Dåtiden kommer aldrig tillbaka (SvD 27 dec)

Dåtiden kommer aldrig tillbaka Drömmar om att återgå till en svunnen medievärld är just drömmar. Medierna kommer framöver att styras av konsumenterna. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Debatten om sociala medier handlar oftast inte om mediekonsumenterna. Men det är ju de senare som i verkligheten avgör de stora förändringarna som inga politiska regleringar kan stoppa så länge yttrandefriheten finns kvar i demokratierna. Torsten Fagerholm, ledarskribent på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, har ryckt ut till strid. Vi har, skriver han, bevittnat omfattande störningar sedan smarta telefoner och sociala medier introducerades i våra liv. ”Algoritmstyrd, kommersiell evighetsskroll med självspelande videosnuttar är rena giftet.” Och det är, skriver han, ”vi, samhället, som ska ha makt över apparna”. I internationella medier pågår en omfattande diskussion om nya medievanor. Datajournalisten John Burn-Murdoch på Financial Times pekar på det Fagerholm blundar för: den snabbt växande andel av befolkningen, och inte bara ungdomar, som hämtar sin information från sociala plattformar. Vi lever i en helt annan medievärld än vi gjorde för bara tio år sedan. Detta kommer, skriver han, att påverka politiken. Jonathan Chait skriver i The Atlantic om hur han efter valet av Donald Trump nu drar en suck av lättnad. Politisk korrekthet, woke och andra uttryck för vänsterns antiliberala agerande kommer att ersättas av ett mer realistiskt förhållningssätt till verkligheten. Men, varnar han, det finns också en antiliberal höger, och den behöver det progressiva USA ta på allvar. Helen Lewis skriver i samma tidskrift att de etablerade medierna redan har förlorat. Som ett exempel pekar hon på att det demokratiska partiet bjöd in 200 influencers till sitt konvent. Georgina Quach på Financial Times är bekymrad. TikTok har redan gått om X som den mest använda nyhetskällan i Storbritannien. Hon pekar på populisten Nigel Farage, ledare för Reformpartiet, som under sommarens brittiska valrörelse uppmärksammades mer än alla andra partier. Hans inlägg på TikTok handlade mycket lite om politik. ”Personligheter som Farage talar direkt till användarna och bygger en diffus politisk koalition utanför den partipolitiska världen.” Ett intressant perspektiv ges i en essä av Christopher Caldwell om Donald Trumps retorik och hur den uppfattas. Den är en viktig del av perspektivet på en ny medievärld. Trumps publik ser inte hans överdrifter som lögner utan som det enda sättet att bryta igenom den officiella propagandans skal och berätta sanningar: ”Trots alla felaktigheter och överdrifter tycker Trumps anhängare att han är autentisk och uppriktig – kanske den enda autentiska och uppriktiga politiker de någonsin sett.” Även om Trump brister i de flesta av 1900-talets politiska dygder, är han begåvad när det gäller 2000-talets dygd: spontanitet. I detta klimat måste rationaliteten, om den ska återinföras i politiken, återinföras på nya villkor, anser Caldwell. För drömmar om att återgå till en svunnen medievärld är just drömmar. Medierna kommer framöver att styras av konsumenterna oavsett om vi inför de direktiv som Torsten Fagerholm och andra vill se. Han är för övrigt inte ensam om att hysa sådana tankar.

Kriser i Kanada talar för skifte (SvD 21 dec)

Kriser i Kanada talar för skifte Justin Trudeau har att hantera politiska kriser på hemmaplan, och dåliga relationer till den tillträdande amerikanska presidenten. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Kanadas invandringspolitik har länge åberopats som ett internationellt föredöme. Den tiden är nu definitivt slut. Den alltför ambitiösa invandringspolitiken har utlöst en allvarlig politisk kris som sannolikt kommer att fälla Justin Trudeaus regering i det federala val som ska äga rum senast den 20 oktober. Redan i oktober drog regeringen ner på antalet invandrare som Kanada kommer ta emot framöver. Opinionsundersökningar visar att den under tre decennier populära invandringspolitiken nu avvisas av en majoritet. Kanada är ett av världens till ytan största länder, men befolkningen i hela landet är bara 40 miljoner – lika många som i Kalifornien. Trudeau bytte ståndpunkt i invandringsfrågan likt Stefan Löfven hösten 2015. Invandringen styrs helt av den federala centralmakten. Regeringens opinionssiffror har även rasat på grund av de två kriser som i dag dominerar kanadensisk inhemsk debatt: bristen på bostäder samt problemen som präglar sjuk- och hälsovårdssystemet. Det har gått utför för Justin Trudeau, särskilt under och efter pandemin som regeringen misskötte grovt. Politiska misstag i stor skala tillskrivs nu regeringen. I veckan avgick finansminister Chrystia Freeland med ett tufft avskedsbrev som angrep Trudeau för att han inte vill driva en ekonomisk politik som tar Donald Trumps hot om 25-procentig tullmur på allvar. Kanadas svaga ekonomi kan illustreras med att Kanadas BNP per capita sjunkit med 0,4 procent per år sedan 2020 vilket är rekord bland världens rikaste länder. Trudeaus liberala parti ligger i opinonsmätningarna under det konservativa partiet som leds av Pierre Poilievre. I den senaste mätningen (9 december) låg det konservativa partiet på 42,7 procent och det liberala partiet på 21,8 procent. Den inhemska krisen förvärras av det dåliga förhållandet mellan Trudeau och Donald Trump. De två möttes nyligen på Trumps Mar-a-Lago efter att Trudeau offentligt beklagat att Kamala Harris förlorat presidentvalet och efter att Trump hotat Kanada med en tullmur. Trumps hot om en tullmur är kopplat till illegal migration från Kanada och till drogsmugglingen (särskilt fentanyl) över gränsen. Mötet på Mar-a-Lago beskrivs i dagstidningen Globe and Mail, i försiktiga ordalag. Trump var på gott humör och agerade DJ (bland annat med Leonard Cohens ”Hallelujah” och sånger från musikalen Cats). Hans kanadensiske gäst ska ha framhållit att den illegala migrationen från Mexiko är mycket större än vad den är från Kanada. Trudeau utlovade även att köpa fler drönare och helikoptrar från USA. Donald Trump haringa höga tankar om regeringen i det norra grannlandet och han gladdes åt Freelands avgång. Med tanke på Trumps förtjusning över tullmurar är frågan säkert inte borta från agendan när han väl tillträtt som president den 20 januari. Trudeaus regering kan om den avgår och nyval utlyses bli den första utrikespolitiska segern för Trump – kanske redan innan han tillträtt som president.

Janerik Larsson: Svaret är bättre byråkrater (Svensk tidskrift 20 december)

20 december 2024 Janerik Larsson: Svaret är bättre byråkrater Donald Trump hyser ett intensivt hat till ”den djupa staten”. Ett hans initiativ är inrättandet av Department of Government Efficiency (DOGE). Elon Musk och Vivek Ramaswamy ska skära ner på den federala byråkratin. USA:s statsbudget har inte Argentinas problem men budgetunderskottet (7 % av BNP) är ett hot mot dollarns ställning. I valrörelsen ägnades frågan ingen uppmärksamhet. En av USA:s framstående statsvetare, Francis Fukuyama, har i Wall Street Journal påpekat att lösningen inte enbart kan utgöras av att skära ner på antalet federala byråkrater utan det är nödvändigt att granska det komplexa regelverk som hindrar tjänstemännen att göra vad de borde göra. I en debattartikel i Wall Street Journal skriver Musk och Ramaswamy att de hoppas kunna uppnå ”massiv minskning av antalet anställda inom den federala byråkratin”. Tanken inte minst hos Trump är att ”icke valda byråkrater” med vänsterinriktning har utformat politiken bortom kongressens och presidentens kontroll. Fukuyama menar dock att byråkraterna ofta är alltför begränsade av en mängd olika regler och att är där det verkliga problemet finns. I en demokrati är det de folkvalda och inte tjänstemännen som ska utforma politiken. Men kongressen kan inte skriva detaljerade regler. I stället utfärdar kongressen breda politiska mandat. Dessa är ofta avsiktligt tvetydiga eller rent av motsägelsefulla. Myndigheterna konfronteras med vaga mandat och måste fylla i luckorna. Att ge legitimitet åt denna typ av byråkratisk makt har varit en utmaning sedan New Deals dagar. Komplicerade förfaranden skapar problem. En federal myndighet kan inte köpa en dator eller kontorsmöbler utan att följa Federal Acquisition Regulations, ett dokument som sträcker sig över hundratals sidor. Där beskrivs, skriver Fukuyama, i plågsam detalj hur anbud från entreprenörer ska begäras in. Ingen upphandlare i den privata sektorn möter liknande hinder, vilket förklarar varför offentlig upphandling är dyrare och långsammare. Så var borde Musk och Ramaswamy börja? 1. Federala myndigheter behöver mer handlingsutrymme, inte mindre. Många av de regler de följer är inte lagstadgade. DOGE skulle kunna eliminera de mest föråldrade av dem. 2. Ledarna för DOGE verkar tro att den federala byråkratin är kraftigt överbemannad. Sanningen är den motsatta: Det finns samma antal heltidsanställda tjänstemän idag – cirka 2,3 miljoner – som det fanns 1969, trots att den federala regeringen vuxit kraftigt sen dess. 3. Den federala regeringen behöver inte färre byråkrater; den behöver mer begåvade och ambitiösa byråkrater. Man kommer inte att locka smarta, kreativa unga människor till statsförvaltningen om man försöker styra dem genom rädsla och godtyckliga avskedanden. 4. För att kompensera för sin personalbrist förlitar sig den federala regeringen nu i hög grad på entreprenörer, och många byråkraters arbete är att hantera de entreprenörer som de anlitar. Musk och Ramaswamy lovordar effektiviteten i den privata sektorn, men outsourcing gör ofta regeringen mindre ansvarig. Det är lätt att skylla regeringens misslyckanden på byråkrater, men felet ligger inte där sammanfattar Fukuyama sin analys. Lyssnar något på detta är frågan. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv

Konservativa partier utan principer (SvD 14 december)

Konservativa partier utan principer Både i Storbritanniens och USA:s konservativa partier finns behov av att reda ut relationen mellan å ena sidan de filosofiska grunderna för konservatismen, å andra sidan den praktiska politiken. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Den unge engelsmannen Stuart Butler var engagerad i den brittiska politiska nyordning som Margaret Thatcher introducerade efter valsegern 1979. Butler hade då redan lämnat Storbritannien för USA och började 1979 arbeta på den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation som grundats sex år tidigare. Butler träffade jag några år senare då jag bodde i Washington DC under Reagans presidenttid. Det visade sig också att vi faktiskt i stort sett var grannar nära Connecticut Avenue några stenkast från Chevy Chase Circle. Heritage delades senare upp i två organisationer: dels den ursprungliga tankesmedjan med fokus på ekonomi och utrikespolitik. Där arbetade Butler. Dels Heritage Action som blev en renodlad lobbyorganisation. När jag nyligen var några veckor i Washington DC tillbringade jag några timmar med Butler och vi diskuterade vad som hänt med tankesmedjorna i den amerikanska huvudstaden under de decennier som gått. Butler berättade om den växande spänningen inom Heritage mellan de båda delarna. I dag är det i praktiken Heritage Action som sätter sin prägel på verksamheten. Kevin D Roberts är chef för Heritage Action som i praktiken är liktydigt med Heritage, även om båda organisationerna formellt fortsatt existerar. Inför presidentvalet lanserade Roberts ”Project 2025 – Presidental transition project” för att förse den republikanska presidentkandidaten Donald Trump med en personalbas och ideologisk ram efter seger i presidentvalet 2024. Efter Reagans valseger 1981 presenterade Heritage ”Mandate for Leadership” som gav den nya administrationen en fyllig idéagenda. Det blev en stor framgång. ”Project 2025” var den nionde upplagan men till skillnad från de tidigare, som Butler arbetat med, presenterades denna alltså före valet. En skillnad som illustrerar förändringen från Reagan till Trump. Under valkampanjen i år tog Trumpkampanjen avstånd från ”Project 2025” eftersom han var rädd att den skulle skrämma bort väljare. Butler lämnade Heritage 2014 och övergick till den inflytelserika tankesmedjan Brookings (grundad 1916) som han fortsatt är knuten till. – Jag ville, säger han till mig, arbeta djupare och mera långsiktigt än vad Heritage Action ville. Butler menar att dagens brittiska konservativa parti i likhet med det republikanska partiet i USA är principlöst. Det finns ett behov i dag av nytänkande som reder ut relationen mellan å ena sidan de filosofiska grunderna för konservatismen, å andra sidan den praktiska politiken. Båda de stora amerikanska partierna är i dag upptagna av den frågeställningen. – Det kan inte bara handla om försäljningsteknik utan man måste tänka efter ordentligt om vad som händer på gräsrotsnivå och vad som kan åstadkommas där: Vilken vision finns det för samhällsgemenskapen, för familjens roll i det sammanhanget, för lokal aktivism och andra komponenter i samhällsbyggande. Frihet löser nämligen inte allt. Vi diskuterade vad som skiljer och vad som förenar amerikansk liberalkonservativ samhällsdebatt i USA och i Europa. Butler sade: – Heritages grundare Paul Weyrich, som avled redan 2008, brukade säga att när han tog flyget till Europa, steg han på som konservativ men var liberal när han kom fram. Han menade att det som skiljer USA från Europa är den politiska etiketteringen. Liberal betyder i USA oftast vänster, och amerikanska konservativa har som Butler åtminstone tidigare i grunden varit klassiskt liberala. Hur det blir framöver i populismens tidevarv får framtiden utvisa. Conservative parties without principles In both the UK and US Conservative parties, there is a need to clarify the relationship between the philosophical foundations of conservatism on the one hand, and practical policies on the other. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se The young Englishman Stuart Butler was involved in the British political realignment introduced by Margaret Thatcher after her election victory in 1979. Butler had already left the UK for the US and in 1979 joined the conservative think tank Heritage Foundation, founded six years earlier. I met Butler a few years later when I was living in Washington DC during the Reagan presidency. It also turned out that we were actually pretty much neighbors near Connecticut Avenue a few blocks from Chevy Chase Circle. Heritage was later split into two organizations: the original think tank focused on economics and foreign policy. Butler worked there. And Heritage Action, which became a pure lobbying organization. When I recently spent a few weeks in Washington DC, I spent a few hours with Butler and we discussed what had happened to think tanks in the US capital over the past decades. Butler told me about the growing tension within Heritage between the two parts. Today, it is Heritage Action that effectively sets the tone for the organization. Kevin D Roberts is the head of Heritage Action, which in practice is synonymous with Heritage, although both organizations still formally exist. In the run-up to the presidential election, Roberts launched "Project 2025 - Presidential transition project ” to provide Republican presidential candidate Donald Trump with a staffing base and ideological framework following victory in the 2024 presidential election. After Reagan's election victory in 1981, Heritage presented the Mandate for Leadership, which provided the new administration with a rich ideological agenda. It was a great success. “Project 2025” was the ninth edition, but unlike the previous ones, which Butler had worked on, this one was presented before the election. A difference that illustrates the change from Reagan to Trump. During the election campaign this year, the Trump campaign distanced itself from “Project 2025” because he feared it would scare away voters. Butler left Heritage in 2014 and joined the influential Brookings think tank (founded 1916), with which he remains affiliated. - “I wanted to work deeper and longer term than Heritage Action did,” he told me. Butler believes that today's British Conservative Party, like the Republican Party in the US, is unprincipled. There is a need today for new thinking that clarifies the relationship between the philosophical foundations of conservatism on the one hand, and practical politics on the other. Both major American parties are currently preoccupied with this issue. - It can't just be about salesmanship; you have to think hard about what is happening at the grassroots level and what can be achieved there: What is the vision for the community, for the role of the family in that context, for local activism and other components of community building. Because freedom does not solve everything. We discussed what divides and what unites the American liberal-conservative social debate in the US and in Europe. Butler said: - Heritages founder Paul Weyrich, who died in 2008, used to say that when he got on a plane to Europe, he got on as a conservative but was a liberal when he arrived. He said that what separates the US from Europe is the political labeling. Liberal in the US usually means left-wing, and American conservatives, like Butler, have at least in the past been basically classically liberal. What will happen in the future in the age of populism remains to be seen.

Janerik Larsson: Vad betyder tilliten för ett samhälle? (Svensk tidskrift)

13 december 2024 Janerik Larsson: Vad betyder tilliten för ett samhälle? Varför finns det ett så stort intresse för amerikansk politik – inte minst för de vart fjärde år återkommande presidentvalen – i svenska medier och då sannolikt också bland svenska mediekonsumenter? Som resonemangen ofta går handlar det om två perspektiv. Det ena och tveklöst med adekvata är vilka effekter amerikansk politik kan få på svensk ekonomi i första hand men möjligen också på svensk politik. Magdalena Anderssons markering av sin tro på Kamala Harris som en förebild har det redan ironiserats en hel del om. I regeringsalliansen har man varit mera försiktig men där finns ändå en del uttryck för en känsla av att den wokevänster som också finns på vår sida av Atlanten kanske nu krossats på ett sätt som får effekt även i svensk opinionsutveckling. Vi får väl se. Det andra perspektivet bygger på en ständigt återkommande och i grunden helt felaktig föreställning att Sverige och USA på något sätt skulle vara ”lika”. Hur den tanken uppstått är oklart men den kan ha något att göra med att några amerikanska presidenter kommit att framstå som idealfigurer som på något sätt uppfattats som snarlika våra svenska politiska ledare. Jag tänker i första hand på president Roosevelt och Tage Erlander. De två förknippas med USA:s och Sveriges väg mot att bli välfärdsstater. Förvisso har olikheterna vart stora men FDR och hans närmaste efterträdare Harry Truman betydde mycket för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Eftersom Sverige med en blandning av mycket tur och en del skicklighet höll sig utanför båda 1900-talets stora europeiska krig kan det vara naturligt att sådana föreställningar uppstått. Därför är det naturligt att titta närmare på ett centralt område i båda länderna nämligen tillitens utveckling. Robert Putnams bok ”Den ensamme bowlaren” (Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community) blev mycket uppmärksammad också i Sverige när den utkom 2000. Det perspektiv som särskilt diskuterades var Harvardprofessorns fokus på amerikanernas sedan några decennier minskande förtroende för statsmakten. Professor Lars Trägårdhs forskning på området har illustrerat de tillitsklyftor som finns i vårt samhälle. I en längre essä i Fokus (”Sverige – ett splittrat land” 10 juni 2021) redovisas hur Tillitsbarometern belyser de stora klyftorna mellan hög och låg. Trägårdh inleder med att redovisa förhållandena dels där han bor på Södermalm där människor lever gott och där Tillitsbarometern ger vid handen att över 75 procent litar på sina medmänniskor, dels Rågsved en dryg mil söderut där tilliten ligger på strax över 30 procent. I Rågsved kopplar människorna sin bild av läget till ”gängkriminalitet”, ”otrygghet” och ”arbetslöshet”. Trägårdh avslutar essän med en analys av hur staten blev den primära måltavlan både för svensk vänster och svensk höger vilket han menar är en förklaring inte till klyftan mellan Södermalm och Rågsved men väl till hur bilden av den svenska nationalstaten tappat elitens förtroende. Man kom, skriver han, ”att enas i en ohelig allians under globalismens fanor”: ”För högern en utopi om det globala marknadssamhället med mer (val)frihet och mindre statlig styrning. För vänstern en kamp för gränslöshet, fri migration i ett globalt civilsamhälle.” Man underskattade nationalismen, medborgarsskapstanken och nationalstatens betydelse. Jag ställde under ett lunchsamtal med Lars Trägårdh frågan till honom om det finns något gemensamt mellan Putnams diagnos och det vi nu ser i Sverige. Den naturliga följdfrågan var såklart om valet av Donald Trump var uttryck för ett sådant utbrett misstroende mot den amerikanska överheten. Lars Trägårdh har tillbringat en stor del av sin tid som forskare i USA och han har därför unika insikter både om svensk och amerikansk samhällskultur. Min fråga var hur han skulle vilja sammanfatta sin syn på valet av Trump. Trägårdh: Trump kom i valrörelsen att framstå som normalitetens försvarare. Demokraternas radikalisering gällande den illegala invandringen , vänsterns woke och önskan att avskaffa finansierigen av polisen fick Trump att framstå som normalitetens försvarare. Det kopplades också till att demokraterna behandlade många väljares problem t ex med hur inflationen påverkat deras ekonomi nedlåtande. I Putnams bok framställds de skandinaviska