Det är nyttigt att läsa böcker. Men alla böcker är inte lika nyttiga. Direktörer mår väl av att läsa böcker. Men läs inte böcker avsedda för direktörer. Så kallade management-böcker är enligt min åsikt en sällsynt onödig genre.
Jag har nyligen plågat mig igenom Gary Hamels "Leading the Revolution" (Harvard Business Scholl Press). På 300-sidor och med en oändlig massa ord förklarar Hamel det som alltid varit sant, nämligen att framtiden är osäker och att ett öppet sinne är ett bra managementverktyg.
Det finns avsnitt som är läsvärda. Det gäller t ex berättelsen om IBM-medarbetarna John Patricks och David Grossmans roll i omvandlingen av det i början av 90-talet krisdrabbade jätteföretaget.
Men huvuddelen av boken består av ett svåruthärdigt svulstigt och i djupaste mening meningslöst orerande. Låt mig ge ett exempel: " Activists are the coolest people on the planet. They change big, complicated things with their bare hearts. They punch more than their weight. And when they fail. they fail nobli. To be an activist you need more than an agenda and a clever campaign. You need a set of values that will set you apart from the courtiers and the wannabes." Osv, osv, osv, osv.
Att läsa skönlitteratur, historia, memoarer, biografier etc - allt är enligt min åsikt att föredra framför läsning av managementlitteratur som söker skapa mer eller mindre enkla modeller för företagande. Men företagandets verklighet är alltid mera komplicerat än så.
En skönlitterär författare jag varmt rekommenderar är Björn Larsson. Han har inte ännu slagit genom i Sverige men är mycket hyllad i Frankrike. "Den keltiska ringen", "Long John Silver" eller "Det onda ögat" är både spännande och tankeväckande.
En utmärkt, tänkvärd berättelse om journalistik/affärer är VA-medarbetaren Gunnar Lindstedts "Svindlande affärer - Historien om Trustor" (Bokförlaget DN). Lindstedt själv är närvarande på ett sätt som gör berättelsen mycket tänkvärd för de näringslivets människor som funderar över gränssnittet mellan företag och media.
Washington Posts skicklige mediakolumnist Howard Kurtz, som härom året skrev så tänkvärt om hur Clintons Vita hus manipulerade media i"Spin Cycle", har nu i sin nya bok "The Fortune Tellers, The Free Press) hårdgranskat den finansiella journalistiken i USA.
Det skulle vara nyttigt för svensk samhällsdebatt om det här funnes mera av mediagranskande.
Hur fungerar samspelet mellan börsaktörer och finansiellt inriktade medier (hit hör ju numera även kvällspressen!) i Sverige? Är journalisterna redskap eller självständigt analyserande granskare ?
Publicerat i: Veckans Affärer nr 49
måndag 4 december 2000
tisdag 28 november 2000
Varning för intressegrupperna
Den vitala amerikanska demokratin erbjuder många intressanta aspekter. Ett fenomen är den rika flora av lokala eller delstatliga folkomröstningar som florerar sedan slutet av 7-talet. Den mest berömda av alla amerikanska folkomröstningar förblir Proposition 13 i Kalifornien 1978, som innebar att väljarna gjorde revolt mot systemet för fastighetsskatteuttaget och satte stopp för politikernas möjlighet att disponera skattebetalarnas medel.
Mot alla förutsägelser ville nu en majoritet av de kaliforniska väljarna luckra upp Proposition 13 genom att säga ja till ett förslag som ska innebära att det nu blir lättare att finansiera skolsystemet. Den vitt spridda oron över sönderfallande skolor och överfyllda klassrum blev utslagsgivande.
Anhängarna har inkluderat många förmögna företagare från Silicon Valley som ser sina företags behov av välutbildade medarbetare.
Howard Jarvis Taxpayers Association bekämpade förslaget med argumentet att nu kommer skatterna att höjas igen.
I San Francisco träffade jag kort före valet den politiske journalisten Peter Schrag, under lång tid politisk redaktör för Sacramento Bee, dagstidningen i den kaliforniska huvudstaden. Schrag har skrivit boken Paradise Lost - California's Experience, America's Future som är en kritisk genomgång av det kaliforniska folkomröstningssystem som trots att det tillkom i början av 1900-talet använts främst från och med 1978. Olika intressegrupper har fört upp sina frågor till folkomröstning för att därigenom kringgå den representativa demokratin.
Washington Posts politiske kommentator David S Broder utkom i början av året med boken Democracy Derailed - Initiative Campaigns and the Power of Money. Broder är mycket oroad över den ökande användningen av direktdemokrati. Han menar att den representativa demokratin och därmed förmågan till politiskt ledarskap undermineras på ett förödande sätt.
Om man ser ut över valdagens USA är det intressant och imponerande att studera i hur hög utsträckning folkomröstningar förekommer och får intressanta resultat. Intressantast i Kalifornien var nog segern för Proposition 36 som kräver behandling i stället för fängelsestraff för de som grips för innehav av narkotika.
Detta är en stor framgång för den s k narkotikaliberala falangen. Kritiken mot narkotikakriget
är mycket intensiv i USA och även ett antal andra folkomröstningar innebär ett klart nederlag för den opinion som kräver drakoniska fängelsestraff för innehav av narkotika.
Tråkigast i Kalifornien var nederlaget för Proposition 38 som skulle inneburit införande av skolpeng. Lärarnas fackföreningar bekämpade också denna gång framgångsrikt den möjlighet till ett bättre fungerande skolsystem som skolpengen innebär.
Broder är rädd för att den direkta demokratin ska utvecklas vidare nu när IT-tekniken skapar möjligheter att utföra folkomröstningar via nätet. Jag är övertygad om motsatsen - att detta innebär möjligheter till en demokratisk vitalisering.
För Sverige med sin stela representativa demokrati och sin skräck både för personval och folkomröstningar utgör det demokratiskt vitala USA ett intressant studieobjekt och föredöme.
Mot alla förutsägelser ville nu en majoritet av de kaliforniska väljarna luckra upp Proposition 13 genom att säga ja till ett förslag som ska innebära att det nu blir lättare att finansiera skolsystemet. Den vitt spridda oron över sönderfallande skolor och överfyllda klassrum blev utslagsgivande.
Anhängarna har inkluderat många förmögna företagare från Silicon Valley som ser sina företags behov av välutbildade medarbetare.
Howard Jarvis Taxpayers Association bekämpade förslaget med argumentet att nu kommer skatterna att höjas igen.
I San Francisco träffade jag kort före valet den politiske journalisten Peter Schrag, under lång tid politisk redaktör för Sacramento Bee, dagstidningen i den kaliforniska huvudstaden. Schrag har skrivit boken Paradise Lost - California's Experience, America's Future som är en kritisk genomgång av det kaliforniska folkomröstningssystem som trots att det tillkom i början av 1900-talet använts främst från och med 1978. Olika intressegrupper har fört upp sina frågor till folkomröstning för att därigenom kringgå den representativa demokratin.
Washington Posts politiske kommentator David S Broder utkom i början av året med boken Democracy Derailed - Initiative Campaigns and the Power of Money. Broder är mycket oroad över den ökande användningen av direktdemokrati. Han menar att den representativa demokratin och därmed förmågan till politiskt ledarskap undermineras på ett förödande sätt.
Om man ser ut över valdagens USA är det intressant och imponerande att studera i hur hög utsträckning folkomröstningar förekommer och får intressanta resultat. Intressantast i Kalifornien var nog segern för Proposition 36 som kräver behandling i stället för fängelsestraff för de som grips för innehav av narkotika.
Detta är en stor framgång för den s k narkotikaliberala falangen. Kritiken mot narkotikakriget
är mycket intensiv i USA och även ett antal andra folkomröstningar innebär ett klart nederlag för den opinion som kräver drakoniska fängelsestraff för innehav av narkotika.
Tråkigast i Kalifornien var nederlaget för Proposition 38 som skulle inneburit införande av skolpeng. Lärarnas fackföreningar bekämpade också denna gång framgångsrikt den möjlighet till ett bättre fungerande skolsystem som skolpengen innebär.
Broder är rädd för att den direkta demokratin ska utvecklas vidare nu när IT-tekniken skapar möjligheter att utföra folkomröstningar via nätet. Jag är övertygad om motsatsen - att detta innebär möjligheter till en demokratisk vitalisering.
För Sverige med sin stela representativa demokrati och sin skräck både för personval och folkomröstningar utgör det demokratiskt vitala USA ett intressant studieobjekt och föredöme.
lördag 18 november 2000
Brev till Finanstidningen
Den amerikanska ordningen som gör att man kan vinna presidentval utan att ha fått flest röster har sina historiska förklaringar. Sannolikheten att författningen skulle ändras bedömer jag som liten, eftersom en del delstater då skulle bli betydligt mindre politiskt viktiga.
Det som just nu lätt glöms bort är att båda presidentkandidaterna siktade på att nå en majoritet bland elektorerna, inte att nå maximalt antal röster.
Bådas kampanjupplägg gick ut på detta eftersom de naturligen arbetar enligt reglerna.
I tennis kan man vinna en match utan att ha vunnit flest game (6-1, 5-7, 5-7)
Det som just nu lätt glöms bort är att båda presidentkandidaterna siktade på att nå en majoritet bland elektorerna, inte att nå maximalt antal röster.
Bådas kampanjupplägg gick ut på detta eftersom de naturligen arbetar enligt reglerna.
I tennis kan man vinna en match utan att ha vunnit flest game (6-1, 5-7, 5-7)
onsdag 1 november 2000
Bara de paranoida överlever
Under Andy Grove växte Intel till ett av världens riktigt stora företag, ett av USAs mest beundrade och mest lönsamma. Hans företagarfilosofi finns på pränt. "Only the Paranoid Survive" (Harper Collins Business) är en bestseller och vid det här laget en klassiker inom managementlitteraturen.
Den europeiska traditionen av grå tjänstemannakollektiv som förvaltar anonymt ägda företag har idag till en del ersatts av en "amerikansk" entreprenörkultur. Konvergensen är påtaglig.
Inte minst därför rekommenderas Andy Groves bok. Hans hyllning av den extrema misstänksamheten, paranoian, utvecklas på ett sofistikerat sätt i denna bok. Tim Jacksons "Inside Intel - Andy Grove and the Rise of the World´s Most Powerful Chip company" skildrar hur det har gått till i praktiken. Något skrämmande men spännande läsning!
O. Casey Corrs "Money from Thin Air2 fokuserar nästan helt på människan/företagaren Craig McCaw, en av jordens rikaste män som skapade sin enorma förmögenhet genom att satsa på nåt som då ingen "klok" människa trodde på - mobil telefoni. Nu är McCaw engagerad i uppbyggandet av nya telekomföretag som har det gemensamt att de satsar på ny teknik: Teledesic, Nextlink, CablePlus och Nextel. McCaw ser dessa företag som strategiskt positionerade på en marknad för telefoni- och datatjänster som 2010 kommer att uppgå till 450 miljarder USD.
Jag klipper mig sedan många år hos John på Salong Carl-Johan (Grev Turegatan i Stockholm, tel 6115650 för tidsbeställning). John läser mycket, inte minst ny anglosaxisk litteratur. Han ger mig ofta goda tips. Ett sådant är Tom Kings biografi "David Geffen - A Biography of New Hollywood" (Hutchinson). I förra månaden redovisade Forbes att Geffen är en av världens 400 rikaste människor värderad till 3,3 miljarder USD.
Jag hade aldrig hört talas om Geffen när jag började läsningen. Boken berättar om en i allt väsentligt mycket osympatisk, hänsynslös och girig människa som gör sig stora pengar som manipulator av människor i nöjesbranschen (skivbolag, film, teater). Med artister som Eagles, Joni Mitchell, Guns N' Roses och uppsättningar som Cats skapade han sin förmögenhet.
1992 framträdde Geffen öppet som homosexuell efter att i hela livet ha kämpat med sin sexuella identitet och sina relationer. King tecknar en bild av en fåfäng man som trivs med homosexuella prostituerade, ger AIDS-organisationer enorma belopp och som genom sina stora gåvor blev en nära vän till Hillary och Bill Clinton.
Vrålspännande läsning!
Den europeiska traditionen av grå tjänstemannakollektiv som förvaltar anonymt ägda företag har idag till en del ersatts av en "amerikansk" entreprenörkultur. Konvergensen är påtaglig.
Inte minst därför rekommenderas Andy Groves bok. Hans hyllning av den extrema misstänksamheten, paranoian, utvecklas på ett sofistikerat sätt i denna bok. Tim Jacksons "Inside Intel - Andy Grove and the Rise of the World´s Most Powerful Chip company" skildrar hur det har gått till i praktiken. Något skrämmande men spännande läsning!
O. Casey Corrs "Money from Thin Air2 fokuserar nästan helt på människan/företagaren Craig McCaw, en av jordens rikaste män som skapade sin enorma förmögenhet genom att satsa på nåt som då ingen "klok" människa trodde på - mobil telefoni. Nu är McCaw engagerad i uppbyggandet av nya telekomföretag som har det gemensamt att de satsar på ny teknik: Teledesic, Nextlink, CablePlus och Nextel. McCaw ser dessa företag som strategiskt positionerade på en marknad för telefoni- och datatjänster som 2010 kommer att uppgå till 450 miljarder USD.
Jag klipper mig sedan många år hos John på Salong Carl-Johan (Grev Turegatan i Stockholm, tel 6115650 för tidsbeställning). John läser mycket, inte minst ny anglosaxisk litteratur. Han ger mig ofta goda tips. Ett sådant är Tom Kings biografi "David Geffen - A Biography of New Hollywood" (Hutchinson). I förra månaden redovisade Forbes att Geffen är en av världens 400 rikaste människor värderad till 3,3 miljarder USD.
Jag hade aldrig hört talas om Geffen när jag började läsningen. Boken berättar om en i allt väsentligt mycket osympatisk, hänsynslös och girig människa som gör sig stora pengar som manipulator av människor i nöjesbranschen (skivbolag, film, teater). Med artister som Eagles, Joni Mitchell, Guns N' Roses och uppsättningar som Cats skapade han sin förmögenhet.
1992 framträdde Geffen öppet som homosexuell efter att i hela livet ha kämpat med sin sexuella identitet och sina relationer. King tecknar en bild av en fåfäng man som trivs med homosexuella prostituerade, ger AIDS-organisationer enorma belopp och som genom sina stora gåvor blev en nära vän till Hillary och Bill Clinton.
Vrålspännande läsning!
söndag 1 oktober 2000
Hyperhostalgi
Att leva i en period av stora förändringar är spännande och ansträngande. Att hålla sinnet öppet, att hålla nyfikenheten levande är inte en självklar mänsklig inställning. Många längtar tillbaka till den "gamla, goda tiden".
Det finns några politiska journalister som dyrkar det förflutna. De för mina tankar till Fänrik Stål:
"Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna,
mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjärna"
Göran Greider har gestaltat folkhemsnostalgin också i poesi, men Björn Elmbrants bok "Så föll den svenska modellen" (1993) är nog denna genres höjdpunkt. Elmbrant är sorgsen, rasande och fylld av enkla konspirationsidéer om varför det kollektivistiska Sverige rämnat, varför politikers, statsmakts och facks starka grepp över folket lossnat.
Elmbrants senaste bok, "Hyperkapitalismen" (Atlas) är en mera sökande, mera vilsen betraktelse. Den illustrerar hur svårt det är för den i ekonomiska frågor föga beläste att ta sig fram i en samtid som likt det sena 1800-talet är en period då stora, nya företag grundas; en period då fundamentala förskjutningar i samhälleliga strukturer äger rum inte minst beroende på att individens frihet drastiskt ökat på överhetens bekostnad.
I det sena 1800-talet föddes 1900-talets organisationer. Nu är dessa mer eller mindre döende. Även de politiska partier som föddes är krispräglade. Elmbrant vill helst återskapa det gamla, men börjar nu söka efter de nya strukturer som kommer att växa fram ur det gamlas ruiner.
Mycket i "Hyperkapitalismen" är strunt. Men i den debatt som nu förs om den så kallade globaliseringen finns han på rätt sida om den gräns som måste dras mot nazister, anarkister, protektionister och andra mörkrets krafter.
Kapitalismen har vunnit den ekonomiska debatten men inte den moraliska debatten, skriver Dinesh d'Souza i Forbes Global (Oct 9) i en text som aviserar hans nya bok "The Virtue of Prosperity: Finding Values in an Age of Techno-Affluence". Diskussionen om det anständiga samhället kan aldrig sluta. Det finns inga enkla svar.
Oumbärlig läsning är Hans Bergströms ""Next Mission: Finn människans telefonnummer!" - och andra framtidsbilder" (Bokförlaget DN). Den förre DN-chefredaktörens centrala budskap är framtidsoptimismen - här presenterad på ett genomtänkt och spännande sätt.
För Elmbrant och andra dysterkvistar rekommenderas också en annan lysande bok:. Per T Ohlssons nu högaktuella "100 år av tillväxt - Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen". Gripenstedts kamp mot 1800-talets protektionister är den bästa tänkbara inspirationen för kampen mot "globaliseringens" motståndare.
Det finns några politiska journalister som dyrkar det förflutna. De för mina tankar till Fänrik Stål:
"Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna,
mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjärna"
Göran Greider har gestaltat folkhemsnostalgin också i poesi, men Björn Elmbrants bok "Så föll den svenska modellen" (1993) är nog denna genres höjdpunkt. Elmbrant är sorgsen, rasande och fylld av enkla konspirationsidéer om varför det kollektivistiska Sverige rämnat, varför politikers, statsmakts och facks starka grepp över folket lossnat.
Elmbrants senaste bok, "Hyperkapitalismen" (Atlas) är en mera sökande, mera vilsen betraktelse. Den illustrerar hur svårt det är för den i ekonomiska frågor föga beläste att ta sig fram i en samtid som likt det sena 1800-talet är en period då stora, nya företag grundas; en period då fundamentala förskjutningar i samhälleliga strukturer äger rum inte minst beroende på att individens frihet drastiskt ökat på överhetens bekostnad.
I det sena 1800-talet föddes 1900-talets organisationer. Nu är dessa mer eller mindre döende. Även de politiska partier som föddes är krispräglade. Elmbrant vill helst återskapa det gamla, men börjar nu söka efter de nya strukturer som kommer att växa fram ur det gamlas ruiner.
Mycket i "Hyperkapitalismen" är strunt. Men i den debatt som nu förs om den så kallade globaliseringen finns han på rätt sida om den gräns som måste dras mot nazister, anarkister, protektionister och andra mörkrets krafter.
Kapitalismen har vunnit den ekonomiska debatten men inte den moraliska debatten, skriver Dinesh d'Souza i Forbes Global (Oct 9) i en text som aviserar hans nya bok "The Virtue of Prosperity: Finding Values in an Age of Techno-Affluence". Diskussionen om det anständiga samhället kan aldrig sluta. Det finns inga enkla svar.
Oumbärlig läsning är Hans Bergströms ""Next Mission: Finn människans telefonnummer!" - och andra framtidsbilder" (Bokförlaget DN). Den förre DN-chefredaktörens centrala budskap är framtidsoptimismen - här presenterad på ett genomtänkt och spännande sätt.
För Elmbrant och andra dysterkvistar rekommenderas också en annan lysande bok:. Per T Ohlssons nu högaktuella "100 år av tillväxt - Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen". Gripenstedts kamp mot 1800-talets protektionister är den bästa tänkbara inspirationen för kampen mot "globaliseringens" motståndare.
