En lysande politisk debattbok

En lysande politisk debattbok

Av Janerik Larsson | 21 oktober 2011

Kwasi Kwarteng
After the Coalition – A Conservative Agenda for Britain
Biteback Publishing, 2011

En av de mest välskrivna, genomarbetade och intelligenta politiska debattböcker jag någonsin stött på, skriver Janerik Larsson om After the Coalition – A Conservative Agenda for Britain. Dessutom innehåller den nyttig läsning för svenska politiker.

Om man som jag läst politiska debattböcker i snart femtio år krävs det en del för att jag ska bli riktigt entusiastisk. Men idag är jag verkligen entusiastisk efter att ha läst en av de mest välskrivna, genomarbetade och intelligenta politiska debattböcker jag någonsin stött på.

After the Coalition – A Conservative Agenda for Britain har skrivits av fem parlamentsledamöter för det brittiska konservativa partiet som har det gemensamt att de alla blev invalda förra året. Kwasi Kwarteng, Priti Patel, Dominic Raab, Chris Skidmore och Liz Truss heter de fem. Kwarteng och Skidmore är historiker som skrivit om olika historiska ämnen. Truss var innan hon blev parlamentsledamot vice VD för den kraftfulla och intressanta brittiska tankesmedjan Reform. Tre av de fem har sina rötter i andra länder (Kwartengs föräldrar är från Ghana, Patels är indier från Uganda och Raabs föräldrar är judiska flyktingar från Tjeckoslovakien).

Det som gör boken så anslående är bland annat att den inte är en samling essäer utan ett genomarbetat politiskt dokument som alla fem författarna står bakom. Den är också mycket pedagogisk i sitt upplägg: tydliga formuleringar av sakfrågorna, relevanta litteraturanvisningar och sammanfattande policyslutsatser i varje kapitel.

När jag skriver dessa rader har jag varit i England en vecka, följt den politiska debatten, besökt liberal-konservativa tankesmedjor och min slutsats är att unga politiska röster för förändring och utveckling har rejäla utmaningar framför sig. Men boken väjer inte för uppförsbackarna utan går på ett sakligt spännande sätt också igenom de mest knepiga brittiska utmaningarna.

Det brittiska sjukvårds- och hälsosystemet NHS är åtminstone två saker. Dels är det med sin en miljon anställda nu efter Sovjetunionens fall det mest fasansfulla exemplet på en centralplanerad katastrof vars brister är lätta att identifiera – vilket görs i boken. Dels är det den folkliga brittiska religionen. Undersökningar visar att britterna tror på guden NHS på ett sätt som ter sig helt orimligt för den som tittar på verkligheten i brittisk hälso- och sjukvård. Men tron tycks fast som berg och dagens brittiska regering har i likhet med de föregående labourregeringarna enorma svårigheter att få gehör för de ytterst uppenbara reformbehoven.

I kapitlet om utbildningssystemet väjer författarna inte heller för det uppenbara trots att det uppenbara är något som torypartiets ledning inte vill höra talas om. Friskolereformen i Sverige har gjort starkt intryck i brittisk debatt, men tanken att tillåta vinstgivande företag är David Cameron och de ledande torypolitikerna livrädda för – av politiska skäl. Både i hälso- och sjukvård och i utbildning är vinstgivande företag något man absolut inte vill tala om.

I boken heter det: ” It is understandable that the government is afraid of the political implications of profit making schools. Nevertheless, unless such schools are allowed to make a surplus, to form chains and spread best practices, we will never be able to replicate innovation on the scale needed to tackle the current problems in our schools.

At the moment many companies are involved in making money from state education: books, exams, management services and educational structures, It is intellectually dishonest not to allow profit making schools but allow this other activity. We should allow schools to specialize and select with a view to maximizing educational potential.”

De orden har onekligen viss relevans också i dagens svenska debatt.

Jag tror att politiker och politiskt intresserade i alla riksdagens partier har anledning att läsa boken eftersom den är fylld av konkreta exempel och intellektuellt vassa analyser som kan appliceras också på politiska frågeställningar och utmaningar i Sverige. Inte minst kapitlet just om NHS innehåller en hel del material som jag tror vore nyttig läsning för svenska politiker intresserade av hälso- och sjukvårdsfrågor.

http://www.svensktidskrift.se/?p=38332

Juholt hade inte överlevt brittisk press (Newsmill)

Juholt hade inte överlevt brittisk press

Publicerad: 2011-10-10 08:10, Uppdaterad: 2011-10-10 08:10

I Storbritannien hudflängs nu försvarsministern i media för att en nära vän kan ha utnyttjat relationen för att främja egna affärsintressen. Och flera parlamentariker har hamnat i fängelse för falska uppgifter om utlägg för boende, skriver Janerik Larsson.

Om författaren

Janerik Larsson var tidigare vice vd på Svenskt Näringsliv och jobbar idag på Prime PR.

De senaste dagarna har brittiska medier varit fyllda av spekulationer om försvarsminister Liam Fox ska tvingas avgå. Skälet är att hans nära vän Adam Werritty enligt vad tidningarna berättat utnyttjat sin närhet till Fox för sina egna affärsintressen på ett sätt som tycks strida helt mot de regler som gäller för regeringsmedlemmar.

När jag på söndagkvällen landade i London och köpte söndagstidningarna insåg jag dimensionernai den här brittiska politikerskandalen. Alla tidningar hade Fox som förstanyhet och Sunday Telegraph kunde exempelvis avslöja att vännen Werritty hade två konsultbolag inom sjuk- och hälsovärd...när Liam Fox var torytalesman för dessa frågor i opposition. Fox var också delägare i de bolagen, UK Helth Ltd och UK Health Supply Services. När Fox blev försvarsminister i Camerons regering bytte Werritty inriktning och har ansträngt sig att få uppdrag som konsult till företag inom försvarsindustrin.

De brittiska tidningarna är fyllda med detaljer som den intresserade kan hitta där. Detta är ingalunda den första brittiska politiska skandalen - tvärtom hade ju t ex ett antal brittiska parlamentariker och lorder hamnat i fängelse för att de förfalskat uppgifterna om sina utlägg för boende.
Det förekommer ju en diskussion också i Sverige om sådana frågor, vilket gjorde att jag kom ihåg en diskussion på 60-talet i Helsingfors. Jag intervjuade då som politisk journalist en del unga finländska politiker i ett sammanhang som även innehöll en del sociala aktiviteter. Det var dock en av de unga finländska politikerna som avvek genom att vara så ordentlig. Inget slarv, inte en drink för mycket.

Jag frågade då en av hans vänner vad detta berodde på och fick då svaret som var närmast en självklarhet för den som introducerade mig i finländsk politiks intrikata regelverk:

- Han satsar på att bli president!

Då gällde det att från den politiska banans start ha ett klanderfritt förflutet.

Politikern heter Paavo Väyrynen, centerpolitiker som kandiderade som presidentkandidat några decennier senare: 1988 och 1994. Han blev inte president men har haft en lysande politisk karriär. Säkert inte bara på grund av att han som ung förde sig så väl.

Av detta kan man läsa en del. Jag vet åtminstone en svensk politiker som just nu förmodligen inte önskar att hans dilemma utspelades i en politisk miljö som den brittiska där allehanda kritiska frågor formuleras och där det finns många andra som ställs till svars.

Comeback Kid i Neo nr 5/2011

Comeback Kid

Flera gånger i sin historia har USA rest sig på nio. Och landet kan mycket väl komma upp på starka ben också denna gång – om politikerna klarar av att fatta tuffare beslut än någonsin tidigare.

