I det senaste riksdagsvalet lade 1 914 426 medborgare sin röst för det socialdemokratiska partiet. I sin replik till mig (19/12) i diskussionen om Timbro-boken Borgerlighetens val skriver Dick Erixon att "socialdemokratin" är rädd "för all utveckling och förespråkar ett statiskt samhälle". Gäller Dick Erixons omdöme samtliga 1 914 426 medborgare?
"Rosornas krig"
Givetvis inte. Erixon syftar på det han uppfattar vara den socialdemokratiska partiledningens linje. Inte ens då kan jag hålla med honom. Det finns inom partiet sedan länge en pågående debatt - "rosornas krig" - och spänningarna har nyligen tydligt redovisats igen i diskussionen om tillväxt.
Ur ett partipolitiskt perspektiv kan man givetvis föra Erixons resonemang. Målsättningen är då att utplåna (s)-partiet. Jag tror att det är en föga realistisk målsättning oavsett hur angenäm den kunde förefalla. Även om Erixon m fl lyckades i sitt syfte skulle de finna att väljarattityderna är det centrala och väljarna finns kvar oavsett hur partistrukturen ser ut.
Vill man driva en framgångsrik, realistisk idédiskussion i vårt land måste man ta hänsyn också till dessa 1 914 426 medborgare. Deras föreställningar om framtid, möjligheter, risker, trygghetsmöjligheter, välfärd, välfärdsstat måste påverkas i en bred diskussion bortom de partipolitiska etiketterna, bortom höger och vänster.
Medborgare utesluts
Givetvis är det utmärkt att skribenter som de i Borgerlighetens val diskuterar förändringsbehov inom de borgerliga partierna (i huvudsak inom moderata samlingspartiet). Det är en nödvändig process. Men en framtidsdiskussion som medvetet utesluter en stor del av landets medborgare för mina tankar till sådana frustrerade partipolitiker som drömmer om att upplösa folket och välja ett nytt.
Dick Erixon och de andra skribenterna i Borgerlighetens val är för begåvade och energiska att förfalla till sådan tankeslapphet, men jag tror att det föreligger ett påtagligt behov att bygga allianser bortom höger och vänster, finna mötespunkter som inte förorenas av billig partipolitisk retorik ("socialdemokratin är ointressant").
Framtiden är oskriven - den skapas varje dag av människors kreativitet och viljekraft. Den energin måste enligt min uppfattning inte krympas så att den alltid passar de uppdragna partipolitiska stridslinjerna. Idédebatten är viktigare än partidebatten.
torsdag 29 januari 1998
torsdag 1 januari 1998
"McCarthy" Elmbrant går på jakt
Den som följt Björn Elmbrants politiska journalistik vet att han tycker det var bättre förr, att han tycker mycket illa om "marknadsliberalism" och att ha vill ha en återgång till en journalistik med tydligare politisk agenda (som går ut på att förespråka mer av politisk styrning vilket för honom är detsamma som demokrati).
Med ideologen Elmbrant kan det finnas goda skäl att debattera. I Pressens Tidning 18/98 veks ideologen ut över nästan sex helsidor i sin roll som journalistikprofessor. Jag tycker att det var utomordentligt att Pressens Tidning gav en bredare allmänhet möjlighet att ta del av Elmbrants synpunkter och jag vill inte bestrida att det kan finnas en del värdefulla tankar i dessa.
Jag kan dock inte underlåta att påpeka att Elmbrants bild av marknadsliberalismens nedgång och fall bygger på en helstollig bild av vad som hänt under detta århundrade.
Men en av hans punkter är så motbjudande och/eller huvudlös att den måste tas upp till debatt. Hans femte punkt "kör ut månglarna ur templet", innebär en återvändo till en journalistisk closed shop-argumentation som jag trodde var död sedan mycket länge.
Journalister som arbetar åt lobbyingfirmor ska vara portförbjudna i medierna! Han nämner Stig-Björn Ljunggren och Christer Isaksson som exempel på medborgare som ska åläggas yttrandeförbud därför att de i någon utsträckning har koppling till Rikta respektive Gullers Grupp. Likt McCarthy vill Elmbrant göra upp listor på medborgare som genom sin koppling till dylika företag ska förbjudas yttra sig.
Man kan undra över skälet till Elmbrants hetta i detta utfall. Kan det bero på att Stig-Björn Ljunggren och Christer Isaksson är så mycket mera spännande och intressanta samtidskommentatorer än vad Björn Elmbrant någonsin varit? Ljunggren och Isaksson är framåtspanare som säkert läses av många med stort intresse.
Elmbrant kan givetvis inte på allvar tro att dessa två personer skulle skriva under eget namn "på beställning". Därmed finns det en mycket stor skara ombudsmän som ju i princip gör just detta. Omfattas inte de av samma förbud?
Frågan om politiska beslutsprocesser – eller för den delen sådana inom näringslivet – är givetvis legitima föremål för journalistisk granskning. Människor som arbetar med samhällspåverkan vill givetvis nå resultat. Men det är rent groteskt att föreslå att McCarthy-listor på påverkare ska leda till yttrandeförbud.
Jag tycker att hela diskussionen om "lobbyister" och "registrering" av dylika i en eller annan form behöver större klarhet. Om det är Elmbrants form av registrering vi är på väg mot vore kanske en offentlig hantering av ett sådant "register" att föredra. Men vilka kriterier ska i så fall användas? En gammal s-chefredaktör som Björn Elmbrant – är han fortsatt att registrera som s-lobbyist? Att han arbetar för statens radioföretag – gör det honom till lobbyist?
Jag själv har varit politisk redaktör på en dagstidning, varit informationsdirektör på SAF, suttit i styrelsen för Timbro, arbetar nu för flera företag, är rådgivare till Rikta och flera av dess kunder, är kolumnist i liberala tidskriften Nu (borde givetvis svartlistas av Elmbrant), deltar av och till i samhällsdebatten i eget namn och på grund av att jag har egna åsikter i samhällsfrågor. Vilka syltburksetiketter ska "McCarthy" Elmbrant sätta på mig?
Publicerat i: Pressens Tidning 19/98
Med ideologen Elmbrant kan det finnas goda skäl att debattera. I Pressens Tidning 18/98 veks ideologen ut över nästan sex helsidor i sin roll som journalistikprofessor. Jag tycker att det var utomordentligt att Pressens Tidning gav en bredare allmänhet möjlighet att ta del av Elmbrants synpunkter och jag vill inte bestrida att det kan finnas en del värdefulla tankar i dessa.
Jag kan dock inte underlåta att påpeka att Elmbrants bild av marknadsliberalismens nedgång och fall bygger på en helstollig bild av vad som hänt under detta århundrade.
Men en av hans punkter är så motbjudande och/eller huvudlös att den måste tas upp till debatt. Hans femte punkt "kör ut månglarna ur templet", innebär en återvändo till en journalistisk closed shop-argumentation som jag trodde var död sedan mycket länge.
Journalister som arbetar åt lobbyingfirmor ska vara portförbjudna i medierna! Han nämner Stig-Björn Ljunggren och Christer Isaksson som exempel på medborgare som ska åläggas yttrandeförbud därför att de i någon utsträckning har koppling till Rikta respektive Gullers Grupp. Likt McCarthy vill Elmbrant göra upp listor på medborgare som genom sin koppling till dylika företag ska förbjudas yttra sig.
Man kan undra över skälet till Elmbrants hetta i detta utfall. Kan det bero på att Stig-Björn Ljunggren och Christer Isaksson är så mycket mera spännande och intressanta samtidskommentatorer än vad Björn Elmbrant någonsin varit? Ljunggren och Isaksson är framåtspanare som säkert läses av många med stort intresse.
Elmbrant kan givetvis inte på allvar tro att dessa två personer skulle skriva under eget namn "på beställning". Därmed finns det en mycket stor skara ombudsmän som ju i princip gör just detta. Omfattas inte de av samma förbud?
Frågan om politiska beslutsprocesser – eller för den delen sådana inom näringslivet – är givetvis legitima föremål för journalistisk granskning. Människor som arbetar med samhällspåverkan vill givetvis nå resultat. Men det är rent groteskt att föreslå att McCarthy-listor på påverkare ska leda till yttrandeförbud.
Jag tycker att hela diskussionen om "lobbyister" och "registrering" av dylika i en eller annan form behöver större klarhet. Om det är Elmbrants form av registrering vi är på väg mot vore kanske en offentlig hantering av ett sådant "register" att föredra. Men vilka kriterier ska i så fall användas? En gammal s-chefredaktör som Björn Elmbrant – är han fortsatt att registrera som s-lobbyist? Att han arbetar för statens radioföretag – gör det honom till lobbyist?
Jag själv har varit politisk redaktör på en dagstidning, varit informationsdirektör på SAF, suttit i styrelsen för Timbro, arbetar nu för flera företag, är rådgivare till Rikta och flera av dess kunder, är kolumnist i liberala tidskriften Nu (borde givetvis svartlistas av Elmbrant), deltar av och till i samhällsdebatten i eget namn och på grund av att jag har egna åsikter i samhällsfrågor. Vilka syltburksetiketter ska "McCarthy" Elmbrant sätta på mig?
Publicerat i: Pressens Tidning 19/98
Citat ur "Eat the Rich" av P.J. O'Rourke
""
I asked Janerik Larsson – executive vice president and director of communications at a media conglomerate with the conglomeration of a name Industriförvaltnings AB Kinnevik – why Swedes still worked. If they don´t work, they get almost what they would get if they did work. And if they do work, their raises and bonuses are all taxed away. Give Americans a situation like that, and we´d be putting all our economic energy into playing extra cards at the bingo hall. But there was nothing visible in Sweden to indicate much national goldbricking. Mr. Larsson pointed to the window: "You see how it is outside? It´s always like that here." Over the centuries the Swedish gene stock has been culled. The lazy ones froze.
""
I asked Janerik Larsson – executive vice president and director of communications at a media conglomerate with the conglomeration of a name Industriförvaltnings AB Kinnevik – why Swedes still worked. If they don´t work, they get almost what they would get if they did work. And if they do work, their raises and bonuses are all taxed away. Give Americans a situation like that, and we´d be putting all our economic energy into playing extra cards at the bingo hall. But there was nothing visible in Sweden to indicate much national goldbricking. Mr. Larsson pointed to the window: "You see how it is outside? It´s always like that here." Over the centuries the Swedish gene stock has been culled. The lazy ones froze.
""
Om marknadssamhället och tryggheten
Vad är Marknaden ? Det är med största sannolikhet den centrala politiska frågan – inte bara i Sverige – under överskådlig framtid. Om man ser bakåt upplevde vi i västvärldens demokratier under 1900-talet en mycket lång period då Staten dominerade. Efterhand hade Staten fått så många uppgifter att detta system bröt samman – med början under 70-talet – för att under de senaste två decennierna ersättas av att individen återtog mera ansvar för sitt eget liv. Med individens makt följde naturligen Marknadens eftersom Marknaden ju är summan av de på olika marknader agerande individer.
Så enkelt är det förstås inte. Individen George Soros har en smula mera makt än Janerik Larsson. Och Staten har sannerligen inte mist all sin makt, se bara på högskattesamhällen som det svenska. Det är främst i USA och Storbritannien som marknadsdemokratin verkligen slagit igenom. Här finns en högre acceptans av risktagande och risktagandets belöning; här finns en högre grad av acceptans av förändring, dynamik, växt.
Larry Elliotts och Dan Atkinsons "The Age of Insecurity" (Verson, 1998) är en välskriven och stimulerande uppgörelse med marknadssamhällets otrygghet, en appell till det gamla labourparti som nu "trollats bort" av Tony Blair att återta makten och införa alla de regleringar och kontroller som behövs för att skapa ett stabilare, lugnare, tryggare och mindre förändringspressat samhälle. De båda författarna är journalister vid The Guardian och de skriver med mycken humor och frän iakttagelseförmåga. Deras kunskaper om brittisk populärkultur under de senaste decennierna är enorma. Man behöver verkligen inte hålla med vare sig om diagnosen eller den föreskrivna kuren för att stimuleras av denna bok.
Det som slår en svensk läsare är att de svenska debattörer som har en snarlik syn på liv och politik t ex Johan Ehrenberg eller Göran Greider är så platta som skribenter, så enfaldigt nostalgiska i sitt perspektiv. Medan de inte förmår att skriva om annat än de förflutna handlar "The Age of Insecurity" om en framtidssyn – grön keynesianism – som säkert har politisk potential. Denna bok lär nu bli obligatorisk läsning i Göran Perssons statsrådsberedning.
En mycket mera lämplig läsning där är Diane Coyles "The Weightless World – Strategies for Managing the Digital Economy" (Capstone, 1997) men tyvärr är det en läsupplevelse som ger träsmak. Men i sak är den spännande – för den som orkar – och givetvis relevantare som framtidsbild än "The Age of Insecurity". För ett stelt gammal industrisamhälle som det svenska innebär den viktlösa ekonomins tid enorma utmaningar.
Sannolikheten att förändringskrafterna i Sverige ska ha förmåga att pedagogiskt och ödmjukt föra ut bilden av framtidens värld till svenska folket tycks mig dock just nu liten. I så fall kommer den svenska välfärdsstaten inom någon generation att vara ett minne blott.
Kort före riksdagsvalet utkom Mats Johanssons "De svarta åren – minnen från andra sidan" (Timbro, 1998), SvD-kolumnisten mm Mats Johansson är en elegant stilist med betydande förmåga att hitta träffsäkra formuleringar. Många som likt mig är kraftigt överåriga minns Onkel H, Gunnar Unger, när vi läser hans krönikor och kåserier (bakom SvDs "Körsvennen" döljer sig nog ganska ofta just Johansson). Denna memoarbok avslöjar en ny sida av Johanssons politiska journalistik – den känsliga människan bakom den tuffa masken. Vi som känner författaren blir kanske inte så överraskade, men det finns i "De svarta åren" en sårad ömsinthet som ger denna betraktelse över hur det var att inte höra till 68-vänstern viktiga dimensioner. Att skriva med känsla är svårt, men Johansson lyckas mycket väl. Man kan jämföra Johanssons uppgörelser med Per Ahlmarks; medan den känslige poeten Ahlmark bedriver politiskt räfst och rättarting på en hård, okänslig prosa skriver den politiske "sluggern" Johansson som en verklig poet. Läs!
En annan känslig skribent är Staffan Heimerson. Hans USA-bok "Med Dolly Parton i baksätet" (1997) är det bästa som skrivits om USA på mycket länge. Tänk att USA ska vara så svårt att förstå! Heimersons höstbok "Jorden är platt" kommer säkert också den att bli en bestseller, men denna kåserisamling har inte samma tematiska kraft som USA-boken. En del av de roligaste kåserierna är minnen från Staffans första tid som journalist.
Svårigheten att förstå USA – landet och folket som varit drivkraften bakom det mesta som varit positivt under detta århundrade – är stor i Europa. Det finns många infallsvinklar på 1900-talets USA, men journalisten Samuel G. Freedman har hittat en ovanligt lättläst och lättbegriplig sådan när han genom att porträttera tre familjer ger en bild av de senaste 70 åren i USA: "The Inheritance – How three families and America moved from Roosevelt to Reagan and beyond" (Simon and Schuster, 1996). Freedman har knappast sitt hjärta hos den klassiska liberalismen i Reagans tappning, men han skildrar på ett rakt och trovärdigt sätt livserfarenheter som förkroppligar den förändring och vitalisering som USA genomgick efter Jimmy Carter.
Till slut ska jag nämna två reportageböcker som var och en på sitt sätt hör till det mest läsvärda jag stött på under året. Miranda France är en ung brittisk frilansjournalist som i "Bad Times in Buenos Aires" (Weidenfeld & Nicolson, 1998) ger en spännande och roande närbild av Argentina. Hon är inte så kåserande som Staffan Heimerson, men hon har samma öga för de absurda detaljerna. Hennes skildring av det argentinska samhälle hon mötte saknar förvisso inte de riktigt mörka sidorna, men åtminstone jag upplevde boken som berikande och perspektivskapande.
Årets bästa bok har jag sparat till sist. Den amerikanske journalisten Chuck Sudetics "Blood and Vengeance" (Norton, 1998) är berättelsen om en stor familjs öden under kriget i Bosnien. Till skillnad från det mesta som skrivits om inbördeskrigen på Balkan är Sudetic en stentuff reporter. Han skriver hur det var utan att diskutera politik, skuldfrågor etc. Han skildrar människorna i sin storhet och sin vidrighet. Det är en ohygglig skildring av krig och brutalitet.