"Den där skitstöveln Adam Clymer"
När den amerikanska presidentvalrörelsen började på allvar för en månad sedan framträdde George W Bush i Du Page County i Illinois. Detta är delstatens mest republikanska valkrets, det fanns en stor och vänligt inställd publik på plats för att lyssna på W och hans vicepresident-kandidat Dick Cheney. När en blåsorkester tutade välkommen vände sig W till Cheney och sa:
"There's Adam Clymer, major-league asshole from the New York Times!"
Som även alla svenska tv-tittare, radiolyssnare och tidningsläsare vet var mikrofonen påslagen så hela världen fick veta vad W tyckte om denne politiske reporter på NY Times.
Vad var det W tyckte illa om? Jo, i första hand Clymers artiklar om Cheney. Familjen Bush är känd för sin starka lojalitet och W ville markera att vicepresidentkandidaten hade hans stöd.
Clymer har granskat Cheneys donationer till välgörande ändamål. Under 90-talet har Cheney deklarerat för 209 832 USD (detta är avdragsgillt i USA) vilket NY Times-reportern ställde i relation till Cheneys inkomst under decenniet. Den uppgick till ca 21 miljoner USD. Dvs 1 % i donationer.
Det är klart att detta avslöjande kändes pinsamt. John Leo i US News & World Report skrev i en kommentar att Clymer skrivit sina artiklar på ett kommenterande sätt i stället för att överlåta åt läsarna att dra sin egen slutsats (att Cheney är en snåljåp).
En av USAs mest läsvärda kommentatorer, Mickey Kaus, har på sin website kausfiles.com granskat Clymers rapportering om hela Bush-kampanjen och kommit fram till att Bush faktiskt har goda skäl att vara kritisk till Clymers sätt att utnyttja sin makt (som journalist på en viktig tidning).
Jag besökte nyligen USA helt kort och slogs då - ställd inför det överväldigande mediautbudet - ånyo av det faktum att politik är en av amerikanens favoritsporter. W låg bra till i opinionsmätningarna fram till det demokratiska konventet i Los Angeles. Därefter har vinden svängt och allt pekar (just) nu på en mycket spännande valnatt den 7 november (dvs i svensk tid en spännande och mycket tidig morgon den 8 november).
Politik är sport. Det mäts och vägs på ett sätt som gör livet för en politiker ganska svåruthärdligt, skulle jag tro. Kanske är det detta som gör att det nu står två politikerbarn emot varanda. Det kanske krävs att man från barnsben får uppleva politikens vardag för att man som vuxen ska orka med detta?
Jag tror att vi under den närmaste månaden kommer att få se/höra/läsa mycket mera om det amerikanska presidentvalet än vi hittills gjort. Någon riktig spänning tror jag knappast vi på den här sidan Atlanten kommer att känna inför vad som nog med all rätta upplevs som valet mellan två mycket snarlika personer med ganska snarlika politiska budskap.
Hur USA kommer att styras under de närmaste 4 åren beror lika mycket (minst) på utfallet i kongressvalen (hela senaten och en del av representanthuset). Samt på vilka domare den nye presidenten kommer att utnämna. Vinner Gore finns möjligheten för att de domareutnämningar som Ronald Reagan gjorde nu, när de drar sig tillbaka, ersätts med mera "liberala" (i ordets amerikanska mening) domare.
Det paradoxala är att i USA är en "liberal" domare en domare som menar att domstolsväsendet ska ha en aktiv roll som uttolkare av författningen. Den demokratiskt sunda uppfattningen - att domstolsväsendets roll ska vara strikt avgränsad och att det är folkets valda representanter som ska avgöra viktiga, gemensamma samhällsfrågor - anses vara den konservativa.
De debatter som nu kommer att följa mellan Bush och Gore kommer förmodligen att kunna avgöra valet. Gore är en mycket kunnig och slagkraftig debattör medan Bush knappast har sakpolitiken som sin starkaste gren. Mitt tips är därför oförändrat: USAs president från slutet av januari nästa år kommer att heta Al Gore.
Publiserat i: tidningen NU 40/00
"There's Adam Clymer, major-league asshole from the New York Times!"
Som även alla svenska tv-tittare, radiolyssnare och tidningsläsare vet var mikrofonen påslagen så hela världen fick veta vad W tyckte om denne politiske reporter på NY Times.
Vad var det W tyckte illa om? Jo, i första hand Clymers artiklar om Cheney. Familjen Bush är känd för sin starka lojalitet och W ville markera att vicepresidentkandidaten hade hans stöd.
Clymer har granskat Cheneys donationer till välgörande ändamål. Under 90-talet har Cheney deklarerat för 209 832 USD (detta är avdragsgillt i USA) vilket NY Times-reportern ställde i relation till Cheneys inkomst under decenniet. Den uppgick till ca 21 miljoner USD. Dvs 1 % i donationer.
Det är klart att detta avslöjande kändes pinsamt. John Leo i US News & World Report skrev i en kommentar att Clymer skrivit sina artiklar på ett kommenterande sätt i stället för att överlåta åt läsarna att dra sin egen slutsats (att Cheney är en snåljåp).
En av USAs mest läsvärda kommentatorer, Mickey Kaus, har på sin website kausfiles.com granskat Clymers rapportering om hela Bush-kampanjen och kommit fram till att Bush faktiskt har goda skäl att vara kritisk till Clymers sätt att utnyttja sin makt (som journalist på en viktig tidning).
Jag besökte nyligen USA helt kort och slogs då - ställd inför det överväldigande mediautbudet - ånyo av det faktum att politik är en av amerikanens favoritsporter. W låg bra till i opinionsmätningarna fram till det demokratiska konventet i Los Angeles. Därefter har vinden svängt och allt pekar (just) nu på en mycket spännande valnatt den 7 november (dvs i svensk tid en spännande och mycket tidig morgon den 8 november).
Politik är sport. Det mäts och vägs på ett sätt som gör livet för en politiker ganska svåruthärdligt, skulle jag tro. Kanske är det detta som gör att det nu står två politikerbarn emot varanda. Det kanske krävs att man från barnsben får uppleva politikens vardag för att man som vuxen ska orka med detta?
Jag tror att vi under den närmaste månaden kommer att få se/höra/läsa mycket mera om det amerikanska presidentvalet än vi hittills gjort. Någon riktig spänning tror jag knappast vi på den här sidan Atlanten kommer att känna inför vad som nog med all rätta upplevs som valet mellan två mycket snarlika personer med ganska snarlika politiska budskap.
Hur USA kommer att styras under de närmaste 4 åren beror lika mycket (minst) på utfallet i kongressvalen (hela senaten och en del av representanthuset). Samt på vilka domare den nye presidenten kommer att utnämna. Vinner Gore finns möjligheten för att de domareutnämningar som Ronald Reagan gjorde nu, när de drar sig tillbaka, ersätts med mera "liberala" (i ordets amerikanska mening) domare.
Det paradoxala är att i USA är en "liberal" domare en domare som menar att domstolsväsendet ska ha en aktiv roll som uttolkare av författningen. Den demokratiskt sunda uppfattningen - att domstolsväsendets roll ska vara strikt avgränsad och att det är folkets valda representanter som ska avgöra viktiga, gemensamma samhällsfrågor - anses vara den konservativa.
De debatter som nu kommer att följa mellan Bush och Gore kommer förmodligen att kunna avgöra valet. Gore är en mycket kunnig och slagkraftig debattör medan Bush knappast har sakpolitiken som sin starkaste gren. Mitt tips är därför oförändrat: USAs president från slutet av januari nästa år kommer att heta Al Gore.
Publiserat i: tidningen NU 40/00
söndag 20 augusti 2000
"Comiq förtjänar bättre"
Hej Helena! Din ledare i nummer tre var intressant läsning liksom Teleaffärer i allmänhet. Men jag har en fundering:
Telias kopparnät byggdes upp under decennier med skattebetalarnas medel. Risktagande var inte så påtagligt ..,
GSM-näten däremot, och då i första hand Europolitans och Comviqs, har en helt annan historia. Ingen visste om det skulle bli någon affär alls. Du talar om att de "riktigt feta dagarna" är räknade. Kanske så. Men går du tillbaka till 1994-95 hittar du hos analytiker och i media beskrivningar av dem båda som extremt riskfyllda, osäkra satsningar.
Jag kom till Kinnevik sommaren 1995 och kanonaderna inte minst från ekonomijournalister mot Comviqs satsning på mobiltelefoni för folket fick då stå i skamvrån. Mot denna bakgrund tycker jag att man kan ställa sig frågan hur ett sådant risktagande ska belönas, och inte minst den viktiga frågan om GSM-nätuppbyggnaden med investerares riskkapital har betalt sig på ett rimligt sätt. Det är några journalistiska vinklingar som nog kan leda till nya intressanta artiklar!
Publicerat i: Teleaffärer nr 5
Telias kopparnät byggdes upp under decennier med skattebetalarnas medel. Risktagande var inte så påtagligt ..,
GSM-näten däremot, och då i första hand Europolitans och Comviqs, har en helt annan historia. Ingen visste om det skulle bli någon affär alls. Du talar om att de "riktigt feta dagarna" är räknade. Kanske så. Men går du tillbaka till 1994-95 hittar du hos analytiker och i media beskrivningar av dem båda som extremt riskfyllda, osäkra satsningar.
Jag kom till Kinnevik sommaren 1995 och kanonaderna inte minst från ekonomijournalister mot Comviqs satsning på mobiltelefoni för folket fick då stå i skamvrån. Mot denna bakgrund tycker jag att man kan ställa sig frågan hur ett sådant risktagande ska belönas, och inte minst den viktiga frågan om GSM-nätuppbyggnaden med investerares riskkapital har betalt sig på ett rimligt sätt. Det är några journalistiska vinklingar som nog kan leda till nya intressanta artiklar!
Publicerat i: Teleaffärer nr 5
måndag 7 augusti 2000
Schyman vår enda bobopolitiker
I presidentvalet 1996 segrade Bill Clinton i 13 av de 17 mest välbeställda valkretsarna i USA. 1880 vann hans demokratiska parti 25% av de rikaste amerikanernas röster; 1996 hade siffran ökat till 41 %.
Den amerikanske politiske journalisten David Brooks har skrivit en hejdlöst rolig men också tänkvärd bok om bobos, bourgeois bohemians, som heter "BoBoS in Paradise - The New Upper Class and How They Got There" (Simon & Schuster). Siffrorna ovan är en viktig illustration av hans tes. Den nya eliten i USA har övergett det gamla politiska mönstret, som automatiskt gjorde att de rika röstade republikanskt. Dagens amerikanska elit har helt andra värderingar än den gamla eliten hade före 1968.
Själv skrev jag redan i början av 90-talet boken "Bortom vänster och höger", som gjorde mig suspekt både till höger (jag var då informationsdirektör på SAF) och till vänster ("vad menar han ?"). Men jag mötte också förmågan att söka nya perspektiv som kommunismens fall lett till.
Det finns ett starkt band över Atlanten helt i enlighet med Brooks analys: den tredje vägens politik. Det är naturligt att denna samförståndssökande politik funnit sin starkaste bas i Tony Blairs Storbritannien. Men även Göran Persson har visat intresse. Dock finns det i svensk politik bara en person som lever upp till det gränsöverskridande som Clinton stod för inte minst då han blev omvald. Det är Gudrun Schyman.
Precis som Clintons är hennes teflonskydd superstarkt. Hon kan göra vad som helst och klara sig. Jag skulle inte bli förvånad om hennes sympatisörskara idag ser helt annorlunda ut än på Lars Werners tid. Jag misstänker att teorin att hon bara vinner anhängare inom socialdemokratins traditionalistläger är felaktig. Schyman är ju ingen traditionalist!
Det amerikanska presidentvalet i år står mellan två politiker som båda personifierar vad Brooks kallar bobo-politik som man lika gärna kan kalla tredje vägen-tänkande. Här finns en aversion mot alltför stora och omstörtande politiska planer, här finns en acceptans av de viktiga strukturförändringar som Thatcher-Reagan-reformerna på 80-talet.
"Gemenskap" och "kontroll" är dagens bobo-nyckelord. Man vill försiktigt och tålmodigt arbeta med att hantera effekterna av 60- respektive 80-talens överdrifter. Det är individen som ska engagera sig; man är rädd för att skapa nya, fyrkantiga och byråkratiska system.
I USA har de centrala politiska aktörerna kommit att förkroppsliga förändrade värderingar. I Sverige lever vi fortfarande i en tid före denna förändring. Jag tror att Gudrun Schyman kommer att fortsätta vara den enda riktigt framgångsrika bobo-politikern i Sverige. Det har inte hennes partikongress förstått, men väl väljarna. Hur detta sällsamma politiska spel ska kunna hanteras hör till det riktigt spännande fram till valet i september 2002.
Underskatta inte Schyman - tro inte att hon låter sig infångas med argument från historien. Utan att attraheras av hennes framtoning misstänker jag att hon kan bli makalöst framgångsrik om hon inte möter motståndare som förstår varför.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 32
Den amerikanske politiske journalisten David Brooks har skrivit en hejdlöst rolig men också tänkvärd bok om bobos, bourgeois bohemians, som heter "BoBoS in Paradise - The New Upper Class and How They Got There" (Simon & Schuster). Siffrorna ovan är en viktig illustration av hans tes. Den nya eliten i USA har övergett det gamla politiska mönstret, som automatiskt gjorde att de rika röstade republikanskt. Dagens amerikanska elit har helt andra värderingar än den gamla eliten hade före 1968.
Själv skrev jag redan i början av 90-talet boken "Bortom vänster och höger", som gjorde mig suspekt både till höger (jag var då informationsdirektör på SAF) och till vänster ("vad menar han ?"). Men jag mötte också förmågan att söka nya perspektiv som kommunismens fall lett till.
Det finns ett starkt band över Atlanten helt i enlighet med Brooks analys: den tredje vägens politik. Det är naturligt att denna samförståndssökande politik funnit sin starkaste bas i Tony Blairs Storbritannien. Men även Göran Persson har visat intresse. Dock finns det i svensk politik bara en person som lever upp till det gränsöverskridande som Clinton stod för inte minst då han blev omvald. Det är Gudrun Schyman.
Precis som Clintons är hennes teflonskydd superstarkt. Hon kan göra vad som helst och klara sig. Jag skulle inte bli förvånad om hennes sympatisörskara idag ser helt annorlunda ut än på Lars Werners tid. Jag misstänker att teorin att hon bara vinner anhängare inom socialdemokratins traditionalistläger är felaktig. Schyman är ju ingen traditionalist!
Det amerikanska presidentvalet i år står mellan två politiker som båda personifierar vad Brooks kallar bobo-politik som man lika gärna kan kalla tredje vägen-tänkande. Här finns en aversion mot alltför stora och omstörtande politiska planer, här finns en acceptans av de viktiga strukturförändringar som Thatcher-Reagan-reformerna på 80-talet.
"Gemenskap" och "kontroll" är dagens bobo-nyckelord. Man vill försiktigt och tålmodigt arbeta med att hantera effekterna av 60- respektive 80-talens överdrifter. Det är individen som ska engagera sig; man är rädd för att skapa nya, fyrkantiga och byråkratiska system.
I USA har de centrala politiska aktörerna kommit att förkroppsliga förändrade värderingar. I Sverige lever vi fortfarande i en tid före denna förändring. Jag tror att Gudrun Schyman kommer att fortsätta vara den enda riktigt framgångsrika bobo-politikern i Sverige. Det har inte hennes partikongress förstått, men väl väljarna. Hur detta sällsamma politiska spel ska kunna hanteras hör till det riktigt spännande fram till valet i september 2002.
Underskatta inte Schyman - tro inte att hon låter sig infångas med argument från historien. Utan att attraheras av hennes framtoning misstänker jag att hon kan bli makalöst framgångsrik om hon inte möter motståndare som förstår varför.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 32
lördag 15 juli 2000
Välfärdsstaten tur och retur
För att förstå sin samtid behöver man förstå historien. Anders Isakssons Per Albin-biografi i fyra delar är ett storverk som är en oumbärlig läsning för förståelsen av det moderna Sverige.
Varje del kan läsas helt fristående. Det gäller även den fjärde, nyutkomna delen "Landsfadern" (Wahlström & Widstrand).
Ingen svensk politiker har ägnats en så ingående studie som Per Albin Hansson. I de fyra volymerna tecknas framväxten av det som kom att bli den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten Sverige.
Det är den ena tyngdpunkten i "Landsfadern". Den andra utgörs av Per Albins hantering av Sverige under andra världskriget.
Isakssons försvarstal för Per Albin-linjen är mycket väl genomarbetat. Det ska bli spännande att se om det finns andra experter som i polemik driver den revisionistiska linje som idag har statsminister Göran Persson som främste talesman och där fokus ligger på att be om ursäkt för underlåtenhetssynder under krigsåren.
Jag har växelläst Isakssons biografi och John Campbells nyutkomna "Margaret Thatcher - The Grocer's Daughter" (Jonathan Cape). Liksom Isaksson tänkte sig Campell att skriva en volym men det blir minst två. Per Albin och Thatcher - två politiker som präglat sin tid och tiden efter dem. Campells bok innebär främst en kritisk granskning av myterna om Thatcher.
Hans analys av hennes uppväxttid är mycket intressant: den harmoniska arbetsmoral, som hon själv beskrivit som uppväxtmiljön, rämnar.
Den järnhårda viljan, den suveräna politiska talang som mot alla odds gör denna kvinnliga, torypolitiker från enkel bakgrund till partiledare och premiärminister beskrivs av Campbell på ett mycket läsvärt sätt.
Per Albin - det är vägen till den paternalistiska välfärdsstaten. Margaret Thatcher är vägen därifrån. Lysande sommarläsning !
Varje del kan läsas helt fristående. Det gäller även den fjärde, nyutkomna delen "Landsfadern" (Wahlström & Widstrand).
Ingen svensk politiker har ägnats en så ingående studie som Per Albin Hansson. I de fyra volymerna tecknas framväxten av det som kom att bli den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten Sverige.
Det är den ena tyngdpunkten i "Landsfadern". Den andra utgörs av Per Albins hantering av Sverige under andra världskriget.
Isakssons försvarstal för Per Albin-linjen är mycket väl genomarbetat. Det ska bli spännande att se om det finns andra experter som i polemik driver den revisionistiska linje som idag har statsminister Göran Persson som främste talesman och där fokus ligger på att be om ursäkt för underlåtenhetssynder under krigsåren.
Jag har växelläst Isakssons biografi och John Campbells nyutkomna "Margaret Thatcher - The Grocer's Daughter" (Jonathan Cape). Liksom Isaksson tänkte sig Campell att skriva en volym men det blir minst två. Per Albin och Thatcher - två politiker som präglat sin tid och tiden efter dem. Campells bok innebär främst en kritisk granskning av myterna om Thatcher.
Hans analys av hennes uppväxttid är mycket intressant: den harmoniska arbetsmoral, som hon själv beskrivit som uppväxtmiljön, rämnar.
Den järnhårda viljan, den suveräna politiska talang som mot alla odds gör denna kvinnliga, torypolitiker från enkel bakgrund till partiledare och premiärminister beskrivs av Campbell på ett mycket läsvärt sätt.
Per Albin - det är vägen till den paternalistiska välfärdsstaten. Margaret Thatcher är vägen därifrån. Lysande sommarläsning !
lördag 10 juni 2000
Politik är en sportgren
USA älskar sport, älskar tävlingar. Det finns i den amerikanska samhällskulturen en kärlek till vinnare. På vår sida av Atlanten är ambivalensen inför tävlingar större och att politik är en sportgren är knappast en europeisk sanning. Men det är det däremot i USA.
Den ädla tävlan som nu pågår mellan George W Bush och Al Gore ska därför delvis ses som ett bokstavligt maratonlopp. Den som följer amerikansk rapportering om presidentvalskampanjen märker hur många sporttermer som används. Har George W "toppat för tidigt" (peaked too early) är dagens fråga.
