SAF-tidningens 80-tal skulle kunna indelas i några huvudrubriker:
1. Småföretagarnas tidning: Fri företagsamhet bra för Sverige!
2. Löntagarfondskampens tidning.
3. Orädd, nyskapande ekonomisk debatt (kamp mot inflation och devalveringar etc).
4. "Nyliberalismens" tidning.
5. Öppenhet för det som skulle komma efter de centrala, samordnade avtalsförhandlingarna.
Det uppdrag jag fick från Curt Nicolin och Olof Ljunggren, då styrelseordförande respektive VD i SAF, var att skapa en upprorisk, debattglad, för småföretagandets röster lyhörd tidning. Det skulle visa sig både vara en rolig och tacksam arbetsuppgift och en uppgift som blev kontroversiell på sina håll. En sådan motståndsficka utgjordes av traditionalisterna på hög nivå i SAF.
De ville inte ha någon öppenhet, de ville inte ha någon debatt, relationerna med facket skulle skötas i stängda rum och i de korporativa styrelserummen. Jag hade säkerställt min integritet genom att som villkor för min anställning kräva att bli ansvarig utgivare för SAF-tidningen, Ja, tidningen jag övertog hette Arbetsgivaren men namnändringen var en av mina första åtgärder.
Jag hade vid denna tidpunkt dryga 15 år som journalist bakom mig och hade utkämpat många fejder så SAF-borgen blev en ganska lätthanterlig bastion. Stödet från ordförande och VD sviktade aldrig, trots att jag satte deras tålamod på hårda prov både då och då.
Efter mindre än ett år belönades min omdaning av tidningen med Stora Journalistpriset, vilket knappast försvagade vare sig tidningens eller min egen position.
Ingen vågar låta bli
Varje redaktörs grundregel är att se till att tidningen är så pass förargelseväckande, intresseskapande etc att ingen läsare vågar låta bli att åtminstone bläddra igenom blaskan för att se vad som bjuds. Det är och var en framgångsrik strategi och inte minst i småföretagar-Sverige blev SAF-tidningen snabbt populär.
Än idag, snart 15 år efter att jag lämnade tidningen, stöter jag i olika sammanhang på småföretagare som berättar om hur de med intresse följt tidningen. Det som då kommer fram är dels det nyskapande som bestod i något så enkelt som att låta småföretagare berätta om sina företagarerfarenheter och om sina synpunkter på samhällsfrågor som engagerar dem. Som journalistiskt grepp är det föra sofistikerat - men mycket effektivt och engagerande.
Löntagarfondskampen är väl numera något av en fotnot i den svenska företagsamhetens historieböcker, men jag tror bestämt att den var en avgörande vändpunkt i det sena 1900-talets svenska historia.
Det röda 1968 följdes av det förfärliga, socialistiska och förvirrade 70-tal där även den borgerliga regering som tillträdde 1976 i huvudsak såg som sin främsta uppgift att förvalta socialdemokratins stat minst lika "bra" som socialdemokraterna hade gjort.
Irriterade borgare
När Curt Nicolin som nytillträdd SAF-ordförande gick till frontalattack mot detta senhösten 1976 blev irritationen stor i det borgerliga kanslihuset. Det är också lätt att glömma att folkpartiet tack vare Carl Thams insatser hörde till de som ivrade för löntagarfonder. Carl Tham var dock i gott sällskap med en hel del storföretagsdirektörer, bekväma tjänstemän som inte såg någon anledning att strida mot fondsocialismen.
På SAF fanns då viktiga intellektuella ledare som Sture Eskilsson och Anders Röttorp och i SAF-tidningen fördes det kompromisslösa nejet till fondsocialismen ut till företagaropinionen. varje vecka, envist, beslutsamt.
Den stora demonstrationen den 4 oktober 1983 var Vändpunkten som visade att det fanns en stark, djup och bred folklig aversion mot fondsocialismen. Respekten för ägande och företagande hade väckts till liv!
Den bild av ekonomiska sammanhang som fanns i Sverige vid denna tid var oerhört förvirrad. SAF och SAF-tidningen hade en viktig uppgift att förklara fakta och sammanhang. Inte minst individernas roll och betydelse i företagsskapande och företagsutvecklande.
