Robert Samuelson, USA:s främste ekonomisk-politiske kommentator, som varje vecka skriver krönikor i Washington Post och Newsweek, skrev nyligen (19 november) under rubriken "Asbestos Fraud" (Asbestbedrägeriet) att varje amerikanskt universitets juristutbildning borde ha en kurs i legal etik. Kursen borde heta "Hur advokater missbrukar lagen" och fallstudien framför alla andra borde vara asbestskadestånden som illustrerar hur en liten grupp advokaters omättliga profittörst har eroderat de verkliga offrens rättighet, har drivit dussintals företag till konkurs samt korrumperat domstolsväsendet.
Samuelson citerar en rapport från Rand Institute for Civil Justice som dokumenterat skandalen. Advokater gjorde inledningsvis en viktig insats när de tvingade företag som inte skyddar arbetare mot kända faror att kompensera offren. Den ledande asbestproducenten Johns Manville gick i konkurs 1982. Asbestanvändningen har därefter fallit dramatiskt, 2001 var den bara 3 procent av toppnoteringen 1973.
Men trots detta har skadeståndsfallen fortsatt att öka. År 2000 utgjorde de sammanlagt 600 000 och ökningstakten var cirka 50 000 per år. Vad har hänt? I dag betalas skadestånd till människor som inte är sjuka. Asbestprocesserna har blivit en renodlad affär utan koppling till rättvisa. Advokater har genom att leta efter de "rätta" delstatsdomstolarna och de mest diffusa skadeståndslagarna i delstaterna gjort asbestprocesserna till en vinstmaskin. Asbestskadestånden uppgick när Rand gjorde sin studie till 54 miljarder dollar. Av detta har över hälften gått till de advokater som företrätt antingen dem som krävt skadestånd eller de företag som stått till svars.
Den prognos som nu görs uppskattar de totala kostnaderna till 200-275 miljarder dollar. Antalet skadeståndssökande uppskattas till mellan en och tre miljoner. Just nu har 6 000 företag stämts - många endast för att de någon gång använt asbestprodukter. 50 företag har hittills gått omkull - en tredjedel under de senaste 2 åren.
Situationen är i dag så absurd att även advokater som arbetar med skadeståndsmål reagerat. Skadestånd avsedda för dem som verkligen drabbats - och deras familjer - går i dag till människor som inte skadats. Advokaterna jagar nya "offer". Friska människor låter röntga sina lungor som ett led i advokaternas kampanj. En annons från en advokatfirma hade rubriken: "Find out if YOU have MILLION DOLLAR LUNGS".
Antalet verkligt skadade, de som lider av cancersjukdomar relaterade till asbest, uppgår till cirka 2 000-2 500. Om man därtill lägger lungcancer så handlar cirka 10 procent av alla nya skadeståndskrav om cancerfall.
Advokaten Steven Kazan, som företrätt canceroffer sedan 1974, sa nyligen i ett vittnesmål inför senatens lagutskott att man "gått från en medicinsk modell där läkare ställer sjukdomsdiagnosen och patienten därefter anlitar en advokat, till en entreprenöriell modell där fallen rekryteras av advokater som sedan stämmer företag även om det inte föreligger någon verklig sjukdom. Det handlar inte om patienter. Det handlar om fall som rekryterats för att ge vinst."
Detta är legaliserat bedrägeri, konstaterade Robert Samuelson. Kongressen borde, slutade han sin krönika, stoppa detta generösa bidragssystem till advokater. Kongressen borde lagstifta så att delstatslagarna föregrips, man borde kräva strikta medicinska kriterier för skador, man borde sätta ett tak för ersättningarna till advokaterna.
Samma dag som Samuelsons krönika publicerades i Washington Post redovisades i New York Times en rapport från USA:s National Academy of Sciences om den kris som råder i amerikansk hälso- och sjukvård. Kostnaderna för sjukförsäkringar ökar snabbt. Antalet amerikaner som inte har någon sjukförsäkring ökar. I artikeln konstaterades att många av president Bushs varmaste anhängare, exempelvis den stora småföretagarorganisationen National Federation of Independent Business, driver på Vita huset för att få upp sjukvårdskrisen på den politiska agendan.
I rapporten uppehåller man sig, enligt referatet i New York Times, särskilt vid de problem som utgörs av de många skadeståndsprocesser som drabbar läkare och sjukvårdsinstitutioner och de därmed följande, närmast astronomiska kostnaderna för försäkringar mot sådana processer.
Philip K Howard, advokat och författare samt ordförande för organisationen Common Good, skrev redan 1994 boken "The Death of Common Sense. How Law is Suffocating America" som var en kraftfull och övertygande anklagelseskrift som skildrar hur sunt förnuft sedan 60-talets början drivits bort från lagstiftning och dess tillämpning.
Några dagar före de båda citerade artiklarna ovan hittade jag på nätet en artikel av Howard (i New York Sun) om just hur skadeståndsprocesserna underminerar amerikansk hälso- och sjukvård. Läkare på BB i södra Florida behöver i dag betala över 200 000 dollar per år för försäkring mot skadeståndsprocesser. Men de indirekta effekterna är större. Läkare låter nu utföra mängder av onödiga tester på patienter just för att skydda sig mot skadeståndsmål. Det finns en bedömning som Howard citerar att detta kostar sjukvårdssystemet (det vill säga ytterst de olika försäkringssystemen, privata och statliga) 100 miljarder dollar årligen i onödiga kostnader.
I Arkansas dömdes ett långvårdshem nyligen att betala 78 miljoner dollar för vanskötsel av en 92-årig patient. Vem får betala? Jo, de försäkringar som huvuddelen av amerikanerna betalar direkt eller indirekt som skatt, via arbetsgivare etc. De legala kostnaderna per långvårdsplats i Florida är 10 800 dollar per år. Det vill säga nästan tusen dollar per månad som kunde ha använts för omvårdnaden av varje patient.
De advokater som driver skadeståndsmålen är det demokratiska partiets största och viktigaste bidragsgivare. Det har inneburit att demokraterna kunnat förhindra de reformer som sedan länge diskuterats. Frågan är nu om det faktum att republikanerna de närmaste två åren kontrollerar inte bara Vita huset utan även kongressens båda kamrar kan innebära verkliga förändringar?
Catherine Crier, som är advokat och varit domare men som nu är programledare på Court TV, har i den nyutkomna boken "The Case Against Lawyers" formulerat anklagelserna mot advokaterna/juristerna i mycket hårda ordalag. Hon tar avstamp i den oro som Alexis de Tocqueville redan på 1840-talet formulerade om risken att advokaterna blir en maktfaktor som förvrider samhällets moral och funktionssätt. För en icke-amerikansk läsare är Criers bok en häpnadsväckande och skrämmande genomgång av hur "lagen" förvridit det amerikanska samhället - och även hur amerikanerna tänker om lag och rätt. Lag och rätt har blivit närmast ett lotteri, vilket förklarar de absurda skadestånden som jurysystemet inte sällan utdömer - i oktober tilldömdes en lungcancersjuk rökare 28 miljarder dollar i skadestånd i en process där Philip Morris anklagats för att ha lurat henne att röka hela livet genom sin reklam.
Crier delar i sin avslutande reformagenda upp det som bör göras i civila skadeståndsprocesser, regleringslagstiftning, brottslagstiftning respektive politisk lagstiftning. Inte minst om det senare har hon haft mycket att säga i mycket patriotiskt formulerade ordalag. Det handlar om att erövra lagen åter från dem som nu missbrukar den för sitt egenintresse.
New York Times ägnade den 17 november en längre artikel åt frågan om huruvida skadeståndslagstiftningen - den mest omdebatterade delen av det Crier, Howard och andra kritiserar - kommer att förändras nu efter den republikanska framgången i mellanårsvalet.
För att detta ska ske talar det faktum att många näringslivsintressen länge krävt det. I artikeln bedöms att just skadeståndsprocesser som avser asbest och sjukvårdsmål kan komma att påverkas mest. George Bush lyckades som guvernör i Texas 1995 genomdriva en lag som kraftigt begränsade det han kallat "junk lawsuits" (skitskadeståndsmål).
Det är i synnerhet några frågor som nu kan komma att förändras: mål med grupptalan (class action suits) kan komma att kunna flyttas från delstatsdomstolar till federala domstolar för att skapa en enhetlighet. En lagstiftning som begränsar de medicinska skadeståndsmålen kan komma. När den nya kongressen samlas kommer sannolikt en lagstiftning att föreslås som skulle reglera det Samuelson beskrev som asbestbedrägeriet. Här förväntar man sig stöd för en reform också från de advokater som företräder patienter som verkligen är sjuka. Likaså förväntar sig New York Times-journalisten att det sätts ett högsta tak för skadestånd.
Även om vissa reformer nu kan komma att genomföras kvarstår det faktum att juridikens - och advokaternas - roll i det amerikanska samhället i sig är ett betydande problem som knappast kommer att förbättras. Det handlar om ett legalistiskt synsätt som förvisar sunt förnuft till skamvrån. Juridiska trollkonster betyder mer än en tung, saklig argumentation.
De förbättringar som nu kan komma handlar i grunden om att skapa en ny balans mellan olika starka intressegrupper (näringslivet vs advokaterna). Men legalismens grepp om amerikanskt samhällsliv - politik och företagande - lär bestå. Det innebär bland annat att varje utländsk företagare som bedriver verksamhet i USA utsätter sig för faror som vederbörande ofta inte ens kan ana. Att förse sig med amerikansk advokatrådgivning är inte heller något givet recept mot orimliga kostnader. Tvärtom illustrerar asbestbedrägeriet väl hur advokater "på båda sidor" har ett gemensamt intresse av att driva dessa orättfärdiga processer eftersom de gynnar advokaterna på båda sidor.
ABB hör till de europeiska företag som dyrt får betala för sin närkontakt med ett amerikanskt legalt system som inte var möjligt att förutse då man gjorde det amerikanska företagsförvärv som nu lett till så stora kostnader.
Legalismen sitter mycket djupt i amerikanskt medvetande. När jag studerade i USA i början på 70-talet såg jag en dag genom köksfönstret hur två småpojkar slogs på gården. En av dem flydde gråtande till hemmets dörr och när han fått upp den vände han sig om och skrek till sin besegrare: "Vi ska stämma er!".
Legalismen hör till de minst sympatiska dragen i det amerikanska samhället. Det finns inga som helst tecken på att detta kommer att förändras i grunden framöver oavsett vad kongressen kommer att besluta under de närmaste två åren. Det faktum att det finns en politisk populism som slår vakt om varje orimlighet i det nuvarande systemet torde också begränsa förutsättningarna för en verklig reform. Det är nämligen presidentval i november 2004 och det kräver att reformatorer tassar fram försiktigt för att inte skapa problem för sig själva...
tisdag 3 december 2002
fredag 1 november 2002
Varför vill fattiga flytta till USA?
Dinesh D’Souza kom till USA som 17-åring från Bombay. Hans välbeställda, kristna familj hade, som hinduer, hört till den högsta kasten, brahminer. Den unge indiern skapade sig nu en amerikansk tillvaro. Han var lysande som student på Dartmouth College där han tog sin examen 1983. Fyra år senare var han en av president Reagans inrikespolitiska rådgivare i Vita huset – flera år innan han 1991 blev amerikansk medborgare. Hans första bok kom samma år och han har därefter publicerat en rad välskrivna, pregnanta politiska analyser.
Hans bok om Ronald Reagan, How an ordinary man became an extraordinary leader (1997) är i mitt tycke den hittills bästa sammanfattningen i bokform av Reagan som president. D’Souza är nu knuten till Hoover Institution vid Stanford i Kalifornien och hör till de prominenta kommentatorer som förekommer i många olika sammanhang, allt från Nightline, Crossfire och Good Morning America till Politically Incorrect.
Immigrantens perspektiv
Hans senaste bok, What´s so great about America? är med sin milda, pregnanta polemik och analys en strålande uppgörelse med Amerikas fiender – både de som finns utanför USA och de som finns i landet. Han är lika handfast i sitt dissekerande av vänsterns stolligheter som av den höger som tror att man nu måste ta till våldsmetoder för att vrida den kulturella amerikanska klockan tillbaka till 1950-tal eller 1930-tal eller kanske ännu längre.
Bitvis är boken mycket personlig. D’Souza är invandrare. Hans upplevelse av USA i dag är inte odelat positiv. Det finns delar av dagens USA som han personligen är främmande för. Han bor med fru och dotter i en småstad i södra Kalifornien och skriver i boken om hur han nu håller på att undersöka vilka klosterskolor som dottern skulle kunna gå i. Samtidigt beskriver han det liv som hans syster nu lever hemma i Bombay – inskränkt och traditionsstyrt.
Inför det vägvalet är D’Souza inte tveksam en sekund; han valde rätt som skapade sitt eget liv i Amerika. Bokens viktigaste poäng är just detta – Amerika är unikt just därför att individen, i högre grad än i något annat land och i någon annan kultur, här får forma sitt eget liv. Resultatet blir inte alltid gott – men detta, just detta, är Amerika.
Underkastelse eller frihet
En hel del av boken upptas av en uppgörelse med muslimsk extremism, med den islamska terrorns apologeter och ideologer. D’Souza förnekar inte den grundläggande kritiken – han medger att Amerika är en subversiv idé. Den förstelnade samhällsstruktur som präglar den islamska världen – ingen demokrati, inga framstående bidrag till teknik eller företagande – skulle inte kunna ta in ”den amerikanska idén” bara till viss del. Denna idé är nämligen så kraftfull att den får samhällsomdanande konsekvenser.
Hans bild av islam är att detta är en samhällsordning baserad på underkastelse. Amerika och västvärldens grundläggande ordning bärs i stället upp av frihet. Här finns en motsättning som inte kan överbryggas, enligt filosofen Sayyid Qutb, det muslimska brödraskapets grundare.
D’Souza är lika främmande inför den högerkritik av det moderna USA som fick pastor Jerry Falwell att säga att förstörelsen av World Trade Center var Guds straffdom över Amerikas syndfullhet. Bill Bennett, Gary Bauer, Robert Bork, Patrick Buchanan och Gertrude Himmelfarb hör till dem som avvisar det moderna Amerika – precis som en lång rad vänsterintellektuella, som Barbara Ehrenreich, Edward Said och Howard Zinn.
I centrum för bokens kritik står den relativistiska, och i det akademiska USA mycket populära, rörelse som kallas den multikulturella. Den västerländska civilisationen definieras av förtryck. Amerikas historia är, i deras perspektiv, en oavbruten serie brott gentemot svarta, indianer, spanskamerikaner, kvinnor och människor i tredje världen.
D’Souzas kritik av denna absurda utsugarteori är lika väl genomarbetad som hos Peter Bauer. Den västerländska överlägsenheten, den dominerande roll Amerika har i världen i dag är baserad på tre institutioner: vetenskap, demokrati och kapitalism.
Vart vill fattiga flytta?
Vart vill människor i tredje världen flytta? Jo, till Amerika. Den multikulturella idén hävdar att alla länder är lika bra (utom Amerika). Men, frågar sig, D’Souza, varför anstränger sig ingen att invandra till Kuba, Irak eller Somalia?
Får man då inte betala ett pris för att i smältdegelns Amerika bli amerikan? Jo, svarar D’Souza. Men det är genom att betala det priset som vägen öppnas till framgång i Amerika. Ingen kan i grunden vara hemmahörande i mer än en kultur.
D’Souza tar i det sammanhanget tillfället i akt att göra upp med många av vanföreställningarna kring de svarta amerikanernas ställning – och skälen härtill. Att de svarta i dagens USA inte har samma ställning som t ex mera nyanlända invandrare från Asien eller Västindien beror inte på rasism eller förtryck. Tvärtom. Amerikanska universitets intagning favoriserar svarta och diskriminerar exempelvis asiatiska amerikaner. Om endast förtjänst och prestation skulle belönas – och det är ju egentligen den grundläggande amerikanska ordning som Martin Luther King slogs för – skulle de svarta amerikanernas ställning i dag vara sämre än den är. De svarta presterar sämre – men den politiska ordningen gynnar dem.