Al Gores tal på det demokratiska partikonventet sågs när det hölls för några veckor sedan av många bedömare som alltför tråkigt, alltför inriktat på sakpolitik. Det var i själva verket en ganska lång katalog av olika sakfrågor och ställningstaganden.
Idag menar många amerikanska bedömare att detta var ett klokt upplägg och att George W drivs på reträtt ställd inför Al Gores breda och djupa sakpolitiska kunskap. Skulle jag våga mig på en gissning så är det följande: opinionen kommer att väga ganska jämnt ett bra tag till men kan påverkas av de TV-sända debatterna mellan president- respektive vicepresidentkandidaterna i mitten av oktober. Där kan sakpolitikern Gore ta hem matchen.
Men givet att amerikansk politik är en sportgren så kommer mycket att bero på hur formkurvan utvecklas ända fram till den 7 november. Förståsigpåare menar att amerikanska presidentval brukar vara avgjorda redan nu (Labour day den 4 september är valkampanjens "formella" startdatum) men det som gör politik till en spännande sport är att resultatet aldrig är känt före mål.
Hur stor är den ideologiska skillnaden mellan Bush och Gore ? Ur mitt perspektiv är den inte så stor. Bill Clinton visade sig vara en god politisk arvtagare till Ronald Reagan precis som Tony Blair blivit det till Margret Thatcher. Hela det politiska fältet har förskjutits sedan Reagan valdes till president. Både Bush och Gore vädjar till en konservativ centeropinion även om det i bakgrunden som alltid hos demokraten finns en starkare tilltro till statens roll och betydelse.
Den ädla tävlan som nu pågår mellan George W Bush och Al Gore ska därför delvis ses som ett bokstavligt maratonlopp. Den som följer amerikansk rapportering om presidentvalskampanjen märker hur många sporttermer som används. Har George W "toppat för tidigt" (peaked too early) är dagens fråga.
Al Gores tal på det demokratiska partikonventet sågs när det hölls för några veckor sedan av många bedömare som alltför tråkigt, alltför inriktat på sakpolitik. Det var i själva verket en ganska lång katalog av olika sakfrågor och ställningstaganden.
Idag menar många amerikanska bedömare att detta var ett klokt upplägg och att George W drivs på reträtt ställd inför Al Gores breda och djupa sakpolitiska kunskap. Skulle jag våga mig på en gissning så är det följande: opinionen kommer att väga ganska jämnt ett bra tag till men kan påverkas av de TV-sända debatterna mellan president- respektive vicepresidentkandidaterna i mitten av oktober. Där kan sakpolitikern Gore ta hem matchen.
Men givet att amerikansk politik är en sportgren så kommer mycket att bero på hur formkurvan utvecklas ända fram till den 7 november. Förståsigpåare menar att amerikanska presidentval brukar vara avgjorda redan nu (Labour day den 4 september är valkampanjens "formella" startdatum) men det som gör politik till en spännande sport är att resultatet aldrig är känt före mål.
Hur stor är den ideologiska skillnaden mellan Bush och Gore ? Ur mitt perspektiv är den inte så stor. Bill Clinton visade sig vara en god politisk arvtagare till Ronald Reagan precis som Tony Blair blivit det till Margret Thatcher. Hela det politiska fältet har förskjutits sedan Reagan valdes till president. Både Bush och Gore vädjar till en konservativ centeropinion även om det i bakgrunden som alltid hos demokraten finns en starkare tilltro till statens roll och betydelse.
Nail 'em
För alla direktörer som tycker att någon journalist, något massmedium eller medierna i allmänhet har farit hårt fram med vederbörande finns nu den perfekta boken: Erik Denzenhalls "Nail ´em!" med underrubriken "Confronting High-Profile Attacks on Celebrities and Businesses". Författaren är PR-konsult som specialiserat sig på att försöka hjälpa offren att hantera dylika aggressiva attacker.
Boken är amerikansk och som alltid i USA spelar spelet i domstolarna en viktig roll. Det är ju ofta gigantiska stämningar som är attackmetoden.
Men trots det är boken inte ointressant och pekar på sådant som få direktörer tycks inse. Till exempel att medierna behöver både hjältar och skurkar (skuldfrågan är sekundär) eller att många av dem som går till attack är veritabla skurkar som medierna underlåter att kritiskt granska eftersom medielogiken går ut på att alltid ställa sig på "Davids" sida mot Goliat.
I ett appendix tar Denzenhall upp den i särklass skickligast hanterade motattack jag känner till, nämligen Bill Clintons motattack mot Ken Starr.
Jag delar inte Denzenhalls analys av det som då hände utan tror, som många andra som följt den processen på närmare håll, att Clinton och hans "spin doctors" på ett otroligt effektivt sätt lyckades göra Ken Starrs undersökning till problemet - inte presidentens försyndelser.
Boken är amerikansk och som alltid i USA spelar spelet i domstolarna en viktig roll. Det är ju ofta gigantiska stämningar som är attackmetoden.
Men trots det är boken inte ointressant och pekar på sådant som få direktörer tycks inse. Till exempel att medierna behöver både hjältar och skurkar (skuldfrågan är sekundär) eller att många av dem som går till attack är veritabla skurkar som medierna underlåter att kritiskt granska eftersom medielogiken går ut på att alltid ställa sig på "Davids" sida mot Goliat.
I ett appendix tar Denzenhall upp den i särklass skickligast hanterade motattack jag känner till, nämligen Bill Clintons motattack mot Ken Starr.
Jag delar inte Denzenhalls analys av det som då hände utan tror, som många andra som följt den processen på närmare håll, att Clinton och hans "spin doctors" på ett otroligt effektivt sätt lyckades göra Ken Starrs undersökning till problemet - inte presidentens försyndelser.
Al eller W - USAs näste president?
Är det Al Gore eller George W. Bush som i januari 2001 installeras som USAs näste president ?
Antalet böcker om de två som i november ska slåss om det vad som brukar kallas världens mäktigaste ämbete är i snabb tillväxt.
Roligast hittills är "Shrub - the short but happy political life of George W. Bush" (Random House) av Molly Ivens och Lou Dubose. Molly Ivens är en av USAs fränaste och självständigaste politiska kolumnister - motsvarigheten i Sverige är Veckans affärers Malin Siwe - och skildringen av Bush präglas av distans och ironi. Berättelsen om Bush som affärsman är avslöjande och skildringen av hans begränsade roll som guvernör i Texas är nyttig.
Guvernören fyller helt enkelt ingen särskilt viktig roll i den texanska författningen.
Republikanen Bush är en stor fars förhoppningsfulla son. Det gäller också hans demokratiske motståndare Al Gore, son till senatorn Albert Gore som blev mest uppmärksammad som en inledningsvis mycket ensam motståndare i senaten till Vietnamkriget. Newsweek-journalisten Bill Turque har skrivit en rak och okomplicerad biografi, "Inventing Al Gore" (Houghton Mifflin). Den är inte alls underhållande som "Shurb" men rik på fakta och skyggar inte alls för Al Gores dåliga sidor (hans sociala oförmåga, hans benägenhet att predika och hans ovana att ljuga för att förstora sin egen roll i olika sammanhang).
Nyttig läsning
Turques behandling av Al Gores eländiga bok "Earth in the Balance" (nu nyutgiven) är nyttig läsning. Men först och främst är och förblir Gore politiker så det är föga sannolikt att den bokens överdrifter skulle få spela någon större roll för en president Gore.
George-reportern Elizabeth Mitchell har skrivit en bok om George W Bush som i sitt upplägg är snarlik Turques om Gore. "W - revenge of the Bush dynasty" (Hyperion) är alltså inte alls så roande som Molly Ivens bok men förmodligen sanningsenligare.
Om jag vore amerikan - vem skulle jag rösta på ? Den frågan har jag ställt mig inför varje presidentval sedan JFK valdes. Årets val ter sig som ett val mellan två snarlika proffspolitiker. Gore är tveklöst den kunnigaste och mest mångsidige. Jag har sett honom i debatt och han är nästan lika duktig som Clinton. W är en enklare, mindre komplicerad och mindre sofistikerad politiker. Clintons lycka berodde på rätt val av finansminister och riksbankschef samt på arvet från Reagans lyckliga ekonomiska politik.
Förmodligen är Al Gore den som är bäst skickad att föra detta vidare. Om ekonomin i USA ser lika bra ut i november som idag är det säkert Gore som vinner. Oavsett vad jag tycker…
Antalet böcker om de två som i november ska slåss om det vad som brukar kallas världens mäktigaste ämbete är i snabb tillväxt.
Roligast hittills är "Shrub - the short but happy political life of George W. Bush" (Random House) av Molly Ivens och Lou Dubose. Molly Ivens är en av USAs fränaste och självständigaste politiska kolumnister - motsvarigheten i Sverige är Veckans affärers Malin Siwe - och skildringen av Bush präglas av distans och ironi. Berättelsen om Bush som affärsman är avslöjande och skildringen av hans begränsade roll som guvernör i Texas är nyttig.
Guvernören fyller helt enkelt ingen särskilt viktig roll i den texanska författningen.
Republikanen Bush är en stor fars förhoppningsfulla son. Det gäller också hans demokratiske motståndare Al Gore, son till senatorn Albert Gore som blev mest uppmärksammad som en inledningsvis mycket ensam motståndare i senaten till Vietnamkriget. Newsweek-journalisten Bill Turque har skrivit en rak och okomplicerad biografi, "Inventing Al Gore" (Houghton Mifflin). Den är inte alls underhållande som "Shurb" men rik på fakta och skyggar inte alls för Al Gores dåliga sidor (hans sociala oförmåga, hans benägenhet att predika och hans ovana att ljuga för att förstora sin egen roll i olika sammanhang).
Nyttig läsning
Turques behandling av Al Gores eländiga bok "Earth in the Balance" (nu nyutgiven) är nyttig läsning. Men först och främst är och förblir Gore politiker så det är föga sannolikt att den bokens överdrifter skulle få spela någon större roll för en president Gore.
George-reportern Elizabeth Mitchell har skrivit en bok om George W Bush som i sitt upplägg är snarlik Turques om Gore. "W - revenge of the Bush dynasty" (Hyperion) är alltså inte alls så roande som Molly Ivens bok men förmodligen sanningsenligare.
Om jag vore amerikan - vem skulle jag rösta på ? Den frågan har jag ställt mig inför varje presidentval sedan JFK valdes. Årets val ter sig som ett val mellan två snarlika proffspolitiker. Gore är tveklöst den kunnigaste och mest mångsidige. Jag har sett honom i debatt och han är nästan lika duktig som Clinton. W är en enklare, mindre komplicerad och mindre sofistikerad politiker. Clintons lycka berodde på rätt val av finansminister och riksbankschef samt på arvet från Reagans lyckliga ekonomiska politik.
Förmodligen är Al Gore den som är bäst skickad att föra detta vidare. Om ekonomin i USA ser lika bra ut i november som idag är det säkert Gore som vinner. Oavsett vad jag tycker…
lördag 3 juni 2000
Sagan om Krita
Det skrivs sällan skönlitteratur från näringslivets värld. Peter Eriksons Sagan om Krita utger sig för att vara en skönlitterär beskrivning av PR-företaget Riktas uppgång och fall. Men i själva verket är boken en i och för sig välskriven promemoria om just detta. Men Rikta är utbytt mot Krita och alla figurerande personer (ehuru alla lättidentifierade för den initierade) är utbytta mot andra namn.
Dumt!
Peter Erikson är självkritisk på ett genomtänkt och balanserat sätt, men också - med all rätt! - oerhört kritisk mot statsminister Göran Persson, statsrådsberedningen och UD.
Erikson hade hjälpt den granskning som KU nu bedriver bättre genom att skriva sin vitbok. Det hade tagits mera på allvar.
Fallet med Riktas fall och den aktiva roll som landets högsta politiska ledning hade i det sammanhanget är en skandal som en Vilhelm Moberg kunnat göra skönlitteratur av. Nu kan man hoppas att Per Unckel och KU lyckas utkräva ansvar av de skyldiga, som söker dölja sig bakom allehanda rökridåer.
Hur Göran Persson, med flera, agerat förstår man väl när man läst Sagan om Krita.
Det är ingen uppbygglig historia.
Dumt!
Peter Erikson är självkritisk på ett genomtänkt och balanserat sätt, men också - med all rätt! - oerhört kritisk mot statsminister Göran Persson, statsrådsberedningen och UD.
Erikson hade hjälpt den granskning som KU nu bedriver bättre genom att skriva sin vitbok. Det hade tagits mera på allvar.
Fallet med Riktas fall och den aktiva roll som landets högsta politiska ledning hade i det sammanhanget är en skandal som en Vilhelm Moberg kunnat göra skönlitteratur av. Nu kan man hoppas att Per Unckel och KU lyckas utkräva ansvar av de skyldiga, som söker dölja sig bakom allehanda rökridåer.
Hur Göran Persson, med flera, agerat förstår man väl när man läst Sagan om Krita.
Det är ingen uppbygglig historia.
måndag 22 maj 2000
Fri radio måste få växa
Reklamradio är inte yttrandefrihet skriver Per Andersson (13 april).
Jag tror inte att Andersson riktigt tänkt igenom det påståendet.
Vad som är yttrandefrihet och vilka begränsningar som läggs på denna har diskuterats ingående under lång tid bl a med anledning av frågan om det sker en mediemaktkoncentration (Bonniers roll t ex).
Vad gäller radion så måste följande beaktas:
1. Radioreklam är också yttrandefrihet. Den kommersiella yttrandefriheten är en viktig del av yttrandefrihetsbegreppet även om det inte så ofta uppmärksammats i svensk diskussion. För små företag innebär den lokala radioreklamnen (och som reklammedium är radion lokal i motsats till vad Andersson påstår) att man kan nå kundgrupper som man annars inte kunnat nå t ex därför att det krävt alltför stora ekonomiska insatser. För konkurrens och mångfald i näringslivet är därför radioreklamen bra. Vidare är de svenska radioreklamreglerna mycket generösa (till skillnad från det regelverk som styr både TV4 och de Londonbaserade konkurrenterna TV3 och Kanal 5) vilket innebär att det är fritt fram för politiska budskap i radion. Här finns således en yttrandefrihet också i den bemärkelse som jag tror Andersson accepterar.
2. Den svenaka fria radion är ung. Dess första tid har varit ekonomiskt tuff. Beredskapen att satsa på det riktigt nya har följaktligen inte varit så stor som man kanske kunnat önska. Men min personliga övertygelse är att med tiden kommer nya radioformat, inte minst det i många länder populära talk radio-formatet, att komma också till Sverige. Då handlar det inte längre "bara" om musikt i den fria radion (som Andersson ondgör sig över) utan om debatt och diskussion. På sikt kommer givetvis också den fria radions nyhetsförmedling att utvecklas, men det kräver rimligtvis att skattebetalarnas nuvarande subventionering av statsradions breda utbud omprövas. Statsradion skulle må väl av att fokusera sin verksamhet så att det handlade om vad som i någon rimlig mening skulle kunna kallas "public service". Det kommer säkert.
Under tiden är det bra att försök att ändra regelverket för radion läggs på is. Ju längre desto bättre. Där är jag förhoppningsvis överens med Andersson.
Jag tror inte att Andersson riktigt tänkt igenom det påståendet.
Vad som är yttrandefrihet och vilka begränsningar som läggs på denna har diskuterats ingående under lång tid bl a med anledning av frågan om det sker en mediemaktkoncentration (Bonniers roll t ex).
Vad gäller radion så måste följande beaktas:
1. Radioreklam är också yttrandefrihet. Den kommersiella yttrandefriheten är en viktig del av yttrandefrihetsbegreppet även om det inte så ofta uppmärksammats i svensk diskussion. För små företag innebär den lokala radioreklamnen (och som reklammedium är radion lokal i motsats till vad Andersson påstår) att man kan nå kundgrupper som man annars inte kunnat nå t ex därför att det krävt alltför stora ekonomiska insatser. För konkurrens och mångfald i näringslivet är därför radioreklamen bra. Vidare är de svenska radioreklamreglerna mycket generösa (till skillnad från det regelverk som styr både TV4 och de Londonbaserade konkurrenterna TV3 och Kanal 5) vilket innebär att det är fritt fram för politiska budskap i radion. Här finns således en yttrandefrihet också i den bemärkelse som jag tror Andersson accepterar.
2. Den svenaka fria radion är ung. Dess första tid har varit ekonomiskt tuff. Beredskapen att satsa på det riktigt nya har följaktligen inte varit så stor som man kanske kunnat önska. Men min personliga övertygelse är att med tiden kommer nya radioformat, inte minst det i många länder populära talk radio-formatet, att komma också till Sverige. Då handlar det inte längre "bara" om musikt i den fria radion (som Andersson ondgör sig över) utan om debatt och diskussion. På sikt kommer givetvis också den fria radions nyhetsförmedling att utvecklas, men det kräver rimligtvis att skattebetalarnas nuvarande subventionering av statsradions breda utbud omprövas. Statsradion skulle må väl av att fokusera sin verksamhet så att det handlade om vad som i någon rimlig mening skulle kunna kallas "public service". Det kommer säkert.
Under tiden är det bra att försök att ändra regelverket för radion läggs på is. Ju längre desto bättre. Där är jag förhoppningsvis överens med Andersson.
lördag 13 maj 2000
Brev till FinansTidningens ledarsida
Finanstidningens ledarsida är en nyttig sanningssägare i EMU-debatten. Tramsiga argument om att "vi måste vara med" eller "vi får lägre ränta" etcetera har bland annat därigenom sorterats bort. Jag misstänker att en del av hettan i EMU-kritiken beror på att de så kallade anhängarna varit så miserabla i sin argumentation.
I tisdagens ledare i ämnet hette det att: "EMU kan bli ett mycket misslyckat slutet sällskap med dålig återväxt. (...) EMU:s moment 22 är att man suktar efter det starka men attraherar det svaga."
Då tycker jag att det är dags att ställa frågan om inte nästa steg i argumentationen vore att kräva att Sverige ska lämna EU.
Personligen menar jag att de starka argumenten för EU-medlemskapet består även om det är trögt och besvärligt. Det europeiska samarbetet är av avgörande betydelse för fred, frihet och välstånd i vår del av världen. I det perspektivet kan även ett svenskt EMU-medlemskap med tiden vara önskvärt om det innebär att den svenska kronan kommer med i ett då tämligen väl fungerande Europa. Det väsentliga är att inte minst från svenskt håll driva krav som möjliggör en öppnare och mera dynamisk ekonomi. Då kommer även euron att repa sig.
Vill vi eller vill vi inte? Vilken ska målsättningen vara? Dags för svar!
I tisdagens ledare i ämnet hette det att: "EMU kan bli ett mycket misslyckat slutet sällskap med dålig återväxt. (...) EMU:s moment 22 är att man suktar efter det starka men attraherar det svaga."
Då tycker jag att det är dags att ställa frågan om inte nästa steg i argumentationen vore att kräva att Sverige ska lämna EU.
Personligen menar jag att de starka argumenten för EU-medlemskapet består även om det är trögt och besvärligt. Det europeiska samarbetet är av avgörande betydelse för fred, frihet och välstånd i vår del av världen. I det perspektivet kan även ett svenskt EMU-medlemskap med tiden vara önskvärt om det innebär att den svenska kronan kommer med i ett då tämligen väl fungerande Europa. Det väsentliga är att inte minst från svenskt håll driva krav som möjliggör en öppnare och mera dynamisk ekonomi. Då kommer även euron att repa sig.
