Intervju med Janerik Larsson

I ett kontor några trappor upp vid Kungsgatan i Stockholm vittnar en långvägg böcker om att mannen som lämnat rummet för att be sekreteraren komma med kaffe är en storläsare: politik, ekonomi, ideologi men också romanen "En liten pojke" av britten Nick Hornby, han som skriver om fotbollshuliganer och andra underklassare.

Janerik Larsson bär skjorta och slips av direktörsmodell. Under den korrekta, neutrala ytan finns en nyfiken intellektuell, en som skrivit och debatterat sig genom livet; en passionerad liberal.

Under femton år hos arbetsgivareföreningen SAF gjorde han mer än att bara mota facket i grind: han nådde ut i omvärlden och in i SAF med många varianter av budskapet att Individen, inte organisationen, ska stå i centrum. Han såg på nära håll och deltog i processen när SAF monterade ner den saltsjöbadsmodell som inte fungerade längre; de där åren när samförståndet på den svenska arbetsmarknaden knakade och brast.

Visst svarar han gärna på våra frågor om detta och om hans syn på fackets framtid. Han har läst på och förberett sig både muntligt och skriftligt men utvidgningarna från dessa ämnen ska bli många. Det är framtiden han grunnar på och försöker se; vad de unga ska hitta på, vilket samhälle vi får med den ökade friheten att lyckas och misslyckas.

"JAG HATADE BRUKET", säger han med eftertryck om uppväxtorten Höganäs utanför Helsingborg, där pappa var gymnasieingenjör och aktiv i tjänstemannafacket Sif som fortfarande drevs med oavlönat ideellt arbete. Janerik växte upp med fackföreningsmöten och TBV, tjänstemännens bildningsverksamhet, motsvarigheten till arbetarnas bildningsförbund. Han minns pappas ilska när Sif började få storavdelningar och avlönade ombudsmän, en styggelse i pappas ideologiska värld.

Det Janerik hatade i bruksmiljön var stillaståendet, likformigheten, "att alla skulle bli kvar på sin tilldelade plats livet ut". Folkbiblioteket blev en oas där han kunde drömma sig bort. Han skrev och sålde sagor från sjuårsåldern och som fjortonåring kände han sig så instängd och kvävd att han skrev en roman om sin längtan bort. Vilhem Mobergs ut- och invandrarböcker präglade hans tankar, hans övertygelse att frihet finns där ute någonstans, för alla som kämpar för den.

VÄGEN BORT FRÅN BRUKET gick via läroverk i Helsingborg och universitetet i Lund där han först trodde han skulle bli civilekonom men usch vad tråkigt det var med redovisning så det blev mera teoretisk filosofi. Skrev gjorde han oavbrutet. Kultur- och debattartklar ledde till reporterjobb på Kvällsposten där man skulle skriva hela namnet på vartenda manuskriptblad .Jan-Erik förenklade till Janerik och sen dess säger myten att han skriver lika fort som han läser och att han läser nästan jämt.

Han skrev "Säkerhetspolisens hemliga register" med lundaforskaren Sven Rydenfelt om "de fruktansvärda rättsövergrepp som Säpo sysslade med, hur makten satt och dömde folk på livstid". Som reporter upplevde han strejken i malmfälten 1969-70 utan rädsla för den socialistiska retoriken. Så minns han det i dag och beskriver vänstervågen då som "en individuell revolt med romantisk övervärdering av kollektivismen". Han tycker sig se en röd tråd från sextioåtta till nedmonteringen av saltsjöbadsandan under åttio- och nittiotal. Den röda tråden är ökad individuell frihet.

HAN ÄR ARTIG och dröjande, ja nästan blyg inför personliga frågor, som många maktens män, men desto snabbare i replikerna när vi kommer in på nedmonteringen av saltsjöbadsandan. Han lutar han sig fram över kortändan av det långa skrivbordet, han förklarar och tar om det igen så det ska bli rätt och dagen efter ska det komma ytterligare förklaringar och preciseringar via e-post och i en precisering ska det bland annat stå
"Ni glömde (?) löntagarfondsstriden och 4 oktober-demonstrationen 1983. Jag tror att den frågan betydde mer än 70-talets arbetsrätt för att begrava ’Saltsjöbaden’.

