Wanja Lundby Wedin, LO:s ordförande, upprörs över att Svenskt Näringsliv försöker skapa opinion för ett bättre företagsklimat. LO-ordförandens grova retorik tystar dock inte de röster som jobbar för starka och konkurrenskraftiga företag.
Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström talade i dag på Det Stora Partiets kongress. Hans tal där möttes av kongressens hittills starkaste och varmaste applåder.
Han presenterade jordnära förslag, som tacksamt togs emot, angrep LO och häcklade Oppositionen för försöket att framställa sig som ett arbetarparti. Han drog sig inte ens för att påminna om att Karl Marx för 150 år sedan uppmanade proletärer i alla länder att förenas.
Nej, detta har givetvis inte hänt.
Det var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin som på s-kongressen i Malmö åberopade Karl Marx - och angrep Svenskt Näringsliv för att vi ägnar oss åt opinionsbildning för att skapa förståelse för behovet av ett bättre företagsklimat.
Man kan ju bli en smula fundersam över varför LO:s ordförande, som ledande person i socialdemokratins verkställande utskott och stor finansiär av partiet, talar illa om andras opinionsbildning. LO/SAP är stormakten i svensk samhällsdebatt. Deras kombinerade opinionsbildningsresurser överstiger många gånger vad alla andra i svenskt samhällsliv disponerar.
Svenskt Näringsliv och dess föregångare har i decennier arbetat med sina viktiga intressefrågor. Opinionsbildning är ett sätt att nå ut till "politikernas chefer", de som avgör vad som är "politiskt möjligt".
Att detta kan te sig obehagligt för somliga är inte så förvånande, men att just opinionsbildning utmålas som något fult, närmast otillåtet kan tolkas som uttryck för en föga demokratisk attityd. Har inte näringslivet rätt att göra något annat än lydigt delta i kafferep med regeringen?
Undras vad Karl Marx hade att säga om saken.
Men LO:s ordförande kan vara förvissad om att hennes grova retorik inte tystar de näringslivsröster som arbetar för att det ska bli lättare att driva och starta företag i Sverige.
I bland undrar man om inte det på Norra Bantorget behövs en bättre förståelse för vikten av näringslivets utvecklingskraft. Men det gäller kanske inte mindre än ett år före ett riksdagsval...
torsdag 3 november 2005
Hotar de överflödigas uppror demokratin?
Den högt respekterade danske politiske kommentatorn Erik Meier Carlsen, i dag politisk chefredaktör på kvällstidningen B T, skrev för drygt fem år sedan boken De overflödiges oprör - en trussel mod demokratiet?
I den polemiserar han mot de "upplysta eliternas" föraktfulla hantering av de människor i Europas demokratier som söker sig till partier som Dansk Folkeparti, Lega Nord, Vlaams Blok, Front National, Sverigedemokraterna, norska Fremskrittspartiet Jörg Haiders frihetsparti m fl.
Han menar att risken finns att oförmågan att erkänna de hot som många medborgare känner kan leda till demokratins kris. Han ifrågasätter starkt de kopplingar som görs mellan å ena sidan oron för att bli "överflödig" i en internationaliserad, globaliserad värld och 30- och 40-talens nazism och rasism å den andra.
Det var en mycket tänkvärd bok, som rönte stor uppskattning när den kom ut, och både författaren och hans teser har betytt åtskilligt för dansk samhällsdebatt sedan dess.
Jag ser ingen anledning att överföra den danska situation som beskrivs i det som följer till svenska förhållanden; det kan ändå vara av intresse att ta del av en politisk process som både kommer från ett grannland och samtidigt är så avvikande från det vi upplever här hemma.
Demokratin har fungerat
Jag träffade Erik Meier Carlsen nyligen på hans kontor i centrala Köpenhamn för att få hans syn på frågan "Hur gick det sedan?"
Det svar jag fick var genomgående positivt. Inte minst markerade Meier Carlsen, som har sina sympatier i dansk socialdemokrati utan att någonsin ha varit en partiaktivist, sin beundran för hur den danske statsministern och Venstre-ledaren Anders Fogh Rasmussen hanterat Dansk Folkeparti, som ju i dag är en viktig del av det parlamentariska regeringsunderlaget.
"Demokratin har fungerat", säger han:
- Den reaktion som fanns hos det danska folket, som resulterade i bl a nejen i folkomröstningarna om Maastricht och euron, har hanterats. Vi hade en politik mot invandrarna (i Danmark talas det alltid om "utlänningspolitik") som 70-80 % av folket ogillade. I dag har vi en politik som gillas av lika många.
- Det finns fortsatt en stark opposition mot politiken från en liberal och kulturradikal opinion men det är en uppfattning som omfattas endast av en liten del av danska folket.
- Detsamma gäller EU-frågorna i stort och nu i synnerhet synen på Turkiets eventuella medlemskap. Statsministern har talat om att det inte bara är Turkiet som ska bli redo för EU utan att det är lika viktigt att EU är berett att ta emot Turkiet någon gång i framtiden. Jag tror det finns en bred opinion som stöder den uppfattningen.
- Summan av detta är att både utlänningspolitiken och EU-politiken nu vilar på ett brett stöd. Demokratin har fungerat. På sikt tror jag detta är mycket positivt för inställningen till EU.
- Dansk folkepartis ledning utgörs av mycket skickliga politiker.
Den danska oron för att det egna landet med dess fasta sammanhållning, kulturella homogenitet, väl fungerade korporativa strukturer etc skulle brytas samman i moderniseringens tidevarv daterar Meier Carlsen redan till tiden efter EU-folkomröstningen 1972.
"Skulle en god samhällskonstruktion rubbas, slås sönder?" Socialdemokratin blev under denna period alltmer irrelevant, när deras klassiska allians med de underprivilegierade bröts. Nu ser Fogh det som sin uppgift att återskapa den alliansen. Dansk Folkeparti har som största arbetarklassparti övertagit en stor del av socialdemokratins gamla roll.
Brett samförstånd
Dansk politik har under några decennier kännetecknats av ett brett politiskt samförstånd kring vikten av en hållfast ekonomisk politik inklusive en stark, självständig riksbank. Det har varit hårda omställningsår, men Meier Carlsen menar att den processen kunnat genomföras på ett sätt som haft brett stöd. Inte minst har LO och stora delar av dansk fackföreningsrörelse agerat i huvudsak konstruktivt. Den danska korporativa alliansen har inneburit en samling kring tanken att samhället måste fungera väl. Den konservative Poul Schlyter, socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen och venstreledaren Anders Fogh Rasmussen har alla fört en politik som vilat på den starka danska statsförvaltningens huvudkurs mot förhållanden som skapat gott grundlag för näringslivet.
Erik Meier Carlsen pekar på den breda uppslutningen kring den danska modellen och nämner t ex att den tidigare konservative finansministern Palle Simonsen skrev en bok just om värnet av den danska modellen.
Alliansen mellan den nuvarande regeringen och Danmarks i praktiken enda betydelsefulla näringslivsorganisation, Dansk Industri, innefattar i praktiken om man ser till kärnvärdena också socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Det handlar om att skapa förutsättningar för att hantera den globala utmaningen - och att skapa en stark nationell tro på att detta är möjligt.
Här beskriver Meier Carlsen statsministerns politiska strategi på ett sätt som jag inte vet om denne själv skulle skriva under på men som ger ett mycket trovärdigt intryck. Anders Fogh Rasmussen är Nordens i dag förmodligen mest kraftfulle och målmedvetne politiker.
Välförd och globalisering
Regeringen har tillsatt två centrala utredningar. Välfärdskommissionen ska titta på välfärdsstaten och Globaliseringskommissionen på den ekonomiska utmaningen. Meier Carlsen menar att Välfärdskommissionen inte kommer att vara av särskilt stor betydelse. Den centrala välfärdsstatsreformen är avskaffandet av landstingen (amterne). Det dyrbara danska förtidspensionssystemet (efterlön) kommer sannolikt åter att kopplas till fackens a-kassor för att få med fackföreningsrörelsen på en reform.
Globaliseringskommissionen däremot kommer att presenteras som helt frikopplad från välfärdskommissionen. Statsministerns budskap kommer att vara att med bättre utbildning, bättre forskning etc står Danmark starkt i den nya ekonomins värld. Problemen i välfärdsstaten kan hanteras utan att vare sig problem eller lösningar kopplas till globaliseringens utmaning.
Meier Carlsen är en smula ironisk när han kommenterar Dansk Industris stora satsning på att förklara globaliseringens möjligheter för danska folket. Han sätter frågetecken för hänvisningar till USA och Asien.
- Här i Danmark, här i Europa har vi starka demokratiska traditioner. Otrygghet manifesteras politiskt och den enda framgångsvägen i våra europeiska demokratier är att skapa politiska allianser med dem som känner sig hotade. Och det kan fungera. Se på Danmark. Vi har en stor, kostsam välfärdsstat, hög jämlikhet - men stark ekonomi, god konkurrenskraft.
- Jag har stor respekt för Dansk Industri och dess VD Hans Skov Christensen. DI har varit oerhört duktiga på att förklara problemen. Hur väl deras lösningar duger kommer att avgöras i den politiska processen, och där tror jag att Foghs annektering av det socialdemokratiska tänkandet kan komma att vara framgångsrikt.
- Men någon fundamental uppgörelse med välfärdsstaten är inte aktuell. De inom Radikale Venstre och de konservativa som hyser sådana tankar, de klassiskt liberala, är maktlösa i dansk politik och kommer att så förbli. Det råder en massiv konsensus om huvudstrategin.
- Det betyder inte att inget kommer att förändras, att inget kommer att moderniseras, liberaliseras. Sådant kommer. Men inom en ram som upprätthåller förtroendet hos de otrygga.
Kan man av det dra slutsatsen att det i dansk politisk praktik är Dansk Folkeparti som avgör var gränsen går för regeringspolitiken? Nej, det tror jag är en helt felaktig slutsats. Ett parti som Dansk Folkeparti har med sin populistiska agenda svårt att bli riktigt inflytelserikt. Vänder man blicken till Norge ser man hur Carl I Hagen nu i det senaste valet gjort Fremskrittspartiet till borgerlighetens största. Men samtidigt är han oförmögen att ta fullt politiskt ansvar i en regering eftersom hans väljarunderlag kräver missnöjespolitik, inte ansvarstagande.
Det Anders Fogh Rasmussen gör i Danmark är något helt annat - han förändrar sin egen och sitt partis historiska plattform för att därigenom skapa en politisk allians som förmodligen under lång tid framöver kan försätta socialdemokratin i opposition.
Då börjar vi närma oss en punkt där den intresserade kan dra paralleller med det som nu sker i svensk politik. Men sådana paralleller överlämnar jag med varm hand till läsarna.
I den polemiserar han mot de "upplysta eliternas" föraktfulla hantering av de människor i Europas demokratier som söker sig till partier som Dansk Folkeparti, Lega Nord, Vlaams Blok, Front National, Sverigedemokraterna, norska Fremskrittspartiet Jörg Haiders frihetsparti m fl.
Han menar att risken finns att oförmågan att erkänna de hot som många medborgare känner kan leda till demokratins kris. Han ifrågasätter starkt de kopplingar som görs mellan å ena sidan oron för att bli "överflödig" i en internationaliserad, globaliserad värld och 30- och 40-talens nazism och rasism å den andra.