Vill vi eller vill vi inte? Vilken ska målsättningen vara? Dags för svar!
lördag 29 april 2000
My war gone by, I miss it so
De flesta böcker som skrivits om 90-talets krig på Balkan (Stoltenberg, Owen, Bildt ) har skildrat det diplomatiska-politiska spelet. Anthony Loyds "My war gone by, I miss it so" saknar helt och hållet det perspektivet.
Det är i stället en fruktansvärt påträngande berättelse från ondskans vardag på "slagfältet" som ju kunde vara vilken oskyldig by som helst. Loyd, som är 34 år, är en brittisk yrkesmilitär som har tjänstgjort på Nordirland och i Gulfkriget för att sedan som arbetslös, snabbutbildad fotograf bosätta sig i Bosnien.
Han började således sin journalistkarriär som fotograf men blev med tiden krigskorrespondet för The Times. I boken skildras i huvudsak Balkans krig men också det första kriget i Tjetjenien. Loyd har därefter för The Times också skildrat andra krigsskådeplatser (Afghanistan och Sierra Leone.
Boken är självutlämnande också i sin redovisning av hans eget drogmissbruk och det traumatiska förhållandet till fadern, men huvudfokus är den inlevelse och exakthet som ägnas skildringen av människorna i krigets Balkan. Offer och mördare, skyldiga och oskyldiga.
Loyd söker inte några enkla, politiska svar om "ansvar" etc utan skildrar den dynamik som för fram vardagens missanpassade till den extrema situationens "hjältar"/mördare. Den berättar därmed mycket om människor - och ger goda argument mot tron att det finns enkla, snabba lösningar på problem där hatet och ondskan fått träda fram ohämmat.
Det är en tänkvärd - obehagligt bra - bok om oss människor.
Det är i stället en fruktansvärt påträngande berättelse från ondskans vardag på "slagfältet" som ju kunde vara vilken oskyldig by som helst. Loyd, som är 34 år, är en brittisk yrkesmilitär som har tjänstgjort på Nordirland och i Gulfkriget för att sedan som arbetslös, snabbutbildad fotograf bosätta sig i Bosnien.
Han började således sin journalistkarriär som fotograf men blev med tiden krigskorrespondet för The Times. I boken skildras i huvudsak Balkans krig men också det första kriget i Tjetjenien. Loyd har därefter för The Times också skildrat andra krigsskådeplatser (Afghanistan och Sierra Leone.
Boken är självutlämnande också i sin redovisning av hans eget drogmissbruk och det traumatiska förhållandet till fadern, men huvudfokus är den inlevelse och exakthet som ägnas skildringen av människorna i krigets Balkan. Offer och mördare, skyldiga och oskyldiga.
Loyd söker inte några enkla, politiska svar om "ansvar" etc utan skildrar den dynamik som för fram vardagens missanpassade till den extrema situationens "hjältar"/mördare. Den berättar därmed mycket om människor - och ger goda argument mot tron att det finns enkla, snabba lösningar på problem där hatet och ondskan fått träda fram ohämmat.
Det är en tänkvärd - obehagligt bra - bok om oss människor.
lördag 25 mars 2000
Frustande om nätdemokrati
Dick Morris var nyckelstrategen i Bill Clintons omvalskampanj. Det torde vara den skickligast skötta politiska kampanjen i västerländsk demokrati på mycket länge.
Den totalt nederlagstippade Clinton stal motståndarnas politiska kläder och gjorde en sensationell comeback. Detta skildrade Dick Morris för några år sedan i boken Behind the oval Office. Oumbärlig läsning för kampanjstrateger - också i näringslivet.
Nu har Morris precis kommit med en ny bok som också den är en verklig ögonöppnare. I en korthuggen stil och med ganska breda penseldrag tecknar han i Vote.com den direkta demokratins genomslag tack vare Internet. Vote.com är också ett webbföretag som Morris och hans fru har startat.
Inte okontroversiellt
Direktdemokrati är ju inte okontroversiellt. De få folkomröstningar Sverige har haft är exempelvis ett vittnesbörd om den indirekta, representativa demokratins grepp om ett lands politiska kultur. Den ångest som många etablerade politiker känner inför den kommande EMU-folkomröstningen är ett annat tecken härpå.
Dick Morris är frustande entusiastisk inför direktdemokrati genom Internet.
De skumma pengarnas och lobbyisternas makt över amerikansk politik minskar, ungdomen blir mera demokratiskt engagerad, medias kontrollroll i politiken förändras, frivilliga krafter kommer som i John Mc Cains kampanj att slå igenom på ett kraftfullt sätt och nya demokratiska strukturer kommer att skapas. Han nämner här demokratiseringen av Kina genom Internet och ett sammanförande av Europa genom Internet som två exempel.
Spännande och tänkvärd läsning inte bara för politiker.
Den totalt nederlagstippade Clinton stal motståndarnas politiska kläder och gjorde en sensationell comeback. Detta skildrade Dick Morris för några år sedan i boken Behind the oval Office. Oumbärlig läsning för kampanjstrateger - också i näringslivet.
Nu har Morris precis kommit med en ny bok som också den är en verklig ögonöppnare. I en korthuggen stil och med ganska breda penseldrag tecknar han i Vote.com den direkta demokratins genomslag tack vare Internet. Vote.com är också ett webbföretag som Morris och hans fru har startat.
Inte okontroversiellt
Direktdemokrati är ju inte okontroversiellt. De få folkomröstningar Sverige har haft är exempelvis ett vittnesbörd om den indirekta, representativa demokratins grepp om ett lands politiska kultur. Den ångest som många etablerade politiker känner inför den kommande EMU-folkomröstningen är ett annat tecken härpå.
Dick Morris är frustande entusiastisk inför direktdemokrati genom Internet.
De skumma pengarnas och lobbyisternas makt över amerikansk politik minskar, ungdomen blir mera demokratiskt engagerad, medias kontrollroll i politiken förändras, frivilliga krafter kommer som i John Mc Cains kampanj att slå igenom på ett kraftfullt sätt och nya demokratiska strukturer kommer att skapas. Han nämner här demokratiseringen av Kina genom Internet och ett sammanförande av Europa genom Internet som två exempel.
Spännande och tänkvärd läsning inte bara för politiker.
fredag 10 mars 2000
Vitaldemokratin: vote.com nästa!
Den amerikanska valrörelsen visar upp ett nytt fenomen – IT-faktorns betydelse, hävdar Janerik Larsson, vd för GSI Communications.
Under de två veckorna före ”Super Tuesday” den 7 mars - med bl a de viktiga primärvalen i Kalifornien och New York inför höstens presidentval – var nyhetsmedierna starkt fokuserade på de många avgöranden som förväntades.
USAs politiska liv har under de snart åtta Clinton-åren inte varit särskilt vitalt. Många trodde att även presidentvalet skulle bli en tråkig tillställning där republikanernas George W Bush lätt skulle slå ut den av Clinton-eran sargade vicepresidenten Al Gore.
Men mitt intryck efter att ha observerat perioden fram till Super Tuesday i Kalifornien är att den amerikanska demokratin snarast är vitalare – och roligare – än på länge.
Politisk förnyelse
Bill Bradleys utmaning ledde till att Al Gore fick lägga om sin kampanj för den demokratiska nomineringen helt.
Bort försvann den tråkige vicepresidenten, bort for kopplingen till Clinton och Vita huset. In kom en uppknäppt gräsrotspolitiker vars professionalism nu verkligen kom till sin rätt. Al Gore kan sin sak – han är yrkespolitiker i ordets bästa mening. John McCain tog strid med George W Bush och det har varit bra framför allt för det republikanska partiet men nog också för Bush jr.
Stalltipset är dock att republikanerna och Bush inte kommer att klara av att erövra Vita huset men att striden McCain/Bush rensat ut mycket politiskt bråte – t ex den intima kopplingen till den extrema, religiösa högern - som efter Reagan gjort det svårt för republikanerna att uppfattas som värdiga presidentämbetet.
Jag såg debatterna i Los Angeles mellan dels Gore-Bradley, dels Bush-McCain.
Gore var den store vinnaren men även Bush visade upp sin förmåga att knipa poäng.
Men den sjudande vitala demokratin (och ekonomin!) i Kalifornien handlar i hög grad om annat än presidentvalet. Dels handlar politiken om de många folkomröstningar som genomfördes här och i en hel del andra delstater. Dessa uppmärksammas sällan i Sverige men är värda en egen betraktelse. Den direkta demokratin ligger mycket nära USAs demokratiska hjärta, och ganska långt från den svenska, parti- och parlamentsstyrda demokratisynen.
Dels och framför allt handlar det om Internets genomslag också i politiken. Jag var i Kalifornien senast för ett drygt halvår sedan och bara på den tiden har Internet som en fullständig självklarhet i de flesta sammanhang blivit alltmer påtaglig. Det gäller i affärslivet och privatlivet, det gäller i handelns sätt att kommunicera med kunderna – och det gäller i snabbt ökande grad politikernas kommunikation med väljarna.
Framgångsrika hemsidor
Cain har arbetat mest framgångsrikt med sin hemsida för att på det sättet få ekonomiska bidrag från väljare. Men det finns otaliga hemsidor som vitaliserar: allt ifrån politics.com som ger data om bidragsgivare till kampanjer och kandidater till grannyd.com som är 90-åriga Doris Haddocks hemsida med sitt upprop mot de stora företagens stora bidrag till politiker.
Dick Morris, som är en lysande politisk analytiker, har just utkommit med boken Vote.com som också är en presentation av hans nya företag med samma namn. Direktdemokrati via Internet är redan ett faktum i USA. I det demokratiska primärvalet i Arizona får man rösta via Internet. Morris tecknar en spännande bild av den demokratiska renings- och vitaliseringsprocess som nu förestår tack vare Internet. Politikernas, kampanjmakarnas, de stora lobbyorganisationernas, de resursstarka företagens, opinionsundersökarnas och massmediernas roll kommer att i grunden förändras framöver
Jag tror att Dick Morris har rätt och, som vanligt kommer säkert USA att visa vägen för Europa. Kanske kommer, som Morris tror, den verkliga europeiska politiska integrationen först när e-demokratin slagit igenom i vår del av världen?
Under de två veckorna före ”Super Tuesday” den 7 mars - med bl a de viktiga primärvalen i Kalifornien och New York inför höstens presidentval – var nyhetsmedierna starkt fokuserade på de många avgöranden som förväntades.
USAs politiska liv har under de snart åtta Clinton-åren inte varit särskilt vitalt. Många trodde att även presidentvalet skulle bli en tråkig tillställning där republikanernas George W Bush lätt skulle slå ut den av Clinton-eran sargade vicepresidenten Al Gore.
Men mitt intryck efter att ha observerat perioden fram till Super Tuesday i Kalifornien är att den amerikanska demokratin snarast är vitalare – och roligare – än på länge.
Politisk förnyelse
Bill Bradleys utmaning ledde till att Al Gore fick lägga om sin kampanj för den demokratiska nomineringen helt.
Bort försvann den tråkige vicepresidenten, bort for kopplingen till Clinton och Vita huset. In kom en uppknäppt gräsrotspolitiker vars professionalism nu verkligen kom till sin rätt. Al Gore kan sin sak – han är yrkespolitiker i ordets bästa mening. John McCain tog strid med George W Bush och det har varit bra framför allt för det republikanska partiet men nog också för Bush jr.
Stalltipset är dock att republikanerna och Bush inte kommer att klara av att erövra Vita huset men att striden McCain/Bush rensat ut mycket politiskt bråte – t ex den intima kopplingen till den extrema, religiösa högern - som efter Reagan gjort det svårt för republikanerna att uppfattas som värdiga presidentämbetet.
Jag såg debatterna i Los Angeles mellan dels Gore-Bradley, dels Bush-McCain.
Gore var den store vinnaren men även Bush visade upp sin förmåga att knipa poäng.
Men den sjudande vitala demokratin (och ekonomin!) i Kalifornien handlar i hög grad om annat än presidentvalet. Dels handlar politiken om de många folkomröstningar som genomfördes här och i en hel del andra delstater. Dessa uppmärksammas sällan i Sverige men är värda en egen betraktelse. Den direkta demokratin ligger mycket nära USAs demokratiska hjärta, och ganska långt från den svenska, parti- och parlamentsstyrda demokratisynen.
Dels och framför allt handlar det om Internets genomslag också i politiken. Jag var i Kalifornien senast för ett drygt halvår sedan och bara på den tiden har Internet som en fullständig självklarhet i de flesta sammanhang blivit alltmer påtaglig. Det gäller i affärslivet och privatlivet, det gäller i handelns sätt att kommunicera med kunderna – och det gäller i snabbt ökande grad politikernas kommunikation med väljarna.
Framgångsrika hemsidor
Cain har arbetat mest framgångsrikt med sin hemsida för att på det sättet få ekonomiska bidrag från väljare. Men det finns otaliga hemsidor som vitaliserar: allt ifrån politics.com som ger data om bidragsgivare till kampanjer och kandidater till grannyd.com som är 90-åriga Doris Haddocks hemsida med sitt upprop mot de stora företagens stora bidrag till politiker.
Dick Morris, som är en lysande politisk analytiker, har just utkommit med boken Vote.com som också är en presentation av hans nya företag med samma namn. Direktdemokrati via Internet är redan ett faktum i USA. I det demokratiska primärvalet i Arizona får man rösta via Internet. Morris tecknar en spännande bild av den demokratiska renings- och vitaliseringsprocess som nu förestår tack vare Internet. Politikernas, kampanjmakarnas, de stora lobbyorganisationernas, de resursstarka företagens, opinionsundersökarnas och massmediernas roll kommer att i grunden förändras framöver
Jag tror att Dick Morris har rätt och, som vanligt kommer säkert USA att visa vägen för Europa. Kanske kommer, som Morris tror, den verkliga europeiska politiska integrationen först när e-demokratin slagit igenom i vår del av världen?
lördag 19 februari 2000
Roligt och lärt om propaganda
Mänskligheten är lättledd – och världshistorien är i grund och botten en berättelse om framgångsrik och misslyckad propaganda.
Oliver Thomson är reklambyråchef och historiker i skottska Glasgow. Han har skrivit en lärd och rolig bok om propagandan genom tiderna: ”Easily Led – A History of Propaganda” (Sutton Publishing, England).
För alla de DI-läsare som antingen är verksamma i kommunikations- och påverkansindustrin eller anlitar sådana som är det är detta givetvis spännande läsning. Vem kunde ana att ens egen PR- eller reklamverksamhet skulle kunna komma med i sammanhang där världsreligionerna, de stora ideologierna och de stora folkförförarna är huvudpersonerna ?
Thomson använder en vidare definition av propaganda än vad jag tror att de flesta av oss associerar till. För mig ligger det något negativt i själva ordet propaganda. Thomson understryker egentligen i boktiteln (”Lättledd”) just det negativa i begreppet. Men i boken är hans definition maximalt vid: en grupp människors användning av kommunikationskunskap av något slag för att skapa attityd- eller beteendeförändringar hos en annan grupp människor.
Just därför att boken är så lärd och är så fylld av intressanta exempel är boken alltså högst läsvärd. Men jag förblir också efter att ha tagit del av alla dessa berättelser om propagandans segrar (och några nederlag) skeptisk till definitionen. Världshistorien är mer än en berättelse om propaganda och detta förbiser Thomson faktiskt. Med en så vid definition av propaganda tycker jag att ordet tappar sin mening.
Thomsons propaganda lyckades således inte i detta fall, dvs med mig som läsare!
Oliver Thomson är reklambyråchef och historiker i skottska Glasgow. Han har skrivit en lärd och rolig bok om propagandan genom tiderna: ”Easily Led – A History of Propaganda” (Sutton Publishing, England).
För alla de DI-läsare som antingen är verksamma i kommunikations- och påverkansindustrin eller anlitar sådana som är det är detta givetvis spännande läsning. Vem kunde ana att ens egen PR- eller reklamverksamhet skulle kunna komma med i sammanhang där världsreligionerna, de stora ideologierna och de stora folkförförarna är huvudpersonerna ?
Thomson använder en vidare definition av propaganda än vad jag tror att de flesta av oss associerar till. För mig ligger det något negativt i själva ordet propaganda. Thomson understryker egentligen i boktiteln (”Lättledd”) just det negativa i begreppet. Men i boken är hans definition maximalt vid: en grupp människors användning av kommunikationskunskap av något slag för att skapa attityd- eller beteendeförändringar hos en annan grupp människor.
Just därför att boken är så lärd och är så fylld av intressanta exempel är boken alltså högst läsvärd. Men jag förblir också efter att ha tagit del av alla dessa berättelser om propagandans segrar (och några nederlag) skeptisk till definitionen. Världshistorien är mer än en berättelse om propaganda och detta förbiser Thomson faktiskt. Med en så vid definition av propaganda tycker jag att ordet tappar sin mening.
Thomsons propaganda lyckades således inte i detta fall, dvs med mig som läsare!
söndag 13 februari 2000
Fem dagar som räddade Europa
Det kommer ständigt nya böcker om Winston Churchill. Churchill och hans verk måste höra till 1900-talets mest omskrivna.
När vi ser oss omkring i dagens Europa kan vi (med en viss tillspetsning) säga: "Tack vare Churchill har vi detta!"
Hur stor den tacksamhetsskulden egentligen är har nyligen belysts i en fängslande bok, "Five Days in London May 1940" av den pensionerade, amerikanske historieprofessorn John Lukacs.
Lukacs har skrivit många andra högst läsvärda böcker och är ingen nykomling till detta ämne. Boken "The Duel" handlade om duellen 1940 mellan Churchill och Hitler. Till skillnad från många som skrivit om Churchill kan Lukacs lika mycket om Hitler. Den nya boken lyfter fram de fem dagar som med en svagare brittisk premiärminister kunnat förändra de senaste 60 årens historia helt och hållet.
Under tiden efter att Churchill den 10 maj 1940 blivit premiärminister (efter Chamerblain vars eftergiftspolitik misslyckats) såg det mycket mörkt ut för Storbritannien - och Europa. Hitler tycktes omöjlig att besegra. USA var inte berett att då bry sig närmare om Europas affärer. Roosevelt var fokuserad på sitt omval som president. Debatten i det brittiska krigskabinettet var främst en viljekamp mellan Churchill och utrikesministern Lord Halifax som sökte en uppgörelse med Hitler genom Mussolini. Det är den debatten som är bokens huvudtema.
Churchill satt ganska löst som premiärminister 1940 - många överklasskonservativa ansåg honom för obalanserad - och kunde inte då agera som en lika självklar ledare som senare under världskriget.
Trots att vi alla vet hur det gick är boken om dessa fem dagar otroligt spännande läsning. Den är en bra påminnelse om vikten att stå emot ondskan - även när ondskan är demokratiskt vald som Hitler…eller Jörg Haider.
När vi ser oss omkring i dagens Europa kan vi (med en viss tillspetsning) säga: "Tack vare Churchill har vi detta!"
Hur stor den tacksamhetsskulden egentligen är har nyligen belysts i en fängslande bok, "Five Days in London May 1940" av den pensionerade, amerikanske historieprofessorn John Lukacs.
Lukacs har skrivit många andra högst läsvärda böcker och är ingen nykomling till detta ämne. Boken "The Duel" handlade om duellen 1940 mellan Churchill och Hitler. Till skillnad från många som skrivit om Churchill kan Lukacs lika mycket om Hitler. Den nya boken lyfter fram de fem dagar som med en svagare brittisk premiärminister kunnat förändra de senaste 60 årens historia helt och hållet.