Nu, vid skrivbordet, vittnar han om en "oerhörd bitterhet" hos SAF-tjänstemännen när de talade om fackets politiska offensiv på sjuttiotalet med LAS, FML och MBL, Lagen om anställningsskydd, Förtroendemannalagen och Medbestämmandelagen. Men en annan aspekt var nog viktigare för direktörerna och företagarna: att facket inte längre levererade arbetsfred. "Först tog LO ut pengar, sen förbunden. Till slut kom de lokala facken och tog ut en gång till. Det blev vilda strejker och fackets förhandlare tog tillbaka kompromisser de gjort med motiveringen att medlemmarna inte skulle acceptera det."

Janerik Larsson drev själv fram SAF:s utträde ur Sveriges Radios styrelse. Hans argument mot att SAF och andra organisationer skulle sitta i styrelsen var demokratiska: det korporativa systemet med representanter för grupper med makt tog bort makt från riksdagen. "För direktörerna i SAF var det kanske inte alltid omtanke om demokratin som styrde utan att arbetsgivarna inte fick ut något av att vara med. De fick ta ansvar för beslut de inte gillade."

OM ARBETSRÄTTSOFFENSIVEN på sjuttiotalet säger han att "det var inte bara LO som agerade för sina intressen, it takes two to tango". Han ger socialdemokraterna huvudansvaret för de arbetsrättslagar SAF såg som svek och förräderi mot saltsjöbadsandan. "Studentupproren nittonhundrasextioåtta och de vilda strejkerna skakade om socialdemokraterna. När Olof Palme blev partiordförande saknade han självklar auktoritet i det fackliga systemet. Dessutom hade han en idylliserad bild av fackets roll. Han såg nog medlemmens behov av skydd men blundade för fackets maktapparat, överbyggnaden. MBL kom ju att skydda organisationen mer än individen, i motsats till hur det är i andra länder där lagen försöker skydda den enskilda människan."

Janerik Larssons slutsats är att saltsjöbadsandan kördes i botten medan socialdemokraterna såg på. "Palme insåg aldrig värdet av balans." Ändå funderar han över om inte saltsjöbadsandan gick ur tiden helt enkelt för att "tiden passerat den, saltsjöbadsandan var nog inte riktigt demokratisk".

LAGEN OM ANSTÄLLNINGSSKYDD är för Janerik Larsson "skadlig och omänsklig". Hans argument mot LAS ligger helt i linje med hans hat mot stillaståendet och likformigheten i bruksmiljön Höganäs, det unkna bakvattnet. "Las är en lag som låser in människor. Det är djupt tragiskt med sist in först ut", säger han och nu kommer en lång utvikning om den falska lockelsen från bondesamhällets stilla lunk, om vikarieproletariatet, om "den absurda tron att livet kan levas som ett rakt streck". Han berättar om hur mycket roligare det är att byta jobb, om lockelsen att göra något nytt, om förnyelsens ideala femåriga cykel. Inte så att godtycke ska råda på arbetsmarknaden, absolut inte. "Visst ska vi ha regelverk men regelverket ska inte bli någon livstidsgaranti mot förändringar. Hellre fallskärmar till alla."

Att människan i alla tider sökt sig samman till skydd är helt legitimt och "det behövs motvikter till skurkar, i alla sammanhang". Men, tycker Janerik Larsson, lagarna får inte låsa in individen. Samma borde gälla organisationerna, facket och arbetsgivarna, och avtalen de gör med varandra. "Den helt fria individen kan vara svag. Även arbetsgivare är utsatta, tar risker, vill att de anställda tar ansvar, delar riskerna. Så söker man balans genom lagar och avtal, bygger stora organisationer för att stoppa skurkar på båda sidor. Men organisationen får inte glömma individen."

LAG ELLER AVTAL? För Janerik Larsson kan det vara både och. De flesta åsikter han har i dessa frågor ligger nära de som näringslivet driver. Minimilagstiftning som balanserar intressena är nödvändiga, säger han, men LAS, MBL och FML är i sin nuvarande form "felbalanserade till fackens förmån". Han vill ha större möjlighet för enskilda avtal, mera löneförhandlingar lokalt i företagen. Om kollektivavtalen tycker han att de är så omfattande att man kan fråga sig om de är konkurrensbegränsande och hindrar "förändring och dynamik".

Han ser LO men även SAF som "tunggumpar" vars inflytande kommer att minska i framtiden. "SAF häckar på miljarder som borde användas och faktum är ju att jag kom till SAF med policyn att dom borde ha mindre att säga till om."

