Vad kommer efter det brittiska parlamentsvalet?

Svar: det vet ingen men å andra sidan är det ju inte så långt till den 12 december. Men man kan ju få idéer genom att läsa. Jag var i London tidigare i veckan och läste brittiska tidningar och tidskrifter mer grundligt än annars. Det beror på att jag inte har prenumerationer på alla så nu blev det tillfälle att köpa lösnummer.

.

New Statesman har jag av och till prenumererat på i decennier. Nu gör jag det igen och den bjuder på högst omväxlande läsning. Kopplingen till ”vänstern” är i huvudsak lagd på hyllan och en av NS:s viktigaste skribenter är John Gray som lyckats skapa en egen position i engelsk samhällsdebatt.

Jag minns honom när han var en av den nya liberalismens främsta förespråkare. Det är han verkligen inte längre, men han är inte lätt att sätta en etikett på men inte är han en vänsterman. Hans senaste artikel pryder tidskriftens första sida (25 - 31 oktober) och handlar om Storbritanniens usla politiska situation. THE BROKEN STATE, den trasiga staten, är försedd med underrubriken BRITAIN’S DESCENT INTO POLITICAL WARFARE. Grays berättelse om det brittiska politiska förfallet och det rådande politiska krigstillståndet är som så oändligt mycket av brittisk samhällsdebatt präglat av inbördeskriget om Brexit.

En annan tidskrift som jag mycket länge (men inte längre) prenumererade på är The Spectator. Jag läste den med nöje inte minst när Boris Johnson var chefredaktör. Tidningen ägs av bröderna  David och Frederick Barclay som också äger den sedan länge starkt EU-negativa högertidningen The Daily Telegraph. På senare år har tidningen dominerats av samma politiska linje.

Intressantast i senaste utgåvan (26 oktober) var en recension av John le Carrés nya spionthriller ”Agent Running in the Field” som får recensentens beröm - oklart om på grund av eller kanske trots att den utspelas i en Brexit-miljö.

Paulina Neuding skriver om det nationella undantagstillståndet i Sverige på grund av de många bombattackerna.

Lustigast i den utgåvan är den skönlitterära författarinnan Lionel Shrivers jätteilskna rapport från en debatt i New York där hon inför en oförstående publikförsökte förklara varför Brexit är en så god idé. Shriver är född och utbildad i USA men lever i England. Hon är smått obegripligt upprörd över att amerikaner inte förstår varför idén med en ekonomisk union är så dålig. Det borde de förstå med tanke på den amerikanska historien, menar hon.

Men den debatten löste amerikanerna nämligen redan i skiftet mellan 1700- och 1800-talen då man skapade en författning som hade som en underliggande grundtanke att delstaternas samarbete om handel och industri var en förutsättning för kommande välstånd. Den jordbrukaradel som ville ha kvar slaveri men ingen federal statsmakt fick stryka på foten.

En nyare tidskrift är Prospect vars senaste nummer (November) bland annat skriver om slutet för den liberala delen av torypartiet: THE END OF THE LIBERAL TORY.

Tidningens chefredaktör är Tom Clark, som tidigare var ledarskribent på liberala The Guardian, men tidningens skapare är David Goodhart.

Det var han som ville ge UK en motsvarighet till politiskt breda tidskrifter som Der Spiegel med flera.

Huvudartikeln av Gaby Hinsliff handlar alltså om slutet för torypartiets liberala flygel och den är verkligen läsvärd för den som vill få ett perspektiv på det som nu kan komma att hända i brittisk politik efter den 12 december.

Han citerar en av torypartiets veteraner, Ken Clark, som säger att så länge han kan minnas har partiet drabbats av nervöst sammanbrott så fort ordet ”Europa” nämns men när man slutar tala om Europe så samlar sig partiet igen.

Blir det så nu? Det får vi se.

https://www.svd.se/vad-kommer-efter-det-brittiska-parlamentsvalet/i/senaste/om/ledare

Perspektiv på bränderna i Kalifornien

Den stora mediala uppmärksamheten kring bränderna i Kalifornien kan kompletteras med några amerikanska kommentarer. Sådana perspektiv ofta saknas i rapporteringen. Det gäller också andra katastrofer i USA som numera ofta sammanfattas under en enda rubrik.

The Atlantic skriver att California is in more than a wildfire crisis.

It’s a wildfire crisis, yes, but it’s also a utilities crisis, an infrastructure crisis, and a housing crisis.

Wall Street Journal skriver i en ledare om att det är politiska beslut om regleringar som är en viktig förklaring till det som nu händer.

WSJ sammanfattar att det är den stora demokratmajoriteten i delstatsparlamentet som är en viktig förklaring:

California’s return to the dark ages is a direct result of the Democratic political monopoly in Sacramento.

New York Post skriver att Californians created their current apocalypse.

Why have 10 of the state’s 20 largest, most deadly fires ever occurred in the last decade? Because its forests are now twice as dense as they were 150 years ago — when the population was a fraction of today’s.

Behind that unnatural density: state and federal rules that make it nearly impossible (and insanely expensive) to lay a finger on any of this precious overgrowth.

Green sentiment has beaten back the timber industry, which might have put life-saving access roads into wild areas. It has prevented controlled burns (for fear of disrupting animal habitats) and barred even minor brush-clearing programs.

Skogarna har fått växa på ett sätt som skapat den fara som nu lett till bräderna. Att så skett har berott på gröna politiska beslut i delstatsparlamentet.

I detta sammanhang finns det anledning fundera över förklaringar i larmrapporterna och betydelsen av historiskt perspektiv.

Jag har också tidigare skrivit om förklaringen till återkommande översvämningar i Texas.

Jag skrev då:

Helt oavsett klimatpolitiken tycks det mig uppenbart att en hårdare reglering av markanvändningen i områden med stora risker skulle vara rimlig.

Men i USA ter det sig åtminstone idag i det närmaste otänkbart.

Det kommer att inträffa fler naturkatastrofer här i USA.

https://www.svd.se/perspektiv-pa-branderna-i-kalifornien/i/senaste/om/ledare

Obama och Trump - en stilstudie

Här finns en intressant stilstudie mellan å ena sidan USA:s nuvarande president och å andra sidan hans företrädare.

Trumps al-Baghdadi-tillkännagivande har klippts samman av TV-bolaget ABC med Obamas motsvarande om Bin Laden.

Det är inte bara en fråga om stil....

https://www.svd.se/obama-och-trump-en-stilstudie/i/senaste/om/ledare

Brexit kommer att vara en fråga länge än

När jag började kolla dagens London-tidningar handlade nästan allt givetvis om det kommande valet. Men eftersom ingen har en aning om hur resultatet kommer att bli den 12 december var det två artiklar i vad som kan ses som ett annat ämne som jag fastnade för.

Den ena finns i The Guardian. Det finns en intervju med Michel Barnier och handlar om hans nästa förhandlingsuppdrag. Efter att det brittiska parlamentet godkänt utträdesavtalet - vilket kan ske den 31 januari - så börjar förhandlingen om de framtida relationerna mellan Storbritannien och EU. Det ska bli ett frihandelsavtal men hur det kommer att se ut är högst ovisst. Klart är dock att Barnier som förhandlat utträdesavtalet ska leda EU:s förhandlingar om frihandelsavtalet

Till bilden hör givetvis också att parlamentsvalet inte självklart leder till att parlamentet godkänner det utträdesavtal Boris Johnson förhandlade med EU.

Men om förhandlingarna om frihandelsavtalet inleds i början av nästa år så kommer det inte vara en okomplicerad historia.

Barnier varnar i intervjun bland annat för tanken att det skulle vara möjligt att under den utmätta tiden - 11 månader - lösa alla frågor. Barnier tror att man under den tiden kan nå ”a basic free-trade deal”. Exakt vad som skulle ingå i ett sådant grundläggande avtal återstår att se.

Barnier konstaterar också att Storbritannien underskattat konsekvenserna av att lämna EUs inre marknad och tullunion. UK står inför svårigheten att acceptera konsekvenserna.

Så långt Barnier och The Guardian.

En tidning som alltid stått i spetsen för brittiskt EU-hat är Daily Telegraph och i tidningens näringslivsdel idag finns en krönika av den ekonomiske kommentatorn Matthew Lynn som i klarspråk tar avstånd från tanken på det tänkta frihandelsavtalet.

Redan rubriken är klarspråk: A LEVEL PLAYING FIELD WITH BRUSSELS IS THE LAST THING THAT BRITAIN NEEDS.

Ett frihandelsavtal är alltså det sista UK behöver.

”It would be crazy for Britain to play along. Regulatory alignment with the EU would be ridiculous”.

Att upprätthålla de regelverk som nu råder skulle alltså vara löjligt enligt Lynn.

”Once we leave, we need to make competition as ”unfair” as possible - and completely forget about a level playing field.”

En jämn ekonomisk spelplan är alltså enligt krönikören något man bör glömma bort och i stället bör konkurrensen mellan UK och EU27 bli så ”orättvis” som möjligt.

Detta är den agenda som no-deal-Brexit-anhängarna hela tiden haft och i slutändan kan det alltså bli så att även om utträdesavtalet godkänns så innebär det inte att den långsiktiga relationen mellan UK och EU27 kommer att bli så som utträdesavtalet möjliggör.

Då kan den långa kampen att kunna sluta just i den avtalslöshet mellan UK och EU27 som nu debatterats så länge.

Vi är inte där ännu men de som tror att ”Brexit” kommer att vara en avslutad diskussion i närtid - t ex efter parlamentsvalet - har misstagit sig. Brexit kommer att vara en fråga för europeisk samhällsdebatt länge än. Sannolikt mycket länge.

En fråga man kan ställa sig är givetvis hur genomtänkt det var att dela upp Brexit-folkomröstningens konsekvenser i två steg - först utträdesavtal och sedan frihandelsavtal.

Det kanske hade varit mera rimligt att haft detta som en enda förhandling men det var kanske omöjligt för den brittiska regering som skulle ”leverera Brexit”.

Slutligen - det är inte självklart att detta är sista gången de brittiska väljarna får ta ställning till konsekvenserna av folkomröstningen 2016. En strid om frihandelsavtalet skulle kunna leda till en ny folkomröstning. Inget är uteslutet.

https://www.svd.se/brexit-kommer-att-vara-en-fraga-lange-an/i/senaste/om/ledare

Ryssland och England - två stormakter i Europas periferi

Några av våra amerikanska vänner från åren vi bodde i Washington DC brukar varje höst tillsammans med ett större gäng fotvandra i olika delar av Europa. I höst var det Cornwall som var destinationen.

Vi har brukat träffas efter deras fotvandring i någon lämplig huvudstad för mera kulturella aktiviteter och i år blev det således London.

De amerikanska besökarna hade först planerat komma de sista dagarna i oktober och stanna till de första dagarna i november.

Jag slog omedelbart larm och avrådde: 31 oktober skulle ju bli dagen för det brittiska EU-utträdet.

Men det fanns ändå något fascinerande i tanken att vara på plats i London den sista dagen innan det brittiska uttågsavtalet var klart. Men med återresa den 30 oktober på kvällen....

Hur Brexit skulle gestalta sig tycktes vara alltför osäkert...

I stället har de senaste dagarna vid sidan om kulturella nedslag ägnats åt att försök att förklara Brexit och EU för i och för sig i de flesta frågor pålästa amerikaner. Men Brexit - utträdesavtalet och den därpå kommande förhandlingen - har frestat på de pedagogiska talangerna...

Nu när ett parlamentsval i december tycks vara någorlunda klart - i UK är inget klart förrän det är helt klart - finns det anledning att tänka vidare i ett längre perspektiv.

Intressantast idag tycker jag - efter ha läst alla Londons dagstidningar - är Gideon Rachmans krönika i FT: UK and Russia are Europe’s odd couple.

Dessa tidigare stormakter befinner sig i Europas periferi efter Brexit. Här finns nostalgi efter imperietiden, starkt nationalistiska och med en därtill hörande aversion mot ett starkt Europa som gör att Rachman utvecklar sitt resonemang om likheterna mellan post-Sovjet Ryssland och post-Brexit Storbritannien.

I perspektivet framöver finns precis i post-Sovjet Ryssland möjligheten att de förenade kungarikena snart bara är England.

Ur EU-perspektiv måste Ryssland/UK beaktas högst seriöst, menar Rachman.

Den likgiltighet som ägnades Ryssland efter Sovjets sammanbrott får inte prägla EU:s relationer till Ryssland och UK framöver. Den geopolitiska diskussionen avslutas inte med EU-utträdet.

Tänkvärt.

https://www.svd.se/ryssland-och-england-tva-stormakter-i-europas-periferi/i/senaste/om/ledare

 Den sorgliga berättelsen om Theresa May

Den tidigare brittiske premiärministern David Camerons memoarer publicerades nyligen. Ett dåligt försök att rättfärdiga folkomröstningen om Brexit. Nu kommer den lika sorgliga boken om hans efterträdare Theresa May.

IThe Times publiceras nu långa utdrag ur Anthony Seldons och Raymond Newells ”May at 10” som utkommer den 7 november.

Att döma av utdragen är bokens huvudbudskap dels Mays oförmåga som politisk ledare dels hennes alltför stora beroende av sina huvudrådgivare Fiona Hill och Nick Timothy.

Alla tre var övertygade om att Cameron skulle vinna folkomröstningen och Timothy åkte på semester till Sicilien före folkomröstningen. Han berättar i boken att han befann sig i en by i bergen då hans telefon började vibrera och han hörde sedan i telefonen Camerons avskedstal.

Han berättar i boken att han talade med ett tyskt par på hotellet efter att Cameron avgått. De sa: ”Some questions should never be asked.”’

Att somliga frågor aldrig ska ställas i en folkomröstning är så sant.

Timothy ringde May som grät. Mays sorg gällde de fattiga medborgare som hon var säker på skulle bli förlorarna på Brexit. Det kan fortsatt vara en helt korrekt bedömning. Timothy som var Brexit-anhängare klagar i boken över att May aldrig såg folkomröstningsresultatet som en positiv möjlighet.

Timothy röstade för utträde och är nu som kolumnist i Daily Telegraph en mycket uttalad Brexitanhängare.

https://www.svd.se/den-sorgliga-berattelsen-om-theresa-may/i/senaste/om/ledare

Förbud mot all plast?

Washington Post har idag en ledare om plasten i haven. I debatten översätts detta inte sällan till krav om ”förbud mot all plast”. Jag skrev i ämnet våren 2018.

Då och då drar ett massivt mediedrev genom världens medier.

Men det finns medier som ägnar sig åt att fundera över hur det ser ut i verkligheten.

BBC-programmet The Inquiry ägnar sig åt sådan medierapportering.

Jag rekommenderar de som är intresserade av föreställningen att världen inom kort kommer att kunna ”avskaffa” plast att lyssna på denna podcast.

Så här presenteras programmet:

The tide of public opinion is turning on plastic.

The image of a whale with plastic stuck in its mouth on the BBC nature documentary Blue Planet 2 woke people up across the world to the reality of plastic pollution in our oceans.

Experts think that by 2050, there could be more plastic than fish in the sea. Communities across the globe are saying that something must be done.

But does this change in public mood spell disaster for plastic? And if so, what would replace it? We go from Europe, to the US and Indonesia to examine the supply and demand of plastic.

Jag kan lova att den som lyssnar både får mer kunskap och även kommer att överraskas av det som presenteras i programmet.

Det finns fortfarande journalister som i frågor som dessa är nyfikna på hur det förhåller sig i stället för att predika det senaste populära budskapet.

https://www.svd.se/forbud-mot-all-plast/i/senaste/om/ledare

Ångest är vår arvedel

Eftersom jag är gammal nog att ha upplevt undergångsförutsägelsernas 60- och 70-tal då vetenskapen sa att hundratals miljoner människor skulle dö av svält några decennier senare är jag en liten smula skeptisk till nyare undergångars koppling till vetenskapen.

Men det jag hela tiden tyckt vara mest fascinerande är att de mest intensivt ångestkramande i politikens världs inte ett dugg bryr sig om vetenskapliga kalkyler eller analyser eftersom de i grunden har en hel annan grund för det de förespråkar.

Viktor Barth-Kron - snart i Expressen - skärskådar detta på ett sedvanligt klargörande sätt i dag i sin ”Veckan med Viktor” där han förklarar varför S och MP är som hund och katt.

Den sällsamma alliansen mellan S och MP har sin grund i Göran Perssons smarta omfamnande av ”den gröna rörelsen” på sin tid. Hans tanke var helt enkelt att piffa upp S-partiets image och bli attraktivare för unga, idealistiska väljare.

Nu sitter stackars Stefan Löfven där och ska förvalta detta helt absurda äktenskap där C inte gör livet mycket lättare....

I MP-världen är symbolik viktigare än verklighet och nostalgi viktigare än att tänka på framtiden.

Några exempel ur högen de senaste dagarna som illustrerar detta.

Vi har kärnkraftsfrågan. Här ett tänkvärt inlägg.

Vi har plastpåseskatten som skärskådas här.

Enligt Lena Lundberg, ansvarig för plastråvarufrågor på IKEM, innovations- och kemiindustrierna i Sverige, finns det inget positivt med att skatten införs.

– Den nya skatten kommer att leda till minskad återvinning av plast, ökad användning av förpackningar, ökad resursförbrukning och ökade koldioxidutsläpp. Det är väldigt svårt att se någon klimatnytta med det, säger hon.

(- - - )

Kritiken har även hörts från Åsa Domeij, tidigare ansvarig för miljöfrågor i riksdagen för Miljöpartiet och numera hållbarhetschef på Axfood.

”Det är symbolpolitik som sänder fel signaler till både konsumenter och näringsliv vad gäller omställning till en mer cirkulär ekonomi. Plastbärkassarna är inte heller sådana som skräpar ned eftersom de används som soppåsar eller lämnas till materialåtervinning”, skrev hon i sin blogg på Axfood:s hemsida i slutet av september.

Vi har avfallsförbränningsskatten som skärskådas så här på Twitter:

Anton Steen

@antonmsteen

Idag klubbade regeringen förslaget på avfallsförbränningsskatt. Här är 6 argument mot skatten. 1. Regeringens utredare, myndigheter, industrin, energibranschen och Lagrådet har avstyrkt skatten. Alla dessa instanser pekar på att skatten inte får den effekt som avses.

2. Skatten styr mot ökade växthusgasutsläpp eftersom fossil plast beskattas lägre än biogent avfall. Det blir fyra gånger så hög skatt på rent biogent avfall som rent plastavfall.

3. Skatten styr mot minskad utsortering och återvinning av plast eftersom skatten blir högre ju bättre utsorteringen är. Nya utsorteringsanläggningar som har fått statligt stöd från Klimatklivet måste betala tillbaka samma bidragspengar genom den motverkande skatten.

4. Skatten slår mot den kommunala ekonomin och välfärden. Det blir en förmögenhetsöverföring från kommun till stat i ett läge då många kommuners ekonomi är mycket ansträngd.

5. Det finns många frågetecken kring dubbelbeskattning gentemot deponiskatten. Skatteverket har pekat på flera otydligheter vid tillämpningen av skatten. Det är ett dåligt berett förslag.

6. Skatten bryter mot energiöverenskommelsens formuleringar om en konkurrenskraftig fjärr- och kraftvärmesektor. Nyinvesteringar i kraftvärme för att lösa kapacitetsbristen i våra storstäder äventyras i ett ansträngt läge.

Samtiden har många säregna drag och en del av dessa är egentligen lika gamla som mänskligheten, men kanske trodde någon att i ”vår upplysta tid” skulle det se annorlunda ut.

Alls icke.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

(Pär Lagerkvist)

Blir det brittiskt nyval i år?

Jag lyssnade nyss på den alltid intressanta podcasten Talking Politics som diskuterade läget i Brexit-frågan.

Professor David Runciman hade fortsatt sin ståndpunkt klar: det nu sittande parlamentet kommer inte vara förmöget att få till stånd ett Brexit-beslut. Slutsats: nyval.

Ett nyval är inte längre så okomplicerat som det varit i Storbritannien. På BBC:s hemsida finns en pedagogisk genomgång av hur ett nyval utlyses.

Den brittiska pressen är fylld av spekulationer om vad som komma kan.

Här två tankespår:

Francis Elliott i Daily Telegraph tror att Boris Johnson kommer satsa på nyval.

Tom Newton Dunn, politisk redaktör i The Sun, skriver att den finns en växande toryrevolt mot ett nyval.

I väntan på facit sätter jag min tilltro till Runcimans bedömning.

Han har för övrigt nyligen utkommit med en intressant bok om den politiska maktens begränsningar och ledarskapets dilemma: ”Where Power Stops - The Making and Unmaking of Presidents and Prime Ministers”

I boken behandlar han Lyndon Johnson, Margaret Thatcher, Bill Clinton, Tony Blair, Gordon Brown, Barack Obama, Theresa May och Donald Trump. I två kapitel tar han upp två som inte lyckades alls: John Edwards och Sarah Palin samt en som efter tiden vid den högsta politiska makten lyckats spela en viktig roll även därefter: Tony Blair.

Mitt intryck är att det är just Blair som Runciman finner mest fängslande.

God läsning i väntan på nästa kapitel i Brexitsagan.

https://www.svd.se/blir-det-brittiskt-nyval-i-ar/i/senaste/om/ledare

Möjligheter att reformera offentliga sektorn

Vad kan man egentligen göra för att den offentliga sektorn ska fungera bättre? Två tips kommer här med utgångspunkt från två intressanta artiklar.

Johan Gustafsson, Slöseriombudsman hos Skattebetalarna, skriver i GT:

Göteborgs 236 kommunala kommunikatörer utsågs till det näst värsta slöseriet förra året i Slöseriombudsmannens tävling för att sätta slöseri med skattepengar på kartan. Men trots omfattande kritik har de styrande i Göteborg inte dragit i nödbromsen. På lite drygt ett år har staden anställt ytterligare 20 kommunikatörer och nu är siffran uppe i 255. Det är inte utan att man frågar sig hur de har förbättrat kvaliteten på den kommunala service göteborgarna får ta del av?

Det var många som blev upprörda över SVT Västs avslöjande att Göteborg satsar en halv miljon om dagen på kommunikation. Journalister från GT har vittnat om hur de många kommunikatörerna ägnar sig åt att förhala, försvåra och förhindra granskning av staden. Det är ett demokratiskt problem när stora kommunikationsavdelningar fungerar som dörrvakter som gör det svårare att granska offentlig verksamhet. 

Nu är Göteborg inte den enda kommunen i Sverige som satsar stora summor på att putsa på bilden av den egna verksamheten. Slöseriombudsmannen har tidigare uppmärksammat att Malmö har drygt 200 kommunikatörer, och städer som Uppsala och Helsingborg strax under hundra stycken. Men det är en klen tröst för göteborgarna som får stå för notan. En stor kommunikationsavdelning verkar ha blivit den nya statussymbolen bland svenska kommuner. Vad kommunerna behöver alla kommunikatörer till har de däremot inte lyckats förklara.

Jag har aldrig sysslat med någon kommuns kommunikationsverksamhet däremot har jag en ganska gedigen erfarenhet av kommunikation från näringslivsorganisation och från företag.

Min rekommendation är att sådana tjänster ska köpas in när de verkligen behövs, men annars är risken stor att de bara genererar helt onödiga kostnader inte minst i form av sammanträden etc.

En mycket spännande artikel som har koppling till de många kommunikatörerna läste jag i Smedjan.

Daniel Persson skriver där varför offentliga verksamheter bör ersätta aktivistiska byråkrater med automatisering:

Jan Olsson och Erik Hysing, professor respektive docent vid Örebro universitet, har i en forskningsrapport visat att elva procent av kommunala tjänstemän kan klassas som miljöaktivister.

Men fenomenet är bredare än miljöfrågan och sträcker sig från Polisens rättsavdelning, som använder alla till buds stående medel för att hindra legalt vapenägande, till det nyligen uppmärksammade fallet där elever i Umeå har tvingats att delta i klimatmanifestationer. I senaste numret av Axess finns därtill en utmärkt artikel av Johan Sundeen och Roger Blomgren, båda vid Bibliotekshögskolan i Borås, som diskuterar problemet med aktivistiska tjänstemän vid bibliotek, museer och teatrar.

Den oväldige tjänstemannen arbetar för att på bästa sätt förverkliga demokratiskt fattade beslut. Aktivisten däremot struntar blankt i sådana petitesser och sköter myndighetsutövningen efter eget huvud och egna ideal. De är kort och gott antidemokratiska.

(- - -)

Framtiden bjuder på en möjlig alternativ lösning: automatiseringen. Att stämma av hur väl någon uppfyller i förväg uppställda kriterier är något av en paradgren för datorer. Det är redan fullt möjligt att låta algoritmer besluta i en del ärenden. Exempelvis var Trelleborgs kommun tidigt ute med att automatisera beslut om försörjningsstöd. En studie från Göteborgs universitet som presenterades 2018 visar att Trelleborgs automatiserade beslutsfattande upplevs ge snabbare service, ökat fokus på medborgaren samt ökad effektivitet. Dock höjs ett varnande finger för bristande transparens. Fördelarna vad gäller objektivitet är dock uppenbara. Algoritmer har inga egna värderingar, ingen egen agenda att sätta över den demokratiskt beslutade.

(- - -)

Att särskilt göra sig av med enbart aktivisterna låter sig inte göras men ju fler beslut som fattas automatiskt desto färre aktivister blir det kvar.

Men det är givetvis också så att det finns en alternativ väg: att låta medborgarna själva förfoga över sina beslut på välfungerande marknader. Det kräver bara att skattetrycket minskar rejält.

https://www.svd.se/mojligheter-att-reformera-offentliga-sektorn/i/senaste/om/ledare

Är USA-medierna orättvisa mot Trump?

Jag får ofta tips och synpunkter med anledning av vad jag skrivit. Ett ämne som regelbundet föranleder kommentarer är Donald Trump. Det är inte bara i USA som har har en trogen anhängarskara; de finns också på denna sidan av Atlanten.

Oavsett vad man tycker om presidenten och i synnerhet oavsett vad man tycker om hans ständiga beklagande av att ”FAKE NEWS” alltid är så elaka mot honom vill jag rekommendera podden Kongressen.

Den USA-intresserade journalisten Jakob Stenberg driver den sedan 2014 - ofta genom att samtala med en annan USA-intresserad journalist, Andreas Utterström.

I det senaste avsnittet - som för övrigt är poddens nummer 173 - resonerar de båda om frågan Är medierna orättvisa mot Trump?

I resonemanget förs fram kloka och tänkvärda synpunkter.

Jag tror det är lättare för oss som lever och verkar här i Sverige att reagera mot en del överdrifter både i Trumps retorik och mot amerikanska mediepersoner som har svårt att - eller ofta misslyckas med att skilja på nyhetsredovisning och kommentar.

En viktig synpunkt som noteras i programmet är att Trump är så medveten om å ena sidan varför han vill ha FAKE NEWS som fiende och å andra sidan hur kommersiellt betydelsefullt det är för medierna att ha en intensiv bevakning av Trump. Tweet efter tweet efter tweet.

Detta ömsesidiga beroende är bra att ha i åtanke under det dryga år som återstår till valdagen den 3 november 2020.