Men den är oändligt tänkvärd och den enda bok på svenska som jag associerar till är Finn Norgrens utmärkta "Får man tycka om serber ?" (Fischer & Co, 1997), som också är en förödande uppgörelse med mänsklig svaghet. I Norgrens fall handlar det inte minst om FN-systemets alla svaga, korrumperade människor.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 4/98
Så enkelt är det förstås inte. Individen George Soros har en smula mera makt än Janerik Larsson. Och Staten har sannerligen inte mist all sin makt, se bara på högskattesamhällen som det svenska. Det är främst i USA och Storbritannien som marknadsdemokratin verkligen slagit igenom. Här finns en högre acceptans av risktagande och risktagandets belöning; här finns en högre grad av acceptans av förändring, dynamik, växt.
Larry Elliotts och Dan Atkinsons "The Age of Insecurity" (Verson, 1998) är en välskriven och stimulerande uppgörelse med marknadssamhällets otrygghet, en appell till det gamla labourparti som nu "trollats bort" av Tony Blair att återta makten och införa alla de regleringar och kontroller som behövs för att skapa ett stabilare, lugnare, tryggare och mindre förändringspressat samhälle. De båda författarna är journalister vid The Guardian och de skriver med mycken humor och frän iakttagelseförmåga. Deras kunskaper om brittisk populärkultur under de senaste decennierna är enorma. Man behöver verkligen inte hålla med vare sig om diagnosen eller den föreskrivna kuren för att stimuleras av denna bok.
Det som slår en svensk läsare är att de svenska debattörer som har en snarlik syn på liv och politik t ex Johan Ehrenberg eller Göran Greider är så platta som skribenter, så enfaldigt nostalgiska i sitt perspektiv. Medan de inte förmår att skriva om annat än de förflutna handlar "The Age of Insecurity" om en framtidssyn – grön keynesianism – som säkert har politisk potential. Denna bok lär nu bli obligatorisk läsning i Göran Perssons statsrådsberedning.
En mycket mera lämplig läsning där är Diane Coyles "The Weightless World – Strategies for Managing the Digital Economy" (Capstone, 1997) men tyvärr är det en läsupplevelse som ger träsmak. Men i sak är den spännande – för den som orkar – och givetvis relevantare som framtidsbild än "The Age of Insecurity". För ett stelt gammal industrisamhälle som det svenska innebär den viktlösa ekonomins tid enorma utmaningar.
Sannolikheten att förändringskrafterna i Sverige ska ha förmåga att pedagogiskt och ödmjukt föra ut bilden av framtidens värld till svenska folket tycks mig dock just nu liten. I så fall kommer den svenska välfärdsstaten inom någon generation att vara ett minne blott.
Kort före riksdagsvalet utkom Mats Johanssons "De svarta åren – minnen från andra sidan" (Timbro, 1998), SvD-kolumnisten mm Mats Johansson är en elegant stilist med betydande förmåga att hitta träffsäkra formuleringar. Många som likt mig är kraftigt överåriga minns Onkel H, Gunnar Unger, när vi läser hans krönikor och kåserier (bakom SvDs "Körsvennen" döljer sig nog ganska ofta just Johansson). Denna memoarbok avslöjar en ny sida av Johanssons politiska journalistik – den känsliga människan bakom den tuffa masken. Vi som känner författaren blir kanske inte så överraskade, men det finns i "De svarta åren" en sårad ömsinthet som ger denna betraktelse över hur det var att inte höra till 68-vänstern viktiga dimensioner. Att skriva med känsla är svårt, men Johansson lyckas mycket väl. Man kan jämföra Johanssons uppgörelser med Per Ahlmarks; medan den känslige poeten Ahlmark bedriver politiskt räfst och rättarting på en hård, okänslig prosa skriver den politiske "sluggern" Johansson som en verklig poet. Läs!
En annan känslig skribent är Staffan Heimerson. Hans USA-bok "Med Dolly Parton i baksätet" (1997) är det bästa som skrivits om USA på mycket länge. Tänk att USA ska vara så svårt att förstå! Heimersons höstbok "Jorden är platt" kommer säkert också den att bli en bestseller, men denna kåserisamling har inte samma tematiska kraft som USA-boken. En del av de roligaste kåserierna är minnen från Staffans första tid som journalist.
Svårigheten att förstå USA – landet och folket som varit drivkraften bakom det mesta som varit positivt under detta århundrade – är stor i Europa. Det finns många infallsvinklar på 1900-talets USA, men journalisten Samuel G. Freedman har hittat en ovanligt lättläst och lättbegriplig sådan när han genom att porträttera tre familjer ger en bild av de senaste 70 åren i USA: "The Inheritance – How three families and America moved from Roosevelt to Reagan and beyond" (Simon and Schuster, 1996). Freedman har knappast sitt hjärta hos den klassiska liberalismen i Reagans tappning, men han skildrar på ett rakt och trovärdigt sätt livserfarenheter som förkroppligar den förändring och vitalisering som USA genomgick efter Jimmy Carter.
Till slut ska jag nämna två reportageböcker som var och en på sitt sätt hör till det mest läsvärda jag stött på under året. Miranda France är en ung brittisk frilansjournalist som i "Bad Times in Buenos Aires" (Weidenfeld & Nicolson, 1998) ger en spännande och roande närbild av Argentina. Hon är inte så kåserande som Staffan Heimerson, men hon har samma öga för de absurda detaljerna. Hennes skildring av det argentinska samhälle hon mötte saknar förvisso inte de riktigt mörka sidorna, men åtminstone jag upplevde boken som berikande och perspektivskapande.
Årets bästa bok har jag sparat till sist. Den amerikanske journalisten Chuck Sudetics "Blood and Vengeance" (Norton, 1998) är berättelsen om en stor familjs öden under kriget i Bosnien. Till skillnad från det mesta som skrivits om inbördeskrigen på Balkan är Sudetic en stentuff reporter. Han skriver hur det var utan att diskutera politik, skuldfrågor etc. Han skildrar människorna i sin storhet och sin vidrighet. Det är en ohygglig skildring av krig och brutalitet.
Men den är oändligt tänkvärd och den enda bok på svenska som jag associerar till är Finn Norgrens utmärkta "Får man tycka om serber ?" (Fischer & Co, 1997), som också är en förödande uppgörelse med mänsklig svaghet. I Norgrens fall handlar det inte minst om FN-systemets alla svaga, korrumperade människor.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 4/98
Vänsterns puritanism
Per Ahlmark har i "Vänstern och tyranniet" (1994) och "Det öppna såret" (1997) på ett inträngande sätt tecknat bilden av hur vänsterns omfamningar av allehanda utländska diktaturer och diktatorer förändrade tidsandan på ett sätt som påverkar inte minst svenskt massmediautbud än idag.
I en DN-krönika efter årets val skrev Ahlmark under rubriken "Galna kvartsseklet gav vänstern segern". Han passade där på att också bli självkritisk: "Vi bör inte heller glömma hur svagt motståndet ofta var från liberala och konservativa krafter i åtskilliga tidningar och partiledningar."
Om denna skuld har det skrivits på tok för litet. Om Per Ahlmark skulle erinra sig den politik han och folkpartiet stod för i samband med bildandet av Thorbjörn Fälldins första regering 1976 skulle han ha mycket litet att vara stolt över. Ty oavsett vänsterns utrikespolitiska förlöpningar – de har trots allt spelat liten roll i inrikespolitiken – så har ju vänsterns inrikespolitiska problemformuleringsprivilegium varit det som skapat de riktigt stora problen för Sverige.
På 70-talet formulerade Carl-Johan Westholm, idag VD för Svensk Handel, då ideolog på SAF, den dualism som i så hög grad präglat och präglar svenskt samhällsliv: Det skapande Sverige – det bevakande Sverige.
Det är inte Gudrun Schymans eller Lars Ohlys förhållande till bilder av Lenin som är det riktigt besvärande utan vänsterpartiets populism som språkrör för det bevakande Sverige. Kulturvänsterns oförmåga att se kommunismens synder har givetvis påverkat debattklimatet, men vi som inte talat tillräckligt tydligt ska också vara självkritiska.
Det finns en uppmärksammad fransk vitbok om kommunismens förbrytelser. Varför finns den ännu inte på svenska ?
