Gör inte företagen till en politisk filial

Janerik Larsson: Gör inte företagen till en politisk filial Den naiva föreställningen att näringslivet ska omfamna sin motvind kommer försvåra eller på sikt omöjliggöra marknadsekonomins grundläggande roll i det goda samhället. Janerik Larsson Publicerad 17:30 Låt företagen förbli företag. Det är då de gör störst nytta! Det manar Adrian Wooldridge i en krönika på Bloomberg Opinion. Wooldridge var tidigare en lysande krönikör på The Economist. Nu har han flyttat till den globala nyhetstjänsten Bloomberg, vars högsta chef är hans tidigare kollega John Micklethwait (tidigare chefredaktör för The Economist). Tillsammans har de skrivit en lång rad läsvärda böcker. Den farligaste idé som just nu härjar i näringslivsvärlden är tanken att alla företag ska ha ett ”socialt syfte”, skriver Wooldridge. Det finns, skriver han, knappast någon managementkonsult som inte saluför denna lära. Dagens populäraste och mest säljbara konsultprodukt kallas ESG som står för ”environmental, social and governance” (miljö, socialt ansvar och bolagsstyrning). Wooldridge pekar särskilt på den amerikanska finansförvaltaren Blackrocks chef Larry Fink. Han driver budskapet att företag ska lösa de sociala problem som stater och frivilligorganisationer misslyckats hantera. Det finns inte något som idag hindrar företag från att sträva efter att ha ett socialt syfte, men den idé som är farlig och sprider sig över västvärlden handlar om att alla företag primärt ska ha ett sådant syfte. Då blir politik företagens centrala uppgift, skriver Wooldridge, vilket leder till att företagen kommer att granskas av en självutnämnd grupp politiker, reglerare och företagsbyråkrater som tar sig rätten att formulera företagens mål. Det finns inte något som idag hindrar företag från att sträva efter att ha ett socialt syfte, men den idé som är farlig och sprider sig över västvärlden handlar om att alla företag primärt ska ha ett sådant syfte. Det blåser i den betydelsen redan motvind för västvärldens företag. Den naiva föreställningen att näringslivet ska omfamna denna motvind kommer försvåra eller på sikt omöjliggöra marknadsekonomins grundläggande roll i det goda samhället. Tidningen Affärsvärldens chefredaktör Peter Benson har beskrivit hur fiffigt Larry Finks bolag Blackrock fungerar: ”Blackrocks största ESG-fond har avgifter som är fem gånger högre än deras jämförbara alternativa fonder som saknar hållbarhetsstämpel. Detta trots att det är i princip samma underliggande bolag. En annan Bloomberg-granskning visar att Blackrocks ESG-kriterier är i princip meningslösa.” Detta är dessvärre inte unikt för Blackrock utan ganska typiskt för vad som händer när finansbranschens cynism möter okunnighet och idealism av olika slag, menar Benson. Den fråga som borde ställas oftare är: Vem bär kostnaden om ESG-åtgärderna som Blackrock förespråkar skadar ett bolags framtidsutsikter och vinster? Svaret är ju att den kostnaden tas delvis av Blackrocks kunder i form av lägre avkastning. Däremot bekommer det inte indexfondernas förvaltare, alltså Blackrock. Indexfonder är definitionsmässigt helt likgiltiga till hur enskilda aktier utvecklas, skriver Benson. Wooldridge konstaterar att det finns problem i världen värda att lösa, men avvisar tanken på att problemlösandet kan eller bör tas över av näringslivet. Istället bör de svåra målkonflikterna hänskjutas till demokratiskt valda politiker, medan de verkliga entreprenörerna fortsatt ges utrymme att bidra till den moderna världen genom sina produktivitetshöjande skapelser och världsförändrande innovationer. Det är ett klokt råd.

Nygammal macronist gör comeback i dansk politik (SvD 23 januari 2022)

Nygammal macronist gör comeback i dansk politik Emmanuel Macron och Lars Løkke Rasmussen i Paris 2017. Foto: Thibault Camus/AP Janerik Larsson Hela havet stormar i dansk politik. Som vanligt. I morgon väljer Dansk Folkeparti, det parti som står Sverige-demokraterna nära, ny partiledare. Det har föregåtts av maktspel och dramatik, och partiets framtid är osäker. Kommer partiet att kunna återta den position man förlorat: att vara den maktspelare som i folketinget varit garanten för en borgerlig regering? Nu är det ett annat, nybildat parti som kanske avgör regeringsfrågan efter nästa val. Lars Løkke Rasmussen, tidigare statsminister och partiledare för det förutvarande dominerande borgerliga partiet, Venstre, har nämligen bildat ett nytt parti. På sin hemsida har de redovisat en rad reformer som väckt stort intresse. Det talas om att dansk politik står inför en ”revolution från mitten”. Rasmussen förlorade folketingsvalet i juni 2019 vilket ledde fram till dagens socialdemokratiska enpartiregering, en minoritetsregering ledd av Mette Frederiksen. Kort före valdagen publicerade statsministern boken ”Befrielsens øjeblik”. I den ställde han sig positiv till att samregera med socialdemokraterna för att skapa en stabil regering och minska inflytandet från de många små flygelpartierna som hela tiden ställer till bekymmer för varje regering. Nu lanserar han alltså sitt eget parti, Moderaterne, och hans förebild är Emmanuel Macron. Bent Winther, politikkommentator i Berlingske, skriver att Lars Løkke Rasmussens mål är att i Danmark skapa den ”mäktiga mitt” där ”förnuftet, kompromisserna, samhällsansvaret och rationaliteten finns”. Hur kommer andra borgerliga partier att hantera utmaningen? Lars Løkke Rasmussen är en stark, respekterad politiker. Man ska inte utesluta att hans nya parti kan komma att bli framgångsrikt. På Moderaternes agenda står en rejäl skattereform, en stor förvaltningsreform, en reform av hälso- och sjukvården som avskaffar regionerna, förändringar av socialförsäkringssystemet, lättnader för företagen att rekrytera utländsk arbetskraft, med mera. Winther påpekar att den politiska mitt som Lars Løkke Rasmussen vill erövra nu också fått sällskap av en annan, ny aktör. Radikale Venstres partiledare Sofie Carsten Nielsen har nämligen meddelat att partiet inte kommer att ge sitt stöd till en socialdemokratisk regering efter nästa val. Att utlysa val är statsministerns beslut men kommer att äga rum senast nästa sommar. Venstre lider fortfarande av inre slitningar efter riksrättsprocessen mot Inger Støjberg, som var en viktig politiker i Lars Løkke Rasmussens regeringar. Kommer också hon nu att starta ett eget parti? De Konservative har rönt opinionsmässiga framgångar. Men därutöver finns också små högerpartier liksom vänsterpartiet Liberal Alliance. Det är inte omöjligt att Lars Løkke Rasmussen kommer att lyckas. Gränsen för inval i folketinget är bara 2 procent. Och Bent Winther skriver i sin analys att de nio reformer som föreslås visar att den tidigare statsministern ”er i gang med at udvikle politik for fuld skrue, mens andre blå partier er gået i stå”. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Forcerad klimatpolitik ger extremerna luft (SvD 15 jan 2022)

Forcerad klimatpolitik ger extremerna luft Janerik Larsson Kommer Nigel Farage åter att bli en av Storbritanniens mest inflytelserika politiker? Det tror i alla fall han själv och i Daily Telegraph har han förklarat varför, både i en artikel och i en poddintervju med tidningens politiske redaktör Christopher Hope. Farage var brittisk EU-parlamentariker från 1999 till Brexit 2020. Hans motstånd mot det brittiska EU-medlemskapet ledde till bildandet av UKIP (UK Independence Party). Dess växande väljarstöd ledde till att premiärminister David Cameron utlyste brexitfolkomröstningen 2016. I Daily Telegraph påminner Farage om att han för exakt tio år sedan ställde upp för UKIP i ett fyllnadsval i en säker labourvalkrets. I medierna uppmärksammades inte hans kampanj alls men han fick näst flest röster efter labourkandidaten och fick alltså ett starkare stöd än den konservative kandidaten. Nu är vi där igen, menar Farage och beskriver de svårigheter Boris Johnsons regering har. Det handlar om regeringens oförmåga att kontrollera utfallet av brexit. Den omfattande illegala migrationen är den faktor som uppmärksammats mest. Men Farage betonar i stället de stora ökningarna av medborgarnas kostnader för gas och elektricitet. 25 procent av dessa ökade energikostnader beror på statsutgifter för ”gröna subventioner” och på att regeringen inte avskaffat den särskilda energimomsen (fem procent). Farage ser potential för Reform UK som är det parti han bildade efter brexit- segern. Han skriver att partiet i opinionsmätningar har framgång i de tidigare labourvalkretsar som säkerställde Johnsons stora parlamentariska majoritet i valet juli 2019. I brittisk politik blir den omfattande politiska insatsen för att säkerställa ”net zero”, det vill säga att nå nollutsläpp av växthusgaser, allt mer omdebatterad. Cambridgeprofessorerna David Runciman och Helen Thompson diskuterar i sin podcast Talking Politics frågan om klimatdebattens möjliga effekt i brittisk politik, tillsammans med historikern Robert Saunders. De tar utmaningen från Farage på största allvar. Frågan är vilka konsekvenserna blir av drastiska politiska beslut att ”snabba på” övergången till förnybar energi, innan denna finns tillgänglig. Forceringen har skett genom att medierna beskriver ett ”klimatnödläge”, vars pris nu tydliggörs. Nyhetsbyrån Nikkei Asia har publicerat flera analyser som uttrycker oro över den omfattande politiska obetänksamheten globalt på det energipolitiska området. En Singaporebaserad tanke-smedja menar att det är hög tid att söka få till stånd en realistisk global energipolitik. En sådan saknas i dag. I Wall Street Journal skriver en krönikör att europeisk energipolitik skapat en kris som håller på att spridas över världen. Och i Storbritannien upplever nu Boris Johnson sin värsta kris hittills, på grund av brott mot pandemirestriktioner. Det kan leda till att han tvingas avgå, vilket gör att klimatnödlägets lobbyister känner sin position allvarligt hotad. Det är sannolikt att det perspektiv som Nigel Farage har väckt i brittisk debatt, inte kommer att vara isolerat till de brittiska öarna. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/487009/2022-01-16/25656481/forcerad-klimatpolitik-ger-extremerna-luft

