”Det kändes som en statskupp"

Demokrati. Är decemberöverenskommelsen dålig? Det beror på vems perspektiv man anlägger. Löfven har vunnit åtminstone en kortsiktig seger, men Alliansens partiledare underskattade de starka känslor den väckt hos deras sympatisörer. Resultatet kan bli att Alliansen kanske inte är ett alternativ i september 2018. Åtminstone inte det trovärdiga alternativ som man utgjorde inför valet 2006.

Janerik Larsson , kommunikationsrådgivare

Fler debattartiklar av författaren

Publicerad: 30 december 2014 kl 09:37

”Det kändes som en statskupp.” Så sa Marita Ulvskog efter den borgerliga valsegern 1976. Efter en mycket lång era av socialdemokratiskt ledda regeringar – med ett kort undantag minoritetsregeringar – är det kanske inte så svårt att förstå hennes känsla.

Det har redan skrivits mycket om S+MP+M+C+FP+KD:s decemberöverenskommelse, men det som slog mig är att det i en del av de borgerliga reaktionerna finns något av samma känsla.

”Det kändes som en statskupp.”

Jag syftar då på något som funnits sedan riksdagsvalet. Efter åtta år av Alliansregering fanns det nog i borgerliga kretsar en vitt spridd känsla av att nu var det dags för en än längre era av borgerligt regerande. Nu bröts detta redan efter åtta år och en viktig förklaring till detta var att många borgerliga väljare lämnade skutan för att i protest rösta på Sverigedemokraterna. 

”Åtta år räcker”, var väljarnas dom.

Där finns nu en av de förmodligen bestående konfliktfrågor som sannolikt kommer att drabba i första hand moderaterna: är SD att betrakta som ett borgerligt (stöd-)parti ? Den frågan formuleras på en rad olika sätt. Ibland anses det ”odemokratiskt” att övriga partier agerar för att beröva SD inflytande. Ibland påpekas att något motsvarande aldrig drabbat Vänsterpartiet trots dess kommunistiska historia (och historia som socialdemokratiskt stödparti).

Min bedömning är att det är högst osannolikt att SD skulle kunna bli ett sådant stödparti. SD är knappast ett borgerligt parti även om man i det senaste valet drog till sig många tidigare borgerliga väljare. SD:s rötter i nazism och rasism är en aspekt, men viktigast är att varken SD eller andra populistpartier är intresserade av att bära politiskt ansvar. De vill i stället utöva sin makt som vågmästare.

Den långa socialdemokratiska regeringseran skapade en stark önskan efter ett borgerligt block. Fredrik Reinfeldt har gått till svensk politisk historia som den som skapade Alliansen genom att justera moderaternas kurs mot mitten. Socialdemokraternas självbild från 1976 och framåt har i grunden varit att de är det ”legitima” regeringspartiet i Sverige. Det har gjort att det under Reinfeldt II-regeringen inte fanns något utrymme för blocköverskridande lösningar ens i viktiga politiska frågor. Den socialdemokratiska självbilden uteslöt stöd till Alliansregeringen. Det stödet kom i praktiken från SD. Socialdemokrater agiterade mot detta, men erbjöd aldrig ett alternativ.

Den anda som fanns hos Ingvar Carlsson i den ekonomiska krisen 1992 då han erbjöd Bildt-regeringen sitt stöd finns inte hos Stefan Löfven. Än mindre fanns den hos Håkan Juholt som ju i början av den andra Reinfeldt-regeringen bedrev en hänsynslös, vänsterromantisk populism.

Det sägs att det i grunden i svensk politik finns förnuft och balans. Det är jag inte så säker på. Och det är nog svårt att helhjärtat omfamna decemberöverenskommelsen som ett uttryck för något sådant. Att döma av diskussionen efter decemberuppgörelsens offentliggörande har det politiska klimatet blivit än bittrare och någon ljusning tycks inte skymta.

Den överhängande risken utgörs av växande politikerförakt, ja kanske rentav växande demokratiförakt.

Den parlamentariskt säkra lösning som till exempel Göran Persson och Bengt Westerberg talat för – S + M – tycks i dag mer otänkbar än någonsin tidigare. De tre småpartierna i Alliansen kommer antingen fortsatt leva i Moderaternas skugga eller stämplas som förrädare om de ”slutar opponera”. Och detta förmodligen helt oberoende av vad som händer i sak i politiken framöver.

Betyder det att decemberöverenskommelsen var dålig? Ja, förmodligen. Allianspartiledarna underskattade det känsloutbrott som kommit efter överenskommelsen och resultatet kan bli att Alliansen kanske inte är ett alternativ i september 2018. Åtminstone inte det trovärdiga alternativ som man utgjorde 2006.

Socialdemokraterna å sin sida har nu åtminstone kortsiktigt en seger att njuta av. SD förpassat till ytterkanten utan makt. Alliansen drabbad av svåra interna spänningar där moderaterna närmast tycks vara på väg mot en partisprängning där ”de gamla moderaterna” nu säger upp bekantskapen med de ”nya moderaterna”. Men regeringsmakten är en tung börda och med stöd av MP och V kommer det att bli en svår väg framöver för Stefan Löfven. Ordet ”kris” kommer vara det återkommande rubrikordet några år framöver, gissar jag.

Den borgerliga bitterheten över 2014 års valnederlag tycktes för en del partiaktivister kunna repareras av ett extraval. Kanske skulle det blivit så. Det får vi aldrig veta.

Kommer det att gå att få fokus på sakpolitik framöver eller blir det fortsatt maktspel morgon, middag, kväll? Här vilar givetvis det största ansvaret på Stefan Löfven. Han har nu medialt framstått som fantasilös och grälsjuk – utan förmåga att bygga en stabil politisk bas. Det beror delvis på att utgångsläget är så dåligt – valresultatet – men också på att partipolitik är en helt ny verksamhet för honom.

SD utlöste det politiska dramat i december för att få till stånd en ”folkomröstning om invandringen”. Någon sådan blir det alltså inte, men det betyder inte att problematiken kring migrations- och integrationsfrågorna är bortblåsta. Göran Hägglunds beskrivning av läget i hans DN debatt-artikel nyligen kvarstår och både regeringen och Allianspartierna vet att de idag inte kan vända ryggen åt frågorna.

I en artikel kort efter riksdagsvalet (Dagens samhälle 17 september) skrev jag:

”Oavsett hur historien nu ser ut finns det ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora, viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden.

Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.”

Detta ter sig nu som en högst naiv förhoppning.

• Janerik Larsson, rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och Prime PR
   
  http://www.dagenssamhalle.se/debatt/det-kaendes-som-en-statskupp-12870

Minimera Vänsterpartiets inflytande

29 december 2014 kl 7:07 |

I diskussionen om regeringspartiernas och Allianspartiernas Decemberöverenskommelse saknar jag funderingar kring hur Vänsterpartiets politiska inflytande ska minimeras under den innevarande mandatperioden.

Det finns säkert de borgerliga strateger som hoppas att S+MP+V ska bli ett vänsterblock som ska skrämma bort många väljare 2018. Må så vara.

Men ”vinst i välfärden”-överenskommelsen illustrerade hur destruktivt Vänsterpartiets inflytande kan bli för svensk ekonomi och svenskt företagsklimat. Att låta en sådan utveckling fortgå utan att Allianspartierna – alla eller några  av dem – söker minimera Vänsterpartiets inflytande i viktiga frågor menar jag inte är önskvärt.

Det har nu talats så mycket om hur SD ska isoleras. Hur det går med den saken kommer vi att få se på valdagskvällen i september 2018. Men fram till dess borde prioriteringen vara att minimera Vänsterpartiets politiska inflytande.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/29/minimera-vansterpartiets-inflytande/

Vad är otillbörlig påverkan ?

19 december 2014 kl 18:18 |

Jag har arbetat som högste informationsansvarige både på Svenska Arbetsgivareföreiningen, SAF, och på Svenskt Näringsliv (som SAF bytt namn till). Men ingen har någonsin kallat mig ”lobbyist”. I det svenska systemet har arbetsmarknadens huvudorganisationer en självklar legitimitet. ”Parterna” är legitima intresseföreträdare medan ”lobbyist” ju är ett nu väl etablerat skällsord.

När det då och då bryter ut diskussioner om ”lobbyister” tänker jag på detta att SAF, LO, TCO, SACO, LRF och en rad andra organisationer givetvis noga bevakar sina intressen när dessa påverkas av politikers lagstiftnings- och regleringsarbete. Vi har systemet med remisser, som ju är ett påverkansarbete. Det kompletteras med att organisationernas experter har goda och nära direktkontakter med departementens och myndigheternas experter – och även med politiker. De tillför viktig kunskap så att de ansvariga politikerna ska kunna fatta de rätta besluten.

En gång i tiden bestod den ”svenska modellen” av en formaliserad korporativism. Organisationerna hade företrädare i centrala myndigheters styrelser. Så är det inte längre, men kunskapsutbytet finns givetvis kvar – i former som är högst legitima.

Företag som önskar påverka en politisk process agerar ofta genom sina huvud- eller branschorganisationer. Det är helt naturligt, även om mycket av det jag här beskriver sker utan någon transparens. Allmänheten kan ta del av remissutlåtanden men det är ju endast en bråkdel av de kontakter som förekommer för att säkerställa sakligt välunderbyggda politiska beslut.

På senare år har det talats alltmer om ”lobbyister”. Det är en diskussion som inte alls berört det jag ovan nämnt utan härmed avses företag som på uppdrag av t ex en branschorganisationer eller för den delen en huvudorganisation arbetar med att söka påverka ett politiskt skeende, ett politiskt beslut. Detta brukar innebär att man kompletterar det vi för enkelhetens skull kan kalla ”remisskrivande mm” med att hjälpa till att skapa en offentlig debatt i en fråga, att söka aktivera tänkbara allierade i sakfrågan etc.

Ett valår som detta ser man också hur företag och organisationer i samverkan med företag som hjälper till med påverkansarbete använder olika vägar att få fram sitt budskap. Härom dagen utsågs Eva Östling-Ollén, VD för Visita – hotell och restaurangnäringens organisation – till Årets Lobbyist för kampanjen ”Dubbelstöten”. Det är bara att gratulera – och även detta har ansetts okontroversiellt. Hon har säkert anlitat professionell hjälp för sitt arbete.

LO arbetar mycket skickligt med sitt påverkansarbete i sociala medier och LO har nyss meddelat att de ger 20 miljoner till det socialdemokratiska partiet. Därtill kommer allt det arbete som LOs förbund utför för S-partiet. Den delen av LO-stödet är inte transparent.

Inte heller det anses särskilt kontroversiellt vad jag kan förstå. Inget otillbörligt…

Går man tillbaka i tiden kommer man till den tid då inte bara socialdemokraterna utan alla partier finansierades av sina anhängare – folkpartiet och högern i hög grad av näringslivet. Detta senare kom att attackeras av den politiska vänstern och partierna själva accepterade att detta sågs som otillbörligt. Partifinansieringen från näringslivet och dess organisationer upphörde.

På 60-talet infördes parti- och presstöd. Observera att presstödet var ett partistöd eftersom dåtidens press var en partipress.

Partistödet har inneburit att skattebetalarna blivit en dominerande finansiär av politiken. Regelverket för partistödet har av och till varit hett omdebatterat, men det fortsätter vara av central betydelse för partiernas verksamhet.

Övergångar mellan partierna och de olika organisationer som jag ovan kallat de som sysslat med ”remisskrivande mm” har vad jag vet aldrig varit uppe till någon mer ingående debatt. Detsamma gäller övergångar mellan t ex Skatteverket och advokat- eller revisionsbyråer. Sådant anses kanske rentav falla inom ramen för sådant utbyte som anses vara positivt och kompetenshöjande.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) har idag aviserat en utredning som, om jag förstått saken rätt (ingen information finns på regeringens hemsida), ska utreda politikers övergång till näringslivet.

Man kan ju misstänka att detta i någon mån är uttryck för att en valrörelse har börjat. Shekarabi har också i annat sammanhang nyligen markerat sitt missnöje med att företrädare för näringslivet har synpunkter i samhällspolitiska frågor.

Frågan om karensregler som söker definiera vad som skulle kunna uppfattas som risk för otillbörlig påverkan har varit uppe med jämna mellanrum.

Jag har inte detaljkunskap om dagens regelverk, men mitt intryck är att det finns ”fallskärmslösningar” som borde räcka en bra bit för att undvika risk för otillbörlig påverkan.

Men jag tror det vore önskvärt om denna fråga diskuterades med alla dess aspekter – att fokusera enbart på näringslivet tycker jag verkar oseriöst. Detta är inte en fråga som lämpar sig för valkampanjande.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/19/vad-ar-otillborlig-paverkan/

Om att bekämpa populistpartier

18 december 2014 kl 14:14 |

Anderas Johansson Heinö skriver i Dagens Samhälle om att Populistpartier frodas utan verklig politisk konkurrens och avslutar med denna stillsamma fundering:

Den bristande efterfrågan på analyser av effekterna av det antirasistiska arbete som bedrivs av diverse stiftelser och myndigheter är dock talande. Ambitionen är viktigare än resultaten. Vi dödar inte populister med våra kartläggningar, spetsfundigheter eller upplysningskampanjer. Möjligen stärker vi dem. Men det känns bra att göra något.

Fast glöm under tiden inte bort att fortsätta vandra längs den väg som tidigare skänkt stora framgångar åt anständiga demokratiska partier: att på basis av hederliga analyser av samhällsproblem söka vägledning i de egna ideologiska rötterna för att ge väljarna rejäla, alternativa, reformförslag. Oavsett vem motståndaren är.

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/18/om-att-bekampa-populistpartier/

 

En liten ljusglimt

15 december 2014 kl 20:20 |

Stefan Löfvens m fl presskonferens på Harpsund idag har fått även en vanligen ganska fridsam politisk kommentator som Aftonbladets Lena Mellin att bli upprörd:

Det enda realistiska är att antingen Socialdemokraterna eller Alliansen, beroende på vilken sida som får störst stöd i nyvalet, åtminstone kommer överens om ett gemensam budgetförslag, kanske redan till vårbudgeten. Det skulle minimera Sverigedemokraternas inflytande samtidigt som det skulle gå att regera landet.

Men det förutsätter att Stefan Löfven bryter sin allians med Miljöpartiet och bryter budgetsamarbetet med Vänsterpartiet. Efter föreställningen på Harpsund i eftermiddags förefaller det otroligt.

Stefan Löfven verkar heller inte ha förstått att han måste ta Alliansen som en helhet. Hans tal om samarbete har inte brutit upp blockpolitiken. Det, och extravalet, har gett den en stadga som en brokonstruktör skulle avundas.

Om ingen ändrar sig så går vi mot ett nytt riksdags- och regeringskaos efter nyvalet i mars. Extravalet kan vara den sämsta politiska idé som någon kommit på under de senaste årtiondena. Det går nämligen inte, som Göran Persson (S) redan har sagt, att ha ett extraval till. Folket kan inte rösta fel mer än en gång, sedan måste rikets högsta beslutande organ ta sitt ansvar.

Det skulle vara klädsamt om riksdagens partier för ett ögonblick erinrade sig varför de sitter i riksdagen. Och det är inte för det egna egots skull.

Men just nu ter det sig fullständigt obegripligt hur Sverige ska styras efter nyvalet. Jag blir inte sorgsen när jag tänker på det. Jag blir arg. Riksdagens partier måste ta det ansvar de fått av sina uppdragsgivare, väljarna.

Att Stefan Löfven är en politisk amatör som helt tycks sakna den erfarne förhandlarens förmåga att tänka på utvecklingen några schackdrag fram är numera en vitt spridd insikt. ”Förhandlaren Löfven” visade sig mest vara en from förhoppning. Som politiker fungerade han i huvudsak fram till valdagen – mest genom att inte säga så mycket. Men efter valet räckte det inte med visdomsord à la Mr Chance.

Den lilla ljusglimt jag nu ser är att Jimmie Åkessons frånvaro från den politiska scenen inneburit att SD-ledningen nu framstår  som de töntar de är. Det gäller just nu mest Björn Söder men även Fokus-porträttet av Mattias Karlsson var rejält avslöjande.

Om exempelvis Alliansen – eller för den delen socialdemokraterna – nu skulle förmå hantera den oro som drivit väljare till SD så skulle i bästa fall extra valet kunna innebära att riksdagsmajoriteten efter 22 mars möjliggör något bortom dagens låsningar.

 

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/15/en-liten-ljusglimt/

”Varför inte prata med SD ?”

13 december 2014 kl 19:19 | Jag får hela tiden mejl på detta tema och hör samma sak i borgerliga kretsar. ”Varför inte prata med SD ?”

Om detta finns 2 saker att säga:

1. Det finns säkert många sakfrågor som finns/ kommer att finnas på riksdagens bord där det finns all anledning för många olika intressenter att tala med SD-företrädare i olika riksdagsutskott etc. Jag har skrivit så tidigare och håller fast vid den uppfattningen. Riksdagen är vald av svenska folket och det beslutet kan bara överprövas i riksdagsval (sannolikt 22 mars). Så länge SD finns i riksdagen måste partiets företrädare behandlas på det sättet.

2. Men det betyder inte att det skulle vara någon poäng för något av de andra riksdagspartierna att ”prata med SD” om den enda fråga som SD nu lyfter fram dvs den s k invandringsfrågan. SD är ett populistparti och styrs med hyfsad kompetens. Målet är att optimera valresultatet framöver, att få så många av de 349 mandaten som möjligt: 22 mars eller i september 2018, september 2022 etc.

SD har noll incitament att ”tala” med något annat parti, än mindre att nå fram till någon sorts överenskommelse. Oavsett vilka ”bud” SD skulle få från S eller Alliansen skulle SD givetvis bara höja ribban. SD är ett extremnationalistiskt parti med nazirötter. Nu har man fått fler väljare än man någonsin lyckats drömma om – och det kommer man aldrig frivilligt att släppa.

Vad det handlar om är alltså inte att ”prata med SD” utan för S och Alliansen att ”prata med SDs väljare”. Att förklara att de hot som SD målat upp (massinvandring som knäcker välfärdsstaten, invasion av IS-kämpar som kommer att bli terrorister i Sverige etc) kommer att hanteras. Det är ingen lätt uppgift – i synnerhet som det finns en viss opinion som hävdar att det inte finns minsta lilla problem. Även om det skulle vara så (vilket jag inte är helt övertygad om) gäller det för S/Alliansen att övertyga tillräckligt många väljare om saken för att åstadkomma ett parlamentariskt läge som skiljer sig från det vi fick i september.

Men det finns inget ”prat” med SD som kommer lösa några parlamentariska problem. Det är en utmaning för S/Alliansen. Må de fokusera på den utmaningen

 

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/13/varfor-inte-prata-med-sd/

Har socialdemokratin en framtid ?

9 december 2014 kl 21:21 |

 

Den brittiska debatten om Labourpartiet handlar i hög grad om partiledaren Ed Miliband och hans förmåga – eller brist på förmåga – att entusiasmera brittiska väljare så att partiet kan ta över makten när valet kommer (sannolikt i maj 2015 om inte David Camron väljer möjligheten att utlysa valet tidigare vilket han kan).

Den klassiska brittiska vänstertidningen New Statesman har i sitt nya nummer en mycket utmanande artikel:

Social democrats face irrelevance at best, extinction at worse

Ord och inga visor:

No social democratic party anywhere in the world is on the front foot. Sure, parties may find themselves in government – as they do in Denmark, Germany and France, in their own right or as part of a coalition – but this happens by accident and tends to be down to the failures of the right. And in office, social democrats tend to follow austerity or austerity-lite measures.  No social democratic party has a strident and confident set of intellectual and organisational ideas that propel a meaningful alternative political project. The future looks incredibly bleak. Why?

The reasons are not hard to find.  Social democracy is a 19th-century construct that achieved some successes in the 20th-century but is hopelessly prepared for the 21st century. This is because all the forces that once made social democrats strong have disappeared. The collective experience of the war, the existence of a unified, organised and seemingly growing working class and the brooding presence of the Soviet Union – a threatening alternative to free markets that forced big concessions from employers who feared revolution happening in the West – all combined to ensure that capitalism momentarily made historic compromises with social democratic parties. 

With hindsight, this ”golden era” should be viewed as a historic blip but social democrats have continued to mistake it as the norm. They then compound this error to devastating effect. Having lost their external sources of power, they focus almost entirely on electing ‘the right leaders’ who, they believe, will re-enact the ‘golden era’ from above. This is a technocratic politics devoid of movements, any understanding of historic context or the geo-politics that shapes the everyday actions of politicians and people alike. Social democrats are surfers without waves. 

I Sverige valde Håkan Juholt att ansluta partiet till den nykommunistiska retoriken och till de flestas förvåning slog Stefan Löfven också in på den kursen – efter riksdagsvalet.

Neal Lawsons artikel har intressanta slutsatser också för den svenska socialdemokrati som tror att det finns en väg tillbaka till offentliga monopol, politisk-byråkratisk centralstyrning av medborgarna. Jag trodde att Maktutredningens slutrapport – Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) – hade gett klart besked från folket. Men nu är det nostalgi efter tiden efter andra världskriget – då välfärdsstatsbygget tog fart – som präglar politiken och som styr inte bara hos Löfven utan även i Stockholms stad. Sällsamt.

Men framtiden finns inte där.

Social democrats are going to have to let go. There is no place for elected vanguards, who do things to people and for them. Social democrats are going to have to know their new place as just one source of empowerment for citizens. Instead of pulling policy levers, the job is to create the platforms so that people can collectively change things for themselves. This is a more humble role, but essential and entirely possible in a networked society in which the internet has become the main nexus for human culture. Parties need to open up and out. They need to see themselves as simply part of much wider alliances for change, and not the sole repository of all wisdom and action. Parties are going to have to become really democratic, localising power and building platforms for collaboration around things like energy, loans and new media.