Den amerikanska historien är en berg-och dalbana mellan triumfer och katastrofer. Under landets ganska korta existens har det hanterat de största omvälvningar. Under flera av 1800-talets svåra ekonomiska kriser liksom under den för oss mer välkända 30-talsdepressionen var landet mer eller mindre utslaget.  USA är inte och har alltså aldrig varit vare sig välordnat eller stabilt. Och i den amerikanska oredan finns mer kraft och dynamik än många tror. Landet har rest sig – gång på gång. 
 


Bilden av USA efter Sovjets fall som världens enda militära stormakt och därtill världens största ekonomi har dock inneburit att USA:s konstanta svagheter glömts bort. Hit hör till exempel det starka isolationistiska draget i amerikansk politik, och det politiska systemets konstitutionella tillkortakommanden (vilket utvecklas av Ann-Sofie Dahl respektive Hans Bergström i detta nummer av Neo). Men den ekonomiska krisen har också sina rötter i det amerikanska folkets under decennier uppbyggda, alltför höga belåning. Det skuldberget är den avgörande faktorn bakom krisen – och ingen president är mindre skyldig till just det problemet än Barack Obama.

USA kommer knappast – grundlagen är världens äldsta – att förändra sin politiska beslutsordning. Frågan är därför om det kommer att vara möjligt att få politisk uppslutning – före eller kanske snarare efter presidentvalet i november 2012 – för reformer som kan återskapa förtroendet för USA som global ekonomisk aktör.
Den som betraktat det politiska spelet i Washington under det senaste året kan lätt lockas att svara nej på den frågan. Men jag ska peka på några faktorer som ger anledning till optimism.

Nyckelfrågan är om det är möjligt att reformera skattesystemet. Det krävs nämligen reformer på intäktssidan för att de amerikanska statsfinanserna ska kunna repa sig. Och det är inte så enkelt som en fråga om huruvida skatten ska höjas för alla, eller huruvida de rikaste måste betala mer.  

Den amerikanska skattelagstiftningen har fler hål än en schweizerost.  I USA kallas hålen i skattesystemet för ”tax expenditures” eller ”skatteutgifter”, vilket är ett underligt namn. Men logiken är denna: Hålen i systemet är tänkta att fylla viktiga sociala behov och därför betraktas de som statsutgifter. Det vill säga staten/politikerna ökar sin makt – genom att avgöra vad som ska få stöd – men statens kassakista får inga bidrag.

I det aktuella läget skulle man till exempel kunna avskaffa avdragen för räntor, avdraget för beskattning av vinst på fastighetsförsäljning och avdraget för arbetsgivarbetald sjukförsäkring. Då skulle staten lätt få in det som krävs för att den skuldbegränsningsöverenskommelse som gjordes i kongressen under sommaren ska hålla. Ur ett liberalt perspektiv vore det naturligt att avlägsna denna typ av avdrag och i stället få en mindre stat som lät medborgarna göra val som inte bygger på skatteplanering.

Det republikanska motstånd som finns mot en skattereform beror i hög grad på intressepolitik – man vill skydda de intressen som i dag får skattefavörer.  Men med tanke på den amerikanska statens dåliga finanser är det en klok politisk åtgärd med en tillväxtstimulerande skattereform som sopar bort avdragsindustrin.

Detta är också en del av det som föreslogs av den av Barack Obama tillsatta National Commission on Fiscal Responsibility and Reform senhösten 2010. Kommissionens rapport, The Moment of Truth, presenterades i december samma år och inleds så här: ”Det amerikanska folket förväntar sig att vi lägger politisk maktkamp åt sidan (...) Vi har olika bakgrund, representerar olika regioner och tillhör olika partier. Men vi delar uppfattningen att det långvariga finansiella underskottet är ohållbart. Om vi inte gör något åt det kommer våra barn och barnbarn att leva i en både fattigare och svagare nation.”

Ett annat hoppingivande initiativ, Bipartisan Policy Center, skapades 2007 av några av USA:s mest erfarna politiker: Howard Baker, Tom Daschle, Bob Dole och George Mitchell, samtliga tidigare majoritetsledare i senaten. De har alla på nära håll sett hur illa det nuvarande kriget mellan republikaner och demokrater fungerar. De arbetar därför för dialog över blockgränserna – med fokus på den statsfinansiella krisen.

BPC:s så kallade BPC Debt Reduction Task Force har tagit fram ett eget förslag på hur den statsfinansiella krisen ska kunna lösas. Gruppen består av en lång rad namnkunniga representanter från politik och näringsliv. Den manar nu kongressens nyskapade ”superutskott” Joint Select Committee on Deficit Reduction – som till november ska ta fram förslag på nedskärningar i storleksordningen 1 500 miljarder dollar – att ge sig i kast med att skapa ett effektivt, tillväxtstimulerande skattesystem. BPC-gruppens reformförslag Restoring America’s Future publicerades kort före presidentkommissionens The Moment of Truth senhösten 2010.

Tyvärr spelar denna typ av seriösa bidrag till diskussionen en alltför begränsad roll i medierapporteringen om det politiska spelet i Washington DC.
Där refereras oftast den debatt som förs av de mest politiskt engagerade, och som i regel är på låg intellektuell nivå. Man är för eller emot.

Men även utanför de politiska institutionerna finns en bred och intressant debatt. Två intressanta debattörer är Washington Posts ekonomiska krönikör Robert J Samuelson och Fareed Zakaria, med eget program på CNN och den tyngste kommentatorn i tidskriften Time.

Robert Samuelson har i upprepade krönikor lyft fram det grundläggande faktum som paralyserar den amerikanska politiken: Väljarna vill ha välfärdsstaten, men de vill inte betala för den. Samuelsson förutspår därför att det blir det amerikanska försvaret som kommer att drabbas hårdast framöver. Detta eftersom ingen politiker – hittills – har vågat ge sig på de stora posterna i budgeten: Social Security (det mycket omfattande amerikanska pensions- och socialförsäkringssystemet utgör cirka 20 procent av den federala budgeten – den största utgiftsposten) och Medicare (sjukförsäkringsprogrammet för dem som är över 65 år). Kanske är Samuelsons ekonomiska pedagogik i Washington Post en av  de droppar som urholkar stenen i amerikansk politisk debatt?
 


Fareed Zakaria är tveklöst mer inflytelserik. Hans fantastiska förmåga att peka på USA:s svagheter och styrkor gör honom till en av de mest betydelsefulla rösterna i amerikansk politisk debatt. Hans bok The Post-American World från 2008, och som gavs ut igen 2011, förutsåg mycket av det som nu debatteras hett.

Men förutom att fatta de rätta besluten för framtiden, behöver amerikanerna också förstå vad som faktiskt orsakade finanskrisen. Krisen skylls ofta och gärna på oseriösa och giriga finansiella aktörer på Wall Street, men dess egentliga huvudpersoner är dels de politiker vars beslut innebar att man sköt de ekonomiska bördorna framför sig, dels väljarna som stödde deras beslut.

För det var den amerikanska drömmen om att äga sitt eget hem som blev den ekonomiska mardrömmen för miljoner amerikaner. Och de lurades in i detta av politiker från båda partierna – Bill Clinton är lika lite oskyldig som George W Bush.

I boken Reckless Endangerment (2011) av Gretchen Morgenson och Joshua Rosner berättas om hur politisk korruption i Vita huset på ett avgörande sätt har bidragit till de ekonomiska problemen. 
När Paul O’Neill 2002, när han var finansminister under George W Bush, kritiserade planerade skattesänkningar och varnade för växande underskott fick han en avhyvling av vicepresidenten Dick Cheney: ”Paul, du vet, Reagan visade att underskott inte spelar någon roll. Vi vann mellanperiodsvalet. Vi har förtjänat detta”. Sedan fick O’Neill sparken.

 


Det amerikanska ögonblicket av stor kris har blivit hela västvärldens kris. Men hanteras skuldberget på rätt sätt kan USA mycket väl gå mot en ny era av ekonomiska framgångar. Nu är det nerförsbacke ett bra tag till.