Så till en annan aspekt på vänsterns problemformuleringar: dess inhemska nostalgi och konservatism. I en recension av Mats Johanssons "De svarta åren" skrev Håkan Arvidsson nyligen i Sydsvenskan att det som präglade 68-vänstern och som fortsatt präglar denna är en romantisk kulturkonservatism, ett nostalgiskt tillbakablickande. Dess kritik mot kapitalismen var främst inrikespolitisk och handlade om en "kapitalism som tycktes den alltför dynamisk och vars skrämmande förändringskraft inriktades på att skapa ett måttlöst varuöverflöd. (---) Detta varuöverflöd korrumperade och förblindade befolkningen och förfalskade dess sanna medvetande."
Denna vänsterns puritanism – som jag fann ett nöje i att retas med på 60-talet - är mitt starkaste minne av 68-vänstern. Visst fanns Vietnam, Sydafrika, Che och Mao med i bilden – men mest som dekor. Om "Det röda Lund" handlar en nyutkommen antologi av Kim Salomon och Göran Blomqvist. Själv kom jag till Lund efter värnplikten 1965 men försvann efter mindre än ett läsår till fast jobb som journalist på Kvällsposten. Jag såg alltså det röda Lund i huvudsak som journalist. Den fritt tänkande Lars Westerberg, som jag väl minns från Liberala studentklubben under min korta akademiska sejour, skriver i antologin att jag i Liberala studentklubben betraktades som en provokatör som ville ha samarrangemang med Clarté.
Min kontakt i Clarté var just Håkan Arvidsson som jag redan då uppfattade som en intressant människa. Själv engagerade jag mig redan i början av 60-talet i folkpartiet och har som medlem och väljare förblivit partiet troget. Men jag betraktar mig fortsatt som om än liberal så dock provokatör. Sverige har snarare underskott än överskott på goda provokationer. Och frågan idag är givetvis: behövs folkpartiet ?
De krafter som stöder förnyelse, nytänkande, dynamik – det skapande Sverige – ter sig efter årets inrikespolitiska holmgång oändligt mycket svagare än den massiva alliansen för bidrags-Sverige, det bevakande Sverige vars tro är att missundsamt bevakande av andra är vägen till lycka för landet.
Per T Ohlsson sa på valnatten i TV att valutfallet var Armageddon fast utan Bruce Willis. Jag ser ungefär lika pessimistiskt på den svenska politiska scenen. Från vänner i andra länder och andra världsdelar har jag efter valet fått ett antal förfrågningar om vad som hänt och kommer att hända. Jag har svarat med Per T Ohlssons vassa, snärtiga formulering och fyllt på med hänvisningen till det skapande och det bevakande.
Johan Hakelius skrev i Wall Street Journals helgutgåva före riksdagsvalet en mycket besk och smått cynisk betraktelse om de olika varianter på socialdemokrati som de svenska väljarna offererades i valet. Det opinionsmässiga övertag för ett liberalt, skapande tänkande som funnits under perioder på 80-talet och även på 90-talet har skingrats.
Det finns knappast någon angelägnare uppgift i dagens Sverige än att sätta igång arbetet på att skapa den folkbildningsapparat, den folkrörelse som kan föra Sverige mot förnyelse, mot nytänkande, till ett Sverige som med generositet ger svängrum för de som vill satsa, de som vill skapa. Här, och ingen annanstans, finns ett liberalt Sveriges fästpunkt, i det dynamiska, växande. Den som tror att ett liberalt Sverige kan bygga på diffusa begrepp som "rättvisa", "solidaritet", "vårdskolaomsorg" hänger sig tyvärr åt illusioner, tror jag. I vilka organisationsformer ett sådant nyskapande ska äga rum bör prövas förutsättningslöst. Sverige har för många gamla, trötta partier och andra organisationer som borde upplösas i en process av skapande förstörelse.
Publicerat i: Tidningen NU 44/98
I en DN-krönika efter årets val skrev Ahlmark under rubriken "Galna kvartsseklet gav vänstern segern". Han passade där på att också bli självkritisk: "Vi bör inte heller glömma hur svagt motståndet ofta var från liberala och konservativa krafter i åtskilliga tidningar och partiledningar."
Om denna skuld har det skrivits på tok för litet. Om Per Ahlmark skulle erinra sig den politik han och folkpartiet stod för i samband med bildandet av Thorbjörn Fälldins första regering 1976 skulle han ha mycket litet att vara stolt över. Ty oavsett vänsterns utrikespolitiska förlöpningar – de har trots allt spelat liten roll i inrikespolitiken – så har ju vänsterns inrikespolitiska problemformuleringsprivilegium varit det som skapat de riktigt stora problen för Sverige.
På 70-talet formulerade Carl-Johan Westholm, idag VD för Svensk Handel, då ideolog på SAF, den dualism som i så hög grad präglat och präglar svenskt samhällsliv: Det skapande Sverige – det bevakande Sverige.
Det är inte Gudrun Schymans eller Lars Ohlys förhållande till bilder av Lenin som är det riktigt besvärande utan vänsterpartiets populism som språkrör för det bevakande Sverige. Kulturvänsterns oförmåga att se kommunismens synder har givetvis påverkat debattklimatet, men vi som inte talat tillräckligt tydligt ska också vara självkritiska.
Det finns en uppmärksammad fransk vitbok om kommunismens förbrytelser. Varför finns den ännu inte på svenska ?
Så till en annan aspekt på vänsterns problemformuleringar: dess inhemska nostalgi och konservatism. I en recension av Mats Johanssons "De svarta åren" skrev Håkan Arvidsson nyligen i Sydsvenskan att det som präglade 68-vänstern och som fortsatt präglar denna är en romantisk kulturkonservatism, ett nostalgiskt tillbakablickande. Dess kritik mot kapitalismen var främst inrikespolitisk och handlade om en "kapitalism som tycktes den alltför dynamisk och vars skrämmande förändringskraft inriktades på att skapa ett måttlöst varuöverflöd. (---) Detta varuöverflöd korrumperade och förblindade befolkningen och förfalskade dess sanna medvetande."
Denna vänsterns puritanism – som jag fann ett nöje i att retas med på 60-talet - är mitt starkaste minne av 68-vänstern. Visst fanns Vietnam, Sydafrika, Che och Mao med i bilden – men mest som dekor. Om "Det röda Lund" handlar en nyutkommen antologi av Kim Salomon och Göran Blomqvist. Själv kom jag till Lund efter värnplikten 1965 men försvann efter mindre än ett läsår till fast jobb som journalist på Kvällsposten. Jag såg alltså det röda Lund i huvudsak som journalist. Den fritt tänkande Lars Westerberg, som jag väl minns från Liberala studentklubben under min korta akademiska sejour, skriver i antologin att jag i Liberala studentklubben betraktades som en provokatör som ville ha samarrangemang med Clarté.
Min kontakt i Clarté var just Håkan Arvidsson som jag redan då uppfattade som en intressant människa. Själv engagerade jag mig redan i början av 60-talet i folkpartiet och har som medlem och väljare förblivit partiet troget. Men jag betraktar mig fortsatt som om än liberal så dock provokatör. Sverige har snarare underskott än överskott på goda provokationer. Och frågan idag är givetvis: behövs folkpartiet ?
De krafter som stöder förnyelse, nytänkande, dynamik – det skapande Sverige – ter sig efter årets inrikespolitiska holmgång oändligt mycket svagare än den massiva alliansen för bidrags-Sverige, det bevakande Sverige vars tro är att missundsamt bevakande av andra är vägen till lycka för landet.
Per T Ohlsson sa på valnatten i TV att valutfallet var Armageddon fast utan Bruce Willis. Jag ser ungefär lika pessimistiskt på den svenska politiska scenen. Från vänner i andra länder och andra världsdelar har jag efter valet fått ett antal förfrågningar om vad som hänt och kommer att hända. Jag har svarat med Per T Ohlssons vassa, snärtiga formulering och fyllt på med hänvisningen till det skapande och det bevakande.
Johan Hakelius skrev i Wall Street Journals helgutgåva före riksdagsvalet en mycket besk och smått cynisk betraktelse om de olika varianter på socialdemokrati som de svenska väljarna offererades i valet. Det opinionsmässiga övertag för ett liberalt, skapande tänkande som funnits under perioder på 80-talet och även på 90-talet har skingrats.
Det finns knappast någon angelägnare uppgift i dagens Sverige än att sätta igång arbetet på att skapa den folkbildningsapparat, den folkrörelse som kan föra Sverige mot förnyelse, mot nytänkande, till ett Sverige som med generositet ger svängrum för de som vill satsa, de som vill skapa. Här, och ingen annanstans, finns ett liberalt Sveriges fästpunkt, i det dynamiska, växande. Den som tror att ett liberalt Sverige kan bygga på diffusa begrepp som "rättvisa", "solidaritet", "vårdskolaomsorg" hänger sig tyvärr åt illusioner, tror jag. I vilka organisationsformer ett sådant nyskapande ska äga rum bör prövas förutsättningslöst. Sverige har för många gamla, trötta partier och andra organisationer som borde upplösas i en process av skapande förstörelse.
Publicerat i: Tidningen NU 44/98
Människans ondska
1996 vann den unga brittiska journalisten Miranda France Shiva Naipaul Memorial Prize, som utdelas av den politiska veckotidskriften The Spectator, för ett mycket välskrivet och tankeväckande reportage från Argentina.
Detta reportage om varför argentinarna är mer begivna på att köpa psykoanalystjänster än något annat folk återfinns utvidgat i hennes bok Bad Times in Buenos Aires (Weidenfeld & Nicolson, London 1998). Boken skildrar på ett medryckande och intresseväckande sätt hennes hatkärlek till detta sorgliga, misslyckade land.
Det finns ett avsnitt i boken som jag särskilt fäst mig vid: skildringen av det s k smutsiga kriget från slutet av 60-talet mellan Montoneros-rörelsen, terrorister från den argentinska medelklassen och den etablerade ordningens minst lika brutala militärmakt. Inspirerade av Eva Perón sökte olika stadsgerillagrupper katolska, marxistiska eller nationalistiska förgöra den medelklass de själva kom från och givetvis också överklassen.
Montoneros mål att generalen Juan Péron skulle återvända från sin exil uppfylldes 1973 men då hade de olika peronistiska fraktionernas våldsaktiviteter blivit närmast ett självändamål. Pérons död mindre än ett år senare och hans hustru Isabels makttillträde därefter innebar att våldsspiralen bara förvärrades. Hemliga dödspatruller härjade närmast ohämmat. I mars 1976 beräknade en tidning att det skedde ett politiskt mord i Buenos Aires var femte timme och en bombattack var tredje.
Militärkupp
Militärkuppen som bröt denna utveckling senare 1976 välkomnades brett. Men general Videla inledde då el proceso, den omfattande och planerade utrotningsoperation som riktade sig mot envar som var motståndare till "the Argentine way of life". Människor försvann. Många människor försvann. Kanske 10 000. Kanske många fler. 20 000 ? 30 000 ?
De flesta som mördades var mellan 20 och 35 år gamla, var utbildade och politiskt medvetna. Även intellektuell nyfikenhet räckte som motiv för att bli betecknad som subversiv och att mördas.
Terrorns värsta fas var över när general Galtieri tog över makten 1981 och diktaturen kollapsade efter Falklandskriget året därpå.
De skyldiga till el proceso kom att omfattas av president Menems generella amnesti 1990. Få hade då ställts inför rätta. Buenos Aires är, skriver France, en stad där några av världens ondskefullaste män kan gå omkring i frihet.
Ett av de sista avsnitten i boken är hennes möte med en av dessa män, Carlos. Han berättar för henne om ett samtal han hade 1973 efter en Montoneros-demonstration i Buenos Aires riktad mot Chiles diktator general Pinochet. Carlos, som då gick på militärhögskolan, var tillsammans med några kamrater från denna skola åskådare till den stora demonstrationen. En av hans kamrater sa då: "Har du tänkt på att vi måste döda dem – annars kommer de att döda oss".
I morgon
Miranda France frågar då Carlos om detta kan hända igen och då vrålskrattar han och understryker att han visst tror att det kan hända igen. Fatalistiskt konstaterar han att "detta är Latinamerika". Att tro att detta inte skulle hända igen är som att tro att man kan ändra människans natur.
När jag läste detta avsnitt i Bad Times in Buenos Aires kom jag att tänka på regeringskansliets bok Om detta må ni berätta. Boken om Förintelsen i Europa 1933 – 1945 är tveklöst viktig, men även om systematiken och skalan i den nazistiska mordgalenskapen är unik så är ondskans härjningar, massmordens värld, med oss varje dag. Idag, i morgon, nästa vecka.
I förrgår Buenos Aires, igår Srebrenica, i morgon…
Människans ondska är inte riktigt ett acceptabelt samtalsämne i svensk debatt. Politiska lösningar, medling etcetera anses i vår kyligt rationalistiska samhällskultur ha en förmåga att hantera det mesta av krig, terror som dyker upp i vår värld.
Chuck Sudetic är en ung amerikansk journalist som skildrade Jugoslaviens sönderfall och kriget i Bosnien för New York Times. Hans bok Blood and Vengeance (Norton, New York / London 1998) skildrar den serbiska utrotningsoperationen i Srebrenica i juli 1995 ur en familjs perspektiv. Familjen Celik, som är den familj som skildras, är en bosnienmuslimsk familj och det finns en direkt släktkoppling till Sudetic eftersom den amerikanske reporterna är gift med Ljiljana som är jugoslaviska, född och uppvuxen i Belgrad och alltså med dagens språkbruk serb, vars enda syster, Gordana, gift sig med Huso Celiks äldste son Hamed som bodde och arbetade i Belgrad när kriget bröt ut. Idag bor Gordana och Hamed i Kanada.
Inga enkla svar
Sudetic har skrivit en mycket gripande och mycket ovanligt krigsreportage. Det är amerikansk nyhetsjournalistik när den är som allra bäst. Den fruktansvärda berättelsen berättas på en alldeles rak, iskallt saklig prosa. Sudetic tar inte ställning för någon part i det komplicerade inbördeskrig som härjat det som en gång var Jugoslavien under huvuddelen av 90-talet. Han skildrar människors lidande och människors ondska. Många andra journalister som rört sig i detta elände har valt att bli partiska. De har därför tvingats ljuga, för att "deras" sida skulle framstå i ett förklarat skimmer. I Blood and Vengeance skildras det nationalistiska virusets härjningar inom alla grupper.
FNs fiasko belyses väl i boken men också detta skildras i rent faktiska ordalag. Den franske generalen Janvier och generalsekreterarens representant Yasushi Akashi framstår onekligen som idioter men de är en del av ett mycket komplicerat problem: hur förhåller sig omvärlden till all världens ondska ?
Det finns inga enkla, okomplicerade svar på den frågan. Den insikten förstärks av böcker som de båda jag berört här. Den ohyggliga slakten i Srebrenica har tyvärr många paralleller – både i ex-Jugoslavien – och runt om i världen. Just nu.
Publicerat i: Contextus 3/98
Detta reportage om varför argentinarna är mer begivna på att köpa psykoanalystjänster än något annat folk återfinns utvidgat i hennes bok Bad Times in Buenos Aires (Weidenfeld & Nicolson, London 1998). Boken skildrar på ett medryckande och intresseväckande sätt hennes hatkärlek till detta sorgliga, misslyckade land.
Det finns ett avsnitt i boken som jag särskilt fäst mig vid: skildringen av det s k smutsiga kriget från slutet av 60-talet mellan Montoneros-rörelsen, terrorister från den argentinska medelklassen och den etablerade ordningens minst lika brutala militärmakt. Inspirerade av Eva Perón sökte olika stadsgerillagrupper katolska, marxistiska eller nationalistiska förgöra den medelklass de själva kom från och givetvis också överklassen.
Montoneros mål att generalen Juan Péron skulle återvända från sin exil uppfylldes 1973 men då hade de olika peronistiska fraktionernas våldsaktiviteter blivit närmast ett självändamål. Pérons död mindre än ett år senare och hans hustru Isabels makttillträde därefter innebar att våldsspiralen bara förvärrades. Hemliga dödspatruller härjade närmast ohämmat. I mars 1976 beräknade en tidning att det skedde ett politiskt mord i Buenos Aires var femte timme och en bombattack var tredje.
Militärkupp
Militärkuppen som bröt denna utveckling senare 1976 välkomnades brett. Men general Videla inledde då el proceso, den omfattande och planerade utrotningsoperation som riktade sig mot envar som var motståndare till "the Argentine way of life". Människor försvann. Många människor försvann. Kanske 10 000. Kanske många fler. 20 000 ? 30 000 ?
De flesta som mördades var mellan 20 och 35 år gamla, var utbildade och politiskt medvetna. Även intellektuell nyfikenhet räckte som motiv för att bli betecknad som subversiv och att mördas.
Terrorns värsta fas var över när general Galtieri tog över makten 1981 och diktaturen kollapsade efter Falklandskriget året därpå.
De skyldiga till el proceso kom att omfattas av president Menems generella amnesti 1990. Få hade då ställts inför rätta. Buenos Aires är, skriver France, en stad där några av världens ondskefullaste män kan gå omkring i frihet.
Ett av de sista avsnitten i boken är hennes möte med en av dessa män, Carlos. Han berättar för henne om ett samtal han hade 1973 efter en Montoneros-demonstration i Buenos Aires riktad mot Chiles diktator general Pinochet. Carlos, som då gick på militärhögskolan, var tillsammans med några kamrater från denna skola åskådare till den stora demonstrationen. En av hans kamrater sa då: "Har du tänkt på att vi måste döda dem – annars kommer de att döda oss".
I morgon
Miranda France frågar då Carlos om detta kan hända igen och då vrålskrattar han och understryker att han visst tror att det kan hända igen. Fatalistiskt konstaterar han att "detta är Latinamerika". Att tro att detta inte skulle hända igen är som att tro att man kan ändra människans natur.
När jag läste detta avsnitt i Bad Times in Buenos Aires kom jag att tänka på regeringskansliets bok Om detta må ni berätta. Boken om Förintelsen i Europa 1933 – 1945 är tveklöst viktig, men även om systematiken och skalan i den nazistiska mordgalenskapen är unik så är ondskans härjningar, massmordens värld, med oss varje dag. Idag, i morgon, nästa vecka.
I förrgår Buenos Aires, igår Srebrenica, i morgon…
Människans ondska är inte riktigt ett acceptabelt samtalsämne i svensk debatt. Politiska lösningar, medling etcetera anses i vår kyligt rationalistiska samhällskultur ha en förmåga att hantera det mesta av krig, terror som dyker upp i vår värld.
Chuck Sudetic är en ung amerikansk journalist som skildrade Jugoslaviens sönderfall och kriget i Bosnien för New York Times. Hans bok Blood and Vengeance (Norton, New York / London 1998) skildrar den serbiska utrotningsoperationen i Srebrenica i juli 1995 ur en familjs perspektiv. Familjen Celik, som är den familj som skildras, är en bosnienmuslimsk familj och det finns en direkt släktkoppling till Sudetic eftersom den amerikanske reporterna är gift med Ljiljana som är jugoslaviska, född och uppvuxen i Belgrad och alltså med dagens språkbruk serb, vars enda syster, Gordana, gift sig med Huso Celiks äldste son Hamed som bodde och arbetade i Belgrad när kriget bröt ut. Idag bor Gordana och Hamed i Kanada.
Inga enkla svar
Sudetic har skrivit en mycket gripande och mycket ovanligt krigsreportage. Det är amerikansk nyhetsjournalistik när den är som allra bäst. Den fruktansvärda berättelsen berättas på en alldeles rak, iskallt saklig prosa. Sudetic tar inte ställning för någon part i det komplicerade inbördeskrig som härjat det som en gång var Jugoslavien under huvuddelen av 90-talet. Han skildrar människors lidande och människors ondska. Många andra journalister som rört sig i detta elände har valt att bli partiska. De har därför tvingats ljuga, för att "deras" sida skulle framstå i ett förklarat skimmer. I Blood and Vengeance skildras det nationalistiska virusets härjningar inom alla grupper.
FNs fiasko belyses väl i boken men också detta skildras i rent faktiska ordalag. Den franske generalen Janvier och generalsekreterarens representant Yasushi Akashi framstår onekligen som idioter men de är en del av ett mycket komplicerat problem: hur förhåller sig omvärlden till all världens ondska ?
Det finns inga enkla, okomplicerade svar på den frågan. Den insikten förstärks av böcker som de båda jag berört här. Den ohyggliga slakten i Srebrenica har tyvärr många paralleller – både i ex-Jugoslavien – och runt om i världen. Just nu.
Publicerat i: Contextus 3/98
Om Asien och ett rött Lund
När jag landade på Bangkoks flygplats kastade jag mig över närmaste bok- och tidskriftsstånd. Jag erövrade Christopher Lingles The Rise and Decline of the Asian Century - False Starts on the Path to the Global Millennium (Asia 2000 Ltd, 1997) och hann läsa en god bit på väg till mitt slutmål, semesterparadiset Phuket. Lingle är, förstår man av bokens förord, en verkligt spännande människa. Mest uppmärksammad blev han för några år sedan då Lee Kuan Yew sparkade ut honom från Singapore för att han trampat stadsstatens härskare på lilltån genom en artikel i International Herald Tribune.
Lingle berättar om sin odyssé runt världen sedan han 1978 lämnade hemlandet USA för att studera utomlands i ett år. Det året pågår än. Lingle var i Turkiet då det blev undantagstillstånd, i Italien under röda brigadernas terror, i England under den missnöjets vinter som förde Thatcher till makten, i Spanien när demokratin återinfördes, i Polen under Solidaritets första dagar, i Sydafrika när apartheid började falla sönder på allvar, i Kina under förspelet till Riananmen Square och i Berlin när muren raserades…
Lingle har av detta format en bild av samhällen som stämmer mycket illa med den auktoritära och patriarkaliska regimen i Singapore. Det förvånande är inte att han blev utsparkad från University of Singapore; det förvånande är att han fick en tjänst där!
Tigrar med problem
Hans bok är en rejäl lunta, skriven med sedvanlig statsvetenskaplig terminologi. Det blir ganska tungt, tycker jag. Min rekommendation är i stället att den som vill ha en briljant skriven och idémässigt klartänkt presentation av dagens Asien bör skaffa förre Hong Kong-guvernören Chris Pattens East and West - China, Power and the Future of Asia (Times Books, 1998). Förutom att man får ett tankeväckande perspektiv både på Kina och resten av Asien ger boken också underlag till en allmän politisk debatt om värderingars roll i en samhällelig utvecklingsprocess. Patten beskrivs ofta som hemmahörande på torypartiets vänsterflygel. Det ligger något i detta, men den som läser East and West förstår att Thatcher placerade honom i kabinettet och att John Major gjorde honom till partiordförande. Chris Patten ryktas nu få en comeback i nästa EU-kommission (blir klart hösten 1999) och det skulle vara det bästa som hänt Bryssel på länge.
I Phuket köpte jag ytterligare två böcker om Asiens uppgång och nedgång under 90-talet. Dels Pasuk Phongpaichits och Chris Bakers Thailand’s Boom and Bust (Silkworm books, 1998). Dels antologin Tigers in Trouble - Financial Governance, Liberalisation and Crises in East Asia (redigerad av Jomo K.S.; Hong Kong University Press, 1998).
Thailand’s Boom and Bust är en uppdaterad version av en bok jag läste när den kom ut 1996. Den är skriven på en journalistiskt effektiv prosa, inte så elegant som Pattens men inte så akademiskt tung som Lingles. Den berättar om hur det gick upp och hur det gick ner. Den som läser denna skildring av 90-talets Thailand förstår att det inte var "kapitalismens fiasko" när den thailändska bathens koppling till dollarn kollapsade sommaren 1997. Boken fokuserar på korruptionen och den ofärdiga demokratin på ett oförskräckt sätt. Det bådar gott för den process som nu pågår i Thailand. Mer transparens, mer demokrati är vägen framåt.
Av uppsatserna i Tigers in Trouble har jag inte orkat läsa alla. Jag har inte den grad av specialintresse för de olika nationella ekonomiska kriserna i östra Asien. Mitt intryck är att uppsatserna innehåller mycket av nyttiga fakta för den intresserade och slutsatserna i inledningsessän (av Jomo K.S.) tycks mig ganska vettiga även om han är allt annat än en libertarian. Åtminstone ger han uttryck för en önskan om att bygga nya institutioner som bl a bättre kontrollerar korruptionen och som överensstämmer med intrycket från övriga böcker jag nämnt.
Detta nummer av Svensk Tidskrift har 1968 som tema. Som ett litet bidrag till detta ska jag nämna något om mina minnen från denna sällsamma tid. Jag fick anledning att tänka tillbaka när jag läste Kim Salomons och Göran Blomqvists antologi Det röda Lund (Lunds universitetshistoriska förlag, Årsbok 1998). Jag vill särskilt rekommendera Håkan Arvidssons essä.
Sympati för nyfikenheten
Jag kom till Lund 1965 - samtidigt som Håkan. Träffade honom och hans kompis Lennart Berntson genom gemensamma bekanta. Tyckte Håkan var en spännande och beläst person. Våra vägar kom ganska snart att skiljas. Jag blev fast anställd som reporter på Kvällsposten, slutade studera (utan att riktigt ha börjat på allvar), gifte mig och sonen Tomas föddes på luciadagen 1966. Såg Håkan i Båstad 1968. Kände sympati för den grundläggande nyfikenheten hos lundavänstern, men hade inte känsla för att allt det som följde (maouniformitet etc) var något spännande. Jag lämnade aldrig folkpartiet, som jag tyckte (och ännu tycker) är ett bra parti för radikala människor som inte vill att andra ska diktera ens åsikter. När jag långt senare återfann Håkan (och Lennart) i helt andra sammanhang (Ratios konferenser på Yxtaholm) uppfattade jag inte att de förändrats så rysligt mycket. Blivit än klokare, mer eftertänksamma. Men för den som vill följa med på den sällsamma 60-talsresan Håkan gjorde rekommenderas hans insiktsfulla essä.
Mer psykologiserande och introvert är Lars Westerbergs minnen om den liberala positionen 1968. Jag får mig en släng för att jag i Liberala studentklubben förespråkade kontakter (1965!) med Clarté. Lars tror att jag skulle kunnat sluta som dubbelmaoist. Kanske det.
Men så blev det inte.
Lars beskrivning av en udda intellektuell som aldrig föll för någon frälsningslära är både läs- och tänkvärd. Flera av de gestalter han nämner minns jag också väl. Tom Gustavsson var en härligt frimodig och rolig kille. Klas Hellborg var lundavänsterns superanarkistiske clown – tragisk bakom masken. Lars-Ola Borglid, medförfattare till "En ny vänster", var en annan riktigt trevlig, rejäl person. Såg nyligen i bokhandeln att han efter sin långa karriär som utrikeskorrespondent skrivit en bok om svenska bönder.
Lars skriver om vänsterns skuld på ett sätt som skiljer sig radikalt från Per Ahlmarks (han jagar ju tankens synder) men som det ligger mycket i: "Erfarenheten att komma i vägen för sekterister, har hos mig skapat det bestående intrycket, att vänsterns skuld ingalunda var det politiska misstagen. Utan de trakasserier de utsatte oliktänkande för på konsthögskolor, teaterhögskolor, universitetsinstitutioner, studentkorridorer. Och den dogmatiska konst- och litteraturkritik som knäckte och tystade de skapande människor som råkade vara annorlunda."
Så skriver en sann liberal.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 5-6/98
Lingle berättar om sin odyssé runt världen sedan han 1978 lämnade hemlandet USA för att studera utomlands i ett år. Det året pågår än. Lingle var i Turkiet då det blev undantagstillstånd, i Italien under röda brigadernas terror, i England under den missnöjets vinter som förde Thatcher till makten, i Spanien när demokratin återinfördes, i Polen under Solidaritets första dagar, i Sydafrika när apartheid började falla sönder på allvar, i Kina under förspelet till Riananmen Square och i Berlin när muren raserades…
Lingle har av detta format en bild av samhällen som stämmer mycket illa med den auktoritära och patriarkaliska regimen i Singapore. Det förvånande är inte att han blev utsparkad från University of Singapore; det förvånande är att han fick en tjänst där!
Tigrar med problem
Hans bok är en rejäl lunta, skriven med sedvanlig statsvetenskaplig terminologi. Det blir ganska tungt, tycker jag. Min rekommendation är i stället att den som vill ha en briljant skriven och idémässigt klartänkt presentation av dagens Asien bör skaffa förre Hong Kong-guvernören Chris Pattens East and West - China, Power and the Future of Asia (Times Books, 1998). Förutom att man får ett tankeväckande perspektiv både på Kina och resten av Asien ger boken också underlag till en allmän politisk debatt om värderingars roll i en samhällelig utvecklingsprocess. Patten beskrivs ofta som hemmahörande på torypartiets vänsterflygel. Det ligger något i detta, men den som läser East and West förstår att Thatcher placerade honom i kabinettet och att John Major gjorde honom till partiordförande. Chris Patten ryktas nu få en comeback i nästa EU-kommission (blir klart hösten 1999) och det skulle vara det bästa som hänt Bryssel på länge.
I Phuket köpte jag ytterligare två böcker om Asiens uppgång och nedgång under 90-talet. Dels Pasuk Phongpaichits och Chris Bakers Thailand’s Boom and Bust (Silkworm books, 1998). Dels antologin Tigers in Trouble - Financial Governance, Liberalisation and Crises in East Asia (redigerad av Jomo K.S.; Hong Kong University Press, 1998).
Thailand’s Boom and Bust är en uppdaterad version av en bok jag läste när den kom ut 1996. Den är skriven på en journalistiskt effektiv prosa, inte så elegant som Pattens men inte så akademiskt tung som Lingles. Den berättar om hur det gick upp och hur det gick ner. Den som läser denna skildring av 90-talets Thailand förstår att det inte var "kapitalismens fiasko" när den thailändska bathens koppling till dollarn kollapsade sommaren 1997. Boken fokuserar på korruptionen och den ofärdiga demokratin på ett oförskräckt sätt. Det bådar gott för den process som nu pågår i Thailand. Mer transparens, mer demokrati är vägen framåt.
Av uppsatserna i Tigers in Trouble har jag inte orkat läsa alla. Jag har inte den grad av specialintresse för de olika nationella ekonomiska kriserna i östra Asien. Mitt intryck är att uppsatserna innehåller mycket av nyttiga fakta för den intresserade och slutsatserna i inledningsessän (av Jomo K.S.) tycks mig ganska vettiga även om han är allt annat än en libertarian. Åtminstone ger han uttryck för en önskan om att bygga nya institutioner som bl a bättre kontrollerar korruptionen och som överensstämmer med intrycket från övriga böcker jag nämnt.
Detta nummer av Svensk Tidskrift har 1968 som tema. Som ett litet bidrag till detta ska jag nämna något om mina minnen från denna sällsamma tid. Jag fick anledning att tänka tillbaka när jag läste Kim Salomons och Göran Blomqvists antologi Det röda Lund (Lunds universitetshistoriska förlag, Årsbok 1998). Jag vill särskilt rekommendera Håkan Arvidssons essä.
Sympati för nyfikenheten
Jag kom till Lund 1965 - samtidigt som Håkan. Träffade honom och hans kompis Lennart Berntson genom gemensamma bekanta. Tyckte Håkan var en spännande och beläst person. Våra vägar kom ganska snart att skiljas. Jag blev fast anställd som reporter på Kvällsposten, slutade studera (utan att riktigt ha börjat på allvar), gifte mig och sonen Tomas föddes på luciadagen 1966. Såg Håkan i Båstad 1968. Kände sympati för den grundläggande nyfikenheten hos lundavänstern, men hade inte känsla för att allt det som följde (maouniformitet etc) var något spännande. Jag lämnade aldrig folkpartiet, som jag tyckte (och ännu tycker) är ett bra parti för radikala människor som inte vill att andra ska diktera ens åsikter. När jag långt senare återfann Håkan (och Lennart) i helt andra sammanhang (Ratios konferenser på Yxtaholm) uppfattade jag inte att de förändrats så rysligt mycket. Blivit än klokare, mer eftertänksamma. Men för den som vill följa med på den sällsamma 60-talsresan Håkan gjorde rekommenderas hans insiktsfulla essä.
Mer psykologiserande och introvert är Lars Westerbergs minnen om den liberala positionen 1968. Jag får mig en släng för att jag i Liberala studentklubben förespråkade kontakter (1965!) med Clarté. Lars tror att jag skulle kunnat sluta som dubbelmaoist. Kanske det.
Men så blev det inte.
Lars beskrivning av en udda intellektuell som aldrig föll för någon frälsningslära är både läs- och tänkvärd. Flera av de gestalter han nämner minns jag också väl. Tom Gustavsson var en härligt frimodig och rolig kille. Klas Hellborg var lundavänsterns superanarkistiske clown – tragisk bakom masken. Lars-Ola Borglid, medförfattare till "En ny vänster", var en annan riktigt trevlig, rejäl person. Såg nyligen i bokhandeln att han efter sin långa karriär som utrikeskorrespondent skrivit en bok om svenska bönder.
Lars skriver om vänsterns skuld på ett sätt som skiljer sig radikalt från Per Ahlmarks (han jagar ju tankens synder) men som det ligger mycket i: "Erfarenheten att komma i vägen för sekterister, har hos mig skapat det bestående intrycket, att vänsterns skuld ingalunda var det politiska misstagen. Utan de trakasserier de utsatte oliktänkande för på konsthögskolor, teaterhögskolor, universitetsinstitutioner, studentkorridorer. Och den dogmatiska konst- och litteraturkritik som knäckte och tystade de skapande människor som råkade vara annorlunda."
Så skriver en sann liberal.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 5-6/98
Näringslivet behöver besjälade idébärare
"Ärligt talat är engagemanget för Sverige och intresset för det som händer här rätt litet i de stora företagen."
Den ärliga deklarationen avgav SAFs ordförande Anders Scharp i en Dagens Industri-intervju i mars.
Så var det inte en gång i tiden. Uppsalaforskaren Niklas Stenlås har i sin avhandling "Den inre kretsen" (Arkiv förlag, 1998) skildrat de ledande industrimännens politiska engagemang på 1940-talet. Avhandlingen har med all rätt uppmärksammats - bl a i en debatt mellan Aftonbladets Olle Svenning och Svenska dagbladets Mats Svegfors.
Sydsvenskans Per T Ohlsson har i en kommentar till debatten påpekat att det snarare var USAs ekonomiska styrka och principer än näringslivsmotståndet som stoppade 40-talets socialdemokratiska socialiseringsplaner. Idag är det inte vare sig näringslivets eller fackföreningarnas politiska engagemang som styr utvecklingen utan verkligheten ("planekonomins kollaps, internationaliseringen, tyngspunktsförskjutningen från realkapital till humankapital").
Både Svegfors - med sin kritik av de svenska fackföreningarna och deras genom lagstiftning cementerade makt - och Ohlsson gör viktiga påpekanden som för diskussionen framåt. Stenlås avhandling är intressant i sin verklighetsbeskrivande del och bör läsas av alla som vill få en inblick i en direktörskrets brottning med samhällsfrågor.
Direktörerna pendlade mellan två linjer. Den ena innebar en inriktning på stöd till de borgerliga partierna, att verka genom dessa (främst högern och folkpartiet). Den andra innebar att man ville verka för att sprida kunskap och idéer utan närmare hänsyn tagen till hur dagspolitiskt opportunt budskapet var.
Det är ur den senare tankelinjen som Näringslivets fond och dagens Timbro sprungit fram.
Idéer har konsekvenser. Att tro att man enbart kan förlita sig till andra samhällsdanande faktorer - t ex kommunismens sammanbrott i östra Europa - är farligt. För näringslivet är den väg som innebär att man sprider sitt eget budskap vida att föredra. Enskilda företagsledare kan verka i politiska partier - men grupperingar som den Stenlå beskriver har knappast några utsikter idag att nå framgång i arbete via partiorganisationer.
För att näringslivet ska sprida sitt eget budskap krävs det besjälade idébärare. I den ovan åberopade intervjun med Anders Scharp uttalar han också att företagsklimatet i Sverige är "mer intressant för de små och medelstora företagen än för de stora".
I dagens konkreta svenska samhällsdebatt finns det ingen synlig talesman för små och medelstora företag. Den mest vitala näringslivsidédebatten signeras Timbro. Detta innebär om man samtidigt beaktar Scharps korrekta verklighetsbeskrivning att vi kan konstatera att vi har ett tomrum som inte bådar gott för framtiden.
Därför är det med viss nostalgi man kan läsa "Den inre kretsen". Här fanns en besjälad och engagerad krets centrala industriledare som ägnade både tid och pengar åt att mobilisera mot en socialistisk utveckling av Sverige. Hur väl de lyckades kan givetvis diskuteras, men det faktum att man spred idéer och engagerade sig har tveklöst varit av godo.
Var finns det engagemanget idag ?
Stenlå lägger stor vikt vid det sociala nätverk som agerade på 40-talet. Ett annat, för mig viktigare, perspektiv är det idémässiga. Här fanns en stark liberal ådra som skilde sig höst markant från den övertro på en socialistisk utveckling som präglade inte bara svenskt samhällsliv vid denna tid utan som var ganska brett accepterad i Europa.
Om näringslivet och dess företrädare bland små och stora företag inte tar det personliga ansvaret att sprida den liberala ekonomins tankar kommer dessa förr eller senare att förtvina. Idéer har nämligen konsekvenser.
Publicerat i: tidningen NU 26/98
Den ärliga deklarationen avgav SAFs ordförande Anders Scharp i en Dagens Industri-intervju i mars.
Så var det inte en gång i tiden. Uppsalaforskaren Niklas Stenlås har i sin avhandling "Den inre kretsen" (Arkiv förlag, 1998) skildrat de ledande industrimännens politiska engagemang på 1940-talet. Avhandlingen har med all rätt uppmärksammats - bl a i en debatt mellan Aftonbladets Olle Svenning och Svenska dagbladets Mats Svegfors.
Sydsvenskans Per T Ohlsson har i en kommentar till debatten påpekat att det snarare var USAs ekonomiska styrka och principer än näringslivsmotståndet som stoppade 40-talets socialdemokratiska socialiseringsplaner. Idag är det inte vare sig näringslivets eller fackföreningarnas politiska engagemang som styr utvecklingen utan verkligheten ("planekonomins kollaps, internationaliseringen, tyngspunktsförskjutningen från realkapital till humankapital").
Både Svegfors - med sin kritik av de svenska fackföreningarna och deras genom lagstiftning cementerade makt - och Ohlsson gör viktiga påpekanden som för diskussionen framåt. Stenlås avhandling är intressant i sin verklighetsbeskrivande del och bör läsas av alla som vill få en inblick i en direktörskrets brottning med samhällsfrågor.
Direktörerna pendlade mellan två linjer. Den ena innebar en inriktning på stöd till de borgerliga partierna, att verka genom dessa (främst högern och folkpartiet). Den andra innebar att man ville verka för att sprida kunskap och idéer utan närmare hänsyn tagen till hur dagspolitiskt opportunt budskapet var.
Det är ur den senare tankelinjen som Näringslivets fond och dagens Timbro sprungit fram.
Idéer har konsekvenser. Att tro att man enbart kan förlita sig till andra samhällsdanande faktorer - t ex kommunismens sammanbrott i östra Europa - är farligt. För näringslivet är den väg som innebär att man sprider sitt eget budskap vida att föredra. Enskilda företagsledare kan verka i politiska partier - men grupperingar som den Stenlå beskriver har knappast några utsikter idag att nå framgång i arbete via partiorganisationer.
För att näringslivet ska sprida sitt eget budskap krävs det besjälade idébärare. I den ovan åberopade intervjun med Anders Scharp uttalar han också att företagsklimatet i Sverige är "mer intressant för de små och medelstora företagen än för de stora".
I dagens konkreta svenska samhällsdebatt finns det ingen synlig talesman för små och medelstora företag. Den mest vitala näringslivsidédebatten signeras Timbro. Detta innebär om man samtidigt beaktar Scharps korrekta verklighetsbeskrivning att vi kan konstatera att vi har ett tomrum som inte bådar gott för framtiden.
Därför är det med viss nostalgi man kan läsa "Den inre kretsen". Här fanns en besjälad och engagerad krets centrala industriledare som ägnade både tid och pengar åt att mobilisera mot en socialistisk utveckling av Sverige. Hur väl de lyckades kan givetvis diskuteras, men det faktum att man spred idéer och engagerade sig har tveklöst varit av godo.
Var finns det engagemanget idag ?
Stenlå lägger stor vikt vid det sociala nätverk som agerade på 40-talet. Ett annat, för mig viktigare, perspektiv är det idémässiga. Här fanns en stark liberal ådra som skilde sig höst markant från den övertro på en socialistisk utveckling som präglade inte bara svenskt samhällsliv vid denna tid utan som var ganska brett accepterad i Europa.
Om näringslivet och dess företrädare bland små och stora företag inte tar det personliga ansvaret att sprida den liberala ekonomins tankar kommer dessa förr eller senare att förtvina. Idéer har nämligen konsekvenser.
Publicerat i: tidningen NU 26/98
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)