Jag tror förvisso att det finns lärdomar här också för andra politiska partier.

 

New Statesman

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/09/har-socialdemokratin-en-framtid/

 

Den bortglömda kommunismen

9 december 2014 kl 10:10 |

Som komplement till allt som skrivs och sägs om Sverigedemokraterna vill jag nämna att jag hela tiden får mejl från läsare som har ett minne som sträcker sig längre än till det senaste sekelskiftet och som tycker att jag ska påminna om kommunismen – och om det parti som representerar dess idéer i svensk politik idag: Vänsterpartiet.

Det gör jag så gärna.

Jag kan då passa på att åter nämna Kjell Albin Abrahamsons bok ”Låt mig få städa klart ! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister” (Hjalmarson & Högberg förlag) samt nr 7 (oktober i år) av tidskriften Axess vars tema var ”25 år efteråt – Muren är borta. Finns kommunismen kvar ?”

I Axess skriver bl a Kjell Albin Abrahamson om ”Tystnadens apologeter”. Han sammanfattar den attityd mot kommunismen som svenska kommunister och dess medlöpare visat:

”Alltså, massmorden på minst 100 miljoner människor utfördes av folk som utgett sig för att vara kommunister. Kommunismen i sig är inte ond. Riktiga kommunister är goda. Och om inte – så ville de i alla fall något gott.”

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/09/den-bortglomda-kommunismen/

Vad händer den 23 mars ?

8 december 2014 kl 20:20 |

Under mitt USA-besök nyligen träffade jag på flera personer som var mycket intresserade av vad som skulle ske i svensk politik framöver dvs efter det aviserade extra valet.

Jag svarade då att jag inte riktigt hann tänka på saken medan jag kastade mig mellan mina olika möten på den amerikanska huvudstadens tankesmedjor.

En av dem jag samtalade med har nu mejlledes konverserat med mig och den dialogen var inte så komplicerad.

1. Han föreslog en österrikisk stor koalition. Vi diskuterade det alternativet och konstaterade att det på lite sikt är förödande för de stora koalitionspartierna. Alltså strök vi det alternativet.

2. Han föreslog en dansk lösning (den förra danska regeringen V/K som hade parlamentariskt stöd från DF) eller en norsk lösning (H/FrP som har parlamentariskt stöd av V och KrF). Jag svarade med att SD utifrån kan se ut som ett DF eller FrP men dessa partier har en ganska lång historia och främst FrP har etablerat sig inte minst lokalt som hyfsat stabilt parti. SD har en helt annan historia som är högst avskräckande – instabilitet, maktkamper, rötter i högerextremism av obehagligaste slaget. Alltså strök vi en dansk eller norsk lösning.

Slutreplik från andra sidan Atlanten:

Got it.  Then Sweden is in for an extended period of political instability.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/08/vad-hander-den-23-mars/

Partipolitik och idépolitik

3 december 2014 kl 12:12

Partipolitik är och förblir ett nollsummespel. Det blir aldrig fler än 349 mandat i riksdagsvalen. Möjligen kan en författningsändring minska antalet ledamöter – men den frågan tycks föga aktuell.

Idépolitik däremot innebär möjligheter att vinna uppslutning för idéer som av olika skäl tidigare inte haft ett brett stöd.

Jag har i decennier följt amerikansk idépolitisk debatt. Mitt intresse för amerikansk partipolitik är däremot inte särskilt stort. Amerikanska val tycker jag på det hela taget är ointressanta, men däremot är det intressant att följa den idépolitiska delen av det politiska samtalet.

Därför är jag i Washington DC nu en månad efter mellanårsvalet. Jag är ointresserad av de valtaktiska knep som används i en amerikansk valrörelse (och utrymmet för sådant är mycket större än i Sverige). Men nu är idédebatten intensiv och jag har ett intensivt program.

Stuart Butler och hans bror Eamonn grundade på 70-talet Adam Smith Institute i London. Eamonn driver fortsatt det institutet men Stuart flyttade till Washington DC några år senare. Han rekryterades till Heritage Foundation, den konservativa tankesmedjan, av dess grundare och förste chef Ed  Feulner. I 35 år därefter har Stuart varit en av de klarast lysande stjärnorna på Heritage; han har blivit en brett respekterad idédebattör.

Förra året gick Feulner i pension och som hans efterträdare utsåg styrelsen Jim DeMint, en Tea Party-senator, som sedan dess dramatiskt förändrat hur Heritage arbetar. Idépolitiken har fått ett mycket mindre utrymme och kampanjorganisationen Heritage Action är det som varumräket Heritage idag främst förknippas med.

Stuart Butler har nu flyttat från Heritage till Brookings, den tankesmedja som alltid ansetts vara den amerikanska huvudstadens absolut ledande.

Jag bodde granne med Stuart på 80-talet och vi har setts otaliga gånger sedan dess. Efter vårt senaste möte kan jag bara konstatera att hans intellektuella energi är oförminskad och hans entusiasm stor inför de projekt han arbetar med.

Redan på 80-talet talade Stuart med mig om vikten av dialog över ideologigränserna. Inte för att man skulle vare sig överge sin egen ståndpunkt eller frälsa den man samtalar med utan för att vässa de egna argumenten och – framför allt – utforska om det inte trots allt finns gemensamma ståndpunkter som kan fördjupas.

På 80-talet handlade det t ex om Stuarts kontakter med demokraternas nya organisation Democratic Leadership Council och sedan också DLCs tankesmedja Progressive Policy Institute.

Stuart Butler lanserade 1989 i rapporten ”Assuring affordable health care for all americans” en modell för att lösa problemet med de miljoner amerikaner som saknar hälso- och sjukvårdsförsäkring. Hans idé togs sedan upp av Mitt Romney när denne som guvernör lanserade det som kom att kallas Romneycare.

Vill du veta mera om just detta så läs här:

Forbes

Jag ska inte fördjupa mig i den amerikanska hälso- och sjukförsäkringsdebatt som pågått sedan 2009 då demokraterna i kongressen med hjälp av en högst diskutabel parlamentarisk manöver kunde skicka den s k ObamaCare-reformen till presidenten för undertecknande. Men Stuart Butler – och för den delen Mitt Romney – har inte haft några stora fördelar av att de haft ambitionen att utsträcka sjukförsökringssystemet till alla medborgare. Romney föraktades av Tea Party-högern och Butler kom att förknippas med något som han inte stödde.

I morgon kommer jag att lyssna på en konferens som liberterianska CATO arrangerar. Temat är förutsättningar och villkor för USAs långsiktiga ekonomiska tillväxt. Här talar kända vänsterekonomer som Brad DeLong och kända högerekonomer som Nobelpristagaren Edmund Phelps. Programmet är mycket imponerande (och jag återkommer kanske till ämnet), men själva talarlistan är karakteristisk för idédebattens Washington DC.

Det handlar om att borra i problemen, vända och vrida på frågeställningarna. Kanske blir resultatet något nytt, något som förändrar också partipolitiken långt längre fram ?

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/12/03/partipolitik-och-idepolitik/

Staten som kapitalist

17 november 2014 kl 12:12 | Två av Norges mest kända företagsledare, Egil Myklebust och Harald Norvik, har tillsammans med ekonomhistorikern professor Einar Lie just utkommit med boken ”Staten som kapitalist – rikdom og eierskap for de 21. århundre” (PAX FORLAG).

Jag hade kanske trott att det skulle vara mera av en debattbok – och det finns säkert synpunkter och resonemang i boken som kan föranleda en norsk debatt – men med svenska ögon sett är det främst något av en hyllning till den norska statskapitalismen och det samförstånd som råder kring denna.

Det som på svenska brukar kallas ”den norska oljefonden” heter egentligen Statens Pensjonsfond Utland (SPU). SPU är en av världens största finansiella aktörer och helt dominerande också på börsen i Oslo. Privatpersoner äger under 4 % av aktierna på Oslobörsen.

Boken för sansade resonemang om bakgrunden till denna statskapitalistiska lösning på hur inkomsterna från oljan och gasen ska förvaltas för framtida generationer. Men jag hade nog gärna sett att man fört resonemang om alternativ som skulle innebära att individerna i mycket högre rad disponerade detta kapital. Nu är resultatet en börsinriktad verksamhet. Skulle det inte funnits alternativ där individer använt resurser för att starta företag ?

Detta är förvisso inte en debatt som är så mycket lättare att föra här hemma. Ekonomen Dick Kling har i två böcker – ”Radhusproletärer och ombudskapitalister” och ”Tryggare kan alla vara” – tecknat ett alternativt perspektiv där inte längre staten ses som den enda trygghetsskapande faktorn.

Den norska författartrojkan resonerar intressant och säkert klokt kring hur den norska statens ägande ska gestaltas. Men frågan om den norska staten på detta sätt ska vara en så maktfullkomlig ekonomisk aktör undviks såvitt jag kan se helt.

Å andra sidan menar jag att boken inte alls saknar intresse ur ett svenskt perspektiv. Även vi har ett mycket omfattande statligt ägande och hur det ska gestaltas framöver tål att diskutera. Här kan ”Staten som kapitalist” säkert inspirera.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/17/staten-som-kapitalist/

Riskkapitalist ? Javisst !

16 november 2014 kl 20:20 |

I Affärsvärlden (12 nov) intervjuades Niklas Zennström om på omslaget lyftes denna replik fram: Riskkapitalist ? Javisst !

Det är givetvis ingen sensationellt budskap. Allt företagande innebär ett risktagande. Alla företagssatsningar kan i värsta fall gå fel. Det finns inga garantier för framgång. Det är en av marknadsekonomins grundlagar. Utslagning av misslyckade företag är den marknadsekonomins gyllne regel som gjorde västvärlden rik.

Men det som jag tror lockade Affärsvärldens redaktör till omslagsrubriken är den sällsamma svenska politiska logik som säger att ”riskkapitalister” är onda och/eller dåliga.

Anders Billing i tidskriften FOKUS driver det resonemanget hårt i sin krönika i senaste numret. Det handlar om Altor och OW Bunker-konkursen. Billing skriver:

Altors stjärnsmäll landar mitt i en tid då hela riskkapitalbranschen ifrågasätts i grunden, på grund av sina skatteupplägg och engagemang i välfärdssektorn. Frågorna kommer nu att åter ställas: Hur är det med långsiktigheten ?

Billing är förvisso inte ensam i det drev som sedan 2011 pågår mot private equity-företagen. De har inga vänner och är själva inte särskilt förfarna när det gäller att förklara vad de gör och om de rentav tillför svensk ekonomi något positivt.

I svensk debatt gäller ofta att det inte finns plats för mer än en åsikt åt gången. Nu gäller alltså som Billing skriver att hela branschen är i grunden ifrågasatt.

Jag har ingen kunskap om OW Bunker-affären eller om Altors agerande. Det kanske är en precis så stor skandal som Billing skriver. Men varför den skulle drabba en hel bransch har jag svårt förstå.

Jag skrev härom året en bok om både venture capital och private equity – dvs hela den s k riskkapitalbranschen. Jag valde då att i huvudsak studera de private equity-företagsaffärer som gjordes när branschen kom till Sverige för drygt 20 år sedan.

Precis som med all annan företagsamhet så gick det snett ibland, men i huvudsak kunde jag lyfta fram en lång rad mycket framgångsrika exempel på hur affärsmodellen fungerade alldeles utmärkt. Det som då blev tydligt var följande:

– genom att gå in som dominerande ägare under ett antal år kunde företag som haft stora problem bli framgångsrika. Sådan omvandling har börsbolag svårare att genomföra eftersom de avkrävs kvartalstransparens.

– genom att samla in internationellt kapital – främst från försäkringsbolag mm – tillfördes svensk ekonomi mycket betydande resurser som annars inte kunnat arbeta i svenska företag

– de fackliga organisationer som haft närkontakt med de s k riskkapitalföretagen var med vissa undantag mycket positiva till det arbete som utförts, oftast i god dialog med facken

Jag ägnade mig inte åt de s k välfärdsföretagen utan enbart åt företag inom industri eller handel. Jag diskuterade inte heller skattefrågorna bl a av det skälet att det fanns ett antal pågående skatteprocesser men också därför att jag ville fokusera på det som faktiskt gjorts i verkliga företag.

Det var ingen svårighet för mig att förstå den ofta numera påtalade kortsiktigheten. Om det tar 5 – 7 år att få ordning på ett företag med problem så låter det i mina ögon ganska rimligt. För att därefter kunna avyttra företaget måste det ha en långsiktigt positiv framtid – annars är det inte värt mer än vad det var värt då det köptes. De företag jag granskade hade varit börsnoterade eller i andra företags ägo under längre tid. Det fanns en klart positiv berättelse.

Den bild jag tecknade är jag hittills i stort sett ensam om att ha tecknat. Riskkapitalföretagen är, precis som Billing skriver, i grunden ifrågasatta dock utan att – menar jag – att man bedömt dem på ett rättvist sätt.

Det som jag väl vet särskilt stör många i resten av näringslivet är att private equity-företagen i mycket högre utsträckning än andra företag arbetar med lånade pengar. De tar en större risk och när det i några fall gått snett har långivarna fått överta företagen. Skattehanteringen anser jag inte är en moralfråga – det handlar om att följa lagstiftningen.

Jag menar inte att dessa företag är några änglar, men jag störs av ensidigheten i diskussionen.

Dessutom tror jag att svensk ekonomi skadas eftersom det som pågår knappast ökar internationella investerares lust att satsa i Sverige.

Det borde vara hög tid för en mer seriös diskussion.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/16/riskkapitalist-javisst/

Det långa, fasansfulla årtiondet

16 november 2014 kl 10:10 |

Igår såg jag i en recension i Dagens Nyheter en av de mest beklämmande teser jag sett på bra länge. Yrsa Stenius uttryckte stor saknad efter ”jämlikhetens tidevarv på 1970-talet”.

1970-talet – som varade en god del av 1980-talet – var en fasansfull tid. Dyster, mörk, deprimerad. Sällan har svensk politik varit så usel. Svensk ekonomi hade levt gott under 50- och 60-talen tack vare att Sverige inte drabbades av andra världskriget. Den svenska ekonomin förstördes av starka fackföreningars hårt inflationsdrivande lönepolitik. Den dominerande exportindustrin brydde sig inte – den hade sina intäkter i dollar och andra valutor så ju svagare den svenska kronan blev desto prydligare såg deras resultat ut.

Nostalgin regerade. Allt skulle vara som förr. Även de borgerliga regeringarna bedrev en helt stollig politik – meningslösa, massiva subventioner till ett näringsliv som ändå höll på att slås ut i globaliseringens början.

