Är svensken fortfarande människa? (SvD 31 dec 2022)

Är svensken fortfarande människa? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Norden har i decennier spelat en viss roll för den amerikanska vänstern. De nordiska välfärdsstaterna har setts som en förebild man drömt om att importera. Senator Bernie Sanders, som var nära att bli demokraternas presidentkandidat 2020, har i olika sammanhang talat om den ”nordiska modellen” som en ”amerikansk dröm”. Nordiska politiker har med glädje instämt. Den svenska regeringsbildningen efter riksdagsvalet i september blev en chock. Bilden som tecknades i de amerikanska elitmedierna tycktes hämtad från Dagens Nyheter, och förvirringen i USA blev stor över att nynazister framstod som valets segrare och makten bakom den nya regeringen. Samtidigt har det inte saknats insiktsfulla amerikanska invändningar mot bilden av framgångsrika nordiska socialister. Lars Trägårdh, historieprofessor med doktorsexamen från UC Berkeley, passade före valet på att i några artiklar i anglosaxiska medier både varna för vad som skulle komma och även förklara vad som hänt i Sverige. I höst utkom Trägårdhs och Henrik Berggrens ”Är svensken människa?” (2006, 2015) på engelska utgiven av ett amerikanskt universitetsförlag: ”The Swedish Theory of Love”. Boken förklarar den svenska statsindividualismen. Efter valet skrev Trägårdh dessutom en insiktsfull analys av social¬¬demokratins fundamentala misstag. Den svenska välfärdsstaten byggdes på en sträng moralisk logik: alla medborgare hade både en rätt och en plikt att arbeta och betala skatt för att förtjäna sina sociala rättigheter. Efter andra världskriget växte, via portalfigurer som Dag Hammarskjöld och Olof Palme, tanken om Sverige som en moralisk stormakt. Så kom två svenska modeller och två berättelser om Sverige att konkurrera med varandra. En byggd på tanken om medborgarskap och folkhem, den andra på mänskliga rättigheter och internationell solidaritet. Dagens kris och Sverigedemokraternas framväxt blev akut, skriver Trägårdh, när den moraliska stormakten invaderade folkhemmet. ”Att premiera medborgarskap över öppna gränser, det skötsamma arbetet över välgörenhet, är nog inte främst en fråga om rasism utan snarare ett uttryck för tanken att i ett samhälle måste samma spelregler gälla för alla.” Trägårdhs och Berggrens bok borde påverka bilden av ”nordisk socialism”. Samtidigt kompletteras den analysen av kraftfull amerikansk kritik av den egna vänsterns ”dödssynder” som statsvetaren och debattören Ruy Teixeira beskriver som skälen till att den amerikanska opinionen inte sväljer vänsterbudskapen. I grunden är det samma dilemma som Trägårdh beskrivit i sin analys av vad som hänt i Sverige. Teixeira fokuserar särskilt på vänsterföreställningen att marknadsekonomin måste överges men också att den tanken kompletteras med identitetspolitik, undergångstänkande, tillväxt¬fientlighet och pessimism vad gäller möjliga tekniska framsteg. Den amerikanska vänstereliten må grubbla över vad som hänt med den drömda nordiska socialismen. Kanske kan de lära sig något av det som skett här.

Finlands olösliga ryska problem (SvD 19 dec)

Finlands olösliga ryska problem Finland har lärt sig att imperieinstinkten och den ryska idén om den egna maktsfären förblir ledstjärnan för Moskva. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ingen vet hur det ryska kriget mot Ukraina kommer att sluta. Eller när. Men oavsett svaren på de frågorna är en permanent lösning på Finlands ”ryska problem” blott en dröm. Det perspektivet diskuterar Pär Stenbäck i en mycket tänkvärd krönika i Hufvudstadsbladet. Stenbäck är en av Finlands mest kända politiska profiler. Han var på 1980-talet ordförande för Svenska folkpartiet, sedan undervisningsminister och därefter utrikesminister innan han blev chef för för Finlands Röda Kors och sedan för Internationella Röda Kors-federationen i Genève. Därefter var han generalsekreterare för Nordiska ministerrådet. Han har också haft rader av andra internationella uppdrag och deltar flitigt i samhällsdebatten. Han pekar i krönikan på den stora skillnaden mellan finländskt och svenskt förhållningssätt till Ryssland. Ryssland erövrade Finland, den östra riksdelen, efter 1808–09 års krig och behöll makten fram till självständigheten 1917. Finland och Sovjetunionen ingick 1948 ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd, enligt vilket staterna lovade att försvara varandra mot yttre hot. I praktiken var Finland under hela kalla kriget en del av Sovjet¬unionens intressesfär och landets utrikes- och inrikespolitik styrdes av rädslan för Sovjetunionen. Även efter att Sovjet försvann från kartan 1991, trodde Finlands ledande politiker att relationen till Ryssland kunde hanteras med handel, energi och mänskliga kontakter. Man fortsatte tro på de bilaterala traditionernas ömse¬sidiga nytta och på Natooptionens avskräckande effekt. Lärdomen är att imperie¬instinkten och den ryska idén om den egna maktsfären förblir ledstjärnan för Moskva: ”Då behöver en liten stat som gränsar till en folkrik makt med kärnvapen en eller flera allierade skyddsmakter.” Stenbäck ifrågasätter i krönikan i Hufvudstadsbladet åsikten att utgången av kriget i Ukraina borde bli att Ryssland krossas. En kärnvapenstat kan, menar han, lida nederlag. USA förlorade kriget i Vietnam trots sitt kärnvapenhot. Ett besegrat Ryssland återhämtar sig förr eller senare, och Finland ligger där det ligger: ”Geografin förändras inte. När¬heten till S:t Petersburg består.” Garantin för framtiden för både Finland och Sverige blir den nordiska alliansen inom Nato med en samordnad försvars- och säkerhetspolitik som nu ger oss det strategiska djup som behövs inför de kommande årens utmaningar. ”Detta är historiskt,” konstaterar Stenbäck. I valet mellan å ena sidan en oviss anpassning till ryska krav och å andra sidan en västlig och nordisk solidaritet har Finland valt det senare. Ur det perspektivet, som är lika relevant för Sverige, är det en smula sällsamt att det ännu i den svenska riksdagen finns partier som vänder sig mot det svenska Nato-medlemskapet, samt att det tog så lång tid för en svensk riksdagsmajoritet att dra de rätta slutsatserna av den radikalisering av rysk maktpolitik som Vladimir Putin inledde 2007 och gjorde operativ genom att erövra Krim 2014. Vi svenskar har en hel del att lära av Finland och finländska historiska insikter.

Ryktet om demokratins förestående död är överdrivet (SvD 11 dec)

Ryktet om demokratins förestående död är överdrivet Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det finns många sätt att få en grundläggande förståelse för hur amerikansk politik har sett ut sedan självständigheten. För besökare i New York är ett bra sätt att gå och se musikalen ”1776”. Den är en modern klassiker som hade sin urpremiär på Broadway 1969 och utsågs till det årets bästa musikal. 1972 blev den film, 1997 återkom den till Broadway, och i oktober i år hade den nypremär. Handlingen utspelas i Philadelphia veckorna före den amerikanska självständighetsförklaringen den 4 juli 1776. Revolten mot det brittiska väldet i de dåvarande 13 delstaterna präglades ingalunda av enighet. Det frihetskrig som pågick under George Washingtons ledning var underfinansierat och delstaterna hade högst skiftande uppfattningar om vad som borde ske. Musikalens huvudperson är John Adams som hade stora svårigheter att få stöd för självständighetsförklaringen från sydstaternas företrädare. Självständighetsförklaringen är ett av modern historias mest imponerande dokument, men Adams och huvudförfattaren Thomas Jefferson fick kämpa hårt för att få allas acceptans för texten. Ett centralt avsnitt i musikalen handlar om sydstaternas framgångsrika motstånd mot att skriva in ett avståndstagande från slaveriet. De svarta slavarna betraktades inte som människor utan som fast egendom. Det skulle krävas ett inbördeskrig och ett sekels politisk strid innan rasdiskrimineringen i huvudsak försvann. Det är den bitvis sofistikerade och bitvis starkt emotionella debatten 1776 mellan företrädarna för delstaterna som är lärdomen om hur amerikansk politik såg ut då – och i dag. Det finns en överdriven men av många omhuldad föreställning att den amerikanska demokratin är på väg mot sin undergång. Men precis som den 4 juli 1776 har USA hela tiden förmått enas och ta steg framåt. Fareed Zakaria, mest känd för sitt intervjuprogram på söndagar i CNN, skriver i sin veckokrönika i Washington Post att det är dags att understryka demokratins styrka. Han påpekar att det talas för mycket om demokratiproblem som förknippas med sociala medier. Man glömmer då bort att den nya teknologin ger makt till individer, till medborgarna. Det är viktigt och demokratiskt att utmana elittänkande. USA var 1776 en isolerad demokratisk ö i en ocean av monarkier och andra totalitära samhällen. Då skapades ett system som skyddade individens rättigheter, möjliggjorde regelbundna byten av ledare och skapade en struktur som var tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till förändringar. Demokratin är, skriver Zakaria, bräcklig på sitt eget sätt, men i dag bör man fundera över dess styrkor. Denna abstrakta idé om ett styrelseskick som till stor del skapades av Förenta staterna, har under årens lopp lånats av otaliga andra nationer, förfinats och förbättrats på olika sätt, och spridits över världen. Den har stått sig i två och ett halvt århundrade. Är det, frågar Zakaria, någon som tror att de nuvarande ryska, kinesiska eller iranska styrelseskicken kommer att bestå lika länge?

Full fart in i krisen (SvD papperstidningen 4 december)

Full fart in i krisen Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Efter andra världskriget har Storbritannien endast haft två regeringar med en strategi för att förändra landets ekonomi. En av dem leddes av Labours Clement Attlee som tog vid 1945 efter Winston Churchill. Precis som de svenska Socialdemokraterna vid samma tid hade Attlee en radikal, socialistisk strategi. I Sverige besegrades denna socialistiska politik i valkampanjen 1948.Tack vare motståndet från Folkpartiets ledare Bertil Ohlin och näringslivets planhushållningsmotstånd slog Sverige aldrig in på den radikala socialistiska vägen. I det krigsskadade Storbritan­nien slog Attlee-politiken igenom med full kraft med negativa ekonomiska konsekvenser till följd. Ekonomin började inte återhämta sig förrän efter att Storbritannien gått med i EU 1973, samt efter att Margaret Thatcher och finansminister Nigel Lawsons implementerat framgångsrika inrikespolitiska reformer. Thatcher ledde också arbetet för att skapa EU:s inre marknad, vilket har betytt mycket också för EU:s ekonomiska utveckling därefter. Ekonomikommentatorn Larry Elliott skriver i The Guardian att varken premiärminister Rishi Sunak eller oppositionsledaren Keir Starmer har en politik för att vända landets ekonomiska nedgång. Financial Times har uppmärksammat att Sveriges utrikesminister Tobias Billström sagt att en viktig ambition för den svenska regeringens hantering av EU-ordförandeskapet är en förbättrad relation mellan EU och Storbritannien. Den brittiska vägen ut ur EU 2016 var stenlagd med nationalism och saknaden av det förlorade imperiet. Dessvärre har Boris Johnsons löfte 2020 att fullfölja brexit lett till sämsta möjliga resultat. Den känsliga Nordirland-frågan återstår att lösa. Synen på frihandel är en av de grundläggande brittiska stridsfrågorna. Starka fackföreningar och näringslivet önskar avbryta den pågående processen med att avskaffa kvarstående EU-lagar. Det är den ena linjen i den pågående striden: slå vakt om frihandeln. Den andra linjen är uttalat protektionistisk och företräds av Johnsons jordbruksminister George Eustice, som i en intervju i tidskriften The Spectator berättar om sin frihandelskritiska argumentation. En spekulation i Sunday Times om att Sunak skulle öppna för en relation med EU liknande den schweiziska har debatteras, men efter brexit har EU utvecklats i klart federalistisk riktning vilket gör en sådan väg osannolik. Och skulle dagens EU lett av Frankrike och Tyskland ånyo acceptera Storbritannien som medlem? Knappast. Men den framgångsrike, populistiske brexit-ledaren Nigel Farage utlovar fortsatt kamp i det fall Storbritannien skulle ändra kurs och närma sig EU. Det finns tyvärr i dag inget som pekar mot en kraftfull brittisk ekonomisk strategi liknande Thatchers och Lawsons. Den politiska post-brexit-striden kan förväntas bli hetare, men en grundläggande kursändring saknar stöd i de båda stora partierna. Full fart in en fördjupad kris tycks därför åter vara vägen fram för ”Europas sjuke man”.