MARKNADSEKONOMIN är självklart god för Janerik Larsson, en fri ekonomi är demokratins garant. Reagan och Thatcher är politiska idoler men även Tony Blair får godkänt, som lämplig förebild för svenska socialdemokratiska politiker. "Ekonomin är ju vi, våra beslut. Det är bra om monopolen spräcks, det är aldrig bra om för mycket makt sitter på en hand." Han kallar Sverige för "den sista öststaten" och förvånar sig över att det finns så mycket tröghet mot förändringar, även i de borgerliga partierna och i näringslivet. Han tycker att LO:s upphandling av el till medlemmarna är kreativ och tror att facket kan få en ny roll som köpare av stora volymer. Han varnar fackföreningarna för att "försöka vinna centralismen åter utanför Sverige gränser, det vill säga i EU, det vore något av en tragedi. Det kommer inte att lyckas!"

DET ÄR INGEN TILLFÄLLIGHET att Janerik Larsson lämnade ett SAF som bara motvilligt tar av sig kartellkostymen för att jobba åt den utanför alla strukturer fritt svävande mediemogulen Jan Stenbeck vars skog och papper i Korsnäs-koncernen "bara rullar på" och genererar en massa pengar som gått in i nyföretagande: elektronik, kommunikation, medier. Janerik Larsson har nu det direkta informationsansvaret för Korsnäs men också för Netcom, en av de nya börsraketerna. Telekommunikationsvärlden bjuder oavbrutet på nyheter för den som otåligt försöker se in i framtiden, på spaning efter den där friheten som väntar vid horisonten.

Det är dessutom på industrisidan som det händer något nytt fackligt, nämligen det för många ännu dåligt kända industriavtalet. Janerik Larsson ser industriavtalet som ett stort steg bort från ’tunggumperiet’ i LO och SAF. Att avtalet är "på tok för okänt" tror han beror på att de som står bakom är rädda att utmana "de egna organisationsstrukturerna". Han tycker att Metalls Göran Johnsson borde göra mer för att cementera industriavtalet och mindre för att hålla LO under armarna.

Det fina med industriavtalet är inte bara att det kan bidra till att uppfylla Janerik Larssons önskemål om detronisering av LO-SAF utan att det lett till ett nytt praktiskt samarbete om sakfrågor och "är den främsta garanten för en väl balanserad lönebildning".

I SAMTALET vid skrivbordet gör vi ännu några utvikningar mot det personliga, på spaning efter denna frihetsfixering, denna kamp mot – eller är det förakt för? – tunggumperiet och organisationsjättarnas trygghetsnarkomani. Brådskan i livet, otåligheten som kan uppfattas som brist på ödmjukhet eller förakt för dem som inte anstränger sig, är delar i hans personlighet men också det som husguden Vilhelm Moberg stod för: kampen för det rätta och sanna, för individens frihet, mot maktmissbruk.

Hans vuxne son Tomas har varit frilansjournalist i Thailand och just börjat skriva på Svenska Dagbladets ledarsida. Hans vuxna dotter Helena är naturvetare och jobbar på Pharmacia Upjohn. Snart 55-årig spelar han hellre schack än fotboll med elvaårige adoptivsonen Simon, som kommer från Taiwan och är en vinnartyp. Familjen är nästan aldrig ute i svängen, umgänget är privat, ofta hans andra fru Gunillas stora släkt med rötter i det laestadianska gudfruktiga Norrbotten. Gunilla är docent och överläkare, dotter till ett medicinalråd.

På den ledande frågan om han är passionerad säger han efter kort tvekan att "ja, jag tror det" och utbrister: "Livet måste levas levande!" När han ska förklara vad som varit svårast i livet landar han långt ifrån sitt debatt-jag. Det svåraste var skilsmässan från första frun. Han formulerar det likalydande som en annan otålig man i samma generation, Jan Guillou: "Jag trodde aldrig det skulle kunna hända mig".

Men skilsmässan var "oundviklig". Den otålige Janerik Larsson fick bromsa upp. I sitt livs kris tvingades han lära känna sig själv och förstå att ett äktenskap inte kan förbli stillastående när allt annat i livet rör sig. "Denna traumatiska upplevelse gjorde mig till en bättre individ. En djupare självinsikt gav mer tolerans och ödmjukhet, förhoppningsvis både mot andra och mot mig själv. Jag lärde mig att inte klandra dem som vill rusa mindre snabbt."