Få vågade säga som det var. Arbetsgivareföreningens ordförande Curt Nicolin var en mycket ensam röst också i de egna leden.

Snabbt fram till dagens nostalgipartier. Det råder ingen brist på sådana. Skillnaden mellan Håkan Juholts nostalgidröm om socialdemokratin och Sverigedemokraternas nostalgidrömmar är mindre än vad de flesta tycks inse. Att se verkligheten i ögonen är svårt i vårt lilla land där vi endast tycks ha plats för en åsikt åt gången. Löfvenregeringen präglas av nostalgidrömmar, av en förbluffande oförmåga att se framåt. Det är backspegeln, inte vindrutan man är fokuserad på.

The Economist ägnar världens verklighetsförnekande, nostalgiska politiker en mycket träffsäker Lexington-krönika i veckans utgåva:

Too many leaders in the rich West have picked up on gloom about the future as a driver of public distrust of politics, but offer only narrow, partisan solutions, often focused on scrapping opponents’ policies that they always disliked. Republicans such as Mr McConnell are right to criticise government when it overreaches. But it is a stretch to suggest that reining in environmental rules on coal, or even repealing Obamacare, can revive the American Dream.

That dream looms large in American politics. So much voter disquiet is linked to nostalgia for hazily-remembered golden decades when factories offered jobs for life, baby booms filled maternity wards and millions of families enjoyed the fruits of post-war prosperity (though women and non-whites may recall those years a bit differently). But coal mines, steel mills and factories have closed throughout the rich world, in countries with very different governments, labour laws and environmental rules. What all faced was an explosion in global competition, followed by a second wave of automation.

That helps to explain why voter unhappiness sounds so similar across the rich world. Your columnist has covered elections on four continents, and the same themes keep cropping up. Mr McConnell’s speech in Kentucky reminded him of one given in 2011 by Ed Miliband, the leader of Britain’s Labour Party, a leftwinger with whom Mr McConnell ought to have little in common. Mr Miliband accused Britain’s Conservative-led government of betraying the “British Promise” of upward mobility, tempered with egalitarianism. He noted that fewer than one in ten Britons believed that life would be easier for their children. He talked of his parents, refugees from Nazism, and the post-war opportunities they enjoyed. His British Promise is built on government: his speech saluted the National Health Service and state schools for helping new generations get ahead, and denounced Conservative cuts as “kicking away the ladders”.

In Brussels, your columnist used to watch politicians defend what some called the European Dream, involving lots of “solidarity”—ie, farm subsidies, industrial policies to prop up favoured firms, welfare, transfers from rich countries to poor ones and a dose of protectionism. Voters needed a more protective Europe, thundered Nicolas Sarkozy, France’s president from 2007-12, or they would reject it as a “Trojan horse” for globalisation.

All this is revealing. In rich country after rich country, under governments both of the left and of the right, the biggest worry for voters is that middle-class incomes are stagnating and the job-for-life is dead. Politicians instinctively blame their domestic opponents’ wicked or foolish policies. They cannot all be right.

American conservatives growl that if the country feels all wrong it is because Democrats buy elections with “free stuff” for the feckless poor, destroying the national work ethic. Democrats say no, it is because Republicans are too heartless to care about the middle classes, and because unpatriotic billionaires send jobs overseas. Similarly, in Britain, Mr Miliband implies that the middle class are getting stiffed because the Conservatives care only about the rich. French presidents blame technocrats in Brussels for the same problem. Few of these leaders will admit that their countries’ travails owe more to global forces than to their opponents’ folly.

More and more voters now express a generalised contempt for established parties. Though his condemnations of Mr Obama resonate, Mr McConnell is not loved in Kentucky. Britons may dislike Conservatives, but painfully few trust Mr Miliband to deliver state-sponsored prosperity. Mr Sarkozy was hooted from office; his Socialist successor is now even more despised.

Unhappy voters are all alike

That general collapse of trust can trump national quirks. Take British campaign spending, which is ferociously regulated—even paid political ads on TV and radio are banned. Total spending by parties and outside groups on Britain’s 2010 general election was £34.3m ($54.3m). That is less than the seventh-costliest Senate race in 2014, in Alaska ($59.2m). Yet Britons voice the same furious suspicions that politicians are bought by big money as Americans do. Given the vast differences in absolute spending, that suggests voters are mostly saying something else: that they feel the fix is in (and that campaign-finance rules don’t buy much public trust).

This is not a call for political apathy. In every country some policies are better than others, and bad ones should be changed. Populists peddling false remedies (Close the borders! Quit the EU! Secede!) must be debated and beaten. But let political leaders everywhere tell their publics the truth: the years of easy post-war growth are gone, replaced by competition that cannot be wished away, and so must be met head-on—and ideally harnessed. That will take hard work and new ideas. Time to wake up.

Nostalgin efter 70-talet är livsfarlig.

 

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/16/det-langa-fasansfulla-artiondet/

Vad betyder SD för svensk politik ?

12 november 2014 kl 15:15 |

På politiken.dk redovisas just nu en dansk regeringsöverenskommelse om extra anslag till kommunerna för att dessa bättre ska kunna hantera den stora tillströmningen av flyktingar:


På grund af den ekstraordinært store flygtningestrøm afsætter regeringen, SF og Enhedslisten en kvart milliard på næste års finanslov, som kommunerne kan bruge på at huse de mange flygtninge.


Det oplyser Ministeriet for Børn, Ligestilling, Integration og Sociale forhold.. De ekstra penge er et hjørne af den delaftale, som parterne har indgået på velfærdsområdet, og som netop nu bliver præsenteret hos den ansvarlige minister Manu Sareen (R).


Det är inte bara i Sverige som flyktingströmmen från Mellanöstern är en stor och svårhanterad utmaning.


Tove Lifvendahl, Anna Dahlberg i Expressen och PM Nilsson i Dagens Industri har försök bidra till en mera sansad debatt om detta. Det var nödvändigt att någon började, även om reaktionerna delvis är djupt ohederliga vilket Sanna Rayman rett ut på SvDs ledarblogg.


Jag skrev om SDs riksdagsmotioner härom dagen och har fått ett antal kritiska mejl. Jag ska försöka ta upp några av de perspektiven:


1. Det jag mest fått höra är detta: SD är ett borgerligt parti och borde medverka till att omgående fälla S+MP-regeringen.


I valrörelsen markerade Alliansen tydligt att man inte avsåg att utvidga Alliansen med SD och jag tror varken Alliansen eller SD skulle ha nytta av detta. Hur skulle regeringsbildningen se ut ? Alliansen + SD ? SD är fortsatt ett politiskt svagt enfrågeparti och jag tror inte – som Peter Kadhammar i Aftonbladet idag – att partiet har en allt ljusare framtid framför sig. SDs framtid beror i hög grad på om de övriga partierna kan hantera den oro som ”invandringen” väckt. MPs uppgörelser först med Alliansen och sedan med S är inte nödvändigtvis sista ordet.


2. Nu är det S+MP som har regeringsmakten. Hur kommer deras väljare att reagera om de upplever att regeringen inte vårdar välfärdsstaten ? Jag tror oron för att välfärdsstaten inte ska kunna uppfylla sina utställda löften är det som drivit M-väljare till SD. Rimligen borde samma oro dyka upp bland S- och MP-väljare om Löfvenregeringen inte upplevs kunna hantera den utmaning mot välfärdsstaterna om nu hela Europa upplever till följd av främst krigen i Mellanöstern. Det handlar om verkliga problem och de kan inte hanteras av Aftonbladets ”stoppa huvudet i sanden”-politik.


