Dagens Jubilar - Står vid sidan om partifållorna

Alla har vi något dunkelt i vårt förflutna, sådant som vi helst vill att ingen skall komma ihåg och absolut ingen påminna oss och andra om, allrahelst inte när man skall till att fylla femtio och hela etablissemanget skall stå där köande för att uppvakta.

Janerik Larssons dunkla förflutna ligger 30 år tillbaka i tiden. Han var progressiv på den tiden, liberal då som nu. Ung och grön kastade han sig in i studentlivet, närmare bestämt det som iscensattes av de liberala studenterna vid Lunds universitet. Och liberalismen i Lund gick inte ut på att ha halmhattar på sig. Nej, den gick ut på att inte alls ha något på sig. Lundaliberalismen gick till historien för den "sexafton", som ordnades i Akademiska föreningens stora sal i mitten av 60-talet.

På den vägen blev det inte riktigt för unge Larsson.

Det wahlgrenska tidningshuset blev Janerik Larssons Alma Mater. Och det har vållat honom en hel del komplikationer senare i livet. Dels blev han journalist, dels fostrades han i en borgerlig samlingsanda som trots borgerligt regeringsinnehav aldrig har blivit helt comme-il-faut.

Först om journalistiken. Under en lång följd av år ägnade sig Janerik Larsson åt kommenterande journalistik i Kvällsposten och Sydsvenska Dagbladet. Han blev en politisk journalist av amerikanskt 30-talssnitt, stort sådant. Han varvade kommenterande artiklar med större reportage. Han skrev böcker i samma takt som andra läser böcker. Och hans relationer till många av de centrala makthavarna var tidvis nära.

Janerik Larssons journalistik spelade på många strängar.

Journalistiken ledde honom också över till SAF – via SAF-tidningen och Stora journalistpriset för vad han uträttade med den tidningen.

Därefter om politiken. Journalisten Larsson kom att lära känna mycket stora delar av det politiska etablissemanget.

Utan att överdriva alltför mycket: ur Janerik Larssons umgängeskrets rekryterades stora delar av den nuvarande regeringen. Men med sin bakgrund i det wahlgrenska tidningshusset, och med det drag av en yrkets trolöshet som präglar journalisten, har Janerik Larsson aldrig entydigt kunnat passas in i en, och blott en, pratifålla. För moderater han tett som en folkpartist, Och vice versa.

Numera har Janerik Larsson lagt journalistiken bakom sig. Han tillhör den innersta SAF-ledningen, med ansvar för information och opinionsbildning.

Böckerna från hans hand har därmed blivit färre. Senast skrev han en längre essä, publicerad i bokform, om den politik och den politiska situation som ligger bortom höger och vänster. Många av oss som står vid sidan av politiken uppskattade den. Aktiva politiker upptog den mindre nådigt.

Men böckerna i Janerik Larssons hand har inte blivit färre. Han läser allt, därtill tidigare än alla andra. Han måste följaktligen lösa extremt snabbt. Somliga av hans vänner påstår till och med att det går snabbare för honom att läsa en bok än att skriva den. Det tror jag nu inte på, förläggare av ett par av hans böcker som jag har varit.

Fritid är inte riktigt fint att ha om man är i karriären, åtminstone inte någon fritid vid sidan av golfen. Mig veterligen har Janerik Larsson aldrig spelat golf. Däremot har han emellanåt cyklat mellan Sollentuna och Blasieholmen. Och med emfas förnekar han att han därvid har haft en direktionslimousine från SAF som följebil. Den fria tid han har ägnar han åt sin lilla värld. Likt sina umgängesvänner Bildt och Westerberg har Janerik Larsson i god medelålder skaffat sig ett litet barn. Far är rar och mor är docent i medicin och specialist på barnallergier.

Tomas och Helena är Janerik Larssons något äldre barn. Tomas är journalist i Bangkok. Tomas börjar nu skriva längre, bokliknande texter. Därvidlag är far inte bara rar, han är omåttligt stolt.