Den svarta familjens sammanbrott
Det är inte slaveriet som bär skulden – den svarta familjen, de samhälleliga nätverk som bär fram människor som kan och vill anstränga sig, bröt samman under decennierna från 1965 och framåt. Dagens ledande svarta politiker fortsätter att kräva politiska åtgärder i stället för att följa den svarte ledaren Booker T Washington från det tidiga 1900-talet som argumenterade för samma åtgärder som under samma tid skapade den svenska arbetarrörelsen (studier, arbete, ansträngning). I dagens USA är det omöjligt att använda rasism som förklaring till misslyckande. Västindier, haitier, nigerianer som är svartare i huden än någon afrikansk amerikan, har följt Booker T Washingtons väg – och nått goda resultat.
D’Souza berättar hur han mött många människor från andra länder som känner sig förödmjukade över amerikanernas framgångar, över ett samhälle där även människor med de enklaste arbetsuppgifterna lever mycket bättre än de flesta i världen. Anti-amerikanismen blir då, skriver han, en naturlig reflex för att rädda stoltheten.
För Amerikas vänner utanför Amerika kommer säkert skälen att förklara och försvara Amerika att växa. D’Souza har i sin klarsynta bok samlat en hel del goda argument.
Hans bok om Ronald Reagan, How an ordinary man became an extraordinary leader (1997) är i mitt tycke den hittills bästa sammanfattningen i bokform av Reagan som president. D’Souza är nu knuten till Hoover Institution vid Stanford i Kalifornien och hör till de prominenta kommentatorer som förekommer i många olika sammanhang, allt från Nightline, Crossfire och Good Morning America till Politically Incorrect.
Immigrantens perspektiv
Hans senaste bok, What´s so great about America? är med sin milda, pregnanta polemik och analys en strålande uppgörelse med Amerikas fiender – både de som finns utanför USA och de som finns i landet. Han är lika handfast i sitt dissekerande av vänsterns stolligheter som av den höger som tror att man nu måste ta till våldsmetoder för att vrida den kulturella amerikanska klockan tillbaka till 1950-tal eller 1930-tal eller kanske ännu längre.
Bitvis är boken mycket personlig. D’Souza är invandrare. Hans upplevelse av USA i dag är inte odelat positiv. Det finns delar av dagens USA som han personligen är främmande för. Han bor med fru och dotter i en småstad i södra Kalifornien och skriver i boken om hur han nu håller på att undersöka vilka klosterskolor som dottern skulle kunna gå i. Samtidigt beskriver han det liv som hans syster nu lever hemma i Bombay – inskränkt och traditionsstyrt.
Inför det vägvalet är D’Souza inte tveksam en sekund; han valde rätt som skapade sitt eget liv i Amerika. Bokens viktigaste poäng är just detta – Amerika är unikt just därför att individen, i högre grad än i något annat land och i någon annan kultur, här får forma sitt eget liv. Resultatet blir inte alltid gott – men detta, just detta, är Amerika.
Underkastelse eller frihet
En hel del av boken upptas av en uppgörelse med muslimsk extremism, med den islamska terrorns apologeter och ideologer. D’Souza förnekar inte den grundläggande kritiken – han medger att Amerika är en subversiv idé. Den förstelnade samhällsstruktur som präglar den islamska världen – ingen demokrati, inga framstående bidrag till teknik eller företagande – skulle inte kunna ta in ”den amerikanska idén” bara till viss del. Denna idé är nämligen så kraftfull att den får samhällsomdanande konsekvenser.
Hans bild av islam är att detta är en samhällsordning baserad på underkastelse. Amerika och västvärldens grundläggande ordning bärs i stället upp av frihet. Här finns en motsättning som inte kan överbryggas, enligt filosofen Sayyid Qutb, det muslimska brödraskapets grundare.
D’Souza är lika främmande inför den högerkritik av det moderna USA som fick pastor Jerry Falwell att säga att förstörelsen av World Trade Center var Guds straffdom över Amerikas syndfullhet. Bill Bennett, Gary Bauer, Robert Bork, Patrick Buchanan och Gertrude Himmelfarb hör till dem som avvisar det moderna Amerika – precis som en lång rad vänsterintellektuella, som Barbara Ehrenreich, Edward Said och Howard Zinn.
I centrum för bokens kritik står den relativistiska, och i det akademiska USA mycket populära, rörelse som kallas den multikulturella. Den västerländska civilisationen definieras av förtryck. Amerikas historia är, i deras perspektiv, en oavbruten serie brott gentemot svarta, indianer, spanskamerikaner, kvinnor och människor i tredje världen.
D’Souzas kritik av denna absurda utsugarteori är lika väl genomarbetad som hos Peter Bauer. Den västerländska överlägsenheten, den dominerande roll Amerika har i världen i dag är baserad på tre institutioner: vetenskap, demokrati och kapitalism.
Vart vill fattiga flytta?
Vart vill människor i tredje världen flytta? Jo, till Amerika. Den multikulturella idén hävdar att alla länder är lika bra (utom Amerika). Men, frågar sig, D’Souza, varför anstränger sig ingen att invandra till Kuba, Irak eller Somalia?
Får man då inte betala ett pris för att i smältdegelns Amerika bli amerikan? Jo, svarar D’Souza. Men det är genom att betala det priset som vägen öppnas till framgång i Amerika. Ingen kan i grunden vara hemmahörande i mer än en kultur.
D’Souza tar i det sammanhanget tillfället i akt att göra upp med många av vanföreställningarna kring de svarta amerikanernas ställning – och skälen härtill. Att de svarta i dagens USA inte har samma ställning som t ex mera nyanlända invandrare från Asien eller Västindien beror inte på rasism eller förtryck. Tvärtom. Amerikanska universitets intagning favoriserar svarta och diskriminerar exempelvis asiatiska amerikaner. Om endast förtjänst och prestation skulle belönas – och det är ju egentligen den grundläggande amerikanska ordning som Martin Luther King slogs för – skulle de svarta amerikanernas ställning i dag vara sämre än den är. De svarta presterar sämre – men den politiska ordningen gynnar dem.
Den svarta familjens sammanbrott
Det är inte slaveriet som bär skulden – den svarta familjen, de samhälleliga nätverk som bär fram människor som kan och vill anstränga sig, bröt samman under decennierna från 1965 och framåt. Dagens ledande svarta politiker fortsätter att kräva politiska åtgärder i stället för att följa den svarte ledaren Booker T Washington från det tidiga 1900-talet som argumenterade för samma åtgärder som under samma tid skapade den svenska arbetarrörelsen (studier, arbete, ansträngning). I dagens USA är det omöjligt att använda rasism som förklaring till misslyckande. Västindier, haitier, nigerianer som är svartare i huden än någon afrikansk amerikan, har följt Booker T Washingtons väg – och nått goda resultat.
D’Souza berättar hur han mött många människor från andra länder som känner sig förödmjukade över amerikanernas framgångar, över ett samhälle där även människor med de enklaste arbetsuppgifterna lever mycket bättre än de flesta i världen. Anti-amerikanismen blir då, skriver han, en naturlig reflex för att rädda stoltheten.
För Amerikas vänner utanför Amerika kommer säkert skälen att förklara och försvara Amerika att växa. D’Souza har i sin klarsynta bok samlat en hel del goda argument.
torsdag 17 oktober 2002
Amerikabrev
Saddam Husseins dagar är räknade.
Den 5 november är det mellanårsval i USA. Även om valet inte ägnas särskilt stort intresse i svenska medier så är uppmärksamheten på plats stor.
När jag var i Washington DC nyligen träffade jag en del gamla vänner, som jag frågade om det inrikespolitiska läget.
En av mina konservativa, renlärigt republikanska vänner svarade såhär:
- Demokraterna gnisslar tänder. De inser nu hur de underskattat Bush. Ekonomin är åt skogen, börsen har gått ner ett par år i rad, arbetslösheten ökar snabbt bland sådana som aldrig trodde de skulle kunna bli arbetslösa….men inte en människa pratar om ekonomin. Alla talar bara om Irak.
- Hade det inte varit för Irak skulle republikanerna fått stryk efter noter i år. Men så blir det nog inte. Fast det är ju väljarna på valdagen som avgör. Så då får vi väl se.
En av mina demokratiska vänner, som själv haft en position i en demokratisk administration, kompletterade med denna iakttagelse:
- Vad ni i Europa inte förstår är att de allra flesta amerikaner gillar George W Bush. Han är en hygglig kille, ”one of us”. Det finns förvisso intellektuella snobbar som tycker att han är förfärlig, men de är så få att de inte spelar någon större roll – även om många journalister såklart hör till den kategorin. Men de är försiktiga med att exponera den åsikten.
På ett party med mycket vänsterradikala, rika människor (de flesta vänsterradikaler i USA är rika !) träffade jag en välbeställd konsult sysselsatt med att förklara ”sustainable development” för storföretag – till rejält tilltagen taxa. Han visade sig ha jobbat i en av amerikanska försvarets underrättelseorganisationer. Och jag behövde bara antyda ämnet Irak så fick jag den mest lyriska beskrivning jag hörde av vad som förestår:
- Det kommande kriget mot Irak kommer att bli det perfekta, högteknologiska kriget. Det kommer att gå till historien. Nu är den teknologi som började användas under Desert Storm fulländad. Vi kommer att slå ut den irakiska militär- och maktapparaten utan att drabba egentligen några andra än de verkligt skyldiga. Jag tror inte att någon som inte, som jag, känner till planerna och teknologin riktigt förstår vilken fantastisk operation som förestår. Jag skulle inte bli förvånad om Bush slår till ganska snabbt. Kanske redan i november.
Eftersom jag inte vet ett dyft om militärteknologi kan jag bara vidareberätta denna vision av kriget som kommer. Inte ens de mest krigsskeptiska jag träffade tror att sannolikheten för ett krig mot Irak före nästa vår är mindre än 90%. Det blir krig, sa alla jag träffade. När och hur länge – ja, ja det får vi se….
Det jag tror få i Europa riktigt fattat är hur 11 september/kriget mot terrorn uppfattas i USA. Det finns en stark, nationell sammanhållning kring kriget mot terrorn. Det finns en stark medvetenhet om USA som den enda supermakten. Världens terroristregimer lever därigenom farligare än världens verkliga terrorister, de som likt Al-Quaida rör sig vid sidan om nationella gränser.
Saddam Husseins dagar är räknade.
Den 5 november är det mellanårsval i USA. Även om valet inte ägnas särskilt stort intresse i svenska medier så är uppmärksamheten på plats stor.
När jag var i Washington DC nyligen träffade jag en del gamla vänner, som jag frågade om det inrikespolitiska läget.
En av mina konservativa, renlärigt republikanska vänner svarade såhär:
- Demokraterna gnisslar tänder. De inser nu hur de underskattat Bush. Ekonomin är åt skogen, börsen har gått ner ett par år i rad, arbetslösheten ökar snabbt bland sådana som aldrig trodde de skulle kunna bli arbetslösa….men inte en människa pratar om ekonomin. Alla talar bara om Irak.
- Hade det inte varit för Irak skulle republikanerna fått stryk efter noter i år. Men så blir det nog inte. Fast det är ju väljarna på valdagen som avgör. Så då får vi väl se.
En av mina demokratiska vänner, som själv haft en position i en demokratisk administration, kompletterade med denna iakttagelse:
- Vad ni i Europa inte förstår är att de allra flesta amerikaner gillar George W Bush. Han är en hygglig kille, ”one of us”. Det finns förvisso intellektuella snobbar som tycker att han är förfärlig, men de är så få att de inte spelar någon större roll – även om många journalister såklart hör till den kategorin. Men de är försiktiga med att exponera den åsikten.
På ett party med mycket vänsterradikala, rika människor (de flesta vänsterradikaler i USA är rika !) träffade jag en välbeställd konsult sysselsatt med att förklara ”sustainable development” för storföretag – till rejält tilltagen taxa. Han visade sig ha jobbat i en av amerikanska försvarets underrättelseorganisationer. Och jag behövde bara antyda ämnet Irak så fick jag den mest lyriska beskrivning jag hörde av vad som förestår:
- Det kommande kriget mot Irak kommer att bli det perfekta, högteknologiska kriget. Det kommer att gå till historien. Nu är den teknologi som började användas under Desert Storm fulländad. Vi kommer att slå ut den irakiska militär- och maktapparaten utan att drabba egentligen några andra än de verkligt skyldiga. Jag tror inte att någon som inte, som jag, känner till planerna och teknologin riktigt förstår vilken fantastisk operation som förestår. Jag skulle inte bli förvånad om Bush slår till ganska snabbt. Kanske redan i november.
Eftersom jag inte vet ett dyft om militärteknologi kan jag bara vidareberätta denna vision av kriget som kommer. Inte ens de mest krigsskeptiska jag träffade tror att sannolikheten för ett krig mot Irak före nästa vår är mindre än 90%. Det blir krig, sa alla jag träffade. När och hur länge – ja, ja det får vi se….
Det jag tror få i Europa riktigt fattat är hur 11 september/kriget mot terrorn uppfattas i USA. Det finns en stark, nationell sammanhållning kring kriget mot terrorn. Det finns en stark medvetenhet om USA som den enda supermakten. Världens terroristregimer lever därigenom farligare än världens verkliga terrorister, de som likt Al-Quaida rör sig vid sidan om nationella gränser.
Saddam Husseins dagar är räknade.
torsdag 3 oktober 2002
Den globala pessimismens allians
En fråga om framtidsretro
När Attacrörelsen lanserades i Sverige omfamnades den av "alla". Kanske var det mest en smart taktik som syftade till att neutralisera en del av kritiken mot "globalisering". Men Attac är inte en isolerad företeelse utan blott en liten del av den globala pessimism som kanske är på väg mot en ny, just nu oanad högkonjunktur, inte minst när börskurserna störtdyker och etablerade makthavare - både företagsledare och politiker - upplever sjunkande förtroende i opinionsmätningarna. Den globala pessimismen har prominenta företrädare både till höger och vänster. Här finns en mycket fast och tydlig länk som exempelvis har analyserats och beskrivits väl av Charles Leadbeater i den nyutkomna boken Up the Down Escalator - Why the Global Pessimists are Wrong. Han är rådgivare till regeringen Blair, knuten till tankesmedjan Demos och engagerad som rådgivare också av en del företag. Han har tidigare arbetat bland annat som Tokyokorrespondent för Financial Times.
När man i svensk, dansk och annan europeisk debatt resonerar kring "invandrarmotstånd" framträder ofta just denna höger-/vänsterallians tydligt, även om de som ger uttryck för åsikterna oftast vägrar att se sambandet. I svensk debatt diskuteras hur man ska få fart på tillväxten. Det har förts fram rader av intressanta förslag. Men jag tror att det finns en stor risk att alla kloka politiska förslag - även om de skulle förverkligas - ger dåliga resultat framöver, om de inte kombineras med en målmedveten diskussion som siktar mot att formulera en tillväxtoptimistisk framtidsbild. De krafter som i dag finns inom teknologi, vetenskap, politik och kultur framöver kommer att ge många miljoner människor mer kontroll, mer valfrihet och fler skäl för hopp om förbättrade liv.
Pessimisternas allians bygger enligt Leadbeater på sex teman:
1. Homogenitet. Globaliseringen gör att allt blir MTV, Disney, McDonalds och Gap.
2. Globaliseringen är antidemokratisk. Den representativa demokratin äts upp av andra krafter som t ex storföretag.
3. Konsumtionskulturens maktövertagande fördriver mänskliga värden som borde bevaras.
4. Misstro mot teknologi. Både extrem vänster och höger förenas i aversionen mot det nya.
5. Kulten kring det organiska tänkandet, naturdyrkan. Också här möts vänster och höger.
6. Vården av det autentiska. Leadbeater pekar på hur det falska medvetande som Marx talade om nu förenar höger och vänster i pessimismens allians. I den svenska debatten har den pessimistiska alliansens argument lätt att få gehör. Att en tillväxtoptimism inte är förenlig med tanken att allt ska förbli som det varit kan tyckas självklart, men trots det undviker de ledande politiska partierna och deras företrädare oftast att ta debatten med pessimistalliansen.
Kanske beror detta på en oro över egen svag trovärdighet? Men i så fall är det andra aktörer i samhällsdebatten - medier, vetenskap etc - som måste engagera sig om vi inte ska hamna i en självuppfyllande pessimism. Det är nämligen just det som är faran med pessimismen: att den blir självuppfyllande. För ungefär 30 år sedan gjorde professor Tor Ragnar Gerholm i boken Futurum exaktum upp med dåtidens pessimistiska världsbild. Den renhållningsinsatsen tycks ständigt aktuell. Man kan nog påstå att den är minst lika väsentlig i dag när den pessimistiska alliansen är global, välordnad och oroande effektiv.
När Attacrörelsen lanserades i Sverige omfamnades den av "alla". Kanske var det mest en smart taktik som syftade till att neutralisera en del av kritiken mot "globalisering". Men Attac är inte en isolerad företeelse utan blott en liten del av den globala pessimism som kanske är på väg mot en ny, just nu oanad högkonjunktur, inte minst när börskurserna störtdyker och etablerade makthavare - både företagsledare och politiker - upplever sjunkande förtroende i opinionsmätningarna. Den globala pessimismen har prominenta företrädare både till höger och vänster. Här finns en mycket fast och tydlig länk som exempelvis har analyserats och beskrivits väl av Charles Leadbeater i den nyutkomna boken Up the Down Escalator - Why the Global Pessimists are Wrong. Han är rådgivare till regeringen Blair, knuten till tankesmedjan Demos och engagerad som rådgivare också av en del företag. Han har tidigare arbetat bland annat som Tokyokorrespondent för Financial Times.
När man i svensk, dansk och annan europeisk debatt resonerar kring "invandrarmotstånd" framträder ofta just denna höger-/vänsterallians tydligt, även om de som ger uttryck för åsikterna oftast vägrar att se sambandet. I svensk debatt diskuteras hur man ska få fart på tillväxten. Det har förts fram rader av intressanta förslag. Men jag tror att det finns en stor risk att alla kloka politiska förslag - även om de skulle förverkligas - ger dåliga resultat framöver, om de inte kombineras med en målmedveten diskussion som siktar mot att formulera en tillväxtoptimistisk framtidsbild. De krafter som i dag finns inom teknologi, vetenskap, politik och kultur framöver kommer att ge många miljoner människor mer kontroll, mer valfrihet och fler skäl för hopp om förbättrade liv.
Pessimisternas allians bygger enligt Leadbeater på sex teman:
1. Homogenitet. Globaliseringen gör att allt blir MTV, Disney, McDonalds och Gap.
2. Globaliseringen är antidemokratisk. Den representativa demokratin äts upp av andra krafter som t ex storföretag.
3. Konsumtionskulturens maktövertagande fördriver mänskliga värden som borde bevaras.
4. Misstro mot teknologi. Både extrem vänster och höger förenas i aversionen mot det nya.
5. Kulten kring det organiska tänkandet, naturdyrkan. Också här möts vänster och höger.
6. Vården av det autentiska. Leadbeater pekar på hur det falska medvetande som Marx talade om nu förenar höger och vänster i pessimismens allians. I den svenska debatten har den pessimistiska alliansens argument lätt att få gehör. Att en tillväxtoptimism inte är förenlig med tanken att allt ska förbli som det varit kan tyckas självklart, men trots det undviker de ledande politiska partierna och deras företrädare oftast att ta debatten med pessimistalliansen.
Kanske beror detta på en oro över egen svag trovärdighet? Men i så fall är det andra aktörer i samhällsdebatten - medier, vetenskap etc - som måste engagera sig om vi inte ska hamna i en självuppfyllande pessimism. Det är nämligen just det som är faran med pessimismen: att den blir självuppfyllande. För ungefär 30 år sedan gjorde professor Tor Ragnar Gerholm i boken Futurum exaktum upp med dåtidens pessimistiska världsbild. Den renhållningsinsatsen tycks ständigt aktuell. Man kan nog påstå att den är minst lika väsentlig i dag när den pessimistiska alliansen är global, välordnad och oroande effektiv.
torsdag 26 september 2002
Varning för liberal nostalgi
Valutgången 2002 tycks ha kommit som en mycket stor överraskning för många, vilket förmodligen främst ska förklaras med att opinionsmätningarna under de sista veckorna tecknade en bild av ett vansinnigt spännande och ovisst lopp. När detta skrivs är regeringsfrågan inte avgjord. Kanske får opinionsmätarna rätt, och i så fall heter Sveriges statsminister senare i höst inte Göran Persson.
Hur som helst tycker jag att den fråga som smedjan.com ställer är viktig, och jag vill komma med några snabba synpunkter:
1. Frågan om förnyelse och förändring kan aldrig avgränsas till ett blockperspektiv. Det är inte så att ”röda blocket” alltid är emot förändring och ”blå blocket” alltid är för förändring. Se hur skiftande verkligheter friskolorna möter över landet. Det kan vara stenhårt motstånd i moderatdominerade kommuner och ypperligt samarbete i vänsterstyrda kommuner.
Det betyder att den idédebatt som t ex Timbro driver aldrig kan vara avgränsad i block- eller partipolitiska termer. Det vore att minska den möjliga effektiviteten innan man startar arbetet.
Idéer har konsekvenser, lärde jag mig när jag i mitten av 80-talet tillbringade några intressanta år i tankesmedjornas värld i Washington, DC.
Detta gäller också i Sverige.
2. Stirra inte i backspegeln. Se framåt. Jag tycker att en del av eftervalsdebatten i vissa liberala kretsar i alltför hög grad präglas av nostalgi, ett drömmande om en förlorad, förlovad tid. Det handlar om Gösta Bohman, SAF, Curt Nicolin, Sture Eskilsson och tiden från 1974 och ungefär ett decennium framåt.
Oavsett vilka geniala insatser som då gjordes, så utspelades dessa i ett helt annat åsiktsklimat än dagens. Jag började själv 1980 som chefredaktör för SAF-tidningen och ägnade stor intresse åt att introducera Hayek, Friedman och andra nyliberala tänkare på svenska i lätthanterlig och begriplig form. Internationellt präglades tiden av Reagan och Thatcher, vars attacker mot högskattesamhälle och förmynderi skapade helt nya politiska förutsättningar i många länder. Även i Sverige.
Those were the days.
Idéer och makt
Men personligen är jag inte nostalgisk för ett öre. Jag tror inte på någon återvändo. Jag ser inget som helst behov av ideologiskt renande ökenvandringar. Gösta Bohman var både en idépolitiker och en maktpolitiker. Dessa två egenskaper hänger ihop.
Den liberala politiska offensiven under 80-talet har förändrat hela den politiska kartan. Det faktum att all politik nu fokuserats i centrum är blott ett bevis för detta. Det finns ingen socialistisk hegemoni. Däremot finns det i val en bred uppslutning bakom välfärdsstaten.
Välfärdsstaten behöver kritiseras och reformeras. Jag ser inte minsta hinder för en fortsättning av det arbetet och tror bestämt att det finns förnyare och nytänkare i de flesta partier, precis som det också finns motsatsen i de flesta partier.
3. Partipolitiken är ett nollsummespel. Detta är givetvis dystert - men ett faktum. Därför måste många unga intellektuella alltid ägna en betydande del av sitt verk åt idépolitik - ty i idéernas värld finns det inga av nollsummespelets restriktioner.
Carl-Johan Westholm formulerade i början av 80-talet motsatsparet ”det skapande och det bevakande Sverige”. Det kommer alltid att behövas en kamp för det skapande. Men det mesta av den kampen bedrivs inte på Helgeandsholmen.
Hur som helst tycker jag att den fråga som smedjan.com ställer är viktig, och jag vill komma med några snabba synpunkter:
1. Frågan om förnyelse och förändring kan aldrig avgränsas till ett blockperspektiv. Det är inte så att ”röda blocket” alltid är emot förändring och ”blå blocket” alltid är för förändring. Se hur skiftande verkligheter friskolorna möter över landet. Det kan vara stenhårt motstånd i moderatdominerade kommuner och ypperligt samarbete i vänsterstyrda kommuner.
Det betyder att den idédebatt som t ex Timbro driver aldrig kan vara avgränsad i block- eller partipolitiska termer. Det vore att minska den möjliga effektiviteten innan man startar arbetet.
Idéer har konsekvenser, lärde jag mig när jag i mitten av 80-talet tillbringade några intressanta år i tankesmedjornas värld i Washington, DC.
Detta gäller också i Sverige.
2. Stirra inte i backspegeln. Se framåt. Jag tycker att en del av eftervalsdebatten i vissa liberala kretsar i alltför hög grad präglas av nostalgi, ett drömmande om en förlorad, förlovad tid. Det handlar om Gösta Bohman, SAF, Curt Nicolin, Sture Eskilsson och tiden från 1974 och ungefär ett decennium framåt.
Oavsett vilka geniala insatser som då gjordes, så utspelades dessa i ett helt annat åsiktsklimat än dagens. Jag började själv 1980 som chefredaktör för SAF-tidningen och ägnade stor intresse åt att introducera Hayek, Friedman och andra nyliberala tänkare på svenska i lätthanterlig och begriplig form. Internationellt präglades tiden av Reagan och Thatcher, vars attacker mot högskattesamhälle och förmynderi skapade helt nya politiska förutsättningar i många länder. Även i Sverige.
Those were the days.
Idéer och makt
Men personligen är jag inte nostalgisk för ett öre. Jag tror inte på någon återvändo. Jag ser inget som helst behov av ideologiskt renande ökenvandringar. Gösta Bohman var både en idépolitiker och en maktpolitiker. Dessa två egenskaper hänger ihop.
Den liberala politiska offensiven under 80-talet har förändrat hela den politiska kartan. Det faktum att all politik nu fokuserats i centrum är blott ett bevis för detta. Det finns ingen socialistisk hegemoni. Däremot finns det i val en bred uppslutning bakom välfärdsstaten.
Välfärdsstaten behöver kritiseras och reformeras. Jag ser inte minsta hinder för en fortsättning av det arbetet och tror bestämt att det finns förnyare och nytänkare i de flesta partier, precis som det också finns motsatsen i de flesta partier.
3. Partipolitiken är ett nollsummespel. Detta är givetvis dystert - men ett faktum. Därför måste många unga intellektuella alltid ägna en betydande del av sitt verk åt idépolitik - ty i idéernas värld finns det inga av nollsummespelets restriktioner.
Carl-Johan Westholm formulerade i början av 80-talet motsatsparet ”det skapande och det bevakande Sverige”. Det kommer alltid att behövas en kamp för det skapande. Men det mesta av den kampen bedrivs inte på Helgeandsholmen.
söndag 25 augusti 2002
Amerikabrev
Ett år efter terroristattackerna i USA pågår det en ofta bekymrad amerikansk diskussion om landets ställning i världen, om Amerikahatet ökar och vad som i så fall kan göras för att förklara Amerika för omvärlden.
Med ”omvärldsögon” har kapningen av de 4 passagerarplanen den 11 september 2001 alltmer tolkats som en ”symbolhandling”, som en ”protest” mot det ena eller det andra (USAs allsmakt som den enda supermakten, USAs stöd till Israel, USAs politik i något annat avseende etc).
Men först och främst handlade det om en terroristakt som drabbade några tusen människor. Om dessa människor finns det nu några läsvärda böcker.
Vi är säkert många Amerikavänner som läste serien ”Portraits of Grief” i New York Times. Den finns på nätet. Här har fler än 2000 av de som dödades i New York denna dag beskrivits och dessa beskrivningar – det rör sig knappast om minnesord utan just om bilder från dessa människors liv så som de gestaltade sig denna hemska dag – finns nu också samlade i en bok: ”Portraits 9/11/01” (Times Books). Här finns knappt 2000 människoliv skildrade, liv som avbröts genom de grymma, i grunden meningslösa terroristdåden för ett år sedan.
New York Times-reportern Jere Longman har grävt djupare i ett antal av de liv som också abrupt avslutades denna dag. I sin bok ”Among the Heroes – United Flight 93 & the Passangers & Crew Who Fought Back” skildrar han människorna – även terroristerna – ombord på det sista planet som kapades. Passagerarna gick till motattack och i stället för att landa på kongressbyggnaden eller Vita huset i Washington DC störtade UA 93 i en nerlagd gruva i obygden utanför Shanksville i Pennsylvania.
Longman skildrar alla dramats aktörer så grundligt som det är möjligt. Själva dramat, dvs när passageraren Todd Beamer sa ”Let’s roll” och därmed inledde motattacken mot terroristerna, är omöjligt att skildra. Den dokumentation i form av ljudupptagning som överlevde kraschen är alltför otydlig och svårtolkad för att mera i detalj avgöra vad som hände. Men att terroristernas plan inte gick ut på att planet skulle slå ner i en övergiven gruva långt från något samhälle – det är ju självklart. Vi vet ju vad de tre andra passagerarplanen som de arabiska terroristerna kapade denna dag hade för mål: World Trade Center och Pentagon.
Dessa båda böcker ger en fascinerande bild av vardagsamerika. Det är många fängslande människoöden som skissas – inte minst gäller det den lilla grupp som Longman antar anförde motattacken mot terroristerna trots att dessa hjältar visste att sannolikheten att de skulle överleva var liten. Men de paralyserades inte av skräck utan de gick till attack. De visste att WTC och Pentagon träffats och de förstod att de var på väg att krascha i Washington DC. Tjugo minuter innan de nådde den amerikanska huvudstaden hade de tagit saken i egna händer och därmed bland annat givetvis räddat livet på många andra amerikaner som skulle dödats om planet störtat i centrala Washington DC.
Den amerikanska patriotismen har stärkts av det som hände den 11 september 2001. Men kanske har också klyftan mellan USA och omvärlden ökat. Det beror på många olika faktorer, som jag inte ska gå in på här. Klyftan mellan ”Let’s roll” och attityder på denna sidan av Atlanten är stor, kanske växande.
Med ”omvärldsögon” har kapningen av de 4 passagerarplanen den 11 september 2001 alltmer tolkats som en ”symbolhandling”, som en ”protest” mot det ena eller det andra (USAs allsmakt som den enda supermakten, USAs stöd till Israel, USAs politik i något annat avseende etc).
Men först och främst handlade det om en terroristakt som drabbade några tusen människor. Om dessa människor finns det nu några läsvärda böcker.
Vi är säkert många Amerikavänner som läste serien ”Portraits of Grief” i New York Times. Den finns på nätet. Här har fler än 2000 av de som dödades i New York denna dag beskrivits och dessa beskrivningar – det rör sig knappast om minnesord utan just om bilder från dessa människors liv så som de gestaltade sig denna hemska dag – finns nu också samlade i en bok: ”Portraits 9/11/01” (Times Books). Här finns knappt 2000 människoliv skildrade, liv som avbröts genom de grymma, i grunden meningslösa terroristdåden för ett år sedan.
New York Times-reportern Jere Longman har grävt djupare i ett antal av de liv som också abrupt avslutades denna dag. I sin bok ”Among the Heroes – United Flight 93 & the Passangers & Crew Who Fought Back” skildrar han människorna – även terroristerna – ombord på det sista planet som kapades. Passagerarna gick till motattack och i stället för att landa på kongressbyggnaden eller Vita huset i Washington DC störtade UA 93 i en nerlagd gruva i obygden utanför Shanksville i Pennsylvania.
Longman skildrar alla dramats aktörer så grundligt som det är möjligt. Själva dramat, dvs när passageraren Todd Beamer sa ”Let’s roll” och därmed inledde motattacken mot terroristerna, är omöjligt att skildra. Den dokumentation i form av ljudupptagning som överlevde kraschen är alltför otydlig och svårtolkad för att mera i detalj avgöra vad som hände. Men att terroristernas plan inte gick ut på att planet skulle slå ner i en övergiven gruva långt från något samhälle – det är ju självklart. Vi vet ju vad de tre andra passagerarplanen som de arabiska terroristerna kapade denna dag hade för mål: World Trade Center och Pentagon.
Dessa båda böcker ger en fascinerande bild av vardagsamerika. Det är många fängslande människoöden som skissas – inte minst gäller det den lilla grupp som Longman antar anförde motattacken mot terroristerna trots att dessa hjältar visste att sannolikheten att de skulle överleva var liten. Men de paralyserades inte av skräck utan de gick till attack. De visste att WTC och Pentagon träffats och de förstod att de var på väg att krascha i Washington DC. Tjugo minuter innan de nådde den amerikanska huvudstaden hade de tagit saken i egna händer och därmed bland annat givetvis räddat livet på många andra amerikaner som skulle dödats om planet störtat i centrala Washington DC.
Den amerikanska patriotismen har stärkts av det som hände den 11 september 2001. Men kanske har också klyftan mellan USA och omvärlden ökat. Det beror på många olika faktorer, som jag inte ska gå in på här. Klyftan mellan ”Let’s roll” och attityder på denna sidan av Atlanten är stor, kanske växande.
fredag 16 augusti 2002
Varför hatar människor Amerika?
Redan på kvällen den 11 september förra året sände BBC ett efteråt oerhört omdebatterat program där en rad amerikahatande intellektuella utvecklade temat att "Amerika har sig självt att skylla". Detta tema har även förekommit i viss svensk debatt, men i förbluffande ringa utsträckning. Det kanske beror på att Göran Persson har varit så benhård i sitt avvisande av tankegången. Men har en statsminister så stort inflytande över kultursidornas vänsterdebatt?
Nyligen utkom en bok som har alla förutsättningar att bli en amerikahatarnas bibel: Why Do People Hate America? Författare är journalisten Ziauddin Sardar (känd från New Statesman) och Merryl Wyn Davies, en antropolog som bl a har skrivit mycket om islam och bilden av islam i väst.
Boken är förrädiskt upplagd. Den baserar sig i hög utsträckning på kufiska amerikanska akademikers studier och uttalanden, och ger därigenom ett "förtroendeingivande" intryck. Den pläderar inte för hat mot Amerika, men är i sin helhet ägnad temat "Amerika har sig självt att skylla".
Boken säger sig inte syfta till ett fortsatt Amerikahat, men propagerar i praktiken för ett sådant, eftersom de kriterier som ställs upp för den situation då man inte skulle hata Amerika i praktiken är ouppnåbara. Huvudkriteriet baseras på den för boken genomgående sammanblandningen av vad Amerika står för ("Amerika" som en samling ideal) och USA-företags och olika USA-regeringars påstådda eller inbillade åtgärder i olika avseenden.
För en person med nykter analys av frågeställningen är svaret på frågan varför folk hatar Amerika ganska enkelt: det beror i allt väsentligt på en falsk verklighetsbild, på den typ av falsk bevisföring som den här boken excellerar i. Man kan älska Amerika (Amerika som ideologi, USA som vitalt, dynamiskt, ständigt föränderligt samhälle) utan att för den skull ställa upp bakom t ex Bushadministrationens jordbruks- eller handelspolitik. Men den sortens analys är Sardar/Davies helt främmande för.
Som många kulturskribenter är de okunniga om ekonomiska samband. Men ekonomin är ändå huvudangreppspunkt nr 1: USA styr IMF, Världsbanken och UNDP - de globaliserade amerikanska företagens sammansvärjning för att utplundra resten av världen. Författarna har inte ens upptäckt den mest elementära förutsättningen för internationell handel: att båda parter vinner, att det skapas en ökad köpkraft hos dem som handlar med varandra.
I övrigt är boken fylld av beskrivningar av Amerika som "hypermakten" och dess "kosmologiska" roll som hot mot allt levande. Många av resonemangen är baserade på filmer och tv-serier och är värda att läsa. Men när man når fram till slutsatsen att det finns något "som måste hatas i Amerikas själva natur" och att "Amerikas myter utgör en livshotande fara för resten av världen" tar åtminstone jag mig för pannan.
Den stora amerikanska makten innebär ett betydande imageproblem för USA. Council on Foreign Relations presenterade nyligen en kritisk rapport om Bushadministrationens misslyckande med att förklara och försvara
USA:s politik och åtgärder. USA må vara framgångsrikt att sälja filmer och TV-program, men det betyder inte att man den vägen förklarar vad Amerika står för (en uppgift för akademiker, journalister, etc) eller vad USA:s regering tycker i olika frågor (en uppgift för administrationen och dess organ).
Snart är det ett år efter den 11 september. Envar kan ställa sig frågan: vad har jag gjort för att påverka de tecken på Amerikahat som jag märker?
Nyligen utkom en bok som har alla förutsättningar att bli en amerikahatarnas bibel: Why Do People Hate America? Författare är journalisten Ziauddin Sardar (känd från New Statesman) och Merryl Wyn Davies, en antropolog som bl a har skrivit mycket om islam och bilden av islam i väst.
Boken är förrädiskt upplagd. Den baserar sig i hög utsträckning på kufiska amerikanska akademikers studier och uttalanden, och ger därigenom ett "förtroendeingivande" intryck. Den pläderar inte för hat mot Amerika, men är i sin helhet ägnad temat "Amerika har sig självt att skylla".
Boken säger sig inte syfta till ett fortsatt Amerikahat, men propagerar i praktiken för ett sådant, eftersom de kriterier som ställs upp för den situation då man inte skulle hata Amerika i praktiken är ouppnåbara. Huvudkriteriet baseras på den för boken genomgående sammanblandningen av vad Amerika står för ("Amerika" som en samling ideal) och USA-företags och olika USA-regeringars påstådda eller inbillade åtgärder i olika avseenden.
För en person med nykter analys av frågeställningen är svaret på frågan varför folk hatar Amerika ganska enkelt: det beror i allt väsentligt på en falsk verklighetsbild, på den typ av falsk bevisföring som den här boken excellerar i. Man kan älska Amerika (Amerika som ideologi, USA som vitalt, dynamiskt, ständigt föränderligt samhälle) utan att för den skull ställa upp bakom t ex Bushadministrationens jordbruks- eller handelspolitik. Men den sortens analys är Sardar/Davies helt främmande för.
Som många kulturskribenter är de okunniga om ekonomiska samband. Men ekonomin är ändå huvudangreppspunkt nr 1: USA styr IMF, Världsbanken och UNDP - de globaliserade amerikanska företagens sammansvärjning för att utplundra resten av världen. Författarna har inte ens upptäckt den mest elementära förutsättningen för internationell handel: att båda parter vinner, att det skapas en ökad köpkraft hos dem som handlar med varandra.
I övrigt är boken fylld av beskrivningar av Amerika som "hypermakten" och dess "kosmologiska" roll som hot mot allt levande. Många av resonemangen är baserade på filmer och tv-serier och är värda att läsa. Men när man når fram till slutsatsen att det finns något "som måste hatas i Amerikas själva natur" och att "Amerikas myter utgör en livshotande fara för resten av världen" tar åtminstone jag mig för pannan.
Den stora amerikanska makten innebär ett betydande imageproblem för USA. Council on Foreign Relations presenterade nyligen en kritisk rapport om Bushadministrationens misslyckande med att förklara och försvara
USA:s politik och åtgärder. USA må vara framgångsrikt att sälja filmer och TV-program, men det betyder inte att man den vägen förklarar vad Amerika står för (en uppgift för akademiker, journalister, etc) eller vad USA:s regering tycker i olika frågor (en uppgift för administrationen och dess organ).
Snart är det ett år efter den 11 september. Envar kan ställa sig frågan: vad har jag gjort för att påverka de tecken på Amerikahat som jag märker?
torsdag 13 juni 2002
Fortfarande spökar Vietnam
USA kommer aldrig att emotionellt överge de som kämpade och dog i Vietnam. En Amerikabild som bygger på föreställningen om något annat kommer att bli besviken.
När Hollywood-filmen ”We were soldiers” med Mel Gibson i huvudrollen hade premiär i Sverige nyligen fanns det recensenter som reagerade starkt mot dess starka patriotism. Det finns inte minst i Europa förmodligen i dag på sina håll en känsla av att ”alla” från början visste att Vietnam-kriget var fel, att den amerikanska stats- och militärledningen medvetet gav sig i kast med en – som det skulle visa sig övermäktig – uppgift som var fundamentalt felaktig, ondskefull, missriktad etc.
Filmer om Vietnam-kriget har ofta analyserats på sätt som innebär att kriget mer blivit en symbol – för det ena, för det andra, men alltid för något ondskefullt – än ett krig som andra krig. Ett krig som utkämpas av soldater.
Tidigare i år utkom en i USA mycket lovprisad bok om Vietnam-kriget som, såvitt jag sett, inte har uppmärksammats i Sverige. Jag såg några av recensionerna, blev intresserad av en bok som av mycket omdömesgilla kommentatorer i USA beskrevs som den bästa Vietnam-skildringen sedan Michael Herrs Dispatches 1977 och har nu läst de 850 sidorna av The cat from Hué av John Laurence med stort intresse och växande fascination.
Jag tror att det är en viktig bok också för icke-amerikaner, därför att den hanterar ett krig som mer än det mesta under andra halvan av förra århundradet kommit att prägla vår Amerikabild.
John Laurence kom, 25 år gammal, till Vietnam 1965 som reporter för TV-bolaget CBS. Han började skriva sin bok för 30 år sedan, men det var först under de senaste åtta åren som han förmådde samla sig till den bok som nu föreligger.
Krigets vardag
Det är en rak ”så upplevde jag kriget”-skildring. Den innehåller knappast något alls av säkerhets- eller militärpolitisk analys. De år han tillbringade i Vietnam under kriget tillbringades i krigszoner, inte på militärens pressbriefings i Saigon. Som TV-reporter var han beroende av bilder och människor, och det är förmodligen därför som hans bok blir så levande.
Huvudpersonerna i boken är de ”vanliga soldaterna”. Alla namngivna, oftast med ålder och hemort i USA. De berättar om sina upplevelser rak upp och ner. De berättar om sina känslor utan att fördjupa sig i komplex analys. Det talas något om den amerikanska militärledningen i Vietnam (som under en tid hjälpte till med ett reportageprojekt som skulle bli dokumentärklassikern ”The world of Charlie Company” 1970), knappast något alls om den politiska eller militära ledningen i Washington, DC. Laurence konstaterar att de där långt borta inte förstod vad som pågick i Vietnam.
”We were soldiers” är baserad på en bok med samma namn från 1993 av Harold Moore och Joseph Galloway. Moore var en av befälhavarna och Galloway reporter på plats under slaget vid Ia Drang 1965. Laurence var också där vid det slag som nu i efterhand beskrivs som slaget som visade att kriget skulle få en helt annan karaktär än de amerikanska politiska och militära ledarna anat.
Laurence själv och många av de vanliga soldater och officerare han möter blir efter hand allt mer desillusionerade. De ser allt mer av krigets förödande, negativa sidor. De ser allt mer av civilbefolkningens lidande, allt mer av korruptionen. Den delen av boken är en långsam, på sitt sätt odramatisk resa mot större klarhet om något som den unge reportern 1965 inte hade en aning. Det gällde ju då bara att vinna ett självklart rättfärdigt krig.
USA:s motiv
De soldater och officerare som Laurence låter berätta är patrioter, är övertygade om att det de satts att göra måste göras. Det är här jag tycker kärnan i boken finns. Man må i efterhand göra andra tolkningar än de som var aktuella under mitten och slutet av 1960-talet av USA:s motiv i Vietnam, men för de människor som kämpade – och dog – var det inte ett orättfärdigt krig.
USA kommer aldrig att emotionellt överge dem som kämpade, dem som dog i Vietnam. En Amerikabild som bygger på föreställningen om något annat kommer alltid att medföra besvikelse.
Till slut några ord om katten. John Laurence fann, under det oerhört dramatiska slaget om Hué där han själv sånär dödades (en av flera gånger då han bara var millimeter från döden i Vietnam), en liten kattunge. Han tog kattungen med sig och med tiden fick den även följa med till New York och så småningom till London när han var ABC-korrespondent där. Kattens liv och person beskrivs detaljerat. Kattporträttet kan ses som en övning i symbolik (katten som fienden i Vietnam) men det är ett av de få, levande djurporträtt jag stött på i faktalitteraturens värld.
John Laurences bok har nu sin egen, enkla hemsida som bl a innehåller en hel del stillbilder från 60-talets Vietnam.
Jag tror att det är många i min 40-talistgeneration som skulle ha behållning av att läsa boken om det krig som onekligen var en av de viktigaste, mest omdebatterade internationella skeendena under 60-talets andra hälft och början av 70-talet. Men The cat from Hué är givetvis läsvärd oavsett generation.
När Hollywood-filmen ”We were soldiers” med Mel Gibson i huvudrollen hade premiär i Sverige nyligen fanns det recensenter som reagerade starkt mot dess starka patriotism. Det finns inte minst i Europa förmodligen i dag på sina håll en känsla av att ”alla” från början visste att Vietnam-kriget var fel, att den amerikanska stats- och militärledningen medvetet gav sig i kast med en – som det skulle visa sig övermäktig – uppgift som var fundamentalt felaktig, ondskefull, missriktad etc.
Filmer om Vietnam-kriget har ofta analyserats på sätt som innebär att kriget mer blivit en symbol – för det ena, för det andra, men alltid för något ondskefullt – än ett krig som andra krig. Ett krig som utkämpas av soldater.
Tidigare i år utkom en i USA mycket lovprisad bok om Vietnam-kriget som, såvitt jag sett, inte har uppmärksammats i Sverige. Jag såg några av recensionerna, blev intresserad av en bok som av mycket omdömesgilla kommentatorer i USA beskrevs som den bästa Vietnam-skildringen sedan Michael Herrs Dispatches 1977 och har nu läst de 850 sidorna av The cat from Hué av John Laurence med stort intresse och växande fascination.
Jag tror att det är en viktig bok också för icke-amerikaner, därför att den hanterar ett krig som mer än det mesta under andra halvan av förra århundradet kommit att prägla vår Amerikabild.
John Laurence kom, 25 år gammal, till Vietnam 1965 som reporter för TV-bolaget CBS. Han började skriva sin bok för 30 år sedan, men det var först under de senaste åtta åren som han förmådde samla sig till den bok som nu föreligger.
Krigets vardag
Det är en rak ”så upplevde jag kriget”-skildring. Den innehåller knappast något alls av säkerhets- eller militärpolitisk analys. De år han tillbringade i Vietnam under kriget tillbringades i krigszoner, inte på militärens pressbriefings i Saigon. Som TV-reporter var han beroende av bilder och människor, och det är förmodligen därför som hans bok blir så levande.
Huvudpersonerna i boken är de ”vanliga soldaterna”. Alla namngivna, oftast med ålder och hemort i USA. De berättar om sina upplevelser rak upp och ner. De berättar om sina känslor utan att fördjupa sig i komplex analys. Det talas något om den amerikanska militärledningen i Vietnam (som under en tid hjälpte till med ett reportageprojekt som skulle bli dokumentärklassikern ”The world of Charlie Company” 1970), knappast något alls om den politiska eller militära ledningen i Washington, DC. Laurence konstaterar att de där långt borta inte förstod vad som pågick i Vietnam.
”We were soldiers” är baserad på en bok med samma namn från 1993 av Harold Moore och Joseph Galloway. Moore var en av befälhavarna och Galloway reporter på plats under slaget vid Ia Drang 1965. Laurence var också där vid det slag som nu i efterhand beskrivs som slaget som visade att kriget skulle få en helt annan karaktär än de amerikanska politiska och militära ledarna anat.
Laurence själv och många av de vanliga soldater och officerare han möter blir efter hand allt mer desillusionerade. De ser allt mer av krigets förödande, negativa sidor. De ser allt mer av civilbefolkningens lidande, allt mer av korruptionen. Den delen av boken är en långsam, på sitt sätt odramatisk resa mot större klarhet om något som den unge reportern 1965 inte hade en aning. Det gällde ju då bara att vinna ett självklart rättfärdigt krig.
USA:s motiv
De soldater och officerare som Laurence låter berätta är patrioter, är övertygade om att det de satts att göra måste göras. Det är här jag tycker kärnan i boken finns. Man må i efterhand göra andra tolkningar än de som var aktuella under mitten och slutet av 1960-talet av USA:s motiv i Vietnam, men för de människor som kämpade – och dog – var det inte ett orättfärdigt krig.
USA kommer aldrig att emotionellt överge dem som kämpade, dem som dog i Vietnam. En Amerikabild som bygger på föreställningen om något annat kommer alltid att medföra besvikelse.
Till slut några ord om katten. John Laurence fann, under det oerhört dramatiska slaget om Hué där han själv sånär dödades (en av flera gånger då han bara var millimeter från döden i Vietnam), en liten kattunge. Han tog kattungen med sig och med tiden fick den även följa med till New York och så småningom till London när han var ABC-korrespondent där. Kattens liv och person beskrivs detaljerat. Kattporträttet kan ses som en övning i symbolik (katten som fienden i Vietnam) men det är ett av de få, levande djurporträtt jag stött på i faktalitteraturens värld.
John Laurences bok har nu sin egen, enkla hemsida som bl a innehåller en hel del stillbilder från 60-talets Vietnam.
Jag tror att det är många i min 40-talistgeneration som skulle ha behållning av att läsa boken om det krig som onekligen var en av de viktigaste, mest omdebatterade internationella skeendena under 60-talets andra hälft och början av 70-talet. Men The cat from Hué är givetvis läsvärd oavsett generation.
onsdag 1 maj 2002
Thatcher
Spökskrivare. Det är knappast ett ord som ger särskilt positiva reaktioner. Det låter en smula suspekt, helt enkelt.
Men bakom nästan alla stora politiker har det funnits en spökskrivare med bred kunskap och stor förmåga att finna det rätta tonfallet, den rätta stilen.
Jag minns hur imponerad jag var av Robert Lindsey, spökskrivaren, när jag läste Ronald Reagans självbiografi ”An American Life” (1990).
Robert Harris är Margaret Thatchers spökskrivare. Hans förmåga att återskapa hennes tonfall, genes sätt att angripa frågor är imponerande. Thatchers senaste bok, ”Statecraft – Strategies for a changing world” (HarperCollins, 2002) kan också läsas med det perspektivet. Jag skulle tro att det är ganska många i denna tidskrifts läsekrets som kan njuta av ett sådant lysande hantverk!
När boken kom ut i England blev reaktionen stark. Somliga tyckte att Thatcher som alltid var en nyttig sanningssägare och att de båda kapitel som all diskussion kom att handla om (Eus utveckling och varför Storbritannien ska dra sig ur EU) var sanningens ord. Men de flesta kommentatorer i elitmedierna tävlade om att stapla okvädingsord över ”Statecraft”.
Boken handlar om så mycket annat. Om det kalla krigets slut, om Ryssland, om Kina, om terrorism, om mänskliga rättigheter, om Balkankrigen med mera.
Hon är orädd i sina rekommendationer. USA bör, skriver hon, stärka det asiatiska modellandet Taiwan genom att sälja modern missilförsvarsteknologi till örepubliken. Hon hyllar taiwans övergång till demokrati. När Lee Teng-Hui valdes till president 1989 var det ”första gången på fem tusen år som en kinesisk ledare valdes av folket”.
Hennes uppgörelse med det ofta missbrukade begreppet ”mänskliga rättigheter” är verkligt läsvärd.
Hennes uppgörelse med EU är utan misskund. För det första är hennes misstro mot Tyskland monumental. Att Tyskland återförenades anser hon fortsatt vara en stor olycka, ett historiskt missöde som hon försökte stoppa. Hon anser att Europa (och då inkluderas inte Storbritannien) inte går att reformera, varför de brittiska relationerna till EU bör vara så begränsade som möjligt.
Hon ångrar djupt sitt eget engagemang för den inre marknaden. Följden av denna framstöt har blivit mer EU-centralistisk makt och en ohygglig massa regleringar som skapar och kommer att skapa hinder för ekonomisk tillväxt.
Själva begreppet Europa är en bluff, säger hon och citerar Bismarck som ska ha tyckt sammalunda. Det går inte att skapa ett federalt Europa eftersom språkklyftorna omöjliggör en europeisk demokratisk diskussion.
Hennes aversion mot den europeiska ”sociala modellen” (som alltid ställs i kontrast till den amerikanska marknadsmodellen) är utan misskund. EU pendlar alltid mellan fransk etatism och tysk korporatism, menar hon och slår fast att fasthållandet vid den gamla modell innebär högre arbetslöshet, mindre välstånd. På 30 år har USA skapat 50 miljoner nya jobb, EU bara 5 miljoner.
Hennes bild av Storbritannien som en stormakt – mäktigare och starkare än något annat EU-land – och hennes dyrkan av USA (boken är tillägnad Ronald Reagan) gör henne tveklöst till en ganska udda profil även i brittisk samhällsdebatt.
Men hennes röst är stark.
Många lyssnar.
Jag tror inte att det blir någon EMU-folkomrösting i Storbritannien före nästa parlamentsval (som torde komma 2005 eller 2006). Ett av skälen är att det finns så stort gehör för det tänkande som Thatcher står för. Att hon nu dragit sig tillbaka från det offentliga livet på grund av hälsoproblem innebär tveklöst att EU-vännerna i landet får det betydligt lättare framöver.
Men bakom nästan alla stora politiker har det funnits en spökskrivare med bred kunskap och stor förmåga att finna det rätta tonfallet, den rätta stilen.
Jag minns hur imponerad jag var av Robert Lindsey, spökskrivaren, när jag läste Ronald Reagans självbiografi ”An American Life” (1990).
Robert Harris är Margaret Thatchers spökskrivare. Hans förmåga att återskapa hennes tonfall, genes sätt att angripa frågor är imponerande. Thatchers senaste bok, ”Statecraft – Strategies for a changing world” (HarperCollins, 2002) kan också läsas med det perspektivet. Jag skulle tro att det är ganska många i denna tidskrifts läsekrets som kan njuta av ett sådant lysande hantverk!
När boken kom ut i England blev reaktionen stark. Somliga tyckte att Thatcher som alltid var en nyttig sanningssägare och att de båda kapitel som all diskussion kom att handla om (Eus utveckling och varför Storbritannien ska dra sig ur EU) var sanningens ord. Men de flesta kommentatorer i elitmedierna tävlade om att stapla okvädingsord över ”Statecraft”.
Boken handlar om så mycket annat. Om det kalla krigets slut, om Ryssland, om Kina, om terrorism, om mänskliga rättigheter, om Balkankrigen med mera.
Hon är orädd i sina rekommendationer. USA bör, skriver hon, stärka det asiatiska modellandet Taiwan genom att sälja modern missilförsvarsteknologi till örepubliken. Hon hyllar taiwans övergång till demokrati. När Lee Teng-Hui valdes till president 1989 var det ”första gången på fem tusen år som en kinesisk ledare valdes av folket”.
Hennes uppgörelse med det ofta missbrukade begreppet ”mänskliga rättigheter” är verkligt läsvärd.
Hennes uppgörelse med EU är utan misskund. För det första är hennes misstro mot Tyskland monumental. Att Tyskland återförenades anser hon fortsatt vara en stor olycka, ett historiskt missöde som hon försökte stoppa. Hon anser att Europa (och då inkluderas inte Storbritannien) inte går att reformera, varför de brittiska relationerna till EU bör vara så begränsade som möjligt.
Hon ångrar djupt sitt eget engagemang för den inre marknaden. Följden av denna framstöt har blivit mer EU-centralistisk makt och en ohygglig massa regleringar som skapar och kommer att skapa hinder för ekonomisk tillväxt.
Själva begreppet Europa är en bluff, säger hon och citerar Bismarck som ska ha tyckt sammalunda. Det går inte att skapa ett federalt Europa eftersom språkklyftorna omöjliggör en europeisk demokratisk diskussion.
Hennes aversion mot den europeiska ”sociala modellen” (som alltid ställs i kontrast till den amerikanska marknadsmodellen) är utan misskund. EU pendlar alltid mellan fransk etatism och tysk korporatism, menar hon och slår fast att fasthållandet vid den gamla modell innebär högre arbetslöshet, mindre välstånd. På 30 år har USA skapat 50 miljoner nya jobb, EU bara 5 miljoner.
Hennes bild av Storbritannien som en stormakt – mäktigare och starkare än något annat EU-land – och hennes dyrkan av USA (boken är tillägnad Ronald Reagan) gör henne tveklöst till en ganska udda profil även i brittisk samhällsdebatt.
Men hennes röst är stark.
Många lyssnar.
Jag tror inte att det blir någon EMU-folkomrösting i Storbritannien före nästa parlamentsval (som torde komma 2005 eller 2006). Ett av skälen är att det finns så stort gehör för det tänkande som Thatcher står för. Att hon nu dragit sig tillbaka från det offentliga livet på grund av hälsoproblem innebär tveklöst att EU-vännerna i landet får det betydligt lättare framöver.
tisdag 2 april 2002
En organisation är inget politiskt parti
”Inte ens gamla SAF och Industriförbundet, numera Svenskt Näringsliv, tycker längre att det är självklart att liera sig med moderaterna”, skriver VA:s Monica Hedlund i intervjun med Bo Lundgren. Det har aldrig varit självklart för företagare att de endast skulle liera sig med ett parti.
I Olof Ehrenkronas mycket läsvärda bok om Stockholms handelskammare, ”Företagande & frihet i 100 år” (Ekerlid) beskrivs Harald Nordensons veklagan över svårigheten att företräda näringslivet i politiken eftersom näringslivet aldrig blir enigt. Nordensons brev 1951 till en kollega slutar såhär: ”Jag kan knappast tänka mig en mindre stimulerande uppgift än att företräda svenska näringsidkare i politiskt arbete.” Detta är evigt problem och Ehrenkrona benar väl ut skälen till varför det är så. Den viktigaste kulturskillnaden handlar, skriver Ehrenkrona, om att näringslivet verkar i en plussummemiljö, medan politik är ett nollsummespel. Under mina år på SAF (1980 - 1995) upplevde jag ofta både glädje och bitterhet över SAF:s agerande från samtliga i riksdagens då företrädda partier. En näringslivsorganisation måste driva sina frågor oavsett regering. En näringslivsorganisation är kort sagt inget parti.
Jag har många gånger upplevt enkäter om ”näringslivets favoritregering” och de har aldrig varit ”politiskt korrekta” - de har ofta också förr innehållit t ex socialdemokratiska politiker. Jag vågar gissa att Svenskt Näringsliv fortsätter driva sina frågor för att få optimalt resultat oavsett regering. Det är ingen nyhet och därför borde inte heller VA förvånas över detta.
Publicerat i: VA Dialog nr 14
I Olof Ehrenkronas mycket läsvärda bok om Stockholms handelskammare, ”Företagande & frihet i 100 år” (Ekerlid) beskrivs Harald Nordensons veklagan över svårigheten att företräda näringslivet i politiken eftersom näringslivet aldrig blir enigt. Nordensons brev 1951 till en kollega slutar såhär: ”Jag kan knappast tänka mig en mindre stimulerande uppgift än att företräda svenska näringsidkare i politiskt arbete.” Detta är evigt problem och Ehrenkrona benar väl ut skälen till varför det är så. Den viktigaste kulturskillnaden handlar, skriver Ehrenkrona, om att näringslivet verkar i en plussummemiljö, medan politik är ett nollsummespel. Under mina år på SAF (1980 - 1995) upplevde jag ofta både glädje och bitterhet över SAF:s agerande från samtliga i riksdagens då företrädda partier. En näringslivsorganisation måste driva sina frågor oavsett regering. En näringslivsorganisation är kort sagt inget parti.
Jag har många gånger upplevt enkäter om ”näringslivets favoritregering” och de har aldrig varit ”politiskt korrekta” - de har ofta också förr innehållit t ex socialdemokratiska politiker. Jag vågar gissa att Svenskt Näringsliv fortsätter driva sina frågor för att få optimalt resultat oavsett regering. Det är ingen nyhet och därför borde inte heller VA förvånas över detta.
Publicerat i: VA Dialog nr 14
tisdag 1 januari 2002
Så vinns folkomröstningar
Inför folkomröstningen om EU år 1994 var jag informationsdirektör på dåvarande Svenska arbetsgivareföreningen. Det allra viktigaste var då, liksom nu, att veta vad man vill. Vårt uppdrag var entydigt: att vinna. Andra aktörer som tillexempel de politiska partierna på ja-sidan ville givetvis också detsamma, men deras ritningar påverkades av andra för dem kanske åtminstone stundtals viktigare önskemål.
Det därnäst viktigaste, ur mitt perspektiv, var att man tydligt byggde strategin på två infallsvinklar. Den ena utgjordes av vikten att säkerställa att allmänheten kunde få svar på alla sina frågor. Bakom oss låg då en dramatisk tid både nationellt och internationellt. Östblocket hade rasat samman. Sverige hade genomlevt en ekonomisktpolitiskt ohyggligt traumatisk tid - den kris som ledde till regimskiftet i riksdagsvalet 1991. Den svenska kronans kris 1992 skakade också om. Det fanns mycken otrygghet och många frågor att besvara. Risken var att en majoritet skulle rösta nej därför att de föreställde sig att ett nej var det trygga svaret. Då förändras ingenting. I själva verket var det så att både ja och nej var precis lika "äventyrligt".
Världen hade förändrats och skulle förändras ytterligare. Ett ja var, menade jag, var det tryggaste svaret i detta läge - en anslutning till den nya geopolitiska verkligheten i Europa. Näringslivets EU-fakta (oftast bara kallat EU-fakta) var den avsändare som såg till att det fanns sakliga svar på alla frågor - samtidigt som alla de som arbetade här hade sitt personliga ställningstagande klart: de avsåg rösta ja. Balansgången mellan fakta och ja hanterades väl och övertygande. Det är svårt att tro på den som besitter stor kunskap om vederbörande säger sig vara neutral.
Den andra infallsvinkeln var ett klart och tydligt ja signerat av nya, oväntade och förtroendeingivande personer. Stiftelsen ja till Europa, lett av LG Johansson, var den mycket kreativa och vitala samlingspunkten för dessa. Odd Engström och Marit Paulsen blev dess mest tydliga "varumärken".
Den tredje aspekten var långsiktigheten. SAF:s EU-arbetet hade börjat på allvar redan under 80-talets sista år och tog fart från 1990. Här utbildades en stor kader personer som i unga år skaffade sig stor ledningskompetens. De blev ovärderliga i själva kampanjen oavsett var de verkade.
Den fjärde infallsvinkeln var språkbruk och tonfall. Det var samtal som gällde. Samtalstonfall kombinerades med öppenhet för samtal. Man sa ja utan att slå den osäkre i huvudet med detta.
Att arbeta med opinionsbildning utan omvärldsanalyser är som att segla i skärgården utan sjökort. Metoderna för att på förhand testa och löpande utvärdera kommunikationen har utvecklats snabbt under de senaste tjugo åren. Idag skulle ingen komma på tanken att starta och driva en större kampanj utan att ha vetenskapliga metoder för att utvärdera förutsättningarna för de egna budskapen. Samtidigt gäller det att veta hur man använder redskapet och inte bli slav under det.
En framgångsrik kampanj bör förvisso bottna i en analys av mottagarens värderingar och åsikter. Men analysen får inte helt styra budskapet från avsändaren. Den som försöker skapa det perfekta budskapet genom research riskerar att utplåna sin egen profil och bli helt ointressant.
På Näringslivets EU?fakta låg 1994 bland annat rollen att känna av vilka nya frågor som dök upp och att snabbt ta fram fakta som bemötte nya påståenden från nejsidan. Omvärldsbevakningen skedde med hjälp av ett flertal instrument. Förutom de stora, publika mätningarna som kom från Gallup, Demoskop, Sifo och Temo, höll sig kampanjledningen med ett antal egna analysverktyg. Tre centrala inslag för den dagliga uppföljningen av kampanjen var "opinionsbussen", rapporterna från regionerna och fältbesök.
Bussen var en kvantitativ undersökning med 50 intervjuer per dag som rullade under kampanjens sista månader. I dessa intervjuer frågades respondenterna om hur de tänkte rösta, men man ställde också frågor om sådant som varit i nyheterna dagen innan. Bussen gav en möjlighet att se om någon ny fråga höll på att etablera sig i opinionen, innan de dök upp i de stora, rikstäckande mätningarna.
Rapporterna från regionerna var dagliga mailrapporter från kampanjens regionchefer runt om i landet, där de fick kommentera dagens vanligaste ämnen, nejsidans synlighet och förekomsten av eventuella nya, svåra sakfrågor. Rapporten gav en god bild av de regionala skillnaderna som sedan också avspeglade sig i valresultatet.
Slutligen gjorde alla i den centrala kampanjledningen fältbesök, oregelbundna nedslag i verkligheten för att själva kunna testa argument och höra frågeställningar genom direkta samtal med väljarna.
Denna blandning av systematisk och spontan omvärldsanalys innebar att kampanjledningen aldrig drabbades av några större överraskningar och att det fanns en ständig beredskap för att ta fram nya fakta och argument när ett nytt ämne dök upp. Statistiska mätningar varvades med personliga intryck från kampanjmedarbetare, och i brytningen eller samstämmigheten mellan dem fanns många viktiga signaler.
I en folkomröstningskampanj är det viktigaste att söka anhängare i stället för att jaga dem med fel åsikt. En kampanj som ska vinna minst 51 procent måste vara bred och inkluderande och välkomna människor att på olika grunder rösta ja (eller nej), Den svenska Jakampanjen 1994 var i så måtto unik i svensk historia. Den såg en mycket bred samling av avsändare och intressen, oeniga i det mesta, men eniga om att ett svenskt medlemskap i EU skulle vara bättre än fortsatt utanförskap.
Trots en lång historia av politisk retorik, som gick ut på att Sverige är ett undantag och att Europas öde inte är vårt, gick det att vända opinionen på några få år. Från socialdemokratins öppning i EG?frågan 1990 till november 1994 omvärderade en majoritet av det svenska folket vad som var nationens naturliga val ? förvisso i den kanske mest resurskrävande kampanjen i landets politiska historia ? men fortfarande på förvånansvärt kort tid.
Den eftersökta strävan om bredaste möjliga allians innebar att Jakampanjen öppnade för stöd till alla möjliga grupper som ville vara med i arbetet för ett medlemskap. Socialdemokrater för EU, Grönt Ja, Studenter för Europa ? alla röster välkomnades. Med detta bevisades att ett ja var det naturliga, ett ja var mainstream, nej var det mer extrema.
Kampanjen var också orkestrerad så att de centrala kampanjbudskapen var breda, svepande (ja för freden) och lämnade öppet för de olika ingående grupperna att berätta vilka särskilda skäl de hade för ett medlemskap (miljön, inre marknaden, solidariteten). Eftersom EU bara är en ny nivå samarbetsorgan stod det fritt för alla intressen att flytta sin kamp till den nya nivån. Nejsidans försök att nagla fast EU vid en viss politisk agenda (kärnvapen, högerpolitik) gick därmed inte. Jasidan blev på detta sätt bred och mångstämmig, inte alltid samstämmig, men ändå med det gemensamma målet klart: Sverige in i EU.
Det personliga mötet, dialogen, identifierades tidigt som en nödvändig del av strategin. Att lyssna på farhågor och kritiska synpunkter och därefter övertyga, inte debattera, var strategin. Annonspelare och annan reklam spelade en förhållandevis liten roll sett till de resurser som satsades i kampanjen. Skälet var frågans komplexa natur och att det handlade om att vända en djupt präglad känsla av svensk, politisk särart, där det självklara valet länge varit utanförskapet.
Annonspelare är en kanal med mycket stor räckvidd, men den har också drag av arrogans, stora resurser och ointresse av att lyssna i opinionsbildande sammanhang. En vilja att lyssna och ta människors frågor på allvar kan bara bevisas i det personliga mötet. Kampanjen fick därför en prägel av folkbildning lika mycket som opinionsbildning. Lokalkontor, buss? och båtturné, gatuteater, telemarketing, studiecirklar och andra möten med människor var det centrala. Mot slutet av kampanjen hade Ja-kampanjen en bra bit över tusen personer projektanställda. Över hela Sverige fördes samtal.
Den folkbildande ansatsen, det lyssnande samtalets strategi var sannolikt helt avgörande för ja-sidans seger. Varje land har sin egen politiska kultur, vilket gör att en kampanj inte utan vidare kan överföras till ett annat land. Folkbildning är nog bland det mest svenska man kan ägna sig åt.
Följande ingredienser bör finnas till hands för att du ska kunna genomföra en lyckad opinionsbildningskampanj:
- En tydlig fråga att ta ställning till, helst möjlig att förenkla
- Avsändare med ett starkt engagemang och hög trovärdighet
- En kritisk massa människor att kasta in i kampanjarbetet
- En stor dos omvärldskunskap och analys
- Färska fakta som talar för din sak
- Personer, ståndpunkter eller andra inslag som har nyhetsvärde (å?fan?faktor)
- Allierade som delar din uppfattning och är redo att tala för den
- God planering och hårt fotarbete
- Pengar (behov varierar med frågans karaktär och kampanjens längd)
- Gärna lite tur med omvärldshändelser
Engagemang är kanske kampanjens viktigaste ingrediens. Frånvaro av engagemang gör vilken kampanj som helst hopplös. Omvänt så kan en liten grupps starka engagemang uppväga all världens resurser.
Trovärdigheten är givetvis också central. Den här gången handlar det inte minst om Göran Perssons trovärdighet. 1994 syntes SAF knappast i EU-kampanjen. SAF:s trovärdighet var givetvis stor men samtidigt så kontroversiell att organisationens varumärke här inte skulle tillfört styrka. I arbetet för ett ja till euron är det nödvändigt att olika avsändare vänder sig till olika delar av opinionen med olika argument - euron handlar ju inte bara om det beslutet utan till en del om hur man ser EU:s framtid.
Det kan inte finnas bara ett ja till eurorörelse. Då är förlusten given. Men den allra viktigaste faktorn är denna: en stark vilja att vinna. Den som har starkast vilja 2003 kommer att stå som segrare på kvällen den 14 september.
Publicerat i: Liberal Debatt 6-7/02
Det därnäst viktigaste, ur mitt perspektiv, var att man tydligt byggde strategin på två infallsvinklar. Den ena utgjordes av vikten att säkerställa att allmänheten kunde få svar på alla sina frågor. Bakom oss låg då en dramatisk tid både nationellt och internationellt. Östblocket hade rasat samman. Sverige hade genomlevt en ekonomisktpolitiskt ohyggligt traumatisk tid - den kris som ledde till regimskiftet i riksdagsvalet 1991. Den svenska kronans kris 1992 skakade också om. Det fanns mycken otrygghet och många frågor att besvara. Risken var att en majoritet skulle rösta nej därför att de föreställde sig att ett nej var det trygga svaret. Då förändras ingenting. I själva verket var det så att både ja och nej var precis lika "äventyrligt".
Världen hade förändrats och skulle förändras ytterligare. Ett ja var, menade jag, var det tryggaste svaret i detta läge - en anslutning till den nya geopolitiska verkligheten i Europa. Näringslivets EU-fakta (oftast bara kallat EU-fakta) var den avsändare som såg till att det fanns sakliga svar på alla frågor - samtidigt som alla de som arbetade här hade sitt personliga ställningstagande klart: de avsåg rösta ja. Balansgången mellan fakta och ja hanterades väl och övertygande. Det är svårt att tro på den som besitter stor kunskap om vederbörande säger sig vara neutral.
Den andra infallsvinkeln var ett klart och tydligt ja signerat av nya, oväntade och förtroendeingivande personer. Stiftelsen ja till Europa, lett av LG Johansson, var den mycket kreativa och vitala samlingspunkten för dessa. Odd Engström och Marit Paulsen blev dess mest tydliga "varumärken".
Den tredje aspekten var långsiktigheten. SAF:s EU-arbetet hade börjat på allvar redan under 80-talets sista år och tog fart från 1990. Här utbildades en stor kader personer som i unga år skaffade sig stor ledningskompetens. De blev ovärderliga i själva kampanjen oavsett var de verkade.
Den fjärde infallsvinkeln var språkbruk och tonfall. Det var samtal som gällde. Samtalstonfall kombinerades med öppenhet för samtal. Man sa ja utan att slå den osäkre i huvudet med detta.
Att arbeta med opinionsbildning utan omvärldsanalyser är som att segla i skärgården utan sjökort. Metoderna för att på förhand testa och löpande utvärdera kommunikationen har utvecklats snabbt under de senaste tjugo åren. Idag skulle ingen komma på tanken att starta och driva en större kampanj utan att ha vetenskapliga metoder för att utvärdera förutsättningarna för de egna budskapen. Samtidigt gäller det att veta hur man använder redskapet och inte bli slav under det.
En framgångsrik kampanj bör förvisso bottna i en analys av mottagarens värderingar och åsikter. Men analysen får inte helt styra budskapet från avsändaren. Den som försöker skapa det perfekta budskapet genom research riskerar att utplåna sin egen profil och bli helt ointressant.
På Näringslivets EU?fakta låg 1994 bland annat rollen att känna av vilka nya frågor som dök upp och att snabbt ta fram fakta som bemötte nya påståenden från nejsidan. Omvärldsbevakningen skedde med hjälp av ett flertal instrument. Förutom de stora, publika mätningarna som kom från Gallup, Demoskop, Sifo och Temo, höll sig kampanjledningen med ett antal egna analysverktyg. Tre centrala inslag för den dagliga uppföljningen av kampanjen var "opinionsbussen", rapporterna från regionerna och fältbesök.
Bussen var en kvantitativ undersökning med 50 intervjuer per dag som rullade under kampanjens sista månader. I dessa intervjuer frågades respondenterna om hur de tänkte rösta, men man ställde också frågor om sådant som varit i nyheterna dagen innan. Bussen gav en möjlighet att se om någon ny fråga höll på att etablera sig i opinionen, innan de dök upp i de stora, rikstäckande mätningarna.
Rapporterna från regionerna var dagliga mailrapporter från kampanjens regionchefer runt om i landet, där de fick kommentera dagens vanligaste ämnen, nejsidans synlighet och förekomsten av eventuella nya, svåra sakfrågor. Rapporten gav en god bild av de regionala skillnaderna som sedan också avspeglade sig i valresultatet.
Slutligen gjorde alla i den centrala kampanjledningen fältbesök, oregelbundna nedslag i verkligheten för att själva kunna testa argument och höra frågeställningar genom direkta samtal med väljarna.
Denna blandning av systematisk och spontan omvärldsanalys innebar att kampanjledningen aldrig drabbades av några större överraskningar och att det fanns en ständig beredskap för att ta fram nya fakta och argument när ett nytt ämne dök upp. Statistiska mätningar varvades med personliga intryck från kampanjmedarbetare, och i brytningen eller samstämmigheten mellan dem fanns många viktiga signaler.
I en folkomröstningskampanj är det viktigaste att söka anhängare i stället för att jaga dem med fel åsikt. En kampanj som ska vinna minst 51 procent måste vara bred och inkluderande och välkomna människor att på olika grunder rösta ja (eller nej), Den svenska Jakampanjen 1994 var i så måtto unik i svensk historia. Den såg en mycket bred samling av avsändare och intressen, oeniga i det mesta, men eniga om att ett svenskt medlemskap i EU skulle vara bättre än fortsatt utanförskap.
Trots en lång historia av politisk retorik, som gick ut på att Sverige är ett undantag och att Europas öde inte är vårt, gick det att vända opinionen på några få år. Från socialdemokratins öppning i EG?frågan 1990 till november 1994 omvärderade en majoritet av det svenska folket vad som var nationens naturliga val ? förvisso i den kanske mest resurskrävande kampanjen i landets politiska historia ? men fortfarande på förvånansvärt kort tid.
Den eftersökta strävan om bredaste möjliga allians innebar att Jakampanjen öppnade för stöd till alla möjliga grupper som ville vara med i arbetet för ett medlemskap. Socialdemokrater för EU, Grönt Ja, Studenter för Europa ? alla röster välkomnades. Med detta bevisades att ett ja var det naturliga, ett ja var mainstream, nej var det mer extrema.
Kampanjen var också orkestrerad så att de centrala kampanjbudskapen var breda, svepande (ja för freden) och lämnade öppet för de olika ingående grupperna att berätta vilka särskilda skäl de hade för ett medlemskap (miljön, inre marknaden, solidariteten). Eftersom EU bara är en ny nivå samarbetsorgan stod det fritt för alla intressen att flytta sin kamp till den nya nivån. Nejsidans försök att nagla fast EU vid en viss politisk agenda (kärnvapen, högerpolitik) gick därmed inte. Jasidan blev på detta sätt bred och mångstämmig, inte alltid samstämmig, men ändå med det gemensamma målet klart: Sverige in i EU.
Det personliga mötet, dialogen, identifierades tidigt som en nödvändig del av strategin. Att lyssna på farhågor och kritiska synpunkter och därefter övertyga, inte debattera, var strategin. Annonspelare och annan reklam spelade en förhållandevis liten roll sett till de resurser som satsades i kampanjen. Skälet var frågans komplexa natur och att det handlade om att vända en djupt präglad känsla av svensk, politisk särart, där det självklara valet länge varit utanförskapet.
Annonspelare är en kanal med mycket stor räckvidd, men den har också drag av arrogans, stora resurser och ointresse av att lyssna i opinionsbildande sammanhang. En vilja att lyssna och ta människors frågor på allvar kan bara bevisas i det personliga mötet. Kampanjen fick därför en prägel av folkbildning lika mycket som opinionsbildning. Lokalkontor, buss? och båtturné, gatuteater, telemarketing, studiecirklar och andra möten med människor var det centrala. Mot slutet av kampanjen hade Ja-kampanjen en bra bit över tusen personer projektanställda. Över hela Sverige fördes samtal.
Den folkbildande ansatsen, det lyssnande samtalets strategi var sannolikt helt avgörande för ja-sidans seger. Varje land har sin egen politiska kultur, vilket gör att en kampanj inte utan vidare kan överföras till ett annat land. Folkbildning är nog bland det mest svenska man kan ägna sig åt.
Följande ingredienser bör finnas till hands för att du ska kunna genomföra en lyckad opinionsbildningskampanj:
- En tydlig fråga att ta ställning till, helst möjlig att förenkla
- Avsändare med ett starkt engagemang och hög trovärdighet
- En kritisk massa människor att kasta in i kampanjarbetet
- En stor dos omvärldskunskap och analys
- Färska fakta som talar för din sak
- Personer, ståndpunkter eller andra inslag som har nyhetsvärde (å?fan?faktor)
- Allierade som delar din uppfattning och är redo att tala för den
- God planering och hårt fotarbete
- Pengar (behov varierar med frågans karaktär och kampanjens längd)
- Gärna lite tur med omvärldshändelser
Engagemang är kanske kampanjens viktigaste ingrediens. Frånvaro av engagemang gör vilken kampanj som helst hopplös. Omvänt så kan en liten grupps starka engagemang uppväga all världens resurser.
Trovärdigheten är givetvis också central. Den här gången handlar det inte minst om Göran Perssons trovärdighet. 1994 syntes SAF knappast i EU-kampanjen. SAF:s trovärdighet var givetvis stor men samtidigt så kontroversiell att organisationens varumärke här inte skulle tillfört styrka. I arbetet för ett ja till euron är det nödvändigt att olika avsändare vänder sig till olika delar av opinionen med olika argument - euron handlar ju inte bara om det beslutet utan till en del om hur man ser EU:s framtid.
Det kan inte finnas bara ett ja till eurorörelse. Då är förlusten given. Men den allra viktigaste faktorn är denna: en stark vilja att vinna. Den som har starkast vilja 2003 kommer att stå som segrare på kvällen den 14 september.
Publicerat i: Liberal Debatt 6-7/02
Svensk höst, tysk höst - vintern nalkas
En gästarbetande tysk byggnadsarbetare som intervjuades i LO-tidningen i början av september har blivit flitigt citerad tack vare sitt uttalande att han så väl känner igen sig. Sverige är precis som gamla Östtyskland.
(1)
I dragkampen mellan ekonomi och politik drar politiken alltid kortaste strået. Den ekonomiska verkligheten och uppfattningen därav får alltid överhanden.
Om Europa nu befinner sig i ett stoppläge beror det ytterst mer på ekonomi än på val och politik. De västliga börsernas stora nedgång (de europeiska börserna har tappat 5 000 miljarder USD i värde enligt Wall Street Journal )har lagt sig som en kvävande våt filt över det förändringsarbete i marknadsliberal riktning som faktiskt varit på väg. I många länder, på olika sätt. Men ändå på väg.
Vem privatiserar statsföretag i ett börsklimat där vinsterna ter sig ganska ointressanta ? Privata börsbolag har köpts tillbaka. Assi blev Sveaskog. Kanske blir Telia åter Televerket med tiden ? Staten griper in. Tyska MobilCom AG. Franska staten är ytterst flitig på detta område - France Telecom är det bästa, mest kända exemplet.
Börsens riskkultur är mer amerikansk än europeisk. Riskkapitalisterna som alla talade om för några år sedan är nu svårupptäckta - i hela Europa.
Alla europeiska regeringar har anledning att oroa sig över demografin. Den oron har vuxit nu när löftet att börsen skulle ”lösa” problemen med de bristfälliga pensionssystemen åtminstone tills vidare gått upp i rök.
Är det stora börsfallet den allra viktigaste förklaringen till det politiska läget ? Hoppet, förväntningarna, de stora kliven, systemskiftena - allt nu på is. Muren som ett ideal.
(2)
The Economist skrev någon dag före det tyska valet att ”many Germans look to their excellent infrastructure, generous welfare and cozy way of life, compare them with the rough-and-tumble of labour law and frayed public services of, say, Britain and the United States, and think, wll, why worry?” The Economist fortsatte sin kommentar - som lika gärna kunde gällt svensk opinion: “ Perhaps slipping down a rung or two in international league tables of wealth and growth is a price worth paying for serenity and social cohesion. The trouble, of course, is that the slippage can accelerate, and all those comforts may, sooner rather than later, be menaced too.”
Det talas mycket om trygghetssökandet i Tyskland och Sverige. All politik trängs i mitten. Men hur är det med ekonomin ? Hur får man egentligen fart på den ? Eller behövs det ingen fart på ekonomin ? Kan vi förvalta oss in i en bekymmerslös framtid ?
Det saknas inte kritiska röster. Die Zeit talade under valkampen om Tyskland som ett barrikaderat samhälle, barrikaderat mot förändring - och samtidigt på drift neråt, mot stagnation. Förre SPD-förbundskanslern Helmuth Schmidt förklarade att politikerna i de båda stora partierna saknade mot när de avstått från att tala klarspråk.
(3)
Demografin. Bygger de politiska utfallen nu fast en kommande, närmast revolutionär motsättning mellan å ena sidan 40- och 50-talisterna och å andra sidan deras barn och barnbarn ? Vem ska bära bördorna av en totalt förvriden demografi ?
(4)
Men partipolitiken då….?! Den spelar så liten roll - i själva verket. Det politiska nollsummespelet har dock, tänker jag ibland, en effekt för relationen till människorna i ekonomin. Eftersom politiken är ett nollsummespel kanske heltidspolitikerna har svårt att förstå ett plussummespel, tillväxt, dynamik.
Kanske skulle man försöka konstruera ett politiskt system som gav än tydligare belöningar till politiker som genom sin pedagogik fått acceptans för genuint tillväxtskapande lagar och regler ?
(5)
På morgonen efter tyska valet var det frost på gräsmattan.
Publicerat i: Liberal Debatt 3/02
(1)
I dragkampen mellan ekonomi och politik drar politiken alltid kortaste strået. Den ekonomiska verkligheten och uppfattningen därav får alltid överhanden.
Om Europa nu befinner sig i ett stoppläge beror det ytterst mer på ekonomi än på val och politik. De västliga börsernas stora nedgång (de europeiska börserna har tappat 5 000 miljarder USD i värde enligt Wall Street Journal )har lagt sig som en kvävande våt filt över det förändringsarbete i marknadsliberal riktning som faktiskt varit på väg. I många länder, på olika sätt. Men ändå på väg.
Vem privatiserar statsföretag i ett börsklimat där vinsterna ter sig ganska ointressanta ? Privata börsbolag har köpts tillbaka. Assi blev Sveaskog. Kanske blir Telia åter Televerket med tiden ? Staten griper in. Tyska MobilCom AG. Franska staten är ytterst flitig på detta område - France Telecom är det bästa, mest kända exemplet.
Börsens riskkultur är mer amerikansk än europeisk. Riskkapitalisterna som alla talade om för några år sedan är nu svårupptäckta - i hela Europa.
Alla europeiska regeringar har anledning att oroa sig över demografin. Den oron har vuxit nu när löftet att börsen skulle ”lösa” problemen med de bristfälliga pensionssystemen åtminstone tills vidare gått upp i rök.
Är det stora börsfallet den allra viktigaste förklaringen till det politiska läget ? Hoppet, förväntningarna, de stora kliven, systemskiftena - allt nu på is. Muren som ett ideal.
(2)
The Economist skrev någon dag före det tyska valet att ”many Germans look to their excellent infrastructure, generous welfare and cozy way of life, compare them with the rough-and-tumble of labour law and frayed public services of, say, Britain and the United States, and think, wll, why worry?” The Economist fortsatte sin kommentar - som lika gärna kunde gällt svensk opinion: “ Perhaps slipping down a rung or two in international league tables of wealth and growth is a price worth paying for serenity and social cohesion. The trouble, of course, is that the slippage can accelerate, and all those comforts may, sooner rather than later, be menaced too.”
Det talas mycket om trygghetssökandet i Tyskland och Sverige. All politik trängs i mitten. Men hur är det med ekonomin ? Hur får man egentligen fart på den ? Eller behövs det ingen fart på ekonomin ? Kan vi förvalta oss in i en bekymmerslös framtid ?
Det saknas inte kritiska röster. Die Zeit talade under valkampen om Tyskland som ett barrikaderat samhälle, barrikaderat mot förändring - och samtidigt på drift neråt, mot stagnation. Förre SPD-förbundskanslern Helmuth Schmidt förklarade att politikerna i de båda stora partierna saknade mot när de avstått från att tala klarspråk.
(3)
Demografin. Bygger de politiska utfallen nu fast en kommande, närmast revolutionär motsättning mellan å ena sidan 40- och 50-talisterna och å andra sidan deras barn och barnbarn ? Vem ska bära bördorna av en totalt förvriden demografi ?
(4)
Men partipolitiken då….?! Den spelar så liten roll - i själva verket. Det politiska nollsummespelet har dock, tänker jag ibland, en effekt för relationen till människorna i ekonomin. Eftersom politiken är ett nollsummespel kanske heltidspolitikerna har svårt att förstå ett plussummespel, tillväxt, dynamik.
Kanske skulle man försöka konstruera ett politiskt system som gav än tydligare belöningar till politiker som genom sin pedagogik fått acceptans för genuint tillväxtskapande lagar och regler ?
(5)
På morgonen efter tyska valet var det frost på gräsmattan.
Publicerat i: Liberal Debatt 3/02
Churchill
Det har skrivits många böcker om Winston Churchills liv och verk. Men det finns än fler böcker om Hitler. Utan Hitler ingen Churchill-bokfloden.
Om inte… Ja, hade Churchill dött 1939, han var då 65 och hade levt 20 år längre än sin far, hade han varit en historisk fotnot, en inte särskilt framgångsrik politiker men dock en av den anglo-saxiska världens mest engagerande författare av historiska verk. Churchill försörjde sig i huvudsak under en stor del av sitt liv på sin penna.
Historikern John Lukacs, som skrivit den fängslande boken om de fem dagar i maj 1940 då Churchill ändrade historiens gång genom att lägga fast Storbritanniens konsekvent anti-nazistiska politik, har som skäl till alla böcker om Churchill angett detta: vi vet att Hitler kunde ha segrat, att världen kunnat se mycket annorlunda ut idag – och att det var Churchill som ändrade den till synes obetvingliga hitlerismens segertåg.
Själv har jag i många år varit fascinerad av Churchill. Jag har som ren nöjesläsning plöjt genom Martin Gilbers 8 tjocka volymer om Churchills liv och verk. Och jag läser med nöje nya böcker i detta ämne.
Den som vill ha en kort, översiktlig bild av Churchill rekommenderas den brittiske historikern Geoffrey Bests nyutkomna ”Churchill: A Study in Greatness”. Den pensionerade historieprofessorn Best ger en kondenserad bild som innehåller några av de bästa sammanfattande omdömen jag sett om denna stora man: ”What he did for the good of his country and, it is not extravagant to say, for Western civilization was what no other person on the political stage at those times could have done. He did what the more dogmatic critics of ‘great man theory’ doubt that even the greatest of men can do: he changed the apparent course of history.”
Den 80-årige labourpolitikern Roy Jenkins, som också är en förnämlig skribent av historiska biografier vid sidan om att han varit både brittisk finansminister och president för EU-kommissionen, har skrivit en oändligt mycket längre Churchill-biografi. Den heter kort och gott ”Churchill”. Jenkins stora Gladstone-biografi trodde han själv skulle bli hans sista verk, men han antog utmaningen att efter att ha skrivit om 1800-talets störste brittiske politiker (enligt Jenkins) skriva om 1900-talets störste brittiske politiker. Jenkins skriver i sin sammanfattning om Churchills ”persistent ability … to be larger than life” och konstaterar att han är ”the greatest human being ever to occupy 10 Downing Street”.
Om Best i sin korta bok inte lägger tonvikt vid någon del av Churchills liv är det påtagligt att Jenkins främst intresserar sig för det som ligger hans egen erfarenhet närmast, det vill säga Churchill som parlamentariker och Churchill som författare. Själv tyckte jag inte minst att Jenkins grundliga belysning av författaren Churchill var intressant läsning – här gavs nya inblickar som jag inte tidigare fått ett så gott grepp om.
Även det Jenkins skriver om politikern Churchill fann jag mycket givande. Jag har inte tidigare stött på en så initierad, ja passionerad skildring till exempel av Churchills partibyten. Churchill hade ju prominenta poster i både liberala och konservativa regeringar.
Churchill bröt med de konservativa 1904 därför att han var passionerat engagerad för frihandeln. Hans frihandelsargumentation var helt och hållet baserad på social medkänsla. Protektionism betyder ”dear food for the million, cheap labour for the millionaire”
Under en period för något tiotal år sedan gavs det ut en del historiska analyser som gav en revisionistisk bild av Churchill. Om han slutit fred med Hitler, skulle det brittiska imperiet funnits kvar – det är ett sådant revisionistiskt argument. Idag är sådana analyser ganska bortglömde. Med rätta.
Det har också skrivits en hel del kritiskt om Churchills personliga liv, hans förtjusning i gott rödvin exempelvis. Jenkins citerar Pamela Plowden, Churchills stora ungdomskärlek, som så väl sammanfattat personen Churchill: ”The first time you meet Winston you see all his faults, and the rest of your life you spend in discovering his virtues.”
Publicerat i: Svensk Tidsskrift 1/02
Om inte… Ja, hade Churchill dött 1939, han var då 65 och hade levt 20 år längre än sin far, hade han varit en historisk fotnot, en inte särskilt framgångsrik politiker men dock en av den anglo-saxiska världens mest engagerande författare av historiska verk. Churchill försörjde sig i huvudsak under en stor del av sitt liv på sin penna.
Historikern John Lukacs, som skrivit den fängslande boken om de fem dagar i maj 1940 då Churchill ändrade historiens gång genom att lägga fast Storbritanniens konsekvent anti-nazistiska politik, har som skäl till alla böcker om Churchill angett detta: vi vet att Hitler kunde ha segrat, att världen kunnat se mycket annorlunda ut idag – och att det var Churchill som ändrade den till synes obetvingliga hitlerismens segertåg.
Själv har jag i många år varit fascinerad av Churchill. Jag har som ren nöjesläsning plöjt genom Martin Gilbers 8 tjocka volymer om Churchills liv och verk. Och jag läser med nöje nya böcker i detta ämne.
Den som vill ha en kort, översiktlig bild av Churchill rekommenderas den brittiske historikern Geoffrey Bests nyutkomna ”Churchill: A Study in Greatness”. Den pensionerade historieprofessorn Best ger en kondenserad bild som innehåller några av de bästa sammanfattande omdömen jag sett om denna stora man: ”What he did for the good of his country and, it is not extravagant to say, for Western civilization was what no other person on the political stage at those times could have done. He did what the more dogmatic critics of ‘great man theory’ doubt that even the greatest of men can do: he changed the apparent course of history.”
Den 80-årige labourpolitikern Roy Jenkins, som också är en förnämlig skribent av historiska biografier vid sidan om att han varit både brittisk finansminister och president för EU-kommissionen, har skrivit en oändligt mycket längre Churchill-biografi. Den heter kort och gott ”Churchill”. Jenkins stora Gladstone-biografi trodde han själv skulle bli hans sista verk, men han antog utmaningen att efter att ha skrivit om 1800-talets störste brittiske politiker (enligt Jenkins) skriva om 1900-talets störste brittiske politiker. Jenkins skriver i sin sammanfattning om Churchills ”persistent ability … to be larger than life” och konstaterar att han är ”the greatest human being ever to occupy 10 Downing Street”.
Om Best i sin korta bok inte lägger tonvikt vid någon del av Churchills liv är det påtagligt att Jenkins främst intresserar sig för det som ligger hans egen erfarenhet närmast, det vill säga Churchill som parlamentariker och Churchill som författare. Själv tyckte jag inte minst att Jenkins grundliga belysning av författaren Churchill var intressant läsning – här gavs nya inblickar som jag inte tidigare fått ett så gott grepp om.
Även det Jenkins skriver om politikern Churchill fann jag mycket givande. Jag har inte tidigare stött på en så initierad, ja passionerad skildring till exempel av Churchills partibyten. Churchill hade ju prominenta poster i både liberala och konservativa regeringar.
Churchill bröt med de konservativa 1904 därför att han var passionerat engagerad för frihandeln. Hans frihandelsargumentation var helt och hållet baserad på social medkänsla. Protektionism betyder ”dear food for the million, cheap labour for the millionaire”
Under en period för något tiotal år sedan gavs det ut en del historiska analyser som gav en revisionistisk bild av Churchill. Om han slutit fred med Hitler, skulle det brittiska imperiet funnits kvar – det är ett sådant revisionistiskt argument. Idag är sådana analyser ganska bortglömde. Med rätta.
Det har också skrivits en hel del kritiskt om Churchills personliga liv, hans förtjusning i gott rödvin exempelvis. Jenkins citerar Pamela Plowden, Churchills stora ungdomskärlek, som så väl sammanfattat personen Churchill: ”The first time you meet Winston you see all his faults, and the rest of your life you spend in discovering his virtues.”
