Inte självklart vem som försvarar demokratin (SvD 26 okt)

Janerik Larsson: Inte självklart vem som försvarar demokratin Det brittiska kulturkriget pågår, och det är inte alls givet att vänstern går vinnande ur den. Janerik Larsson Publicerad 14:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Det är intressant att följa den pågående debatten inom det demokratiska partiet om hur man ska kunna återta Vita huset och kongressen. Det finns givetvis röster som hävdar att president Trumps alltmer auktoritära regim med självklarhet borde leda till att Demokraterna återfår den politiska makten i Washington DC. The liberat patriot, ett debattforum för denna interna debatt, uttrycker återkommande skepsis. I en krönika där skriver Justin Vassallo att den argumentationen inte är övertygande eftersom många väljare har en annan bild av Demokraterna. Stöd för massmigration, transaktivism för barn och att införa ”antirasistiska” och ”dekoloniala” metoder i skolor och företag har tydligt skadat det demokratiska varumärket. Hans slutsats är att Demokraterna skadas av att rörelsens förespråkare för social rättvisa är likgiltiga för eller rentav tolererar politik och beteenden som underblåser social misstro. I korthet: Donald Trumps MAGA-rörelse ses hittills som kulturkrigets vinnare. Donald Trumps MAGA-rörelse ses hittills som kulturkrigets vinnare. Paradoxalt nog har Trumpanhängarna också i Europa lyckats utmåla sig som försvarare av en liberal samhällsordning. Vicepresident J D Vances mycket uppmärksammade tal i München i februari attackerade Europa för att inte respektera yttrandefriheten. Den kritiken riktas inte minst mot England. I samband med Trumps besök nyligen i London utlovade Keir Starmer starkt försvar för yttrandefriheten. Starmers i opinionsundersökningarna främste utmanare, Nigel Farage som leder det nu största oppositionspartiet partiet Reform UK, har inte minst vid besök i USA attackerat hemlandet för en ”riktigt förfärlig auktoritär situation”. Ser man både på de fall som är aktuella i debatten och på mängden av ingripanden mot personer som i många fall endast skrivit, ur de brittiska myndigheternas synpunkt, brottsliga inlägg på X, ter sig myndighetsreaktionerna klart överdriva och i strid med yttrandefriheten. Lucy Connolly, 42 år, krävde i samband med våldsamma rasupplopp ”massdeportationer” och manade sina anhängare att bränna ner hotell där det bodde asylinvandrare. Hon dömdes till fängelse i 31 månader. The Times har nyligen rapporterat att över 12 000 britter under 2024 arresterats för yttranderelaterade brott. Den ekonomiska krisen i Brexitlandet är givetvis en faktor bakom de sociala spänningarna i landet men även den nya lagstiftningen från 2023 (Communications Act 2023) som är avsedd att reglera sociala medier. I det brittiska överhuset debatterades lagen den 17 juli och den inleddes av Lord Lebedev, som Boris Johnson lät adla för hans insatser för filantropi och medier. Lebedev underströk att han som föddes i Sovjetunionen bland annat reagerat mot att en journalist, Allison Pearson, i november 2024 haft polisen vid sin dörr för en enda tweet. Han fick svar från en regeringsmedlem, Lord Hanson of Flint, som pekade på att myndigheterna på inrikesministerns initiativ nu granskar de fall som debatten handlat om – det vill säga de som rör så kallade hatincidenter som inte kvalificerar som hatbrott. Det brittiska kulturkriget pågår, och det är inte alls givet att vänstern går vinnande ur den.