Kommer Trump att bäras fram av medierna igen? (SvD papperstidningen 27 november)

Kommer Trump att bäras fram av medierna igen? 2016 bedrevs en av de mest effektiva presidentvalskampanjerna i modern tid av tv-bolagen – vilket gynnade Donald Trump stort. Kommer det att ske igen? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Politik, personlighet och pengar. Dessa tre P:n bestämmer framgång i amerikansk politik, och den aspekt som ofta är avgörande är pengar. Det kan handla om bidrag till kandidaternas kampanjkassor. Men inför presidentvalet 2016 spelade de inte någon särskilt viktig roll. Det gjorde i stället tv-bolagens annonsintäkter. Våren 2016 följde jag på plats primärvalskampanjen under några veckor. Jag citerade på min blogg i SvD en artikel i nöjesindustrins organ Hollywood Reporter om Leslie Moonves, som då var vd för tv-bolaget CBS. Hans anförande på en konferens i Los Angeles sammanfattades i denna rubrik: ”It may not be good for America, but it’s damn good for CBS.” Alltså: All uppmärksamhet vi ägnar åt Trump kanske inte är bra för USA, men det är förbaskat bra för CBS. Vad var det som var så bra? Jo, ju mera CBS bevakade Donald Trumps valmöten, desto fler annonser sålde man, med vanliga kommersiella budskap som mötte potentiella kunder. Annons­köparna brydde sig inte om politiken utan bara om det faktum att miljoner människor följde de långa, ofta direktsända valmötena. Donald Trumps valkampanj 2016 var en av de mest effektiva presidentvalskampanjerna i modern tid, eftersom tv-bolagen spred hans budskap till miljoner amerikaner över de 50 delstaterna utan att det kostade Trump-kampanjen en dollar. Även i valkampanjen 2020, då Trump var president, fick han betydligt större medieutrymme än utmanaren och vinnaren Joe Biden. Jonathan Bernstein konstaterade i sin kommentar på Bloomberg News att det är tv-bolagens publiksiffror som kommer att spela större roll för Trumps chanser framöver, än det stöd han kan få från prominenta republikaner. Hur CNN kommer att bevaka Trump framöver är en fråga som bolagets nya chef Chris Licht besvarat: Inte en upprepning av 2016. På frågan om CNN kommer att sträva efter höga tittarsiffror svarade han nekande. Vi får väl se. När Trump tillkännagav sin kandidatur så var det Fox som fick de högsta siffrorna. CNN:s mera begränsade bevakning fick sämre siffror, och de sämsta siffrorna fick MSNBC som inte sände alls. Till bilden hör också det politiska innehållet. Trumps budskap har varit detsamma i decennier. Det är endast detaljer som bytts ut. För några decennier sedan var det Japan som hotade USA:s välstånd; nu är det Kina. Trumps möjligheter stärktes heller inte av att det republikanska partiets resultat i mellanårsvalen blev mycket sämre än alla förståsigpåare och opinionsanalytiker hade förutsagt. Kvar finns personligheten. Att Trumps lojalister som fokuserat på den förre presidentens enda budskap sedan november 2020 – Valfusk! Valfusk! – nu misslyckades, gör att frågan framöver är om karaktären Trump kommer ha något att erbjuda amerikanerna. Hans politiska budskap har alltid varit svagt. Nu krävs det förmodligen ett nytänkande som få tror att han är förmögen till. Primärvalsprocessen börjar på allvar först hösten 2023 – drygt ett år före valdagen den 5 november 2024. Kommer USA att ha tröttnat på Trump till dess? Och framförallt: Kommer han att få det generösa stöd från tv-kanalerna som han fick 2016 och 2020? Det kan bli den helt avgörande frågan.

Demokraterna ses som mest extrema (SvD papperstidn 20 nov)

Demokraterna ses som mest extrema Mellanårsvalet bekräftade stabiliteten i den amerikanska demokratin. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Att vägra acceptera valresultat har en ganska dyster historia i USA. Den våldsamma attacken mot kongressen i januari 2021 är tyvärr inte enda gången då kandidater som förlorat sökt ändra resultatet. Barton Swain, ledarskribent på konservativa Wall Street Journal, redovisade i samband med mellanårsvalet en lista på kandidater för Demokraterna som vägrat acceptera väljarnas dom. Washington Post däremot, gjorde efter mellanårsvalet en fyllig redovisning av kandidater från båda partierna som accepterat valutfallet och gratulerat motståndaren/vinnaren. En av dem är demokraten Sean Patrick Maloney. Han förlorade sin plats i representanthuset till republikanen Michael Lawler, som före valet klart hade markerat att han skulle acceptera valresultatet och att han inte ett ögonblick betvivlade att Joe Biden vann valet 2020. Maloney är den politiskt mest prominente demokraten som förlorade sin post i årets val. Han har tidigare omvalts fem gånger och var i årets valrörelse ordförande för den kommitté som ledde Demokraternas valrörelse för representanthuset. För Kevin McCarthy, som ledde Republikanernas kampanj, var Maloneys förlust sannolikt det mest glädjande som hände i valet. I mars i år intervjuades Maloney i Washington Post om det demokratiska partiets problem. Hans sammanfattade svar: ”Det är inte väljarna som är problemet. Det är vi som är problemet”. Han förklarade att Demokraterna uppfattades vara en splittrande kraft: ”Väljarna tycker att vi är alltför fokuserade på kulturkrigsfrågor. Väljarna tycker att vi predikar för mycket. De tycker att vi vet bättre än föräldrarna när det gäller barnen i skolorna.” Tankesmedjan Third Way, som driver Demokraternas mittenpolitik, redovisade före valet att väljarna i dag uppfattar det demokratiska partiet som mer extremt än Republikanerna. Precis det Maloney var rädd för och som han fick betala priset för. Men det finns andra frågor som uppenbart spelade stor roll för valresultatet både i detta och i andra valdistrikt. Den omfattande och ökande brottsligheten var en förlorarfråga för Demokraterna. Hanteringen av covidpandemin med de stora nedstängningarna stärkte inte heller partiet. Många ledande demokrater var ”hökar” vad gäller nedstängningarna. De var därmed i skarp konflikt med ”duvor” i den frågan, som exempelvis Floridas framgångsrikt omvalde guvernör Ron DeSantis. Han kan bli republikanska partiets presidentkandidat 2024. Sammantaget pekar detta på ett mera normalt politiskt klimat i USA framöver. Walter Russel Mead i Wall Street Journal sammanfattar mellanårsvalet med att resultatet bekräftar USA:s stabilitet trots att denna ofta underskattas både i USA och internationellt. Är det rentav dags att sluta spekulera i demokratins undergång i USA? Mest missbelåtna, om så vore fallet, torde herrar Putin och Xi vara.

Sunak, en brittisk Obama SvD Nov 13 i papperstidn

Sunak, en brittisk Obama Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vart kommer Rishi Sunak föra det krisdrabbade Storbritannien? Ett delsvar ges i budgeten på torsdag. Över alla brittiska bekymmer svävar dock det olösta dilemma som brexit skapade. Bortom budgetproblem och det akuta ekonomiska läget måste Sunak nu också börja hantera det brittiska utträde som han själv entusiastiskt stödde 2016. Brexitfrågan borde vara politiskt död men lever i allra högsta grad mer än sex år efter den för landet ödesdigra folkomröstningen. På 1980-talet var Matthew Parris medlem av det brittiska underhuset som representant för det konservativa partiet. Han har sedan dess varit en profilerad samhällsdebattör som ofta syns bland annat i den kommersiellt mycket framgångsrika tidskriften The Spectator. I en krönika skriver Parris på temat ”vad alla vet men ingen säger om brexit”, att sanningen är att brexit inte fungerar. En nation som inte ville styras av regler som tillverkades i Bryssel valde en dröm som de flesta visste inte skulle fungera: den återuppståndna imperiemakten. Parris menar att i nationens undermedvetna börjar en tanke nu ta form som grott ett bra tag: att man måste utveckla ett associerat medlemskap till den framgångs¬¬rika inre marknad Margaret Thatcher drev fram. En tanke som finns hos de i torypartiet som aldrig ville lämna EU. För den andra delen av partiet är den otänkbar. Parris menar att endast labourpartiet kan förlösa landet från det dilemma som inbördeskriget inom Tories inte kommer att lösa. Vilken är då Rishi Sunaks roll i dramat? Bloomberg-kolumnisten Therese Raphael, tidigare politisk chef för Wall Street Journal Europe har ett svar: han måste avgifta brexit. Raphael menar att kulturkriget om brexit måste få ett slut, så att de ekonomiska realiteterna åter blir synliga. Då kan Sunak rädda sig själv och partiet fram till nästa valdag. Clare Foges, kolumnist i The Times och tidigare talskrivare för premiärminister David Cameron, är inne på samma spår som Parris och Raphael: tystnadskonspirationen kring brexit måste brytas: ”Det var ingen som röstade för att lämna den inre marknaden eller tullunionen. På lång sikt måste vi försöka gå med igen.” Problemet är inte den allmänna opinionen, eftersom den har förändrats. Den vill, skriver Foges, ha sitt land tillbaka – ett seriöst, ansvarstagande och respektabelt land. Huruvida Rishi Sunak är rätt person att leda landet på rätt väg diskuteras nu. Många röster är mer pessimistiska. The Economist skriver i en ledare att Storbritannien behöver förändring mer än stabilitet: ”Risken är att Sunak bara klarar av att återställa ett lugn som kommer att innebära fortsatt skleros”. Andra hoppas att Rishi Sunaks egen bakgrund kan spela en positiv roll. Som hindu svor Sunak ämbetseden på Bhagavad Gita. Han är inte heller inkvoterad som den anglosaxiska wokevänstern önskar att invandrare ska vara, utan har nått till 10 Downing Street på egna meriter. Han representerar därmed något nytt och Andrew Sullivan, den brittisk-amerikanske politiske bloggaren skriver att Rishi Sunak kan vara en nyskapande brittisk Barack Obama. En som i bästa fall kan ta landet ur den destruktiva krisen.

En folkomröstning om Donald Trump (SvD papperstidn 6 nov)

En folkomröstning om Donald Trump Efter mellanårsvalet är den stora frågan vem som blir det republikanska partiets presidentkandidat när det är dags för presidentval den 5 november 2024. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se På tisdag är det mellanårsval i USA. Den fråga som därefter kommer stå i centrum för amerikansk politisk diskussion kommer vara: Blir Donald Trump det republikanska partiets presidentkandidat när det är dags för presidentval den 5 november 2024? När Joe Biden besegrade Trump 2020 var segermarginalen mindre imponerande än många minns – 51,3 procent mot 46,9. Bidens utsikter att bli omvald avgörs sannolikt på tisdag. Förlorar demokraterna sin majoritet i representanthuset och den utslagsröst man nu har i senaten, kommer Bidens makt att vara betydligt mera begränsad än vad den redan är genom författningen. New York Times-reportern Maggie Habermans nyutkomna, 600-sidiga bok ”Confidence man – The making of Donald Trump and the breaking of America” kan läsas på två sätt. Det ena handlar om varför Haberman anser att det vore en nationell olycka om ”bondfångaren” Trump återväljs 2024. Det andra, mer intressanta sättet att läsa boken, är en berättelse om en man som tack vare sitt ego och sin hänsynslöshet vinner framgång, främst som stjärna i tv-serierna ”The Apprentice”, lärlingen, och ”The Celebrity Apprentice” 2004 till 2015. ”Lärlingen” gjorde Donald Trump till en nationell celebritet. I valet 2016 var Trump folkets man som ställdes mot den amerikanska politiska elitens kandidat Hillary Clinton, som öppet hade visat sitt förakt för väljare som föredrog Trump framför henne. Haberman berättar om hur hon första gången insåg Trumps attraktionskraft på amerikanska väljare på ett av Trumps första valmöten 2015 i Iowa. Där frågade hon en medelålders man varför han skulle rösta på honom och fick svaret: ”Jag har sett på tv hur han sköter sina affärer.” Vi som lever på andra sidan Atlanten har i uppgift att förstå attraktionskraften i USA för den sortens framgång som Donald Trump är ett exempel på. Den som förundras över att socialismen aldrig fått fotfäste i USA kan börja leta just här. Inför de närmaste årens maktspel i amerikansk politik måste man komma ihåg att allt kan hända i amerikansk politik. Det är dessutom inte sant att det bara finns två partier i USA. Bill Clinton blev president 1992 då han besegrade den sittande presidenten George H W Bush – mycket tack vare att många republikanska röster gick till den konservative Ross Perot som hade startat ett eget parti. Clinton fick 43 procent, Bush 37, Perot 19. Samma sak kan hända 2024. Den tidigare republikanske vicepresidenten Dick Cheneys dotter Liz Cheney har redan deklarerat att hon är beredd att kämpa mot Trumptrogna kandidater i mellanårsvalet. Cheney har varit ett ledande namn i det utskott som granskat Trumps roll i attacken mot kongressen 6 januari 2021. Inför 2024 kan hon starta ett nytt parti för att stoppa Trump; Ross Perot da capo. Trumps starkaste kort inför 2024 är förmodligen motsvarigheten – i den händelse att det republikanska valkonventet skulle utse en annan presidentkandidat skulle han kunna starta ett eget parti och driva en kampanj som drar röster från denne. Ett hotfullt kort som Trump viftade med redan inför presidentvalet 2016.