Det var ju inte konstigt att förvirringen var stor. Socialdemokratin hade i 50 år framställt sig och staten som skapare av allt gott och företagsamheten hade vägletts av starka storföretag samlade bakom Wallenbergs tal om vikten av att vara men inte att synas. Harpsundsdemokratins förnöjsamma samvaro mellan storföretagare och regering hade skapat en förvriden bild av verkligheten.
När sedan vänstervridna medier på 70-talet berättade om utsugare och lakejer blev behovet av grundläggande pedagogik mycket stort. SAF-tidningens upplaga ökade och många företag såg till att den spreds till medarbetarna.
Predika liberalism
I juletid 2000 såg jag hur någon på en vägg på Grev Turegatan med jättebokstäver klottrat DÖD ÅT TIMBRO! Det kanske aviserar en ny tidsålder där den grundläggande liberalismen ånyo behöver predikas vitt och brett.
Hur som helst var en viktig uppgift på 80-talet att introducera en del ekonomiska tänkare som Hayek och att därigenom skapa möjligheter för en bredare allmänhet att ta del av det som då kallades nyliberalism.
En skribent som Peter Stein betydde mycket för detta arbete; likaså Carl-Johan Westholm. Den som idag läser om vad som skrevs då för snart 20 år sedan skulle nog finna att det mesta som då var förfärande radikalt och kontroversiellt idag är självklara, brett accepterade sanningar som dyker upp i både Göran Perssons och Johan Lönnroths riksdagsanföranden.
Bred och livlig debatt
Till slut: avtalsförhandlingarna. Storkonflikten 1980 blev slutet för den gamla svenska modell som då varat några decennier och som helt hade tjänat ut. En viktig och på sina håll klart kontroversiell uppgift för mig och SAF-tidningen var att släppa in så mycken debatt som möjligt kring både det gamlas misslyckande och de nya möjligheter som fanns till mera decentraliserat avtalsförhandlande.
Jag trodde nog då att de fackliga organisationerna skulle försvagas snabbare än vad som skett, men det är en helt annan historia som förmodligen den nya företagartidningen kommer att ha en del att berätta om framöver.
Janerik Larsson var chefredaktör för SAF-tidningen 1980 - 1987. han var därefter informationsdirektör till 1995 då han blev vice VD i Industriförvaltnings AB Kinnevik. Sedan 1999 arbetar han som kommunikationsrådgivare på Kreab AB.
Publicera i: SAF-tidningen nr 1
Visar inlägg med etikett SAF-tidningen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SAF-tidningen. Visa alla inlägg
fredag 26 januari 2001
fredag 12 mars 1999
Trygghetsmaximerad inlåsning det stora problemet
Förra årets mest uppseendeväckande men minst beaktade artikel i svensk press torde med all säkerhet ha varit den artikel med rubriken Sparkade mår bättre än de som har jobbet kvar - och vantrivsel på ett fast jobb kan ge större besvär än otrygghet på ett vikariat som LO-tidningen publicerade i nr 37/98 (4 december).
Debatt/arbetsrätt
Två forskarrapporter från Arbetslivsinstitutet visade att ett fast jobb inte skyddar mot dålig hälsa. Resultaten av de redovisade studierna av företagsbantningar hade överraskat forskarna. Det är begripligt eftersom det är en så utbredd föreställning att "fast jobb" är liktydigt med trivsel med mera.
Det mest förbjudna
En av forskarna, professor Gunnar Aronsson, vågade till och med i LO-tidningen säga det mest förbjudna, nämligen att det i dagens svenska arbetsliv finns en "inlåsning" som innebär en påtaglig hälsorisk. Enligt LO-tidningen skulle inlåsningseffekten sammanhänga med osäkerheten på arbetsmarknaden. Men den osäkerheten är ju i sin tur beroende av det sätt på vilket LAS, anställningstrygghetslagen, är konstruerad (sist in, först ut).
Enligt LO-tidningen sa Aronsson bl a följande om de resultat som visade att fastanställda ofta mådde sämre än människor i osäkra anställningar: "Jag blev själv förvånad över resultaten till en början. Jag trodde nog att folk med tillfälliga anställningar skulle må sämre. Men sedan har jag fått den här bilden bekräftad från många arbetsplatser."
