lördag 25 september 1999
Brev till ledarsidan
Björn Rosengren hade bara delvis rätt när han pekade ut Norge som den sista Sovjetrepubliken. Sanningen är ju den att affären mellan de svenska och norska regeringarna om fusionen Telia/Telenor är uppgjord mellan två regeringar som båda företer starka sovjetiska karakteristika. Båda regeringarna kramar sig ångestfyllt fast vid makten över företaget vars "privatisering" enligt nuvarande plan blir högst partiell. För varje nytt bråk framöver mellan de politiska makthavarna kommer förtroendet för ett noterat, fusionerat bolag att minska. En snabbavveckling av det politiserade ägandet är den enda vägen bort från detta bekymmer. Det är också enda sättet att på ett trovärdigt sätt klippa bandet med de olika övervakande myndigheterna som uppenbart hämmas i sin myndighetsutövning av att det är deras politiska huvudmän som äger respektive bolag.
söndag 12 september 1999
Stämplad som säkerhetsrisk
Inte bara kommunister, syndikalister, pacifister, nazister och Vietnamdemonstranter stämplades som opålitliga och hamnade i polisens och militärens hemliga åsiktsregister under 60- och 70-talen. I sitt "försvar av demokratin" spionerade statens hemliga agenter också på journalister som skrev "tvivelaktiga artiklar". En av dem var Janerik Larsson på Kvällsposten.
På GP:s begäran har hemligstämpeln hävts med undantag för vissa källuppgifter. Av dokumenten framgår att många journalister kartlades, bland annat med hjälp av tjallare på redaktionen.
När journalisten Janerik Larsson skrev till försvarsstaben för att få reda på om det förekom åsiktsregistrering hamnade han i militärens hemliga register som säkerhetsrisk, "reaktionär liberal" och "anordnare av happening med målade damer".
Målade damer?Jo, så står det, skrivet för hand, på det brev Janerik Larsson skickade in till Försvarsstabens pressdetalj den 4 april 1966. "Registreras på Janerik Larsson. Vid registrering bör anges att Larsson var den som hade en happening i Lund med målade damer."
Janerik Larssons brev är hövligt:
"Jag vore Eder ytterst tacksam för upplysning angående detta: finns det någon prövning med avseende på politisk åskådning, som kan anses medföra säkerhetsrisk av något slag, vid a) värnpliktsplaceringen b) anställande av underbefäl, befäl eller officerare?
Högaktningsfullt
Janerik Larsson
Kvällsposten
Malmö"
Så här mer än trettio år efteråt förefaller frågan inte särskilt konstig men den ledde till att militärens hemliga akt på Janerik Larsson växte. Han var då 22 år ung och nyanställd reporter på Kvällsposten, studerande i Lund, medlem i Liberala studentklubben och valsedelsutdelare för folkpartiet.
Janerik Larssons senare karriär tyder inte heller på att han varit någon fara för rikets säkerhet. Ledarskribent på Sydsvenska dagbladet, chefredaktör för Saf-tidningen, informationsdirektör på arbetsgivareföreningen, vice vd i Kinnevik, författare och debattör.
Men Janerik Larsson hyste en stark aversion mot övergrepp på individer.
Våren 1966 skrev han bland annat en artikelserie om Polisens hemliga kartotek och intervjuade personer som stämplats som säkerhetsrisker och därför förlorat sina jobb eller drabbats på andra sätt. Senare samma år gav han ut en bok om säkerhetspolisens hemliga register tillsammans med Sven Rydenfelt och med ett förord av Vilhelm Moberg.
Moberg var uppskakad av avslöjandena om Säpo under sommaren 1966:
"Den hemliga svenska polisen har alltså fortsatt att sätta stämpeln 'opålitlig' på ett stort antal oförvitliga medborgare, som i många fall lagstridigt har hindrats i sin näring eller åsamkats andra svåra lidanden. Åsiktsfrihetens princip har här grovt kränkts av statsanställda tjänstemän, vilkas verkliga uppgift har varit att skydda den", skrev han.
Pressdebatten ledde till att regeringen för första gången medgav att det fanns ett hemligt register.
Men hemligare än hemliga polisens hemliga register var informationsbyrån, IB, den militära organisation som spionerade på svenska medborgare med hjälp av agenter, angivare, fackföreningsombudsmän och ett eller flera hundra socialdemokratiska arbetsplatsombud.