Janerik Larsson: Why Republicans are whispering

Janerik Larsson: Why Republicans are whispering Svensk Tidskrift November 24, 2025 If, like me, you have been following American politics for decades, it is not particularly surprising that the leadership style and aggressive rhetoric of US President Donald J Trump and his yes-men are leaving their mark on those who dare to discuss sensitive issues. The role of presidential power has at times been very dominant in public debate. Even large, fundamentally strong, and well-known organizations are now testing what they say publicly with the question: “Will this upset the Trump administration?” This may be a matter of prioritizing the issues discussed publicly, but it may also be related to how members and financiers view the various aspects of the organization’s activities. However, I have heard from various parts of my American network how the fear of incurring the wrath of the Trump system is silencing people. That is why it is interesting to read a warning signed by Tim Chapman. The article appears in National Review, the magazine founded in November 1955 by the leading figure of modern American conservatism: William F. Buckley Jr. Ten days after the magazine’s first issue was published, its founder turned 30. This year marks the 100th anniversary of his birth, and a series of conferences across the US this fall will be dedicated to both the memory of Buckley and, above all, questions about the future of American conservatism. Tim Chapman’s article is highly interesting both because of its content and, almost equally, because of who Chapman is. Tim Chapman is the chairman of Advancing American Freedom, an organization founded by Mike Pence, who was Donald Trump’s vice president. Pence is now high on Trump’s list of “traitors” because he refused to accept the election fraud that Trump wanted him to carry out after Joe Biden won the 2019 presidential election. Trump demanded that Pence use his constitutional power as vice president to reject the election results. Pence did not do so when the election results were confirmed by Congress on January 6, 2020. Trump then urged his supporters to attack the Capitol building in the capital. Chapman has more than two decades of experience in conservative politics. Chapman has been the head of Heritage Action, chief of staff for the Heritage Foundation, and an advisor and collaborator to three conservative senators. He was a co-founder of Heritage Action—the Heritage Foundation’s lobbying organization—and CEO of Stand for America, a lobbying organization founded by Trump’s UN ambassador Nikki Haley. She unsuccessfully challenged Trump in the 2024 presidential election. The Heritage think tank is now a key player with close ties to the Trump administration. Like Mike Pence, Nikki Haley is one of the politicians Donald Trump considers to be political enemies. The title of Chapman’s article is “Why we still whisper,” and he formulates the question of why conservative Americans today whisper (or remain silent) as follows: “The rise of the populist right has brought passion, new voters, and a fighting spirit that cannot be ignored. But parallel to this energy, a new political correctness has emerged within the right wing that demands political conformity and punishes dissent with the same harshness that characterized the progressive cancel culture. Traditional conservatives who once felt liberated by Trump now find themselves in the corridors of power, whispering. The political correctness of the left was based on progressive ideology. The political correctness of the right is not about ideology but about their loyalty to the president.” When Chapman has private meetings with conservative leaders, he often hears something along the lines of, “We agree, but we can’t say anything publicly right now.” This silence, however understandable, leaves the field open, he writes, to those who want to redefine conservatism in a way that is alien to its roots. Khan recalls that Senator Jim DeMint, who was also head of the Heritage Foundation, argued that Americans with traditional beliefs were silenced in their day by the left’s grip on culture and politics. “They are too afraid to speak out, so their complaints are reduced to whispers,” DeMint wrote in Why We Whisper: Restoring Our Right to Say It’s Wrong (2007). Chapman: “Eighteen years after Why We Whisper, traditional conservatives are whispering again—but for a different reason. The fear comes from our own coalition.” He points to the reluctance of congressional Republicans to speak out on the economy: “For decades, conservatives have recognized that free markets are central to prosperity. Today, universal tariffs—a huge hidden tax on working families—are treated as a loyalty test. Conservatives once opposed Washington’s heavy-handed interventions in private industry. Now the new right happily welcomes government stakes in companies like Intel, profit-sharing agreements with Nvidia, and government price controls. (- – -) Foreign policy reveals another rift. America’s strength abroad has always been rooted in our willingness to lead. But in some populist circles, skepticism toward allies has hardened into reflexive isolationism. Those who still believe America is an indispensable nation speak in hushed tones, while those who advocate retreat shout from the rooftops. Parts of the right have increasingly embraced the most illiberal habits of the left, he writes, pointing to Attorney General Pam Bondi, who has declared that the administration will “go after” those who dare to criticize Trump supporters. “The instinct to control free speech with state power is one of the principles that conservatives once fought against.” Chapman sums up: Our task is to gather the courage to remind our movement that conservatism is more than fleeting passions and personalities. It is defined by fidelity—to the Constitution, to free enterprise, and to America’s calling as a beacon of freedom. If we continue to whisper, we will surrender the future to others. It is time, once again, for traditional conservatives to speak up—clearly, confidently, and without fear. The effect these words will have is highly uncertain – especially in the run-up to the midterm elections in November next year. Donald Trump has never shown any interest in listening to anyone else. He now rules with an iron fist over an administration that definitely does not allow criticism, even in whispers. Janerik Larsson was head of communications at SAF from 1990 to 1995 and deputy CEO at the Confederation of Swedish Enterprise from 2005 to 2011. He is an advisor to the Free Enterprise Foundation and recently published the essay “Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Everything was possible. My years with Jan Stenbeck) (Timbro).

Janerik Larsson: Därför viskar republikanerna (Svensk tidskrift 24 okt)

24 oktober 2025 Janerik Larsson: Därför viskar republikanerna Om man, som jag, följt amerikansk politik i decennier, är det inte särskilt förvånande att den ledningsstil och den aggressiva retorik som USA:s president Donald J Trump och jasägarna runt honom ägnar sig åt avsätter spår i vilka som vågar diskutera känsliga frågor. Presidentmaktens roll har i perioder varit mycket dominerande i samhällsdebatten. Att även stora, i princip starka och välkända organisationer idag prövar idag det man går ut med till offentligheten med frågan: ”kommer detta att störa Trumpadministrationen?” Det kan handla om hur man prioriterar de frågor man diskuterar offentligt men det kan givetvis också hänga samman med hur medlemmar och finansiärer ser på verksamhetens olika delar. Men jag har hört från olika delar av mitt amerikanska kontaktnät hur rädslan för att utsättas för Trumpsystemets vrede skrämmer till tystnad. Därför är det intressant att ta del av ett varningsord signerat Tim Chapman. Artikeln finns i National Review, tidningen som grundades i november 1955 av den moderna amerikanska konservatismens främsta namn: William F. Buckley Jr. Tio dagar efter att tidningens första utgåva publicerats fyllde grundaren 30 år. Det är alltså i år 100 år sedan han föddes och en rad konferenser runt om i USA kommer under hösten att ägnas både minnet av Buckley och främst frågor om den amerikanska konservatismens framtid. Tim Chapmans artikel är högintressant både på grund av innehållet men i nästan lika hög grad på grund av vem Chapman är. Tim Chapman är ordförande för Advancing American Freedom, en organisation som grundades av Mike Pence, som var Donald Trumps vicepresident. Pence står idag står högt på Trumps lista över ”förrädare” eftersom han vägrade acceptera det valfusk som Trump ville han skulle verkställa efter presidentvalet då Joe Biden vann 2019. Trump krävde att Pence skulle utnyttja sin konstitutionella makt som vicepresident och underkänna valresultatet. Det gjorde Pence inte då valresultatet fastställdes av kongressen den 6 januari 2020. Då manade Trump sina anhängare att attackera kongressbyggnaden i huvudstaden. Chapman har mer än två decenniers erfarenhet av konservativ politik. Chapman har varit chef för Heritage Action, stabschef för Heritage Foundation och rådgivare och medarbetare till tre konservativa senatorer. Han var medgrundare av Heritage Action – Heritage Foundations lobbyorganisation – och VD för Stand for America, en lobbyorganisation som grundats av Trumps FN-ambassadör Nikki Haley. Hon utmanade utan framgång Trump i presidentvalet 2024. Tankesmedjan Heritage är idag en nyckelaktör som står mycket nära Trumpadministrationen. Nikki Haley hör i likhet med Mike Pence till de politiker som Donald Trump anser vara politiska fiender. Rubriken på Chapmans artikel är ”Why we still whisper” och frågan varför konservativa amerikaner idag viskar (eller tiger) formulerar han så här: ”Den populistiska högerns framväxt har medfört passion, nya väljare och en kämpaglöd som inte kan ignoreras. Men parallellt med denna energi har en ny politisk korrekthet vuxit fram inom högerflygeln som kräver politisk konformitet och straffar oliktänkande med samma hårdhet som kännetecknade den progressiva cancelkulturen. Traditionella konservativa som en gång kände sig befriade av Trump befinner sig nu i maktens korridorer och viskar. Vänsterns politiska korrekthet baserades på progressiv ideologi. Högerns politiska korrekthet handlar inte om ideologi utan om deras lojalitet mot presidenten.” När Chapman har privata möten med konservativa ledare hör han ofta något i stil med: ”Vi håller med, men vi kan inte säga något offentligt just nu”. Denna tystnad, hur förståelig den än är, lämnar fältet fritt, skriver han, för de som vill omdefiniera konservatismen på ett sätt som är främmande för dess rötter. Khan påminner om att senator Jim DeMint, som också varit chef för Heritage Foundation, hävdat att amerikaner med traditionella övertygelser på sin tid tystades av vänsterns grepp om kultur och politik. ”De är för skrämda för att säga ifrån, så deras klagomål reduceras till viskningar”, skrev DeMint i Why We Whisper: Restoring Our Right to Say It’s Wrong (2007). Chapman: ”Arton år efter Why We Whisper viskar traditionella konservativa igen – men av en annan anledning. Rädslan kommer från vår egen koalition”. Han pekar på kongressrepublikanernas ovilja att uttala sig om ekonomin: ” I årtionden har konservativa insett att fria marknader är centrala för välstånd. Idag behandlas universella tullar – en stor dold skatt för arbetande familjer – som ett lojalitetstest. Konservativa motsatte sig en gång Washingtons hårdhänta ingripanden mot den privata industrin. Nu välkomnar den nya högern glatt statliga andelar i företag som Intel, vinstdelningsavtal med Nvidia och statliga priskontroller. (- – -) Utrikespolitiken avslöjar en annan spricka. Amerikas styrka utomlands har alltid varit rotad i vår vilja att leda. Men i vissa populistiska kretsar har skepticismen mot de allierade hårdnat till en reflexmässig isolationism. De som fortfarande tror att Amerika är en oumbärlig nation talar i dämpade toner, medan de som råder till reträtt ropar från hustaken.” Delar av högern har i allt högre grad anammat vänsterns mest illiberala vanor, skriver han, och pekar på justitieminister Pam Bondi som förklarat att administrationen kommer ”jaga” de som vågar kritisera Trumpanhängare. ”Instinkten att kontrollera yttrandefriheten med statlig makt är en av de principer som konservativa en gång bekämpade.” Chapman summerar: Vår uppgift är att samla mod för att påminna vår rörelse om att konservatism är mer än flyktiga passioner och personligheter. Den definieras av trohet – till konstitutionen, till fri företagsamhet och till Amerikas kallelse som en fyrbåk för frihet. Om vi fortsätter att viska kommer vi att överlämna framtiden till andra. Det är dags, än en gång, för traditionella konservativa att tala – tydligt, självsäkert och utan rädsla. Vilken effekt dessa ord kommer at få är högst osäkert – i synnerhet inför mellanårsvalet i november nästa år. Donald Trump har aldrig visat något intresse av att lyssna på någon annan. Nu styr han med järnhand en administration som definitivt inte tillåter kritik ens i viskningar. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)