Det var en mycket tänkvärd bok, som rönte stor uppskattning när den kom ut, och både författaren och hans teser har betytt åtskilligt för dansk samhällsdebatt sedan dess.
Jag ser ingen anledning att överföra den danska situation som beskrivs i det som följer till svenska förhållanden; det kan ändå vara av intresse att ta del av en politisk process som både kommer från ett grannland och samtidigt är så avvikande från det vi upplever här hemma.
Demokratin har fungerat
Jag träffade Erik Meier Carlsen nyligen på hans kontor i centrala Köpenhamn för att få hans syn på frågan "Hur gick det sedan?"
Det svar jag fick var genomgående positivt. Inte minst markerade Meier Carlsen, som har sina sympatier i dansk socialdemokrati utan att någonsin ha varit en partiaktivist, sin beundran för hur den danske statsministern och Venstre-ledaren Anders Fogh Rasmussen hanterat Dansk Folkeparti, som ju i dag är en viktig del av det parlamentariska regeringsunderlaget.
"Demokratin har fungerat", säger han:
- Den reaktion som fanns hos det danska folket, som resulterade i bl a nejen i folkomröstningarna om Maastricht och euron, har hanterats. Vi hade en politik mot invandrarna (i Danmark talas det alltid om "utlänningspolitik") som 70-80 % av folket ogillade. I dag har vi en politik som gillas av lika många.
- Det finns fortsatt en stark opposition mot politiken från en liberal och kulturradikal opinion men det är en uppfattning som omfattas endast av en liten del av danska folket.
- Detsamma gäller EU-frågorna i stort och nu i synnerhet synen på Turkiets eventuella medlemskap. Statsministern har talat om att det inte bara är Turkiet som ska bli redo för EU utan att det är lika viktigt att EU är berett att ta emot Turkiet någon gång i framtiden. Jag tror det finns en bred opinion som stöder den uppfattningen.
- Summan av detta är att både utlänningspolitiken och EU-politiken nu vilar på ett brett stöd. Demokratin har fungerat. På sikt tror jag detta är mycket positivt för inställningen till EU.
- Dansk folkepartis ledning utgörs av mycket skickliga politiker.
Den danska oron för att det egna landet med dess fasta sammanhållning, kulturella homogenitet, väl fungerade korporativa strukturer etc skulle brytas samman i moderniseringens tidevarv daterar Meier Carlsen redan till tiden efter EU-folkomröstningen 1972.
"Skulle en god samhällskonstruktion rubbas, slås sönder?" Socialdemokratin blev under denna period alltmer irrelevant, när deras klassiska allians med de underprivilegierade bröts. Nu ser Fogh det som sin uppgift att återskapa den alliansen. Dansk Folkeparti har som största arbetarklassparti övertagit en stor del av socialdemokratins gamla roll.
Brett samförstånd
Dansk politik har under några decennier kännetecknats av ett brett politiskt samförstånd kring vikten av en hållfast ekonomisk politik inklusive en stark, självständig riksbank. Det har varit hårda omställningsår, men Meier Carlsen menar att den processen kunnat genomföras på ett sätt som haft brett stöd. Inte minst har LO och stora delar av dansk fackföreningsrörelse agerat i huvudsak konstruktivt. Den danska korporativa alliansen har inneburit en samling kring tanken att samhället måste fungera väl. Den konservative Poul Schlyter, socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen och venstreledaren Anders Fogh Rasmussen har alla fört en politik som vilat på den starka danska statsförvaltningens huvudkurs mot förhållanden som skapat gott grundlag för näringslivet.
Erik Meier Carlsen pekar på den breda uppslutningen kring den danska modellen och nämner t ex att den tidigare konservative finansministern Palle Simonsen skrev en bok just om värnet av den danska modellen.