Janerik Larsson hade ingen aning om IB:s existens förrän organisationen
avslöjades i Folket i Bild/Kulturfront 1973.
Men IB kände väl till Janerik Larsson.
I Malmö hade IB ett kontor med tre fast anställda medarbetare som läste Janerik Larssons artiklar, klippte ut dem och skickade dem till Stockholm tillsammans med rapporter.
"... Larsson är en mycket flitig skribent i Kvällsposten, där han i artiklar behandlar olika ämnen. En del av dessa artiklar är emellertid något tvivelaktiga och som exempel på en sådan översändes pressklipp angående en intervju med Sara Lidman om Vietnam... Larsson har sedan följt upp ämnet Vietnam i artikeln Nu får Lund se vad Uppsala inte tålde... ", skriver IB i februari 1966 där också en reporter på Arbetet omnämns som "tidigare rapporterad".
"Hänvisande till tidigare rapporter översändes de sex sista artiklarna i serien Polisens hemliga kartotek skrivna av rubricerade Larsson... Ytterligare två artiklar skrivna av Larsson bilägges. Den ena behandlar en av Kvällsposten-journalisten L P (tidigare rapporterad) skriven tre-betygsuppsats i sociologi.... Det kan i detta sammanhang hänvisas till tidigare översänd rapport angående vänsteranhopningen vid sociologiska institutionen...", står det i en rapport från april.
I september skickade IB i Malmö upp en artikel till högkvarteret i Stockholm om "Säpos valarbetare". I artikeln berättade Janerik Larsson att nästan samtliga kommunistiska valsedelsutdelare i Malmö fotograferades av "mystiska män" som antogs komma från säkerhetspolisen. Borgerliga valsedelsutdelare hade upprörts över fotograferingen och larmat Kvällsposten.
Senare, i ett uttalande för Expressen i oktober 1966, dementerade Säpochefen PG Vinge uppgifterna om att Säpo fotograferat valsedelsutdelarna. Han ljög, om man får tro IB:s rapport från september 1966:"...
En del av uppgifterna i denna artikel är direkt felaktiga. Sålunda har endast en fotograf varit verksam... Det verkliga förhållandet är följande: Fotografering av icke identifierade kommunistiska valsedelsutdelare förekom, trots avrådan från vår sida. På vår inrådan användes då en kamera med teleobjektiv så att fotografen ej behövde vara så närgången som tänkt var. I några fall förekom dock fotografering på nära håll... Rubricerade artikel förefaller vara styrd av vänsterkretsarna. Janerik Larsson är som tidigare rapporterats ansedd vara clartéman. Det förefaller vidare egendomligt att borgerlig press på detta sätt tar upp säkerhetspolisen och dess arbete. Osäkerheten är så stor att (säkerhetspolisen) i Malmö ej anser det tillrådligt att taga kontakt med ledningen för tidningen, dr Olof Wahlgren, då denne kan tänkas redovisa en dylik kontakt i stort upplagd artikel i tidningen..."
I oktober 1967 skymtar en viss oro för att Janerik Larsson fått upp ett spår till militärens spioneri. IB i Malmö skickade upp en artikel som tog upp en utredning rörande säkerhetspolisens organisation och arbetsmetoder. I artikeln nämnde Janerik Larsson att den militära säkerhetstjänsten, till skillnad från Säpo, inte står under parlamentarisk kontroll.
"Några nyheter förekommer ej i artikeln, men anmärkningsvärt är att Larsson för andra gången i sina artiklar tar upp frågan om den militära säkerhetstjänsten, vilken normalt icke förekommer i den förda debatten i det aktuella ämnet", skrev IB:s rapportör.
Den sista av de rapporter som återfunnits är från december 1967:
"Bilagt översändes de två första artiklarna i en utlovad artikelserie... vilken behandlar ämnet CIA. Artikelförfattare är redaktören Janerik Larsson vilken för närvarande ej så ofta förekommer med artiklar i tidningen. De artiklar han skrivit den senaste tiden behandlar ämnen som narkotika, Vietnamdemonstrationerna i Stockholm samt Krum (Föreningen för kriminalvårdens humanisering)."
I Larssons akt finns också en handskriven pm från november 1966 som ger inblick i IB:s arbete.