Janerik Larsson: USA hade fel om handel långt före Trump (Svenska Dagbladet 17 oktober)

Janerik Larsson: USA hade fel om handel långt före Trump Synen på handel som ett spel med vinnare och förlorare har en lång historia i USA. Trumps handelspolitik utgör i själva verket kulmen på en lång utveckling. Janerik Larsson Publicerad 09:10 Följ skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Att beklaga sig över utländsk konkurrens är en amerikansk tradition som spelat en viktig roll i samhällsdebatten sedan tidigt 1800-tal. Det är alltså inget som Donald Trump har uppfunnit. I en krönika i Washington Post har kolumnisten George Will gått igenom argumenten i den amerikanska protektionismen under de senaste dryga 200 åren. Will citerar Henry Clay som var en av USA:s främsta statsmän under tiden från 1809, då han blev senator, vilket han var fram till sin död 1849. Under tiden var han också utrikesminister under president John Quincy Adams, och talman för representanthuset i flera omgångar. Clay använde i sin protektionistiska argumentation ungefär samma språk som Trump. Clay hyllade den amerikanska bondefamiljen som bar kläder de själva tillverkat. Will noterar ironiskt att i stället för att vara beroende av internationell handel så var bondefamiljen självförsörjande eftersom de ”varje kväll samlades vid eldstaden för att tillverka mobiltelefoner och läkemedel”. Importens många fördelar – lägre priser, större urval, förbättrad produktivitet – har tonats ned eller ignorerats. Trump är alltså inte den ende amerikan i historien som ansett att handel inte består av ömsesidiga fördelar, utan av vinnare och förlorare. Colin Grabow, expert på handelspolitik, skriver i Wall Street Journal att den amerikanska handelspolitiken i årtionden har präglats av merkantilistiskt tänkande och behandlar import med misstänksamhet, export som handelns främsta belöning och handelsunderskott som ett poängsystem. I stället för att eliminera handelshinder till förmån för amerikanska konsumenter och företag har Washington behandlat handelshinder som förhandlingskort. De kan endast förhandlas bort om utländska regeringar svarar på samma sätt. Importens många fördelar – lägre priser, större urval, förbättrad produktivitet – har tonats ned eller ignorerats. Trumps handelspolitik är inte ett förkastande av tidigare strategier, utan snarare en kulmen. Trumps handelspolitik är inte baserad på noggranna studier. Han agerar mer utifrån sina känslor än enligt det tänkande som Adam Smith gav uttryck för i boken ”Nationernas välstånd” som publicerades samtidigt med den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och som lade grundstenarna för hela den moderna samhällsekonomin Grabow skriver att om det är bra att minska importbarriärerna i utbyte mot liknande åtgärder från andra, varför inte ta det till nästa nivå – höja importbarriärerna och kräva ännu större marknadstillträde från andra länder? Trumps handelspolitik är inte ett förkastande av tidigare strategier, utan snarare en kulmen. Det är, enligt Grabow, omöjligt att förena Trumps påståenden om att USA plågas av dåliga handelsavtal, med verkligheten. Amerika har länge lidit under en snedvriden tvåpartipolitik som prioriterar export framför import och ömsesidiga avtal framför ensidig liberalisering. Trump förtjänar kritik för sina oberäkneliga och ekonomiskt destruktiva handelsbeslut, men grunden för hans extrema tillvägagångssätt är år av dålig politik, slår Grabow fast. Tyvärr är det ett faktum att den amerikanske presidenten tänker på samma sätt som Henry Clay. Och det beror ytterst på att många amerikanska väljare sitter fast i samma världsbild som Clays – och Trumps.

