Kinas vägbyggen ledde ingenstans (SvD 29 okt)

Kinas vägbyggen ledde ingenstans Kinas gigantiska miljardsatsningar i infrastruktur har följts av ekonomiska och politiska problem. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se De ekonomiska nyheterna från Kina har i år genomgående varit mycket negativa. Fokus har legat på den stora krisen i den kinesiska fastighetssektorn. För två år sedan gick det stora fastighets¬bolaget Evergrande i konkurs. Just nu är det ett annat fastighetsbolag, Country Garden, som internationella medier rapporterar om. Enligt Financial Times handlar det om skulder på runt 200 miljarder dollar. Rapporterna har kommit samtidigt som den kinesiska partiledningen firat Xi Jinpings stora infrastrukturprojekt ”Belt and Road”, BRI, även kallat Den nya sidenvägen. Projektet har betydande problem, både ekonomiska och politiska. Den ”nya sidenvägen” har förlorat en hel del av sin dragningskraft framför allt bland EU-länder. De senaste årens avslöjanden om hög skuldsättning och finansiella kriser har inneburit att avkastningen uteblivit. Ny infrastruktur har nämligen inte följts åt av de önskade företagsinvesteringarna. I Foreign Affairs publicerades i anslutning till tioårsjubileet en gedigen analys av BRI, och särskilt hur kreditgivningen hanterats. Framför allt Internationella valutafonden, IMF, har gång på gång fått ingripa för att hjälpa olika stater att hantera sina skulder till Kina. Analysen gavs rubriken ”Kinas väg till undergång”. Inledningsvis konstaterar författarna att det handlar om det största och mest ambitiösa infrastrukturprojektet i världshistorien. Kina har lånat ut mer än tusen miljarder dollar. Mycket stora lån till infrastrukturprojekt som inte leder till ekonomisk dynamik skapar en enorm skuldkris. Redan tidigare svårt skuldsatta länder kommer att sakna resurser för ekonomisk utveckling, sociala utgifter eller klimatpolitiska insatser. Även i Hongkong-tidningen South China Morning Post, som måste balansera mellan trycket från kommunistregimen och sitt rykte som en seriös nyhetsförmedlare, har i rader av artiklar belyst BRI-projektets bekymmer. En kenyansk journalist som är tidningens främsta korrespondent i Afrika, har exempelvis pekat på att BRI i dag investerar mindre än tidigare i Afrika. Så vad har Kina fått för alla sina miljarder? frågar sig Financial Times. I en längre analys pekar FT på hur Belt and Road lett till att Kina stärkts såväl i den globala södern som i FN-systemet, där Kina jämte USA är största bidragsgivare. Det är ingen hemlighet att BRI-projektet är en del av Kinas utmanande av USA som ekonomisk stormakt. FT citerar en pakistansk politiker, Mushahid Hussain Sayed, som säger att USA spenderat ¬6 000 miljarder dollar på ”kriget mot terrorn” medan Kina satsat 1 000 miljarder på 3 000 utvecklingsprojekt över världen: ”Amerikanerna är säkerhetsfokuserade och militärt orienterade medan kineserna satsar på ekonomi och utveckling.” Problemet med det uttalandet, vilket också framgår av FT-artikeln, är att Kina satsat mer i just Pakistan än i något annat land. Den ekonomiska utväxlingen av dessa satsningar har däremot varit undermålig.

Hur bryter vi det nya utanförskapet? (Svensk tidskrift 27 okt)

27 OKTOBER 2023 Janerik Larsson: Hur bryter vi det nya utanförskapet? Rapporten ”När blir utrikes födda självförsörjande?” från Entreprenörskapsforum slog ner som en bomb i samhällsdebatten när den publicerades den 1 juni 2020. Några dagar före rapportens offentliggörande skrev den ende av de båda rapportförfattarna, Johan Eklund, professor i nationalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och då VD för Entreprenörskapsforum, i Kvartal om rapporten: ”Sverige har sedan länge haft en bristande ekonomisk integration av utrikes födda, med såväl ett av Europas största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda, som en betydande tidsskillnad mellan migrationstidpunkten och inträde på arbetsmarknaden. Men det räcker att jobba en timme i månaden för att räknas som sysselsatt. Därför är det viktigare att undersöka självförsörjning.” Nu har Johan Eklund, numera chefekonom på Sydsvenska Industri- och Handelskammaren i Malmö, tillsammans med rapportmedförfattaren Johan P Larsson, associate professor på University of Cambridge, i boken ”Det nya utanförskapet” (Ekerlids förlag) fylligt fullföljt sina resonemang om självförsörjningens utveckling och välfärdsstatens framtid. Fokus är på data men därtill förs resonemang som visar hur fel de hade som slog ifrån sig rapporten 2020 med argument av typen ”detta hjälper bara Sverigedemokraterna”. Den invändningen är ju på sitt sätt en sammanfattning av den politiska, kulturella och mediala elitens vånda inför verkligheten i nu ett drygt decennium. Samma invändningar kommer kanske att upprepas nu igen även om debatten på dessa drygt tre år rört sig en hel del. Att förneka verkligheten är ingen politisk framgångsväg. Den insikten är nu bredare spridd. Det som oroar bokförfattarna är att det nya utanförskapet i vårt land lösgjort krafter som inte bara riskerar underminera välfärdssystemen utan även tilliten människor emellan. Risken är, skriver de, att välfärdsstaten dör. Först lite i taget, sedan helt plötsligt. I boken pekas det också på en idag högaktuell fråga, nämligen vad som händer med de barn som växer upp utan at vara omgivna av människor som försörjer sig själva. De sociala problem, utanförskapsyttringar och kriminalitet som Sverige upplever idag är en konsekvens av ett ackumulerat utanförskap. Det är en fråga boken pekar på men inte går närmare in på. Kanske i nästa bok? Fokus i boken är frågan vad som hänt, händer och kommer att hända med den hävdvunna svenska tilliten. Historikern Lars Trägårdh, som efter många år i USA återvände till ett Sverige som höll på att förvandlas kunde med sina amerikanska erfarenheter fokusera på frågan om den svenska tilliten. Det heterogena USA har en jämförelsevis begränsad välfärdsstat. Trägårdhs och hans forskargrupps arbete med Tillitsbarometern redovisas överskådligt men ändå ganska fylligt i boken. Medan mycket av samhällsforskningen arbetar med nationella data är det riktigt viktiga i barometern den regionala uppföljningen. Tillitsbarometern innehåller kartläggning av tilliten inom lokalsamhällen samt hur den varierar mellan kommuner. För Stockholm och Malmö redovisas även hur tilliten varierar mellan de två städernas olika stadsdelar. Undersökningen ger bilden av ett splittrat Sverige vad gäller tillit och trygghet. På frågan om det går att lita på de flesta människor intar flera stadsdelar i Malmö en låg placering. I Rosengård är det knappt 24 % som anser att det går att lita på de flesta. Motsvarande siffror för Limhamn-Bunkeflo eller Malmös innerstad ligger på omkring 60%. Liknande skillnader finns i Stockholm. På journalisttäta Södermalm är siffran 75 % medan den för Rågsved ligger på 31%. I boken visas att Ronneby är en ort där integrationsgapet är betydande. Tillitsbarometern visar att Ronneby är den ort som har den högsta andelen individer som anger att de känner sig otrygga eller att de aldrig går ut i mörker. En intressant fråga som boken tar upp handlar om huruvida Sverige är en välfärdsmagnet. Föreställningen att det är välfärdsstaten som skapar tilliten har exempelvis vänsterekonomen Paul Krugman kommenterat: ”Fri invandring kan inte samexistera med ett starkt socialt skyddsnät.” Som det heter i boken: ”Välfärdsstaten bygger inte på altruism utan på reciprocitet”. Så resonerade den svenska socialdemokratin i forna tider: Gör din rätt, kräv din plikt. Detta moraliska perspektiv har nu utrotats i S-partiet så det borde vara fritt fram för övriga politiska partier att ta över. Men det är en lång och svår väg att söka återskapa detta – om det ens är möjligt. Kanske kommer Sverige långsamt bli mera som USA? Janerik Larsson är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv och författare till boken ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag 2021).