"19/10 66 hade jag ett samtal med redaktör VP, Kvällsposten. Larsson kom på tal och jag frågade vad man ansåg om honom på tidningen. P förklarade att han ansåg honom alltför gåpåig och han som många unga ville göra sensation av allting. P hade vid ett par tillfällen fått stoppa artiklar som Larsson ville ha införda i tidningen. Man hade ibland bekymmer med Larsson men ansåg honom vara duktig men ibland omogen."
- Skryt. Han stoppade aldrig några artiklar. Han var inte i den positionen. Jag minns honom som reporter, betydligt äldre än jag. Hade kanske varit militär, säger Janerik Larsson om den kollega vars skvaller han nu, trettiotre år senare, får läsa.
När jag först berättade för Janerik Larsson om hans digra akt hos militären blev han litet orolig. Vem är säker på att kunna stå för det man gjorde för trettio år sedan? Men när han själv tittat igenom papperen blir han stolt.
Han gjorde ett hederligt journalistiskt arbete.
- När jag ser det här tycker jag att jag gjorde alldeles rätt. Jag ångrar inte en bokstav.
Diskussionen om Säporegistren handlade om samma sak 1966 som i dag.
Sven Rydenfelt, enligt Janerik Larsson "ett av vårt lands främsta liberala samveten", sammanfattade det i en artikel i Liberal debatt (5/66):
"Medborgerlig frihet och rättssäkerhet är fundamentala värden i ett demokratiskt samhälle. Det vore verklighetsfrämmande att föreställa sig, att dylika värden kan fås helt gratis utan några uppoffringar. Bland annat
får man tydligen vara beredd att köpa dem till priset av vissa nationella säkerhetsrisker. Risken för att en svensk kommunist, nazist, syndikalist, pacifist, kärnvapenmotståndare, öststatsresenär - grupper som registreras - eller en släkting till en sådan, skall bli landsförrädare måste i dag betecknas som mikroskopisk. Ungefär lika mikroskopisk som att vilken som helst annan medborgare skall bli det. Vill våra regerande socialdemokrater inte ta den risken, föredrar de istället - vilket de hittills gjort - att offra oskyldiga medborgare, som inget brott begått, på den nationella säkerhetens altare, då kan deras värdering av medborgerlig frihet och rättssäkerhet inte vara särskilt hög. Ty verklig frihet måste alltid - som Rosa Luxemburg påpekat - innebära frihet för den som tänker annorlunda."
Och Janerik Larssons brev till försvarsstabens pressdetalj?
Det ledde till en utredning inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning II, en enhet för personbedömning och personalkontroll, om hur hans frågor skulle besvaras.
I en pm upprättad den 7 juni 1966, i tre hemligstämplade exemplar, berättas
om den flitige skribenten Janerik Larssons artiklar.
Särskilt citeras
några misshagliga rader ur en artikel om "Gotland yard" - "inga polisinteriörer som på senaste tid avslöjats är i så hög grad som säkerhetspolisarbetet på Gotland en parodi på James Bond, John Drake och allt vad de hemliga agenterna heter".
I sak kunde militären inte svara på Larssons fråga om "prövning avseende politisk åskådning" för värnpliktiga eller anställda eftersom allt var hemligt
Militären våndades.
"Mot bakgrund av Larssons artikelserie Polisens hemliga kartotek kan med fog bedömas, att Larsson söker samla krut till nya sensationsartiklar. Larsson synes tillhöra den grupp av unga reaktionära liberaler, som till varje pris och utan känsla av ansvar skall opponera mot det bestående och framför allt skräna.
Ett svar till Larsson - hur det än formuleras - kan förväntas bli kommenterat som det passar för stunden. Eftersom svaret icke kan gå in på sakfrågan torde det knappast ha någon uppgift att fylla", står det i
promemorian.
Reaktionär liberal?
- Tjänstemannen menade nog radikal liberal men var väl inte så hemmastadd i terminologin, säger Janerik Larsson.
De flesta av IB:s rapporter skickades också till säkerhetspolisen, som förstås har en akt om Janerik Larsson.
