Jan Guillou och talibanerna är ett sällsamt kapitel, kan någon tycka. Nog för att Guillou alltid hatat USA, men finns det inte anständighetsgränser? Uppenbart inte i fallet Jan Guillou.
Men jag tror att det finns anledning att en smula eftertänksamt studera Jan Guillous gärning. Då får man åtskilliga nycklar till dagens sällsamme aktör på debattestraden.
Jan Guillou är en djupt konservativ person, en aristokrat som avvisar det moderna. Det är jakt med de ädlaste vapen och det är njutning med de ädlaste viner. Det är aristokraten/hjälten Carl Hamilton. Det är aristokraten och hjälten, riddare Arn. Hos Jan Guillou finns ett djupt, starkt avvisande av det moderna, inte minst i dess folkkapitalistiska amerikanska tappning.
Föraktet för ekonomi och ekonomijournalistik är ett annat, väl känt uttryck för denna djupt reaktionära ådra som är det centrala i Jan Guillous publicistiska gärning.
Och föraktet för ungdomen - att unga kvinnor skulle kunna vara duktiga TV-journalister blir bara "bimbo" i hans ögon.
Det är inte underligt att en annan aristokratisk högerman, Gustaf von Platen, med stor energi försvarat Guillous rätt att vara Publicistklubbens ordförande.
Talibanen Jan är också en person som älskar publicitet. Den journalist är inte född som inte kan få en kommentar från honom till ungefär vad som helst. Guillou har ett helt omättligt behov av uppmärksamhetens negativa bekräftelse.
Hur skulle han klara sig om han blev älskad och omsvärmad? Det vore givetvis fasansfullt. Och så otroligt icke-aristokratiskt. Nej här behövs det ständigt nya spottloskor som håller distansen till populasen och som garanterar att kvällstidningsjournalisterna ständigt hittar fram till filofaxfavoriten nummer ett.
Jan Björklund har givetvis rätt i att han är en helt absurd ordförande för Publicistklubben. Hans förakt för anständighet och demokrati borde göra honom isolerad. Men är man rik och framgångsrik blir man omsvärmad oavsett åsikterna.
I den öppna demokratins värld är talibanen Jan en ganska självklar aktör i debatten. I talibanernas land skulle han stenats till döds. Men det är en annan historia.
Publicerat i: tidningen NU 43/01