Han fortsatte med att konstatera att den goda omsättning av arbetskraften som behövs i arbetslivet inte finns idag: "Det här är inte bra, varken för individen, arbetskamraterna eller företaget. Engagemanget, lusten och viljan att tänka framåt och utvecklas i jobbet minskar. Det påverkar hela arbetsplatsen. Och den enskildes motivation är viktig för ett företags produktivitet."
A-lag och B-lag
Tyvärr är det knappast denna typ av insikt som präglar dagens arbetsmarknadsdiskussion. I Svenska Dagbladet den 7 mars redovisades i en stort uppslagen artikel under rubriken De lösa förbindelserna allt fler en rapport, "Nya relationer i arbetslivet", från Arbetslivsinstitutet och Statistiska centralbyrån. I en intervju talar Arbetslivsinstitutets chef Anders L Johansson om arbetsmarknadens A-lag och B-lag trots att den forskning som LO-tidningen redovisade i december klart pekar på att det inte finns några så enkla samband. Hela den redovisning som SvD ger pekar på ett förändrat arbetsliv (till exempel de så kallade uthyrningsföretagens verksamhet) som negativ, problemskapande medan den enligt min uppfattning tvärtom erbjuder individen helt nya möjligheter att finna sin roll på arbetsmarknaden, att söka sig fram till nya, utvecklande möjligheter - bort från låsningar i mycket långa anställningar som ofta innehållet föga av utveckling. Den offentliga sektorn men även den med offentlig sektor ofta starkt påminnande svenska storföretagsamheten har ju historiskt sett snarast skapat de problem LO-tidningen redovisade.
Den sällsamma nykonservatismen på vänsterkanten har på sistone valt att fokusera på det stora samhällsproblem som en mera flexibel arbetsmarknad erbjuder. Den senaste vänsterkultboken är den amerikanske sociologen Richard Sennetts essäbok "The Corrosion of Character - The Personal Consequences of Work in the New Capitalism" (Norton, 1998). Den handlar om amerikanska förhållanden som på väsentliga punkter skiljer sig från de svenska (bland annat regelverket på arbetsmarknaden). Jag tror i och för sig inte att Sennetts resonemang är särskilt relevant i den amerikanska kontexten, men i den svenska är föreställningen närmast absurd.
Svårbegriplig tro
Därför är det förvånande att en så skarp iakttagare som Göran Rosenberg i Moderna Tider (mars 1999) gör Sennetts teser till sina på ett helt okritiskt sätt. Rosenberg skriver till exempel att "för varje uppbrott bryts också något ner". Bakom detta kan man ana en för mig mycket svårbegriplig tro på att en människas liv skulle kunna vara fritt från förändring. Om förändring är detsamma som nedbrytning blir konsekvensen en dröm om oföränderlighet (avsaknad av nedbrytning). Det är inte bara den forskning som LO-tidningen redovisade som vederlägger denna falska trygghets- och oföränderlighetsdröm.
1900-talets mest misskrediterade ideologier, kommunism och nazism, höll ram löften om oföränderlighet och trygghet. Inte minst de människor som fått uppleva realkommunismen har insett hur djupt förödande denna var för den mänskliga utvecklingen.
Spana i det nya
I det liv vi förunnas leva i denna fascinerande tid, när termen post-industriell till slut får en verklig innebörd för många människor, orde det vara den intellektuelles uppgift att spana i det nya - inte att vända det nya, levande och vitala ryggen för att söka efter lyckan i det förgångna.
Risken att vi i Sverige skulle vara på väg in i ett arbetsliv eller ett samhälle där det inte skulle finnas något fast, något etablerat eller "långsiktig solidaritet" (som Rosenberg oroar sig för) tycks mig nära nog obefintlig. Det svenska problemet är snarare den trygghetsmaximerandets inlåsning som de forskarrapporter LO-tidningen uppmärksammat.
Publicerat i: SAF-tidningen Näringsliv nr 8
Debatt/arbetsrätt
Två forskarrapporter från Arbetslivsinstitutet visade att ett fast jobb inte skyddar mot dålig hälsa. Resultaten av de redovisade studierna av företagsbantningar hade överraskat forskarna. Det är begripligt eftersom det är en så utbredd föreställning att "fast jobb" är liktydigt med trivsel med mera.
