Vem bryr sig om Taiwans frihet och demokrati? (SvD 27 feb 2021)

Vem bryr sig om Taiwans frihet och demokrati? Vad ser kommunistledaren Xi Jinping framför sig: Ska han gå till historien som fredsfurste eller som krigsherren som erövrade Taiwan? Janerik Larsson Publicerad 17:37 Nu har det kinesiska kommunistpartiet krossat den frihet för Hongkongs invånare som överenskoms när Storbritannien lämnade åter kolonin 1997. Frågan är om Taiwans demokrati och frihet står på tur. Det är en fråga som nu ställs i många internationella kommentarer men den krassa nyckelfrågan är egentligen denna: Vem bryr sig? Hongkong har aldrig varit helt självständigt eller demokratiskt. Det var därför tämligen enkelt för Kina att krossa demokratin i Hongkong. Taiwan har däremot varit självständigt och förberett sig på krig i över ett halvt sekel. Att ta över Taiwan skulle innebära storskaligt krig och en humanitär katastrof. Economist-journalisten David Rennie, som härom året flyttade från USA till Kina, skriver i sin veckokrönika Chaguan (tehuset) att erövringen av Taiwan skulle göra Xi Jinping till en odödlig hjälte i det kinesiska kommunistpartiets historia – jämförbar endast med Mao Zedong. Mao förde kommunisterna till seger i inbördeskriget 1949. De besegrade nationalisterna flydde till exil i Taiwan. Där har en av världens framgångsrikaste ekonomier och en exemplarisk demokrati skapats. Historien skrivs inte av mesar, är den åsikt som omfamnas av de ledande i det kinesiska kommunistpartiet, menar Rennie, som också hävdar att det enda som håller tillbaka ett kinesiskt angrepp mot Taiwan är risken att USA är berett att ingripa till den lilla ödemokratins försvar. Däremot har många av Taiwans grannar i regionen Kina som sin största handelspartner, vilket gör att de har ett begränsat intresse att försvara Taiwan. Ur den kinesiska kommunistledningens perspektiv handlar det även om framtidens centrala fråga: Ska Kina ta över rollen från USA som världens ledande ekonomi och dominerande stormakt? De iakttagare som nu kommenterar frågan noterade att president Joe Biden har försökt bortförklara Kinas grymma behandling av uigurminoriteten med att säga att olika länder har ”olika normer som respektive lands ledare förväntas följa”. Richard Haas, chef för amerikanska Council of Foreign Relations, har i tidskriften Foreign Affairs gett den nya Biden-administrationen rådet att sluta att vackla fram och åter i synen på Kina/Taiwan. Bästa sättet att undvika ett krig med Kina är att i klartext säga att USA kommer att försvara Taiwans självständighet. Då skulle Kinas provokationer upphöra, tror Haas. Frågan gäller också om spänningen mellan Kina och USA kommer att leda till att den globala ekonomiska integration som pågått i decennier, upphör. Det skulle få mycket dramatiska effekter på världsekonomin. Men den kanske mest avgörande frågan handlar om vilken historisk roll kommunistledaren Xi Jinping ser framför sig: fredsfurste eller krigsherren som erövrar Taiwan?

Är vi på väg mot pensionsfondssocialism? (DI 22 feb)

Är vi på väg mot pensionsfondssocialism? DEBATT. I Sverige försvann tanken på fondsocialism från den politiska agendan efter att löntagarfonderna avskaffades 1991. Men efter fondjätten Blackrocks identitetspolitiska krav på bolagsstämmor och utseendet på styrelser är frågan åter aktuell, skriver Janerik Larsson. Debattredaktionen ________________________________________ Publicerad: 21 februari 2021, 19:30 Den amerikanska politiska rörelse som fått sitt namn efter slagordet ”woke” (”vakna!) sprids över världen. Nu senast är det Frankrikes president Emmanuel Macron som varnar för rörelsen och dess budskap. Woke sätter spår i samtiden genom två budskap. Det ena är identitetspolitiken som säger att din hudfärg är den identitet du inte kan undkomma från. Den andra kallas ”cancel culture” (”eliminera kultur”) och den märks främst inom universitets- och medievärldarna. Där handlar det om förbud för vissa tankar och i praktiken att de som hyser fel tankar inte har yttranderätt och bör bli av med sina jobb. Det är intressant att identitetspolitiken också spridit sig in i näringslivet. Även i Sverige har det blivit en debatt kring den stora amerikanska finansinstitutionen Blackrocks identitetspolitiska krav på svenska bolagsstämmor och utseendet på styrelser. Men det finns ett intressant perspektiv på frågan som sträcker sig långt tillbaka i samtiden. ”The Unseen Revolution: How Pension Fund Socialism Came to America” är en bok av den amerikanska ekonomen Peter Drucker som kom 1976. Tesen var att tillväxten av amerikanska pensionsförvaltare skulle leda till ”socialism styrd av pensionsfonder”. Boken spelade viss roll i den svenska debatten om löntagarfonder på 1970-talet. Att de fackliga organisationerna skulle ta över makten över näringslivet kom att te sig som närmast ofrånkomligt. Även inom Folkpartiet blev det en tanke som fick fäste och ledde till att det tidvis inte ens fanns ett liberalt/borgerligt motstånd mot fondsocialismen. Inom näringslivet var det vid denna tid en del anställda direktörer som framför sig såg en bekvämare tillvaro när ägare av kött och blod ersatts av kommittéer bestående av fackliga företrädare. Spänningen inom näringslivets organisationer mellan ägare och tjänstemän var ett tag påtaglig. Det tog sig bland annat uttryck i tanken att en fråga som drevs inom socialdemokratin inte borde kritiseras av näringslivets företrädare. Detta märktes inte minst i samband med den stora manifestationen mot löntagarfonder den 4 oktober 1983 då det var en del storföretagstjänstemän som markerade sin frånvaro. Men Drucker fick fel. De amerikanska pensionsfonderna kom aldrig att bli en påtaglig maktfaktor i USA på 80-talet och i Sverige försvann tanken om fondsocialism från den politiska agendan efter att löntagarfonderna avskaffades av Bild-regeringen 1991. Men nu har identitetspolitiken gett Druckers varningsord en helt ny innebörd. Blackrocks och andra företags ambitioner att vara politiskt korrekt leder till att kraven på företag tagit en helt ny innebörd. Blackrock förvaltar företags pensionsfonder och det betyder att tanken på pensionsfonder som maktfulla aktörer fått en ny innebörd. Nu ska hänsyn tas till ras, till könsidentitet och andra aspekter som omfattas av ”woke”-budskapet. Det innebär också att vissa åsikter och de som hyser dessa inte längre kan ha en roll i ett företag. Detta har särskilt uppmärksammats av New York Times men fenomenet är inte avgränsat till det medieföretaget. I näringslivet tycks motståndskraften mot identitetspolitiken svikta på samma sätt som motståndet mot fondsocialismen gjorde på sin tid. Bijan Fahimi skrev nyligen på Di Debatt dessa välformulerade varningsord: I slutet av förra året meddelade börsoperatören Nasdaq att de vill ha amerikanska finansinspektionens tillstånd att ställa mångfaldskrav på börsbolagen. Nu ska varje styrelse, för att få vara noterad på den eftertraktade börsen, inte bara ha styrelsemedlemmar av bägge könen. Minst en styrelseledamot ska vara gay, bisexuell, trans eller queer. Alternativt kan denna inkvoterade ledamot representera en etnisk minoritet. I januari meddelade även världens största kapitalförvaltare Blackrock att de som del av hållbarhetsarbetet kommer ställa krav på etnisk och könsmässig mångfald i bolagsstyrelser som de investerar i – runtom i världen, inklusive Sverige. Reaktionerna från resten av näringslivet har antingen varit hyllande (Di 1/2) eller kritiska till att Blackrocks ambitioner inte upprätthålls effektivt nog (Di 25/1), vilket visar att man antingen är helt vilsen eller att fegheten bedrar visheten. (---) När identitetspolitikens portar öppnar sig finns inget slut. En man med afrikansk bakgrund kan invända mot att en kines eller arab ska representera honom i en styrelse eller ledning. En lesbisk kvinna kan känna sig än mer kränkt av att en manlig transvestit ska representera hennes kvot i ledningen. Äldre kan känna sig åsidosatta av unga och humanister kan inte representeras av jurister. Vi står därmed inför en bottenlös avgrund utan utrymme för individuell duglighet och meritokratiskt tänkande. Det politiskt korrektas roll i samhällsdebatten tycks öka på ett sätt som ter sig närmast otänkbart bara för några år sedan. Betyder det att Peter Drucker efter nästan ett halvt århundrade kommer att få rätt? Är vi på väg mot pensionsfondssocialism på det sätt han befarade? Janerik Larsson Rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv https://www.di.se/debatt/ar-vi-pa-vag-mot-pensionsfondssocialism/

Predikarens ord gör sig påminda i USA (21 februari)

Predikarens ord gör sig påminda i USA Man ska inte utesluta att McConnells kamp mot Trump och dennes anhängare i partiet kan bli framgångsrik och innebära en god möjlighet att stoppa Trumps planer på comeback 2024. Janerik Larsson Publicerad 17:45 Stäng Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Allting har sin tid. Ett visdomsord från Predikarens tredje kapitel som ofta har använts för att förklara att tiden inte ansetts mogen. George F Will, mångårig politisk krönikör i Washington Post, använder uttrycket i en tänkvärd betraktelse över den republikanske senatorn Mitch McConnells sätt att hantera Donald Trump. McConnell leder republikanerna i den mäktiga senaten och fick kritik för att han inte röstade för fällande utslag i riksrättsprocessen mot Donald Trump. McConnell förklarade då å ena sidan att riksrätten var fel forum för att hantera en tidigare president även om denne var moraliskt ansvarig för mobbupploppet den 6 januari. Å andra sidan konstaterade han att det är åklagarmyndigheten som har att hantera lagbrott, och inte senatens uppgift. Det som i första hand styr McConnells agerande har en bestämd tidsangivelse: Mellanårsvalet i november nästa år. Då väljs hela representanthuset och en tredjedel av senaten. Frågan är om Republikanerna då kommer att klara av att sända vettiga personer till kongressen – eller om de kommer att vara Trumpanhängare. Will påminner om den rad republikanska kandidater som vann partikandidaturer 2010 och 2012, för att sedan avslöjas vara rena knäppgökar som förlorade sina val till kongressen. Han nämner kandidater som Christine O’Donnell som berättade att hon var förmögen till häxkonster och Richard Mourdock som sade att en kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt ”bar en gåva från Gud”. Republikanska kandidater som 2022 använder en retorik snarlik Trumps kommer att besegras av Demokraternas företrädare, eller i värsta fall ta plats i kongressen. McConnell strävar nu efter att hålla sådana borta. George F Will beskriver McConnell som varandes den mest framstående republikanske kongresspolitikern sedan Ronald Reagans tid. Den antagonism som finns mellan Trump och McConnell beskrivs också som att proffspolitikern McConnell föraktar amatörpolitikern Trump. Donald Trump har å sin sida gått till hård attack mot McConnell efter att denne i klartext markerat att det republikanska partiets framtid inte kan bygga på den tidigare presidenten. På den andra politiska planhalvan har Joe Bidens presidentskap på allvar inletts, sedan riksrättsprocessen avslutats. Hans svaga ställning i kongressen gör att vägen är fylld av utmaningar. De närmaste veckorna kommer fokus att vara på Bidenadministrationens förmåga att leverera, och inte minst utifrån perspektivet hur Demokratpartiet ska hålla ihop sin breda koalition. För både republikaner och demokrater har nästa års mellanval stor betydelse. Wills krönika i Washington Post bör läsas som en intressant introduktion till den politiska kamp som nu har inletts inom det republikanska partiet. Man ska inte utesluta att McConnells kamp mot Trump och dennes anhängare i partiet kan bli framgångsrik och innebära en god möjlighet att stoppa Trumps planer på comeback 2024. Men allting har, som sagt, sin tid.

Politikerna som sätter sig själva först (SvD 14 febr)

Politikerna som sätter sig själva först En ny sorts politiker som inte är lojala sitt parti utan ser till sina egna personliga ambitioner skapar stora svårigheter för partiväsendet. Janerik Larsson Publicerad 17:30 Följ skribent Följer skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Vi ser nu en ny sorts politiker som inte är lojala sitt parti utan ser till sina egna personliga ambitioner. Två exempel är den omdebatterade republikanska amerikanska kongressledamoten Marjorie Taylor Greene, och Donald Trump. Tesen framförs av Robert A George på Bloomberg Opinion. Han pekar på att samma fenomen finns i Demokraterna, och att partierna i det svaga amerikanska partisystemet kommer att skadas om de inte förmår hantera de politiker som endast är trogna sina egenintressen. Frågan kan också ställas här på den nordiska hemmaplanen. Uppmärksammade partiavhopp har nyligen ägt rum i både Norge och Danmark. Lars Løkke Rasmussen, tidigare statsminister och mångårig partiledare för tidigare Danmarks dominerande borgerliga parti Venstre, har lämnat partiet och funderar på att bilda ett nytt parti. Venstre är i djup kris efter att också den tidigare vice partiledaren Inger Støjberg lämnat partiet. Hon lär dock inte bilda ett parti tillsammans med Løkke Rasmussen. Krisen i Venstre betyder att dansk borgerlighet är i kris. I Norge har en tidigare framträdande socialdemokrat, Jan Bøhler, plötsligt lämnat sitt parti och gått över till Senterpartiet. Han har varit medlem av Stortinget i 15 år och har tidigare varit ordförande för Arbeiderpartiet i Oslo i 12 år fram till 2016. Senterpartiet har samtidigt i opinionsmätningarna blivit större än Arbeiderpartiet. Sannolikheten har ökat att det blir Senterpartiets ledare Trygve Slagsvold Vedum som kan bli statsminister efter valet i september i stället för Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre. Senterpartiet har tidigare varit en del i borgerliga regeringar men har senare samregerat med Arbeiderpartiet. Høyre-ledaren Erna Solbergs åtta år som statsminister för borgerliga koalitionsregeringar tycks enligt opinionsmätningarna sluta i september. Kristin Clemet, som leder den norska liberala tankesmedjan Civita och tidigare har varit såväl statsråd i två borgerliga regeringar samt vice vd i Svenskt Näringslivs norska motsvarighet NHO, skriver i Aftenposten att partiavhoppen är en utmaning för de etablerade danska och norska partierna. De går inte att hantera med hjälp av partipiskan. Om partitopparna kräver att alla ska gå i takt, så avlägsnar de sig från de vanliga väljarna. Partierna fungerar bäst, menar Clemet, om de är politiska verkstäder med viss mångfald. De bör inte vara hårt styrda kamporganisationer som inte ger utrymme för avvikande åsikter. I Danmark diskuteras också partiavhoppen, bland annat av samhällsdebattören och den konservativa prästen Sørine Gotfredsen. Hon skriver i Berlingske att det är ett gott tecken att politiker lämnar partierna för att tänka på livsåskådningsfrågor. Värderingsfrågor spelar visserligen en stor roll i dansk politisk debatt men det som nu sker innebär att svårigheterna ökar att få till stånd fungerande regeringar. Att partierna befinner sig i en kris som de inte vet hur de ska hantera, är tydligt. Vad det betyder för dem, och i förlängningen demokratin, återstår att se.

Identitetspolitik har tagit kommandot över New York Times. Tidningens historiska uppdrag, objektivitet, har övergivits. (Axess)

Identitetspolitik har tagit kommandot över New York Times. Tidningens historiska uppdrag, objektivitet, har övergivits. (Axess) Ett haveri Janerik Larsson SAMHÄLLE 20211 Identitetspolitik har tagit kommandot över New York Times. Tidningens historiska uppdrag, objektivitet, har övergivits. New York Times befinner sig i kris – men ekonomin har aldrig varit bättre. Är det rentav inte bara New York Times som är i kris utan hela den tidningstradition som bygger på tanken att uppdraget är att redovisa fakta varefter läsaren själv får bilda sig sin egen uppfattning? Här finns spänningen mellan börs­bolaget New York Times huvudägare, familjen Sulzberger, och ägarna av de röstsvaga aktierna som köps på börsen. Sedan 2009 har den mexikanske miljardären Carlos Slim blivit en alltmer dominerande ägare av dessa aktie och är idag börsbolagets största ägare även om han bara tillsätter en tredjedel av styrelsen. I styrelsen dominerar ägarfamiljen som leds av ordföranden Arthur Ochs Sulzberger jr. Hans son A G Sultzberger är idag tidningens högsta chef. Omvårdnaden av tidningens gamla motto ”All the News That’s Fit to Print” är idag i blåsväder inte minst internt. Tidskriften New York Magazine har ägnat en 6 700 ord lång analys åt New York Times komplicerade inre liv: ”Inside the New York Times’ Heated Reckoning With Itself”. ”Den avskedade James Bennet hade haft i uppdrag att bredda åsiktsutrymmet på tidningens debattsidor. Det blev hans fall.” Begreppet ”woke” står i centrum för krisen. Någon svensk översättning finns inte men den anglosaxiska termen som bara betyder ”håll dig vaken” förklarar inte den intensitet som präglar debatten i första hand i USA och i Storbritannien. Det handlar om krav på att inta radikala ståndpunkter i en lång rad frågor som kopplas till identitetspolitik och andra delar av postmodernismens begreppsvärld. I juni 2020 publicerade New York Times på sin debattsida en artikel av en av de mest prominenta konservativa senatorerna, Tom Cotton från Arkansas. Han kommenterade de våldsamma upplopp, den förstörelse och de bränder av butiker och offentliga byggnader som ägde rum efter att poliser den 6 juni dödat George Floyd i Minneapolis. Minst 20 personer dog i samband med våldsamheterna. En butiksägare hade ringt polisen efter att Floyd försökt betala med en förfalskad sedel. Polisernas brutala ingrepp spreds snabbt i tv och på sociala medier. Cottons artikel pläderade under rubriken (som redaktionen satt) ”Send in the Troops” för att myndigheterna borde använda militärmakt för att få stopp på våldsamheterna. Det centrala budskapet i Cottons artikel är i sig föga anmärkningsvärt: Vissa eliter har ursäktat denna orgie av våld i en anda av så kallad radical chic och påstår att den är en förklarlig reaktion på den dödliga misshandeln av George Floyd. Dessa ursäkter vilar på ett motbjudande resonemang som går ut på att mobb och plundrare agerar enligt samma moraliskt oantastliga principer som fredliga och laglydiga demonstranter. En majoritet som går ut för att demonstrera fredligt ska inte förväxlas med huliganligor. Kravallerna har dock ingenting att göra med George Floyd, vars sörjande anhöriga har fördömt våld. Tvärtom är nihilistiska förbrytare enbart ute efter rov och den lustfyllda spänningen i att förstöra. Och kadrer av vänsterradikala som antifa har infiltrerat protestmarscherna för att utnyttja Floyds död för sina egna anarkistiska syften. Den som idag går in på New York Times hemsida för att läsa artikeln finner att den föregås av en lång kommentar som är ett slags ursäkt: ”Denna artikel har kritiserats hårt av många läsare och ett flertal andra tidningar, och texten och den redaktionella genomgången har därför omprövats. Vi har konstaterat att artikeln inte överensstämmer med våra normer och aldrig borde ha publicerats.” Reeves Wiedemans artikel i New York Magazine utgår från den i mina ögon pinsamma ”ursäkten”. Mot bakgrund av situationen i en rad amerikanska storstäder sommaren 2020 var Cottons debattinlägg varken extremt eller anmärkningsvärt. Liknande åsikter förekom på många andra håll i den offentliga debatten. Att en underbemannad poliskår i krislägen kompletteras av militär personal är inte ovanligt. Ett historiskt sådant ögonblick ägde rum i samband med att rasdiskrimineringen i skolor i den amerikanska Södern slutade vara laglig efter ett beslut i USA:s högsta domstol i maj 1954. Guvernör Orval Faubus i Arkansas beordrade då nationalgardet att stoppa nio afroamerikanska ungdomar från att gå in i Little Rock Central High School. President Eisenhower tog i sin egenskap av överbefälhavare kommandot över nationalgardet och beordrade dessa soldater att istället skydda de nio. Detta ägde alltså rum i den delstat Cotton nu företräder i kongressen. Nationalgardet i olika delstater används regelbundet för att upprätthålla ordningen. Chef för New York Times debattredaktion var då Cottons artikel publicerades James Bennet, som då ansågs vara en stark kandidat att efterträda tidningens ­chefredaktör, afroamerikanen Dean Baquet som förväntas gå i pension 2022. Men som framgår av ursäkten som nu finns i anslutning till Cottons artikel på New York Times hemsida ansågs Bennet ha misskött sitt jobb och fick sparken. Den argumentation som finns i ursäkten blir begriplig först när man läst Wiedemans artikel. Han förklarar att begreppet ”woke” är helt centralt. Cottonartikeln utlöste nämligen en kraftig reaktion från en högljudd del av redaktionen som bland annat anförde det smått absurda argumentet att den utgjorde ett faromoment för afroamerikanska medarbetare. Ett tjugotal anställda skrev på Twitter: ”Att publicera artikeln utsätter svarta medarbetare för fara.” Stämningen blev sådan att en av tidningens framstående skribenter, Bari Weiss, sade upp sig och i ett mycket uppmärksammat avskedsbrev pekade på den intolerans som präglar woke-rörelsen på redaktionen. Den avskedade James Bennet hade haft i uppdrag att bredda åsiktsutrymmet på tidningens debattsidor. Det blev hans fall. Woke innebär intolerans mot oliktänkande och identitetspolitik har tagit kommandot över New York Times på ett sätt som strider mot det som varit tidningens grundläggande idé under mycket lång tid. Tidningen har på ledarplats alltid setts som liberal men neutral objektivitet på nyhetsplats har historiskt varit tidningens stolthet. Den legendariske chefredaktören i New New York Times Abe Rosenthal har dessa ord på sin gravsten: He kept the paper straight. I dagens medieklimat är detta inte längre affärsidén. Nu ska tidningen också på nyhetsplats tala om för läsarna vad de ska tycka. Det är det striden handlar om vilket den långa artikeln i New York Magazine­ belyser ur en rad perspektiv. Ekonomiskt går det än så länge bra för NYT. 2016 hade tidningen tre miljoner prenumeranter och den siffran har mer än fördubblats. Hundratals nya medarbetare har anställts. De som har ekonomiskt ansvar för tidningen anser uppenbart att politiseringen är lönsam. Det finns all anledning till oro för en medieutveckling där respekt för sanning och fakta åsidosätts för att istället låta politisk renlärighet styra både åsikts- och nyhetsjournalistiken. Utvecklingen i amerikansk tv går åt samma håll. Debattklimatet och tonläget i sociala medier håller på att ta över i alla medier. Kort efter presidentvalet 2016 höll Dean Baquet ett tal till sina medarbetare där han slog fast att New York Times inte skulle bli ett oppositionsorgan. Tidningen skulle granska president Trump noga men i sak korrekt så att tidningen kunde bibehålla vad han kallade dess ”journalistiska vapen”. Men så blev det inte. Istället blev det alltfler kommenterande ”analyser” på nyhetsplats. Tom Cotton-artikeln tydliggjorde en spänning på redaktionen. I synnerhet en hel del afroamerikanska medarbetare önskade en mera rak kritik på nyhetsplats mot vad de menade var Trumps rasism. En annan aspekt var att kritiken mot tidningen traditionella linje också kom från yngre medarbetare som kommit till New York Times från sociala medie- och teknikföretag, miljöer där åsikter och inte fakta står i centrum. Frågan som Wiedeman inte ställer i sin långa artikel är vilken effekt det han redovisar inifrån New York Times får på sikt. Mediernas betydelse för demokratin handlar inte bara om åsiktsutbyte utan först och främst om fakta. Förlusten av New York Times som en rakryggad faktainriktad tidning är i det perspektivet det stora bekymret. Kommer den utvecklingen att fortsätta? Hur kommer medborgarna att kunna orientera sig i en värld där redaktionerna är upptagna av det kulturkrig som just då engagerar dem? Det är en problematik som inte enbart gäller anglosaxiska medier. Janerik Larsson Journalist, författare och konsult. https://www.axess.se/artiklar/ett-haveri/

Vad säger Joe Bidens klocka om hans politik?

Vad säger Joe Bidens klocka om hans politik? Janerik Larsson I mars 1993 fick en kolumnist i Washington Post ett vredesutbrott. Föremålet för vreden var den nye presidentens armbandsur. Bill Clinton, tidigare guvernör för en av USA:s små delstater, Arkansas, hade i presidentvalet i november 1992 besegrat president George H W Bush. En medelklasspresident ersatte en överklassperson. På sin arm bar Clinton en Timex Ironman Triathlon, en enkel plastklocka. Det passar sig inte att världens mäktigaste man bär något sådant, röt den upprörde Post-skribenten och sammanfattade: ”Detta skulle aldrig hända i Frankrike! Det franska folket skulle aldrig acceptera något sådant.” USA:s president är både statschef, regeringschef och överbefälhavare. Det ställer krav i många avseenden. Clintons efterträdare George W Bush valde att följa i dennes fotspår. Han svor president-eden med en lika billig klocka på armen, en Timex Indiglo. Donald Trump, å andra sidan, bar en dyrbar Vacheron Constantin Historiques Ultra-Fine 1968. Makt och rikedom var budskapet. Barack Obama var till skillnad från Clinton väl medveten om att han som ”medelklasspresident” skulle framstå på ett helt annat, mer seriöst sätt. Samtidigt ville inte Obama, till skillnad från Trump, framstå som överklass. Obama valde sina klockor med omsorg. Hans armbandsur var USA-tillverkade, dels en Shinola tillverkad i Detroit, dels den sportiga Jorg Gray från södra Kalifornien. Men efter att ha lämnat Vita huset har Obama uppgraderat sitt armbandsur till en Rolex Cellini i vitt guld som finns att beskåda på hans officiella porträtt på National Portrait Gallery. Joe Biden har precis som Obama, vars vicepresident han var i åtta år, vinnlagt sig om att framstå som en ”vardags-Joe” och därför väckte det uppmärksamhet när han svor presidenteden den 20 januari med en dyrbar Rolex Datejust på armen. Vita huset har bekräftat att det var en present från presidenthustrun Jill Biden. En stilskribent i New York Times menar att Bidens Rolex kan ses som ett tecken på att ”en enkel kille från Scranton kan nå maktens högsta topp”. Andra har menat att det var ett dåligt val givet hur stark den radikalt socialistiska demokrat-falangen är. Bidens Rolex bryter också abrupt mot hans egen handelspolitik. ”Buy American” – köp bara amerikanskt – är ett gammalt, populärt slagord och Joe Biden har signerat en exekutiv order om att regeringen bara ska köpa amerikanska produkter som har tillverkats av amerikanska arbetare och med amerikansktillverkade komponenter. Ur svenskt intresse är Bidens handelspolitik sannolikt det som har störst direkt påverkan på vårt land. Svenskt välstånd bygger på vår stora utrikeshandel. Världshandelssystemet har skadats av president Trumps aversion mot utrikeshandel i allmänhet och import i synnerhet. Många med oss hyser därför förhoppningar om att företrädarens attacker mot frihandeln ska omintetgöras av Joe Biden. John Gapper i Financial Times noterade att när president Biden signerade sin Buy American-order med högerhanden så bar han på vänsterarmen sin Rolex-klocka tillverkad i Schweiz. Frågan är nu, som Gapper elegant formulerar det, om det är Bidens vänster- eller högerarm som bäst kommer att symbolisera hans politik. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson