USA är inget demokratiskt föredöme (31 oktober)

USA är inget demokratiskt föredöme Janerik Larsson På tisdag är det val igen i USA. Mest uppmärksamhet kommer efteråt ägnas resultatet av guvernörsvalet i Virginia. Det ses som en indikation på hur det kommer att gå för de båda stora partierna i mellanårsvalet nästa år. Republikanerna kan då återta makten över kongressen. Som vanligt kommer det också efteråt att debatteras i vilken utsträckning det förekom oegentligheter i samband med valen – de kan handla om den valordning som satts upp före valdagen eller om hanteringen av exempelvis förhands- och poströstning, men också om hur rösträkning och kontrollen av denna sett ut på valdagen och därefter. Manipulerade regler för valen och valfusk är två olika problem men båda landar i anklagelser om ”stulna val”, vilket var stridsropet i den våldsamma mobbattacken mot Kapitolium den 6 januari. Just nu pågår i USA:s 50 delstater – som alla har sina egna vallagar – en intensiv kamp om hur dessa vallagar ska se ut i mellanårsvalet nästa år och i presidentvalet 2024. Kampen handlar också om regelverken för övervakningen av de kommande valen. Båda partierna vill ha största möjliga insyn och kontroll. Det utgör en väsentlig del av den strid som rasat sedan presidentvalet förra året. Debatten kan ge intryck av att det som hänt endast är en följd av Donald Trumps kampanjande mot valresultatet i förra årets presidentval. Verkligheten är mer komplicerad än så. 1812 såg Massachusetts guvernör Elbridge Gerry till att förändra valdistrikten så att de skulle gynna hans parti. Eftersom ett av de nyskapade valdistrikten såg ut som en salamander kallas manipulerandet av dessa för gerrymandering. Jonathan Bernstein, som är redaktör för Bloomberg Opinion, har konstaterat att debatt om ”stulna val” är något som ständigt återkommer i amerikansk politik. John F Kennedy blev president tack vare valfusk i Texas och Illinois. Bernstein har noterat valfuskdebatter efter valen 1968, 1992, 2004, 2008, 2012, 2016 och givetvis efter valet 1972 då Richard Nixon valdes med en rekordstor majoritet, Hans kampanj hade trots det på olika sätt försökt manipulera valet. Den debatt vi nu ser och kommer att se har alltså rötter tillbaka till tidigt 1800-tal. Så länge USA:s nuvarande författning består, kommer kampen om väljarna att fortsätta också med föga anständiga metoder. Ur ett europeiskt perspektiv har USA främst varit nationen som tillsammans med Sovjet räddade Europa från nazismen. Genom Marshallplanen säkrade därefter USA det demokratiska Europas återväxt. Dessa historiska insatser kan vara en förklaring till att USA ses som ett demokratiskt föredöme, av andra och av sig självt. USA må ha världens äldsta författning men något riktigt demokratiskt föredöme är det inte. Reglerna för elektorsvalet, som avgör presidentvalet, kommer knappast att förändras. Det innebär att delstater med jämförelsevis få invånare får en oproportionerligt stor betydelse i presidentvalen. Och det osunda klimat av misstankar som präglat amerikanska val, lär därför tyvärr bestå. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/462511/2021-10-31/24006547/usa-ar-inget-demokratiskt-foredome

I Finland kan det ske som är uteslutet i Sverige (papperstidningen lördag 23 oktober)

I Finland kan det ske som är uteslutet i Sverige Janerik Larsson Det som upplevs som helt ute-slutet efter det svenska riksdagsvalet i september nästa år är inte otroligt på andra sidan Östersjön. Det finländska riksdagsvalet äger rum den 2 april 2023 och kan leda till att det bildas en regering bestående av Socialdemokraterna och Samlingspartiet (Moderaternas motsvarighet). Det skulle exempelvis kunna bli en borgerlig statsminister och socialdemokrater som regeringsmedlemmar. Finland har inte den svenska parlamentariska traditionen med politiska block som står emot varandra. Det vanliga har i stället varit ganska breda regeringar. Susanna Ginman, chef för ledarredaktionen på Hufvudstadsbladet, skissar en möjlig politisk framtid där Sverigedemokraternas finländska motsvarighet Sannfinländarna lämnas utanför regeringen och social-demokrater och moderater blir samarbetspartier: ”För Socialdemokraterna är en regeringsposition allra viktigast och när det gäller är nog ett samarbete med Samlingspartiet tänkbart även för vänstersocialdemokraterna med partiord- förande Marin i spetsen.” För många inom Samlingspartiet vore Socialdemokraterna en betydligt lättare samarbetspartner än Sannfinländarna. Det gäller frågor som EU-politiken, arbetskraftsinvandringen och relationen mellan de stora städerna och landsbygden. Under den senaste tiden har den socialdemokratiska statsministern Sanna Marins kritik mot Samlingspartiet tystnat, noterar Ginman. Marin leder dagens finländska regering som utgörs av en bred koalition bestående av Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet i Finland. Ett närmande mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna kan inte heller helt uteslutas. Skulle även Centern hänga med skulle koalitionen Juha Sipilä ledde, kunna återskapas. Men minnet av hur det gick förra gången kan spela en viktig roll. Centerledaren Juha Sipiläs regering (maj 2017–juni 2019) blev allt annat än en framgång. Den bestod av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Det senare partiet splittrades i stor oenighet över regeringspolitiken och utbrytargruppen Blå framtid, som stannade kvar i regeringen, försvann sedan ur finländsk politik. Den falang inom Sannfinländarna som övertog partiet har nyligen bytt partiledare, vilket väckt spekulationer om ökade möjligheter till samarbete med Samlingspartiet. Till bilden hör också att Finlands ekonomiska situation är prekär. Pandemin har slagit hårt. Rege-ringens expansiva ekonomiska politik är inte hållbar, och ansvaret för en mer restriktiv politik kan leda till samma problem som fällde Sipiläs regering. I det läget öppnas alternativ som i dag ter sig helt osannolika i Sverige, Norge och Danmark. Läget på arbetsmarknaden är bekymmersamt och en färsk forskningsrapport från Ratio pekar på de problem som förestår i vinter. Alltför höga löne- avtal kan leda till att landets euromedlemskap utsätts för betydande bekymmer. Det samarbets-klimat som finns i Sverige sedan Industriavtalet 1997 har ingen finländsk motsvarighet. I Finland spelar i stället regeringen ofta en viktig roll i avtalsförhandlingarna, precis som i Sverige före 1997. Någon utsikt till ett bättre samarbetsklimat på arbetsmarknaden går inte att skönja. Det kommer vara kärvt att bära regerings- ansvaret i Finland. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Nostalgin driver både USA och EU åt fel håll (papperstidningen 17 okt)

MEDIEKRÖNIKA | USA Nostalgin driver både USA och EU åt fel håll Janerik Larsson Det är många amerikaner som anser att alla landets problem beror på president Joe Biden. Det finns också många amerikaner som menar att alla USA:s samhällsproblem har orsakats av den tidigare presidenten Donald Trump. Det verkliga problemet är att den misströstan som präglar stämningen i delar av det stora landet, i lika hög grad beror på Trump som på hans efterträdare i Vita huset. Det pågår redan nu en debatt om huruvida presidentvalet 2024 kommer att leda till att Donald Trump blir president. Ska man göra en realistisk bedömning av USA:s framtid ter sig ett gradvis förfall och en kollaps som betydligt mera sannolik. USA har under sin korta historia upplevt och klarat sig igenom många dramatiska kriser, så ett ljusare framtidsperspektiv ska inte uteslutas. Men då måste USA överge de av nostalgi präglade tankarna på att återskapa det gamla industrisamhället. Något som kan sammanfattas som en självförstörande ekonomisk reträtt. USA:s handelsrestriktioner gör amerikanska konsumenter fattigare och skapar inte nya jobb. Adam S Posen, som är chef för den respekterade ekonomiska tankesmedjan Peterson Institute for International Economics, har i en bister men pedagogisk essä i tidskriften Foreign Affairs förklarat hur USA:s ekonomiska utveckling präglats av utmaningar som först Trump och nu Biden försöker hantera genom att bygga tullmurar. Den texten har fått skarpsynta skribenter både till höger och vänster att instämma i kritiken. Ramesh Ponnuru från konservativa National Review citerar i sin Bloomberg Opinion-krönika den tidigare biträdande handelsministern Ed Gresser som konstaterar att varken Trump eller Biden erkänt att den protektionistiska politik som bedrivits, och alltjämt bedrivs, är ett misslyckande. Den bygger på föreställningen att USA:s gamla industristruktur, som i decennier utmanats av globaliseringen, kan återskapas. Både Trumps och Bidens retorik bygger i varierande grad på den fiktionen. Fareed Zakaria är än vassare i sin kritik. Protektionism har blivit, skriver han i Washington Post, en av de zombie-idéer som rör sig framåt trots alla bevis för att den är felaktig: ”Vi amerikaner har trott att vi kunde leva ett gott liv i en värld där också andra gör så. Nu har vi retirerat till en kall, mörk värld av nollsummespel där vi söker bovar som vi kan skylla våra problem på. En värld där vi försöker vinna små fördelar för oss själva genom att lura alla andra.” Adam Posen skriver att ju mer USA träder tillbaka från världshandeln, desto mer har ilskan och extremismen vuxit i landet. Det är ingen framgångsväg för USA. Problematiken är tyvärr inte avgränsad till USA utan utgör också relevant kritik av den väg som EU nu är inne på, vilket Fredrik Erixon, chef för Brysseltankesmedjan ECIPE, påpekar i boken ”Bortom den stora staten” (Timbro): ”Protektionismen och merkantilismen expanderar – och med dem myten om att ekonomisk styrka kommer av din förmåga att gynna exporten och dämpa importen. Industripolitik blir viktigare än öppen konkurrens. Näringslivet skolas i att bli kreativa bidragssökare i stället för innovativa entreprenörer. Staten växer sig starkare – men inte ekonomin.” Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Parlamentarisk mardröm väntar i oljelandet (i papperstidn 10 okt)

Parlamentarisk mardröm väntar i oljelandet Janerik Larsson I morgon öppnar stortinget. Norges näste statsminister har ett utgångsläge som alla andra rege-ringschefer i västvärlden har all anledning att avundas honom. Landet har OECD:s starkaste ekonomi och en gigantisk oljerikedom som skapar unika möjligheter för framtiden. I synnerhet nu när oljepriset rusar i höjden. Drömmen lär dock snart överskuggas av den parlamentariska mardröm som väntar, eftersom det kommer att bli en svag regering som bildas inom kort. Norges näste statsminister, den social-demokratiske partiledaren Jonas Gahr Støre, hade önskat sig en majoritetsregering bestående av det egna Arbeiderpartiet (Ap), Senterpartiet (Sp) lett av Trygve Slagsvold Vedum och Audun Lysbakkens Sosialistisk Venstreparti (SV). Men Lysbakken har hoppat av med motiveringen att det förslag som fanns på bordet varken innebar en tillräcklig begränsning av norsk olje- och gasindustri eller en acceptabel fördelningspolitik. Det betyder att Arbeiderpartiet och Senterpartiet under tiden till nästa stortingsval i september 2025 kommer bilda en minoritetsregering. I Norge finns inte möjligheten till nyval under en mandatperiod. Frågan är därför om Støre kommer att få stöd från SV för sin budget eller om man kommer att behöva söka det stödet från den borgerliga oppositionen? Sp-ledaren Trygve Slagsvold Vedum höll under valrörelsen länge fast vid sin önskan att bara bilda regering tillsammans med Ap. Men efter valet har en valanalys visat att var tredje Sp-väljare hade ett borgerligt parti som andrahandsval. Klyftan till SV är stor. Olje- och gasindustrin som började sin utveckling på 1970-talet har en betydelse för de norska statsfinanserna som kan jämföras med dess motsvarighet i de arabiska oljestaterna. Under de åtta borgerliga regeringsåren har olje- och gasindustrin expanderat och i valrörelsen var avståndet i den frågan stort mellan höger- och vänsterblocken. Den markering som SV har gjort nu mot fortsatta satsningar på oljan och gasen, står i stor kontrast till vad som gällt under Stoltenbergs åtta år som statsminister. Däremot har Arbeiderpartiet i sitt ungdomsförbund samma motstånd som SV mot fortsatta satsningar på oljan och gasen på den norska kontinental-sockeln. Det är en generation som aldrig upplevt det fattiga Norge före oljan. Det finns även en rad frågor där det finns konfliktytor mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Främst av dessa är relationen till EU. Arbeiderpartiet har förlorat två folkomröstningar (1972 och 1994) om norskt EU-medlemskap. Senterpartiet var vid båda tillfällena stark motståndare till EU och är fortsatt negativt inställd till det norska EES-avtal som i hög grad binder Norge till EU:s politik. Däremot är Senterpartiet mycket positivt inställt till olje- och gasindustrin och ser gärna att rikedomarna från Nordsjön används för att stärka en decentraliserad regionalpolitik. De åtta år av borgerligt regerande som nu tar slut har präglats av betydande politiska spänningar mellan de fyra regeringspartierna. Det finns inte mycket som talar för att den kommande vänster- regeringen kommer att präglas av större politisk samsyn. Den goda ekonomin möjliggör visserligen intressanta överenskommelser, men oredan i norsk politik kommer tveklöst att fortgå. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Lögner bekämpas med debatt, inte förbud (SvD nättidningen 2 okt, papperstidn 3 okt)

Lögner bekämpas med debatt, inte förbud Janerik Larsson Auktoritära ledare världen runt försöker misstänkliggöra yttrande- och pressfriheterna. Det är ett effektivt sätt att tysta kritiska röster. Men det innebär också att förutsättningarna för demokratin undermineras. Mest omtalad på senare tid är den kinesiska kommunistregimens nationella säkerhetslagstiftning som systematiskt omöjliggjort den politiska frihet och demokrati som tidigare fanns i Hongkong. Även länder som Kambodja, Singapore och Malaysia har på senare tid infört lagstiftning som gett sken av att, bland annat på grund av pandemin inskränka spridning av falska nyheter. Det har i själva verket primärt syftat till att inskränka demokratisk opposition. Reportrar Utan Gränser har i sin World Press Freedom Index visat hur pressfriheten inskränks i regionen. Amerikanska tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) i Washington har publicerat rapporter som redovisat var som händer. I en CSIS-studie konstateras att myndigheters och politikers inskränkningar av yttrande- och pressfrihet med syfte att begränsa falska påståenden om covid- vaccinering snarast har lett till ökat vaccinmotstånd. Det gäller exempelvis i Thailand där en partiledare, Thanathorn Juangroongruangkit, åtalades för majestätsförbrytelse efter att ha kritiserat regeringens satsning på Astra Zenecas vaccin som tillverkas av ett företag som ägs av Thailands kung. Karen Lee och Andreyka Natalgegawa som skrivit CSIS-rapporten menar att attackerna mot pressfriheten ökar medborgarnas okunnighet om pandemin. Fake news om covidvacciner har lett till krav på inskränkningar i press- och yttrandefriheten också i liberala demokratier. Sydkoreas regerande Minjooparti har under året arbetat för att öka straffen för medier som sprider ”falska nyheter”. Motiveringen från regeringen är här att man vill ”skydda ömtåliga medborgare” och att dessa medborgares ”grundläggande rättigheter och frihet är viktigare än pressfriheten”. Oppositionspartiet i Sydkoreas parlament invänder att detta är struntprat och att regeringens verkliga avsikt är att slippa kritik. The Economist har intervjuat Park Kyung-sin, juridikprofessor och förkämpe för yttrandefrihet på Korea University i Seoul. Han säger att president Moon Jae-in sedan han valdes 2017 har verkat för ökad pressfrihet och att landet nu placeras högre på Reporter Utan Gränsers index. Därför är det förvånande att den politiska makten nu tycks söka inskränka pressfriheten i Korea. Förklaringen verkar vara att alla nyhetsmedier är mer regeringskritiska än tidigare. Givetvis förekommer det överallt falsk information och falska nyheter. Detta är lika gammalt som mänskligheten. Dessvärre är också impulserna att kväva yttrande- och pressfriheten i jakten på ”fake news” tämligen tidlösa. Det är läge för oss som lever i demokratier att påminna varandra om att det inte är med förbud, utan med öppenhet och öppen debatt som lögner mest effektivt bekämpas. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson