Camerons spel misslyckades helt

 

Publicerad: 6 mar 2014 kl 14:58 GÄSTKRÖNIKÖR

 

Janerik Larsson är gästkrönikör på Europaportalen. Han har arbetat med kommunikation i olika roller bl a med EU-kampanjen inför folkomröstningen 1994. Han var 2005 - 2010 vVD på Svenskt Näringslv. Han är idag rådgivare till Prime PR och till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

 

GÄSTKRÖNIKAN HANDLAR OM EU-valet 2014

 

För en politiker är ofta verkligheten den svåraste motståndaren. Men det betyder inte att alla sätt att hantera denna motståndare är likvärdiga. Det skriver gästkrönikör Janerik Larsson.

 

Vi som yrkesmässigt i åratal kommenterat politik ska givetvis ses med viss skepsis. Det är ju onekligen så att åtminstone de allra flesta av oss aldrig varit politiker själva. Vi har varit baksätesförare som inte fått testa våra smarta analyser i verkligheten. För en politiker är ofta verkligheten den svåraste motståndaren.

 

Men det betyder inte att alla sätt att hantera denna motståndare är likvärdiga. Ibland måste politiker spela ett högt spel. För drygt ett år sedan höll den brittiske premiärministern David Cameron ett tal om landets relation till EU som redan då av många analytiker betecknades som ett mycket högt spel. Talet var långt och på många sätt anglosaxiskt retoriskt välformulerat.

 

Här är nyckelmeningarna: “The next Conservative manifesto in 2015 will ask for a mandate from the British people for a Conservative government to negotiate a new settlement with our European partners in the next parliament. It will be a relationship with the single market at its heart. And when we have negotiated that new settlement, we will give the British people a referendum with a very simple in or out choice. To stay in the EU on these new terms, or come out altogether. It will be an in-out referendum.”

 

Varför höll Cameron talet? Svaret var de stigande popularitetssiffrorna för den nationalistiska och isolationistiska – men föga seriösa – United Kingdom Independence Party. UKIP är ett exempel på ett missnöjesparti som trivs i just den rollen, men som aldrig bör få riktigt politiskt ansvar. Dess partiledare Nigel Farage är slagkraftig men partiet i övrigt ungefär lika fyllt av personer med tveksamma åsikter som Sverigedemokraterna. Partiet finns redan i Europaparlamentet, men gör givetvis ingen intressant eller betydelsefull insats där.

 

Nu ett år senare och med ett år kvar till valet 2015 kan man slå fast att Camerons spel helt misslyckats.

 

Hans utspel gav UKIP en legitimitet partiet inte hade tidigare. Dess opinionssiffror stiger och just nu pekar mätningarna på att UKIP får största andelen röster i Europaparlamentsvalet i maj, det vill säga före Camerons toryparti men efter labourpartiet. Labourledaren Ed Milliband har klokt nog avstått från att följa de råd han fått från en del i kommentatorer att ansluta sig till folkomröstningslöftet. Hans utspel gav också isolationisterna i det egna partiet mer vind i seglen och stridigheterna inom partiet har accelererat under året som gått.

 

Cameron och hans anhängare – det finns några sådana också i svensk politik – fortsätter kämpa. De hoppas på stöd från andra regeringar men som The Economist konstaterade i en analys nyligen att ”Mr Cameron is considered weak and not terribly serious”. I samma analys i The Economist säger en anonym Cameronrådgivare uppgivet: ”We were very naive”. –

 

See more at: http://www.europaportalen.se/2014/03/camerons-spel-misslyckades-helt#sthash.E6PpYFGb.dpuf

Agitprop modell S mobiliserar – mot vad?

2 mars 2014 kl 01:26 , uppdaterad: 2 mars 2014 kl 08:27

Jag har just återvänt till Sverige efter utlandsresor. Mitt fokus har varit ett helt annat än svensk politik. Och eftersom jag aldrig sysslat med partipolitik men väl ofta med sakpolitik har jag efter återkomsten börjat grubbla över vad en del av den socialdemokratiska agitpropapparaten egentligen sysslar med.

Jag tänker särskilt på Aftonbladet – inte minst dess ledarsida. Men det är ingalunda bara där som jag upptäcker den aktivistiska undertext som blir allt tydligare; ”Gärna Håkan Juholt och Jonas Sjöstedt till Rosenbad, men helst inte Stefan Löfven och Magdalena Andersson”.

Jag har ganska länge trott att kombinationen sympati/kompetens i kombination med den norska borgerlighetens starkaste argument från valet förra året – ”åtta år räcker” – skulle räcka för att skicka alliansen till riksdagens oppositionsbänkar. I synnerhet som allianspolitiken anförd av Anders Borg tycks ha triangulerat sig en bit bakom begriplighet för sina traditionella väljare.

Men i stället klagar Aftonbladet dag efter dag över att socialdemokratin är för mesig, att den inte i tillräckligt hög grad vill höja skatter, att socialdemokratins ledning inte utlovar tillräckligt dramatiska förändringar av vanliga medborgares liv genom avskaffad valfrihet med mera.

Den enda fundersamma rösten på Aftonbladets ledarsida är Katrine Kielos. Hon skrev nyligen om det som för mig tycks vara socialdemokratins nyckeldilemma:

”Om kommun, stat och landsting inte ska vara beställare och medborgaren inte ska vara kund – vad ska de då vara? Den gamla välfärdsstaten byggde på en logik där det offentliga levererade service uppifrån till medborgare som mer eller mindre passivt tog emot. Det är knappast något att gå tillbaka till. Delaktighet, öppenhet och medbestämmande är centralt för människor i dag. Hur tänker en modern välfärdsstat kring dessa värden?”

Sådana världsliga frågor funderade aldrig Håkan Juholt över och än mindre vänstersocialdemokratins nu mest aktuelle hjälte, Jonas Sjöstedt.

Det finns förvisso en skicklig socialdemokratisk agitation. Men den följer snarast LO-spåret att lyfta enskilda berättelser och ge sken av att dessa handlar om ett Sverige som förändrats radikalt. Sanningen är ju att Sverige under åtta år av alliansregering inte genomgått någon revolution. Det slående i LO-filmen om Reinfeldts Sverige är ju inte statistiken utan de långa sekvenserna av färd genom ett kyligt landskap och de verklighetsnära intervjuerna.

Kanske ska man se agitprop modell S som ett försök att mobilisera den breda vänsteropinion som varken drömmer om Juholt eller Sjöstedt vid makten. Men med det valda tonläget och bristen på konkretion kring vad den moderna socialdemokratin ska stå för, riskerar man att leda rörelsen precis just dit.

 

Janerik Larsson är rådgivare och författare.

janerik.larsson@frittnaringsliv.se

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/socialdemokratisk-propaganda-mer-vanster_3321244.svd