Det blåser vänstervindar i Storbritannien (SvD 21 okt)

Det blåser vänstervindar i Storbritannien Starmers ”försynta radikalism” markerar avstånd både till Tony Blair och företrädaren Jeremy Corbyn. Och det brittiska näringslivet verkar intresserade. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se När Storbritannien lämnade EU försvann en del av omvärldens intresse för landet. Rapporterna om den usla brittiska ekonomin noteras regelbundet på näringslivssidor. Enligt Internationella valutafondens senaste redovisning är Storbritannien dock fortsatt världens sjätte största ekonomi. Någon gång nästa år kommer parlamentsval att utlysas. Labours segrar i två fyllnadsval i torsdags pekar mot regeringsskifte. Brexit-folkomröstningen 2016 gjorde att David Cameron fick avgå och efterträdas av Theresa May. Hon försökte i tre år förgäves reda ut hur uttåget ur EU skulle gå till. När hon tvingades bort efterträddes hon av Boris Johnson vars löfte om EU-utträde ledde till en storseger i valet 2019. Efter rader av skandaler tvingades Johnson avgå i september förra året, och efter ett kort mellanspel med Liz Truss tillträdde Rishi Sunak i slutet av oktober. Partiets uppdrag till premiärministern är att vinna nästa val. Det är en tuff uppgift. Han brottas med landets stora ekonomiska bekymmer. Rishi Sunak är själv en förmögen affärsman som dessutom är gift med miljardärskan Akshata Murty. De hör till landets mest förmögna personer vilket präglar bilden av honom. Just ordet ”rik” är det de flesta engelsmän förknippar honom med. De båda stora partierna har nyligen haft sina partikongresser. En i stort sett samstämmig brittisk mediekör har förklarat att Labourpartiet triumferat. Tories har misslyckats med att vända opinionsvinden och Labour leder. Opinionsinstitutet YouGov gav de konservativa 24 procent i förra veckan medan Labour noteras för 47. Från Labourpartiets kongressrapporterade Financial Times att det brittiska näringslivet visat stort intresse för att förbättra sina relationer med Labourledaren Sir Keir Starmer, som har markerat en mittenposition jämfört med sin företrädare James Corbyn. I veckan rapporterade FT också att en tidigare rådgivare till Boris Johnson fått Labours uppdrag att se till att en ny regering lyssnar på landets småföretagare. Juristen Starmers föräldrar döpte honom efter Labourpartiets förste ledare Keir Hardie. Han är den förste i familjen som gått på universitet (Oxford). Hans lysande karriär ledde till att han blev riksåklagare, och senare adlades. Familjen lever enligt judisk tradition och en av hans insatser som partiledare har varit att rensa ut partiets antisemitiska vänster­flygel. I New Statesman skriver George Eaton att med Keir Starmer har partiets nya försynta radikalism blivit tydligare – med det avses avståndet till Tony Blairs ”New Labour”, vars politik låg närmare Margaret Thatchers. Men Starmer markerar även samtidigt avstånd till företrädaren Jeremy Corbyns hårda vänsterpolitik. För Sveriges del innebar Storbritanniens uttåg ur EU att det svenska intresset för frihandel och rimliga EU-regleringar förlorade en strategisk bundsförvant. Detta tomrum kvarstår.

Janerik Larsson: Hur ska man övertyga amerikanarna om vikten av amerikanskt ledarskap? (Svensk tidskrift 20 0ktober)