Det kan därför vara på sin plats att korrigera ett par uppgifter. Alltså, till registratorn på Säpo: Janerik Larsson har aldrig delat ut valsedlar för något annat parti än folkpartiet och han var aldrig någon clartéman. -
I Lund var jag först medlem i den socialdemokratiska studentklubben, därefter i den liberala. Och liberal har jag förblivit. Medlem i folkpartiet sedan mitten av 60-talet och även så i dag, säger Janerik Larsson.
Och de målade damerna?
Jo, liberala studentklubben i Lund arrangerade en happening med olika konstnärer. Bland dem en som i stället för att måla av en nakenmodell satte färg på modellen. -
I evenemanget ingick även författarhögläsning av noveller ur Kärlek I och andra på sin tid berömda alster, säger Janerik Larsson.
Till skillnad från många av dem han skrev om på 60-talet har han aldrig själv drabbats av att ha registrerats av säkerhetspolisen och militärens hemliga tjänster. Aldrig ens märkt av intresset för hans person.
För trettio år sedan trodde författarna till boken om Säkerhetspolisens hemliga register att avslöjandena skulle leda till att missförhållandena försvann. Och en del reformer genomfördes. Formellt förbjöds säkerhetspolisen att registrera människor enbart på grundval av deras politiska åsikter. För hemliga IB fanns dock inget sådant förbud. Först 1977 fördes ett förbud mot åsiktsregistrering in i grundlagen.
Än i dag är det, den politiska retoriken till trots, näst intill omöjligt att få veta vad som finns i de hemliga registren. 97 procent av dem som begärt att få se sin akt hos säpo har fått avslag.
- Visst är det förfärligt att se den tröghet och motvilja mot att städa upp i det gamla som etablissemanget visat. Den motviljan mötte jag på 60-talet då socialdemokraterna och högern slogs för hemlighållandet. Det gjorde mig än mer liberal. Och det verkar vara samma sak i dag, säger Janerik Larsson.
xxxxxxx
Det kallas ett led i försvaret av demokratin
På uppdrag av Försvarets underrättelsenämnd (FUN) har den militära säkerhetstjänstens arkiv kartlagts.
I arkivet finns bland annat rapporter från Informationsbyrån (IB) vars existens var hemlig också för många regeringsledamöter och riksdagsmän tills dess att organisationen avslöjades av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront 1973. IB spionerade på kommunister, Vietnamdemonstranter, fredsvänner och andra vänstergrupper. IB:s eget arkiv har bränts men en del kopior av rapporter som skickats till andra hemliga tjänster finns bevarade även om också dessa arkiv gallrats.
I november förra året lämnade försvarets underrättelsenämnd sin rapport. Den ansåg inte att det fanns anledning att rikta kritik mot spionaget mot svenska medborgare eller den registrering som förekommit och som "ansågs nödvändig som ett led i försvaret av det demokratiska samhället".
Rapporteringen om Janerik Larsson och andra journalister var alltså ett led i försvaret av det demokratiska samhället.
På GP:s begäran har hemligstämpeln hävts med undantag för vissa källuppgifter. Av dokumenten framgår att många journalister kartlades, bland annat med hjälp av tjallare på redaktionen.
När journalisten Janerik Larsson skrev till försvarsstaben för att få reda på om det förekom åsiktsregistrering hamnade han i militärens hemliga register som säkerhetsrisk, "reaktionär liberal" och "anordnare av happening med målade damer".
Målade damer?Jo, så står det, skrivet för hand, på det brev Janerik Larsson skickade in till Försvarsstabens pressdetalj den 4 april 1966. "Registreras på Janerik Larsson. Vid registrering bör anges att Larsson var den som hade en happening i Lund med målade damer."
Janerik Larssons brev är hövligt:
"Jag vore Eder ytterst tacksam för upplysning angående detta: finns det någon prövning med avseende på politisk åskådning, som kan anses medföra säkerhetsrisk av något slag, vid a) värnpliktsplaceringen b) anställande av underbefäl, befäl eller officerare?
Högaktningsfullt
Janerik Larsson
Kvällsposten
Malmö"
Så här mer än trettio år efteråt förefaller frågan inte särskilt konstig men den ledde till att militärens hemliga akt på Janerik Larsson växte. Han var då 22 år ung och nyanställd reporter på Kvällsposten, studerande i Lund, medlem i Liberala studentklubben och valsedelsutdelare för folkpartiet.
