beslut. Med tanke på att Danmark är ett av de mest engagerade Nato-länderna ter sig detta något sällsamt. Med tanke på att Danmark är ett av de mest engagerade Nato-länderna ter sig detta något sällsamt. Om Nato-frågan kommer vara central i finländsk och svensk samhällsdebatt under året kommer förmodligen den danska folkomröstningen den 1 juni om landets rätt att inte delta i EU:s försvarssamarbete däremot inte bli lika viktig i dansk debatt. Internationella avtal kräver folkomröstningsbeslut i Danmark, men allt sedan 1993 har det varit svårt att övertyga medborgarna om att besluta om Edinburgh-undantagens avskaffande genom folkomröstning. 2015 sade 53,1 procent av danskarna i en folkomröstning nej till att avskaffa ett annat undantag, drygt 20 EU-lagar som gäller juridiska frågor, som skilsmässor, samarbete mot trafficking och terrorbrott, samt en del asylrättsliga frågor. Nu är det alltså det i sak ganska meningslösa undantaget från försvarssamarbete som folket ska ta ställning till. En bred folketingsmajoritet vill avskaffa undantaget: Socialdemokraterna, Socialistisk folkeparti, Radikale Venstre, Venstre och Konservative Folkparti. På nejsidan finner man två radikala högerpartier (Dansk folkeparti, Nye Borgerlige), och två radikala vänsterpartier (Enhedslisten, Kommunistisk Parti). Hittills har opinionsundersökningarna pekat på en klar majoritet för ja till avskaffandet. När valrörelsen väl kommer igång kommer den nye ledaren för Dansk folkeparti, Morten Messerschmidt, att få en chans att åtminstone reparera det egna partiets idag mycket svaga position i opinionen. Han valdes 2014 till EU-parlamentariker med det högsta antalet personröster som hittills har lagts i Danmark. Den 13 augusti 2021 dömdes Messerschmidt till 6 månaders villkorligt fängelse för förfalskning och bedrägeri, efter att han förskingrat konferensbidrag från EU, men han är alltjämt populär. Om det räcker för att få ett nej i folkomröstningen är, mot bakgrund av Rysslands krig i Ukraina, tveksamt – men inget är avgjort på förhand.

Illusionerna har brustit på flera håll (SvD 3 april 2022)

Illusionerna har brustit på flera håll Janerik Larsson Hela världen är inte enad mot Rysslands krig i Ukraina, skriver den indiskfödde statsvetarprofessorn Sanjib Baruah, nu på Bard College i New York, i dagstidningen Indian Express. FN:s generalförsamling röstade efter krigets inledning med 145 röster mot 5 för att fördöma Ryssland. 35 länder avstod – bland dessa var Indien, Kina och Sydafrika. Baruah påpekar att de länder som avstod representerar majoriteten av världens befolkning. Hans förklaring till detta är att frågan om ras är bortglömd och den är kopplad till aversionen mot Pax Americana och USA som den enda stormakten. Mark Mazower, som leder Columbia Institute for Ideas i Paris, skriver i en essä i Financial Times att tanken att krig kan avskaffas är en europeisk föreställning; resten av världen har sett många krig också efter andra världskriget. Hans förklaring till kriget mot Ukraina är Vladimir Putins fascination för den tid för mer än tusen år sedan ”då ryssar och ukrainare var förenade i Rus, då Europas största stat”. På Ukrainainvasionens första dag skrev den ryska nyhetsbyrån Novosti att Putin återskapar det ryska folkets enighet och står upp för resten av världen mot västmakterna och den anglo-amerikanska makthegemonin. Texten avlägsnades snabbt från Novosti när kriget inte gick som förväntat. Oavsett vad som händer i Ukrainakriget är det, menar Mazower, svårt att se verklig fred i Europa så länge Putin är kvar vid makten. John Micklethwait och Adrian Wooldrige, som skrivit många böcker tillsammans och som nu båda lämnat The Economist för nyhetsbyrån Bloomberg, skriver där om hur Putin och Xi avslöjat kapitalismens stora illusion: att globaliseringen skulle vara den enda vägen. De lyfter i essän fram en i dag bortglömd bestseller som utkom 1909 och förklarade varför krig skulle vara omöjliga eftersom världen var så intimt sammankopplad i vad som sedan 1860-talet varit globaliseringens första era. Föreställningen att globaliseringens andra era skulle vara oåterkallelig började med Reagan och Thatcher på 1980-talet, Berlinmurens fall, Kinas integration i världsekonomin och etableringen av EU:s inre marknad 1992. På frågan om Ukrainakriget utgör globaliseringens slut, lyfter de båda författarna fram rader av skäl för att svaret kan vara jakande – om inte världsekonomins ökande protektionism vänds. President Biden måste, skriver de, inse att ett utökat, ömsesidigt ekonomiskt beroende mellan hans allierade är geostrategiskt helt nödvändigt. Annars kommer han och samtida ledande politiker – Scholz, Macron och Johnson – av historien att dömas på samma sätt som västmakternas ledare efter första världskriget, vilka banade vägen för den stora depressionen och det andra världskriget. Micklethwait och Wooldrige pekar på att USA:s och Europas ledare nu har en möjlighet att göra rätt, men de är också väl medvetna om den osäkerhet som råder. En osäkerhetsfaktor är det amerikanska presidentvalet i november 2024. Då kan USA åter få en isolationistisk president som vänder ryggen åt möjligheterna för fred, frihet och välstånd. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson