USA:s rädslor styr landet fel (SvD 28 januari)

USA:s rädslor styr landet fel Västvärlden håller på prata sig in i ekonomisk nedgång. En tidigare kultur som präglats av framstegstänkande har skiftat till en kultur präglad av framtidsoro. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Kinas ekonomi är i kris efter fyra decennier av mycket stark tillväxt. Det handlar inte främst om efterverkningar av pandemin utan om kommunistregimens aversion mot framgångsrika företagare som gjort många miljoner kineser rika men som ses av partieliten som ett hot mot dess makt. USA borde därför överge den skräck för asiatiska framgångsländer som har spelat så stor roll för att driva på protektionistisk politik. Så har det varit ända sedan 1980-talet. Först gällde det att ”skydda” amerikansk tillverkningsindustri i Mellanvästern från framgångsrika japanska företag. Sedan följdes detta på 2000-talet av rädslan för kinesisk konkurrens. Denna amerikanska oro kulminerade efter att president Obama överlämnat en mycket stark och framgångsrik ekonomi till president Donald Trump. President Joe Biden bedriver nu den amerikanska fackföreningsrörelsens motstånd mot frihandel och har i praktiken fortsatt med sin företrädares handelspolitik. Orsaken är att de många ekonomiskt sakkunniga analytiker och kommentatorer som pekat på den amerikanska ekonomins styrka, inte fått något större genomslag. När de påpekar att protektionism inte skapar nya jobb i USA utan tvärtom ökar kostnaderna för amerikanska konsumenter, är det budskap som inte påverkar opinionen. En förklaring kan vara okunnighet om hur den amerikanska ekonomin i verkligheten ser ut. En annan förklaring bidrar två ekonomer på den stora tankesmedjan Brookings med: Mediernas ekonomirapportering har under senare tid blivit allt mera negativt vinklad. Den trenden började 2018 och har därefter blivit allt mera markant. Amerikanska konsumenters bild av det ekonomiska läget skiljer sig drastiskt från verkligheten. Började demokratvänliga medier svartmåla USA:s ekonomi inför mellanårsvalet 2018 och presidentvalet 2020 för att försvaga president Trump? Den frågan bör ställas. Det är i alla händelser ett budskap som ligger i vägen för omval av Joe Biden. John Burn-Murdoch på Financial Times ställer frågan om hela västvärlden håller på prata sig in i ekonomisk nedgång. En tidigare kultur som präglats av framstegstänkande har skiftat till en kultur präglad av framtidsoro. Han citerar bland annat ekonomhistorikern Joel Mokyrs klassiska ”A culture of growth” (2016). En analys i Wall Street Journal pekar på Kinas väg mot en svår ekonomisk kris – genom omfattande finanspolitiska och finansiella obalanser. En spännande text om Kinas långa väg tillbaka till ekonomisk stagnation har skrivits av Debin Ma, professor i ekonomisk historia vid Oxforduniversitetet. Han konstaterar att det var marknadsekonomins inträde från 1980-talet som skapade den dramatiska ekonomiska omvandlingen av ett allt rikare Kina. Nu har den vägen övergetts. Kloka röster varnar nu för den väg USA har gett sig in på. Harvardprofessorn Gordon G Hanson har i en essä i Foreign Affairs förklarat hur USA:s politik de senaste fem åren har destabiliserat de globala allianser och institutioner man byggt under sjuttio år. Den tillverkningsindustri protektionisterna nu värnar är inte kopplad till USA:s framtida välstånd.

”Trumps USA vänder sig inåt” (TN.SE 23 januari)

”Trumps USA vänder sig inåt” Janerik Larsson Om Trump vinner presidentvalet i USA kommer det att ställa mycket höga krav på oss i EU, skriver krönikören Janerik Larsson. Att det efter ett århundrade med två världskrig, miljontals döda och ett storkrig mitt i Europa – det första efter 1945 – ter det sig något sällsamt att ordet ”krig” rör upp så starka känslor. Om man följer Finlands historia – med ett inbördeskrig och de två faserna av Sovjets krig mot Finland under andra världskriget – måste den svenska debatten te sig än mera förunderlig. Häromdagen satt jag på ett SAS-plan till Miami och passade på att se om Clint Eastwoods klassiker ”Amerian Sniper” från 2015. Jag åker över Atlanten några gånger varje år och eftersom SAS inte byter sina filmer så ofta har jag flera gånger sett om filmen om Chris Kyle, skarpskytten som dödat fler motståndare än någon annan amerikansk soldat. Den är också sevärd på grund av Bradley Coopers gestaltning av Chris Kyle. ”Vi i Sverige ska vara medvetna om att detta kan få konsekvenser.” Filmen utspelas efter 9/11 då patrioten Kyle som 1999 anmält sig som frivillig som Navy Seal och sedan tjänstgör i Irak. Han ställer upp för sitt land – och han återkommer gång på gång till att han tjänstgör för att slåss för president och fosterland. Det är en fascinerande historia som filmen berättar. Den skildras också i två böcker. Den första är hans självbiografi: American Sniper: The Autobiography of the Most Lethal Sniper in U.S. Military History (2012). Den andra American Gun: A History of the U.S. in Ten Firearms är en uppföljare. Det för mig fängslande är hur detta perspektiv – krigets roll för nationen – idag ter sig så bortglömt i ett USA som efter uttåget från Kabul inte ens tycks vilja minnas detta. Vi i Sverige ska vara medvetna om att detta kan få konsekvenser. Medvetna om hur den konservativa opinionen anförd av Donald Trump vänder sig mot insatsen till Ukrainas försvar och hur svårt president Joe Biden har att få det stöd han kräver. Trumps USA vänder sig inåt. ”Ryssland finns kvar – och hotet.” Kommer USA lämna NATO om Trump åter blir president? Det är frågan som ställs allt oftare ju närmare vi kommer presidentvalet i november. Oavsett just frågan om NATO så pekar mycket på att ett sådant valresultat kommer att ställa mycket höga krav på oss i EU. Visst finns det fortsatt i USA en viss opinion för landets roll i världen sådan den sett ut sedan andra världskriget. Men opinionssvängningen är inte desto mindre oerhört stor – och betydelsefull även för Sverige. Ett land som inte varit i krig sedan vi förlorade Finland till Ryssland 1809. Ryssland finns kvar – och hotet. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021

USA splittrat kring rätten att ha fel (SvD 21 januari)

USA splittrat kring rätten att ha fel Frågan hur man bygger förtroende och skapar tillit är svår nog för ett litet land. I ett land som USA ter den sig närmast oöverstiglig. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Tillitsbarometern mäter den lokala tilliten mellan människor i Sverige. Resultatet skiljer sig så dramatiskt från den nationella nivån att professor Lars Trägårdh konstaterat att det knappast är meningsfullt att tala om ett enda Sverige. För medan Sverige ofta beskrivs som ett högtillitssamhälle, visar Tillitsbarometern på stora lokala variationer, inte bara mellan kommuner utan också inom dem. I stor utsträckning förklaras detta med hur samhällsinstitutionerna lever upp till sin del av samhällskontraktet. Det handlar om kvaliteten på social service, infrastruktur, upplevd trygghet med mera. I det ingår förstås även statens våldsmonopol, som utmanas av de gängkriminellas skjutningar och sprängdåd. Frågan om tillit är inte bara en svensk frågeställning, Men i Sveriges fall tar den utgångspunkten att vårt land präglas av hög tillit. I den amerikanska debatten är utgångspunkten i huvudsak den motsatta. Det framgår tydligt om man följer diskussionen om falsk eller felaktig information inför valen i november. Elon Musk har på X återinfört konton som tidigare stängts av för att ha spridit hatpropaganda och kontroversiella påståenden om vacciner. Musks åtgärder baseras på en uppfattning om yttrandefrihet som baseras på åsikten att ”allt är tillåtet”, och att det är läsaren själv som får svara på vad som är trovärdigt. Valet av Donald Trump till president 2016 har lett till en strid ström av böcker och artiklar om ”misinformation” – människor som sprider falsk information som de tror på – och ”desinformation” som är medvetet bedrägeri från olika aktörer, även regeringsstyrda sådana. En rad akademiker har pekat på problematiken. När det gäller vaccininformation fanns det åtskillig korrekt sådan tillgänglig, men även i stor skala osanningar, menar forskaren Lee McIntyre från Boston University. Thomas Rid från Johns Hopkins har i en bok pekat på att det också långt tidigare på olika sätt spridits desinformation. Valåret 2016 var inte första gången ryska troll spred desinformation . Sådan skarp, frätande desinformation syftar till att fördjupa motsättningar som redan finns och gör så effektivt i en miljö av generellt låg tillit. En annan forskare, Jeff Kosseff, professor i cybersäkerhet vid US Naval Academy, varnar för konsekvenserna av att ge regeringen mer censurmakt. I USA har nog tilliten aldrig varit så hög som den trots allt är i Sverige. I det stora landet finns alltid de som på olika sätt känner sig främmande inför vad den politiska makten gör. USA:s många krig är en förklaringsfaktor, finanskrisen 2008 en annan. Jennifer Szalai som skriver om fackböcker i New York Times har i en översiktsartikel lyft frågan om att eliternas förakt mot medborgare som tror på olika konspiratoriska osanningar, kanske är kontraproduktiv. Frågan hur man bygger förtroende och skapar tillit är svår nog för ett litet land. I ett land som USA ter den sig närmast oöverstiglig.

USA i valet mellan ordning och kaos (SvD 13 januari)

USA i valet mellan ordning och kaos Valet 2024 kan komma att handla om vem som gör USA mest stabilt inför en framtid som många amerikaner ser på med oro och pessimism. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Republikanerna i delstaten Iowa kommer i nästa vecka att välja den politiker man vill se som partiets presidentkandidat. Mest sannolikt är att det blir Donald Trump. Det betyder inte att han självklart kommer att vara partiets kandidat i valet i november, eller att han nödvändigtvis skulle besegra den sittande presidenten Joe Biden. När jag senast besökte Washington DC träffade jag Kristen Soltis Anderson, en opinionsanalytiker och politisk kommentator. När vi lärde känna varandra för tio år sedan var hon en intressant profil som arbetade för konsultföretaget The Winston Group som anlitades av republikanska kandidater. Nu har hon ett eget företag, Echelon Insights, tillsammans med Patrick Ruffini. Han utkom nyligen med boken ”Party of the people” med råd till republikanerna (GOP) om hur partiet i framtiden ska få ett starkare och bredare folkligt stöd. När jag de första gångerna träffade Kristen hade hon blivit känd för sina analyser av hur GOP skulle få stöd från unga väljare och därmed bygga en starkare bas. De sammanfattade hon några år senare i boken ”The selfie vote – where millennials are leading America (And how republicans can keep up)” (2015). Hur har det gått? Inte så bra, konstaterar Kristen som i dag är skeptisk till tanken att dagens unga (generation Z som är födda mellan 1995 och 2012) i årets val skulle överge demokraterna och Joe Biden. Oavsett hur de ser på den åldrade presidenten är dagens unga i sakfrågorna inte anhängare av dagens GOP eller Trump. Problemet för Demokraterna, säger hon, är om de unga väljer att avstå från att rösta. Hon kan precis som kollegan Ruffini tänka sig att fler väljare från de svarta, latinamerikanska, eller asiatiska minoriteterna i november kan rösta på GOP beroende på valfrågor som invandring och brottslighet. Även nyinvandrade amerikaner är skeptiska till den omfattande invandringen över USA:s södra gräns. Kristen är flitig gäst i diskussionsprogram i tv och radio. I The Chris Wallace Show på CNN är hon en regelbundet återkommande panelist. I en nyligen publicerad krönika i New York Times ställde hon frågan om valen 2024 – inte bara presidentvalet utan även valet av hela representanthuset och en tredjedel av senaten – kommer att präglas av spänningen mellan kaos och stabilitet. Valet av Trump 2016 kan beskrivas som ett val av kaos. 2020 valde väljarna Biden i en önskan att få lugn och stabilitet eftersom Trump fortsatte att agera som en elefant i en porslins­­affär. Kommer han att välja en annan profil 2024, frågade hon i New York Times-artikeln. Kristen Soltis Anderson tror att valutfallet 2024 kan komma att handla om just frågan vem som gör USA mest stabilt inför en framtid som många amerikaner ser på med oro och pessimism. I ljuset av det perspektivet är min slutsats att GOP:s utsikter såväl i presidentvalet som i de andra valen skulle vara bättre med andra kandidater och andra budskap än de som narcissisten Trump erbjuder. Men, som Kristen sade när vi skildes åt, det är långt till november.

Finlands väg, en annan än vår (korrigerad)

Janerik Larsson: Finlands väg, en annan än vår Olikheterna mellan Sverige och det som en gång var vår östra rikshalva är mycket stora. Janerik Larsson Publicerad 2024-01-06 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Det förestående presidentvalet i Finland påminner om en sak: Olikheterna mellan Sverige och det som en gång var vår östra rikshalva är mycket stora. 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, när Finland övergick i ryska händer. Finlands självständighet 1917 följdes av det brutala inbördeskriget. Omkring 13 500 människor dog i de läger där krigets ”röda” förlorare hölls fångna efter krigsslutet. Sedan följde Sovjets angrepp på Finland under andra världskriget. Sammanlagt 94 000 finländare miste livet i vinterkriget och i fortsättningskriget. Finlands mäktige president Urho Kekkonen hade tack vare sina goda kontakter med Kreml ett fast grepp om finländsk politik under sin långa tid vid makten (1956–1981). Finlands tydliga västorientering är av sent datum. I boken ”Finlands historia” skriver Henrik Meinander om EU-folkomröstningen 1994: ”Svenskarna och österrikarna upplevde inte medlemskapet som någon stor vändpunkt i sitt lands historia. I Finland var stämningen däremot nästan högtidlig. Landets existens hade flera gånger under 1900-talet varit allvarligt hotad från öst, och medlemskapet upplevdes av många som en garant för den nationella fortlevnaden och för landets västeuropeiska kulturarv.” Skillnaden mellan hur Finlands respektive Sveriges politiska ledning sett på EU är stor. Sveriges regering har förespråkat mellanstatlig maktdelning. Statsminister Paavo Lipponen (1995–2003) ansåg att det låg i Finlands nationella intresse att EU fick starka överstatliga strukturer. Om de finländska väljarna den 28 januari inte skulle ge en av presidentkandidaterna mer än 50 procent av rösterna kommer det att bli en andra valomgång två veckor senare. Den nyvalde presidenten kan sedan med största sannolikhet se fram emot att vara Finlands statsöverhuvud i 12 år, i två sexåriga mandatperioder. Under den tiden kommer vederbörande också att ha en påtaglig politisk makt, särskilt vad gäller utrikespolitiken. Hur kommer det sig att ett mäktigt statsöverhuvud i en västdemokrati väljs för en sexårig mandatperiod? Förklaringen finns i den moderna historien. Presidenten ses som en garant för stabilitet, och presidentens starka makt har folkets stöd. Hufvudstadsbladet argumenterade nyligen för en förkortad mandatperiod. En färsk undersökning visar dock att endast var tionde väljare vill minska presidentens makt och nuvarande befogenheter. Till detta har sannolikt samlingspartisten Sauli Niinistö bidragit, som 2012 valdes till Finlands första borgerliga president på över 50 år och har vunnit stor respekt i ämbetet. Alexander Stubb är nu den som har starkast position i opinionsmätningarna inför presidentvalet. Han har en gedigen politisk karriär bakom sig, som statsminister och partiledare för Samlingspartiet, Moderaternas systerparti. Han skulle dessutom bli Finlands första president med svenska som modersmål sedan Gustaf Mannerheim (1944–46). Med medlemskapen i EU har Sverige och Finland kommit närmare varandra. När även Sverige blir medlem av Nato blir gemenskapen än större. Men olikheterna, och de skilda vägarna dit, är slående. Janerik Larsson

Finlands väg, en annan än vår (SvD 7 januari)

KrönikaLarsson läser Janerik Larsson: Finlands väg, en annan än vår Olikheterna mellan Sverige och det som en gång var vår östra rikshalva är mycket stora. Janerik Larsson Publicerad 14:30 Det förestående presidentvalet i Finland påminner om en sak: Olikheterna mellan Sverige och det som en gång var vår östra rikshalva är mycket stora. 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, när Finland övergick i ryska händer. Finlands självständighet 1919 följdes av det brutala inbördeskriget. Omkring 13 500 människor dog i de läger där krigets ”röda” förlorare hölls fångna efter krigsslutet. Sedan följde Sovjets angrepp på Finland under andra världskriget. Sammanlagt 94 000 finländare miste livet i vinterkriget och i fortsättningskriget. Finlands mäktige president Uhro Kekkonen hade tack vare sina goda kontakter med Kreml ett fast grepp om finländsk politik under sin långa tid vid makten (1956–1981). Finlands tydliga västorientering är av sent datum. I boken ”Finlands historia” skriver Henrik Meinander om EU-folkomröstningen 1994: ”Svenskarna och österrikarna upplevde inte medlemskapet som någon stor vändpunkt i sitt lands historia. I Finland var stämningen däremot nästan högtidlig. Landets existens hade flera gånger under 1900-talet varit allvarligt hotad från öst, och medlemskapet upplevdes av många som en garant för den nationella fortlevnaden och för landets västeuropeiska kulturarv.” Skillnaden mellan hur Finlands respektive Sveriges politiska ledning sett på EU är stor. Sveriges regering har förespråkat mellanstatlig maktdelning. Statsminister Paavo Lipponen (1995–2003) ansåg att det låg i Finlands nationella intresse att EU fick starka överstatliga strukturer. Om de finländska väljarna den 28 januari inte skulle ge en av presidentkandidaterna mer än 50 procent av rösterna kommer det att bli en andra valomgång två veckor senare. Den nyvalde presidenten kan sedan med största sannolikhet se fram emot att vara Finlands statsöverhuvud i 12 år, i två sexåriga mandatperioder. Under den tiden kommer vederbörande också att ha en påtaglig politisk makt, särskilt vad gäller utrikespolitiken. Hur kommer det sig att ett mäktigt statsöverhuvud i en västdemokrati väljs för en sexårig mandatperiod? Förklaringen finns i den moderna historien. Presidenten ses som en garant för stabilitet, och presidentens starka makt har folkets stöd. Hufvudstadsbladet argumenterade nyligen för en förkortad mandatperiod. En färsk undersökning visar dock att endast var tionde väljare vill minska presidentens makt och nuvarande befogenheter. Till detta har sannolikt samlingspartisten Sauli Niinistö bidragit, som 2012 valdes till Finlands första borgerliga president på över 50 år och har vunnit stor respekt i ämbetet. Alexander Stubb är nu den som har starkast position i opinionsmätningarna inför presidentvalet. Han har en gedigen politisk karriär bakom sig, som statsminister och partiledare för Samlingspartiet, Moderaternas systerparti. Han skulle dessutom bli Finlands första president med svenska som modersmål sedan Gustaf Mannerheim (1944–46). Med medlemskapen i EU har Sverige och Finland kommit närmare varandra. När även Sverige blir medlem av Nato blir gemenskapen än större. Men olikheterna, och de skilda vägarna dit, är slående. Janerik Larsson