invandrarna och deras ättlingar som särskilt starkt förankrade i en kultur av skötsamhet, av respekt för samhällskontraktet. Vad han menade var att när man letar efter samband mellan stort socialt kapital och en annan faktor så var det graden av ”Scandinavian stock” som stack ut. Jag menar att man kan betona kopplingarna mellan tillit och uppfattad pålitlighet hos andra med skötsamhet och respekt för samhällskontraktet. Men USA bygger från starten på misstroende. Frihetskriget och den revolution som skapade USA ledde till den författning 1789 som fortsatt gäller. Den är konstruerad för att hantera misstroende, att balansera intressen. Men trots det utvecklades särskilt under tiden efter andra världskriget en samhällskultur i USA som präglades av hög tillit. Men den består inte vilket Putnam konstaterade. Om tilliten 1950 var på nivån 50 har den idag sjunkit till 30. I Norden ligger den fortsatt en bit över 65. Om vi ser på Sverige så har vi en transparent skattestat sedan mycket länge. Riksmötet i Arboga 1435 är startpunkten. Man firade 500-års jubileet av Riksdagens födelse 1935. Det var en manifestation för demokrati och frihet efter Hitlers maktövertagande i Tyskland. Grundtanken var den långa traditionen av lagbunden ordning, ”Land ska med lag byggas”, en tanke som levt kvar som helt central sedan dess. Detta skapar också en ekonomisk effektivitet. Misstro innebär regleringar och andra transaktionskostnader. Det är begränsningen av sådant som är ett viktigt skäl att vi har råd med vår välfärdsstat. Sverige och USA idag är alltså två mycket olika samhällen men den utveckling av tilliten i Sverige som Lars Trägårdh forskar om ger anledningar till att ställa bekymrade frågor. Vart är vi på väg? I den amerikanska samhällsdebatten ställs idag samma fråga. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv

Med sikte på tiden efter Trump (10 december)

Think tanks affiliated with both the Democratic and Republican parties are now discussing long-term challenges and priorities for the time after Donald Trump's four years in the White House. Janerik Larsson reports from the debates in Washington DC. Janerik Larsson December 10, 2024 When I lived in Washington DC for a few years during Ronald Reagan's second term in the White House, I became interested in Bill Clinton's Democratic Leadership Council, a think tank founded in 1985. Will Marshall was one of its key members, and in 1989 he established the Progressive Policy Institute, which played an important role in Clinton's 1992 election victory and in the Democratic Party in the years that followed. Since then, I have met Marshall regularly and followed the PPI, which continues to pursue policies that can be labeled “center-left”. In recent years, however, the Democratic Party has been characterized more by a radical left movement. In the second half of November, I was back in Washington DC to follow the evaluations of the presidential election. At that time, PPI organized a seminar on the Democrats' choices. Marshall began by noting that it was now high time for the Democratic Party to win back working-class voters “as we did 30 years ago”. Among the issues he raised in criticizing the Biden/Harris administration was their push for student loan forgiveness. Not all American youth should be college-educated; the party must have a profile that shows respect for all. Political scientist Ruy Teixeira, who ran the newsletter “The Liberal Patriot” during the campaign, was not surprised by the election results and said the party is hesitant to make necessary changes. In PPI's focus groups, Donald Trump had been described as a “stiff whiskey” while the Democrats were seen as a “watered-down cocktail”. Harris' defeat is not necessarily the Democrats' last. PPI contributor Claire Ainsley, who worked for Labour in the UK, warned that Harris' defeat is not necessarily the Democrats' last. Her British experience is of years of misery in opposition. Meanwhile, pollster John Ray of YouGov noted that Harris' message was perceived as the Democrats being happy with the status quo. So what does the discussion of ideas look like in the Republican Party? In Washington, I listened to some seminars led by Henry Olsen from the Ethics and Public Policy Center, which together with the American Enterprise Institute discusses the key issues for the conservative movement going forward. There are significant tensions in the conservative movement today. Not the least of these is the view of the economy, with a young generation demanding industrial policy and skeptical of the market economy. Julius Krein, founder of the journal American Affairs, argued that there is no such thing as a free market, while Andrew Stuttaford of the National Review magazine said that if you leave the market economy “you are flying blind”. Another seminar on the crossroads of conservatism focused on quality of life. Oren Cass of the think tank American Compass lamented that a family in the US today needs two incomes to feel secure. The quality of life for most people is on the decline, he said. Scott Winship of the American Enterprise Institute argued for less government interference in free markets. The dissatisfaction that has characterized the Trump voters, it was noted, has been about them thinking that others have gotten worse, but not themselves. Both major parties in the United States are thus discussing the ideas and perceptions that will eventually characterize American social debate beyond Donald J. Trump's next four years in the White House. It is important for the world's understanding of the United States to realize that it is this debate of ideas that will determine America's path. Janerik Larsson Advisor at the Timbro Foundation, journalist and author of “Det långa loppet” (2021) and other books, and Deputy CEO of the Confederation of Swedish Enterprise 2005 - 2010. Från: Janerik Larsson Skickat: den 10 december 2024 14:01 Ämne: Janerik Larsson: Med sikte på tiden efter Trump (Smedjan) Janerik Larsson: Med sikte på tiden efter Trump Inom både Demokraterna och Republikanerna närstående tankesmedjor förs nu diskussioner om långsiktiga utmaningar och prioriteringar för tiden efter Donald Trumps fyra år i Vita hus. Janerik Larsson rapporterar från idédebatterna i Washington DC. JANERIK LARSSON 10 DECEMBER 2024 När jag bodde i Washington DC några år under Ronald Reagans andra mandatperiod i Vita huset intresserade jag mig för Bill Clintons tankesmedja Democratic Leadership Council som startats 1985. Will Marshall var en av nyckelpersonerna i den och 1989 etablerade han Progressive Policy Institute som spelade en viktig roll inför Clintons valseger 1992 och för det demokratiska partiet under åren som följt. Jag har sedan dess återkommande träffat Marshall och följt PPI som fortsatt driver en politik som kan etiketteras ”center-vänster”. Under senare år har Demokraterna emellertid snarare präglats av en radikal vänsterrörelse. Under andra halvan av november var jag tillbaka i Washington DC för att följa utvärderingarna av presidentvalet. PPI arrangerade då ett seminarium om Demokraternas vägval. Marshall inledde med att konstatera att det nu var hög tid för det demokratiska partiet att vinna tillbaka arbetarklassväljarna ”som vi gjorde för 30 år sedan”. Bland de frågor han lyfte i kritiken mot Biden/Harris-administrationen var deras satsning på avskrivning av studielån. Alla amerikanska ungdomar ska inte högskoleutbildas; partiet måste ha en profil som visar respekt för alla. Statsvetaren Ruy Teixeira, som under valrörelsen drivit nyhetsbrevet ”The Liberal Patriot”, var inte förvånad över valresultatet och menade att partiet tvekar inför nödvändiga förändringar. I PPI:s fokusgrupper hade Donald Trump beskrivits som ”rejäl whiskey” medan Demokraterna setts som en ”urvattnad cocktail”. Harris nederlag är inte självklart Demokraternas sista. PPI-medarbetaren Claire Ainsley, som arbetat för Labour i Storbritannien, varnade för att Harris nederlag inte självklart är Demokraternas sista. Hennes brittiska erfarenheter handlar om mångårigt elände i opposition. Opinionsundersökaren John Ray från YouGov konstaterade samtidigt att Harris budskap uppfattats som att Demokraterna var nöjda med status quo. Hur ser då idédiskussionen ut i det republikanska partiet? I Washington lyssnade jag på några seminarier som leddes av Henry Olsen från Ethics and Public Policy Center som tillsammans med American Enterprise Institute diskuterar nyckelfrågorna för den konservativa rörelsen framöver. Den konservativa rörelsen rymmer i dag betydande spänningar. Det handlar inte minst om synen på ekonomin där en ung generation kräver industripolitik och är skeptisk till marknadsekonomin. Julius Krein, som grundat tidskriften American Affairs, menade att det inte finns någon fri marknad, medan Andrew Stuttaford från tidskriften National Review konstaterade att om man lämnar marknadsekonomin ”flyger du blind”. Ett annat seminarium om konservatismens vägskäl handlade om livskvalitet. Oren Cass från tankesmedjan American Compass beklagade att en familj i USA i dag behöver två inkomster för att känna sig trygga. Livskvaliteten för de flesta är på väg utför menade han. Scott Winship från American Enterprise Institute argumenterade för färre statliga inblandningar i de fria marknaderna. Det missnöje som präglat Trumpväljarna har, konstaterades det, handlat om att de tyckt att andra fått det sämre, men inte de själva.Prenumerera på Smedjan! Båda de stora partierna i USA för alltså diskussioner om de tankar och uppfattningar som på sikt kommer att prägla amerikansk samhällsdebatt bortom Donald J Trumps kommande fyra år i Vita huset. Det är viktigt för omvärldens förståelse av USA att inse att det är denna idédebatt som kommer avgöra USA:s väg. JANERIK LARSSON Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Labour har fått en käftsmäll av verkligheten (SvD 8 december)

Mediekrönika | Brittisk politik Labour har fått en käftsmäll av verkligheten Labour ska regera på en budget som skjuter många av de svåraste besluten framför sig. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Att beskatta sig till välstånd är en tankefigur som ofta omfamnas av den politiska vänstern, oavsett vilket land vi för ögonblicket studerar. Inför det brittiska parlamentsvalet den 4 juli var i synnerhet Labours tänkta finansminister, Rachel Reeves, angelägen om att avvisa tanken på ytterligare skattehöjningar inför näringslivets företrädare. Hon passade också på att tala om sin respekt för den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatcher, som under sin långa tid som regeringschef bedrev en politik som hade avgörande betydelse för att få ordning på den svåra ekonomiska kris som rådde när hon tillträdde. Men verkligheten under Labour har blivit en annan. Skatter har höjts och den kritiska näringslivsopinionen är högst påtaglig. ”Vi har nu fastställt budgeten för den offentliga sektorn för hela den här mandatperioden”, sade Reeves nyligen till församlade företagsledare: ”Den måste nu leva inom sina ramar. Jag kommer inte att komma tillbaka med ytterligare skatter.” Hennes besked var att skattehöjningarna på 40 miljarder pund kommer vara de sista under den femåriga mandatperioden. Därtill gäller att de offentliga utgifterna nu i praktiken är fastställda. The Times konstaterar att Reeves budget skjuter upp många av de svåraste besluten till senare under mandatperioden. Den respekterade, oberoende tankesmedjan Institute for Fiscal Studies (IFS) menar att Reeves behöver ytterligare nio miljarder pund om hon vill undvika att göra nedskärningar i den offentliga sektorn längre fram under mandatperioden – antingen från oväntat högre tillväxt eller från ytterligare skattehöjningar som hon nu har uteslutit. Så hur tror Reeves att hon kan lösa detta dilemma? I sitt anförande inför företagsledarna sade Reeves att den kommande vårens översyn av utgifterna kommer att innebära besparingar i ministeriernas budgetar. Hon hävdar att Whitehall, regeringsapparaten, ligger ett decennium efter den privata sektorn inom områden som teknik och tjänsteleverans. Det finns stora effektivitetsbesparingar att göra för att få bättre valuta för pengarna. Men som många finansministrar tidigare har fått erfara är sådana förändringar mycket lättare att prata om än att genomföra – ofta krävs det investeringar i förväg, och det tar tid innan vinsterna realiseras. Framtiden är oviss. Det gäller särskilt om den globala utvecklingen tynger tillväxten eller kräver snabba ökningar av den brittiska försvarsbudgeten. Wall Street Journal-krönikören Joseph Sternberg sammanfattar den brittiska regeringens situation i dag med att den nu hamnat i Lafferkurvans mardröm, där högre skattetryck bara förvärrar krisen. Någon enkel politisk utväg finns inte. Labourledaren Keir Starmers valseger var stor om man bara ser till majoriteten i parlamentet, men det beror på det brittiska systemet med enmansvalkretsar. Labour fick i valet 33,7 procent, det konservativa partiet 23,7 procent, det högerradikala Reform UK lett av Nigel Farage fick 14,3 procent och liberaldemokraterna 12,2 procent. Några politiska allianser är knappast tänkbara. Dagens brittiska kris är förmodligen bara en fortsättning på de konservativas 14 år av misslyckanden.