Samhällets syn på kapitalägare - igår och idag


Jag vill tipsa dig om denna artikel från Svenska Dagbladet:
http://www.svd.se/samhallets-syn-pa-kapitalagare-igar-och-idag



Ledare

Samhällets syn på kapitalägare - igår och idag

Av Janerik Larsson







Magnus Henrekson, professor och VD för Institutet för Näringslivsforskning (IFN), är alltid en intressant röst när han hörs i samhällsdebatten, I dagarna har en bidragit med ett mycket intressant kapitel i en festskrift tillägnad Hans Tson Söderström: Svensk ekonomisk politik – då, nu och i framtiden” (Dialogos)..

Hans kapitel bär rubriken ”Kapitalägare då och nu – förmögenheter, beskattning och samhällets syn”.

Vad Henrekson beskriver är utvecklingen från 70-talets syn på företagare och kapitalägare till idag.

Uppsatsen fokuserar på koppling mellan ”samhällets syn” (dvs den syn som ledare medier och därmed ledande politiker företrätt) och skattesystemets dramatiska förändringar.

Han sammanfattar:

"Skillnaderna i hur en stor förmögenhet – oavsett om den är i form av företagsägande eller i annan form – beskattas i dag jämfört med för 40 år sedan är häpnadsväckande.

Om någon i mitten av 1970-talet påstått att Sverige om 40 år kommer att ha 147 miljardärer (160 miljoner i den tidens penningvärde) och att det kommer att vara ekonomiskt fördelaktigt att flytta hem både sig själv och sin förmögenhet från Schweiz, då skulle denne sannolikt blivit totalt utskrattad.”

Men det mest spännande avsnittet handlar – menar jag – om skillnaden i syn på företagsledare i förhållande till ägare.

Inte minst de avslutande orden om den svenska optionsbeskattningen är ett viktigt inlägg i dagens debatt:

”Acceptansen för rikedom har således förändrats i grunden. Successivt har det blivit allt mindre kontroversiellt med stora förmögenheter förutsatt att förmögenheten byggts upp genom att egna finansiella investeringar stigit kraftigt i värde, vilket nästan undantagslöst innebär att man är med och utvecklar företag som hel- eller betydande delägare.

Däremot är det fortfarande kontroversiellt om förmögna ägare betalar höga ersättningar till de ledningspersoner de anställt för att leda och fatta de avgörande besluten i de bolag de kontrollerar.

Entreprenörsfunktionen är delegerad till företagsledningen och ytterst vd. Det kan tyckas självklart att i de fall det finns en kontrollägare så är det upp till denne att ex ante göra upp med sin vd om hur det värde som skapas via vd:s och dennes ledningsgrupps entreprenörskap ska fördelas mellan vd:n och ledningen å ena sidan och ägarna å andra sidan.[1] Detta har dock i hög grad förblivit kontroversiellt i Sverige. Låt mig ge två exempel:

•När Johan Malmquist blev vd för Getinge 1997 hade företaget ett börsvärde på 4,4 miljarder. När han avgick 2015 var börsvärdet 43 miljarder. Värdet på huvudägaren Carl Bennets aktier i bolaget har under Malmqvists VD-tid ökat från 0,5 till 8 miljarder.

•Ola Rollén tillträdde som vd för Hexagon 2000. Under Rolléns VD-tid har Hexagons börsvärde ökat från 2 till 107 miljarder och huvudägaren Melker Schörlings Hexagon-innehav har under Rolléns VD-tid gått från nära noll till 20,5 miljarder kr (inklusive ökad ägarandel under perioden).

Synen är densamma när det gäller partners i utköpsbolagen och de ledningspersoner de tillsätter för att skapa värden i målbolagen. Såväl media som allmänhet, politiker och Skatteverket har starkt ifrågasatt att dessa grupper ska kunna komma i åtnjutande av en låg beskattning på sin med de passiva investerarna i förväg avtalade del av avkastningen.

Det kan tyckas märkligt att det uppfattas som rätt – både moraliskt och ekonomiskt – att aktieägarna ensamma är de som ska ha rätt att tillgodogöra sig värdetillväxten.

Och att andra som bidrar med entreprenörsinsatser och andra nyckelkompetenser, men saknar finansiella resurser att skaffa sig en substantiell ägarandel, bara ska betraktas som utbytbara löntagare.

Många verkar se det som att de enda som tar risk är de som satsar finansiella resurser. Typiska kommentarer när vad som uppfattas som höga ersättningar för ledningspersoner diskuteras är: ”de tar ju ingen risk”, ”anställda direktörer med hängslen och livrem” etc.

Det stora risktagandet för dessa personer ligger ju i att satsa sina bästa år och sitt humankapital i nya verksamheter med hög förväntad avkastning. Alternativet kan också vara att satsa på att bygga ett eget företag från grunden och därmed starta med en substantiell ägarandel.

Det var precis vad många av dagens mest förmögna företagsägare fick möjlighet till genom att de började sin karriär då företagstillgångar var extremt lågt värderade.

Skattesystemet erkänner inte att finansiellt kapital blott är en av flera nödvändiga komponenter för att starta och utveckla en verksamhet till sin fulla potential. Entreprenörskap är kombinationen av affärsidé, arbete och återinvesterat kapital under de många år det tar för bolaget att växa och nå en stark position inom sitt segment.

Entreprenörskapet är således en del av ett odelbart ”knippe” av insatser som enskilda individer bjuder ut. Det är omöjligt att på ett entydigt sätt dela upp och beskatta avkastningen på detta knippe av insatser i ersättning till kapital och arbete. Finansiella investerare behöver ofta ex ante skriva avtal med nyckelpersoner om den framtida fördelningen av de kapitalvärden som de tillsammans hoppas skapa genom att bygga företaget.

Inte minst visar utvecklingen i Silicon Valley att optioner är ett effektivt sätt att åstadkomma detta. Dessa instrument kan dock inte användas i Sverige på grund av hur de behandlas skattemässigt.”

Varningsord angående de policyprofessionella

 

Jag ser i Almedalsprogrammet att boken om de s k policyprofessionella - Makt utan mandat (Dialogos) - ägnas ett seminarium.

Jag har tidigare skrivit om boken men idag vill jag peka på en recension av Christer Karlsson i det nya numret av tidskriften Respons.

Karlsson gör en tydligare distinktion än boken mellan de s k policyprofessionella som arbetar i offentlig sektor och de som arbetar för att påverka politiska beslut.

De som t ex arbetar i kanslihuset har, skriver han, ett indirekt mandat i den meningen att de är anställda av folkvalda företrädare som i sin tur har ett explicit mandat från väljarna.

Bokens fokus är de som är i offentlig tjänst. Det är ganska självklart eftersom de som arbetar med påverkan har så många olika roller. Massmedia är exempelvis en mycket viktig påverkansfaktor som inte betecknas som "policyprofessionella" trots att det vore helt adekvat.

Robert A Dahl, som åberopas i boken om de policyprofessionella, skriver i sin bok "Demokratin och dess antagonister" om olika sätt att utveckla demokratin i en ny tid. Den demokratiska processen behöver anpassas till en värld som inte har stora likheter med den värld där de demokratiska idéerna först började praktiseras:

Hur våra efterföljares demokrati än ser ut, kommer den inte att likna våra föregångares; det skall de inte heller. För demokratins möjligheter och begränsningar i den värld vi nu vagt kan skönja är med säkerhet radikalt annorlunda än gångna tiders.

Vi kan lugnt utgå från att den demokratiska processens stränga krav inte heller i framtiden kommer att uppfyllas helt och hållet; många av de teoretiska och praktiska problem som här har utforskats kommer inte heller att ha fått sin definitiva lösning.

Och ändå är det en betvingande vision: ett folk av politiskt jämställda som har de resurser och institutioner som krävs att styra sig själva. Jag tror att den visionen förblir ett uppfordrande riktmärke på spaning efter ett samhälle där människor kan hålla fred, respektera varandras lika värde och tillsammans söka ett gott liv.