Janerik Larssons senare karriär tyder inte heller på att han varit någon fara för rikets säkerhet. Ledarskribent på Sydsvenska dagbladet, chefredaktör för Saf-tidningen, informationsdirektör på arbetsgivareföreningen, vice vd i Kinnevik, författare och debattör.
Men Janerik Larsson hyste en stark aversion mot övergrepp på individer.
Våren 1966 skrev han bland annat en artikelserie om Polisens hemliga kartotek och intervjuade personer som stämplats som säkerhetsrisker och därför förlorat sina jobb eller drabbats på andra sätt. Senare samma år gav han ut en bok om säkerhetspolisens hemliga register tillsammans med Sven Rydenfelt och med ett förord av Vilhelm Moberg.
Moberg var uppskakad av avslöjandena om Säpo under sommaren 1966:
"Den hemliga svenska polisen har alltså fortsatt att sätta stämpeln 'opålitlig' på ett stort antal oförvitliga medborgare, som i många fall lagstridigt har hindrats i sin näring eller åsamkats andra svåra lidanden. Åsiktsfrihetens princip har här grovt kränkts av statsanställda tjänstemän, vilkas verkliga uppgift har varit att skydda den", skrev han.
Pressdebatten ledde till att regeringen för första gången medgav att det fanns ett hemligt register.
Men hemligare än hemliga polisens hemliga register var informationsbyrån, IB, den militära organisation som spionerade på svenska medborgare med hjälp av agenter, angivare, fackföreningsombudsmän och ett eller flera hundra socialdemokratiska arbetsplatsombud.
Janerik Larsson hade ingen aning om IB:s existens förrän organisationen
avslöjades i Folket i Bild/Kulturfront 1973.
Men IB kände väl till Janerik Larsson.
I Malmö hade IB ett kontor med tre fast anställda medarbetare som läste Janerik Larssons artiklar, klippte ut dem och skickade dem till Stockholm tillsammans med rapporter.
"... Larsson är en mycket flitig skribent i Kvällsposten, där han i artiklar behandlar olika ämnen. En del av dessa artiklar är emellertid något tvivelaktiga och som exempel på en sådan översändes pressklipp angående en intervju med Sara Lidman om Vietnam... Larsson har sedan följt upp ämnet Vietnam i artikeln Nu får Lund se vad Uppsala inte tålde... ", skriver IB i februari 1966 där också en reporter på Arbetet omnämns som "tidigare rapporterad".
"Hänvisande till tidigare rapporter översändes de sex sista artiklarna i serien Polisens hemliga kartotek skrivna av rubricerade Larsson... Ytterligare två artiklar skrivna av Larsson bilägges. Den ena behandlar en av Kvällsposten-journalisten L P (tidigare rapporterad) skriven tre-betygsuppsats i sociologi.... Det kan i detta sammanhang hänvisas till tidigare översänd rapport angående vänsteranhopningen vid sociologiska institutionen...", står det i en rapport från april.
I september skickade IB i Malmö upp en artikel till högkvarteret i Stockholm om "Säpos valarbetare". I artikeln berättade Janerik Larsson att nästan samtliga kommunistiska valsedelsutdelare i Malmö fotograferades av "mystiska män" som antogs komma från säkerhetspolisen. Borgerliga valsedelsutdelare hade upprörts över fotograferingen och larmat Kvällsposten.
Senare, i ett uttalande för Expressen i oktober 1966, dementerade Säpochefen PG Vinge uppgifterna om att Säpo fotograferat valsedelsutdelarna. Han ljög, om man får tro IB:s rapport från september 1966:"...
En del av uppgifterna i denna artikel är direkt felaktiga. Sålunda har endast en fotograf varit verksam... Det verkliga förhållandet är följande: Fotografering av icke identifierade kommunistiska valsedelsutdelare förekom, trots avrådan från vår sida. På vår inrådan användes då en kamera med teleobjektiv så att fotografen ej behövde vara så närgången som tänkt var. I några fall förekom dock fotografering på nära håll... Rubricerade artikel förefaller vara styrd av vänsterkretsarna. Janerik Larsson är som tidigare rapporterats ansedd vara clartéman. Det förefaller vidare egendomligt att borgerlig press på detta sätt tar upp säkerhetspolisen och dess arbete. Osäkerheten är så stor att (säkerhetspolisen) i Malmö ej anser det tillrådligt att taga kontakt med ledningen för tidningen, dr Olof Wahlgren, då denne kan tänkas redovisa en dylik kontakt i stort upplagd artikel i tidningen..."
I oktober 1967 skymtar en viss oro för att Janerik Larsson fått upp ett spår till militärens spioneri. IB i Malmö skickade upp en artikel som tog upp en utredning rörande säkerhetspolisens organisation och arbetsmetoder. I artikeln nämnde Janerik Larsson att den militära säkerhetstjänsten, till skillnad från Säpo, inte står under parlamentarisk kontroll.
"Några nyheter förekommer ej i artikeln, men anmärkningsvärt är att Larsson för andra gången i sina artiklar tar upp frågan om den militära säkerhetstjänsten, vilken normalt icke förekommer i den förda debatten i det aktuella ämnet", skrev IB:s rapportör.
Den sista av de rapporter som återfunnits är från december 1967:
"Bilagt översändes de två första artiklarna i en utlovad artikelserie... vilken behandlar ämnet CIA. Artikelförfattare är redaktören Janerik Larsson vilken för närvarande ej så ofta förekommer med artiklar i tidningen. De artiklar han skrivit den senaste tiden behandlar ämnen som narkotika, Vietnamdemonstrationerna i Stockholm samt Krum (Föreningen för kriminalvårdens humanisering)."
I Larssons akt finns också en handskriven pm från november 1966 som ger inblick i IB:s arbete.
"19/10 66 hade jag ett samtal med redaktör VP, Kvällsposten. Larsson kom på tal och jag frågade vad man ansåg om honom på tidningen. P förklarade att han ansåg honom alltför gåpåig och han som många unga ville göra sensation av allting. P hade vid ett par tillfällen fått stoppa artiklar som Larsson ville ha införda i tidningen. Man hade ibland bekymmer med Larsson men ansåg honom vara duktig men ibland omogen."
- Skryt. Han stoppade aldrig några artiklar. Han var inte i den positionen. Jag minns honom som reporter, betydligt äldre än jag. Hade kanske varit militär, säger Janerik Larsson om den kollega vars skvaller han nu, trettiotre år senare, får läsa.
När jag först berättade för Janerik Larsson om hans digra akt hos militären blev han litet orolig. Vem är säker på att kunna stå för det man gjorde för trettio år sedan? Men när han själv tittat igenom papperen blir han stolt.
Han gjorde ett hederligt journalistiskt arbete.
- När jag ser det här tycker jag att jag gjorde alldeles rätt. Jag ångrar inte en bokstav.
Diskussionen om Säporegistren handlade om samma sak 1966 som i dag.
Sven Rydenfelt, enligt Janerik Larsson "ett av vårt lands främsta liberala samveten", sammanfattade det i en artikel i Liberal debatt (5/66):
"Medborgerlig frihet och rättssäkerhet är fundamentala värden i ett demokratiskt samhälle. Det vore verklighetsfrämmande att föreställa sig, att dylika värden kan fås helt gratis utan några uppoffringar. Bland annat
får man tydligen vara beredd att köpa dem till priset av vissa nationella säkerhetsrisker. Risken för att en svensk kommunist, nazist, syndikalist, pacifist, kärnvapenmotståndare, öststatsresenär - grupper som registreras - eller en släkting till en sådan, skall bli landsförrädare måste i dag betecknas som mikroskopisk. Ungefär lika mikroskopisk som att vilken som helst annan medborgare skall bli det. Vill våra regerande socialdemokrater inte ta den risken, föredrar de istället - vilket de hittills gjort - att offra oskyldiga medborgare, som inget brott begått, på den nationella säkerhetens altare, då kan deras värdering av medborgerlig frihet och rättssäkerhet inte vara särskilt hög. Ty verklig frihet måste alltid - som Rosa Luxemburg påpekat - innebära frihet för den som tänker annorlunda."
Och Janerik Larssons brev till försvarsstabens pressdetalj?
Det ledde till en utredning inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning II, en enhet för personbedömning och personalkontroll, om hur hans frågor skulle besvaras.
I en pm upprättad den 7 juni 1966, i tre hemligstämplade exemplar, berättas
om den flitige skribenten Janerik Larssons artiklar.