Programmet avslutas med två bokrekommendationer. Om den ena boken skrev jag i augusti.

Vad har egentligen hänt med det republikanska partiet under Donald Trumps tid i Vita huset. Tim Alberta, chief political correspondent för Politico Magazine, ägnar sin drygt 600-sidiga bok ”American Carnage - On the front lines of the republican civil war and the rise of president Trump” åt att söka efter svaret. (- - -)

Alberta är genuint intresserad av frågan och när han sammanfattar konstaterar han att det bara finns en Donald Trump. Det finns inte någon som kan agera som han och ingen som kan upprepa hans framgång:

”Barely has a president so thorougsly altered the identity of his party. Never has a president so ruthlessly exploited the insecurity of his people.” (Det har knappast funnits en president som så fullständigt har förändrat sitt partis identitet. Det har aldrig funnits en president som så hänsynslöst har utnyttjat sina medarbetares osäkerhet.”)

(- - -)

Är Trump mannen som förstörde det republikanska partiet? Alberta ställer frågan men låter därefter Tony Perkins från högerorganisationen Family Research Council ge ett svar: ”Trumps judicial appointments alone have altered the landscape of American life for a generation”. (Trumps utnämningar av federala domare har förändrat landskapet för amerikanskt liv för en generation.”

Det federala domstolsväsendet upp till högsta domstolen spelar en central roll i amerikanskt liv och amerikansk politik. Under Trumps första två år då GOP hade majoriteten i kongressens båda kamrar tillsatts hundra federala domare och två konservativa HD-domare.

Detta kan vara svaret på vad Trump betytt helt oavsett om han blir omvald eller inte.

(- - -)

Trumps budskap har sedan 2015 varit ett och detsamma.

Alberta beskriver budskapet att det bara handlat om ”turning back the clock, looking inward in the hope of returning America to familiar terain, rather than discover the unchartered. Trump spoke like the CEO of an aging conglomerate bereft of new ideas, one that recycles vintage labelling to inspire nostalgia instead of creating new products to attract the next generation of consumers”. (Han vill vrida klockan tillbaka, han ser inåt med hopp om at återföra Amerika till välbekant terräng snarare än att upptäcka det nya. Trump talade som CD för ett storföretag utan nya ideer, en som återanvänder gamla varumärken för att framkalla nostalgi i stället för att skapa nya produkter som kan attrahera nästa generation av konsumenter.)

Kan det budskapet hålla 2020? Det är mycket möjligt. Generationsskiftet tar sin tid och eftersom ingen inom GOP vågar utmana Trump nu och eftersom demokraterna har stora svårigheter att hitta en trovärdig motkandidat i ett långt politiskt inbördeskrig så kan den sittande presidenten bli omvald.

https://www.svd.se/ar-usa-medierna-orattvisa-mot-trump/i/senaste/om/ledare

Michel Barniers jobb fortsätter

Det 110-sidiga dokument som det brittiska parlamentet nu behandlar innehåller de lagliga detaljerna i överenskommelsen mellan Boris Johnson och EU. Financial Times redogör idag för den skarpa kritiken mot regeringens tanke att snabbehandla detta. Vi får se hur det går med den saken. Men en sak är säker: oavsett utgången är det långt kvar på Brexit-resan.

POLITICO rapporterar från Bryssel att EU:s chefsförhandlare Michel Barnier kommer att fortsätta det jobbet men nu som ansvarig i EU-kommissionen för det som kallas ”UK Task Force”. Ett formellt tillkännagivande väntas idag.

Hittills har Barnier lett ”Task Force 50” (Taskforce on Article 50 negotations with the United Kingdom”.

Men jobbet fortsätter alltså.

I Storbritannien förändras inte så mycket. Landet lyder under EU:s lagar under den period som följer utträdet åtminstone fram till december 2020 - men kanske längre. Det får vi se med tiden.

Kommer ett handelsavtal mellan EU och Storbritannien hinna bli klart redan vid utgången av nästa år?

Enligt FT vill oppositionen i det brittiska parlamentet ha rätt att förlänga övergångsperioden. Om man inte nått ett avtal och förhandlingstiden inte förlängs skulle man enligt Labours Hilary Benn ha en ”no deal Brexit” om 14 månader.

Jag citerade härom dagen Carl Bildts kommentar om fortsättningen. Den finns här.

Men det är lika bra att vi vänjer oss vid att det drama som utlöstes av David Camerons ogenomtänkta folkomröstning 2016 kommer att fortsätta länge än.

https://www.svd.se/michel-barniers-jobb-fortsatter/i/senaste

Så kan det gå...