Janerik Larsson: Hur ska man övertyga amerikanarna om vikten av amerikanskt ledarskap? Robert Gates var den förste amerikanske försvarsminister som haft det uppdraget först under en republikansk president (George W Bush) och därefter under en president från det demokratiska partiet (Barack Obama). I dagens politiska läge ter sig detta närmast som en overklig dröm. Avståndet mellan de båda stora amerikanska partierna är stort men till det kommer att spänningarna är mycket stora också inom de båda partierna. Under flera av decennierna efter andra världskriget har USAs utrikes- och säkerhetspolitik styrts av en gemenskap över blockgränserna. Den alliansen är idag helt försvunnen. Kvar finns en viss enighet om en isolationistisk och protektionistisk ekonomisk politik som initierades av president Trump och som i huvudsak fortsatts av president Biden. I en längre essä i Foreign Affairs tecknar Robert Gates en bild av dagens USA som ”den dysfunktionella stormakten” som nu hotas av fyra länder med maktambitioner. Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran. De ledande amerikanska politikerna har inte lyckats att övertyga medborgarna om hoten från Ryssland och Kina. Dessa båda länders ledare drömmer om att återupprätta de imperier som en gång fanns. Det ryska anfallskrigen mot Ukraina 2014 och 2022 riskerar att te sig allt mindre betydelsefulla för USA givet Irans agerande direkt och indirekt genom Hamas i Gaza. Det ryska kejsardömet krossades av kommunisterna efter första världskriget och under namnet Sovjetunionen lyckades landet aldrig efter andra världskriget att skapa en välfungerande välfärdsstat. Sovjets sönderfall har inte lett till annat än en militärmakt med ambitioner att återskapa det forma imperiet. Det kinesiska kejsardömet föll redan före första världskriget och det kommunistvälde som följde efter andra världskriget skapade inget välstånd innan Deng Tsiaoping på 1980-talet öppnade upp för marknadsekonomiska principer. De kommande decenniernas starka ekonomiska tillväxtkurva har nu brutits. Under president Xi Jinping missköts ekonomin. Kinas hot mot Taiwan är bara en del av det kinesiska kommunistpartiets lednings ambitioner att bli en global stormakt som leder ”den globala södern” mot den västvärld som dominerar världsekonomin. Projektet ”den nya sidenvägen” (Ett bälte, en väg) har investerat i fler än 100 hamnar i 60 länder. Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter men Gates bedömer inte ett kärnvapenkrig som en väg för dessa båda forna imperier att återupprätta sin drömda makt. Hans essä fokuserar på USAs tillkortakommanden och oförmåga att hantera de utmaningar världens största ekonomi nu står inför. Det handlar om en misskött statlig ekonomi där kostnadsutvecklingen för välfärdsprogram som pensionssystemet (Social Security) och sjukförsäkringssystemen Medicare och Medicaid lett till en dramatisk utveckling av statsskulden. Detta har underminerat förtroendet för ekonomin. Investerare oroar sig för vad som skulle hända om USA ställde in betalningarna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch nedgraderade USAs kreditvärde i augusti i år vilket ledde till att USAs upplåning blev kostsammare. Oförmåga att politiskt hantera budgetprocessen har upprepade gånger lett till kriser och en ny sådan kan inträffa snart igen. Utrikespolitiken har misskötts, menar Gates, men den utvecklingen blev dramatisk under president Trumps fyra år i Vita huset. Presidentens förkärlek för auktoritära regimer, hans aversion mot NATO och hans allmänt oberäkneliga agerande till följd av hans narcissism har gjort att förtroendet för USA skadats. Den långa processen fram till nästa presidentval den 5 november nästa år underminerar tillsammans med det abrupta och illa skötta uttåget från Afghanistan ytterligare tilltron till USAs förmåga att leda. Robert Gates efterlyser ett politiskt ledarskap på hemmaplan som övertygar medborgarna om att USAs globala ledarskap under 75 år inneburit fred mellan världens stormakter. Om USA ska skapa fortsatt säkerhet för sitt folk och garantera dess frihet måste man fortsatt upprätthålla sitt globala ledarskap. Gates går i sin långa text in på en rad sakområden där han efterlyser både bättre ordning inrikes och främst givetvis en utrikespolitisk helhetssyn som är realistisk och ägnad att nå sitt syfte. Om man idag granskar utgångsläget inför presidentvalet om ett år kan man konstatera att det är mycket som måste förändras för att det Gates ställer upp som mål ska bli verklighet. Ett perspektiv som inte så ofta hittills förekommit i den internationella debatten – som oftast enbart fokuserar på Biden vs Trump – är vad som kan hända om det blir fler presidentkandidater och i synnerhet flera partier som kommer att ställa upp. Mot bakgrund av det missnöje som många opinionsmätningar redovisat inför perspektivet med två presidentkandidater som är omkring 80 år gamla och som båda har klara tillkortakommanden av olika slag är detta något som tål lyftas nu. Mest aktuell är grupperingen No Labels som avser ställa upp som ett tredje parti för dem som inte tycker att Biden/Trump är det val USA nu behöver. Detta är givetvis i en demokrati en helt rimlig utgångspunkt även om det med ett långsiktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv inte ter sig idealiskt. Med kriget i Ukraina och utvecklingen i och runt Israel som bakgrund är No Labels inte den mest självklara framtidsgaranten. Tanken som No Labels har är att ställa upp med en presidentkandidat och en vicepresidentkandidat – den ene demokrat, den andre republikan. No Labels bekämpas intensivt av det demokratiska partiet mot bakgrund av presidentvalet 2016 då 6% av alla väljare röstade på andra är demokraterna och republikanerna. Det libertarianska partiet lett av Gary Johnson fick mer än 3% av alla röster och det gröna partiets kandidat Jill Stein fick mer än 1%. Valet av Trump med minimala marginaler i några delstater och flera miljoner färre röster nationellt än Hillary Clinton ledde efter valet till en upphetsad diskussion kring just Jill Stein. Om hennes väljare röstat på Clinton hade presidenten hetat just Clinton menade många demokrater. 2020 var Joe Bidens segermarginal i Wisconsin 20 000 röster och omkring 10 000 röster i Arizona och Georgia. Det visar hur små marginalerna kan vara. Presidentvalen avgörs av elektorskollegiet som baseras på utfallet i delstaterna – inte på det nationella valresultatet. Vilka kandidater No Labels skulle ställa upp med är ännu inte klart men demokraternas strateger menar att Trump skulle vinna på om man gör slag i saken och ställer upp exempelvis med Larry Hogan, en anti-Trump republikan som varit en framgångsrik guvernör i Maryland. Biden skulle behöva de rösterna eller åtminstone en stor del av dessa. Olika valundersökare delar den bedömningen. Historiker har pekat på en rad tidigare tredje-parti-kandidater som varit framgångsrika: Theodor Roosevelt fick 27% av rösterna 2012, Robert LaFollette 17% 1921, Storm Thurmond 2% 1948, George Wallace 13,5% 1968 och Ross Perot 19% 1992. Bill Clinton vann valet 1992 tack vare att Perot drog röster från den då sittande presidenten George H W Bush. Ingen tredje-parti-kandidat har lyckats bli president. 2012 vann demokraten Woodrow Wilson eftersom Theodor Roosevelt drog röster från den sittande republikanska presidenten William Howard Taft. Peter Juul, som skriver för The Liberal Patriot, har slagit fast att utrikespolitiken är den viktigaste skiljelinjen 2024 mellan demokrater och republikaner. De amerikanska väljarna kommer då att sällas inför sitt tydligaste val mellan internationalism och isolationism sedan andra världskriget. Det är Donald Trumps ”American First” som speglar isolationismen före USAs inträde i andra världskriget. Om Trump inte skulle bli republikansk kandidat finns det i det republikanska partiet flera ledande företrädare som exempelvis kraftfullt stött USAs stöd till Ukraina. Även i det demokratiska partiet finns det röster som vänder sig mot USAs roll som världens ledande demokratiska företrädare och mot de krig som landet varit inblandad i under en stor del av efterkrigstiden. Så något enkelt, optimistiskt svar på Robert Gates fråga finns tyvärr inte. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Polens val avgörande för EU:s framtid (SvD 15 okt)

Polens val avgörande för EU:s framtid I Polen lever minnet från andra världskriget, och EU ses som en förlängning av tysk maktdominans. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Västvärldens demografi har bidragit till att skapa en ny politisk karta som har stärkt auktoritära nationalistiska partier med övertro på statsstyrd politik och protektionism. Ett test på styrkan i den utvecklingen är valet i dag i Polen som inte bara handlar om landets högerregim utan också är ett val som kommer att påverka EU:s framtid. EU är nu åter inställt på att fortsätta utöka antalet medlemsländer. Bakom den ambitionen finns det ryska hotet men också insikten att EU måste stärka sin geopolitiska och ekonomiska position. Mellan 2004 och 2007 utökades EU med ett dussin nya medlemsländer av vilka de flesta tidigare varit under sovjetiskt ok. Det innebar att EU:s befolkning växte med 27 procent. Nu står ytterligare utvidgning från 27 medlemsländer till kanske 36 på agendan. Polen har sedan valet 2015 letts av partiet Lag och Rättvisa (PiS) som då fick absolut majoritet i den polska nationalförsamlingens båda kamrar. Regeringens politik jämförs med den som Viktor Orbáns regering för i Ungern. Det polska valet har beskrivits av Anne Applebaum i The Atlantic som varken fritt eller rättvist. Hon beskriver den auktoritära och anti-demokratiska utvecklingen i landet under PiS-regimen. Det handlar inte minst om hur statsmakten direkt och indirekt kontrollerar de polska massmedierna. Precis som för den ungerska regimen är det polska regeringspartiets förhållandet till EU spänt. Det gäller i synnerhet EU:s största ekonomi, Tyskland. De anti-tyska inslagen i PiS:s valkampanj har varit påtagliga. I Polen lever minnet från andra världskriget. EU ses som en förlängning av tysk maktdominans. Ukrainafrågan spelar en viktig roll för den planerade EU-utvidgningen. Oavsett valresultatet kommer Polen att förbli medlem av EU. Stödet till Ukraina handlar om det hotfulla perspektivet: Vladimir Putins stormaktsambitioner. Men det betyder inte att det finns en stor kärlek i Polen för Ukraina. I en annan Atlantic-artikel beskriver Piotr H Kosicki, historieprofessor på University of Maryland, hur starka de anti-ukrainska känslorna är i Polen. Även här spelar historien en roll. Valet av Robert Fico i Slovakien nyligen antyder liknande tendens. Hans parti Smer ingår i European Socialists (PES) där Stefan Löfven är ordförande. Partiet är motståndare till vapenstöd till Ukraina. Hur snabbt politik kan förändras illustreras av att Slovakien var ett av de första Natoländerna som gav Ukraina militärt stöd. Även andra anti-ukrainska röster hörs. Jean-Claude Juncker, tidigare ordförande för EU-kommissionen, gick nyligen till attack mot tanken på EU-medlemskap för Ukraina. Han anser att landet är ”totalt korrumperat”. EU:s federalister kommer att visa liten entusiasm för EU-utvidgningen eftersom den måste innebära att mera makt återförs till medlemsländerna. Planen på en europeisk superstat kommer att avskrivas. Timothy Less på Center for Geopolitics har i en intressant essä beskrivit ett morgondagens EU där allt fler konservativa regeringar kommer att medföra en lösare union. Det polska valresultatet kommer sannolikt att peka i denna riktning.

Janerik Larsson: Debatten om löntagarfonderna formade det moderna Sverige (Svensk tidskrift 13 okt)

13 OKTOBER 2023 Janerik Larsson: Debatten om löntagarfonderna formade det moderna Sverige Historikern Rikard Westerbergs avhandling ”Socialists at the Gate: Swedish Business and the Defense of Free Enterprise 1940 – 1985” (2020) var ett mycket viktigt bidrag till historien om det moderna Sverige. Näringslivets roll som samhällsaktör har visserligen på senare år fått viktiga bidrag genom en rad böcker från Ekerlids förlag (en rad företagarbiografier) och från förlaget Näringslivshistoria. Den mycket flitige författaren Anders Johnson många bidrag har betytt mycket för förståelsen av den betydelse individer från näringslivssfären haft i det perspektivet. Johnsons Curt Nicolin-biografi (Curt Nicolin: ingenjör, direktör, debattör, 2021) är ett av de viktigaste. Westerbergs bok om löntagarfondsstriden ”Sista striden det är” (Fri Tanke, 2023) är det senaste men förhoppningsvis inte det sista bidraget till kunskapen om näringslivets insatser i samhällsdebatten. Minnet av den stora demonstrationen mot löntagarfonder 1983 har ägnats en hel del uppmärksamhet i år 40 år senare men fokus har då främst varit på hur förslaget växte fram, på själva debatten samt på fondernas avveckling när Carl Bildt tog över som statsminister 1991. Westerbergs val av titel är kanske ironiskt menat ty frågan om näringslivets roll i samhällen kommer aldrig att kunna beskrivas ur ”sista striden det är”-perspektivet. Kanske var det den svenska marxismens sista strid, men inte heller det tror jag man kan vara riktigt säker på. Historiens pendelslag gör, som Westerberg visade i sin avhandling, att framgång av olika skäl kan följas av motgång som sedan i en annan tidsanda åter visa sig vara framgångsrik. Ibland spelar yttre skeenden en större roll än man är medveten om. Hur kom det sig exempelvis att folkomröstningen i november 1994 slutade med att medborgarna sa ja till det svenska EU-medlemskapet? Jag tror att man då ska komma ihåg att världshistorien hade upplevt dramatiska förändringar som gjorde att den fokusering vid vad som ansågs vara svensk, framgångsrik neutralitetspolitik i ett slag tedde sig mindre relevant, Den 28 år gamla Berlinmuren mellan Öst- och Västberlin öppnades oväntat den 9 november 1989 och Sovjetunionen upplöstes den 31 december 199. Kalla kriget var slut, perspektivet av ett nytt Europa öppnade sig för Sverige vars näringsliv hade internationaliserats och som inom EU skulle få helt nya möjligheter. Här kom näringslivets arbete att föra ut ett nytt perspektiv att spela en avgörande roll. Precis som när det gällde löntagarfonderna var socialdemokratin kluven men i opinionsarbetet för EU-medlemskapet valde SAF en helt annan linje än under fondstriden. Då var Curt Nicolins NEJ otvetydigt. Men inför EU-medlemskapsfrågan var hänsynen till socialdemokratins inre oro betydande. I ”Sista striden det är” pekar Rikard Westerberg på hur historien kan få de mest oväntade och paradoxala konsekvenser. När systemet med löntagarfonder avvecklades efter riksdagsbeslutet blev det börsnoterade riskkapitalbolaget Bure, som förvaltade en del av de medel som inte gått till forskning, en viktig aktör i den valfrihetsrevolution som regeringen Bildt initierat. 1998 förvärvade Bure S:t Görans sjukhus från Stockholms läns landsting och två år senare börsnoterades Bure Hälsa och sjukvård under namnet Capio. Det blev det första börsnoterade hälso- och sjukvårdföretaget i Norden. Vid börsnoteringen omsatte företaget 3,2 miljarder kronor och hade 4 500 anställda i sex europeiska länder. 1998 hade Bure blivit majoritetsägare till Vittrakoncernen, Sveriges största utbildningskoncern och under andra hälften av 00-talet förvärvades ytterligare åtta bolag med ett tjugotal skolenheter. Därefter fusionerades Bures utbildningsgren med det redan börsnoterade Academedia som idag är norra Europas största utbildningsföretag. Westerberg citerar i sin bok fondsocialismens fader, Rudolf Meidner, som 1980 tecknat visionen för en ny form av samhälle där företagen ägdes och kontrollerades av löntagarfonder i stället för kapitalister. Westerberg konstaterar att löntagarfonderna och deras efterföljare Atle och Bure kom att bidra till en ny typ av samhälle men knappast på det sätt som Meidner en gång föreställt sig. Valfrihetsrevolutionens historia väntar på sin historiker. Det finns redan en litteratur i ämnet men en historiker skulle som Westerberg kunna ha nytta av den rika dokumentation som finns samlad på Centrum för näringslivshistoria. Där finns exempelvis SAF:s arkiv som Westerberg hade stor nytta av för sin avhandling. Den socialistiska kampen mot valfriheten till förmån för offentligkontrollerade verksamheter har just nu fokus på friskolesektorn. Där han man hamnat efter att utan framgång genom utredande få ett grepp om hela denna nya samhällssektor. ”Välfärdsutredningen” 2016 var en enmansutredning i som leddes av kommunalrådet Ilmar Reepalu, hade fokus på frågan om vinster i välfärden och hur dessa ska begränsas. Den utredningen ledde ingenstans men den striden är ingalunda avslutad. För mig är frågan om vinstens roll i en marknadsekonomi den fråga som fortsatt ter sig som det marknadsekonomiska tänkandets största utmaning. Jag minns ett möte på SAF på 1980-talet med Curt Nicolin då denna pekade på just oförståelsen för företagens vinster som den mest besvärliga utmaningen. Efter det som var den opinionsmässiga segern i löntagarfondsstriden startades på Nicolins initiativ Näringslivets ekonomifakta som Nicolin menade skulle ha just detta fokus: vad vinsten innebär. Anders Ydstedt skrev nyligen i en artikel här i Svensk Tidskrift om löntagarfondsdebatten bland annat följande: ”Idag tillhör Sverige de länder som är mest positiva till marknadsekonomi. I Rainer Zitelmanns undersökning av befolkningens syn på marknadsekonomi i 32 länder som finns publicerad i boken Myter om Kapitalism (Svensk Tidskrift, 2023) hamnar Sverige på plats 7. Vi svenskar är inte heller särskilt avundsjuka. I Zitelmanns studie av olika länder i boken Förebilder och syndabockar (Svensk Tidskrift, 2022) är svenskarna det enda folk som motsätter sig extra höga skatter på rika. Något som det annars finns stöd för i de flesta länder. Häromveckan var Svensk Tidskrift med och presenterade ett globalt index över skydd av äganderätten. I International Property Rights Index (IPRI), som täcker flera aspekter på ägande, hamnade Sverige på plats 7 av 125 länder och skillnaderna är hårfina i toppen.” Men jag tror trots detta att vinstfrågan kvarstår som ett problem. Höga skatter är svenskar inte främmande för men det är andra reflexer som slår till när höga företagsvinster kommer på tal. Man ska inte glömma bort att det var just ”orättvisan” i vissa företags höga vinster som var en avgörande ingrediens i det som blev Meidners löntagarfondsförslag. Valfrihetsfrågan och den därtill kopplade vinstfrågan har alltså en alldeles egen, intressant historia där frågan om vad man gjort eller inte gjort från näringslivets sida skulle förtjäna en engagerad och intresserad historikers inblick. Striden om valfrihetsföretagandet pågår och den kommer inte vara avslutad på många år än. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Mängdbrott hamnar i skuggan av det eskalerande våldet (DI, 12 okt)

Mängdbrott hamnar i skuggan av det eskalerande våldet Mängdbrotten är en typ av brottslighet som kommer i skuggan av det eskalerande gängvåldet, men som förtjänar större uppmärksamhet framöver, skriver Janerik Larsson, rådgivare vid Stiftelsen Fritt Näringsliv. I statsminister Ulf Kristerssons tv-tal till nationen den 28 september berättade han om intryck från New York: ”Vi ska lära av andra länder. Förra veckan träffade jag New Yorks borgmästare, för att se vad de gör: Kameraövervakning. Ansiktsigenkänning. Vapendetektorer. Det måste Sverige också pröva.” Det stämmer säkert. Men ska man lära av utvecklingen i USA måste man utvidga perspektivet till att omfatta den typ av brottslighet som nu lett till att rader av stora varuhus stängts i amerikanska storstäder till följd av stölder och våld. Två dagar före Kristerssons tal meddelade varuhuskedjan Target, som har nästan 2 000 varuhus i USA, att man kommer att stänga 9 varuhus i dessa amerikanska storstäder: New York, Seattle, San Francisco och Portland. De kommer att stänga den 21 oktober. Organiserade stölder hotar både personalens säkerhet och företagets finansiella förmåga att fortsatt driva varuhusen. Många andra företag som är utsatta på samma sätt instämde i den problembild som Targets vd Brian Cornell tecknade. Man pekade i sammanhanget på lagstiftning som behöver leda till konkreta åtalsbeslut och på en lagstiftning som skulle behövas. Lagen Inform kräver att online-företag avslöjar identiteten på de som använder deras tjänster för att sälja stora mängder stulet gods. Combating Organized Retai Crime Act är en lagstiftning som handelns organisationer nu arbetar för att få beslutad. Den skulle höja straffen för dessa brott men också kräva att åklagarmyndigheterna prioriterar dessa. Klädeskedjan Nordstrom stängde i somras sin största butik i San Francisco på grund av de problem som finns i den centrala delen av staden med uteliggare, missbrukare med mera. En rånarattack mot en av Nordstroms butiker i Los Angeles i augusti blev nationellt uppmärksammad på grund av sin omfattning. Chicagos borgmästare Brandon Johnson meddelade i mitten av september att han kommer att undersöka om storstaden i egen regi skulle kunna bedriva livsmedelshandel i de områden där de stora livsmedelskedjorna lagt ner sina butiker. Walmart-kedjan, ett av världens största företag, varnade i december att man kommer att stänga butiker över hela USA på grund av att butiksstölderna ökar i en omfattning som man inte tidigare upplevt. Här hemma har Riksrevisionen i början av året presenterat en utredning (RiR 2023:2) om ”Polisens hantering av mängdbrott – en verksamhet vars förmåga behöver förstärkas”. I den presenteras inledningsvis problematiken: Riksrevisionen har granskat hur polisen hanterar mängdbrott. Mängdbrotten utgör mer än 80 procent av alla anmälda brott. Det handlar om stöld, skadegörelse, bedrägeri, misshandel, med mera. Mängdbrott kan tillfoga dem som utsätts för allvarlig skada. Det leder också till ekonomiska förluster för alla företag som drabbas. Mängdbrott kan dessutom ha starka samband med grov organiserad brottslighet. Det är alltså angeläget att polisen bekämpar mängdbrott på ett effektivt sätt. Trots stora anslagsökningar, fler anställda och en genomgripande omorganisation har ändå resultaten av mängdbrottshanteringen blivit sämre sett till uppklaring. Frågan som bör ställas är om begreppet ”mängdbrott” bidrar till att denna typ av brott ignoreras i samhällsdebatten och även av massmedierna. När finansminister Elisabeth Svantesson presenterade regeringens budget för 2024 kommenterades den av Livsmedelshandlarnas vd Pär Bygdeson som bland annat konstaterade att i regeringsförklaringen nämns att begå brott är ytterst ett eget val. Och att varje människa har ett personligt ansvar att inte välja den kriminella banan. ”Vi har fortsatt en polismyndighet som behöver reformeras i grunden för att den ska ta tag i vardagsbrotten, som bland annat drabbar livsmedelshandeln. Polisens bristfälliga hantering av stölder i butik lämnar många handlare i princip rättslösa. Här behöver vi inte fler utredningar, utan nu behöver justitieministern fatta ett antal nödvändiga beslut om framtiden.” Verkligheten i Sverige har kanske ännu inte riktigt nått den amerikanska nivån, men läser man de rapporter som dyker upp i medierna hittar man lätt rubriker som: Ligor länsar hyllor på dyrt kött – butiker kräver åtgärder mot svarthandeln (Dagens Nyheter, maj 2023) Branschvrede mot polisen: ”Varför ens anmäla brott?” (Dagens Industri, juni 2022) Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, beskrev i mars intryck från ett seminarium på SNS om ”mängdbrott”. På SNS beskrev Ica-handlaren Cecilia Stanel från Västerås hur personal hotas av påtända knivmän. Där unga butiksanställda kvinnor ställs mot ligor, kopplade till organiserad brottslighet, som kommer i grupp och stjäl hela köttdisken. Och framför allt: där ingenting händer gärningsmännen. De kan gripas på bar gärning med oxfilén i fickan, polisanmälas, förhöras – och sedan kommer brevet om att förundersökningen lagts ner. Detta är en typ av brottslighet som naturligen kommer i skuggan av bombdåd och de som mördas i skjutningar men som förtjänar större uppmärksamhet framöver. Begreppet ”mängdbrott” borde därför ersättas med ett ord som verkligen förklarar det allvarliga problemet med denna utbredda brottslighet. Janerik Larsson rådgivare vid Stiftelsen Fritt Näringsliv

Populisten Joe Biden granskas sällan (SvD papperstidn 8 okt)

Populisten Joe Biden granskas sällan Atlantic-journalisten Franklin Foers bok om Bidens första två år i Vita huset visar att vänstersvängen stämmer väl med presidentens självbild. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ända sedan Donald Trump den 16 juni 2015 tillkännagav att han ställde upp som kandidat i det amerikanska presidentvalet 2016 har han dominerat den internationella nyhetsbevakningen av amerikansk politik. En politiker som inte alls mediebevakas på samma sätt är president Joe Biden. Han vann presidentvalet 2020 med rejäl marginal, men hans medieutrymme har aldrig liknat det som ägnats, och ägnas, Trump. Biden var 2020 den konventionelle politikern som skulle återföra amerikansk politik till politikens centrum mellan vänster och höger. Ett narrativ som har skymt ett inte obetydligt faktum: Skillnaden mellan Trump och Biden är i viktiga ekonomisk-politiska frågor inte särskilt stor. För en månad sedan utkom Atlantic-journalisten Franklin Foers bok om Bidens första två år i Vita huset (”The last politician – inside Joe Biden’s White House and the struggle for America’s future”, Penguin Press). Foer tecknar ett intressant porträtt av Biden som ”den siste politikern” som både har personlighet och lång politisk erfarenhet som medför att han lätt kan underskattas. Foer visar att Biden inte alls är så konventionell som många trott – och kanske fortsatt tror. Inför mellanårsvalet i november 2022 hävdade amerikanska medier att Biden skulle drabbas av ett rejält bakslag. Det skulle leda till att han förlorade kontrollen över kongressen. Erfarenheter från amerikansk politik de senaste hundra åren talade för ett sådant utfall. Det är bara tre andra presidenter som i ett mellanårsval behållit sitt partis senatsposter och förlorat färre än tio platser i representanthuset. Franklin Roosevelt gjorde det 1934 när republikanerna gavs skulden för den stora depressionen. John F Kennedy lyckades med detta 1962 direkt efter Kubakrisen då ett kärnvapenkrig med Sovjet undvikits. 2002 slöt USA upp bakom George W Bush ett år efter 9/11. Många av de kandidater som stöddes av Donald Trump i mellanårsvalet 2022 förlorade. Bidens försvar för demokratin och argumentation mot demokratins auktoritära motståndare var nyckeln till hans framgång. Foers bok redovisar Biden-administrationens arbete med covid-pandemin, uttåget ur Afghanistan och Ukrainakriget. Det politiska spelet i kongressen ledde till stora segrar. Dessa ledde till dramatiska utgiftsökningar – inte minst det omfattande reformpaket med stora industrisubventioner som bär det osannolika namnet Inflation Reduction Act. Bidenadministrationen befolkades från starten av nyckelmedarbetare som bidragit till dess betydande vänstersväng. Nyckelroller har gått till aktivister som har till uppgift att bekämpa storföretag som beskrivs som monopolister. En av dessa medarbetare är Bidens säkerhetspolitiske rådgivare Jake Sullivan. Han sökte sig tillbaka till demokratpartiets klassiska tänkesätt med krav på kraftfulla offentliga regleringar, stora statliga näringslivsubventioner och starkt stöd till fackföreningsrörelsen. Sullivan har i ett uppmärksammat tal förklarat administrationens handelspolitiska agenda som är protektionistiskt precis som den var under Trump – vilket förvånade många inom EU. Vänstersvängen stämmer väl med Joe Bidens självbild: arbetarklass, stöd till facket och med, som Foer skriver, ”ett temperament som en populist”. Någon politik mellan höger och vänster har det alltså inte blivit, men däremot i grundläggande demokratifrågor stor distans till Trump.

Janerik Larsson: I Finland fanns insikter som saknades här hemma (Svensk tidskrift)