Alliansen mellan den nuvarande regeringen och Danmarks i praktiken enda betydelsefulla näringslivsorganisation, Dansk Industri, innefattar i praktiken om man ser till kärnvärdena också socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Det handlar om att skapa förutsättningar för att hantera den globala utmaningen - och att skapa en stark nationell tro på att detta är möjligt.
Här beskriver Meier Carlsen statsministerns politiska strategi på ett sätt som jag inte vet om denne själv skulle skriva under på men som ger ett mycket trovärdigt intryck. Anders Fogh Rasmussen är Nordens i dag förmodligen mest kraftfulle och målmedvetne politiker.
Välförd och globalisering
Regeringen har tillsatt två centrala utredningar. Välfärdskommissionen ska titta på välfärdsstaten och Globaliseringskommissionen på den ekonomiska utmaningen. Meier Carlsen menar att Välfärdskommissionen inte kommer att vara av särskilt stor betydelse. Den centrala välfärdsstatsreformen är avskaffandet av landstingen (amterne). Det dyrbara danska förtidspensionssystemet (efterlön) kommer sannolikt åter att kopplas till fackens a-kassor för att få med fackföreningsrörelsen på en reform.
Globaliseringskommissionen däremot kommer att presenteras som helt frikopplad från välfärdskommissionen. Statsministerns budskap kommer att vara att med bättre utbildning, bättre forskning etc står Danmark starkt i den nya ekonomins värld. Problemen i välfärdsstaten kan hanteras utan att vare sig problem eller lösningar kopplas till globaliseringens utmaning.
Meier Carlsen är en smula ironisk när han kommenterar Dansk Industris stora satsning på att förklara globaliseringens möjligheter för danska folket. Han sätter frågetecken för hänvisningar till USA och Asien.
- Här i Danmark, här i Europa har vi starka demokratiska traditioner. Otrygghet manifesteras politiskt och den enda framgångsvägen i våra europeiska demokratier är att skapa politiska allianser med dem som känner sig hotade. Och det kan fungera. Se på Danmark. Vi har en stor, kostsam välfärdsstat, hög jämlikhet - men stark ekonomi, god konkurrenskraft.
- Jag har stor respekt för Dansk Industri och dess VD Hans Skov Christensen. DI har varit oerhört duktiga på att förklara problemen. Hur väl deras lösningar duger kommer att avgöras i den politiska processen, och där tror jag att Foghs annektering av det socialdemokratiska tänkandet kan komma att vara framgångsrikt.
- Men någon fundamental uppgörelse med välfärdsstaten är inte aktuell. De inom Radikale Venstre och de konservativa som hyser sådana tankar, de klassiskt liberala, är maktlösa i dansk politik och kommer att så förbli. Det råder en massiv konsensus om huvudstrategin.
- Det betyder inte att inget kommer att förändras, att inget kommer att moderniseras, liberaliseras. Sådant kommer. Men inom en ram som upprätthåller förtroendet hos de otrygga.
Kan man av det dra slutsatsen att det i dansk politisk praktik är Dansk Folkeparti som avgör var gränsen går för regeringspolitiken? Nej, det tror jag är en helt felaktig slutsats. Ett parti som Dansk Folkeparti har med sin populistiska agenda svårt att bli riktigt inflytelserikt. Vänder man blicken till Norge ser man hur Carl I Hagen nu i det senaste valet gjort Fremskrittspartiet till borgerlighetens största. Men samtidigt är han oförmögen att ta fullt politiskt ansvar i en regering eftersom hans väljarunderlag kräver missnöjespolitik, inte ansvarstagande.
Det Anders Fogh Rasmussen gör i Danmark är något helt annat - han förändrar sin egen och sitt partis historiska plattform för att därigenom skapa en politisk allians som förmodligen under lång tid framöver kan försätta socialdemokratin i opposition.
Då börjar vi närma oss en punkt där den intresserade kan dra paralleller med det som nu sker i svensk politik. Men sådana paralleller överlämnar jag med varm hand till läsarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)