Under tiden efter att Churchill den 10 maj 1940 blivit premiärminister (efter Chamerblain vars eftergiftspolitik misslyckats) såg det mycket mörkt ut för Storbritannien - och Europa. Hitler tycktes omöjlig att besegra. USA var inte berett att då bry sig närmare om Europas affärer. Roosevelt var fokuserad på sitt omval som president. Debatten i det brittiska krigskabinettet var främst en viljekamp mellan Churchill och utrikesministern Lord Halifax som sökte en uppgörelse med Hitler genom Mussolini. Det är den debatten som är bokens huvudtema.
Churchill satt ganska löst som premiärminister 1940 - många överklasskonservativa ansåg honom för obalanserad - och kunde inte då agera som en lika självklar ledare som senare under världskriget.
Trots att vi alla vet hur det gick är boken om dessa fem dagar otroligt spännande läsning. Den är en bra påminnelse om vikten att stå emot ondskan - även när ondskan är demokratiskt vald som Hitler…eller Jörg Haider.
lördag 8 januari 2000
Bästa skildringen av IT-åldern
Jim Clark är mannen som skulle kunna ordna världens största party - men som själv inte skulle komma dit. Omständigheterna har gjort honom till en insider, en av samtidens största IT-entreprenörer men hans kynne är den evige outsiderns. Det är därför hans alla viktigaste projekt inte varit att bygga mångmiljardföretag utan hans båtbyggnadsprojekt - världens då största och tekniskt mest sofistikerade segelfartyg, Hyperion, under den period som Michael Lewis skildrar i "The New, New Thing - A Silicon Valley Story" (Norton, New York).
Jag tvekar inte i mitt omdöme: detta är den bästa boken om IT-åldern hittills. Michael Lewis skrev den geniala "Liar's Poker" om finansyrans 80-tal och nu har han med boken om Jim Clark gjort en än förnämare prestation.
Clark är inte så känd i Sverige som person. Men om man säger att han skapade Silicon Graphics och Netscape, är drivkraften bakom Healtheon och MyCFO samt den man som ytterst ligger bakom det amerikanska justitiedepartementets process mot Microsoft behövs knappast ytterligare introduktion. Den missanpassade akademikern som blev IT-geni och mångmiljardär (i dollar) skildras på ett väl avvägt, mycket insiktsfullt sätt.
Forbes skrev nyligen om den stora gissningsleken i kiseldalen: Vad är Jim Clarks nästa projekt? Skälet till att så många ställer den frågan är att Clark är "a multibillon dollar corporation perpetually waiting to happen".
Det fanns två svar i den artikeln (webportalen Kibu för tonårstjejer och SmartPipes, ett topphemligt, supermodernt nätverksprojekt) men det som verkligen engagerar honom är det nya båtprojektet. Hyperion kostade ca 425 Mkr men nu bygger båtkonstruktören Ken Takata en 300 foot lång båt som får Hyperion att se ut som en roddbåt.
Clark är en entreprenör i ordets egentliga bemärkelse: en som startar nya företag. Han har inget större intresse när väl den första, svåra perioden är över. Då får andra driva det vidare medan han ägnar sig åt sina båtar - och åt "the new, new thing". Hans otålighet är legendarisk, hans karisma är enorm - han attraherar de allra bästa teknikerna.
Om detta har Michael Lewis skrivit en bok som är ett måste för den som vill förstå hur det nya skapas. Jim Clark är en modern amerikansk hjälte och han och andra personer av hans typ har en dramatisk betydelse för inte bara USAs utan hela världens ekonomi.
Jag tvekar inte i mitt omdöme: detta är den bästa boken om IT-åldern hittills. Michael Lewis skrev den geniala "Liar's Poker" om finansyrans 80-tal och nu har han med boken om Jim Clark gjort en än förnämare prestation.
Clark är inte så känd i Sverige som person. Men om man säger att han skapade Silicon Graphics och Netscape, är drivkraften bakom Healtheon och MyCFO samt den man som ytterst ligger bakom det amerikanska justitiedepartementets process mot Microsoft behövs knappast ytterligare introduktion. Den missanpassade akademikern som blev IT-geni och mångmiljardär (i dollar) skildras på ett väl avvägt, mycket insiktsfullt sätt.
Forbes skrev nyligen om den stora gissningsleken i kiseldalen: Vad är Jim Clarks nästa projekt? Skälet till att så många ställer den frågan är att Clark är "a multibillon dollar corporation perpetually waiting to happen".
Det fanns två svar i den artikeln (webportalen Kibu för tonårstjejer och SmartPipes, ett topphemligt, supermodernt nätverksprojekt) men det som verkligen engagerar honom är det nya båtprojektet. Hyperion kostade ca 425 Mkr men nu bygger båtkonstruktören Ken Takata en 300 foot lång båt som får Hyperion att se ut som en roddbåt.
Clark är en entreprenör i ordets egentliga bemärkelse: en som startar nya företag. Han har inget större intresse när väl den första, svåra perioden är över. Då får andra driva det vidare medan han ägnar sig åt sina båtar - och åt "the new, new thing". Hans otålighet är legendarisk, hans karisma är enorm - han attraherar de allra bästa teknikerna.
Om detta har Michael Lewis skrivit en bok som är ett måste för den som vill förstå hur det nya skapas. Jim Clark är en modern amerikansk hjälte och han och andra personer av hans typ har en dramatisk betydelse för inte bara USAs utan hela världens ekonomi.
lördag 1 januari 2000
Är Göran Persson en skurk?
Sent förra året skulle Göran Persson gjort sitt triumftåg till Sydafrika. Nu blev resan i stället åtminstone i svenska massmedier en fullständig skandal.
Nu har skandalen hamnat på konstitutionsutskottets bord. Till utskottets heder ska sägas att man nu tycks plågat av det faktum att någon uppenbart ljuger. Antingen statsministern eller några högt uppsatta tjänstemän på statsrådsberedningen och UD.
Konstitutionsutskottets behandling borde - oavsett utfallet - följas av en civilrättslig process där statsministern och hans medarbetare tvingas vittna under ed.
PR-byrån Riktas undergång i december förra året reser nämligen viktiga principiella frågor om hur statens makt kan och får utövas i förhållande till ett privat företag.
Någon av näringslivets huvudorganisationer - SAF exempelvis - borde finansiera en process mot staten i denna fråga. Jag är nämligen övertygad om att detta fall endast är ett av flera. Skillnaden är att detta företag gick under på ett massmedialt uppmärksammat sätt.
Peter Erikson, mannen som skapade det Rikta som gick under i december, har skrivit en läsvärd bok om företagets uppgång och fall: "Sagan om Krita". Tyvärr har Erikson av för mig helt obegripliga skäl valt att dölja sig bakom en skönlitterär form. Ja, någon skönlitteratur är detta inte utan en helt vanlig direktörspromemoria (om än väl skriven) där det enda inslaget av fiktion är att alla namn är utbytta. Erikson hade gjort Rikta och sanningen en större tjänst om han valt att stå för sin skildring i stället för att krypa bakom denna mask.
Om man sätter sig in i situationen som rådde i december är det lätt att förstå vad jag menar är Perssons agerande. Han var givetvis urförbannad på sina klantiga medarbetare på statsrådsberedningen och UD. Och eftersom det inte var så lätt för honom att krossa dem med sin stora näve valde han att krossa PR-byrån Rikta i stället. Det var ju ett mycket enkelt besked som jag tror han gav: "Inte ett jävla öre till PR-klantarna!"
Och tjänstemännen lydde. Ingen av dem hade ju skäl (eller kraft för den delen, misstänker jag) att säga till Persson att helt oskyldiga människor drabbades. Så gick det som det gick.
För mig som är ganska hemtam med de initierade skildringarna av amerikanska presidenters skurkaktigheter framstår Persson som en god, hemvävd Richard Nixon. Mot hans "fiender" gällde att alla medel var tillåtna. Men den historien reddes ut och läsekretsen kanske minns Watergate som ledde till att Nixon tvingades avgå.
Ska Rikta bli Perssons Watergate?
Förmodligen inte. I Sverige har vi inte samma vana vid att låta strikt juridiska bedömningar leda till sin logiska slutsats. Vi har inte heller de självständiga domstolar som man har i USA. Här är alla intressen sammanrörda på ett folkhemskt sätt. Så Persson kommer säkert med tiden att klara sig ur Rikta-krisen. Men nog vore det inte mer än rätt om han fick svettas rejält ett bra tag till.
Det finns ju faktiskt någonting som heter rättvisa.
Publiserat i: tidningen NU 23/00
Nu har skandalen hamnat på konstitutionsutskottets bord. Till utskottets heder ska sägas att man nu tycks plågat av det faktum att någon uppenbart ljuger. Antingen statsministern eller några högt uppsatta tjänstemän på statsrådsberedningen och UD.
Konstitutionsutskottets behandling borde - oavsett utfallet - följas av en civilrättslig process där statsministern och hans medarbetare tvingas vittna under ed.
PR-byrån Riktas undergång i december förra året reser nämligen viktiga principiella frågor om hur statens makt kan och får utövas i förhållande till ett privat företag.
Någon av näringslivets huvudorganisationer - SAF exempelvis - borde finansiera en process mot staten i denna fråga. Jag är nämligen övertygad om att detta fall endast är ett av flera. Skillnaden är att detta företag gick under på ett massmedialt uppmärksammat sätt.
Peter Erikson, mannen som skapade det Rikta som gick under i december, har skrivit en läsvärd bok om företagets uppgång och fall: "Sagan om Krita". Tyvärr har Erikson av för mig helt obegripliga skäl valt att dölja sig bakom en skönlitterär form. Ja, någon skönlitteratur är detta inte utan en helt vanlig direktörspromemoria (om än väl skriven) där det enda inslaget av fiktion är att alla namn är utbytta. Erikson hade gjort Rikta och sanningen en större tjänst om han valt att stå för sin skildring i stället för att krypa bakom denna mask.
Om man sätter sig in i situationen som rådde i december är det lätt att förstå vad jag menar är Perssons agerande. Han var givetvis urförbannad på sina klantiga medarbetare på statsrådsberedningen och UD. Och eftersom det inte var så lätt för honom att krossa dem med sin stora näve valde han att krossa PR-byrån Rikta i stället. Det var ju ett mycket enkelt besked som jag tror han gav: "Inte ett jävla öre till PR-klantarna!"
Och tjänstemännen lydde. Ingen av dem hade ju skäl (eller kraft för den delen, misstänker jag) att säga till Persson att helt oskyldiga människor drabbades. Så gick det som det gick.
För mig som är ganska hemtam med de initierade skildringarna av amerikanska presidenters skurkaktigheter framstår Persson som en god, hemvävd Richard Nixon. Mot hans "fiender" gällde att alla medel var tillåtna. Men den historien reddes ut och läsekretsen kanske minns Watergate som ledde till att Nixon tvingades avgå.
Ska Rikta bli Perssons Watergate?
Förmodligen inte. I Sverige har vi inte samma vana vid att låta strikt juridiska bedömningar leda till sin logiska slutsats. Vi har inte heller de självständiga domstolar som man har i USA. Här är alla intressen sammanrörda på ett folkhemskt sätt. Så Persson kommer säkert med tiden att klara sig ur Rikta-krisen. Men nog vore det inte mer än rätt om han fick svettas rejält ett bra tag till.
Det finns ju faktiskt någonting som heter rättvisa.
Publiserat i: tidningen NU 23/00
Bredband och konkurrens
Centerledaren Lennart Daléus bok "Digital allemansrätt" är en utmärkt, mycket läsvärd och pedagogisk framställning av vad den s k bredbandsdebatten egentligen handlar om.
Tyvärr utkom Daléus bok alltför sent för att påverka debatten. Dessutom tycks det som om de många - t ex ledarskribenter - som borde läst boken sorgfälligt undvek att göra så I samband med att den s k IT-propositionen från regeringen presenterades och kommenterades.
Som vanligt definierade media denna komplexa problematik I de gamla vanliga "match"-termerna. Även sakkunniga politiker som moderaternas Per Westerberg tvingades in I av media tillyxade, karikerade positioner. Westerberg har systematiskt drivit tesen att man genom reglering ska framtvinga öppen tele- och datakominfrastruktur, dvs ge möjligheter till konkurrerande tjänsteleverantörer att använda samma nät. Detta är en mycket intressant tanke och det riktigt intressanta är hur denna väg skulle se ut i övergången från Telias telefonnätsmonopol till den nya marknad för "bredband" som nu diskuteras (och där Telia ser sitt gamla nät som en viktig aktör).
Daléus tog verkligen reda på vad debatten borde handla om. Han beskriver inte minst teknikfrågorna sakkunnigt. I den allmänna debatten har förekommit helt absurda jämförelser mellan olika sätt att överföra stora volymer data snabbt. Svartfiberns överlägsenhet har underskattats, möjligheten att använda radiovågor har vida överskattats. Fysikens lagar gäller faktiskt.
Daléus har i sin bok kanske inte tillräckligt tydligt understrukit vikten av konkurrens. Den stora risken inte bara I Sverige är att de som lägger under sig kommunikationsvägarna ("bredbandsförbindelserna") kommer att begränsa tjänsteutbudet och sätta priser på det sätt som monopolister alltid sätter priser (se bara Telia/Televerket I det förflutna).
Telia är den aktör som på den svenska marknaden haft och har störst intresse av att makten finns helt och hållet hos "marknaden". Telia har kontroll över huvuddelen av existerande nät I Sverige oavsett vad man diskuterar för sorts nät. Att marknadens sanna anhängare I den svenska debatten inte genomskådat Telias fri-marknads-retorik tycker jag är anmärkningsvärt. Så mycket husbehovsmarxist tycker jag alltid man ska vara att man ställer sig frågan vilka intressen som gör sig gällande I en fråga av så stor ekonomisk betydelse som denna.
De som av Telia beskyllts vara "svartfibersocialister" har haft ett mycket enkelt och naturligt förslag: att staten utan dröjsmål i samverkan med näringslivet planerar ett operatörsoberoende bredbandsnät (stomnät) till landets samtliga kommuner. Nätet skall vara en investering som ger samhällsekonomiskt motiverad avkastning och dess kapacitet skall uthyras till marknadens aktörer på lika villkor.
Staten skall medverka till att en god finansiering kan erhållas samt till att nätets oberoende och integritet garanteras. Denna konstruktion innebär inte att nätet inrättas som ett monopol. Den som vill bygga andra eller kompletterande nätdelar skall kunna göra så och fritt förfoga över dessa.
Ett teleoperatörsoberoende bredbandsnät med bred spridning i landet är en förutsättning för en fortsatt position för Sverige som ledande IT-land.
Den initiala investeringskostnaden är hög. Det är å andra sidan omöjligt att sätta kronor och ören på flera av de olika nyttoeffekterna, en inte ovanlig situation då det gäller strategiska investeringar. Det är dock min övertygelse att en samhällsekonomisk kostnads/intäktsanalys skulle visa avsevärda överskott på sikt.
Marknader fungerar bäst med fri konkurrens, få statliga restriktioner och goda utrymmen för initiativ. Denna grundläggande värdering står dock inte i konflikt med att staten kan spela en aktiv roll att i nära samverkan med näringslivet driva på och accelerera vitala processer. En sådan vital process är att utveckla en god infrastruktur. Att etablera ett nationellt bredbandsnät som når huvuddelen eller alla landets kommuner är ett tydligt sådant fall.
Staten har också en viktig roll att garantera nätets integritet så att det på ett bestående sätt på lika villkor blir tillgängligt för alla som vill förmedla tjänster på nätet. Stomnätsförvaltaren får aldrig liera sig med en enstaka operatör så möjligheterna för andra operatörer minskar.
Detta förhållande utesluter inte att alternativa nät eller kompletterande nätdelar kommer till stånd genom andra aktörers försorg. För att uppnå goda och prisvärda teletjänster måste dessa erbjudas av operatörer som konkurrerar på lika villkor. Det innebär att de måste kunna få tillgång till nätfunktioner på lika villkor. Nya nätfunktioner måste således så långt möjligt etableras som oberoende av teletjänstleverantörer.
GSM har blivit en världssuccé. Det är en produkt av stater och näringsliv I samverkan (I Europa). USA hamnade på efterkälken eftersom man inte kunde enas om en standrad. Det amerikanska mobiltelefoninätet är fortfarande underlägset GSM-ländernas. Att blunda för dylikt får nog kallas marknadsfundamentalism.
Göran Persson och Björn Rosengren förmådde inte se betydelsen av frågan om ett stomnät för bredband. Media och en del politiker lyckades vanställa frågeställningen så den blev en närmast grotesk karrikatyr. Daléus bok är på ca 100 sidor. Den hade förtjänat läsas.
Publiserat i: Svensk Tidskrift 2/00
Tyvärr utkom Daléus bok alltför sent för att påverka debatten. Dessutom tycks det som om de många - t ex ledarskribenter - som borde läst boken sorgfälligt undvek att göra så I samband med att den s k IT-propositionen från regeringen presenterades och kommenterades.
Som vanligt definierade media denna komplexa problematik I de gamla vanliga "match"-termerna. Även sakkunniga politiker som moderaternas Per Westerberg tvingades in I av media tillyxade, karikerade positioner. Westerberg har systematiskt drivit tesen att man genom reglering ska framtvinga öppen tele- och datakominfrastruktur, dvs ge möjligheter till konkurrerande tjänsteleverantörer att använda samma nät. Detta är en mycket intressant tanke och det riktigt intressanta är hur denna väg skulle se ut i övergången från Telias telefonnätsmonopol till den nya marknad för "bredband" som nu diskuteras (och där Telia ser sitt gamla nät som en viktig aktör).
Daléus tog verkligen reda på vad debatten borde handla om. Han beskriver inte minst teknikfrågorna sakkunnigt. I den allmänna debatten har förekommit helt absurda jämförelser mellan olika sätt att överföra stora volymer data snabbt. Svartfiberns överlägsenhet har underskattats, möjligheten att använda radiovågor har vida överskattats. Fysikens lagar gäller faktiskt.
Daléus har i sin bok kanske inte tillräckligt tydligt understrukit vikten av konkurrens. Den stora risken inte bara I Sverige är att de som lägger under sig kommunikationsvägarna ("bredbandsförbindelserna") kommer att begränsa tjänsteutbudet och sätta priser på det sätt som monopolister alltid sätter priser (se bara Telia/Televerket I det förflutna).
Telia är den aktör som på den svenska marknaden haft och har störst intresse av att makten finns helt och hållet hos "marknaden". Telia har kontroll över huvuddelen av existerande nät I Sverige oavsett vad man diskuterar för sorts nät. Att marknadens sanna anhängare I den svenska debatten inte genomskådat Telias fri-marknads-retorik tycker jag är anmärkningsvärt. Så mycket husbehovsmarxist tycker jag alltid man ska vara att man ställer sig frågan vilka intressen som gör sig gällande I en fråga av så stor ekonomisk betydelse som denna.
De som av Telia beskyllts vara "svartfibersocialister" har haft ett mycket enkelt och naturligt förslag: att staten utan dröjsmål i samverkan med näringslivet planerar ett operatörsoberoende bredbandsnät (stomnät) till landets samtliga kommuner. Nätet skall vara en investering som ger samhällsekonomiskt motiverad avkastning och dess kapacitet skall uthyras till marknadens aktörer på lika villkor.
Staten skall medverka till att en god finansiering kan erhållas samt till att nätets oberoende och integritet garanteras. Denna konstruktion innebär inte att nätet inrättas som ett monopol. Den som vill bygga andra eller kompletterande nätdelar skall kunna göra så och fritt förfoga över dessa.
Ett teleoperatörsoberoende bredbandsnät med bred spridning i landet är en förutsättning för en fortsatt position för Sverige som ledande IT-land.
Den initiala investeringskostnaden är hög. Det är å andra sidan omöjligt att sätta kronor och ören på flera av de olika nyttoeffekterna, en inte ovanlig situation då det gäller strategiska investeringar. Det är dock min övertygelse att en samhällsekonomisk kostnads/intäktsanalys skulle visa avsevärda överskott på sikt.