Janerik Larsson: I Finland fanns insikter som saknades här hemma Finlands 1900-talshistoria är dramatisk. Det är en viktig del av bakgrunden till landets medlemskap i EU och NATO. I Väinö Linnas roman ”Okänd soldat” (Tuntematon sotilas, 1954) följs en finländsk kulsprutepluton under fortsättningskriget, från sommaroffensiven 1941 till reträtten från Karelen 1944. Sovets attack mot Finland i Vinterkriget ledde till att Finland i fredsavtalet i mars 1940 förlorade delar av det som tidigare varit finländskt territorium. I fortsättningskriget mellan juni 1941 och september 1944 samverkade Finland med Nazityskland för att återfå förlorat territorium. Ett första fredsavtal skrevs i september 1944 men det slutliga fredsavtalet slöts i Paris 1947. ”Okänd soldat” blev en litterär sensation och har även filmatiserats tre gånger – den senaste 2017. Boken har översatts till fler än 20 språk. I Kjell Westös senaste roman, ”Skymning 41” som har undertiteln ”Roman från en krigstid” (Bonniers) skildras Vinterkriget och början av fortsättningskriget genom de båda huvudpersonerna. Den manliga huvudpersonen i roman visar sig också varit delaktig i inbördeskriget på 1920-talet då han vid ett tillfälle ingick i en grupp från den ”vita” sidan som avrättade en grupp ”röda”. Westös bok kommer säkert att bidra till en ökad kunskap om landets dramatiska 1900-talshistoria. Kanske blir den 2020-talets motsvarighet till Linnas roman. Ett intressant perspektiv på Finlands 1900-talshistoria ges i Olav S. Melins nyutkomna bok ”Det fria ordets fyrvaktare – 250 år av svensk tidningsutgivning i Finland (Litorale)”. Melin arbetar på tankesmedjan Magna som är partipolitiskt obunden men som bland annat arbetar med att stärka den finlandssvenska identiteten. Chef för Magma är idéhistorikern Nils Erik Forsgård. Jag fäste mig särskilt vid Melins redovisningen av såväl de mest dramatiska skeendena i landets historia som de kontroverser som ägnats frågorna kring vad som hände och hur detta ska bedömas. Hur dramatiskt inbördeskriget var framgår av att uppemot tiotusen personer från den förlorande ”röda” sidan avrättades under några månader 1918. Melin lyfter fram hur annorlunda Finlands utveckling varit jämfört med de övriga länderna i Norden. Finland som självständig stat existerade inte före inbördeskriget. Detta krig tillsammans med två stora världshändelser är av central betydelse för att förklara utvecklingen i Finland fram till inbördeskrigets utbrott 1918, nämligen utbrottet av första världskriget och den ryska revolutionen. I den första finländska regeringsformen från 1919 heter det att ”finska och svenska är republikens nationalspråk”. Det är ett sätt att försöka överbrygga den motsättning som präglat inbördeskriget – den ”vita” svenska sidan och den ”röda” finska. Spänningen mellan det svensktalande och det enbart finsktalande Finland lever fortsatt i politiken. Sannfinländarnas aversion mot Svensk-Finland är påtaglig och Svenska Folkpartiets viktigaste roll är att vara detta svenska Finlands politiska företrädare. Melin följer den motsättningen under mellankrigstiden då nationalsocialismen hade stöd bland de svenskspråkiga – något som för övrigt också skymtar i Westös roman. Melins bok är en spännande läsning eftersom den belyser Finlands historia med den svenskspråkiga pressen som utgångspunkt men han isolerar på intet sätt i sin framställning medieperspektivet utan tar ett brett, samhällspolitiskt grepp. 40-talens krig belyses däremot ganska knapphändigt av Melin. Han sammanfattar dock på ett pregnant sätt mediernas verklighet: ”En fri tidningspress äringen självklarhet och den är därtill i mångt och mycket en chimär, förutom politiska bindningar är tidningspressen alltid beroende av marknaderna. Den fria, oberoende tidningspress, som enligt definition borde fungera som en viktig övervakare av de statliga myndigheterna Finland, lyste under 1900-talet med sin frånvaro i långa tider. Förtrycksåren i början av seklet, krigsåren 1914 – 1918 och 1939 – 1945 med sin krigscensur och åren av självcensur på 1970- och 1980-talen är exempel på sådana perioder.” Krigsåren skildras i Westös roman genom att den manliga huvudpersonen är en journalist på Hufvudstadsbladet som försöker revoltera mot krigscensuren men som därför tystas av tidningsledningen. Finlandiseringen – då Sovets ambassad i Helsingfors var en mycket viktig maktfaktor i landets politik – efter de båda 40-talskrigen beskrivs ingående av Melin. Självcensuren som kännetecknade denna period applåderades av Finlands politiska ledning. Sovjet som segermakt såg till att begränsa Finlands utrikespolitiska beslutanderätt men genom självcensuren påverkades också yttrandefriheten i hög grad. Finlandiseringen avtog, skriver Melin, under 1980-talets början. Men i TV-serien ”Kylmän sodan Suomi” med manus av Marjo Vilkki och presenterad av Jan Tervo tecknas en kritisk bild av finlandsieringens effekt på samhällsdiskussionen. TV-serien finns på SvT Play. Melin citerar Pär Stenbäck som under kalla kriget hade centrala poster i finländsk politik (bland annat utrikesminister och partiledare för svenska folkpartiet). Stenbäck säger som försvar för hur den politiska ledningen agerade att han aldrig förstått hur ett alternativt scenario borde ha sett ut – ett enligt vilket Finland kunde ha ignorerat den ryska synen på att landet hörde till Sovjetunionens intressesfär: ”Jag har aldrig sett en trovärdig analys av hur vi, ensamma, utan allierade, och med vårt geografiska läge, kunde ha lösgjort oss från de begränsningar som Kreml pålade oss.” Klart är att Finlands medlemskap i EU och NATO ska ses i denna kontext. Där fanns insikter om det stora grannlandet som saknades här hemma. Melins bok ger ett viktigt perspektiv på Finland och förtjänar tveklöst att uppmärksammas i Sverige. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Småföretagen räddade oss från fondsocialismen (Smedjan 3 okt)

Janerik Larsson om 4 oktober: Småföretagen räddade oss från fondsocialismen Medan många i storföretags-Sverige tänkte sig att det skulle gå att nå en kompromiss med Socialdemokraterna, såg man i de mindre och ägarledda företagen omfattningen av socialiseringshotet. Småföretagarnas engagemang blev avgörande för motståndet mot löntagarfonderna, skriver Janerik Larsson. JANERIK LARSSON 3 OKTOBER 2023 Den 4 oktober 1983 tågade närmare 100 000 demonstranter till rikdagshuset i protest mot idéerna om löntagarfonder och socialisering av näringslivet. I tre artiklar uppmärksammar Smedjan 40-årsminnet av demonstrationen och påminner om varför kampen för fri företagsamhet måste utkämpas även idag. Leif Cassel blev aldrig lika berömd som sin far, nationalekonomiprofessorn Gustav Cassel, men han var dock förste vice ordförande i Högerpartiet 1956–1965 och andre vice talman i andra kammaren åren 1965–1970. Hans memoarbok Såvitt jag minns, som utkom 1973, präglas av hans humor och även av en orädd förmåga att se den verklighet som få andra på den tiden talade om. I memoarboken finns ett kapitel om hur den tidens storfinans bockar sig för de makthavande socialdemokratiska politikerna ”som välkammade skolpiltar”. Han berättar om ett möte på Arbetsgivareföreningen där Volvochefen Gunnar Engellau sa rent ut: ”Jag kan inte alls begripa varför det skall behövas några oppositionspartier. Om det är något jag vill så lyfter jag på luren och talar med Gunnar Sträng och så får jag som jag vill.” Det var vid denna tid som en motion till LO-kongressen 1971 startade LO:s och det socialdemokratiska partiets väg mot det löntagarfondsförslag som både skulle leda till den största demonstrationen i modern tid och till socialdemokratins största nederlag, när en bred folkopinion sade nej till att genomdriva Fond-Sverige. Själv följde jag på 1970-talet svensk politik som ledarskribent på Sydsvenskan, men började i januari 1980 på Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), numera Svenskt Näringsliv. Jag blev chefredaktör för veckotidningen SAF-tidningen och satsade på att göra om den så att den blev ett organ inte minst för ägare till små och medelstora företag, som fick framföra sina åsikter även om de inte alltid stämde överens med de uppfattningar som experterna på Blasieholmen förfäktade. Det var en intressant tid som först präglades av 1980 års storkonflikt. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Arbetsgivarna svarade med en lockout. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF sagt ja till och den 1 maj tog samtliga LO-förbund ut över sammanlagt 100 000 personer i strejk. Punktstrejker utlöstes och 700 000 försattes i lockout. Konflikten varade fram till den 12 maj innan SAF fick ge sig och gå med på LO:s krav på höjda löner. SAF:s ordförande Curt Nicolin menade efter konfliktens slut att den hade varit en satsning för framtiden, vilket då var svårare att se än det tedde sig senare. *** Fondsocialismen hade sin grund i den trosföreställning som präglade LO, LO-förbunden och det socialdemokratiska partiets kanslier i Stockholm under 1960-talets ekonomiska framsteg. Dessa tycktes ske närmast automatiskt och den naturliga, socialistiska slutsatsen blev att marknadsekonomin skulle överges och planstyras. Företagaren, entreprenören, kapitalförvaltningen och kapitalförädlaren hade ingen roll i denna utopi. I likhet med situationen i dag var det politiken/staten som skulle styra välfärdssamhällenas ekonomiska utveckling. Politiker och planbyråkrater ansåg sig ha en överlägsen kunskap – entreprenören onödigförklarades. I synnerhet framgångsrika småföretagare hade länge varit en nagel i ögat på vänstern. I synnerhet framgångsrika småföretagare hade länge varit en nagel i ögat på vänsterns ideologiskt medvetna grupper. De hade inte ansetts ”fördelningspolitiskt acceptabla” i den svenska avundsjukans inskränkta värld. Däremot hade storföretagare (i betydelsen teknokrater och tjänstemannadirektörer snarare än ägare) betraktats med större välvilja, ungefär som Leif Cassel beskriver det. På 1976 års LO-kongress behandlades löntagarfondsfrågan. Rudolf Meidners och dennes medarbetares långtgående förslag klubbades av kongressen – ja, det radikaliserades till och med genom att man avlägsnade den spärr som skulle omöjliggjort fondsocialistiska maktövertaganden av småföretag. Den politiska reaktionen blev stark. Centerledaren Thorbjörn Fälldin varnade sommaren 1976 för konsekvenserna av LO-kongressens beslut. Fälldin pekade i sitt tal på centerstämman i Ystad strax före midsommar på öststaterna som ett varnande exempel på hur det kan gå i löntagarfondssystemets förlängning. Politiska kommentatorer konstaterade att den socialdemokratiska partiledningen blev tagen på sängen av LO-kongressens beslut. Olof Palme visade sig oförmögen att leda partiet ur det dilemma som uppstått när partiet och LO gick i otakt. Socialdemokratin förlorade makten i valet på hösten 1976 och återkom inte till den politiska makten i valet tre år senare. Löntagarfondsfrågan spelade en inte obetydlig roll i dessa valrörelser. Fondhotet var för många väljare ett avgörande argument mot en socialdemokratisk regering. Inför 1982 års valrörelse gav Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt och LO-ordföranden Gunnar Nilsson besked som, inte minst av företagare, tolkades som löften att inte genomdriva fondsocialismen i konfrontation. Någon enhetlig facklig opinion för löntagarfonder fanns inte heller. TCO-ledningen var förvisso socialdemokratiskt präglad men fick uppleva att kanslisocialisternas fonddrömmar inte stämde överens med en bred medlemsopinion. En viktig faktor bakom opinionssvängningen var den borgerliga regeringens inrättande av ett skattegynnat aktiefondsparande som lyckades väcka Stockholmsbörsen ur en lång dvala. *** Efter den knappa valsegern 1982, som gav socialdemokratisk riksdagsmajoritet endast med kommuniststöd, inriktade sig regeringen på att så snabbt som möjligt få fondfrågan avgjord. Expertutredningar tillsattes för att belysa tekniska aspekter på fondkonstruktioner. Inom näringslivet fanns det då en falang som i likhet med Folkpartiet – där frågan drivits av Carl Tham, som senare skulle bli socialdemokrat – ville åstadkomma en ”kompromiss”. I det SAF som jag då verkade på fanns en stark småföretagaropinion mot löntagarfondsförslaget, och inom näringslivet ökade gräsrotsaktiviteterna påtagligt efter LO:s och det socialdemokratiska partiets kongresser 1981. På Storgatan där Industriförbundet, storföretagens organisation, hade sina lokaler var stämningen något mera likt den som Leif Cassel beskrev i sin memoarbok. Där och på andra håll – som i SNS – funderade man på hur en ”kompromiss” skulle se ut. Mitt arbete på SAF-tidningen handlade i hög grad om att ge utrymme åt kritiska företagarröster och att uppmärksamma fondkritiker som exempelvis professor Assar Lindbeck. Hade socialdemokratin avskrivit fondsocialismen? Många trodde det ända tills finansdepartementets fondsakkunnige Per-Olof Edin den 30 juni 1983 helt oväntat la fram ett komplett förslag till löntagarfonder (”Löntagarfonder i ATP-systemet”, Ds Fi 1983:20). Det var ett både tekniskt och språkligt komplicerat dokument (med lagtexter) som marknadsfördes som en avsevärt mildare form av fondsocialism än vad LO tidigare lanserat. Trots Palmes, Feldts och LO-Nilssons vallöften före riksdagsvalet så skulle man nu genomdriva fondsocialismen. Reaktionen från småföretagar-Sverige blev kraftig. Det blev rent ut sagt en folkstorm. Edins förslag tolkades som att trots Palmes, Feldts och LO-Nilssons vallöften före riksdagsvalet så skulle man nu genomdriva fondsocialismen. Det var inte teknikaliteter eller lagtext som denna starka opinion nu vände sig mot. Det var inriktningen och målet som utlöste reaktionen. Vreden tog sig många uttryck. Trycket på näringslivsorganisationerna att göra något växte. Och man började göra saker runt om i landet. De företagargrupper som bildats före riksdagsvalet aktiverades nu. Genom ”fondhörnor” över hela landet spreds motståndsrörelsens budskap. Kravet till den socialdemokratiska regeringen var klart: lägg ner fondplanerna! Frågan om vad fonderna skulle vara bra för behandlades inte i Edins PM. Detta förakt för näringslivets mångåriga kritik av löntagarfondstanken upplevdes som klart provocerande. När företagare på Öland den 28 juli ville ordna en debatt om Edins förslag vägrade alla tillfrågade socialdemokrater att ställa upp. Däremot kom Thorbjörn Fälldin, Staffan Burenstam-Linder och Bengt Westerberg till Borgholm och talade enligt TV2:s Rapport till en publik större än den som Carola Häggkvist samlat där dagen före. Det var så marschen mot 4 oktober började. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.