Kanada ökar avståndet till grannen (SvD 12 oktober)

Kanada ökar avståndet till grannen Kanadensarna känner inte igen sitt grannland, och allt färre reser dit. Avståndet växer till den vinglande koloss som Kanada inte längre kan lita på. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se President Donald Trumps upprepade förslag att Kanada skulle upphöra vara en separat nation och i stället bli en amerikansk delstat har inte lett till någon större internationell uppmärksamhet. Det är inte förvånande eftersom tanken är en smula orealistisk. När president Trump nyligen var på statsbesök i Storbritannien var han bjuden på middag hos Kanadas monark, kung Charles III. Den detaljen berördes knappast i medierapporteringen under besöket men är ett faktum. Kanada är till ytan något större än USA. Om man i stället jämför de båda ländernas befolkning bor det 300 miljoner fler människor i USA än i Kanada. Att Trump återkommit till tanken har lett till att den nu tas på fullt allvar i Kanada. En Ipsos-underökning visar att 60 procent av kanadensarna inte tror att Kanada någonsin igen kan förlita sig på grannen i söder. 71 procent menar att Trumps handelskrig mot Kanada avslutat den mycket långvariga, goda relationen mellan de båda länderna för överskådlig tid. USA:s ambassadör till Kanada, den tidigare republikanske politikern Pete Hoekstra, har gått till motattack. Han menar att Trumps uttalande bara ska ses som ett uttryck för presidentens varma känslor (”term of endearment”) för Kanada. Gary Mason, kolumnist i kanadensiska dagstidningen The Globe and Mail, konstaterar i en besk analys att Hoekstra är en allt annat än rutinerad diplomat. Hans uttalande om relationen USA/Kanada påminner om när Hoekstra var Trumps ambassadör i Nederländerna under Trumps första tid i Vita huset. Ett uttalande om muslimska invandrare på en högerextrem konferens i Holland ledde då till stor uppmärksamhet. Hoekstra förnekade uttalandet. En inspelning ledde dock till att han tvingades be om ursäkt. Mason konstaterar att kanadensarna i dag inte känner igen sitt grannland. Resultatet är att kanadensarna dragit ner på resandet söderut eftersom man numera inte kan veta vad som kan hända dem som besöker USA. Sedan första världskriget har Kanade stött USA i militära operationer i olika delar av världen. Kanada är medlem i Nato. North American Aerospace Defense Command (Norad) är ett bilateralt militärkommando som inrättades 1958 av de båda länderna. Norads uppdrag är att övervaka det nordamerikanska luftrummet och vid allvarliga incidenter larma respektive lands högsta ledning. Den kanadensiske premiärministern Mark Carney har i det läge som uppstått lanserat ett politiskt program för att bygga Kanada starkare (”Build Canada strong”). Carney skulle inte varit Kanadas premiärminister om inte Donald Trump gått till attack mot Kanada. Det gjorde honom till valvinnare över den konservative politikern Pierre Poilievre som väljarna befarade inte skulle ha samma kompetens som Carney som bland annat varit brittisk riksbankschef. Den kanadensiske journalisten John Ibbitson pekar på behovet av att inse att Kanada kommer att ha en omfattande ekonomisk relation till USA även om man sluter nya handelsavtal som med EU och med länder i Trans Pacific Partnership: ”Men vi måste skapa så stort avstånd som möjligt till den vinglande koloss vi inte längre kan lita på”

Avgörs valet på YouTube? (Svensk tidskrift 10 oktober)