Det mest förbjudna
En av forskarna, professor Gunnar Aronsson, vågade till och med i LO-tidningen säga det mest förbjudna, nämligen att det i dagens svenska arbetsliv finns en "inlåsning" som innebär en påtaglig hälsorisk. Enligt LO-tidningen skulle inlåsningseffekten sammanhänga med osäkerheten på arbetsmarknaden. Men den osäkerheten är ju i sin tur beroende av det sätt på vilket LAS, anställningstrygghetslagen, är konstruerad (sist in, först ut).
Enligt LO-tidningen sa Aronsson bl a följande om de resultat som visade att fastanställda ofta mådde sämre än människor i osäkra anställningar: "Jag blev själv förvånad över resultaten till en början. Jag trodde nog att folk med tillfälliga anställningar skulle må sämre. Men sedan har jag fått den här bilden bekräftad från många arbetsplatser."
Han fortsatte med att konstatera att den goda omsättning av arbetskraften som behövs i arbetslivet inte finns idag: "Det här är inte bra, varken för individen, arbetskamraterna eller företaget. Engagemanget, lusten och viljan att tänka framåt och utvecklas i jobbet minskar. Det påverkar hela arbetsplatsen. Och den enskildes motivation är viktig för ett företags produktivitet."
A-lag och B-lag
Tyvärr är det knappast denna typ av insikt som präglar dagens arbetsmarknadsdiskussion. I Svenska Dagbladet den 7 mars redovisades i en stort uppslagen artikel under rubriken De lösa förbindelserna allt fler en rapport, "Nya relationer i arbetslivet", från Arbetslivsinstitutet och Statistiska centralbyrån. I en intervju talar Arbetslivsinstitutets chef Anders L Johansson om arbetsmarknadens A-lag och B-lag trots att den forskning som LO-tidningen redovisade i december klart pekar på att det inte finns några så enkla samband. Hela den redovisning som SvD ger pekar på ett förändrat arbetsliv (till exempel de så kallade uthyrningsföretagens verksamhet) som negativ, problemskapande medan den enligt min uppfattning tvärtom erbjuder individen helt nya möjligheter att finna sin roll på arbetsmarknaden, att söka sig fram till nya, utvecklande möjligheter - bort från låsningar i mycket långa anställningar som ofta innehållet föga av utveckling. Den offentliga sektorn men även den med offentlig sektor ofta starkt påminnande svenska storföretagsamheten har ju historiskt sett snarast skapat de problem LO-tidningen redovisade.
Den sällsamma nykonservatismen på vänsterkanten har på sistone valt att fokusera på det stora samhällsproblem som en mera flexibel arbetsmarknad erbjuder. Den senaste vänsterkultboken är den amerikanske sociologen Richard Sennetts essäbok "The Corrosion of Character - The Personal Consequences of Work in the New Capitalism" (Norton, 1998). Den handlar om amerikanska förhållanden som på väsentliga punkter skiljer sig från de svenska (bland annat regelverket på arbetsmarknaden). Jag tror i och för sig inte att Sennetts resonemang är särskilt relevant i den amerikanska kontexten, men i den svenska är föreställningen närmast absurd.
Svårbegriplig tro
Därför är det förvånande att en så skarp iakttagare som Göran Rosenberg i Moderna Tider (mars 1999) gör Sennetts teser till sina på ett helt okritiskt sätt. Rosenberg skriver till exempel att "för varje uppbrott bryts också något ner". Bakom detta kan man ana en för mig mycket svårbegriplig tro på att en människas liv skulle kunna vara fritt från förändring. Om förändring är detsamma som nedbrytning blir konsekvensen en dröm om oföränderlighet (avsaknad av nedbrytning). Det är inte bara den forskning som LO-tidningen redovisade som vederlägger denna falska trygghets- och oföränderlighetsdröm.
1900-talets mest misskrediterade ideologier, kommunism och nazism, höll ram löften om oföränderlighet och trygghet. Inte minst de människor som fått uppleva realkommunismen har insett hur djupt förödande denna var för den mänskliga utvecklingen.
Spana i det nya
I det liv vi förunnas leva i denna fascinerande tid, när termen post-industriell till slut får en verklig innebörd för många människor, orde det vara den intellektuelles uppgift att spana i det nya - inte att vända det nya, levande och vitala ryggen för att söka efter lyckan i det förgångna.