Marknader fungerar bäst med fri konkurrens, få statliga restriktioner och goda utrymmen för initiativ. Denna grundläggande värdering står dock inte i konflikt med att staten kan spela en aktiv roll att i nära samverkan med näringslivet driva på och accelerera vitala processer. En sådan vital process är att utveckla en god infrastruktur. Att etablera ett nationellt bredbandsnät som når huvuddelen eller alla landets kommuner är ett tydligt sådant fall.
Staten har också en viktig roll att garantera nätets integritet så att det på ett bestående sätt på lika villkor blir tillgängligt för alla som vill förmedla tjänster på nätet. Stomnätsförvaltaren får aldrig liera sig med en enstaka operatör så möjligheterna för andra operatörer minskar.
Detta förhållande utesluter inte att alternativa nät eller kompletterande nätdelar kommer till stånd genom andra aktörers försorg. För att uppnå goda och prisvärda teletjänster måste dessa erbjudas av operatörer som konkurrerar på lika villkor. Det innebär att de måste kunna få tillgång till nätfunktioner på lika villkor. Nya nätfunktioner måste således så långt möjligt etableras som oberoende av teletjänstleverantörer.
GSM har blivit en världssuccé. Det är en produkt av stater och näringsliv I samverkan (I Europa). USA hamnade på efterkälken eftersom man inte kunde enas om en standrad. Det amerikanska mobiltelefoninätet är fortfarande underlägset GSM-ländernas. Att blunda för dylikt får nog kallas marknadsfundamentalism.
Göran Persson och Björn Rosengren förmådde inte se betydelsen av frågan om ett stomnät för bredband. Media och en del politiker lyckades vanställa frågeställningen så den blev en närmast grotesk karrikatyr. Daléus bok är på ca 100 sidor. Den hade förtjänat läsas.
Publiserat i: Svensk Tidskrift 2/00
Konservatörer och entreprenörer
”It must be remembered that I write for money. Various concurring circumstances have left me with no other means of gaining money. I must write in the style that is most likely to attract and therefore to sell.”
När jag sett den debatt som den nya tidskriften Salt initierat kom jag att tänka på en passus i ett brev från Robert Cecil (sedermera markis av Salisbury) som på 1850-talet försörjde sig som skribent samtidigt som han var parlamentsledamot. När han kritiserades för att han i den senare rollen stödde sin partiledare, Disraeli, medan han som skribent attackerade honom med stor intensitet svarade han i ett brev i juli 1859:
Salt har skaffat sig en oförtjänt uppmärksamhet med en del ganska obehagliga kommentarer. Kanske har syftet, att sälja, uppnåtts? Uppmärksamhet har det åtminstone blivit.
Robert Gascoyne-Cecil, markis av Salisbury, var en av Storbritanniens stora statsmän; mångårig premiärminister under drottning Victoria.
Andrew Roberts har skrivit en lysande biografi över honom Salisbury, Victorian Titan, (London 1999). Roberts skriver engagerat och även om han i huvudsak skildrar Salisburys liv och gärning göra han också, avslutningsvis, ett försök att bedöma denna gärning ur ett mera långsiktigt perspektiv. Detta är bokens svagaste avsnitt.
Salisbury var en hård motståndare till demokrati, han värnade i det längsta för aristokratins makt. Han var en maktpolitiker – en lysande sådan – men han vägleddes inte av andra idéer än de som förknippades med de egna intressena. Realpolitik var hans idé, han drog sig sannerligen inte för ohederliga knep.
Hans konservatism handlade först och främst om att i det längsta förhindra all förändring. Hans hat mot det demokratiska, vitala USA är därför logiskt.
Men trots att Salisburys gärning inte har så mycket att säga oss som lever nu är det en bok som verkligen tål att läsas. Den är utomordentligt välskriven. Den gärning och den samtid som skildras är spännande.
Låt mig från det sena 1800-talet ta ett snabbt kliv över Atlanten – till USA – och till det sena 1900-talet.
Jim Clark är mannen som skulle kunna ordna världens största party – men som själv inte skulle komma dit. Omständigheterna har gjort honom till en insider, en av samtidens största IT-entreprenörer men hans kynne är den evige outsiderns. Det är därför hans alla viktigaste projekt inte varit att bygga mångmiljardföretag utan hans båtbyggnadsprojekt – världens då största och tekniskt mest sofistikerade segelfartyg, Hyperion, under den period som Michael Lewis skildrar i The New, New Thing – A Silicon Valley Story (Norton, 1999).
Jag tvekar inte i mitt omdöme: detta är den bästa boken om IT-åldern hittills. Michael Lewis skrev den geniala Liar’s Poker om finansyrans 80-tal och nu har han med boken om Jim Clark gjort en än förnämare prestation.
Clark är inte så känd i Sverige som person. Men om man säger att han skapade Silicon Graphics och Netscape, är drivkraften bakom Healtheon och MyCFO samt den man som ytterst ligger bakom det amerikanska justitiedepartementets process mot Microsoft behövs knappast ytterligare introduktion. Den missanpassade akademikern som blev IT-geni och mångmiljardär (i dollar) skildras på ett väl avvägt, mycket insiktsfullt sätt.
Clark är en entreprenör i ordets egentliga bemärkelse: en som startar nya företag. Han har inget större intresse när väl den första, svåra perioden är över. Då får andra driva företaget vidare medan han ägnar sig åt sina båtar – och åt ”the new, new thing”. Hans otålighet är legendarisk, hans karisma är enorm – han attraherar de allra bästa teknikerna till sina projekt.
Om detta har Michael Lewis skrivit en bok som jag tycker är ett måste för den som vill förstå hur det nya skapas. Jim Clark är en modern amerikansk hjälte men hans och andra personer av hans typ har en dramatisk betydelse för inte bara USAs utan hela världens ekonomi.
Publiserat i: Svensk Tidskrift 1/00
När jag sett den debatt som den nya tidskriften Salt initierat kom jag att tänka på en passus i ett brev från Robert Cecil (sedermera markis av Salisbury) som på 1850-talet försörjde sig som skribent samtidigt som han var parlamentsledamot. När han kritiserades för att han i den senare rollen stödde sin partiledare, Disraeli, medan han som skribent attackerade honom med stor intensitet svarade han i ett brev i juli 1859:
Salt har skaffat sig en oförtjänt uppmärksamhet med en del ganska obehagliga kommentarer. Kanske har syftet, att sälja, uppnåtts? Uppmärksamhet har det åtminstone blivit.
Robert Gascoyne-Cecil, markis av Salisbury, var en av Storbritanniens stora statsmän; mångårig premiärminister under drottning Victoria.
Andrew Roberts har skrivit en lysande biografi över honom Salisbury, Victorian Titan, (London 1999). Roberts skriver engagerat och även om han i huvudsak skildrar Salisburys liv och gärning göra han också, avslutningsvis, ett försök att bedöma denna gärning ur ett mera långsiktigt perspektiv. Detta är bokens svagaste avsnitt.
Salisbury var en hård motståndare till demokrati, han värnade i det längsta för aristokratins makt. Han var en maktpolitiker – en lysande sådan – men han vägleddes inte av andra idéer än de som förknippades med de egna intressena. Realpolitik var hans idé, han drog sig sannerligen inte för ohederliga knep.
Hans konservatism handlade först och främst om att i det längsta förhindra all förändring. Hans hat mot det demokratiska, vitala USA är därför logiskt.
Men trots att Salisburys gärning inte har så mycket att säga oss som lever nu är det en bok som verkligen tål att läsas. Den är utomordentligt välskriven. Den gärning och den samtid som skildras är spännande.
Låt mig från det sena 1800-talet ta ett snabbt kliv över Atlanten – till USA – och till det sena 1900-talet.
Jim Clark är mannen som skulle kunna ordna världens största party – men som själv inte skulle komma dit. Omständigheterna har gjort honom till en insider, en av samtidens största IT-entreprenörer men hans kynne är den evige outsiderns. Det är därför hans alla viktigaste projekt inte varit att bygga mångmiljardföretag utan hans båtbyggnadsprojekt – världens då största och tekniskt mest sofistikerade segelfartyg, Hyperion, under den period som Michael Lewis skildrar i The New, New Thing – A Silicon Valley Story (Norton, 1999).
Jag tvekar inte i mitt omdöme: detta är den bästa boken om IT-åldern hittills. Michael Lewis skrev den geniala Liar’s Poker om finansyrans 80-tal och nu har han med boken om Jim Clark gjort en än förnämare prestation.
Clark är inte så känd i Sverige som person. Men om man säger att han skapade Silicon Graphics och Netscape, är drivkraften bakom Healtheon och MyCFO samt den man som ytterst ligger bakom det amerikanska justitiedepartementets process mot Microsoft behövs knappast ytterligare introduktion. Den missanpassade akademikern som blev IT-geni och mångmiljardär (i dollar) skildras på ett väl avvägt, mycket insiktsfullt sätt.
Clark är en entreprenör i ordets egentliga bemärkelse: en som startar nya företag. Han har inget större intresse när väl den första, svåra perioden är över. Då får andra driva företaget vidare medan han ägnar sig åt sina båtar – och åt ”the new, new thing”. Hans otålighet är legendarisk, hans karisma är enorm – han attraherar de allra bästa teknikerna till sina projekt.
Om detta har Michael Lewis skrivit en bok som jag tycker är ett måste för den som vill förstå hur det nya skapas. Jim Clark är en modern amerikansk hjälte men hans och andra personer av hans typ har en dramatisk betydelse för inte bara USAs utan hela världens ekonomi.
Publiserat i: Svensk Tidskrift 1/00
Vote.com - Internet och den direkta demokratin
Som få andra tidskrifter har NU uppmärksammat de möjligheter Internet har att berika och utveckla demokratin. Senast ägnades detta ett vitalt reportageblock signerat Jan Fröman i nr 9. Det kommer sannolikt dröja ett tag innan detta tema på allvar tar klivet in i dagsdebatten, men jag tror att val och folkomröstningar på Internet hör hemma under de närmaste åren.
Man ska dock vara medveten om att det finns åtskilliga viktiga makthavare och intressebevakare som kommer att söka problematisera denna form av effektiv och direkt demokrati.
Efter ett besök i Kalifornien förra sommaren redovisade jag i en NU-krönika en diskussion jag hade i San Francisco med min gamle vän Peter Schrag som skrivit starkt kritiskt om utvecklingen av de kaliforniska folkomröstningarna ("Paradise Lost", The New Press) . Samspelet mellan direkt demokrati och en i sakfrågorna väl skolad, vald politisk elit är givetvis inte oproblematiskt och Schrags oro gällde inte minst det faktum att den direkta demokratin tenderar att vara betydligt mera konservativ än vad han tycker är lämpligt.
Jag har just återkommit från ett nytt besök i Kalifornien. Det sammanföll med Super Tuesday, de många viktiga primärval som ledde till att Al Gore och George W Bush nu står ensamma kvar som respektive partis presidentkandidater.
Men Super Tuesday var också en dag då de kaliforniska väljarna hade att ta ställning till tjugo folkomröstningsfrågor. Den medialt mest uppmärksammade var Prop.22 som handlade huruvida äktenskap mellan personer av samma kön skulle accepteras. Trots att många ledande politiker alltifrån Al Gore talade emot detta förslag så segrade det i folkomröstningen.
I TV-reklamen var det Prop.30 och 31 som ägnades fler reklaminslag än striden mellan McCain och Bush (Gore behövde knappt annonsera!). De handlade om skadeståndsjuridiken, big business i USA. Företagarorganisationerna ägnade stor energi åt att bekämpa detta ofog.
Dick Morris var en nyckelstrateg i Bill Clintons omvalskampanj. Hans bok "Behind the Oval Office" har jag tidigare behandlat i NU och jag tycker fortfarande att den hör till det mest läsvärda och informativa som skrivits om amerikansk politik på 1990-talet.
Nu har han precis utkommit med en ny bok, "vote.com" (Renaissance Books, Los Angeles) som handlar om direkt demokrati via Internet. Vote.com är också namnet på ett webföretag som Morris och hans fru startat.
Boken är snabbt skriven och en smula ojämn, men tveklöst fylld av intressant stoff för svensk debatt. Det gäller att nu och här verka för att det skapas nya möjligheter för att vitalisera också svensk demokrati. Med tanke på partieliternas aversion mot vårt mycket försynta och begränsade personvalssystem kan man misstänka att Sverige knappast kommer att ligga i spetsen för internetdemokratins utveckling i världen….
Morris inser att direktdemokrati via Internet - liksom all direktdemokrati - inte bara medför fördelar utan att det även innefattar en del nackdelar. Men han menar (ur sitt amerikanska perspektiv) att Internetdemokratin kan ha en viktig renande effekt genom att den kan utmana och rentav utmanövrera en del starka maktblock i amerikansk demokrati:
1. Pengarnas roll i politiken kommer att minska eftersom reklam i TV, radio och tidningar blir mindre viktig och den betydligt billigare Internetreklamens roll ökar.
2. Generation X, de som vuxit upp med interaktivitet, kommer att vända demokratin ryggen om de inte får en möjlighet att delta på ett interaktivt sätt. Här hotas givetvis de generationer som gynnas av ungdomens passivitet vid valuronorna (i USA: oftast vid röstningsmaskinerna).
3. Internet har redan förändrat media och kommer att förändra media än mer framöver. Alltfler kommer att följa nyheterna via nätet.
4. Politiker kommer genom internet, som i McCains kampanj, att nå ut till frivilliga krafter på ett sätt man inte sett tidigare i amerikansk politik. Det innebär att gamla makteliter i partierna kommer att få mindre makt. Ja, kanske blir de amerikanska partierna lika innehållstomma som de amerikanska fackföreningarna? Det är den bild Morris tecknar: partier och fackföreningar påstår sig ha en hel del medlemmar men de klarar inte av att mobilisera dem.
5. Även lobbyisternas makt kommer att minska - eller så får de arbeta på helt nya sätt framöver.
6. Domstolsväsendet kommer också att förändras. Här gör Morris en lång, intressant utvikning om varför riksrättsprocessen mot Clinton blev ett fiasko.
Morris gör också en internationell utblick: Internet skapar möjligheter för ökad demokrati i Kina och för en genuint europeisk direktdemokrati inom EU. I både peking och Bryssel finns det många mandariner som med fasa tänker denna tanke, tror jag mig våga påstå.
Men själva grundtanken i Morris bok är alltså att vi är på väg mot en förändrad maktbalans mellan representativ demokrati och direkt demokrati. Att i en sådan tid argumentera mot folkomröstningar i viktiga och engagerande frågor tror jag knappast kommer att vara en vinnande strategi ens i Sverige.
Men de politiska ledarna tycker, både här och i USA, att de allmänna valen är tillräckligt mycket risktagande så det kommer säkert att krävas en kamp för att få till stånd en starkare, direkt demokrati i Sverige. Riksdag och regering kommer inte självmant att vilja dela med sig av beslutsmakten till medborgarna! I USA är läget så mycket bättre eftersom de etablerade politikernas position är så mycket svagare.
Publiserat i: Tidningen NU 16/00
Man ska dock vara medveten om att det finns åtskilliga viktiga makthavare och intressebevakare som kommer att söka problematisera denna form av effektiv och direkt demokrati.
Efter ett besök i Kalifornien förra sommaren redovisade jag i en NU-krönika en diskussion jag hade i San Francisco med min gamle vän Peter Schrag som skrivit starkt kritiskt om utvecklingen av de kaliforniska folkomröstningarna ("Paradise Lost", The New Press) . Samspelet mellan direkt demokrati och en i sakfrågorna väl skolad, vald politisk elit är givetvis inte oproblematiskt och Schrags oro gällde inte minst det faktum att den direkta demokratin tenderar att vara betydligt mera konservativ än vad han tycker är lämpligt.
Jag har just återkommit från ett nytt besök i Kalifornien. Det sammanföll med Super Tuesday, de många viktiga primärval som ledde till att Al Gore och George W Bush nu står ensamma kvar som respektive partis presidentkandidater.
Men Super Tuesday var också en dag då de kaliforniska väljarna hade att ta ställning till tjugo folkomröstningsfrågor. Den medialt mest uppmärksammade var Prop.22 som handlade huruvida äktenskap mellan personer av samma kön skulle accepteras. Trots att många ledande politiker alltifrån Al Gore talade emot detta förslag så segrade det i folkomröstningen.
I TV-reklamen var det Prop.30 och 31 som ägnades fler reklaminslag än striden mellan McCain och Bush (Gore behövde knappt annonsera!). De handlade om skadeståndsjuridiken, big business i USA. Företagarorganisationerna ägnade stor energi åt att bekämpa detta ofog.
Dick Morris var en nyckelstrateg i Bill Clintons omvalskampanj. Hans bok "Behind the Oval Office" har jag tidigare behandlat i NU och jag tycker fortfarande att den hör till det mest läsvärda och informativa som skrivits om amerikansk politik på 1990-talet.
Nu har han precis utkommit med en ny bok, "vote.com" (Renaissance Books, Los Angeles) som handlar om direkt demokrati via Internet. Vote.com är också namnet på ett webföretag som Morris och hans fru startat.
Boken är snabbt skriven och en smula ojämn, men tveklöst fylld av intressant stoff för svensk debatt. Det gäller att nu och här verka för att det skapas nya möjligheter för att vitalisera också svensk demokrati. Med tanke på partieliternas aversion mot vårt mycket försynta och begränsade personvalssystem kan man misstänka att Sverige knappast kommer att ligga i spetsen för internetdemokratins utveckling i världen….
Morris inser att direktdemokrati via Internet - liksom all direktdemokrati - inte bara medför fördelar utan att det även innefattar en del nackdelar. Men han menar (ur sitt amerikanska perspektiv) att Internetdemokratin kan ha en viktig renande effekt genom att den kan utmana och rentav utmanövrera en del starka maktblock i amerikansk demokrati:
1. Pengarnas roll i politiken kommer att minska eftersom reklam i TV, radio och tidningar blir mindre viktig och den betydligt billigare Internetreklamens roll ökar.
2. Generation X, de som vuxit upp med interaktivitet, kommer att vända demokratin ryggen om de inte får en möjlighet att delta på ett interaktivt sätt. Här hotas givetvis de generationer som gynnas av ungdomens passivitet vid valuronorna (i USA: oftast vid röstningsmaskinerna).
3. Internet har redan förändrat media och kommer att förändra media än mer framöver. Alltfler kommer att följa nyheterna via nätet.
4. Politiker kommer genom internet, som i McCains kampanj, att nå ut till frivilliga krafter på ett sätt man inte sett tidigare i amerikansk politik. Det innebär att gamla makteliter i partierna kommer att få mindre makt. Ja, kanske blir de amerikanska partierna lika innehållstomma som de amerikanska fackföreningarna? Det är den bild Morris tecknar: partier och fackföreningar påstår sig ha en hel del medlemmar men de klarar inte av att mobilisera dem.
5. Även lobbyisternas makt kommer att minska - eller så får de arbeta på helt nya sätt framöver.
6. Domstolsväsendet kommer också att förändras. Här gör Morris en lång, intressant utvikning om varför riksrättsprocessen mot Clinton blev ett fiasko.
Morris gör också en internationell utblick: Internet skapar möjligheter för ökad demokrati i Kina och för en genuint europeisk direktdemokrati inom EU. I både peking och Bryssel finns det många mandariner som med fasa tänker denna tanke, tror jag mig våga påstå.
Men själva grundtanken i Morris bok är alltså att vi är på väg mot en förändrad maktbalans mellan representativ demokrati och direkt demokrati. Att i en sådan tid argumentera mot folkomröstningar i viktiga och engagerande frågor tror jag knappast kommer att vara en vinnande strategi ens i Sverige.