Janerik Larsson: Trump ser politiken som ett spel (Svensk Tidskrift)

4 NOVEMBER 2022 Janerik Larsson: Trump ser politiken som ett spel Långt före presidentvalet 2012 började Justin McConney, den unge sonen till Donald Trumps företagsrevisor, hjälpa pappans chef att lära sig hur man använder sociala medier. McConney hade sett hur Trump attraherat lyssnare som hört honom improvisera i Howard Sterns radioshow. Det handlade främst om att spela in filmer med Trump för att lägga ut på YouTube men det fungerade inte lika bra. Spontaniteten fanns inte där. Sedan hände det något som McConney efteråt beskrivit som en parallell till en scen i filmen ”Jurassic Park” där dinosaurierna upptäcker att de själva kan öppna dörrar. När Trump upptäckte att han själv kunde skriva på Twitter så väcktes något som skulle förändra amerikansk politik på ett sätt som få då kunde ana. Detta är en detalj några hundra sidor in i New York Times-journalisten Maggie Habermans 600-sidiga ”Confidence Man – The making of Donald Trump and the breaking of America” (Penguin Press). “Confidence man” betyder “bondfångare” på svenska och det är tveklöst ett relevant sätt att beskriva Trumps karriär. Han började som den mest viljestarke men inte särskilt framgångsrika sonen till Fred Trump, en invandrare från Tyskland som skapade en stor förmögenhet i fastighetsbranschen. Den förmögenheten fick ett antal gånger användas efter att Fred pensionerats för att hantera Donald Trumps många misslyckanden som företagare i samma bransch. Haberman går noga igenom Trumps väg till Vita huset. Ungefär halva boken handlar om tiden före politiken. Haberman håller kritisk distans till bokens ämne, men konstaterar att det inte är Trump som skapat polariseringen i amerikansk politik. Söker man efter dess ursprung får man åtminstone gå tillbaka till 1990-talets politiska krig mellan president Bill Clinton och representanthusets talman Newt Gingrich. Hon sätter fingret på en nyckelfaktor: i en nation besatt av kändisar har politik i många år betraktats som ett spel eller en brottningsmatch. Trump har alltid sett politik just på det sättet. Trump var aldrig intresserad av politikens sakfrågor utan politik har varit hans väg till nya segrar för varumärket TRUMP. Det har varit och är det centrala ända sedan hans talang som TV-underhållare upptäcktes av Tv-producenten Mark Burnett som läst boken ”The Art of the Deal”, den spökskrivna bok som förvandlade en inte särskilt framgångsrik företagarkarriär till en framgångsberättelse. Den realitysåpa som Burnett sedan skapade med Donald Trump som huvudperson kallades ”The Apprentice”, dvs Lärlingen, och blev en TV-succé från starten i januari 2004 tills det var dags för Trump att kandidera för presidentuppdraget 2015. Såpan handlade om 16 ”lärlingar” som sökte jobb hos Trump som sedan lät dem pröva på olika uppdrag i hans företag. När man började spela in upptäckte man att det som skapade mest effekt på TV-tittarna var när Trump avslutade med att ta farväl av de lärlingar som misslyckats med orden ”you’re fired” (du är avskedad). Haberman skriver att Trumps under hela sin karriär använt samma grepp: motattack, den snabba lögnen, att skylla på någon annan, att distrahera, äkta eller spelad ilska, hans obeslutsamhet som döljs av häftiga utfall, att låta medarbetarna alltid vara i konflikt med varandra. Han förmåga att snabbt hitta rätt grepp är en del av förklaringen till hans framgång. Dit hör också att han aldrig haft en långsiktig plan som skulle komplicera de snabba greppen; likaså att han aldrig skäms. Han har alltid skapat sina egna regler; vare sig i företagande eller politik finns det regelverk som han måste respektera. Jag har alltid tyckt att en replik från Trumps primärvalskampanj i Iowa är den bästa sammanfattningen av hans grundfilosofi: ”Jag kan stå mitt på Fifth Avenue (i New York) skjuta ner någon utan att förlora en enda väljare”. Det råder inget tvivel om att Haberman inte vill se Trump i Vita huset igen. Det gör att boken trots sina många sidor knappast nämner något som kan framstå som positivt. Det gäller exempelvis Trumps mycket framgångsrika satsning på det som kallades Operation Warp Speed, satsningen på den privata läkemedelsindustrin för att snabbt få fram ett vaccin mot Covid. Trump tecknas i boken i huvudsak som en förlorare men i valet 2020 fick han dock elva miljoner fler väljare än 2016. Hur det blir om han ställer upp i presidentvalet 2024 är en fråga som kan göra att många läser Habermans bok. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Får vi historiens slut till slut? (SvD papper 30 okt)

Får vi historiens slut till slut? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Hotas demokratiernas framtid av auktoritära, anti-demokratiska stormakter som Ryssland och Kina? Både Vladimir Putins krig mot Ukraina och den kommunistiske envåldshärskaren Xi Jinpings regim kan ses som uttryck för raka motsatsen, nämligen att auktoritära stater tycks underminera sig själva. Därför gäller det att nu återvända till den tanke som den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama blivit världsberömd för att ha förutspått: att den liberala demokratin är ”historiens slut”. Fukuyama återvänder till det perspektivet i en ny essä i The Atlantic. Han återknyter till sin berömda essä från 1989, som sedan kom att utvecklas vidare i boken ”The end of history and the last man” (1992). Många har ifrågasatt Fukuyama och pekat på det faktum att Kina trots ekonomisk dynamik inte valt en demokratisk väg. Kinas ekonomiska tillväxt från 1980-talet, som skett utan en demokratisk utveckling, har setts som tecken på att Fukuyama haft fel. Men det auktoritära Kina styrdes under perioden från Deng Xiaopings reformer 1978 till Xi Jinpings makttillträde 2013 av en institutionaliserad ordning. De makthavande hade regler att följa och kunde inte agera helt maktfullkomligt. Partihierarkin behövde underkasta sig obligatorisk pensionsålder, strikta meritokratiska krav för karriär och en tioårsgräns för de högsta ledarnas mandatperioder. Deng Xiaoping hade skapat dessa kollektiva regler för att undvika den totala dominans och galenskap som rådde under Mao. Under Xi har detta försvunnit och rader av fundamentala misstag har drabbat ekonomin – främst ingripanden mot begåvade entreprenörer som skapat företag som Alibaba och Tencent. Covidpolitikens mycket omfattande nedstängningar har i hög grad skadat Kina. De utländska investerare som tidigare satsat på Kina flyr nu. Singapore har i dag ersatt Shanghai och Hong Kong för företagsetableringar. Ett annat perspektiv, lika viktigt men inte lika synligt utanför Kina, är den kinesiska ungdomens bristande framtidsutsikter. De unga kinesernas pessimism visar att Kina håller på att försvagas. Ungdomsarbetslösheten är hög och den generation som borde skapa morgondagens ekonomi präglas nu av tang ping, som betyder att man lägger sig platt och struntar i jobb och karriär. Det har skrivits en hel del om denna nya attityd som också kallassang (sörjande). Föreställningen att auktoritära stater skulle utgöra ”historiens slut” undergrävs således av verkligheten. Är då allt frid och fröjd i den demokratiska världen? Nej, vilket också Fukuyama belyser, genom att främst peka på hemlandet USA. Han oroas av vad som kan hända i amerikansk politik efter mellanårsvalen den 8 november och i presidentvalet 2024. Han lyfter fram Ukraina och dess regering som en starkt positiv illustration av demokratisk styrka, liksom engagemanget för Ukraina inom EU. USA:s insatser för Ukraina är givetvis också högst betydelsefulla, men kan också tolkas som en insats främst ämnad som valuta i det kommande valet. Francis Fukuyama manar till omvärldens stöd för ukrainarna, som han menar förstår det sanna värdet av frihet. De utkämpar nu en stor strid även för vår räkning; en strid som vi alla behöver ansluta oss till.

”Begreppet ’Storbritannien’ håller på att förlora sin betydelse” (TN.SE)

Publicerad: 24 okt 2022, 10:27 ”Begreppet ’Storbritannien’ håller på att förlora sin betydelse” Storbritannien behöver uppdatera sin självbild. Det menar Janerik Larsson som skriver om turbulensen efter brexit och det politiska ledarskapet i landet. Välkommen till Britaly! Det är rubriken på en ledare i veckans nummer av The Economist. Italien och Storbritannien är två länder i Europa som Liz Truss och Kwasi Kwarteng för tio år sedan skrev om i essäsamlingen ”Britannia Unchained”. De båda länderna hade då följande gemensamt: alltför stor och ineffektiv offentlig sektor, låg tillväxt och usel produktivitet. Tio år senare är läget än sämre i båda länderna. Trots Torypartiets massiva valseger i december 2019 lyckades inte Boris Johnson skapa trovärdighet för regeringspolitiken. Economist konstaterar att en del av Italiens problem sammanhänger med EU-medlemskapet medan det brittiska problemet delvis beror på att landet lämnat EU. Efter folkomröstningen om brexit 2016 har de konservativa brittiska regeringarna, skriver Economist, jagat drömmen om en stärkt nationell suveränitet. Men i stället har man förlorat kontrollen till finansmarknaderna. Trots Torypartiets massiva valseger i december 2019 lyckades inte Boris Johnson skapa trovärdighet för regeringspolitiken. Han kallades i stället ”Borisconi”. Silvio Berlusconi fick avgå som Italiens premiärminister redan 2011. I den brittiska debatten höjs nu många röster för nyval. Men, som Economist påpekar, har många nyval åtminstone ännu inte löst Italiens mycket stora problem. James Kirkup som leder tankesmedjan Social Market Foundation skriver i en krönika i The Times att Torypartiet, som med största sannolikhet förlorar nästa val, kommer att behöva reda ut vad det innebär att ha lämnat ha lämnat ett av världens största ekonomiska block. Relationen till EU kommer att plåga Storbritannien för överskådlig tid. Labourpartiet vågar inte röra vid EU-medlemskapet eftersom det Kirkup kallar ”flagginslagna fantasier om skrävlande självständighet” nu är en viktig del av den brittiska identiteten. Inget av de stora partierna kommer att våga röra vid frågan. Skulle en brittisk ansökan om EU-medlemskap leda till återinträde i EU? Knappast. Skottland tycks vara på väg att bryta sig loss från Storbritannien och siktar förmodligen på att som självständig nation bli EU-medlem. Det är säkert ganska komplicerat. En trovärdig, alternativ regeringspolitik skymtas ännu inte vid horisonten eftersom det är grundläggande, nationalistiska vanföreställningar som först måste hanteras. Nordirland tycks vara på väg att med tiden förenas med EU-landet Irland. Själva begreppet ”Storbritannien” håller på att förlora sin tidigare betydelse. Den som vill studera vad EU-utträdet betytt för Storbritannien kan studera en faktasamling som publiceras av Yorkshire Bylines, en vänsterinriktad nättidning. Den utgår från ett uttalande av den första Brexit-ministern David Davis som när han tillträdde efter folkomröstningen 2016: ”det kommer inte att finnas någon nackdel med Brexit men däremot avsevärda fördelar”. Faktasamlingen redovisar 785 nackdelar och 22 fördelar. Snart kommer det finnas en ny premiärminister på 10 Downing Street. Det är mycket lite som tyder på att vederbörande, oavsett vem det är, kommer förbättra situationen för regeringspartiet. Nyval måste hållas senast i januari 2025. Men en trovärdig, alternativ regeringspolitik skymtas ännu inte vid horisonten eftersom det är grundläggande, nationalistiska vanföreställningar som först måste hanteras. Precis som i Italien. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Ingen i Norge gillar regeringen (SvD papperstidningen 23 okt)