10 oktober 2025 Janerik Larsson: Avgörs valet på YouTube? Var kommer den svenska valrörelsen nästa år att utspelas? Om man ska döma efter utvecklingen av politiskt kampanjarbete i USA – där siktet är inställt på mellanårsvalet några veckor efter vårt riksdagsval, skulle svaret kunna bli YouTube. Kabel-TV i USA blir en allt mindre viktig kanal för politiskt kampanjande, konstaterar facktidningen Hollywood Reporter. I Politico följer reportern Adam Wren upp analysen. Det finns två perspektiv på frågan. Den ena handlar det om hur den hittills lukrativa kabel-TV_marknaden förändras på grund av konsumenternas nya köpbeteende. De betalar inte längre på samma sätt som förr. I en tid när nyhetscykeln går i rasande fart brottas ledande befattningshavare inom kabelnyhetsföretagen med en obekväm verklighet: Framtiden för branschen har aldrig varit mer osäker. Som en erfaren chef hävdar är det mer sannolikt än osannolikt att CNN, MSNBC och ja, till och med Fox News kommer att ha nya ägare vid slutet av president Donald Trumps mandatperiod, eftersom de maktstrukturer som har präglat medierna under de senaste fyra decennierna bryts ned. Det är inte svårt att förstå varför kabelnyhetsbranschen verkar stå på randen till en avgrund, trots att det finns mer nyheter än någonsin med en president som är en ivrig tittare och har fyllt sin regering med TV-veteraner. Som CNN:s VD Mark Thompson sa till personalen den 23 januari finns det ”djupgående och oåterkalleliga förändringar” i hur konsumenterna får sina nyheter, och produkten måste spegla det. Dessa förändringar är ännu tydligare när man ser till kabel-TV:s problemfyllda ekonomi. Vid det här laget vet alla vilka utmaningar det medfört med yngre konsumenter som i stor utsträckning väljer att inte betala för TV, utan i stället spenderar sina pengar på streamingplattformar. ”Jag tror att tv-bolagen ser det som att ’det sätt vi har gjort saker på har varit fantastiskt för oss, men det är borta och kommer aldrig tillbaka’”, säger Ben Bogardus, docent vid Quinnipiac University. ”Särskilt yngre generationer får sina nyheter och sin information online. De gillar podcastmodellen, där de får höra ofiltrerade åsikter från människor i långa intervjuer, eller så gillar de korta klipp med riktiga människor på sociala medier.” Även om företagsledningen länge har hävdat att de kan ”trycka på en knapp” och börja streama Fox News hela programutbud, kommer företaget nu att behöva brottas med samma frågor som ESPN, som senare i år kommer att göra hela sitt programutbud tillgängligt via streaming: Hur tar man ett av de mest lukrativa grossistprodukterna genom tiderna och prissätter det för detaljhandelskonsumenter utan att förstöra verksamheten? Det andra perspektivet handlar om hur de politiska kampanjmakarna ser på hur de får störst nytta för sin kommunikation. Mitt i den snabba nedgången för kabelnyheter, är potentiella kandidater och deras rådgivare inblandade i en digital kapprustning för att locka prenumeranter, öka sin räckvidd och bygga upp vad som i praktiken är deras egna tv-nätverk. Potentiella kandidater som Alexandria Ocasio-Cortez (D-N.Y.) och senator Ted Cruz (R-Texas) närmar sig en publik som rivaliserar med eller överträffar det totala antalet kabel-tv-tittare under bästa sändningstid för enskilda nätverk. Vivek Ramaswamy, den tidigare republikanska presidentkandidaten för 2024 som nu kandiderar till guvernörsposten i Ohio, överskuggar alla andra republikaner utom president Donald Trump på YouTube med över 813 000 prenumeranter. Den tidigare transportministern Pete Buttigiegs kanal började året med bara 28 000 prenumeranter och har nu 177 000, efter att ha genererat nästan 10 miljoner visningar och ackumulerat 500 000 timmars visningstid hittills i år, enligt en talesperson. Kentuckys guvernör Andy Beshear såg en ökning på 448 procent i visningar från förra året till i år. Sammantaget signalerar detta ankomsten av en uppmärksamhetsekonomi som har förändrat hur effektiv politisk kommunikation ser ut. Valcykeln 2028 har potential att bli det första valet efter kabel-tv:s tid och inleda en era där tekniken helt ersätter läsning och konsumtion av nyheter från traditionella medier. ”Jag tror att det finns många valda politiker och deras personal som inser att deras tittare inte nödvändigtvis bara finns på kabelnyheterna, och om de vill nå fler människor, en mer diversifierad publik, måste de verkligen diversifiera var de talar”, säger Emily Keller, tidigare ansvarigt för sociala medier på den Demokratiska nationella kommittén, som nu arbetar med demokratiska tjänstemän som strategisk partnerchef för YouTube. I detta avseende är Buttigiegs tänkande lärorikt. Tidigare använde hans team YouTube främst för att dela klipp från hans medieuppträdanden. Nu tänker de annorlunda. ”Framöver ser vi kanalen utvecklas till en egen destination”, säger Chris Meagher, talesperson för Buttigieg, Meagher beskriver plattformen som ”en plats där Pete kan kommunicera direkt och ofiltrerat med miljontals amerikaner”. ”YouTube representerar den plattform som har den absolut största räckvidden, särskilt bland yngre målgrupper och oengagerade väljare”. YouTube säger att detta är en boomtidför politiker på plattformen. ”Vi ser en riktigt betydande tillväxt på ett sätt som jag inte skulle förvänta mig under ett mellanår”, sa Carly Eason, en före detta tjänsteman i Republikanska nationella kommittén som arbetar med fokus på YouTubes utåtriktade arbete gentemot GOP-personligheter. ”Eftersom de verkligen investerar i sina kanaler, arbetar med sina kanaler och följer många av YouTubes bästa praxis, skördar de verkligen frukterna.” YouTube-visningarna ökar både bland republikaner och demokrater. ”Verdict with Ted Cruz” har cirka 331 000 prenumeranter. Hans mest populära video – en intervju med Elon Musk – har fått 1,2 miljoner visningar. ”This Is Gavin Newsom”, som leds av Kaliforniens guvernör, har 187 000 prenumeranter. ”Vår strategi med influencers, högerorienterade kreatörer och icke-politiska röster är att nå hundratusentals förstagångsväljare och låta dem veta att demokraterna inte är så dåliga trots allt”, säger Marie Baldassarre som arbetar för demokraten Ro Khanna till POLITICO. Få demokraterhar lyckats så bra på YouTube som senator Adam Schiff(D-Calif.). Han började året med 24 000 prenumeranter och har nu nästan en halv miljon. Hans videor där han talar direkt in i kameran går bra. ”Det fina med att bygga upp en följarskara på YouTube är att det visar mitt innehåll för människor som inte nödvändigtvis letar efter det”, sa Schiff till POLITICO i en intervju. Schiff säger att hans partifortfarande har arbete att göra för att kontrollera republikanernas framväxt på alternativa plattformar. ”Vi som parti har fortfarande mycket att ta igen inom den digitala sfären, både när det gäller de olika plattformarna, men också när det gäller influencers inom digitala och sociala medier”, sa Schiff. ”Den bästa tiden för demokraterna att bry sig om YouTube var 2018”, sa, Stefan Smith, en demokratisk digital strateg, till POLITICO. ”Den näst bästa tiden är nu.” Exakt hur de amerikanska trenderna kommer att te sig i vår svenska kontext är svårt att avgöra, men att YouTube kommer att vara en allt viktigare kanal tror jag är något som de politiska partiernas strateger har anlednig fundera över. Det finns en värld efter X… Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)