Publicerat i: Svensk Tidsskrift 1/02
Amerikabilden - The cat from Hué
När Hollywood-filmen “We Were Soldiers” med Mel Gibson i huvudrollen hade premiär i Sverige nyligen fanns det recensenter som reagerade starkt mot dess starka patriotism. Det finns inte minst i Europa förmodligen idag på sina håll en känsla av att ”alla” från början visste att Vietnam-kriget var fel, att den amerikanska stats- och militärledningen medvetet gav sig i kast med en – som det skulle visa sig övermäktig – uppgift som var fundamentalt felaktig, ondskefull, missriktad etc.
Filmer om Vietnam-kriget har ofta analyserats på sätt som innebär att kriget mer blivit en symbol – för det ena, för det andra, men alltid för något ondskefullt – än ett krig som andra krig. Ett krig som utkämpas av soldater.
Tidigare i år utkom en i USA mycket lovprisad bok om Vietnam-kriget som, såvitt jag sett, inte uppmärksammats i Sverige. Jag såg några av recensionerna, blev intresserad av en bok som av mycket omdömesgilla kommentatorer i USA beskrevs som den bästa Vietnam-skildringen sedan Michael Herrs ”Dispatches” 1977 och har nu läst de 850 sidorna av ”The Cat from Hué” av John Laurence med stort intresse och växande fascination.
Jag tror att det är en viktig bok också för icke-amerikaner därför att den hanterar ett krig som mer än det mesta under andra halvan av förra århundradet kommit att prägla vår Amerikabild.
John Laurence kom till Vietnam 1965 som en 25-årig reporter för TV-bolaget CBS. Han började skriva sin bok för 30 år sedan men det var först under de senaste åtta åren som han förmådde samla sig till den bok som nu föreligger.
Det är en rak ”så upplevde jag kriget”-skildring. Den innehåller knappast något alls av säkerhets- eller militärpolitisk analys. De år han tillbringade i Vietnam under kriget tillbringades i krigszoner, inte på militärens pressbriefings i Saigon. Som TV-reporter var han beroende av bilder och människor och det är förmodligen därför som hans bok blir så levande.
Huvudpersonerna i boken är de ”vanliga soldaterna”. Alla namngivna, oftast med ålder och hemort i USA. De berättar om sina upplevelser rak upp och ner. De berättar om sina känslor utan att fördjupa sig i komplex analys. Det talas något om den amerikanska militärledningen i Vietnam (som under en tid ett reportageprojekt som skulle bli dokumentärklassikern ”The world of Charlie Company” 1970), knappast något alls om den politiska eller militära ledningen i Washington DC. Laurence konstaterar att de som var där långt borta inte förstod vad som pågick i Vietnam.
”We Were Soldiers” är baserad på en bok med samma namn från 1993 av Harold Moore och Joseph Galloway. Moore var en av befälhavarna och Galloway reporter på plats under slaget vid Ia Drang 1965. Laurence var också där vid det slag som nu i efterhand beskrivs som slaget som visade att kriget skulle få en helt annan karaktär än de amerikanska politiska och militära ledarna anat.
Laurence själv och många av de vanliga soldater och officerare han möter blir efterhand alltmer desillusionerade. De ser alltmer av krigets förödande, negativa sidor. De ser alltmer av civilbefolkningens lidande, alltmer av korruptionen. Den delen av boken är en långsam, på sitt sätt odramatisk resa mot en större klarhet om något som den unge reportern 1965 inte hade en aning. Det gällde ju då bara att vinna ett självklart rättfärdigt krig.
De soldater och officerare som Laurence låter berätta är patrioter, är övertygade om att det de satts att göra måste göras. Det är här jag tycker kärnan av boken finns. Man må i efterhand göra andra tolkningar än de som var aktuella under mitten och slutet av 1960-talet av USAs motiv i Vietnam men för de människor som kämpade – och dog – var det inte ett orättfärdigt krig.
USA kommer aldrig att emotionellt överge de som kämpade, de som dog i Vietnam. En Amerikabild som bygger på föreställningen om något annat kommer alltid att bli besviken.
Till slut några ord om katten. John Laurence fann under det oerhört dramatiska slaget om Hué, där han själv sånär dödades (en av flera gånger då han bara var millimeter från döden i Vietnam), en liten kattunge. Han tog kattungen med sig och med tiden fick den även följa med till New York och med tiden till London när han var ABC-korrespondent där. Kattens liv och person beskrivs detaljerat. Kattporträttet kan ses som en övning i symbolik (katten som fienden i Vietnam) men det är ett av de få, levande djurporträtt jag stött på i faktalitteraturens värld.
Jack Laurences bok har nu sin egen, enkla hemsida (http://www.thecatfromhue.com/) som bl a innehåller en hel del stillbilder från 60-talets Vietnam.
Jag tror att det är många i min 40-talistgeneration som skulle ha behållning av att läsa boken om det krig som onekligen var en av de viktigaste. mest omdebatterade internationella skeendena under 60-talets andra hälft och början av 70-talet. Men ”The Cat from Hué” är givetvis läsvärd oavsett generation.
Filmer om Vietnam-kriget har ofta analyserats på sätt som innebär att kriget mer blivit en symbol – för det ena, för det andra, men alltid för något ondskefullt – än ett krig som andra krig. Ett krig som utkämpas av soldater.
Tidigare i år utkom en i USA mycket lovprisad bok om Vietnam-kriget som, såvitt jag sett, inte uppmärksammats i Sverige. Jag såg några av recensionerna, blev intresserad av en bok som av mycket omdömesgilla kommentatorer i USA beskrevs som den bästa Vietnam-skildringen sedan Michael Herrs ”Dispatches” 1977 och har nu läst de 850 sidorna av ”The Cat from Hué” av John Laurence med stort intresse och växande fascination.
Jag tror att det är en viktig bok också för icke-amerikaner därför att den hanterar ett krig som mer än det mesta under andra halvan av förra århundradet kommit att prägla vår Amerikabild.
John Laurence kom till Vietnam 1965 som en 25-årig reporter för TV-bolaget CBS. Han började skriva sin bok för 30 år sedan men det var först under de senaste åtta åren som han förmådde samla sig till den bok som nu föreligger.
Det är en rak ”så upplevde jag kriget”-skildring. Den innehåller knappast något alls av säkerhets- eller militärpolitisk analys. De år han tillbringade i Vietnam under kriget tillbringades i krigszoner, inte på militärens pressbriefings i Saigon. Som TV-reporter var han beroende av bilder och människor och det är förmodligen därför som hans bok blir så levande.
Huvudpersonerna i boken är de ”vanliga soldaterna”. Alla namngivna, oftast med ålder och hemort i USA. De berättar om sina upplevelser rak upp och ner. De berättar om sina känslor utan att fördjupa sig i komplex analys. Det talas något om den amerikanska militärledningen i Vietnam (som under en tid ett reportageprojekt som skulle bli dokumentärklassikern ”The world of Charlie Company” 1970), knappast något alls om den politiska eller militära ledningen i Washington DC. Laurence konstaterar att de som var där långt borta inte förstod vad som pågick i Vietnam.
”We Were Soldiers” är baserad på en bok med samma namn från 1993 av Harold Moore och Joseph Galloway. Moore var en av befälhavarna och Galloway reporter på plats under slaget vid Ia Drang 1965. Laurence var också där vid det slag som nu i efterhand beskrivs som slaget som visade att kriget skulle få en helt annan karaktär än de amerikanska politiska och militära ledarna anat.
Laurence själv och många av de vanliga soldater och officerare han möter blir efterhand alltmer desillusionerade. De ser alltmer av krigets förödande, negativa sidor. De ser alltmer av civilbefolkningens lidande, alltmer av korruptionen. Den delen av boken är en långsam, på sitt sätt odramatisk resa mot en större klarhet om något som den unge reportern 1965 inte hade en aning. Det gällde ju då bara att vinna ett självklart rättfärdigt krig.
De soldater och officerare som Laurence låter berätta är patrioter, är övertygade om att det de satts att göra måste göras. Det är här jag tycker kärnan av boken finns. Man må i efterhand göra andra tolkningar än de som var aktuella under mitten och slutet av 1960-talet av USAs motiv i Vietnam men för de människor som kämpade – och dog – var det inte ett orättfärdigt krig.
USA kommer aldrig att emotionellt överge de som kämpade, de som dog i Vietnam. En Amerikabild som bygger på föreställningen om något annat kommer alltid att bli besviken.
Till slut några ord om katten. John Laurence fann under det oerhört dramatiska slaget om Hué, där han själv sånär dödades (en av flera gånger då han bara var millimeter från döden i Vietnam), en liten kattunge. Han tog kattungen med sig och med tiden fick den även följa med till New York och med tiden till London när han var ABC-korrespondent där. Kattens liv och person beskrivs detaljerat. Kattporträttet kan ses som en övning i symbolik (katten som fienden i Vietnam) men det är ett av de få, levande djurporträtt jag stött på i faktalitteraturens värld.
Jack Laurences bok har nu sin egen, enkla hemsida (http://www.thecatfromhue.com/) som bl a innehåller en hel del stillbilder från 60-talets Vietnam.
Jag tror att det är många i min 40-talistgeneration som skulle ha behållning av att läsa boken om det krig som onekligen var en av de viktigaste. mest omdebatterade internationella skeendena under 60-talets andra hälft och början av 70-talet. Men ”The Cat from Hué” är givetvis läsvärd oavsett generation.
Företagare och deras ryggar
På en hedersplats i biblioteket i mitt arbetsrum står Olof Ehrenkronas "Nicolin - en svensk historia" (Timbro 1991). Det är en välskriven redogörelse för Curt Nicolins verksamhet som företagsledare och för svensk näringslivs- och samhällsutveckling under denna tid. Det är alltså inte en biografi, vilket gör att behovet av en sådan kvarstår. Det vore naturligt att Olof Ehrenkrona får det uppdraget.
Nu har Olof Ehrenkrona i stället skrivit en annan imponerande bok om en del av svenskt näringsliv. Jag ska villigt erkänna att jag var en liten smula skeptisk när jag påbörjade läsningen av "100 år med företagande & frihet - Handelskammaren i Stockholm" (Ekerlids 2002). Skulle verkligen handelskammaren i Stockholm erbjuda tillräckligt stoff för en bra bit över 400 sidor ?
Svaret är ja. Och det beror givetvis inte minst på att Ehrenkrona är en så briljant skribent. Men det beror också på att han precis som i "Nicolin" valt att väva samman berättelsen om samtiden med berättelsen om organisationen.
Är Ehrenkrona alltför vänlig mot organisationen som finansierat bokskrivandet ? Kanske finner den mer initierade något exempel härpå. Jag gör det inte.
En annan skicklig porträttör av svenska företag och företagsledare, Ronald Fagerfjäll, valde när han presenterade "100 år med företagande & frihet" i Dagens Industri att lyfta fram några avsnitt om näringslivets relation till politiken. Ehrenkrona har funnit en fängslande brev från Harald Nordenson till en direktörskollega om undfallenhet från näringslivsföreträdare inför den politiska (socialdemokratiska) makten. Jag vet, skrev Nordenson, var jag har mina motståndare men nästan aldrig var jag har mina huvudmän.
Nordenson skriver att huvudmännens/företagsledarkollegornas relation till makten i huvudsak har fem olika former:
den likgiltiga ryggen
den hatfulla ryggen
den krökta ryggen
den rädda ryggen
och dolken i ryggen
Ord och inga visor som avslutades med detta: "Jag kan knappast tänka mig en mindre stimulerande uppgift än att företräda svenska näringsidkare i politiskt arbete."
Detta är nog ett bestående problem och Ehrenkrona benar väl ut skälen till varför det ofta är så. Den viktigaste kulturskillnaden handlar, skriver Ehrenkrona, om att näringslivet verkar i en plussummemiljö, medan politik är ett nollsummespel.
Ehrenkrona är känd som en vass och temperamentsfull idégivare till moderata samlingspartiets ledning under lång tid. Men när han skriver så är det ingalunda den skickliga agitatorn utan den insiktsfulle och balanserade analytikern vi möter.
Det gäller inte minst avsnitten där han tecknar sin bild av näringsliv/politik under dessa hundra år. Han beklagar övergången från företagsledare med en fast förankring i den klassiska liberalismen till en företagsledargeneration som inte hade samma fasta rötter. Men han visar god förståelse för de krafter som skapat förändringen.
Under huvuddelen av Curt Nicolins ordförandetid i SAF hade jag en utsiktspunkt i SAFs styrelserum. Nicolin hör tveklöst till de företagsledare som hade en fast idémässig grund - men den hörde sannerligen inte till vanligheterna i början av 80-talet. Ytterst tror jag att näringslivet kommer att underminera sin position i samhället om den skulle komma att präglas av principlöst undanglidande. Fast samhällssyn och god moral är nödvändiga förutsättningar för hög legitimitet.
Publicerat i: Svensk Tidsskrift 2/02
Nu har Olof Ehrenkrona i stället skrivit en annan imponerande bok om en del av svenskt näringsliv. Jag ska villigt erkänna att jag var en liten smula skeptisk när jag påbörjade läsningen av "100 år med företagande & frihet - Handelskammaren i Stockholm" (Ekerlids 2002). Skulle verkligen handelskammaren i Stockholm erbjuda tillräckligt stoff för en bra bit över 400 sidor ?
Svaret är ja. Och det beror givetvis inte minst på att Ehrenkrona är en så briljant skribent. Men det beror också på att han precis som i "Nicolin" valt att väva samman berättelsen om samtiden med berättelsen om organisationen.
Är Ehrenkrona alltför vänlig mot organisationen som finansierat bokskrivandet ? Kanske finner den mer initierade något exempel härpå. Jag gör det inte.
En annan skicklig porträttör av svenska företag och företagsledare, Ronald Fagerfjäll, valde när han presenterade "100 år med företagande & frihet" i Dagens Industri att lyfta fram några avsnitt om näringslivets relation till politiken. Ehrenkrona har funnit en fängslande brev från Harald Nordenson till en direktörskollega om undfallenhet från näringslivsföreträdare inför den politiska (socialdemokratiska) makten. Jag vet, skrev Nordenson, var jag har mina motståndare men nästan aldrig var jag har mina huvudmän.
Nordenson skriver att huvudmännens/företagsledarkollegornas relation till makten i huvudsak har fem olika former:
den likgiltiga ryggen
den hatfulla ryggen
den krökta ryggen
den rädda ryggen
och dolken i ryggen
Ord och inga visor som avslutades med detta: "Jag kan knappast tänka mig en mindre stimulerande uppgift än att företräda svenska näringsidkare i politiskt arbete."
Detta är nog ett bestående problem och Ehrenkrona benar väl ut skälen till varför det ofta är så. Den viktigaste kulturskillnaden handlar, skriver Ehrenkrona, om att näringslivet verkar i en plussummemiljö, medan politik är ett nollsummespel.
Ehrenkrona är känd som en vass och temperamentsfull idégivare till moderata samlingspartiets ledning under lång tid. Men när han skriver så är det ingalunda den skickliga agitatorn utan den insiktsfulle och balanserade analytikern vi möter.
Det gäller inte minst avsnitten där han tecknar sin bild av näringsliv/politik under dessa hundra år. Han beklagar övergången från företagsledare med en fast förankring i den klassiska liberalismen till en företagsledargeneration som inte hade samma fasta rötter. Men han visar god förståelse för de krafter som skapat förändringen.
Under huvuddelen av Curt Nicolins ordförandetid i SAF hade jag en utsiktspunkt i SAFs styrelserum. Nicolin hör tveklöst till de företagsledare som hade en fast idémässig grund - men den hörde sannerligen inte till vanligheterna i början av 80-talet. Ytterst tror jag att näringslivet kommer att underminera sin position i samhället om den skulle komma att präglas av principlöst undanglidande. Fast samhällssyn och god moral är nödvändiga förutsättningar för hög legitimitet.
Publicerat i: Svensk Tidsskrift 2/02
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)