Risken att vi i Sverige skulle vara på väg in i ett arbetsliv eller ett samhälle där det inte skulle finnas något fast, något etablerat eller "långsiktig solidaritet" (som Rosenberg oroar sig för) tycks mig nära nog obefintlig. Det svenska problemet är snarare den trygghetsmaximerandets inlåsning som de forskarrapporter LO-tidningen uppmärksammat.
Publicerat i: SAF-tidningen Näringsliv nr 8
fredag 1 januari 1999
Därför reagerar IT-folket så kraftigt
För ett par år sedan skrev jag en artikel på temat "Sverige - den sista öststaten". Jag tror att det temat döljer viktiga sanningar om en stark svensk mentalitet. Det har på sistone dykt upp aktuella och goda illustrationer på detta förhållningssätt.
På Svenska dagbladets Idagsida skrev den 11 september Karin Thunberg om sina känslor inför den möjlighet som öppnade sig när det just denna dag blev möjligt att välja teleoperatör. Jag har inte, skrev hon, "varken tid eller förmåga" att välja telebolag:
"Om tiden tillåtit skulle jag omedelbart ha administrerat motståndsrörelsen Vi Som Inte Vill Välja: VSIVV."
Några dagar senare hade kåsören Lasse Anrell, en populär uttolkare av folkhemska känslor, ett helsideskåseri i Aftonbladet (15 sept) under rubriken: GUD, AVLOPP OCH KÄRLEK - JAG SKRÄMS AV ALLA NYA VAL.
Volvo eller Saab
Han skriver med självinsikt bl a: "Jag märker att jag är påtagligt skadad av min statsekonomiska uppväxt där Gunnar Sträng fattade alla viktiga beslut för mig - utom möjligen om jag skulle åka Volvo eller Saab eller handla på Konsum eller Ica. Nu är jag 46 år och översköljs av lärartyper som kräver att jag ska välja och att jag ska njuta av det. Jag avskyr det. Det skrämmer mig. Det stressar mig. Jag påstås nu kunna välja pension, elström, avlopp, telefonbolag, dagis, skola, sjukhus, läkare. Kyrkan låter mig till och med välja om äktenskapet ska vara instiftat av Gud eller av kärleken. (---) Jag inser att jag tillhör en annan generation, en ras som trivdes med det trygga kommunistiska Sverige där man bara kunde välja elströmmen, Trabant eller telefonbolaget Sosse."
Jag tror att denna ångest har en speciell signifikans i Sverige. Vi har levt så nära kommunismens verklighet att vi trott oss vara mera annorlunda än vi egentligen varit. När vi nu ser hur regeringen Persson i sin allians med (v) och (mp) flirtar med VSIVV ska vi alltså verkligen inte förvånas. Det finns en mycket stor del av svenska folket som likt Thunberg och Anrell inte vill välja.
Ett generationsfenomen
Den valfrihet som svept över västvärlden på senare år är något historiskt nytt. Paul Krugman har påpekat i en Fortune-artikel nyligen att om man går tillbaka bara ett par decennier i USA så var också denna marknadsekonomins stamort på jorden i mycket hög grad en planekonomi.
Anrell har säkert rätt i att det handlar om ett generationsfenomen. På samma sätt som de som vuxit upp under kommunismen i södra Europa visade sig oförmögna att väl hantera den nya friheten - det var de yngre, som inte var så präglade som fick ta hand om politiken - tror jag att det finns en ny generation också i Sverige som inte känner den minsta ångest över att de måste välja Internet Service Provider och mycket annat. För dem är det breda utbudet, konkurrensen inte bara självklar utan en vitaliserande stimulans.
Jag tror att det är denna generationskonflikt som utlöst en del av de hätska omdömen som fälls om Sverige och svensk politik av olika svenska IT-entreprenörer. De reagerar med rätta mot olika utslag av den gamla planekonomiska mentaliteten. Man ska då vara medveten om att den mentaliteten inte minst präglat många av de som idag sitter i ledande befattningar i svenskt näringsliv. Här finns en ovana vid konkurrens, en fantasilös mentalitet som påminner om Birger Sjöbergs underbart träffsäkra porträtt av ingenjör Planertz. Det finns kvaliteter hos dessa idoga män, men det finns också en betonghäckattityd som ofrånkomligen kommer att brytas upp.
Det är därför som diskussionen om vårt arv av öststatsmentalitet är viktig. Den diskussionen blir en del av en gradvis frigörelse. Steg för steg kan också Sverige vandra mot ett öppnare, mera dynamiskt samhälle. Och lära sig älska detta!
Publicerat i: SAF-tidningen Näringsliv 27/1999
På Svenska dagbladets Idagsida skrev den 11 september Karin Thunberg om sina känslor inför den möjlighet som öppnade sig när det just denna dag blev möjligt att välja teleoperatör. Jag har inte, skrev hon, "varken tid eller förmåga" att välja telebolag:
"Om tiden tillåtit skulle jag omedelbart ha administrerat motståndsrörelsen Vi Som Inte Vill Välja: VSIVV."
Några dagar senare hade kåsören Lasse Anrell, en populär uttolkare av folkhemska känslor, ett helsideskåseri i Aftonbladet (15 sept) under rubriken: GUD, AVLOPP OCH KÄRLEK - JAG SKRÄMS AV ALLA NYA VAL.
Volvo eller Saab
Han skriver med självinsikt bl a: "Jag märker att jag är påtagligt skadad av min statsekonomiska uppväxt där Gunnar Sträng fattade alla viktiga beslut för mig - utom möjligen om jag skulle åka Volvo eller Saab eller handla på Konsum eller Ica. Nu är jag 46 år och översköljs av lärartyper som kräver att jag ska välja och att jag ska njuta av det. Jag avskyr det. Det skrämmer mig. Det stressar mig. Jag påstås nu kunna välja pension, elström, avlopp, telefonbolag, dagis, skola, sjukhus, läkare. Kyrkan låter mig till och med välja om äktenskapet ska vara instiftat av Gud eller av kärleken. (---) Jag inser att jag tillhör en annan generation, en ras som trivdes med det trygga kommunistiska Sverige där man bara kunde välja elströmmen, Trabant eller telefonbolaget Sosse."
Jag tror att denna ångest har en speciell signifikans i Sverige. Vi har levt så nära kommunismens verklighet att vi trott oss vara mera annorlunda än vi egentligen varit. När vi nu ser hur regeringen Persson i sin allians med (v) och (mp) flirtar med VSIVV ska vi alltså verkligen inte förvånas. Det finns en mycket stor del av svenska folket som likt Thunberg och Anrell inte vill välja.
Ett generationsfenomen
Den valfrihet som svept över västvärlden på senare år är något historiskt nytt. Paul Krugman har påpekat i en Fortune-artikel nyligen att om man går tillbaka bara ett par decennier i USA så var också denna marknadsekonomins stamort på jorden i mycket hög grad en planekonomi.
Anrell har säkert rätt i att det handlar om ett generationsfenomen. På samma sätt som de som vuxit upp under kommunismen i södra Europa visade sig oförmögna att väl hantera den nya friheten - det var de yngre, som inte var så präglade som fick ta hand om politiken - tror jag att det finns en ny generation också i Sverige som inte känner den minsta ångest över att de måste välja Internet Service Provider och mycket annat. För dem är det breda utbudet, konkurrensen inte bara självklar utan en vitaliserande stimulans.
Jag tror att det är denna generationskonflikt som utlöst en del av de hätska omdömen som fälls om Sverige och svensk politik av olika svenska IT-entreprenörer. De reagerar med rätta mot olika utslag av den gamla planekonomiska mentaliteten. Man ska då vara medveten om att den mentaliteten inte minst präglat många av de som idag sitter i ledande befattningar i svenskt näringsliv. Här finns en ovana vid konkurrens, en fantasilös mentalitet som påminner om Birger Sjöbergs underbart träffsäkra porträtt av ingenjör Planertz. Det finns kvaliteter hos dessa idoga män, men det finns också en betonghäckattityd som ofrånkomligen kommer att brytas upp.
Det är därför som diskussionen om vårt arv av öststatsmentalitet är viktig. Den diskussionen blir en del av en gradvis frigörelse. Steg för steg kan också Sverige vandra mot ett öppnare, mera dynamiskt samhälle. Och lära sig älska detta!
Publicerat i: SAF-tidningen Näringsliv 27/1999
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)