Ingen i Norge gillar regeringen Den norska minoritetsregering som tillträdde för ett år sedan rasar i opinionsmätningarna. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Varför är det ingen som gillar den norska regeringen? Det är en lätt tillspetsad formulering byggd på det faktum att den norska minoritetsregering som tillträdde för ett år sedan rasar i opinionsmätningarna. Statsminister Jonas Gahr Støres socialdemokratiska parti och finansminister Trygve Slagsvold Vedums parti, Senterpartiet, har på ett år förlorat stödet från nästan 400 000 väljare enligt en analys som Aftenposten gjort. Det är lokalval i Norge om mindre än ett år. Nästa år kan därför bli riktigt turbulent i norsk politik. Arbeiderpartiet, som är det större partiet, har förlorat 175 000 väljare, medan det mindre regeringspartiet förlorat 215 000 väljare. Den tidigare statsministern Erna Solbergs Høyre styrde Norge i åtta år genom att skickligt hantera de tre mindre borgerliga partierna (Kristelig folkeparti, Venstre och Fremskrittspartiet). Enlig Aftenpostens analys av opinionsmätningarna skulle 75 000 av de socialdemokratiska väljarna och 50 000 av Senterpartiets väljare i dag gå till Solbergs parti. Intressant, också från ett svenskt perspektiv, är att Senterpartiet förlorar många väljare till Fremskrittspartiet. Arbeiderpartiet förlorar också 50 000 väljare till de båda vänsterpartierna Rødt och Sosialistisk Venstre (SV). Kunde den borgerliga regering som väljarna sade tack och adjö till för drygt ett år sedan ha fört en politik som väljarna varit mindre missnöjda med? Om det perspektivet skrev jag i augusti i år då striden om norsk energipolitik rasade. Inom Senterpartiet finns stark efterfrågan på energinationalism. Det norska populistpartiet Fremskrittspartiet är under sin nya ledare Sylvi Listhaug inne på en sådan protektionistisk linje. Aftenpostens politiske redaktör Kjetil B Alstadheim avfärdade i augusti energinationalismen som väg framåt, och menade att en regering ledd av Solberg skulle fört samma energipolitik. Oavsett det inrikespolitiska rabalder som råder kring norsk energipolitik, så fortsätter miljarderna att strömma in i den norska statskassan till följd av pris¬ökningarna på olja och gas. Norge är ett av världens rikaste länder och Oljefonden kommer bara att växa framöver. Alstadheim skrev nyligen också om när statsminister Støre var på EU:s europeiska toppmöte i Prag. Där framstod Jonas Gahr Støre som Europas svar på Alexander Lukas, Kalle Ankas ständigt lyckosamma kusin. I Prag enades Støre med EU-kommissionens Ursula von der Leyen om att energipriserna bör reduceras betydligt. Sådana vackra ord kostar inte så mycket just nu hemma i Norge, när väljarna ändå är missnöjda. I Stortinget sade finansminister Vedum att det är dags att lägga en extraskatt på energiföretagen som gör stora vinster. Alstadheim påpekar i Aftenposten att Norge för de europeiska grannländerna ter sig som motsvarigheten till de energiföretag Vedum vill beskatta. Det är, skriver han, viktigt för Norge att upplevas som en nära partner och inte som en profitör. Under tiden köper Oljefonden värdepapper billigt på en finansmarknad som stadigt går neråt.

Så föll landsortpressen (Smedjan 17 okt)

Så föll landsortpressen På några få år ritades den svenska tidningskartan om. Tidigare framgångsrika landsortstidningar har förvandlats till krisföretag som kämpar för sin överlevnad. Janerik Larsson har läst en nyutkommen bok om hur krisen till betydande del handlar om hur tidningar som haft en monopolställning inte haft några drivkrafter att förändras. JANERIK LARSSON 17 OKTOBER 2022 Sedan millennieskiftet har tre fjärdedelar av landets dagstidningar bytt ägare, många av dem har sålts flera gånger. Idag finns det tre ägargrupper som står bakom alla dagstidningar i Sverige utom en – Haparandabladet. Bonnier/Gota med norska Amedia som partner är överlägset störst. För några decennier sedan varnade främst vänsterpolitiker som Marita Ulvskog för faran med att Bonnier skulle få en alltför dominerande roll. Det är dock inte ett perspektiv som varit aktuellt under den förändring av dagspressmarknaden som ägt rum, framför allt under det slutet av 2010-talet. Om denna stora förändringsprocess har Anders Malmsten, utåt mest känd för lanseringen av Dagens Medicin som han fick Stora Journalistpriset för, skrivit den nyutkomna boken Press Stopp: landsortspressen regerade i 100 år men havererade på 7 år – vad var det egentligen som hände (Ekerlids). Foto: Ekerlids Förlag Det är en viktig bok, och därtill spännande läsning eftersom dess ämne ofta förknippas med demokratins och samhällsdebattens utveckling. Malmsten skriver i huvudsak om perioden efter 2010, men han gör flera kommentarer som har en övergripande principiell betydelse. När jag började som journalist på Kvällsposten 1965 kom jag till en intressant arbetsplats som i hög grad skilde sig från det då nya tidningshusets andra tidning, Sydsvenskan. Kvällsposten hade liksom de båda andra kvällstidningarna, Expressen och Aftonbladet, tagit fart vid denna tid då medborgarna fått påtagligt ökad köpkraft. Det var två olika kulturer. Den fina, prenumererade morgontidningen ansträngde sig för att inte vara kommersiell. Kvällsposten däremot skulle sälja sin tidning varje dag, vilket gjorde att dialogen mellan marknadsavdelning, annonsförsäljare och redaktion var påtaglig. Jag övergick 1970 till Sydsvenskan, och när presstödet infördes märkte jag hur samtalen med journalistkollegor jag mötte under valrörelser och i andra sammanhang snabbt kom att fokusera på presstödets effekter, på vilka beslut som tidningsägare tog och planerade. Marknaden blev ännu mer avlägsen. Statligt tidningsstöd, inkompetent tidningsägande och arvsskatten undergrävde dagspressen En annan faktor som jag hörde allt mera om var hur tidningsägare på grund av arvsskattereglerna bildade stiftelser. Malmsten påpekar hur Socialdemokraterna vände uppochner på all affärsmässig logik genom att organisera sina tidningar så att utgivningsområden sammanföll med gränser för partidistrikt. Annonsörernas intresse för sådana geografiskt konstgjorda marknadssegment var, som Malmsten skriver, noll och intet. Statligt tidningsstöd, inkompetent tidningsägande och arvsskatten är viktiga förklaringar till varför dagspressen undergrävdes. 1960- och 1970-talens pressutredningar ägnade inte mycket tid åt att analysera varför många tidningar gick bra. Utredningarna fokuserade istället på det faktum att prenumererade andratidningar gick dåligt. Malmsten pekar på att pressutredningarna inte resonerade om varför en relativt nystartad tidning som Expressen är så slående framgångsrik under dessa år. Han kunde också pekat på Kvällsposten. Presstödet har i bästa fall konserverat en befintlig struktur. Min bild är att presstödet förhindrat nyskapande och lagt en våt filt över dagspressen. Konstruktionen gav inga incitament för nytänkande och utvecklingen av produktionsmetoder gick följaktligen mycket sakta. Jag arbetade under 1990-talets andra halva på Kinnevik och såg på nära håll hur nytänkande och innovationer som Metro förändrade den av presstöd konserverade dagspressen. Mina gamla vänner från dagspressen talade först med förakt om Metro. Det dröjde några år innan perspektivet skiftade rejält Mina gamla vänner från dagspressen talade först med illa dolt förakt om Metro. Det dröjde några år innan perspektivet skiftade rejält. Malmsten noterar att svenska Metros ägare tjänade 1,4 miljarder på tidningen under de första 20 åren. Malmsten granskar även skälen till att Stampen och Mittmedia går under medan Bonnier överlever och Schibsted står som vinnare. Förklaringen är teknikutveckling, tajming och tur samt i tredje hand bristfälligt genomförande. Den del av boken som berättar om denna omvandling under åren 2012 – 2019 är en viktig historieskrivning som justerar de ofta lättvindiga förklaringar som spridits främst i branschmedierna. Malmsten är skeptisk till att ge skattepengar till medieföretag. Han illustrerar med Skånska Dagbladet som under 00-talet fick 634 miljoner i presstöd. Under 10-talet var summan 368 miljoner och under början av 2020-talet drygt 20 miljoner per år eller drygt 1 000 kronor per prenumerant. Tidningen ägs nu av Bonnier. Mer presstöd skadar och förhindrar utvecklingen Hur ser framtiden ut för svensk dagspress? Jag är övertygad om att mer presstöd i huvudsak skadar och förhindrar det jag saknat sedan 1970-talet nämligen förändringar så att fler läsare är beredda att betala mer för tidningen i framtiden. Dagspressens historia, skriver Malmsten, handlar i hög grad om att tidningar som haft en monopolställning inte haft någon drivkraft att förändras. Presstödet som infördes på 1970-talet innebar dessvärre att även de svagare tidningarna som verkligen behövde utvecklas i stället lutade sig tillbaka och räknade med att staten fyllde på kontot varje månad. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

"Landet annorlunda" Axess nr 7 2022

”Landet annorlunda” Janerik Larsson TEMA 20227 Den råa retoriken och debatten i amerikansk politik chockar många européer. Men den är en del av landets historia. Redaktionens frågor: 1. Polariserig och låsningar är inga nyheter i amerikansk politik, men nu tycks det ha fördjupats och fixerats. Vad beror det på och vad skulle kunna få dem att börja släppa? 2. Det hävdas allt oftare att motsättningarna blivit så stora att den nationella sammanhållningen riskerar att bryta samman. Vad anser du? Vad skulle detta egentligen innebära? 3.Amerikansk politik sägs röra sig i ganska regelbundna ideologiska cykler. I vilken riktning rör den sig nu? 4. Alla försök att luckra upp tvåpartisystemet har misslyckats. Vore det önskvärt om så skedde och hur skulle i så fall vägen dit kunna se ut? 5. Amerikansk demokrati har burits upp av det civila samhällets oberoende och otaliga sammanslutningar. Vilken roll spelar de idag? 1 ”I could stand in the middle of Fifth Avenue and shoot somebody, and I wouldn’t lose any voters, OK?” Trump remarked at a campaign stop at Dordt College in Sioux Center, Iowa. ”It’s, like, incredible.” I januari 2016 – nästan 11 månader före presidentvalet – konstaterade Donald Trump att han hade en närmast magisk makt över sina väljare. Han skulle kunna göra vad som helst – även skjuta ner en människa på Fifth Avenue i New York – utan att förlora väljare. Vad som hände därefter är mera komplicerat. Hillary Clinton fick 2016 ett par miljoner fler röster än Trump men det amerikanska valsystemet gav honom majoriteten i elektorskollegiet. Ganska få röster i några delstater gjorde honom till president. Det mest intressanta med Trump som politiker då och idag är att hans politiska agenda är mycket tunn. Hans i grunden enda agenda är Donald Trump och att vinna. Det finns en spridd föreställning att Donald Trump är unik i det avseendet. Jag menar att amerikansk politik haft ganska många föregångare till honom: män för vilka den personliga viljan att vinna varit det helt centrala. Är amerikansk politik unik i detta avseende? Det amerikanska politiska systemet medger mycket större öppningar för maktmänniskor än Europas demokratier. I USA är det kriget mellan två partier med under tiden högst varierande politiskt sakinnehåll som gäller. Politik är på det sättet en genuin amerikansk sport där seger är det centrala. Det finns inget som pekar på att detta mönster i amerikansk politik kommer att förändras. Det som gällde för Andrew Jackson och Donald Trump kommer i huvudsak att återkomma framöver om än i olika former beroende på läget i världen och främst i den amerikanska ekonomin. Andrew Jackson – USA:s sjunde president 1829–1837 var Demokratiska partiets fader. Svaret på frågan är alltså att en sådan förändring tycks högst osannolik. 2 Jag är övertygad om att den ängslighet som finns i viss mån i USA och sannolikt i högre grad i Europa i grunden är obefogad. Det mera intressanta perspektivet är den bedömning som görs i Peking och som gjordes i Moskva före Ukrainakriget. Det Europa som sedan andra världskrigets slut upplevt de amerikanska säkerhetsgarantierna som trygghetens yttersta bas ställer dock med viss rätt denna fråga. I USA vet man av historisk erfarenhet att amerikansk politik kan svänga radikalt. USA:s roll i 1900-talets båda världskrig och USA:s krig efter 1945 grundas i en passionerad amerikansk nationalism som är ett återkommande tema i landets historia. Den finns kvar bortom de strider som pågått och pågår. Ett sätt att förklara hur bestående detta är handlar om perspektivet. Ser man USA:s historia som en populistisk era – ömsom ”väns¬ter” ömsom ”höger” – tror jag man bättre förstår dess bestående element. 3 De cykler som beskrivs som pendlingen mellan liberalism och konservatism har kanske relevans i ett mycket långt historiskt perspektiv. Jag menar att den pendlingen i grunden handlar om maktspelet mellan ”laget som har makten i Washington” och det motståndarlag som inte sitter i Vita huset och i majoriteterna i kongressen. USA är i mina ögon ett i grunden nationalistiskt och historiskt sett ofta isolationistiskt land vars roll som världens ledande ekonomi och ledande militärmakt må brottas med sina inbyggda spänningar. De kommer troligen inte att försvinna utan endast med tiden ta sig varierande uttryck. 4 Det har funnits ständiga försök att bryta upp tvåpartisystemet men detta är så fast förankrat i det amerikanska samhällets maktstrukturer att någon förändring ter sig högst osannolik. Donald Trump är en god illustration. Han var demokrat innan han blev republikan och däremellan gjorde han 2000 ett försök att nå makten genom ett tredje parti (Reform Party)och på sin sista dag i Vita huset hotade han Republikanska partiet med att 2024 gå fram med ett eget parti. Att Trump skulle gå fram 2024 med ett eget parti är idag sannolikt ett verksamt hot mot Republikanska partiet och de politiker som menar att Trump är förbrukad. Han själv delar inte den åsikten. Han är fortfarande mannen på Fifth Avenue som kan skjuta ner vem som helst utan påföjd. 5 De båda partierna utgörs just av dessa otaliga sammanslutningar. Föreställningen att det finns ”politiska partier” i USA bygger på en bild av USA som bortser från de grundläggande skillnaderna mellan Europa, där partierna oftast har en idébas, och USA, där det politiska innehållet är sekundärt. Det som kännetecknar denna mångfald av amerikanska grupperingar är att de bygger på sina egna, ofta egensinniga agendor precis som USA otaliga kyrkor. Här finns ingen statskyrka! Donald Trumps framgångsrika, publikdragande stormöten är inte unika i amerikansk historia. Det viktiga är att inse att de mest liknar de evangeliska jättekyrkornas gudstjänster. Den överdrivna retoriken, den entusiastiska publiken för vilka inget tvivel finns om predikantens budskap, det råa föraktet för motkandidaten liknar något som funnits under en stor del av USA:s korta historia. En förklaring är rasismen – riktad främst mot svarta och judar – som varit och är central i det amerikanska samhället. Oförmågan att bygga någon sorts välfungerande ”välfärdsstat” hör också hit – då blir stödet från andra gemenskaper än staten centralt. Vänsterpopulism (”Occupy Wall Street”) och högerpopulism (”Tea Party”) har samma grund. Den starka religiösa traditionen i USA glöms också ofta bort när man ser på USA med europeiska ögon. Centralt i detta sammanhang är framgångsteologin som spelat och spelar så stor roll i amerikanskt kyrkoliv. Att nya varianter av närmast religiöst undergångstänkande på senare tid spritts från USA är föga förvånande.

Dålig politik har ofta brett stöd (SvD söndag 16 okt)

Dålig politik har ofta brett stöd Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det brittiska utträdet ur EU anfört av Boris Johnson har gjort att intresset för brittisk politik avtagit i resten av världen. Det krävdes att den nye premiärministern Liz Truss och hennes finansminister Kwasi Kwarteng nästan raserade statsfinanserna för att omvärlden skulle notera att Boris Johnson fått en efterträdare. Nyhetsbrevet Engelsberg Ideas har publicerat ett ironiskt förslag på hur man ska återskapa den europeiska enighet som gick förlorad med brexit. Det är Brendan Simms som föreslår att den brittiske kungen Charles III utses till Europas kejsare, förslagsvis kallad Charles VIII. Simms är historieprofessor på Cambridgeuniversitetet, specialiserad på europeiska internationella relationer. När den brittiske premiärministern David Cameron utlyste folkomröstningen 2016 om det brittiska EU-medlemskapet, startade en kris som många britter trodde skulle ta slut i och med valet i december 2019. Brittiska torypartiets valstrateger hade några månader tidigare arrangerat fokusgrupper för att få fram en effektiv kampanjslogan. I staden Bury i norra England hade man då, berättade Financial Times, snappat upp att ”Get Brexit done” var något som väckte entusiasm. Budskapet var givetvis en vanföreställning, men är tidernas mest framgångsrika brittiska valslogan. Den brittiska ”frigörelsen” från EU byggde på en rad förhoppningar om hur välståndet skulle skapas bara man slapp EU. Somliga trodde att allt omedelbart skulle bli bra. Men Truss och Kwarteng förklarade att man behöver ta nya, radikala grepp för att skapa tillväxt. De höll på att skapa en global finanskris om inte Bank of England ingripit. Den brittiska ekonomin gick dåligt före Brexit och det har gått sämre efter. Truss menade nu att det behövdes en radikal nystart för att få fart på företagsamhet och produktivitet. Truss utmanade därmed den allians av förändringsmotståndare som utgörs av en högst betydande del av befolkningen. The Times-kolumnisten Matthew Parris gjorde sig omgående till talesman för den anti-tillväxtkoalition som Truss ville besegra: ”Vi finns överallt!” utropade han. Vassa krönikören Charlotte Ivers räknar i Sunday Times upp medlemmarna i anti-tillväxt­koalitionen som Truss håller för ansvariga för landets ekonomiska elände. Koalitionen leds av miljöaktivisten David Attenborough, men där finns också hela engelska folket som hör till ”världens främsta slöfockar” enligt antologin ”Britannica Unchained” med Truss som medförfattare. Och Andrew Marr, tidigare BBC:s främste politiske intervjuare, skriver i New Statesman att den tillväxtbefrämjande politik Truss förespråkar skulle leda till ojämlikhet, och han hoppas därför på en labourregering. Föreställningen att ett samhälle kan utvecklas utan förändring är givetvis en illusion. Men den tron lever starkt i det brittiska samhället. Truss och Kwarteng hade rätt när de formulerade sin diagnos, men nu har Truss gett Kwarteng sparken. Kanske skulle en brittisk kejsare för hela Europa lösa de bekymmer Liz Truss har kvar?

Rorsman Xi är på väg att sänka Kina (SvD 9 okt)

Rorsman Xi är på väg att sänka Kina Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Nästa söndag inleds det kinesiska kommunistpartiets 20:e kongress. Sedan den förra kongressen för fem år sedan har den internationella bilden av Kina förändrats dramatiskt. Det ryska överfallet på Ukraina har förstärkt misstänksamheten mot Kina. Kan man samarbeta med en regim som markerar samhörighet med den ryska? Förra året utkom den brittiske politikern Oliver Letwins bok ”China vs America: A warning” (Biteback Publishing) som skisserade en väg till samförstånd och samarbete mellan världens båda största ekonomier. Det perspektivet ter sig i dag föga aktuellt. Det kinesiska hotet mot Taiwan är en bidragande orsak. President Joe Biden har kraftigt markerat USA:s engagemang för Taiwans frihet. På det ekonomiska toppmötet i Davos 2017 framträdde den kinesiska ledaren Xi Jinping något överraskande som talesman för globalisering och den liberala ekonomiska ordningen. På partikongressen 2018 var hans budskap att det nu är tid för Kina att inta en central roll i världspolitiken. I dag har Xi Jinping vänt landets internationella relationer ryggen. Shanghai och Hongkong är på grund av regimens hantering av pandemin på väg att förlora sin ställning som ledande globala affärscentrum. De internationella företagen flyr till Singapore. Det frihandelshat som drevs av Donald Trump under dennes tid i Vita huset har snarast förstärkts. Varken republikaner eller demokrater pläderar i dag för ökad frihandel. Särskilt på högersidan är den isolationistiska argumentationen mycket hätsk. Vid sidan om denna polariserade amerikanska debatt med starkt Kinafokus pågår det en intressant, delvis akademisk diskussion som väcker ett växande intresse när allt fler ser svagheterna i det kinesiska kommunistpartiets maktbygge. Det handlar inte minst om grundläggande demografiska data som pekar mot att Kinas befolkning åldras och börjar minska. Financial Times har lyft perspektivet i en intressant analys av Eleanor Olcott (3/10). I den pekar man på de höga kostnaderna i Kina för boende och utbildning. Ett kinesiskt barn har när det genomgått sin utbildning kostat sju gånger mer än BNP per capita. Det ska jämföras med motsvarande siffra för USA: fyra gånger BNP per capita. Trots att ettbarnspolitiken officiellt har avskaffats i Kina är det fortsatt ett barn per familj som gäller. Det mest intressanta perspektivet på Kinas svaghet finns i historikern Frank Dikötters nya bok ”China after Mao” (Bloomsbury). Kinaexperten Jonathan Fenby skriver i sin Financial Times-recension av boken att det kinesiska kommunistpartiets viktigaste mål är att bevaka sin makt, och att det inte går att kombinera med de politiska reformer som behövs för att bygga tillväxt och välstånd. I stället har regimen under Xi Jinping gått hårt åt den framgångsrika delen av ekonomin som drivs av privata entreprenörer. Kina är, skriver Dikötter, som ett stort tankfartyg som ser imponerande ut på avstånd när kaptenen och hans närmaste män stolt står på bryggan. Men nere under däck kämpar sjömännen desperat för att hålla fartyget flytande genom att pumpa ut vattnet som tränger in i skrovet. På partikongressen kommer vi bara att få se kaptenen.

I Danmark har S medvind (2 okt)

I Danmark har S medvind Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se För 20 år sedan var svenska politiker flitigt sysselsatta med att fördöma den borgerliga danska regeringen. Aftonbladet rapporterade i maj 2002 att ordföranden i Socialistisk Folkeparti, Holger Nielsen, varnade för att Danmark skulle få rykte om sig att vara ett självtillräckligt och främlings¬fientligt land. Hans parti ansåg att den svenska integrationsministern Mona Sahlin hade rätt i sin kritik av den danska invandringspolitiken och Nielsen uppmanade henne att fortsätta kritisera. Även borgerliga svenska politiker kritiserade då gärna den danska borgerliga regeringen för att den bedrev en politik med stöd av Danskt folkeparti. Men en politisk vilde, tidigare moderata och invandringskritiska riksdagsledamoten Sten Andersson, uttryckte 2001 i en interpellation till stats¬rådet Mona Sahlin att om Sverige, som hon hävdade, lyckats med sin asyl- och flyktingpolitik, ”är det då inte dags att regeringen med stöd av samtliga riksdagspartier att exportera alla lyckade erfarenheter till Danmark och även till alla regeringar i övriga EU? Erfarenheter från Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö, Bergsjön i Göteborg, Navestad i Norrköping m. fl. exempel borde kunna exporteras." Det danska socialdemokratiska partiets valseger 2019 då Dansk Folkeparti-väljarna istället valde S, ledde till att det ett kort ögonblick fanns nya röster inom svensk socialdemokrati. Region Stockholms oppositions¬regionråd Aida Hadzialic talade då om att ”S har anledning att blicka mot Danmark”. Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden sade att de danska socialdemokraterna satt ner foten ”och visat vilka partiet är till för. De har orkat ta debatten om varför man finns till. Jo, för att förbättra villkoren för arbetare och löntagare.” Men svensk socialdemokrati har tydligen ingen strateg som Mette Frederiksen. Inom kort lär det bli val igen till folketinget. Krisen kring gasläckan i Östersjön kan påverka tidpunkten för nyvalet som ska äga rum senast nästa sommar. Statsminister Mette Fredriksen hoppas att hennes enpartiregering ska bli omvald. Hon tänker inte låta något högerparti stjäla debatten om varför man finns till. Det blir säkert besvärligare nu än förra gången, men i uppspelet till valkampanjen finns idéer som kanske kommer att spela en roll för valresultatet. Ett av de senaste utspelen handlar om att avbyråkratisera de danska kommunerna. I dag är det på tok för många byråkrater som ägnar sig åt att registrera och dokumentera i stället för att hjälpa medborgarna. Fokus på välfärdens kärna är ett annat av budskapen i S-kampanjen ”Danmark kan mera”. De två stora borgerliga partierna, Venstre och Konservative, omges nu av en växande grupp högerkonservativa småpartier som kan spela en avgörande roll om det blir dags att diskutera regeringsbildning. Och SD:s systerparti Danskt folkeparti kämpar för att stanna kvar i folketinget. De borgerliga har det inte lätt. Venstre har inte längre den självklara ledartröjan och plågas av inre slitningar. Den konservative partiledaren uppmärksammas mest för sina äktenskapliga problem. Frågan är om de de borgerligas sakfrågor alls kommer att synas när valdagen satts ut av statsministern. Fast det förutsätter förstås att man ens har några.

Det kan Biden lära av Trump (SvD papperstidningen 25 sept)

Det kan Biden lära av Trump Samordning mellan det offentliga och privata aktörer under pandemin var rätt. Janerik Larsson Publicerad 16:35 Borde Joe Biden ha lärt sig något av det Donald Trumps regering uträttade? Det kanske låter som en något förvånande fråga, men den ställdes ändå nyligen i en lång artikel i New York Times. Ämnet var att dagens amerikanska regeringsapparat saknar djärva satsningar på innovationer. Den som ställde frågan, kolumnisten Ezra Klein, kan verkligen inte beskrivas som tillhörande den amerikanska högern. Joe Bidens politik har varit fokuserad på fördelningspolitik. Ezra Klein lyfte fram ett annat perspektiv genom att peka på presidentbeslutet att utse dr Renee Wegrzyn till chef för ett nyinrättat regeringsorgan med det långa och krångliga namnet Advanced Research Projects Agency – Health, ARPA-H. Bakom beslutet döljer sig DARPA, som är det amerikanska försvarets forskningsinstitut. Det spelade en nyckelroll för skapandet av internet, systemet för satellitnavigering (GPS), drönare och mRNA vaccin. Renee Wegrzyn arbetade tidigare på DARPA och Klein beskriver DARPA som regeringsorganet som satsar stort och riskfyllt. USA har en stor byråkrati som arbetar med alla sorters hälsofrågor (NIH, det nationella hälsoinstitutet) men Klein påpekar att inte minst covidpandemin lärde USA att såväl NIH som de andra organ som svarar för arbete inom denna sektor misslyckades grovt under pandemin. Vad lyckades? Jo, det är här Donald Trump kommer in. Trumpadministrationens Operation Warp Speed såg till att vaccin mot covid snabbt fick mycket stor spridning i landet. Operation Warp Speed verkade i mindre än 300 dagar med start i maj 2020 då det stod klart att det behövdes ett fristående projekt för att samordna privata insatser inom läkemedelsindustrin med offentliga organ. En bok om operationen utkom härom månaden. Varför lyfter Biden inte fram Trumps framgång när han nu satsar nytt inom hälsosektorn? Klein har ställt frågan till Bidens medarbetare i Vita huset och inte fått några svar. Hur som helst är det nya regeringsorganet ARPA-H av för Klein obegripliga skäl organisatoriskt placerat inom ramen för jättebyråkratin NIH, som han beskriver som djupt präglat av inre konservatism. Ska man dra lärdomar från DARPA på hälsovårdsområdet ska man givetvis låta ARPA-H vara lika fristående som förebilden, skriver Klein. Poängen gäller sannolikt för många regeringar i västvärlden. Stora byråkratier som söker minimera risker skapar inte stora framsteg. Det är därför risktagande privata företag oftast levererar det som är verkligt nyskapande oavsett om det avser produkter eller tjänster. Risktagande driver viktiga förändringar. Klein hade också kunnat peka på Boris Johnsons djärva och framgångsrika satsning att ta fram covidvaccin som drevs av riskkapitalisten Kate Bingham. Joe Bidens regering har nu ett mellanårsval att se fram emot i november. Hur det avlöper är omöjligt att förutsäga. Men det är i en hel del väljares ögon förmodligen en fördel att Biden nu insett att fördelningspolitik inte löser alla problem, utan att det krävs nytänkande och nyskapande.

Giorgia Meloni kan ta över Italien (SvD 18 sept)

Giorgia Meloni kan ta över Italien Frågan om den blivande regeringschefens politiska bakgrund kan komma att överskugga frågan om Italiens djupa problem. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Efter parlamentsvalet nästa söndag kommer Italien sannolikt att få sin första kvinnliga regeringschef. Giorgia Meloni kallas ibland för nyfascist och är tveklöst en av Europas ledande populister. Hennes karriär började i organisationen MSI som grundats efter andra världskriget av Mussolini-lojalister. I dag är hon ordförande för den grupp inom EU där Sverigedemokraterna är medlem tillsammans med bland andra polska Lag och Rättvisa och spanska Vox. Om Meloni blir regeringschef kommer regeringen förutom hennes eget parti, Fratelli d’Italia, att bestå av partiet Lega som leds av Matteo Salvini, känd för sitt hårda motstånd mot invandring, och Silivio Berlusonis Forza Italia. Den allians som skulle utgjort alternativet till denna högerallians bröt samman på grund av oenighet mellan de två partiledarna Enrico Letta (Demokratiska partiet, DP) och Carlo Calenda (Italia Viva). Melonis koalition har tonat ner anti-EU-retoriken avsevärt. Italien mottar mycket betydande stöd från EU efter pandemin. Ingen italiensk regering motsätter sig penningströmmen från Bryssel. Meloni markerar också en klart pro-västlig och Putin-kritisk utrikespolitik. Lucrezia Reichlin, tidigare forskningschef på den europeiska centralbanken och nu ekonomiprofessor på London Business School, skriver i en analys att den italienska populistiska högern knappast utgör något hot mot den liberala demokratin. Men europeisk politik kommer att förändras med en sådan regering i ett av de största EU-medlemsländerna. Reichlin lyfter fram en intervju med Meloni i vilken denne pekar på sin beundran för den konservative brittiske filosofen Roger Scruton. Hon menar som Scruton att en allt djupare europeisk integration inte är önskvärd eftersom den hotar sådant som nationalister vill bevara. I dagens läge är ett djupare samarbete till exempel på energiområdet ofrånkomligt om man ska undvika än större ekonomiska svårigheter än vi redan ser framför oss i Ukrainakrigets spår. Reichlin varnar för demonisering av konservativa och populistiska politiker som Meloni eftersom det europeiska projektet kräver konstruktiva, pragmatiska lösningar om det ska överleva och lyckas. I en värld som ständigt förändras är dock en statisk föreställning av den europeiska gemenskapen en väg till ekonomiska kriser som kan göda rasism och sociala konflikter. Andra röster i diskussionen om Italiens – och EU:s – framtid är än mer pessimistiska. Andrea Lorenzo Capussela, författare till ”The political economy of Italy’s decline”, skriver i Financial Times att nyvalet innebär att Italien än en gång kastar bort möjligheten till en seriös debatt om landets framtid. Italiens kris är också en del av Europas och EU:s kris, varför det centrala inte är 44-åriga Giorgina Melonis politiska bakgrund. Men den frågan kan ändå att komma att överskugga frågan om landets djupa institutionella problem. De riskerar att förbli olösta i frånvaron av en debatt som lyfter fram betydelsen av att Italien får en konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi – den riktigt viktiga framtidsdiskussionen.

Pandemipanik plågar i efterhand (SvD papper 4 sept)

Pandemipanik plågar i efterhand Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se En utländsk journalist som följer den svenska valrörelsen kanske ställer sig frågan hur det kommer sig att regeringens hantering av pandemin är helt frånvarande på agendan. I många länder är pandemin fortsatt ett hett debattämne. Detta gäller i hög grad såväl i USA som i Storbritannien. I USA råder det också i dag betydande politiska motsättningar i de frågor som pandemin väckte. Fokus är inte minst på effekterna av den långvariga nedstängningen av de offentligt styrda skolorna. USA har vid sidan av detta ett friskolesystem vars ansvariga inte kontrolleras vare sig av politiskt tillsatta skolstyrelser och av de starka lärarfacken. USA:s friskolor valde att hålla sina skolor öppna. Detta är aspekter som märks i den heta politiska strid som just nu pågår i USA:s delstater med anledning av val till det offentliga skolsystemets skolstyrelser. Covidhanteringen i USA blev redan i mars 2020 starkt polariserande. Demokraterna drev i de delar av landet där de hade makten igenom långtgående nedstängningar. Republikanerna var emot dessa eftersom man menade att effekterna skulle vara skadliga. Denna kamp resulterade redan förra året att delstaten Virginia helt överraskande valde en republikansk guvernör, Glenn Youngkin. Covidhanteringen i de offentliga skolorna kompletterades på den republikanska agendan av motstånd till vänsterns krav på wokepedagogik och starkt ökat föräldrainflytande. Dessa strider kan få effekter också i höstens mellanårsval till kongressen. I Storbritannien avgörs i morgon frågan om vem som ska efterträda Boris Johnson som det konservativa partiets ledare. Den tidigare finansministern Rishi Sunak, vars avgång ledde till att Johnson kastade in handduken, lär besegras av utrikesminister Liz Truss. The Spectators chefredaktör Fraser Nelson – känd för denna sidas läsare – har publicerat en mycket uppmärksammad intervju med Sunak som fokuserade på regeringens hantering av pandemin. Det blev under pandemin genom medieläckor känt att Sunak menat att de drakoniska nedstängningarna var omotiverade och att regeringen han satt i inte beaktade åtgärdernas långsiktiga, destruktiva effekter. Sunak, civilekonom från Stanforduniversitetet och med goda kontakter i finansvärlden, berättar i Nelsons intervju hur han ganska tidigt fick ta del av amerikanska analyser som pekade på de skadliga effekterna av den brittiska regeringen nedstängningar. Truss har stämt in i kritiken mot Johnson-regeringens drakoniska nedstängningar. Sunak menar atten grupp vetenskapsmän som inte beaktade åtgärdernas effekter fick ett orimligt stort och avgörande inflytande över regeringens beslut. Modellberäkningar om 500 000 dödsfall fick en närmast förlamande effekt på politiker och allmänhet. Det fördes därför nästan ingen offentlig debatt om konsekvenserna av panikåtgärderna, säger Sunak i intervjun. Hans viktigaste slutats är denna: Drabbas inte av panik ens i en kris, utan håll huvudet kallt och gör de avvägningar som är nödvändiga för att det långsiktiga resultatet blir det bästa.

Kriget om Norges energi (SvD 28 aug)

Kriget om Norges energi Den norska gasen har nu kommit i hetluften av utrikes- och säkerhetspolitiska orsaker. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vilken roll ska Norge spela för hanteringen av Europas energikris? Den frågan ska avhandlas på ett extraordinärt möte i det norska stortinget den 19 september. Energifrågan är minst lika politiskt het i Norge som i Sverige. Men i Sverige handlar det ytterst om en i hög grad självförvållad kris. Den norska minoritetsregeringen, som består av Arbeiderpartiet och Senterpartiet, står idag inför en helt annan utmaning än de svenska politikerna. Det handlar om frågan om export av olja, gas och el. Norge är ett av världens rikaste länder tack vare oljan och gasen som upptäcktes på 1960-talet. Den norska gasen har nu kommit i hetluften av utrikes- och säkerhetspolitiska orsaker. Financial Times har i en från norskt håll mycket uppmärksammad analys pekat på att det är dags att be Norge att sälja gas till EU till ett lägre pris än dagens marknadspris. Artikeln skisserar hur en lösning skulle kunna se ut. Skälet är givetvis Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Nato-landet Norge har ett starkt intresse av att bidra till en stabil ekonomi i Europa och därmed till ett stöd för Ukraina. I FT-artikeln heter det att det är av kritisk betydelse för Europa att inte falla i den fälla som utgörs av en resursnationalism som skulle stärka Vladimir Putins position. Inom Arbeiderpartiet råder fullt krig om landets elprisområden. I söder vill man ha lägre elpris och i norr avvisas det med motiveringen att stora, energislukande projekt ska komma dit under kommande år. Statsminister Jonas Gahr Støre är hårt klämd också vad gäller energiexporten; ”Jag vill inte vara statsminister i det Norge som stänger kraftexporten till Europa. Vi har stora intäkter som gas¬exportör och då kan vi inte stoppa elexporten till en kontinent i kris.” Norge har dock redan signalerat en del åtgärder som väckt stor oro i Norden. Inom det andra regeringspartiet, Senterpartiet, finns starka krav på energinationalism. Det norska populistpartiet Fremskrittspartiet är under sin nya ledare Sylvi Listhaug inne på samma linje och kallar statsministern oansvarig. Statsministerns uppgift är, säger hon, att säkerställa att landets befolkning och näringsliv åter får rimliga elpriser, inte att hjälpa europeiska länder som i åratal fört en oansvarig energipolitik. Den norska regeringen tillträdde efter valet i september 2021 och något nyval medges inte varför nästa val kommer först om tre år. De senaste opinionsundersökningarna är dock katastrofala för de båda regeringspartierna. Norska statliga NRK:s politiske kommentator Lars Nehru Sand konstaterar att Arbeiderpartiet idag för första gången befinner sig under 20 procent, regeringspartnern Senterpartiet på femprocentsnivån. Høyre, som ledde borgerliga koalitioner i åtta år fram till 2021, ligger på 30 procent. Men skulle en regering ledd av Høyre bedriva en annan energipolitik? På den frågan svarar Aftenpostens politiske redaktör Kjetill B Alstadheim kort och gott nej. Stortingets ordförande, Masud Gharahkhani från Arbeiderpartiet, lär få händerna fulla när han ska leda stortingets extraordinära möte den 19 september.

”Presidentval” är inget för Danmark (SvD papperstidningen 21 aug)

”Presidentval” är inget för Danmark Danska socialdemokrater är splittrade om partiets valstrategi. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Flera kommentatorer har beskrivit det svenska riksdagsvalet som ett ”presidentval” mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Snart är det även dags för val till det danska folketinget, och om man följer dansk press är det uppenbart att det där inte kommer att bli ett ”presidentval”. Det danska socialdemokratiska partiet har historiskt aldrig haft samma maktposition som det svenska, vilket gör att det inte går att bedriva en dansk ”statsministerkampanj”. Samtidigt pågår intressanta politiska förändringar både till höger och vänster. Just nu ser det ut som att Dansk folkeparti, som före valet 2019 var ett mäktigt oppositionsparti som styrde och ställde med den borgerliga regeringen, kanske inte klarar sig kvar i folketinget. Om man läser danska politiska kommentatorer är det spänningarna på vänsterkanten som framstår som mest intressanta. Kanske därför att debatten som förs nästan helt saknar svensk motsvarighet. Två prominenta danska samhällsdebattörer, som båda är fristående socialdemokrater, tecknar helt olika bilder av S-partiets förutsättningar i det folketingsval som lär komma i höst. I nyhetsmagasinet A4 skriverDavid Trads att den socialdemokratiska segertaktiken 2019 inte kommer att fungera 2022. 2019 satsade S-ledaren Mette Frederiksen på att stjäla Dansk folkepartis väljare, vilket hon också lyckades med. Stram invandringspolitik, förankring utanför storstäderna, en pensionsreform för utslitna arbetare, utbildningsmöjligheter för de som behövde yrkesutbildningar, med mera. Det ledde till att Danmark fick en socialdemokratisk minoritetsregering. Men faktum är att partiet bara fick 25,9 procent av rösterna, en nedgång med 0,4 procent¬enheter jämfört med 2015. David Trads polemik riktas mot Lars Olsen som i Politiken och i Jyllands-posten argumenterat för en fortsättning av den politik som ledde till valsegern. Enligt Olsen riskerar partiet stora problem om man inte fullföljer den framgångsrika kursen från 2019. Trads lyfter i stället fram bland annat stjärnskottet Laura Rosenvinge, 28 år, som är ordförande för S i Köpenhamn. Hon har i en artikel i Politiken drivit tesen att partiet skrämmer bort storstadsväljare med sin anti-storstad, anti-identitets och anti-woke-politik. Hon har också varnat för den invandringskritiska linjen. Trads drar slutsatsen att S måste ändra kurs. Nu ska politiken handla om LGBTQI+ (på svenska hbtqi), normkritik, etnicitet, anti-rasism och andra nya politiska agendor. Det intressanta är att det bakom den enhetliga partiprofileringen i en valrörelse kan döljas just sådana motsättningar, som nu blir tydliga i den danska debatten. Är det framtiden för svensk socialdemokrati man kan studera på andra sidan Öresund?