Hoten utifrån märks i dansk politik (SvD 5 oktober)

Hoten utifrån märks i dansk politik Frederiksens tuffa retorik i utrikesfrågorna har lett till att den danska opinionen börjat oroa sig för att den är onödigt tillspetsad. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ena dagen kräver president Donald Trump att Danmark ska lämna ifrån sig Grönland till USA. Nästa dag hemsöks danska flygplatser av mystiska drönare som på ett eller annat sätt antagligen styrs från Moskva. Därmed har det inrikespolitiska spelet i dansk politik intensifierats inför de två kommande valen. Dansk inrikespolitik är mer omväxlande än den är i övriga Norden. Den 18 november hålls kommunal- och regionval i hela Danmark. Då är det mindre än ett år kvar till nästa folketingsval, som måste hållas senast den 31 oktober 2026. Sedan folketingsvalet i november 2022 styrs Danmark av en mittenregering med Socialdemokraterna, liberalkonservativa Venstre och mittenpartiet Moderaterne. Om de borgerliga danska partierna, det ”blåa blocket”, förlorar även nästa val till Folketinget anser flera borgmästare från de Konservative att partiet och dess ledare Mona Juul bör vända sig mot mitten och samarbete med Socialdemokraterna. ”Jag tror att Mona Juul och den socialdemokratiske statsministern Mette Frederiksen kan få ett bra och konstruktivt samarbete”, säger Sorøs konservative borgmästare Gert Jørgensen till Altinget. Det blåa blockets övriga partier (Liberal Alliance, Danmarksdemokraterne och Dansk Folkeparti) är helt avvisande till tanken hos de konservativa borgmästarna att ingå i en regering med Mette Frederiksen. Den konservativa partiledaren Mona Juul säger att hon i första hand strävar efter en ”blå regering”. Hon vill inte avvisa tanken på en regeringssamverkan med Socialdemokraterna. Hon skulle föredra ett samarbete med Venstres nuvarande ledare, försvarsminister Troels Lund Poulsen om denne vill bryta upp från Frederiksen och ansluta sig till det blå blocket. Mette Frederiksen pressas av de inrikespolitiska följderna av trycket från stormakterna i väst och öst. Bent Winther, politisk kommentator i Berlingske, menar att Frederiksens tuffa retorik i utrikesfrågorna har lett till att den danska opinionen börjat oroa sig för att den är onödigt tillspetsad. ”Vi er et meget lille land” är en tanke som nu dyker upp frekvent i den danska politiska debatten. Hur tuff ska landets statsminister vara mot stormakterna, frågar sig många danskar. Dansk folkeparti som en gång var en mäktig maktspelare bakom danska borgerliga regeringar har nu under sin nye partiledare Morten Messerschmidt fått ett ökande opinionsstöd. Det var Mette Frederiksen som en gång övertog Dansk folkepartis hårda invandringsmotstånd och därigenom krossade den dåvarande DF-ordföranden Kristian Thulesen Dahl. Nu finns det rörelser i opinionen som pekar på att Dansk folkeparti kan vinna tillbaka väljare både från Socialdemokraterna och från det nya högerpartiet Danmarksdemokraterne. De båda opinionsinstituten Voxmeter och Megafon förutspår i stort sett dött lopp mellan de båda blocken. Då räknas den tidigare Venstreledaren, tidigare statsministern och nuvarande utrikesministern Lars Løkke Rasmussen och hans parti, Moderaterne, inte till något av blocken vilket skulle kunna göra honom till kungamakare. Kommunalvalet kommer att ge underlag till det politiska spelet inför folketingsvalet.