Den som går tillbaka till mediebevakningen av förra årets valrörelse och av den utdragna regeringsbildningsprocess som följde kommer kanske ihåg att frågan om någon som helst kontakt med Sverigedemokraterna var den fråga som allt i praktiken handlade om.

De röster som hade en avvikande mening i just den frågan brännmärktes som kättare och förrädare mot all anständighet.

Så går det ett tag och idag kan man i Expressen läsa rubriken FOLKETS DOM: SLÄPP IN SD.

Statsvetaren Jenny Madestam sammanfattar läget:

”Hur övriga partier än vrider och vänder sig tycks väljarna inte ge sig i förhållningssättet till Sverigedemokraterna. Och förmodligen är detta inte så konstigt när flera partier mer eller mindre gjort det till en huvuduppgift att på olika sätt förhålla sig till SD. (- - -) Partiet som varit en udda fågel i övriga partiers ögon är nu solen som allting tycks kretsa kring. För väljarna som sitter på avstånd och tittar på blir så klart frågan hängande i luften:

Om ni nu pratar så mycket om det där partiet, varför inte också prata med dem?”

Så kan det gå

https://www.svd.se/sa-kan-det-ga-vyhy/i/senaste/om/ledare

Om historiens betydelse

Två artiklar i Washington Post ger värdefulla perspektiv från historien på det som händer idag. Den ena artikelns författare är Ron Chernow som skrev den makalösa biografin över Alexander Hamilton, en av de helt centrala personerna bakom USA:s författning.

.

För förståelsen av USA är författningen fortsatt helt central.

Chernows artikel handlar om de två essäer i ”The Federalist” som handlar om denne författningsfaders resonemang om betydelsen av riksrättsinstrumentet i författningen.

Hamilton har gått till historien som förespråkare för en stark presidentmakt och man skulle kunna tänka sig att det överensstämmer med det Donald Trump nu i otaliga tweets propagerar för. Alls icke.

From the outset, Hamilton feared an unholy trinity of traits in a future president — ambition, avarice and vanity.

Från början fruktade Hamilton en ohelig allians mellan tre karaktärsdrag hos en kommande president: ambition, girighet och fåfänga.

Charnow utvecklar Hamiltons resonemang och pekar på att denne såg riksrättsinstrumentet och författningens formulering av detta (“Treason, Bribery, or other high Crimes and Misdemeanors”) i ett bredare, politiskt perspektiv. Det handlar inte bara om förräderi eller andra brott utan om ”abuse or violation of some public trust.”

Det vill säga en politisk process i kongressen kan utgå från missbruk av eller kränkning av allmänhetens förtroende.

Ur det perspektivet är det inte svårt att se otaliga skäl för den pågående riksrättsdiskussionen i representanthuset. Den är förmodligen föga politiskt effektiv eftersom den amerikanska allmänheten knappast har Hamiltons perspektiv men Chernows artikel ger ändå ett mycket intressant perspektiv på det som pågår.

I en annan artikel skriver Tony Schwartz om sitt perspektiv på Donald Trump.

Schwartz är spökskrivaren som skrev Trumps bok ”the Art of the Deal” som utkom 1987. Den blev en bestseller och är det som gjorde Trump känd.

Att skriva boken var, skriver han, en mycket nedslående upplevelse beroende på Trumps ” almost complete self-absorption, the shortness of his attention span and the fact that he lied as a matter of course, without apparent guilt.” (hans nästan totala självupptagenhet, hans mycket begränsade koncentrationsförmåga och det faktum att han så självklart ljög utan minsta skuldkänsla”.

Den som följer president Trump känner väl igen dessa drag och Schwartz konstaterar att Trump inte förändrats på dessa 30 år och menar att han inte kommer att förändras.

Det är säkert en helt riktig uppfattning.

I helgen har Trumps osannolika oförmåga att inse vad som är moraliskt rätt och rimligt illustrerats när Vita huset tillkännagav att nästa G-7-möte skulle äga rum i den av Trump ägda hotellanläggningen Doral i Florida.

Jag har tidigare skrivit om detta och konstaterade då att skälet till valet primärt är att Doral inte är en god affär för Trump men ett G-7-möte där vore en kraftig ekonomisk injektion.

Nu har Trump helt ursinnig dragit tillbaka detta förslag efter att många påpekat att det var djupt ohederligt för att inte säga olagligt. Men att det hände och att ingen av Trumps rådgivare - givet att han har annat än jasägare - lyckades påverka tillkännagivandet är en god illustration av det Schwartz beskriver - och i praktiken av det som Chernow belyser i sin artikel.

Så ser historien ut.

Men kan Trump ändå bli omvald? Visst.

https://www.svd.se/om-historiens-betydelse/i/senaste/om/ledare