Men de politiska ledarna tycker, både här och i USA, att de allmänna valen är tillräckligt mycket risktagande så det kommer säkert att krävas en kamp för att få till stånd en starkare, direkt demokrati i Sverige. Riksdag och regering kommer inte självmant att vilja dela med sig av beslutsmakten till medborgarna! I USA är läget så mycket bättre eftersom de etablerade politikernas position är så mycket svagare.
Publiserat i: Tidningen NU 16/00
Svenskt Näringsliv - många års födslovärkar
SAF och Industriförbundet kommer under nästa år att slå samman sina påsar genom att den nya organisationen svenskt Näringsliv bildas.
Man skulle ju också kunna beskriva situationen på ett annat sätt: två hundraåringar försvinner och det nya årtusendets svenska näringsliv utvecklar sin egen organisation.
Riktigt hur det kommer att bli vet inte jag - kanske inte heller någon annan. Vi får väl se med tiden.
Jag har själv en gång i tiden arbetat på SAF. Jag anställdes när Curt Nicolin var ordförande och Olof Ljunggren var SAFs VD. Det var med andra ord i en helt annan tid.
På den tiden var LO mäktigt.
På den tiden var organisationernas, ja man ska snarare använda beteckningen korporationernas makt i det svenska samhället stor.
Även politikens makt över samhälle och sinnen var starkt.
Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med Olof Ljunggren kring SAF och dess roll. SAFs VD var som alltid mycket tydlig och klar. Han sa kort och gott:
"Det är resultatet som räknas."
Samma inställning hade SAFs dåvarande informationsdirektör Sture Eskilsson. Det var en mycket klok inställning till den egna organisationen. Det fanns inget egenvärde i att lyfta fram SAFs roll och insatser i onödan.
"Det är resultatet som räknas."
För mig har detta också efter SAF-åren varit något av en central maxim. Jag har svårt att acceptera att företag eller organisationer definierar mål som inte syftar till att stärka det ändamål man är satt att tjäna.
En organisation ska verka för att medlemmarnas situation förbättras. En organisation ska däremot inte arbeta för att öka sin egen makt om detta inte gynnar det eftersträvade resultatet.
Olof Ljunggrens efterträdare som SAF-VD, Göran Tunhammar, verkade i högsta grad i denna anda när han tillsammans med dåvarande SAF-ordföranden Ulf Laurin såg till att SAF lämnade alla de korporativt sammansatta styrelser som under många år hämmat organisationens förmåga att med kraft verka för medlemsföretagens bästa.
Kommer svenskt Näringsliv att på samma sätt sträva efter att nå resultat som är optimala för medlemsföretagen? Eller kommer Svenskt Näringsliv att lägga tyngdpunkten vid ett försök att profilera den egna organisationen?
Det vet ingen idag. Kanske är frågan inte så intressant annat än för en gammal organisationsräv. Idag bryr sig ju få vare sig om organisationer eller partier. Vi lever i en individualistisk, frihetlig tid. Alla kurvor (nåja nästan alla) pekar uppåt. Politiken ter sig som ett sömnpiller. Val och folkomröstning om EMU befinner sig (troligen) några år in i framtiden.
Det tog fem år för Svenskt Näringsliv att förlossas efter det första misslyckandet hösten 1995. Jag hoppas att det kommer att finnas företagsledare som har möjlighet att bry sig om den nya organisationen, som söker styra verksamheten mot "det är resultatet som räknas". Med en sådan agenda finns det nämligen mycket för näringslivet väsentligt som kan uträttas.
Organisationer kan, liksom partier, faktiskt vara bra att ha till reds. De behövs, ibland även om de tidvis kan te sig som sömnpiller.
Publiserat i: tidningen NU 18/00
Man skulle ju också kunna beskriva situationen på ett annat sätt: två hundraåringar försvinner och det nya årtusendets svenska näringsliv utvecklar sin egen organisation.
Riktigt hur det kommer att bli vet inte jag - kanske inte heller någon annan. Vi får väl se med tiden.
Jag har själv en gång i tiden arbetat på SAF. Jag anställdes när Curt Nicolin var ordförande och Olof Ljunggren var SAFs VD. Det var med andra ord i en helt annan tid.
På den tiden var LO mäktigt.
På den tiden var organisationernas, ja man ska snarare använda beteckningen korporationernas makt i det svenska samhället stor.
Även politikens makt över samhälle och sinnen var starkt.
Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med Olof Ljunggren kring SAF och dess roll. SAFs VD var som alltid mycket tydlig och klar. Han sa kort och gott:
"Det är resultatet som räknas."
Samma inställning hade SAFs dåvarande informationsdirektör Sture Eskilsson. Det var en mycket klok inställning till den egna organisationen. Det fanns inget egenvärde i att lyfta fram SAFs roll och insatser i onödan.
"Det är resultatet som räknas."
För mig har detta också efter SAF-åren varit något av en central maxim. Jag har svårt att acceptera att företag eller organisationer definierar mål som inte syftar till att stärka det ändamål man är satt att tjäna.
En organisation ska verka för att medlemmarnas situation förbättras. En organisation ska däremot inte arbeta för att öka sin egen makt om detta inte gynnar det eftersträvade resultatet.
Olof Ljunggrens efterträdare som SAF-VD, Göran Tunhammar, verkade i högsta grad i denna anda när han tillsammans med dåvarande SAF-ordföranden Ulf Laurin såg till att SAF lämnade alla de korporativt sammansatta styrelser som under många år hämmat organisationens förmåga att med kraft verka för medlemsföretagens bästa.
Kommer svenskt Näringsliv att på samma sätt sträva efter att nå resultat som är optimala för medlemsföretagen? Eller kommer Svenskt Näringsliv att lägga tyngdpunkten vid ett försök att profilera den egna organisationen?
Det vet ingen idag. Kanske är frågan inte så intressant annat än för en gammal organisationsräv. Idag bryr sig ju få vare sig om organisationer eller partier. Vi lever i en individualistisk, frihetlig tid. Alla kurvor (nåja nästan alla) pekar uppåt. Politiken ter sig som ett sömnpiller. Val och folkomröstning om EMU befinner sig (troligen) några år in i framtiden.
Det tog fem år för Svenskt Näringsliv att förlossas efter det första misslyckandet hösten 1995. Jag hoppas att det kommer att finnas företagsledare som har möjlighet att bry sig om den nya organisationen, som söker styra verksamheten mot "det är resultatet som räknas". Med en sådan agenda finns det nämligen mycket för näringslivet väsentligt som kan uträttas.
Organisationer kan, liksom partier, faktiskt vara bra att ha till reds. De behövs, ibland även om de tidvis kan te sig som sömnpiller.
Publiserat i: tidningen NU 18/00
Fyra inopportuna tankar
Finland har fått närmast oändligt mycket beröm för att man agerar så smidigt i EUs korridorer. Men min första inopportuna tanke är att detta kanske inte är så märkligt med tanke på den erfarenhet som man i Finland har fått att hantera relationer till Makten när denna befinner sig på annat håll än i det egna landet. Moskva och innan dess Stockholm har gett god träning för Bryssel.
Att vi svenskar i vår inåtvända och självstyrda sturighet inte är lika bra på denna konst är inte så konstigt.
Min andra opportuna tanke är lånad från Sydsvenskans Per T Ohlsson som nyligen i en krönika hyllade Göran Persson. Inte för att Persson är en briljant politisk tänkare eller attraktiv personlighet utan helt enkelt för att han är det minst dåliga alternativet:
"Han sitter där han sitter. Som en jättelik propp. Mot liberalisering och förnyelse, javisst. Men också mot de reaktionära, destruktiva krafter som vägrar finna sig i att världen har förändrats sedan 1975."
Utan entusiasm, men trots allt, bejakar Persson marknadsekonomi, öppenhet och internationell integration.
Tänk om Sveriges statsminister hade hetat Margareta Winberg ?!
Den tredje tanken är mest en fråga: Hur kommer det sig att det inte blev en kraftigare storm mot de domedagsprofeter som falskeligen predikat att årtusendeskiftet skulle resultera i ett världsomspännande kaos? Den förklaring som nu ges, att somliga förberett sig väl genom att slänga ut miljarders miljarder på IT-konsulter, håller ju tunt eftersom också de som inte offrade 5 öre på dessa konsulter klarade sig bra.
Även The Economist, som brukar vara mycket vass, var ganska mild i sin dom när tidskriften skrev att det var i den offentliga sektorn som slöseriet ägde rum. Enligt Economist klarade man inom näringslivet av att skilja mellan stora risker och bagateller.
Fan tro't.
Jag tror att det var en för mig helt häpnadsväckande okunnighet bland de s k experterna som skapade denna panik. Ty Y2K var först och främst just detta, en panik.
Min fjärde inopportuna tanke är mest en rekommendation av en alldeles utmärkt liten skift: "IT-myter i vår stressade tid" av Marika Ehrenkrona (Näringslivets mediainstitut). Det är främst myten om IT-stressen som jag tycker är värd att uppmärksamma innan vi leds till politiska och andra beslut om hur man ska lägga detta "problem" till rätta.
Ehrenkrona understryker hur ohistorisk och intellektuellt undermålig diskussionen just nu är. Inte så att det inte finns stress - det har det alltid funnits, det är en del av människan - utan föreställningen att allt är extra illa just nu. Att det var bättre förr. Och att det, efter långtgående politiska ingripanden som lägger livet till rätta, kan bli oändligt fridfullt.
Friden finns i graven.
Marika Ehrenkrona är en mycket förnuftig och läsvärd debattör. Hon har flera böcker bakom sig i olika ämnen. Det är nog snart dags att hon skriver en bok som mera brett analyserar och smular sönder samtidens panik, hysteri och mytologi.
Publicerat i: tidningen NU 6/00
Att vi svenskar i vår inåtvända och självstyrda sturighet inte är lika bra på denna konst är inte så konstigt.
Min andra opportuna tanke är lånad från Sydsvenskans Per T Ohlsson som nyligen i en krönika hyllade Göran Persson. Inte för att Persson är en briljant politisk tänkare eller attraktiv personlighet utan helt enkelt för att han är det minst dåliga alternativet:
"Han sitter där han sitter. Som en jättelik propp. Mot liberalisering och förnyelse, javisst. Men också mot de reaktionära, destruktiva krafter som vägrar finna sig i att världen har förändrats sedan 1975."
Utan entusiasm, men trots allt, bejakar Persson marknadsekonomi, öppenhet och internationell integration.
Tänk om Sveriges statsminister hade hetat Margareta Winberg ?!
Den tredje tanken är mest en fråga: Hur kommer det sig att det inte blev en kraftigare storm mot de domedagsprofeter som falskeligen predikat att årtusendeskiftet skulle resultera i ett världsomspännande kaos? Den förklaring som nu ges, att somliga förberett sig väl genom att slänga ut miljarders miljarder på IT-konsulter, håller ju tunt eftersom också de som inte offrade 5 öre på dessa konsulter klarade sig bra.
Även The Economist, som brukar vara mycket vass, var ganska mild i sin dom när tidskriften skrev att det var i den offentliga sektorn som slöseriet ägde rum. Enligt Economist klarade man inom näringslivet av att skilja mellan stora risker och bagateller.
Fan tro't.
Jag tror att det var en för mig helt häpnadsväckande okunnighet bland de s k experterna som skapade denna panik. Ty Y2K var först och främst just detta, en panik.
Min fjärde inopportuna tanke är mest en rekommendation av en alldeles utmärkt liten skift: "IT-myter i vår stressade tid" av Marika Ehrenkrona (Näringslivets mediainstitut). Det är främst myten om IT-stressen som jag tycker är värd att uppmärksamma innan vi leds till politiska och andra beslut om hur man ska lägga detta "problem" till rätta.
Ehrenkrona understryker hur ohistorisk och intellektuellt undermålig diskussionen just nu är. Inte så att det inte finns stress - det har det alltid funnits, det är en del av människan - utan föreställningen att allt är extra illa just nu. Att det var bättre förr. Och att det, efter långtgående politiska ingripanden som lägger livet till rätta, kan bli oändligt fridfullt.
Friden finns i graven.
Marika Ehrenkrona är en mycket förnuftig och läsvärd debattör. Hon har flera böcker bakom sig i olika ämnen. Det är nog snart dags att hon skriver en bok som mera brett analyserar och smular sönder samtidens panik, hysteri och mytologi.
Publicerat i: tidningen NU 6/00
När Jonas Birgersson fallit
Härom veckan strövade jag runt i Borders stora bokhandel vid Union Square mitt i San Francisco.
Jag hade varit på besök hos gamla vänner och nya IT-företagare i Silicon Valley. Detta är en del av världen jag känner väl och har följt i snart 30 år.
Framgångar och problem i IT-revolutionens hjärta har jag skrivit om tidigare och varje besök ger nya aspekter.
På Borders hittade jag ett författarsignerat exemplar av boken "Sunnyvale - the rise and fall of a Silicon Valley family" (Villard, New York) av journalisten Jeff Goodell. Jag köpte den av nyfikenhet. Kunde detta verkligen vara en berättelse som gav nya aspekter på kiseldalen?
Jeff Goodell skildrar sin egen familj. Barndomen, föräldrarnas skilsmässa, broderns drogmissbruk, hur han själv ett kort ögonblick befann sig i IT-revolutionens kärnpunkt som administratör på Apple alldeles i företagets första början - och vad som hände sedan.
Boken är ganska skickligt skriven och människoödena innehåller så mycket dramatik att de blir intressanta att följa. Men samtidigt är det för mig uppenbart att detta också är en högst spekulativ produkt. Boken heter Sunnyvale därför att den lilla orten Sunnyvale är IT-revolutionens Mecca eller Medina. Själva ordet Sunnyvale är ju fascinerande, ger en antydan om ett utopiskt samhälle. Men den familj som Goodell beskriver har egentligen inget med IT-industrins värld att göra. Det handlar om ett familjesönderfall som ser likadant ut i Kansas City eller i Västerås. Det finns därför något av ett populistiskt trick i "Sunnyvale", en antydan om att hade bara inte IT-revolutionen svept fram så snabbt, hade den inte skapat så enorma förmögenheter så skulle familjen Goodell nog kunnat föra ett lugnare, mera harmoniskt liv. Det finns inget i boken som stärker en sådan tes. Men det finns både i amerikansk samhällsdebatt och svensk gott om debattörer som på olika sätt söker skapa tilltro till sådana föreställningar.
En god, dynamisk ekonomi gör oss "utbrända" för att använda dagens svenska modeord nummer 1.
Vad ligger bakom detta tänkande? Självklart inget annat än de självpåtagna förmyndarnas önskan om att överta individernas ansvar tillsammans med deras skattepengar, medlemsavgifter etc. Ju fler "svaga" medborgare som förmyndarna kan leta upp desto bättre.
Affärsidén är mycket enkel. Det behövs offer för att man ska bygga upp de beskyddande organisationerna. I USA är det betydligt svårare än i Europa att få tilltro till detta att det finns kloka människor som bör anförtros ansvaret över oss. I Sverige har, som jag tidigare påpekat i NU, den mentala revolten mot PPM-valet
blivit en intressant illustration av hur många människor inte vill ta eget ansvar, hur de tror att det finns en stark stat befolkad av smarta förmyndare som kan hantera deras liv och välstånd härifrån till graven. Det är märkligt att denna illusion kan finnas kvar så starkt - men kanske hör den till den svenska folksjälen sedan Gustav Vasa? Jag skulle tro att det bakom den oförställda glädjen inte minst på vänsterns kultursidor bakom Jonas Birgerssons och andra IT-pionärers s k fall finns en stor förhoppning om att nu ska åter politikens = förmyndarnas tid komma. Nu skall antalet som behöver omhändertas och vårdas snabbt öka. Det politiska mandatet att styra och ställa ska utvecklas. Kanske blir det så snart. Kanske står vi nära en rejäl lågkonjunktur där vi alla börjar söka efter starka ledare som kan ta över det ansvar för
vårt eget liv, våra närmastes liv och våra samhällens utveckling som känns allt tyngre?
Det är i så fall sannerligen ingen liberal skördetid vi går emot.
Publicerat i: tidningen NU 47/00
Jag hade varit på besök hos gamla vänner och nya IT-företagare i Silicon Valley. Detta är en del av världen jag känner väl och har följt i snart 30 år.
Framgångar och problem i IT-revolutionens hjärta har jag skrivit om tidigare och varje besök ger nya aspekter.
På Borders hittade jag ett författarsignerat exemplar av boken "Sunnyvale - the rise and fall of a Silicon Valley family" (Villard, New York) av journalisten Jeff Goodell. Jag köpte den av nyfikenhet. Kunde detta verkligen vara en berättelse som gav nya aspekter på kiseldalen?
Jeff Goodell skildrar sin egen familj. Barndomen, föräldrarnas skilsmässa, broderns drogmissbruk, hur han själv ett kort ögonblick befann sig i IT-revolutionens kärnpunkt som administratör på Apple alldeles i företagets första början - och vad som hände sedan.
Boken är ganska skickligt skriven och människoödena innehåller så mycket dramatik att de blir intressanta att följa. Men samtidigt är det för mig uppenbart att detta också är en högst spekulativ produkt. Boken heter Sunnyvale därför att den lilla orten Sunnyvale är IT-revolutionens Mecca eller Medina. Själva ordet Sunnyvale är ju fascinerande, ger en antydan om ett utopiskt samhälle. Men den familj som Goodell beskriver har egentligen inget med IT-industrins värld att göra. Det handlar om ett familjesönderfall som ser likadant ut i Kansas City eller i Västerås. Det finns därför något av ett populistiskt trick i "Sunnyvale", en antydan om att hade bara inte IT-revolutionen svept fram så snabbt, hade den inte skapat så enorma förmögenheter så skulle familjen Goodell nog kunnat föra ett lugnare, mera harmoniskt liv. Det finns inget i boken som stärker en sådan tes. Men det finns både i amerikansk samhällsdebatt och svensk gott om debattörer som på olika sätt söker skapa tilltro till sådana föreställningar.
En god, dynamisk ekonomi gör oss "utbrända" för att använda dagens svenska modeord nummer 1.
Vad ligger bakom detta tänkande? Självklart inget annat än de självpåtagna förmyndarnas önskan om att överta individernas ansvar tillsammans med deras skattepengar, medlemsavgifter etc. Ju fler "svaga" medborgare som förmyndarna kan leta upp desto bättre.
Affärsidén är mycket enkel. Det behövs offer för att man ska bygga upp de beskyddande organisationerna. I USA är det betydligt svårare än i Europa att få tilltro till detta att det finns kloka människor som bör anförtros ansvaret över oss. I Sverige har, som jag tidigare påpekat i NU, den mentala revolten mot PPM-valet
blivit en intressant illustration av hur många människor inte vill ta eget ansvar, hur de tror att det finns en stark stat befolkad av smarta förmyndare som kan hantera deras liv och välstånd härifrån till graven. Det är märkligt att denna illusion kan finnas kvar så starkt - men kanske hör den till den svenska folksjälen sedan Gustav Vasa? Jag skulle tro att det bakom den oförställda glädjen inte minst på vänsterns kultursidor bakom Jonas Birgerssons och andra IT-pionärers s k fall finns en stor förhoppning om att nu ska åter politikens = förmyndarnas tid komma. Nu skall antalet som behöver omhändertas och vårdas snabbt öka. Det politiska mandatet att styra och ställa ska utvecklas. Kanske blir det så snart. Kanske står vi nära en rejäl lågkonjunktur där vi alla börjar söka efter starka ledare som kan ta över det ansvar för
vårt eget liv, våra närmastes liv och våra samhällens utveckling som känns allt tyngre?