Striden om att utmana Trudeau (SvD papperstidningen 14 aug)

Striden om att utmana Trudeau Blir Pierre Poilievre Kanadas konservative partiledare kommer han att bli en utmaning för den woke-liberale Trudeau. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se ”Jag får frågan vilken konservativ partiledare jag skulle vilja se”, skriver den brittiske politiske krönikören Daniel Hannan i engelska Daily Telegraph. Han har svaret helt klart: ”Min kandidat är den mest begåvade parlamentsledamoten, en sakkunnig konservativ, en principfast anhängare av marknadsekonomin och en makalöst skicklig politisk debattör: Pierre Poilievre.” Hannan skriver alltså inte om den pågående striden om vem som ska bli det brittiska konservativa partiets ledare efter Boris Johnson. Den striden avgörs i början av nästa månad. Då avgörs också striden om vem som ska bli det kanadensiska konservativa partiets ledare och därmed sannolikt landets näste premiärminister. För de flesta som följer kanadensisk politik har den under lång tid nästan bara handlat om familjen Trudeau. Pierre Trudeau och hans son Justin Trudeau har haft en unik maktposition jämfört med andra västerländska demokratier.Fadern Pierre var det kanadensiska liberala partiets ledare från 1968 till 1984 och premiärminister 1968-1979 samt 1980-84. Sonen Justin har varit samma partis ledare sedan 2013 och premiärminister sedan 2015. I valet 2015 fick det liberala partiet majoritet i parlamentet. Den majoriteten försvann i valet 2019, men Justin Trudeau fortsatte som regeringschef för en minoritetsregering. I augusti 2021 utlyste Trudeau ett extraval som slutade med att han fick fortsätta som ledare för en minoritetsregering. Men tack vare de befolkningsrika delarna av Ontario och Quebec fick liberalerna 159 mandat mot de konservativas 119. Nästa ordinarie val äger rum i oktober 2025, och Justin Trudeaus parti är garanterade regeringsmakten fram tills dess efter en uppgörelse med det social¬demokratiska partiet NDP. Sannolikt blir det ändå nyval senare i år. Det är premiärministern som fattar beslutet, och skälet är att en svag minoritetsregering inte har den handlingskraft som världens nionde största ekonomi kräver i dag. Jag följer kanadensisk politik främst genom dagstidningen Globe and Mail och dess bevakning har i år i hög grad varit fokuseradpå denutdragna process som pågår för att utse ny partiledare för det konservativa partiet. Den tidigare partiledaren Erin O'Toole avgick efter valnederlaget 2021. Partiledarstriden har därefter bland annat varit fokuserad på långtradarchaufförernas kampanj, Freedom Convoy, som riktade sig mot de pandemirestriktionerna som regeringarna i Kanada och USA hade infört. Freedom Convoy var en mycket omfattande politisk konflikt. Av de kandidater som nu är tänkbara som partiledare var Pierre Poilievre den som tidigast stödde proteströrelsen. Poilievre är en utmaning för den woke-liberale Trudeau. Om Poilievre skulle leda en majoritetsregering skulle landets politik förändras radikalt, skriver Hannan i Daily Telegraph. John Ibbitson som kommenterar politik i Globe and Mail skriver att Poilievre inte är en kanadensisk Trump utan en mycket intressantare och mer begåvad politiker. Kanske dags att börja följa kanadensisk politik?

USA kommer fortsätta leda världen (SvD papper 7 aug)

USA kommer fortsätta leda världen Även om man har att skäl oroas över den nationella sammanhållningen kommer USA:s geopolitiska maktposition att vara det sista som försvinner. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Kan USA fortsätta vara västvärldens ledande nation även om Donald Trump skulle återväljas i november 2024 och således tillträda som landets president den 20 januari 2025? Det skrivs och tänks mycket om den frågan. Inte minst i USA finns det många som oroas. När man söker efter motargument i någon aktuell fråga är ett bra tips att kolla upp de senaste krönikorna signerade Janan Ganesh, Financial Times lysande politiske kommentator som efter åren i London (på Economist och FT) och i Washington DC nu skriver från Los Angeles. Det är en vanföreställning, skriver han, att kaos på hemmaplan nödvändigtvis leder till svaghet i utrikespolitiken. Se bara på situationen i dag: efter decennier av intern polarisering är det USA som står i spetsen för stödet till det av rysk invasion drabbade Ukraina. Västvärldens mest stabila land, Tyskland, syns knappast till i Ukrainafrågan. Hur förklarar Ganesh denna synbara paradox? Jo, de amerikanska väljarna bryr sig knappast om utrikespolitiken; sådana frågor spelar sällan någon roll i de federala valen till Vita huset och kongressen. Det betyder att den politiska eliten i Washington inte i nämnvärd utsträckning behöver bry sig om de internationella frågornas inrikes­politiska återverkningar. Det är också ett faktum att den amerikanska författningen gör stor åtskillnad på inrikespolitik och utrikespolitik. Den skrevs då den nya staten fortsatt befann sig i ett frigörelsekrig från den gamla, brittiska kolonialmakten. Ganesh: ”Även en president som inte klarar av att få sina lagförslag genom kongressen har mycket betydande makt som överbefälhavare för världshistoriens mäktigaste militärmakt”. Inte ens Donald Trump, som aldrig hade något intresse för USA:s internationella åtagande, lyckades trots en del prat om sådant inte skära ner på den amerikanska globala närvaron under sina fyra år som president. Det intressanta i dag är att trots att det i det republikanska partiet finns isolationistiska röster – nu precis som före andra världskriget – så är kritiken mot president Joe Biden från höger att han inte gör tillräckligt mycket för att hjälpa Ukrainas sak. När slutar en stormakt att vara en stormakt? Ganesh pekar på att det franska imperiet bestod trots franska revolutionen, trots den terror som följde på denna, trots monarkins återkomst, trots Dreyfus-affären och åtminstone fyra republiker. Pax Britannia överlevde en bitter strid om frihandeln, det irländska upproret och två världskrig. USA har klarat av att hantera sin maktposition efter 1945 trots raskrisen med Jim Crow-lagarna, trots våldsamma storstadsupplopp i omgångar, trots mordpåledande politiker, trots att en president tvingades avgå, trots riksrättsåtal och trots fiaskot i Vietnam. USA har världens starkaste valuta och är världens ledande ekonomi. Även om man har skäl att oroas över den nationella sammanhållningen kommer landets geopolitiska maktposition att vara det sista som försvinner.

Danmark utan klart regeringsalternativ (SvD 31 juli)

Danmark utan klart regeringsalternativ Svagt stöd för vänsterregering, högerregering och mittenregering bland danska väljare, skriver Janerik Larsson i sin Mediekrönika. Janerik Larsson Publicerad 09:30 Kommer Danmark efter folketingsvalet som med stor sannolikhet äger rum under hösten att få en majoritetsregering över blockgränsen? Bent Winther, den politiske kommentatorn i Berlingske, konstaterar i en besk krönika att Danmark hade en sådan blocköverskridande regering för 44 år sedan. Den blev ett stort fiasko och höll bara i ett år. Av de danska väljarna säger dock 35 % i en Kantar Gallup-undersökning att de gärna ser en bred regering, 24% vill ha en röd regering och 26% en blå. Det gör att frågan kommer att leva fram till valdagen, menar Winther. Historien är denna: Lars Løkke Rasmussen, då ledare för det största borgerliga partiet Venstre, var fram till valet 2019 statsminister för en borgerlig minoritetsregering som var beroende av stöd i folketinget från Sverigedemokraternas systerparti Dansk Folkeparti. En lång och komplicerad regeringsförhandling är det mest sannolika resultatet av läget som det ser ut i dag. Kort före valet 2019 utkom boken ”Befrielsens øjeblik” där statsministern i klarspråk sa att en regering som kräver Dansk Folkepartis stöd inte är det landet behöver, utan en bred samling över blockgränsen. Den socialdemokratiska partiledaren Mette Fredriksen avvisade blankt Lars Løkkes propå. Han förlorade valet och avgick också som partiledare. Han står i dag i spetsen för ett nybildat parti, Moderaterne, som argumenterar för just för den linje han drev 2019. I valet 2019 gick Mette Frederiksen till val på att bilda en socialdemokratisk minoritetsregering. Hon passade på att svänga partiets invandringspolitik högerut och drog därför till sig många tidigare Dansk Folkeparti-väljare. Under pandemin har hon varit en stark, auktoritär ledare som fått tung kritik, inte minst från ledande danska jurister. Maktspelet över blockgränsen har dock även under den sittande regeringen avlösts av breda överenskommelser – främst om försvarspolitiken. Danmark anslöt sig till EU:s försvarspolitik i somras efter en folkomröstning. Inför det kommande folketingsvalet har Frederiksen signalerat en viss beredskap för att bilda en regering med bredare stöd än hennes nuvarande regering har. Exakt vad det skulle innebära kommer knappast att stå klart innan väljarna sagt sitt. En lång och komplicerad regeringsförhandling är det mest sannolika resultatet av läget som det ser ut i dag. De borgerliga partierna är inte oväntat helt ointresserade av samarbete över blockgränsen. Lars Løkke Rasmussen har sagt att han – förutsatt en stor valframgång för det nya partiet – kommer att försöka blockera både en röd och en blå regering. De Radikale, som nu ger Frederiksen-regeringen sitt stöd, har också sagt nej till en ny socialdemokratisk enpartiregering, vilket gör att det alternativet troligen inte kommer att finnas direkt efter valdagen då förhandlandet börjar. Det centrala maktspelet kommer sannolikt att utspelas mellan Frederiksen och socialliberala Radikale Venstres ledare Sofie Carsten Nielsen. En slutpunkt kan bli att ledaren för De Radikale trots allt går in i en regering ledd av Frederiksen – eller att hon går in i ett regeringssamarbete med de borgerliga.

Grön dogmatism tynger Sri Lanka (SvD papperstidningen 22 juli)

Grön dogmatism tynger Sri Lanka Framtiden för jordbruket står i centrum för krisen på Sri Lanka, och beslutet våren 2021 att förbjuda all import av gödningsmedel och bekämpningsmedel. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Krisen på Sri Lanka som ledde till att den korrumperade familjen Rajapaksas mångåriga regim störtades har flera orsaker. I mer än två decennier har de fyra bröderna Rajapaksa och deras söner styrt landet som ett vanskött familjeföretag. Mahinda Rajapaksa valdes till president 2005 och styrde sedan landet med järnhand. 2015 förlorade han presidentvalet. Hans bror Gotabaya, som var försvarsminister när det mycket blodiga 26-åriga inbördeskriget avslutades 2009, vann presidentvalet 2019. Han utsåg Mahinda till premiärminister. Vanskötseln av landet kännetecknades bland annat av ett växande beroende av Kina, som gav Sri Lanka lån till stora infrastrukturprojekt. Ett sådant var den nya, stora hamn som byggdes i huvudstaden Colombo. Ur kinesisk synpunkt var det en strategisk investering nära några av världens viktigaste sjöfartsleder. Det mångåriga inbördeskriget mot landets tamiler, som är hinduer, har också stärkt den buddhistiska singalesiska nationalismen. Mest internationell medieuppmärksamhet fick dock ett presidentbeslut våren 2021. Då förbjöds med omedelbar verkan all import av gödningsmedel och bekämpningsmedel som användes i jordbruket. Trots protester från bönderna, som hävdade att organiskt jordbruk skulle vara både dyrare och mindre produktivt, genomfördes förbudet. Effekten blev att landets viktigaste baslivsmedel, ris, och den viktigaste exportprodukten, te, drabbades. Priset på ris ökade med omkring 50 procent under det första halvåret 2021. Covid-19-pandemins effekt på den viktiga turistindustrin förvärrade situationen ytterligare för landet. Den gröna revolution som blev resultatet på 1970-talet av den berömde amerikanske agronomen Norman Borlaugs arbete, möjliggjorde också Sri Lankas framgångsrika jordbruk. Genmodifierade nya grödor räddade miljoner människor i Asien från svält och död. För sina insatser för växtförädlingen fick han Nobels fredspris 1970. Men Borlaugs gröna revolution möts än i dag av motstånd från förespråkare av organiskt jordbruk. President Rajapaksa var amerikansk medborgare när han återvände för att bli president. Han var inspirerad av amerikanska idéer om jordbruk, men även av indiern Vandana Shiva. Hon stödde president Rajapaksa och skrev på Twitter i juni 2021: ”Låt oss alla gå hand i hand med Sri Lanka mot en giftfri värld”. Den indisk-brittiske journalisten Tunku Varadarajan, verksam vid en amerikansk tankesmedja, skrev i Wall Street Journal om det som hänt på Sri Lanka. Han uttryckte förhoppningen att Sri Lanka ska få ett politiskt styre som skiljer sig från den störtade regimens, och därmed möjliggör drift av ett modernt, vetenskapligt jordbruk som kan försörja de 22 miljoner invånarna på Sri Lanka. Enrad andra skribenter har kommenterat vad som hände på SriLanka. Nu har Sri Lanka efter en kort men bitter debatt fått en nygammal president, den 73-årige Ranil Wickremesinghe som varit premiärminister inte mindre än sex gånger. Nyhetsbyrån Bloomberg hann dessförinnan rapportera att en ny Rajapaksa-ättling står redo att ta upp kampen om makten. Om den 36-årige Namal Rajapaksa, Mahindas äldste son, kommer lyckas får framtiden utvisa. Att krisen kommer att bestå är dock ett faktum.

En framtid otyngd av historien (SvD papper 17 juli)

MEDIEKRÖNIKA | JAPAN En framtid otyngd av historien Shinzo Abes plats i den japanska historien är självskriven. Hans politik förändrade och moderniserade Japan i flera viktiga avseenden. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Två dagar före valet till det japanska överhuset mördades Shinzo Abe på ett valmöte för det liberaldemokratiska partiet, LDP. Shinzo Abe var Japans premiärminister i två omgångar, dels 2006–2007, dels 2012–2020. Det rådde ingen brist på utmaningar när Abe tillträdde som premiärminister 2012. Japan hade bokstavligen skakats av jordbävningen vid Tohoku året innan som förorsakade en tsunami som dödade 16 000 människor, liksom kärnkraftsolyckan i Fukushima. Abe led av en kronisk tarmsjukdom, ulcerös kolit, som var förklaringen till att han avgick 2020. Hans politiska inflytande bestod dock i hög grad. När nyheten om mordet spreds över världen ledde det till kraftiga reaktioner. USA:s president Joe Biden beordrade flaggning på halv stång på alla amerikanska regeringsbyggnader och USA:s utrikesminister Antony Blinken reste till Tokyo för att framföra presidentens varmt formulerade kondoleanser. För USA var Abe en av de viktigaste politiska krafterna i Asien. Han tog initiativet till det säkerhetspolitiska samarbetet med USA, Australien och Indien som ibland kallas ”det asiatiska Nato”. Abe arbetade även med det asiatiska handelspolitiska frihandelsavtal med udden mot Kina som president Barack Obama tog initiativet till, men som president Donald Trump sedan drog sig ur. Abe såg dock till att det samarbetet fortsatte och skapade ett nytt liknande avtal. Under Abe stärktes också frihandelsrelationerna mellan Japan och EU. Mordet på Abe hyllades dock på kinesiska motsvarigheten till Twitter, Weibo. När nyheten om attacken mot Abe kom hette det i en kommentar på Weibo att det var rätt att han fått sona med sitt liv för att det var 85 år sedan det japanska angreppskriget mot Kina inleddes 1937. Den kommentaren fick 210 000 instämmanden. Relationen mellan Kina och Japan präglas av att Taiwan var en japansk koloni från 1895 till andra världskrigets slut. Abe uttryckte starkt stöd för Taiwans självständighet. Ett videosamtal tidigare i år mellan Abe och Taiwans president Tsai Ing-wen om närmare säkerhetssamarbete mellan de båda länderna ledde till en hårt hållen kommentar från kinesiska UD. Shinzo Abe var nationalist och hans syn på Japans roll i världen präglades av att han ansåg att det nu var dags för ett framtidsperspektiv som inte tyngdes av historien. Japans ekonomi var i mycket dåligt skick när Abe tillträdde som premiärminister 2012. Den kraftfulla politik som Abe därefter bedrev har i hög grad stärkt den japanska ekonomin. Den amerikanske ekonomen Noah Smith skrev efter mordet på Abe att denne under sin tid som premiärminister var världens mest effektive politiske ledare. Abes politik förändrade och moderniserade Japan i flera viktiga avseenden. För det första drev Abe med sin politik på en omvälvning av den japanska arbetsmarknaden som öppnades för kvinnor. För det andra såg Abe till att Japan för första gången på allvar även öppnades för invandring. 200 000 arbetskraftsinvandrare om året har förstärkt det åldrande Japans arbetsmarknad. Japans roll i världsekonomin framstod på slutet av 1960-talet som ”1980-talets ekonomiska stormakt”. Det var också underrubriken på den svenska ekonomijournalisten och Tokyokorrespondenten Håkan Hedbergs bok ”Den japanska utmaningen” (1969). Boken blev en internationell framgång. Dess tes att ”det japanska miraklet kommer att fortsätta och kommer att kasta sin slagskugga – eller sitt ljus – över hela världen”, som Hedberg skriver i förordet, kom dock aldrig att besannas. Det skulle bara dröja ett decennium innan Mao Zedongs efterträdare Deng Xiaoping lanserade sin teori om ”socialismen med kinesiska särdrag”, det vill säga den kapitalistiska marknadsekonomi som sedan förändrat världsekonomin. Men oavsett världsekonomins förändring under de senaste decennierna så är Shinzo Abes plats i den japanska historien självskriven. Till det kommer också hans stora betydelse för den fria världens samverkan – i den tid då Japan har kunnat betrakta även andra världskriget som en del av det förflutna som inte glöms, men heller inte styr vägen framåt.

Hur mycket makt får Danmarks statsminister? (SvD papperstidn 10 juli)

Hur mycket makt får Danmarks statsminister? I det kommande folketingsvalet kommer frågan om statsministerns makt att vara närvarande. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Efter nästa val till den danska riksdagen, folketinget, kan dagens 14 partier ha utökats med ytterligare partier. Två procent är gränsen för att ett parti ska nå folketinget. För ordningens skull bör infogas att fyra av de danska partierna representerar väljare på Grönland eller Färöarna. Tre av dessa partier ger i dag sitt stöd till den socialdemokratiska enpartiregeringen ledd av Mette Frederiksen. Folketinget har val vart fjärde år, och nästa val måste äga rum senast i juni 2023. Statsministern är den som utlyser val i Danmark och det mesta pekar på att det kan bli val redan i höst. Det som hände under pandemin i Danmark har lett till en intensiv dansk debatt om den unika maktkoncentrationen till statsminister Mette Frederiksen. Två omfattande granskningar av regeringsmaktens hantering av pandemin har pekat på just hur makten utövats – av Frederiksen och av den statstjänsteman, Barbara Bertelsen, som har den position som i Sverige motsvaras av statsministerns statssekreterare. I Danmark har politiskt självständiga ämbetsmän av hävd stått som garanter för att regeringsledamöterna får de sakligt underbyggda råd som de bör få. Den som sett den danska TV-serien ”Borgen” har fått denna problematik mellan politiskt valda och ämbetsmän illustrerad. Under inledningen av pandemin 2020 agerade Fredriksen i likhet med sin norska kollega, högerledaren och statsministern Erna Solberg, med en kraft som då ledde till jämförelser med och kritik av Stefan Löfven. Den danska coronagranskningen var mycket kritisk till Frederiksen. Professor Jørgen Grønnegård Christensen som stod i spetsen för den granskningen har återkommit till den kritiken i samband med en annan rapport som nyligen levererades. I november 2020 beslöt Frederiksens regering att avliva alla landets minkar på grund av uppgifter om att de bar coronasmitta. Minkuppfödning har varit en viktig dansk exportnäring men den existerar inte längre och torde inte återuppstå. Det saknades laglig grund för detta massavlivande och en särskild Minkkommission har nu i mycket barska ordalag kritiserat regeringens hantering. Radikale Venstre, som är ett av enpartiregeringens stödpartier, har nu deklarerat att man tillsammans med den borgerliga oppositionen kommer att fälla regeringen med ett misstroendevotum – om inte nyval utlyses senast den 4 oktober. Den borgerliga oppositionen hade helst sett en juridisk uppföljning och kanske därefter en riksrättsprocess. Borgerliga Berlingske skriver att Radikale Venstre ”gör en mörk tid för folkstyret än mörkare”. Här är en central fråga i det kommande folketingsvalet formulerad: hur stark ska statsministerns maktutövning vara? Tom Jensen, chefredaktör på Berlingske, tvekar inte. Statsministerns resoluthet och beslutskraft har inneburit att kritisk granskning av beslut uteblivet och en alltmer politiserad ämbetsmannakår har slutat säga ifrån då detta behövts. För mycket makt i för få händer är hans sammanfattning. De danska väljarna kommer att få ge sin dom.

Kommunistregimen och omvärlden (SvD papperstidn 3 juli)

Kommunistregimen och omvärlden Kina tycks inne på en farlig väg. Frågan om hur väst bör orientera sig gentemot världens näst största ekonomi blir allt mer angelägen att finna svar på. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Wang Xiangwei var tidigare chefredaktör för South China Morning Post (SCMP), Hongkong-tidningen som nu lever i en allt svårare politisk miljö till följd av att det som då fanns av demokrati nu i allt väsentligt krossats av det kinesiska kommunistpartiet. I dag är Wang Xiangwei baserad i Peking som rådgivare till SCMP. Det har nu gått några månader sedan han skrev en krönika där han med vassa formuleringar ifrågasatte kommunist-partiets attacker mot den kinesiska kapitalism som skapat landets välstånd. ”Vi hör ett eko från en svunnen tid som definierades av Mao och Marx”, konstaterade han. Han skrev om kommunistpartiets attacker mot den framgångs¬rika kinesiska kapitalismen i staden Hangzhou. Där finns högkvarteren för storföretag som Geely (som äger Volvo) och e-handelsgiganten Alibaba som bland annat äger just South China Morning Post. I krönikan påpekas att det bottenlöst fattiga Kina som Mao lämnade efter sig 1976 har förändrats radikalt. Deng Xiaoping genomförde en kursomläggning med kapitalistiska metoder och uppmuntrade entreprenörskap. Det har lett till att Kinas ekonomi blivit världens näst största. Den privata sektorn svarar nu för 60 procent av BNP och sysselsätter 80 procent av arbetskraften. Många internationella kommentatorer har fokuserat sin oro för Kinas ekonomiska utveckling på regimens efterhand alltmer obegripliga covidpolitik. SCMP har uppmärksammat den brittisk-kinesiska handelskammarens hårda kritik av kommunistregimens politik. Den brutala nedstängningen av jättestaden Shanghai med dess stora internationella befolkning har ytterligare underminerat tron på den kinesiska regimens förmåga att hantera landets välståndsskapande. James Kynge, Kinaexpert på Financial Times, har i en översiktsartikel beskrivit de stora och ökande mänskliga och ekonomiska kostnaderna till följd av Kinas noll-covid-strategi. Kinas mycket farliga väg är också rubriken på en krönika i The Atlantic där Michael Schuman sammanfattar den oro som nu finns hos dem som följer landets politiska kurs. I centrum för den diskussionen står landets ledare Xi Jinping. Kina har, säger Carl Minzner på Council of Foreign Relations i Atlantic-artikeln, börjat ”svänga allt vildare baserat på en enskild individs nycker”. Schuman sammanfattar sin artikel med att Kommunistkina var ett hopplöst fall under en enmansdiktatur och så kan det bli igen. Ökar detta risken för ett krig mot Taiwan? Det är en fråga som ställs allt oftare och den kopplas inte sällan till den politik som nu bedrivs. Radikala krafter i ett vårdslöst och alltmer isolerat Kina kan starta ett storkrig, skriver The Economist. Frågan är hur väst bör orientera sig. Är den rätta vägen för väst att söka sig närmare Kina, än vad Kina i dag står i förhållande till Ryssland? Det anser den amerikanske historikern Niall Ferguson som ägnat Kina stort intresse. Han skriver nu om Henry Kissinger och USA:s omläggning av Kina¬politiken under president Nixon som en historisk vändpunkt. En ny avspänningspolitik mot Kina är Fergusons förslag. Det är en radikal men intressant tanke i en farlig tid.