Förra sommaren ägnade jag några veckor åt att i boken ”Överlever den amerikanska drömmen ?” (Timbro) söka sammanfatta 40 års USA-spanande – inklusive två omgångar som bosatt i USA, först på Stanford i Kalifornien och sedan i Washington DC. Jag hade just återvänt från den amerikanska huvudstaden som då – liksom en bred opinion i Europa – var helt betagen av den nye presidenten som tillträtt i januari.
Jag var när jag satt och skrev ganska övertygad om att min bok, som skulle komma ut i oktober, skulle vålla viss uppståndelse eftersom jag i den skisserade de begränsningar som Barack Obamas reformpolitik skulle möta i den amerikanska politiska verkligheten – men framför allt vilka begränsningar som den amerikanska opinionen innebar. Föreställningen inte minst i vissa svenska medier om att presidentvalet i november 2008 lett till en mycket mer ”europeiserad” amerikansk allmän opinion försökte jag i boken ta kål på.
Det andra temat jag ägnade mig åt var frågan om det amerikanska republikanska partiet, GOP, för en lång tid framöver skulle vara sönderslaget till följd av McCains nederlag i presidentvalet. Jag intervjuade två prominenta GOP-röster som företrädde två olika riktningar – dels George W Bushs briljante politiska rådgivare Karl Rove, dels den fristående men mycket inflytelserike debattören David Frum som pekade på David Cameron som ett föredöme för GOP.
I den amerikanska huvudstaden finns ett antal betydelsefulla s k tankesmedjor, think tanks. Jag har följt dessa i uppgång och nedgång i trettio år. En del har stabilt överlevt – som Heritage Foundation, andra har uppstått på grund av det aktuella politiska klimatet – t ex Center for American Progress som John Podesta skapade 2003 och som spelade och spelar en viktig roll för Obama-administrationen. Bill Clinton-eran gjorde Progressive Policy Institute till en viktig institution men idag är dess roll ganska begränsad.
American Enterprise Institute har under dessa decennier haft en högst skiftande roll i den amerikanska politiska debatten. AEI står GOP nära. William J. Baroody Sr var chef för AEI från 1962 till 1978 då hans son med samma namn – dock Jr på slutet – tog över och satt till 1986. Det var ett rent konkursbo som hans efterträdare, Chris de Muth, tog över och under dennes ledarskap fick AEI en viktig roll inte minst i många inrikespolitiska policyfrågor. de Muth hade varit president Reagans ”avregleringstsar” och som sådan spelat en viktig roll i Vita huset.
Till de Muths efterträdare valdes en helt okänd professor från Syracuse, Arthur C Brooks, som har en högst ovanlig karriär bakom sig. Under tolv år spelade han franskt horn i bl a Barcelonas symfoniorkester. Brooks är både mycket ideologisk och mycket energisk, men frågan är fortfarande om han kommer att lyckas återföra AEI till den viktig roll man hade under en del av de Muths tid som chef.
Brooks har rensat ut i AEIs stora, tunga stab av politiker och andra som haft nära kopplingar till Bush-presidenterna. Bland annat försvann David Frum under visst tumult från AEI. När jag träffade Frum förra sommaren underströk han att hans privatförmögenhet gör honom oberoende av tankesmedjeersättningar.
Nu har Brooks gett ut en bok som sammanfattar den linje han vill driva: ”The battle – How the fight between free enterprise and big government will shape America’s future” (Basic Books). Det är en frågeställning som jag tycker är lätt att besvara: det finns inga politiska förutsättningar för ”big government” i USA om man bortser från perioder av omfattande militärt engagemang som givetvis driver upp statsbudgeten.
Brooks är en renodlad klassisk liberal av det snitt som i huvudsak förekommer i USA. Hans bok innehåller många beskrivningar av den fria företagsamhetens och de från staten oberoende individernas moraliska överlägsenhet.
Jag har inga svårigheter att instämma med mycket av det Brooks skriver, men jag måste erkänna att jag tycker att boken för min smak är ungefär som Fox News – dvs för okomplicerad, för enkelspårig, för retorisk. Vill man följa Brooks och hans bok kan man gå in på hans hemsida för boken.
Jag tror att andra debattörer – kanske från staben på AEI – kommer att förse debatten med spetsigare och intressantare inlägg framöver.
The battle – How the fight between free enterprise and big governmentwill shape America’s future, Arthur C Brooks, Basic Books 2010
fredag 6 augusti 2010
måndag 2 augusti 2010
"Goodbye, American Dream"
I finanskrisens kölvatten har många spått den amerikanska drömmens död. Men framtida generationer i USA kommer att fortsätta att skapa sin amerikanska dröm.
Jag har bott i USA i två omgångar och för ett år sedan ägnade jag en del av semestern åt att skriva en liten bok som sökte sammanfatta min USA-bild: ”Överlever den amerikanska drömmen?”
I helgen publicerade Financial Times under rubriken ”Goodbye, American Dream” ett mycket tänkvärt reportage av Edward Luce. Han utgick från möten med två familjer som trott sig leva i den trygga amerikanska medelklassdrömmen härifrån till döden, men som till följd av bostads- och finanskrisen med dess efterverkningar känner att deras liv är otryggt och deras framtid än otryggare.
Luce intervjuar några experter som i varierande grad tecknar en dyster bild av den försvinnande amerikanska medelklassdrömmen. En av dessa är Michael Spence, Nobelpristagare i ekonomi:
”The future I most fear for America is Latin American: a grossly unequal society that is prone to wild swings from populism to orthodoxy, which makes sensible government increasingly hard to imagine.”
Den amerikanska drömmen är både en föreställning om något som många uppnått, eller trott sig ha uppnått, och även något som många strävar efter.
I reportaget beskrivs hur de amerikanska bankernas ansvarslösa utlåning till bostadssektorn lurade många att tro att deras ekonomiska framtid var tryggad. Det är en hel del som analyserat den amerikanska krisen som pekat på det politiska intresset bakom den illusionen – hur de statliga bostadsfinansieringsinstituten och politiska beslut bidrog till denna livslögn. När den illusionen brast så innebar det ett mycket tufft uppvaknande för många familjer.
Frågan är vilka politiska slutsatser som de amerikanska väljarna kommer att dra. Min bedömning är att det är osannolikt med en politisk vänstervåg som leder till ”mer av europeisk välfärdsstat” i USA. Det var en av nyckelteserna i min bok, som skrevs när Barack Obamas stjärna stod som högst sommaren 2009.
USA:s ekonomiska utveckling är inte min sak att bedöma. Jag är verkligen ingen ekonom, men jag tror att de som läser reportaget som en prognos att USA aldrig kommer att återfå en dynamisk ekonomi har fel. Här finns faktorer som man lätt glömmer bort när man läser om dystra medelålders medelklassamerikaner. USA är ett demografiskt sett ungt samhälle och den stora – i huvudsak illegala – invandringen kommer att innebära att många hårt arbetande människor kommer att sträva efter att uppnå sin amerikanska dröm. När detta märks i BNP-siffror vet jag inte, men min tro är att det kommer.
Invandringspolitiken är just nu en het debattfråga i USA. Jag tror att åtgärderna mot invandring är farliga för USA:s framtid.
USA kommer att behålla sin karaktär av ett stökigt, svårtstyrt och svårreglerat samhälle där nya generationer kommer att skapa sin amerikanska dröm om och om igen. Det är inte en dröm som vilar på att en stark statsmakt ska erbjuda välfärdsordningar från vaggan till graven.
En del kommer att beklaga detta, både här och i USA, men förutsättningarna för att USA ska förändra karaktär framöver är små - ja, obefintliga, enligt min uppfattning.
Jag har bott i USA i två omgångar och för ett år sedan ägnade jag en del av semestern åt att skriva en liten bok som sökte sammanfatta min USA-bild: ”Överlever den amerikanska drömmen?”
I helgen publicerade Financial Times under rubriken ”Goodbye, American Dream” ett mycket tänkvärt reportage av Edward Luce. Han utgick från möten med två familjer som trott sig leva i den trygga amerikanska medelklassdrömmen härifrån till döden, men som till följd av bostads- och finanskrisen med dess efterverkningar känner att deras liv är otryggt och deras framtid än otryggare.
Luce intervjuar några experter som i varierande grad tecknar en dyster bild av den försvinnande amerikanska medelklassdrömmen. En av dessa är Michael Spence, Nobelpristagare i ekonomi:
”The future I most fear for America is Latin American: a grossly unequal society that is prone to wild swings from populism to orthodoxy, which makes sensible government increasingly hard to imagine.”
Den amerikanska drömmen är både en föreställning om något som många uppnått, eller trott sig ha uppnått, och även något som många strävar efter.
I reportaget beskrivs hur de amerikanska bankernas ansvarslösa utlåning till bostadssektorn lurade många att tro att deras ekonomiska framtid var tryggad. Det är en hel del som analyserat den amerikanska krisen som pekat på det politiska intresset bakom den illusionen – hur de statliga bostadsfinansieringsinstituten och politiska beslut bidrog till denna livslögn. När den illusionen brast så innebar det ett mycket tufft uppvaknande för många familjer.
Frågan är vilka politiska slutsatser som de amerikanska väljarna kommer att dra. Min bedömning är att det är osannolikt med en politisk vänstervåg som leder till ”mer av europeisk välfärdsstat” i USA. Det var en av nyckelteserna i min bok, som skrevs när Barack Obamas stjärna stod som högst sommaren 2009.
USA:s ekonomiska utveckling är inte min sak att bedöma. Jag är verkligen ingen ekonom, men jag tror att de som läser reportaget som en prognos att USA aldrig kommer att återfå en dynamisk ekonomi har fel. Här finns faktorer som man lätt glömmer bort när man läser om dystra medelålders medelklassamerikaner. USA är ett demografiskt sett ungt samhälle och den stora – i huvudsak illegala – invandringen kommer att innebära att många hårt arbetande människor kommer att sträva efter att uppnå sin amerikanska dröm. När detta märks i BNP-siffror vet jag inte, men min tro är att det kommer.
Invandringspolitiken är just nu en het debattfråga i USA. Jag tror att åtgärderna mot invandring är farliga för USA:s framtid.
USA kommer att behålla sin karaktär av ett stökigt, svårtstyrt och svårreglerat samhälle där nya generationer kommer att skapa sin amerikanska dröm om och om igen. Det är inte en dröm som vilar på att en stark statsmakt ska erbjuda välfärdsordningar från vaggan till graven.
En del kommer att beklaga detta, både här och i USA, men förutsättningarna för att USA ska förändra karaktär framöver är små - ja, obefintliga, enligt min uppfattning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)