SAP och GOP lider av samma kompromisslöshet

 

Publicerad: 2013-03-25, Uppdaterad: 2013-03-25

Om författaren:

Janerik Larsson är rådgivare på Prime.


Det handlar om två av västvärldens klassiska maktpartier. Idag är båda i kris. Man skulle kunna tro att deras kriser såg olika ut, men i själva verket handlar det om närmast identiska kriser.

I en kort sammanfattning handlar det om hur man söker sina politiska lösningar med blicken fast förankrad i backspegeln.

I båda partierna har ledande krafter avvisat tanken att en politik för framtiden bygger på en ärlig samtids- och framtidsanalys.

Det utmärkande för båda partierna så som de ser ut idag, så som de agerar idag är en fast tro att ju mer reaktionär man är i sitt politiska budskap desto mer populär kommer man att visa sig vara i kommande val.

Båda partierna har historiskt haft en förmåga att attrahera nytänkande intellektuella. Båda har haft stöd av tankesmedjor där framtidsidéer har tillverkats. Idag är dessa tankesmedjor i huvudsak intellektuellt förslappade och syselsatta med att sprida enkel agitation utan större attraktionskraft för andra än de som är inblandade i en i allt väsentligt reaktionär kamp om makten i respektive parti.

Båda partierna har mycket allvarliga problem med verklighetsbilden. Starka intressegrupper i båda partierna avvisar diskussioner om samtids- och framtidsproblem som nästan alla andra politiska analytiker i respektive land menar är frågor som inte kan hanteras utan en ärlig men besvärlig diskussion och politikutveckling.

Det mest karakteristiska, det mest påtagliga är att så mycket av det som kommer ut från respektive partis aktivister med god tillgång till massmedia är så anti-intellektuellt, så grovt och oaptitligt för varje sansad betraktare.

Jag är just nu i Washington DC och ägnar en del av tiden åt samtal om det republikanska partiets kris.

Det andra partiet i kris är det socialdemokratiska partiet i Sverige.

Republikanernas inre liv förhärjas av en i huvudsak anti-intellektuell, hårt polariserande kraft: Tea Party-rörelsen. Det socialdemokratiska partiets motsvarighet är den reaktionära rörelse som väcktes till liv när Håkan Juholt blev partiledare och där budskapet också är att framtidens politik ska sökas i det inbillade förflutna, i decenniegammal retorik.

I republikanernas mediala liv handlar det om reaktionära radiopratare som Rush Limbaugh, TV-kanalen Fox News Bill O’Reilly och andra. I Sverige är motsvarigheterna ledarskribenter på tidningar som Aftonbladet, Arbetarbladet, Dalademokraten, kampanjmaskinen Daniel Suhonen och andra. Det aggressiva, starkt förenklade och i grunden anti-intellektuella budskapet är på ett närmast förbryllande sätt likartat.

För mig som följt socialdemokratisk press sedan 60-talet är det slående hur stor förändringen är. Den idémässiga renhållningen tycks helt ha försvunnit.

Att i denna omvärld nå politisk framgång är inte det lättaste.

Mitt Romneys presidentvalskampanj slogs sönder redan under den republikanska, mycket utdragna primärvalsprocessen. Attackerna mot Romney från den garanterat icke valbare Newt Gingrich var hårdare – och för partiets reaktionära falang – mer trovärdig än något som Obama-kampanjen senare gjorde. Man behövde bara fortsätta i ett spår som redan var tydligt identifierat av Gingrich, Santorum med flera.

Lika svårt har Stefan Löfven det. Det är det interna föraktet mot hans pragmatism som leder till ytliga utspel, politiska försöksballonger som sedan också skjuts ner av de interna kritikerna för att vara t ex dåligt politiskt kampanjande. Fokus hamnar inte på politiken utan på budskapsutformningen.

Den kampanj som drivs mot Löfven från bland andra fackförbunden i 6F (egentligen bara 5 fackförbund sedan Transport hoppat av) är anmärkningsvärd och har nog inte någon parallell under tiden efter andra världskriget.

Partier är ofta som stora, konfliktfyllda familjer. När man som jag betraktar sådana familjer utifrån kan man, som jag, bli orolig. Min oro beror också på att jag sett ”familjegrälen” urarta tidigare.

En god det av det tidiga 80-talet fick jag ägna åt kampen mot löntagarfonder. En fullständigt meningslös LO-idé som skadade det socialdemokratiska partiet mycket rejält.

Ur mitt perspektiv var det inget fel i att socialdemokratiska partiet minskade till mera normal, europeisk partistorlek men jag tror ingen kunnat – eller velat ? – göra en ekonomisk analys av de helt enorma förmögenhetsvärden som förskingrades av löntagarfondsförslaget. Värden som försvann ur Sverige.

Ett sunt politiskt parti med ansvar för sin roll i vårt lilla land skulle givetvis ha övervägt sådana effekter. Men den ”familjelojalitet” som satt i styrhytten ledde till att ett helt orimligt förslag – fackföreningarna skulle ta makten över det svenska näringslivet – fick hanteras under lång tid bara för att ”familjen” inte skulle förlora ansiktet och för att det fanns en vänsterradikal falang som inte var beredd att se verkligheten i ansiktet.

Svensk ekonomi finns i en internationell värld där varje dröm om konfiskation av enorma förmögenhetsvärden i ”ordnade former” och under lång tid givetvis skulle leda till för samhällsekonomin förödande konsekvenser.

Jag är övertygad om att en viktig del av 70- och 80-talens ekonomiska kris har sin rot här.

Den kris som nu det republikanska partiet i USA, GOP, befinner sig i har på motsvarande sätt påtagliga ekonomiska effekter. Även om The Economist nyligen kunde berätta om det USA som faktiskt fungerar så är jag övertygad om att Wall Street Journal har rätt när man nyligen konstaterade i en analys att det är politiken i Washington DC som är USAs viktigaste ekonomiska problem: Economy's Biggest Drag? Washington Dysfunction, skrev ekonomikommentatorn David Wessel.

Politik handlar i slutändan om att kunna kompromissa, att hantera verkligheten så att helheten – landets välstånd – gynnas. I både GOP och inom SAP finns det idag starka krafter som av ideologisk enögdhet vägrar acceptera ett sådant synsätt.

Det är en klassiskt revolutionär filosofi: det gäller att riva ner – sen kan man kanske bygga något nytt. Men först förstörelse.

Två partier med starka krafter som vill förgöra andra delar av samma parti oavsett konsekvenserna – här är likheterna mellan GOP och SAP verkligen slående!

Janerik Larsson(25 artiklar)

 

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/25/sap-och-gop-lider-av-samma-kompromissl-shet

 

Löfven är den som bäst förstår näringslivet

 

Av Janerik Larsson | 22 mars 2013

 

Behovet att förklara företagens sätt att fungera, deras behov och vilken nytta de gör är minst lika stort idag som för 40 år sedan. Det menar Janerik Larsson, som nyligen utkommit med boken De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget.

Det är nu närmare 40 år sedan jag började arbeta med en opinionsbildning som haft ett och samma syfte sedan dess: att förklara näringslivets avgörande betydelse för välståndet, att vårt välstånd skapas varje dag i företagen. Näringslivet är det verkliga allmänintresset, även om det finns politiker som tror att de har denna roll.

 

På 1980-talet fanns det en stor misstro mot företagen. Vänstervågen från det sena 60-talet hade visserligen lugnat sig under 70-talet, men i löntagarfondsfrågan kom striden att handla om själva grunden för den fria företagsamheten, marknadsekonomin och det privata ägandet.

 

Idag är företagens betydelse brett accepterat på ett helt annat sätt än i början av 80-talet. Men ett begrepp förblir främmande: begreppet ”vinst”.

 

Det paradoxala i svensk politik är att den partiledare som bäst förstår begreppens innebörd är den socialdemokratiske partiledaren. Man kan inte ha varit ordförande i IF Metall utan att verkligen förstå näringslivets och marknadsekonomins fundamenta.

I Tommy Möllers och Margit Silbersteins En marsch mot avgrunden skildras på ett mycket intressant sätt den stora klyftan inom det socialdemokratiska partiet. I grunden handlar den fortsatt om synen på näringslivet, även om den frågan inför den socialdemokratiska partikongressen förvirrats grundligt av diskussionen om ”riskkapital”.

 

Här är oförståelsen för ”vinst” central. Det företag som bygger ett sjukhus ska givetvis gå med vinst, eftersom ägarnas riskkapital ska förräntas och företaget ska utvecklas för att kunna prestera än bättre i framtiden. Men ett företag som till exempel utbildar ska – enligt den förvirrade socialdemokratiska debatten – inte gå med vinst trots att detta företag lever på samma skattebetalarpengar som byggföretaget. Utbildningsföretagets vinst ses som ”onödig”, som ett sätt att ta resurser från andra, angelägna uppgifter. Detta är helt absurt och jag är övertygad om att Stefan Löfven undrar över vilket politiskt dårhus han hamnat i.

 

Det som allra mest upprör vinstkritikerna är ”riskkapital”. Min bok De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget (Ekerlids) är ett anspråkslöst försök att förklara vad ”riskkapital” och ”riskkapitalister” är. Det jag som lekman allra mest slogs av när jag under arbetet med boken intervjuade ett stort antal personer verksamma i den så kallade riskkapitalbranschen var hur mycket gemensamt dessa företag har med det övriga näringslivet. De stora ”riskkapitalföretagen” är förvisso i regel mer specialiserade, ofta mer effektiva, inte sällan mer resursstarka än vad svenska folket i allmänhet nog tänker på när de hör ordet ”företag”.

 

Men drivkrafterna, den underliggande logiken och betydelsen för samhällsekonomin är den samma. Därför är också de angrepp vi nu ser på riskkapital i grunden angrepp på marknadsekonomin som sådan.

 

I debatten ser jag samma missförstånd och vantolkningar återkomma igen och igen. Låt mig bemöta några av dem.

 

1. Allt kapital i alla företag är riskkapital. Det svenska begreppet ”riskkapital” är i grunden helt stolligt, men nu är det så inarbetat att jag inte vet hur man ska få en ändring till stånd. ”Venture capital” är ena delen av riskkapitalföretagandet. Dessa företag arbetar med att utveckla nya, ofta IT-baserade eller på andra sätt teknikrelaterade företag, ”Private equity” arbetar med att utveckla mogna, etablerade företag som behöver den grundliga omvårdnad som bland annat privata ägare och riskkapitalföretag svarar för. Ofta handlar private equity-företagens uppgift om att hjälpa till till exempel vid generationsskiften eller då möjligheter till snabb expansion föreligger.

 

2. Det kapital som förvaltas av venture capital och private equity kommer oftast från stora finansiella institutioner till exempel livsförsäkringsbolag. Svenska företag har gynnats av ett stort inflöde av sådant internationellt kapital som gått via venture capital- och private equity-företagen. Frågan hur lönsamma sådana investeringar är diskuteras av forskarna, men ur mitt perspektiv handlar det mest om ett sätt för stora institutionella investerare att sprida risker. Avkastningen är för det mesta bättre än till exempel via börsbolagsägande. I min bok intervjuas flera av dessa investerare som förklarar sitt perspektiv.

 

3. Finns det anledning för politiker i olika länder att ändra till exempel skattesystemet för dessa företag? Det pågår en debatt om detta bland annat i USA. Jag tycker att det i grunden är en ganska ointressant fråga. Politikerna lagstiftar och företagen anpassar sig till lagstiftningen. Däremot är det mycket lätt att förstå att fonderna som samlar in olika investerares kapital är ”skattskrivna” till exempel på de brittiska kanalöarna. Där är skattesystemet stabilt och servicen i form av banker, advokater etc god. Här finns ingen risk för politiska hugskott. De vinster som olika investerare gör beskattas i respektive hemland.

 

4. Torun Nilsson uttryckte i en kommentar till min bok (Dagens Industri 15/3) oro för att denna affärsmodell ska bli alltför betydelsefull: ”Det är svårt att föreställa sig plats för utveckling av mobilsystem, magsårsmedel eller nya Ikea i så målstyrda bolag.” Det är en besynnerlig invändning. Venture capital-företagen arbetar just med sådana utvecklingsprojekt. Att private equity arbetar med att utveckla mogna företag visar ju bara att det behövs olika sorters ägande.

 

5. Varför har inte fler private equity-företag på senare år gått till börsen? Inte heller det är ett mysterium. Börsen har sedan finanskrisens start varit mycket volatil och det är föga förvånande att private equity-företag sålt sina portföljbolag till andra private equity-företag. Då gör man transaktionen i en sluten men mycket transparent miljö där fundamenta avgör – inte en stundom smått hysterisk börskursutveckling.

 

De närmare 40 år jag arbetat med opinionsbildning för näringslivets intressen har handlat mycket om pedagogik. Att förklara företagens sätt att fungera, deras behov och vilken nytta de gör. Behovet av att förklara är minst lika stort idag, men utmaningarna är andra. Knappast någon tvivlar nu på att marknadsekonomi är det enda möjliga ekonomiska systemet, desto fler ser just den del av näringslivet som kallas ”riskkapitalföretag” som främmande och rentav destruktiv.

 

I början av globaliseringsdebatten gjorde Johan Norberg en fantastisk insats för att förklara det som händer i världsekonomin. De globaliseringskritiska rösterna i Sverige hade växt sig betydligt starkare om inte han så snabbt och bedövande effektivt slagit deras argument i spillror. Det är inte utan att jag då och då under arbetet med min bok i mitt stilla sinne tänkt: Johan Norberg, var är du nu när näringslivet så väl behöver din pedagogiska förmåga?

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och har nyligen utkommit med boken De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget.

Läs mer om kapital och företagande:
Vinstförbud i mataffären (19/10 2012) av Janerik Larsson
Det sunda ägandet måste stärkas (25/1 2013) av Hans Rothenborg och Fredrik Segerfeldt
Nya moderaterna blev Nuonmoderaterna (22/2 2013) av Mattias Lundbäck
Det ordnar sig (om Olof Stenhammars memoarer) (11/1 2013) av Per Heister

 

http://www.svensktidskrift.se/?p=60720

 

Janerik Larsson om Riskkapital

Riskkapitalisterna är de nya industrialisterna

Publicerad: 2013-03-14 07:03, Uppdaterad: 2013-03-14 07:03

Bakom ordet "rikskapitalist" finns nödvändiga och uppbyggliga investerare som utvecklar det svenska näringslivet och ökar välståndet.

Det senaste årets värsta skällsord är säkert ”riskkapitalist”. Det beror på några fundamentala missförstånd.

För det första är allt kapital som finns i företagen är riskkapital. Den svenska välfärden bygger på näringslivet som i sin tur bygger på riskkapital.

För det andra döljer sig bakom begreppet ”riskkapitalist” två olika verksamheter. Dels det som kallas ”venture capital” dvs företag som satsar på nya, växande företag – ofta IT-relaterade. Dels det som kallas ”private equity” dvs företag som utvecklar oftast försummade, mogna företag så att dessa företags potential kommer till sin rätt.

För det tredje har ånyo ordet ”vinst” blivit ett fult ord i den svenska samhällsdebatten. Detta tycks vara ett nära nog evigt problem. Vinst = lotterivinst. Något orättvist, smått suspekt och definitivt onödigt. Förklarar man vinst med ord som ”avkastning”, ”ränta” eller något snarlikt begrepp ökar förståelsen. Men både vinst och det närbesläktade ”produktivitet” är tyvärr fortsatt svårhanterade i samhällsdebatten.

Inför den socialdemokratiska partikongressen lider jag med Stefan Löfven som vet precis betydelsen av dessa ord, men som tycks ha att slåss med en massiv okunnighet i en åtminstone högröstad del av sitt parti. Men jag märker inte att förståelseproblematiken är nämnvärt mindre på den andra sidan i politiken.

Detta är givetvis ett problem för Sverige eftersom det för välståndet helt avgörande företagsklimatet blivit sämre.

Hur vågar man då, som jag, skriva en bok som berättar vad riskkapital egentligen är ? Ja, en förutsättning är såklart att man inte har så mycket att förlora. Som pensionerad direktör från Svenskt Näringsliv är jag ju redan i utgångsläget både misstänkt för och erkänt skyldig till en positiv bild av kapitalismens olika svenska ansikten.

I boken ”De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget” (Ekerlids) tar jag fasta på det som inte hittills nästan alls förekommit i debatten om ”riskkapital”. Jag beskriver hur det ser ut i de företag som ägs eller ägts av dels venture capital-fonder dels av private equity-fonder. Redan här kommer ju ett viktigt faktum: det är pensionärer och andra försäkringstagare här hemma och utomlands som är de faktiska ägarna av dessa verklighetens företag som jag beskriver. De riskkapitalföretag som hanterar företagsägandet är alltså inte de egentliga ägarna. Överraskning ?

För att öka överraskningseffekten skriver jag enbart om företag från industri och handel. Inte ett ord om s k välfärdsföretag. Ty dessa fonder har funnits i flera decennier och spelat en viktig roll inte minst för internationella kapitalinvesteringar i svenska företag.

Det var oerhört roligt att skriva boken, eftersom jag fick kontakt med så många företagsledare som aldrig tidigare förekommit i media och som berättade om framgångsrika företag vars framgångar skett under riskkapitalägande.