Boken om de prolicyprofessionella är i mina ögon alltför onyanserad och alarmistisk. Dahls perspektiv är att rekommendera.

 

http://www.svd.se/varningsord-angaende-de-policyprofessionella

Vi har det mycket bättre än vad somliga påstår

Av Janerik Larsson

Den amerikanska drömmen ter sig allt mer som en utopi - för alla utom storbolagens vd:ar.

Det hävdar Veckans Affärer på nätet och hänvisar till en rapport från det man kallar "liberala Economic Policy Institute".

Liberal låter okontroversiellt i svenska öron, men EPI är en av amerikanska fackföreningar och vänsterekonomer skapad tankesmedja.

Annons

X

Liberal på amerikanska betyder vänster på svenska.

Rapporten från EPI gör ingen anspelning på "den amerikanska drömmen" och för den som läser hela rapporten framgår att den är betydligt mer nyanserad än vad VAs referat gör gällande.

Jag har tidigare i år i en essä i antologin "Klassresan", som tagits fram av Bertil Ohlin institutet i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan., sökt resonera kring begreppet "den amerikanska drömmen" för att göra den mer begriplig.

Det faktum att många människor från hela världen varje år söker sig till USA för att förverkliga sin livsdröm borde vara tillräcklig förklaring.

Eftersom vi på grund av Thomas Piketty fått en högkonjunktur för inkomstjämförelser vill jag gärna göra reklam för ett alternativt perspektiv som jag hittade härom dagen på Washington Posts hemsida.

Det är ett resonemang som också exempelvis har relevans inför den kommande svenska avtalsrörelsen där 20 år av reallöneökningar inte tycks uppmärksammas tillräckligt.

Titta gärna på Matt O'Briens artikel.

Han skriver att

The 9 % cumulative increase in real US median household income since 1980 substantially understates how much better off people in the median American household are now economically compared with 35 years ago.

 

 

 

Jag vill tipsa dig om denna artikel från Svenska Dagbladet:
http://www.svd.se/vi-har-det-mycket-battre-an-vad-somliga-pastar

Hur faktakollar man en vision ?




Jag vill tipsa dig om denna artikel från Svenska Dagbladet:
http://www.svd.se/hur-faktakollar-man-en-vision-


Danska Berlingskes chefredaktör Lisbeth Knudsen ställer en relevant fråga i sin kommentar till det danska valet:


Stemmeskreddet ved valget 2015 er i høj grad sket til partier, der har fremlagt værdier og en politisk retning på en ønskeseddel mere end konkrete, finansierede forslag, der kan måles og vejes efter et valg. Tilsyneladende er en del af vælgerkorpset så trætte af de gamle partiers måde at gøre tingene på, at de denne gang eftertrykkeligt har søgt til den nyere generation af partier, som kommunikerer vision, værdier og retning mere end at pengene skal passe. Det må give grund til eftertanke både i medierne og partierne.


Är det så att en ny generation politiker och förmodligen en ny generation väljare ställer krav långt borta från "reformer finansierade krona för krona" ?


Jag tror det är en del av analysen av det danska valet. Den andra delen handlar enligt min mening om den danska oron för att välfärdsstatens undergång är nära - beroende på globalisering, flyktinginvandring, hårda åtstramningsåtgärder i bidragspolitiken med mera.


Många som kommenterar det danska valet drar okunniga jämförelser mellan dansk och svensk politik. Danmark är mycket annorlunda.


Men framgången för Dansk Folkeparti och ökande opinionssiffror för Sverigedemokraterna torde ha en gemensam utgångspunkt: oron för välfärdsstatens överlevnad.


De partier som står bakom Decemberöverenskommelsen borde kanske fundera en liten smula om det finns anledning för dem att dra slutsatser av denna opinionsutveckling.


Men som Knudsen skriver finns det nog också anledning för medierna att fundera över hur man faktakollar partier vars politik inte är möjlig att faktakolla eftersom den inte har någon meningsfull eller kontrollerbar relation till fakta.