Särskilt citeras
några misshagliga rader ur en artikel om "Gotland yard" - "inga polisinteriörer som på senaste tid avslöjats är i så hög grad som säkerhetspolisarbetet på Gotland en parodi på James Bond, John Drake och allt vad de hemliga agenterna heter".
I sak kunde militären inte svara på Larssons fråga om "prövning avseende politisk åskådning" för värnpliktiga eller anställda eftersom allt var hemligt
Militären våndades.
"Mot bakgrund av Larssons artikelserie Polisens hemliga kartotek kan med fog bedömas, att Larsson söker samla krut till nya sensationsartiklar. Larsson synes tillhöra den grupp av unga reaktionära liberaler, som till varje pris och utan känsla av ansvar skall opponera mot det bestående och framför allt skräna.
Ett svar till Larsson - hur det än formuleras - kan förväntas bli kommenterat som det passar för stunden. Eftersom svaret icke kan gå in på sakfrågan torde det knappast ha någon uppgift att fylla", står det i
promemorian.
Reaktionär liberal?
- Tjänstemannen menade nog radikal liberal men var väl inte så hemmastadd i terminologin, säger Janerik Larsson.
De flesta av IB:s rapporter skickades också till säkerhetspolisen, som förstås har en akt om Janerik Larsson.
Det kan därför vara på sin plats att korrigera ett par uppgifter. Alltså, till registratorn på Säpo: Janerik Larsson har aldrig delat ut valsedlar för något annat parti än folkpartiet och han var aldrig någon clartéman. -
I Lund var jag först medlem i den socialdemokratiska studentklubben, därefter i den liberala. Och liberal har jag förblivit. Medlem i folkpartiet sedan mitten av 60-talet och även så i dag, säger Janerik Larsson.
Och de målade damerna?
Jo, liberala studentklubben i Lund arrangerade en happening med olika konstnärer. Bland dem en som i stället för att måla av en nakenmodell satte färg på modellen. -
I evenemanget ingick även författarhögläsning av noveller ur Kärlek I och andra på sin tid berömda alster, säger Janerik Larsson.
Till skillnad från många av dem han skrev om på 60-talet har han aldrig själv drabbats av att ha registrerats av säkerhetspolisen och militärens hemliga tjänster. Aldrig ens märkt av intresset för hans person.
För trettio år sedan trodde författarna till boken om Säkerhetspolisens hemliga register att avslöjandena skulle leda till att missförhållandena försvann. Och en del reformer genomfördes. Formellt förbjöds säkerhetspolisen att registrera människor enbart på grundval av deras politiska åsikter. För hemliga IB fanns dock inget sådant förbud. Först 1977 fördes ett förbud mot åsiktsregistrering in i grundlagen.
Än i dag är det, den politiska retoriken till trots, näst intill omöjligt att få veta vad som finns i de hemliga registren. 97 procent av dem som begärt att få se sin akt hos säpo har fått avslag.
- Visst är det förfärligt att se den tröghet och motvilja mot att städa upp i det gamla som etablissemanget visat. Den motviljan mötte jag på 60-talet då socialdemokraterna och högern slogs för hemlighållandet. Det gjorde mig än mer liberal. Och det verkar vara samma sak i dag, säger Janerik Larsson.
xxxxxxx
Det kallas ett led i försvaret av demokratin
På uppdrag av Försvarets underrättelsenämnd (FUN) har den militära säkerhetstjänstens arkiv kartlagts.
I arkivet finns bland annat rapporter från Informationsbyrån (IB) vars existens var hemlig också för många regeringsledamöter och riksdagsmän tills dess att organisationen avslöjades av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront 1973. IB spionerade på kommunister, Vietnamdemonstranter, fredsvänner och andra vänstergrupper. IB:s eget arkiv har bränts men en del kopior av rapporter som skickats till andra hemliga tjänster finns bevarade även om också dessa arkiv gallrats.
I november förra året lämnade försvarets underrättelsenämnd sin rapport. Den ansåg inte att det fanns anledning att rikta kritik mot spionaget mot svenska medborgare eller den registrering som förekommit och som "ansågs nödvändig som ett led i försvaret av det demokratiska samhället".
Rapporteringen om Janerik Larsson och andra journalister var alltså ett led i försvaret av det demokratiska samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)