Finns det inga avigsidor med riskkapital ? Mitt svar är nekande. Detta är en form av kapitalism som inte är skadligare än någon annan form av kapitalistisk företagsstyrning. Och kapitalismen är grunden för välståndet som Urban Bäckström utvecklat i sin nya bok ” Länge leve kapitalismen : en bok om marknadsekonomin och aktieplaceringar mellan eufori och domedag - från Adam Smith till Warren Buffett”.

Debatter om t ex beskattningen av dessa företag pågår i flera länder, men det är ju bara en fråga om att politiker bestämmer ramverken för företagandet. Inom de ramarna verkar sedan företagen.

En annan faktor som haft stor betydelse för dessa företag är kapitalmarknaden, möjligheterna till belåning. Jag redovisar hur snett det kunde gå under lånebubblan före Lehman Brothers-kraschen i september 2008. Men den drabbade många olika företag.

I min bok kommer också facken och forskarna till tals. Sammantaget är det, menar jag, en övertygande plädering för förståelse för en form av industrialister som vi snarast har för få av i Sverige. Det gäller att vårda den kompetensen både vad gäller de nyskapade företagen (venture capital) och utvecklingen av mogna företag (private equity).

Så en from förhopning är en ökad förståelse för det förtalade ordet riskkapital.

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/14/riskkapitalisterna-r-de-nya-industrialisterna

Janerik Larsson om Storbritannien och EU

Storbritannien kommer snarare ändra EU än lämna

Publicerad: 2013-03-05 10:03, Uppdaterad: 2013-03-05 10:03

Min bild av tonläget skulle jag vilja sammanfatta som mycket mera inriktat på att understryka vikten av att Storbritannien stannar kvar än av hot om att komplicera den brittiska processen framöver.

Janerik Larsson är bla tidigare vice vd för Svenskt Näringsliv.

I förra veckan var det val i en valkrets i England. Resultatet har skakat om den politiska världen i London. Det nationalistiska partiet UK Independence Party (UKIP) blev näst största parti i Eastleigh och placerade premiärminister David Camerons toryparti först som tredje största parti.

Det finns en stark anti-EU-opinion i Storbritannien. Den handlar bara delvis om vad EU är eller gör, men handlar också om missnöjet med den svåra krisen för den brittiska ekonomin – en kris som aldrig tycks ta slut och som många kopplar till krisen i eurozonen. Krisen är, menar många, eurons fel.

Om det vore folkomröstning idag skulle resultatet tveklöst bli ett nej. Men David Camerons utspel den 23 januari i år handlade om att torypartiet i sitt valmanifest inför det parlamentsval som ska äga rum senast i maj 2015 kommer att lova väljarna att om man sitter kvar vid makten så kommer de brittiska väljarna i en folkomröstning några år senare att få välja mellan att landet stannar kvar i EU eller lämnar EU.

Det blir inte den första folkomröstningen med den frågan. Harold Wilson utlyste en folkomröstning 1975 med denna fråga: ”Do you think that the United Kingdom should stay in the European Community (Common Market) ?”

67,2 % röstade ja den gången, 32,8 % röstade nej.

Idag skulle siffrorna sannolikt bli de omvända.

Kommer det att bli en folkomröstning mot slutet av detta årtionde? Kanske. David Cameron och torypartiet är givetvis bundet av det kommande vallöftet. Koalitionspartnern Liberaldemokraterna är motståndare till ett utträde och Labours ledare Ed Miliband har ännu inte gett klart besked i folkomröstningsfrågan, men många bedömare menar att han inför valet 2015 kommer att tvingas acceptera att man ska lyssna på väljarna i denna fråga.

Det vore fel att söka skapa intrycket att Camerons utspel bara handlar om partipolitik även om hotet från UKIP gjort många av partiets parlamentsledamöter nervösa. Det vore också fel att tro att Cameron inte tidigare positionerat sig själv på den EU-skeptiska delen av brittisk politik.

Innan han valdes till partiledare i oktober 2005 markerade han till skillnad från medtävlarna att han ansåg att det konservativa partiet skulle lämna EPP-gruppen i parlamentet. Så blev det också och partiet ingår nu i den lilla, ganska marginaliserade grupp som kallas European Conservatives and Reformist-gruppen.

Valet till EU-parlamentet nästa sommar kommer att bli en första verklig test på hur väljarna uppfattar Camerons kursändring. Efter fyllnadsvalet i Eastleigh deklarerade UKIPs partiledare Nigel Farage, som sitter i EU-parlamentet sedan 1999, att han kommer att satsa all sin kraft på EU-parlamentsvalet. Några tankar på att bli parlamentsledamot 2015 ville han inte vidkännas i de TV-intervjuer som jag såg när jag var i London i fredags morse.

Torypartiet står ingalunda enat bakom Cameron i denna fråga. Det finns en gruppering inom partiet som åtminstone är starka anhängare av ett fortsatt brittiskt EU-medlemskap.

Camerons tal är värt att läsa (http://www.number10.gov.uk/news/eu-speech-at-bloomberg/). Det är ju ingalunda något populistiskt utbrott, utan ett seriöst försök att reda ut de frågeställningar han nu anser ska angripas.

Vid sidan om det talet rekommenderar jag hemsidan för den s k Fresh Start-gruppen (http://www.eufreshstart.org/). Här finns den mest genomarbetade genomgången av de frågor som nu kommer att vara på agendan vad gäller Storbritanniens EU-relationer. Därtill pågår sedan förra sommaren inom brittiska UD en översikt över vad EU gör och hur detta påverkar Storbritannien (https://www.gov.uk/review-of-the-balance-of-competences).

När jag var i London i veckan som gick hade jag möjlighet att diskutera bl a EU-frågan med några mycket initierade personer. Det var Graham Mather, tidigare konservativ medlem av EU-parlamentet och nu ledare för European Policy Forum, Olaf Cramme, chef för den mycket intressanta center-left tankesmedjan Policy Network, samt svensken Mats Persson som är chef för tankesmedjan Open Europe som växte fram ur Business for Sterling-kampanjen mot att Storbritannien skulle ansluta sig till euron.

Det sammanfattande intrycket är att detta redan är och kommer att vara både en kampanjfråga och en mycket seriös diskussion. Det växer redan upp olika kampanjorganisationer och inte minst från näringslivet och City of London finns ett stort intresse av att den politiska processen inte leder till att landet lämnar EU.

Policy Network arrangerade en mycket spännande konferens i torsdags som jag tror anger tonen i den seriösa diskussion som nu inleds. EU-kommissionens Olli Rehn, André Sapir från tankesmedjan Breugel, den holländske utrikesministern Frans Timmermans, den irländske utrikesministern Eamon Gilmore samt EU-rådsordföranden, den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy fanns bland talarna.

I media var det främst Van Rompuys tal som uppmärksammades. Talet tolkades som ett besked till Cameron att ingen EU-ledare kommer att stödja tanken att förändra villkoren för det brittiska medlemskapet för att Cameron sedan ska föverkliga sitt folkomröstningslöfte. Men min bild av tonläget skulle jag vilja sammanfatta som mycket mera inriktat på att understryka vikten av att Storbritannien stannar kvar än av hot om att komplicera den brittiska processen framöver.

Olli Rehns mest träffande replik kan komma att bli ett tema i den brittiska debatten framöver: ”No one ever scored goals sitting on the bench.”

I den brittiska debatten framöver förväntar jag mig också att ett visst intresse kommer att ägnas Norges och Schweiz’ relationer till EU. Inte minst Schweiz kommer säkert att granskas med brittiska ögon. EU är efter USA och Kina landet viktigaste exportmarknad. Den institutionella lösningen består av 20 huvudsakliga bilaterata traktat och ett hundratal kompletterande överenskommelser. Det pågår hela tiden framstötar från EUs sida för att ytterligare formalisera relationerna så att de åtminstone mera liknar Norges. Norge är i praktiken ett EU-land utan något inflytande. Vill Storbritannien följa efter på den vägen ?

Det är väl just där som den brittiska debatten kommer att ha sin kärnfråga.

Men det också vi svenskar inte ska glömma är att Samväldet (http://www.thecommonwealth.org/) fortfarande existerar – inte bara som ett uttryck för imperienostalgi utan faktisk som en modern institution med en inte oviktig roll för de 54 medlemsländerna.

Jag lyssnade nyligen på ett av programmen i BBCs utmärkta radioprogram Analysis som ägnade en timme åt att diskutera just Samväldets fortsatta utveckling och betydelse.

Här finns en annan arena för britter som känner att Europa är för litet.

De tidigare brittiska premiärministrarna John Major och Tony Blair ansåg att Storbritanniens plats är ”i EUs hjärta”. Så är det definitivt inte för David Cameron.

Men steget till att lämna EU är mycket stort och mycket kan hända innan det eventuellt blir en brittisk folkomröstning.

Kommer exempelvis en koalitionsregering 2015 med Labour och Liberaldemokraterna utlysa en sådan omröstning ? Fan tro’t!

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/05/storbritannien-kommer-snarare-ndra-eu-n-l-mna