3. Jag tror Kadhammar har fel när han räknar bort Jimmie Åkesson. Jag tror SDs 13 % till inte ringa del ska förklaras av Åkessons politiska talang. Jag tror inte partiets t f partiledare har den kapaciteten.


4. Var hör de ”nya SD-väljarna” hemma ? Kanske är de mycket mer socialkonservativa än ”de nya moderaterna” ? I så fall finns det rimligen förutsättningar för i första hand KD att öka sitt väljarstöd hos dessa väljare. Att de för alltid skulle mantalsskrivits hos SD har jag svårt att tro men framtiden är facit. SD är ett enfrågeparti med invandrarhat som helt dominerande fråga. Inte mycket till ideologi enligt min mening.


5. De SD-motioner som Dagens Arena lyfte fram och som jag hänvisade till uppfattas av en del som mejlat mig som mycket mera rimliga än vad jag anser. Det finns i ”invandrarfrågan” en enda röra i dessa mejl. Är flyktinginvandring från Mellanösternkrigen samma sak som arbetskraftsinvandring med ”poängsystem” till Australien eller Kanada ? Givetvis inte. SD-motionen om att förbjuda böneutrop i ett land som sedan långa tider väckts av kyrkklockor ser jag bara som ett tecken på SDs besatta muslimhat.


Som sagt. Jag tror inte att framtiden i svensk politik kan förutses från valresultatet, men givetvis kan de som förutspår fördubbling av SDs väljarandel i varje val framöver få rätt. Men då beror det, menar jag, på de övriga partiernas oförmåga och inte på att SD har en realistisk politik att erbjuda.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/12/vad-betyder-sd-for-svensk-politik/

 

Det borgerliga SD ?

11 november 2014 kl 14:14 |

Jag hör ganska ofta detta resonemang: eftersom många moderatväljare gick till SD borde SD räknas in som en del av borgerligheten, rentav som en del av Alliansen.

Det är inte min uppfattning.

Skälen är i huvudsak två:

Min hypotes är att överströmningen från M till SD främst ska ses som ett uttryck för ”skicka ett budskap”, oro för välfärdsstatens framtid etc. Men, och det är mitt andra skäl, om man ser på SD i riksdagen så företräder partiet extremnationalistiska, bitvis högst vedervärdiga uppfattningar som jag knappast tror så många ens av SDs nya väljare delar.

Dagens Arena har ett smakprov från SD-motionerna i riksdagen:

Dagens Arena

Det finns det som vill se stora likheter mellan SD och norska Fremskrittspartiet och danska Dansk Folkeparti. Jag kan försäkra att avståndet är milsvitt.

Min förhopning är att många SD-väljare i tid före nästa val inser detta.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/11/det-borgerliga-sd/

Dambergs vånda en varningssignal till S

9 november 2014 kl 00:29, uppdaterad: 9 november 2014 kl 00:50 OP-ED

Det socialdemokratiska partiets förhållande till näringslivet har historiskt kännetecknats av pendlingar mellan å ena sidan socialistisk kamp mot det privata näringslivet – och i synnerhet dess ägare – å andra sidan en pragmatisk insikt om att ett skickligt skött näringsliv är den yttersta garanten för välståndet.

1940-talets socialistiska kamp mot det fria näringslivet möttes av en kraftfull mobilisering till värn för detta: PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet). En socialdemokrati med ambitioner att bli mera likt Sovjets ”framgångsrika” planhushållning drevs på defensiven i riksdagsvalet 1948.

1950-talets socialdemokrati gick in för ”funktionssocialism”; Tage Erlander umgicks under gemytliga former på Harpsund med storföretagens direktörer. Politiken utformades för att gynna de stora företagen. Att man missgynnade små och växande företag hade en ideologisk grund: partiet ville inte ha kapitalister/företagsägare. Kortsiktiga, lydiga anställda direktörer passade bäst. ”Kapitalism utan kapitalister” var det outtalade S-slagordet.

1970-talets löntagarfonder krävde en lika kraftfull motoffensiv som en gång PHM. 4 oktober-manifestationen 1983 satte punkt för fondsocialismen, även om det var regeringen Bildt som de facto avskaffade löntagarfonderna.

Med globaliseringen och EU-medlemskapet gavs en ny politisk verklighet, och efter den svenska finanskrisen kom realisten Göran Persson: ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Nu blev entreprenörerna legitima – inte minst i nya branscher. Vi fick i snabb takt företagare som till och med blev miljardärer och därmed fick ett mer självständigt förhållningssätt till politiska makthavare. De verkade i Sverige – förutsatt att Sverige erbjöd ett vettigt företagsklimat.

Efter Håkan Juholt har socialdemokratin hamnat i ett dilemma vad gäller förhållandet till näringslivet. LO driver oftast en företagsfientlig agitation och LO:s organ Aftonbladet vet inga gränser för sin aversion mot marknadsekonomi och valfrihet.

Det blev tydligt när nya näringsministern Mikael Damberg intervjuades nyligen (SvD 1/11). Hans oförmåga att hitta ett språk för sina ambitioner speglar det faktum att S/MP-regeringen mer präglas av aversion mot företagsamhet än av insikt om näringslivets betydelse för Sverige.

Dambergs ordlöshet avspeglar hans vånda. Han vet att om han skulle tala om vikten av ett framgångsrikt svenskt näringsliv i en global ekonomi så skulle partivänstern och den socialdemokratiska pressen anförd av Aftonbladets ledarsida bildligt avrätta honom. Vi är tillbaka i PHM och fondkampens värld.

Statsministern själv tycks sakna vilja eller förmåga att formulera en genomtänkt, långsiktig politik. Det handlar inte bara om det parlamentariska läget utan uppenbart också om en rädsla att ge sig in i det ideologiska getingbo som Daniel Suhonen i sin Juholtbok gett en del inblickar i.

I dag är det Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson som dikterar den socialdemokratiska politiken i förhållande till näringslivet. Deras grova demagogi i uppgörelsen med regeringen om ”vinst i välfärden” är i dag förmodligen den mest giltiga bilden av var svensk socialdemokrati står.

Det är sällsamt att åse hur den svenska socialdemokrati som alltid hållit distans till den svenska kommunismen nu styrs av denna rörelses retorik. Hittar man inte snart tillbaka till ett språkbruk som bygger på respekt för näringslivets betydelse för landet, kommer man snabbt att förbruka ett förtroende som varje regering bör förstå att värdera. Mikael Dambergs kval bör utgöra en allvarlig varningssignal till S-partiet.

 

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare, rådgivare och författare.

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ministerns-vanda-en-varningssignal-till-s_4084383.svd

M O O R I A

Att vara människa. Nu.

”Det viktiga är inte var du är utan vart du vill”

05.11.2014

 

Ända sedan jag började jobba 1965 har jag förundrats över detta begrepp. Jobb.

Ibland säger jag till vänner att jag aldrig haft ett jobb. Jag har bara haft vidunderligt roligt.

Och varför skulle jag sluta ha roligt innan kroppen säger ifrån att nu är det roliga slut?

När jag började jobba tror jag inte riktigt att det fanns något som hette ”fast jobb”. Jag tror att jag hörde talas om den termen (tillsvidareanställning, vilket fult ord) först på 70-talet, men det kan bero på att jag aldrig intresserat mig för jobb ur ett arbetsrättsligt perspektiv.

Detta måste bli en smula personligt, men det kan vara så att min egen jobbresa illustrerar varför det är viktigt att lägga nya perspektiv på ordet jobb.

Jag har bytt jobb vart femte år. Ibland har jag bytt jobb på samma arbetsplats. Exempelvis var jag i början av 70-talet ledarskribent på Sydsvenskan. Sen var jag i USA och studerade. När jag kom tillbaka flyttade jag till Stockholm. Fortsatt som ledarskribent på Sydsvenskan men i en helt ny, stimulerande miljö.

Givetvis finns det andra jobb, jobb som haft och har en helt annan karaktär. Men den typ av jobb jag haft och har är ju idag mycket vanligare än de var 1965.

 

De krav som man själv ställer på sitt ”jobb” har ju utvecklats enormt – och det är kanske i den egna relationen till jobb som den riktigt stora förändringen skett.

Jag åkte häromdagen taxi i Stockholm. Ja, det var i en bil i Uber-systemet. Föraren var en ung man som var född i Somalia men som kommit till Sverige med sin pappa som liten pojke. Han hade vuxit upp i Umeå.

 

Han frågade mig vad jag sysslade med. Jag brukar då alltid svara det som är min egentliga yrkesidentitet, nämligen journalist.

Det var inledningen på en intressant diskussion. Han berättade om sina ambitioner, han ville bli författare och när han fått veta att jag skrivit en hel del böcker blev diskussionen ganska intressant. Jag ska inte gå in på den, men det var en begåvad, helt förtjusande ung man som säkert kommer att fortsätta sin karriär mot det som är hans drömmars mål.

 

Så det viktiga är inte var du är utan vart du vill.

 

Själv hade jag absolut ingen aning om vart jag ville när jag tog studenten. Hade en diffus föreställning om att det skulle vara kul att vara svensklärare. Men började i stället läsa för att bli civilekonom.

Men ödet ville annorlunda och jag hamnade på Kvällsposten som sommarvikarie 1965. På den vägen är det fortfarande, även om jag lämnat just den redaktionen bakom mig.

 

Med tiden blev jag chef. Då började jag förstå hur otroligt skadligt, ja, deformerande begreppet jobb var. Särskilt farligt var detta med ”fast jobb”.

Här kom 70-talets arbetsrättslagstiftning att skada Sverige och svenskarna djupt.

När jag började som chef på allvar 1980 var detta med fasta jobb det som allt handlade om. Att det handlade om dig som individ, om din begåvning, dina utvecklingsmöjligheter hade nu nästan helt försvunnet. Så hade det ändå varit på 60-talet. Före de fasta jobben.

Jag fann min mission. Att tala om för alla de som jag rekryterade att fasta jobb inte existerade. Att föreställningen om fasta jobb var djupt skadlig – för dem.

"Ställ in dig på max fem år här", var mitt budskap. Utvecklingssamtalen handlade om detta – "vart är du på väg? Hur förbereder du dig för fortsättningen?"

Hösten 1994 efter EU-folkomröstningen insåg jag att jag skulle byta jobb. Efter att i fem år ha varit informationschef på Svenska arbetsgivareföreningen (en organisation som nu bytt namn till Svenskt Näringsliv) var det dags att gå vidare.

Då ringde Jan Stenbeck och sa att nu var det dags för mig att inte bara vara en samtalspartner då och då för honom utan att jag skulle byta jobb, gå till hans Kinnevik.

 

Jag tvekade inte. Men de runt om mig på Blasieholmen reagerade:

– Är du inte klok? Du är 50 år gammal. Du kan slå dig till ro här. Ha ett lugnt och gott liv fram till 60-årspensionen om tio år…

Så tänkte en hel del runt mig. Men inte jag.

Jag var åter mogen att pröva något nytt. Precis som jag valt SAF i stället för att anta ett erbjudande från Svenska Dagbladets chefredaktör Buster von Platen 1979.

Under denna livsresa har jag insett att vi blir fler. Vi som inte har jobb som vi vill glömma när klockan blivit 17 utan som fortsätter att ”jobba” all vaken tid – även om jobb här inte ska tas alltför bokstavligt.

Nu håller även 70-årsvallen att brytas.

 

Det känns bra.

 

Jag hade alltså en 60-årspension som jag aldrig brytt mig om att fundera på. Det är ett begrepp som nu i det närmaste raderats ut i den del av arbetslivet jag kan överblicka. Och det är ju om det jag kan överblicka som jag skriver om.

Jag tyckte det var kul att läsa om att Pehr G Gyllenhammar kom med en debattbok som 79-åring.

Jag gillar att diskutera med amerikaner för vilka detta med ålder är en ren struntsak, något man inte bryr sig om. Är du bra så är du bra. Det är du och dina kvaliteter som gäller. Inte åldern.

För om man blickar utanför Sveriges gräns finner man att perspektivet inte är kollektiviserat i relation till födelseår utan att det faktiskt handlar om – individen….

Jag har bott i USA under några år, i ett par omgångar. Jag har goda amerikanska vänner. Men jag är inte på det klara med hur gamla de är, även om jag vet att de är äldre än vad jag är och att de numera är ”pensionärer”.

 

Låt oss titta på amerikansk politik.

 

En av mina favoritpresidenter, Ronald Reagan, föddes 1911 och blev president 70 år senare, 1981. Han lämnade över presidentämbetet i januari 1989.

Just när detta skrivs anses Hillary Clinton vara den mest sannolika demokratiska presidentkandidaten i valet som äger rum i november 2016. Clinton är född 1947 och fyller alltså 69 år valåret och om hon skulle sitta i två mandatperioder skulle hon lämna över till sin efterträdare 2024, det vill säga nästan lika gammal som Reagan då han tog sin pension.

 

USAs nuvarande vicepresident Joe Biden döljer inte att han är intresserad av att bli Barack Obamas efterträdare. Han är född 1942 och när hans utsikter diskuteras i amerikanska medier är det inte hans ålder som anförs mot honom utan helt andra saker som till exempel att han alltid haft en viss benägenhet att låta tungan löpa fortare än eftertanken. Och det har alltså inget med hans nuvarande ålder att göra!

Det förra århundrandets allra mest beundrade politiker, Winston Churchill, var född 1874 men var brittisk premiärminister inte bara under andra världskriget utan också 1951–1955. Det var inte hans bästa år som politiker, men här vill jag bara påminna om att det inte fanns någon åldersnoja hos de brittiska väljarna när han ånyo valdes till landets politiske ledare.

 

Listan kan fortsätta, men jag tror att jag gjort min poäng. Men visst blev jag glad häromveckan när en ung person som fått reda på att jag fyller 70 uppriktigt förvånad sa:

– Du skojar… Inte en dag över 60 skulle jag trott!

 

Janerik Larsson

 

 

Janerik Larsson är journalist. Har bland annat arbetat som vVD på Svenskt Näringsliv. Idag rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och public affairs-företaget Prime, har gästbloggen Larsson läser på Svenska Dagbladets ledarsida och är en av Sveriges kunnigaste bevakare av politik, svensk såväl som utländsk.

http://www.mooria.se/#!%E2%80%9DDet-viktiga-%C3%A4r-inte-var-du-%C3%A4r-utan-vart-du-vill%E2%80%9D/cmbz/9A292416-6C8E-4C35-9F23-DC5B9DC02F63