Janerik Larsson: Polisens arv är en improduktiv och dyrbar byråkrati (Svensk tidskrift)

3 oktober 2025 Janerik Larsson: Polisens arv är en improduktiv och dyrbar byråkrati Brottsbekämpningen är Ulf Kristerssons starkaste kort. Det konstaterade Håkan Boström nyligen på Göteborgs-Postens ledarsida: ”Den här regeringen har åtminstone på ett område också lyckats med att motverka ett viktigt samhällsproblem. De dödliga skjutningarna i Sverige har minskat kraftigt, och allt tyder på att det beror på att Polisen fått större befogenheter. Det är en viktig seger mot den organiserade kriminaliteten. Det rör sig också om åtgärder som en socialdemokratisk regering haft svårare att genomföra på grund av motstånd från S samarbetspartier V och MP. Här har regeringsskiftet haft betydelse. I en del fall hade reformprocessen påbörjats redan av den föregående S-regeringen, såsom satsningen på fler poliser. Men Tidöregeringen har kraftigt skärpt straffen och håller på att bygga ut antalet fängelseplatser på ett sätt som tidigare S-regeringar knappast kunnat göra utan en blocköverskridande överenskommelse.” Det ligger en del i detta men som justitieminister Gunnar Strömmer sagt i intervjuer är han inte beredd att deklarera seger nu delvis eftersom det handlar om problem som kommer ta tid att lösa. Hanne Kjöllers nya bok ”Polis – Så funkar det! (inte) – En omorganisation, 10 år och 100 miljarder senare (Fri tanke) är en tankeväckande uppföljare på hennes tidigare bok om svensk polis (”En svensk tiger” 2016). Hennes tes är att färre än ett av tio anmälda brott klaras upp. Hon pekar på vad som brukade kallas vardagsbrott men som nu av någon anledning kallas mängdbrott. Bidrags- och välfärdsbrottslighet hör hit och där pekar Kjöller på att det är långt kvar innan tillräcklig kompetent uppmärksamhet ägnas sådan. En ökad synlighet för polisen är en annan aspekt hon belyser. Möjligheten att genom kameraövervakning följa vad som händer till exempel i en storstad är en stor brist i Sverige. I London var det IRA-terrorister som tvingade fram den övervakning av offentliga miljöer som finns där och som även svenska storstäder skulle behöva idag. Kjöller pekar på hur den utbredda kriminaliteten hotar statsmaktens trovärdighet. Frågan är om den byråkratisering som svensk polis idag präglas av – och som Kjöller ger häpnadsväckande exempel på – är tillräckligt beaktad som ett av grundproblemen. I ett av Kjöllers exempel på polisens oförmåga och avsaknad av intresse för att faktiskt lösa brott handlar om hur hon i flera åt följt ett konkret ärende. När boken var färdigskriven försökte hon nå polisens kommunikationsavdelning för att få veta om utredningen av fallet var klar. Hon fick aldrig svar trots att avdelningen har fler anställda än hela Svenska Dagbladets reaktion. Arvet från den socialdemokratiska välfärdsstaten är en improduktiv och dyrbar byråkrati. Kjöller belyser detta på ett skrämmande tydligt sätt. Professor Mats Alvesson är en känd forskare inom organisationsteori och har skrivit om byråkrati, organisatoriska problem och vad han kallar ”funktionell dumhet” i organisationer. Han är kritisk mot hur moderna organisationer utvecklas mot alltmer byråkratiska strukturer. I grunden för Alvessons forskning finns det kallar funktionell dumhet: personers oförmåga att kritiskt granska sitt eget arbete. Dagens organisationer präglas av tomhet, uppblåsta titlar, brist på reflektion och kritik. Ett överflöd av administratörer, konstiga projekt och utbildningar utgår sällan från verksamhetens verklighet. Utbyggnad av kommunikations- och HR-avdelningar leder, som Kjöller visar, ofta till absurda konsekvenser där de egentliga arbetsuppgifterna hamnar i skymundan. Här finns ett organisationsanalytiskt perspektiv som kompletterar de konkreta och slående exemplen i Kjöllers bok. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)