Det är i så fall sannerligen ingen liberal skördetid vi går emot.
Publicerat i: tidningen NU 47/00
Tvånget att välja
Premiepensionsvalet har utlöst intressanta reaktioner i det svenska folkdjupet. Den kollektivistiska, starkt folkhemska aversionen mot att ta ansvar själv har fått oanade uttryck.
Även i radioreklamen hör man nu företag anspela på detta hemska att man numera i Sverige kan välja både telebolag och elhandelsbolag. Friheten, valfriheten upplevs som en tvångströja. Detta är märkligt, men intressant.
I Aftonbladet kunde man härom dagen läsa om en kommunistisk gruvarbetare som rivit sönder försändelsen från PPM. Inte skulle han ägna minsta tanke åt frågan om hur han själv skulle kunna påverka sin pension - inte!!
Ty det handlar ju om små, små, små steg mot ett friare och liberalare Sverige. Men med valmöjligheter följer ansvar. Följer möjligheten att fatta fel beslut eller åtminstone mindre rätt beslut än grannen.
I Sverige är det "Lotto-Åke" som är modellen. Man ska med ren tur, utan minsta möda bli rik. Annars få det vara.
Även personer som rimligtvis ser till att deras ekonomi sköts väl och långsiktigt faller in i den märkliga reaktionen mot premiepensionsvalet. Nyligen kunde man i Aftonbladet läsa hur den ekonomiskt synnerligen välbeställda deckarförfattarinnan och kolumnisten Liza Marklund: "Jag har faktiskt valt bort att engagera mig i den ekonomi jag kommer att ha om tjugosju år, om jag nu lever då."
Vad Liza Marklund egentligen säger är att det är någon annan som ska ta det ansvaret. Det är staten dvs vi andra - eller rättare sagt morgondagens yrkesaktiva som ska bära ansvaret för Liza Marklunds ålderdom. Att själv engagera sig i detta struntar hon i. Nu tror jag inte det är sant. Hennes inkomster från deckarförfattandet kommer nog att hanteras, kan man ana. Men det är kanske hennes man som hanterar ekonomin?
En roligare, träffsäker protest mot premiepensionsvalet kom från tidskriften Visions chefredaktör Peppe Engberg. Som gammal kommunist har han ryggradsreflexen mot frihet och val kvar men hans analysen är pregnant: " Välfärdsstaten är resultatet av svenska folkets bekvämlighet och medelklassdrömmar. Som inget annat folk i världen har vi under decennier skjutit över trista arbetsuppgifter på ombudsmän, socialtjänstemän, politiker. Vi kallar det kollektivism. I själva verket är det uttryck för den mest extrema individualism och lättja som skådats sedan mandarinklassen i Kina lät lillfingernageln växa ut som ett tecken på att man inte behövde arbeta."
Själv tycker jag det är alldeles självklart att man ska ta ansvar också för sig själv och sin egen framtid. Men jag är sån där underlig liberal….
Publicerat i: tidningen NU 43/00
Även i radioreklamen hör man nu företag anspela på detta hemska att man numera i Sverige kan välja både telebolag och elhandelsbolag. Friheten, valfriheten upplevs som en tvångströja. Detta är märkligt, men intressant.
I Aftonbladet kunde man härom dagen läsa om en kommunistisk gruvarbetare som rivit sönder försändelsen från PPM. Inte skulle han ägna minsta tanke åt frågan om hur han själv skulle kunna påverka sin pension - inte!!
Ty det handlar ju om små, små, små steg mot ett friare och liberalare Sverige. Men med valmöjligheter följer ansvar. Följer möjligheten att fatta fel beslut eller åtminstone mindre rätt beslut än grannen.
I Sverige är det "Lotto-Åke" som är modellen. Man ska med ren tur, utan minsta möda bli rik. Annars få det vara.
Även personer som rimligtvis ser till att deras ekonomi sköts väl och långsiktigt faller in i den märkliga reaktionen mot premiepensionsvalet. Nyligen kunde man i Aftonbladet läsa hur den ekonomiskt synnerligen välbeställda deckarförfattarinnan och kolumnisten Liza Marklund: "Jag har faktiskt valt bort att engagera mig i den ekonomi jag kommer att ha om tjugosju år, om jag nu lever då."
Vad Liza Marklund egentligen säger är att det är någon annan som ska ta det ansvaret. Det är staten dvs vi andra - eller rättare sagt morgondagens yrkesaktiva som ska bära ansvaret för Liza Marklunds ålderdom. Att själv engagera sig i detta struntar hon i. Nu tror jag inte det är sant. Hennes inkomster från deckarförfattandet kommer nog att hanteras, kan man ana. Men det är kanske hennes man som hanterar ekonomin?
En roligare, träffsäker protest mot premiepensionsvalet kom från tidskriften Visions chefredaktör Peppe Engberg. Som gammal kommunist har han ryggradsreflexen mot frihet och val kvar men hans analysen är pregnant: " Välfärdsstaten är resultatet av svenska folkets bekvämlighet och medelklassdrömmar. Som inget annat folk i världen har vi under decennier skjutit över trista arbetsuppgifter på ombudsmän, socialtjänstemän, politiker. Vi kallar det kollektivism. I själva verket är det uttryck för den mest extrema individualism och lättja som skådats sedan mandarinklassen i Kina lät lillfingernageln växa ut som ett tecken på att man inte behövde arbeta."
Själv tycker jag det är alldeles självklart att man ska ta ansvar också för sig själv och sin egen framtid. Men jag är sån där underlig liberal….
Publicerat i: tidningen NU 43/00
Förändringens krafter
Jag lärde känna Håkan Arvidsson i Lund. Året kan väl ha varit 1967. Håkan var - och är - en spännande och intressant person. Beläst. Det var för mig som - då som nu - var liberal intressant att resonera med en kommunist, ja rentav maoist. Mycket röd var han även om jag inte minns den exakta etiketten just då.
Nu är Håkan, sedan många år universitetslektor i historia vid Roskilde universitet, en av de mest spännande och läsvärda konservativa skribenterna. Nyligen kommenterade han i Svenska dagbladet sociologen Manuel Castells "Informationsåldern". Han avslutade så här: "Innerst inne är jag övertygad om att den informationella globalismen kommer att utsätta oss för minst lika hårda sociala och existentiella prövningar som någonsin industrialismen gjorde."
Den stora strejken som fackförbundet CWA, Communication Workers of America, iscensatt mot Verizon Communications har berört 90 000 anställda. I New York Times intervjuades en strejkande, Stephanie Harrison, 47:
"I'm worried that in five years I won't have a job because wireless will be dominant and plain old telephone service will be very small."
Någon dag senare hade NY Times en artikel där ett antal kommunikationsföretags företrädare anonymt förklarade varför de till varje pris vill undvika fack och kollektivavtal.
Efter en ur svenskt perspektiv orimligt lång konflikt är nu Verizon-strejken slut. Verizon hette förr Bell Atlantic och är USAs största telefoniföretag mätt i antalet kunder.
I den nya teknikens frammarsch finns givetvis spänningar som kommer att synas än mer framöver. Även en optimistisk liberal som jag inser att förändringar alltid har ett pris och alltid möter motstånd.
Den riktigt stora Internet-revolutionen i Sverige har ännu knappt nämnts i svenska medier. I USA talas det mer om vad som kallas "the e-government revolution". The Economist hade en specialsektion på temat i juni.
Med hjälp av Internet kan offentlig förvaltning rationaliseras i mycket hög utsträckning. Ur medborgarperspektiv handlar det om enorma förbättringsmöjligheter: bättre och billigare service från den offentliga sektorn som därför kan minska sin personalstyrka rejält. Skattetrycket kan sänkas.
Vi lever i en brytningstid, brukar det heta. Det har mänskligheten gjort bra länge så det finns ingen anledning att oroa sig över just det. Men en öppen diskussion om förändringarna är nyttig och kan även lindra de prövningar Håkan Arvidsson förutser. Hans näsa för oro och spänningar var väl utvecklad redan 1967. Jag tror han i grunden har rätt också 2000 - men med den reservationen att mänskligt motstånd mot förändringar ingalunda är någon helt överväldigande kraft utan att tvärtom inte minst ny teknik har en förmåga att bryta genom. Även om det tar en stund ibland.
Arsenalen av motståndsargument mot förändringar har just nu fått ett nytt inslag: utbrändhet. Jag är ganska övertygad om att människor alltid känt sig utbrända då och då ställda inför arbetslivets eller privatlivets utmaningar och prövningar. Just nu ger debatten om utbrändhet kanske politikerklassen en möjlighet till revansch och maktutövning. Alltid finns det någon byråkrati som kan förstärkas, alltid finns det några glada krångelregler som kan införas.
Så ser demokratins dialektik ut. Men i längden så är förändringens krafter starkast.
Publicerat i: tidningen NU 36/00
Nu är Håkan, sedan många år universitetslektor i historia vid Roskilde universitet, en av de mest spännande och läsvärda konservativa skribenterna. Nyligen kommenterade han i Svenska dagbladet sociologen Manuel Castells "Informationsåldern". Han avslutade så här: "Innerst inne är jag övertygad om att den informationella globalismen kommer att utsätta oss för minst lika hårda sociala och existentiella prövningar som någonsin industrialismen gjorde."
Den stora strejken som fackförbundet CWA, Communication Workers of America, iscensatt mot Verizon Communications har berört 90 000 anställda. I New York Times intervjuades en strejkande, Stephanie Harrison, 47:
"I'm worried that in five years I won't have a job because wireless will be dominant and plain old telephone service will be very small."
Någon dag senare hade NY Times en artikel där ett antal kommunikationsföretags företrädare anonymt förklarade varför de till varje pris vill undvika fack och kollektivavtal.
Efter en ur svenskt perspektiv orimligt lång konflikt är nu Verizon-strejken slut. Verizon hette förr Bell Atlantic och är USAs största telefoniföretag mätt i antalet kunder.
I den nya teknikens frammarsch finns givetvis spänningar som kommer att synas än mer framöver. Även en optimistisk liberal som jag inser att förändringar alltid har ett pris och alltid möter motstånd.
Den riktigt stora Internet-revolutionen i Sverige har ännu knappt nämnts i svenska medier. I USA talas det mer om vad som kallas "the e-government revolution". The Economist hade en specialsektion på temat i juni.
Med hjälp av Internet kan offentlig förvaltning rationaliseras i mycket hög utsträckning. Ur medborgarperspektiv handlar det om enorma förbättringsmöjligheter: bättre och billigare service från den offentliga sektorn som därför kan minska sin personalstyrka rejält. Skattetrycket kan sänkas.
Vi lever i en brytningstid, brukar det heta. Det har mänskligheten gjort bra länge så det finns ingen anledning att oroa sig över just det. Men en öppen diskussion om förändringarna är nyttig och kan även lindra de prövningar Håkan Arvidsson förutser. Hans näsa för oro och spänningar var väl utvecklad redan 1967. Jag tror han i grunden har rätt också 2000 - men med den reservationen att mänskligt motstånd mot förändringar ingalunda är någon helt överväldigande kraft utan att tvärtom inte minst ny teknik har en förmåga att bryta genom. Även om det tar en stund ibland.
Arsenalen av motståndsargument mot förändringar har just nu fått ett nytt inslag: utbrändhet. Jag är ganska övertygad om att människor alltid känt sig utbrända då och då ställda inför arbetslivets eller privatlivets utmaningar och prövningar. Just nu ger debatten om utbrändhet kanske politikerklassen en möjlighet till revansch och maktutövning. Alltid finns det någon byråkrati som kan förstärkas, alltid finns det några glada krångelregler som kan införas.
Så ser demokratins dialektik ut. Men i längden så är förändringens krafter starkast.
Publicerat i: tidningen NU 36/00
Slutet på Tredje vägen?
I brittisk press förekommer nu nästan dagligen dödsrunor över Tredje vägen och/eller New Labour. Tony Blair är givetvis den Tredje vägen-politiker som man hårdast granskar och kritiserar. Men även i amerikanska analyser återkommer samma tema, men då är det Bill Clintons politikergärning de senaste 8 åren som står i centrum.
Jag tror att det är viktigt att man till att börja med noterar följande:
1. I både UK och USA är politik en kampsport. När blodet rinner är det extra underhållande. Blairs förkrossande första valseger lockar givetvis fram en önskan om att det ska gå sämre nästa gång; en önskan att det ska bli en jämnare strid i det val i UK de flesta tror kommer 2001. I USA har Al Gore knappast profilerat sig som en Tredje vägen-arvtagare av olika skäl, bl a därför att närheten till Clinton tveklöst är en svag punkt för honom.
2. Politik handlar om idéer men också om makt. Maktspelet är ett nollsummespel. Det finns bara så många valkretsar man kan vinna eller förlora. Det finns nu de som söker framställa Margaret Thatcher som en ren idépolitiker. Det är struntprat.
Hon var en lysande maktpolitiker som ville se resultat. Hon hanterade centrala frågor med stor försiktighet - det gällde både den stegvisa reformeringen av arbetsmarknadslagarna eller konflikten med gruvarbetarna (hon vek sig i första omgången). Att Blair också är en maktpolitiker hör helt enkelt till spelets regler.
3. I brittisk politik finns sedan århundraden en aversion mot "Europa", "kontinenten" eller vad man nu har talat om. Idag är det EU i allmänhet och i synnerhet EMU som står i fokus. Detta är en ytterligt svårhanterlig fråga och Blair kommer att hålla fast vid att frågan ska avgöras i en folkomröstning efter nästa parlamentsval. Om han därefter väljer att utlysa en folkomröstning beror på vilken bedömning som då kan göras av EMU-medlemskapets effekt på brittisk ekonomi.
Det blir en pragmatisk, intressefokuserad bedömning som Blair då gör (om han sitter kvar som premiärminister vilket de allra flesta trots allt tror). Min gissning är att Blair kommer att låta folkomröstningen vänta ett bra tag - sannolikt till efter att euron blivit vardagsverklighet i EMU-länderna. (Sitter Göran Persson kvar efter valet 2002 kommer han knappast att vara snabbare.)
Alla Tredje vägen-politiker attackeras från vänster och höger för att befinna sig i ett tomt politiskt centrum. Ett "ideologiskt hål" är ett uttryck som ofta används nu. Vad gäller Blair tror jag det i allt väsentligt är nonsens. Blair har en fast politisk bas som förvisso kan behöva kommuniceras starkare och mera offensivt, men hans idéer och hans förmåga att kommunicera dessa torde hålla över nästa val och långt därefter.
Clinton har varit mera av en fokus-grupp-politiker och eftersom han nu försvinner ur den aktiva politiken är en analys av honom mindre intressant. Han har dock lyckats formulera ett liberalt centrumbudskap som vunnit stor sympati i amerikansk opinion. Att han lyssnar på vad människor tänker och tror är i mina ögon ingen nackdel. Jag tror att politiker måste lyssna innan de kan leda.
Det finns dock punkter där kritiken tar hårt. Economist-journalisterna Adrian Wooldridge och John Mickletwait har i sin lysande bok om globalisering ("A Future Perfect: The Challenge and Hidden Promise of Globalization"; förlag Crown) anklagat Clinton och Blair för att vara för svaga i sitt försvar för frihandeln. Tomas Larsson, min äldste son, har framfört samma kritik i sin bok "Världens klassresa" (förlag Timbro).
Det är en kritik värd att ta på största allvar. Det finns centrala politiska frågeställningar (som frihandel /globalisering) som kräver aktivt ledarskap, politisk pedagogik av högsta klass. Det är Tredje vägens politiker som borde anföra det försvar för frihandel/globalisering som är så nödvändigt nu.
Den amerikanska presidentvalskampanjen kan vara värd att studera inte minst ur det perspektivet: kommer Al Gore eller George W Bush att vara den som flirtar mest med amerikanska protektionistiska stämningar ?
Publicerat i: tidningen NU 28/00
Jag tror att det är viktigt att man till att börja med noterar följande:
1. I både UK och USA är politik en kampsport. När blodet rinner är det extra underhållande. Blairs förkrossande första valseger lockar givetvis fram en önskan om att det ska gå sämre nästa gång; en önskan att det ska bli en jämnare strid i det val i UK de flesta tror kommer 2001. I USA har Al Gore knappast profilerat sig som en Tredje vägen-arvtagare av olika skäl, bl a därför att närheten till Clinton tveklöst är en svag punkt för honom.
2. Politik handlar om idéer men också om makt. Maktspelet är ett nollsummespel. Det finns bara så många valkretsar man kan vinna eller förlora. Det finns nu de som söker framställa Margaret Thatcher som en ren idépolitiker. Det är struntprat.
Hon var en lysande maktpolitiker som ville se resultat. Hon hanterade centrala frågor med stor försiktighet - det gällde både den stegvisa reformeringen av arbetsmarknadslagarna eller konflikten med gruvarbetarna (hon vek sig i första omgången). Att Blair också är en maktpolitiker hör helt enkelt till spelets regler.
3. I brittisk politik finns sedan århundraden en aversion mot "Europa", "kontinenten" eller vad man nu har talat om. Idag är det EU i allmänhet och i synnerhet EMU som står i fokus. Detta är en ytterligt svårhanterlig fråga och Blair kommer att hålla fast vid att frågan ska avgöras i en folkomröstning efter nästa parlamentsval. Om han därefter väljer att utlysa en folkomröstning beror på vilken bedömning som då kan göras av EMU-medlemskapets effekt på brittisk ekonomi.
Det blir en pragmatisk, intressefokuserad bedömning som Blair då gör (om han sitter kvar som premiärminister vilket de allra flesta trots allt tror). Min gissning är att Blair kommer att låta folkomröstningen vänta ett bra tag - sannolikt till efter att euron blivit vardagsverklighet i EMU-länderna. (Sitter Göran Persson kvar efter valet 2002 kommer han knappast att vara snabbare.)
Alla Tredje vägen-politiker attackeras från vänster och höger för att befinna sig i ett tomt politiskt centrum. Ett "ideologiskt hål" är ett uttryck som ofta används nu. Vad gäller Blair tror jag det i allt väsentligt är nonsens. Blair har en fast politisk bas som förvisso kan behöva kommuniceras starkare och mera offensivt, men hans idéer och hans förmåga att kommunicera dessa torde hålla över nästa val och långt därefter.
Clinton har varit mera av en fokus-grupp-politiker och eftersom han nu försvinner ur den aktiva politiken är en analys av honom mindre intressant. Han har dock lyckats formulera ett liberalt centrumbudskap som vunnit stor sympati i amerikansk opinion. Att han lyssnar på vad människor tänker och tror är i mina ögon ingen nackdel. Jag tror att politiker måste lyssna innan de kan leda.
Det finns dock punkter där kritiken tar hårt. Economist-journalisterna Adrian Wooldridge och John Mickletwait har i sin lysande bok om globalisering ("A Future Perfect: The Challenge and Hidden Promise of Globalization"; förlag Crown) anklagat Clinton och Blair för att vara för svaga i sitt försvar för frihandeln. Tomas Larsson, min äldste son, har framfört samma kritik i sin bok "Världens klassresa" (förlag Timbro).
Det är en kritik värd att ta på största allvar. Det finns centrala politiska frågeställningar (som frihandel /globalisering) som kräver aktivt ledarskap, politisk pedagogik av högsta klass. Det är Tredje vägens politiker som borde anföra det försvar för frihandel/globalisering som är så nödvändigt nu.
Den amerikanska presidentvalskampanjen kan vara värd att studera inte minst ur det perspektivet: kommer Al Gore eller George W Bush att vara den som flirtar mest med amerikanska protektionistiska stämningar ?
Publicerat i: tidningen NU 28/00
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)