Allt fler varnar för USA:s sönderfall (SvD söndag 9 januari 2022)

Allt fler varnar för USA:s sönderfall Janerik Larsson Den kanadensiska regeringen borde förbereda sig på hur USA:s demokrati kan brytas ner efter presidentvalet den 5 november 2024. Den kanadensiske stats- vetaren Thomas Homer-Dixon har i en essä i The Globe and Mail beskrivit en utveckling som skulle ställa Kanada inför en enorm utmaning. Homer-Dixon har tidigare ägnat sig åt miljö- och klimatkris- perspektiv, men det amerikanska samhällssystemets sammanbrott är onekligen mer dramatiskt. En av de källor han hänvisar till är George Mason University- professorn Jack Goldstone som är specialiserad på staters sammanbrott och revolutioner. Goldstone menar att de krafter i USA som under tidigare kriser vidmakthållit samhällsordningen nu inte längre har samma motståndskraft. Homer-Dixon diskuterar också Stephen Marches roman ”The next civil war: Dispatches from the American future”. Marche har själv nyligen i Washington Post diskuterat möjligheten att delstater bildar självständiga stater. I The Guardian argumenterar han för en ny författning. Homer-Dixon drar parallellen mellan vad som kan hända i USA under 2020-talet och det som hände under den tyska Weimar-republiken. Han hänvisar till ”Ideology and Mass Killings” av Kings College-forskaren Jonathan Leader Maynard, som kopplar samman ideologi, extremism och våld. Homer-Dixon berör perspektivet där Donald Trump svärs in som president i januari 2025. Han menar att det verkliga hotet mot Kanada kommer därefter: den åldrige Trump skapar åter kaos och ersätts av en kompetent ledare som hanterar den amerikanska totalitära stat som då framträder. Ett år efter attacken mot Kapitolium den 6 januari 2021 är det rader av amerikanska skribenter som varnar för utvecklingen. Tre pensionerade amerikanska generaler har nyligen varnat för hoten inifrån landets militärmakt. Bloomberg-kolumnisten Jonathan Bernstein uppmanar demokraterna att inte försöka dra partipolitiska fördelar av 6 januari- attacken. Det är själva demokratin det handlar om, skriver han. Yuval Levin från tankedmedjan American Enterprise Institute formulerar i New York Times en liknande förmaning. Så som demokraterna i kongressen nu agerar undermineras medborgarnas tilltro till demokratin. Vänsterskribenten Ed Kilgore skriver på ett snarlikt tema i tidskriften New York. Demokraternas fokus på omfattande förändringar av valsystemet är dömt att misslyckas – varför inte sikta på uppnåbara mål? Kolumnisten Gerald F Seib i Wall Street Journal pekar på ett perspektiv där båda de stora partierna underkänner varje val- resultat där de förlorat. Demokraterna underminerade Trump efter valet 2016 genom att hävda att valresultatet berodde på rysk manipulation och därför inte var legitimt. Nu ger Trump igen och har fått brett stöd för sin konspirationsteori om valfusk 2020. Inte undra på att en kanadensisk statsvetare börjar oroa sig. Nästa steg är sannolikt att sådana perspektiv får ett efterhand alltmer påtagligt inflytande på ekonomiska framtidsanalyser. Ett USA i totalt sönderfall skulle onekligen få konsekvenser. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Frågan om individers rätt har fått nya dimensioner (SvD söndag 2 januari 2022)

Frågan om individers rätt har fått nya dimensioner Resenärer på väg in i Sverige möter polis och passkontrollanter på Lernacken, vid Öresundsbron. Foto: Johan Nilsson/TT Janerik Larsson När gjorde individernas rätt att välja hur de skulle leva sina liv, sin entré i historien? Den amerikanske samhällstänkaren George F Will funderar över frågan i en krönika i Washington Post. I den drar han slutsatsen att år 2022 kanske kommer innebära slutet för de senaste årens radikala rörelser både till höger och vänster. Will utgår från den brittiske politiske filosofen Michael Oake shott, som skrivit om hur individens intåg på 1300- och 1400- talen bröt med medeltidens gruppstyrda samhällsordning. Det individualistiska tänkandet tog sin början i Italien och kom sedan att prägla den amerikanska revolutionen på sent 1700-tal, och därefter de västerländska demokratiernas utveckling. Det var inte längre familjen, klanen, kyrkan eller byn som var det centrala. Nu handlade det om individens rätt att skapa sin egen lycka, och inte längre om över-heters rätt att definiera det goda livet för individerna. Will skriver att under året som gått har två åsiktsriktningar sökt återvända till tiden innan individernas rättigheter blev de västliga samhällenas grundval, med den amerikanska självständighetsförklaringen som den moderna vändpunkten. Den ena åsiktsriktningen präglas av de konservativa nationalister som spelar allt större roll både i USA och i Europa. De vill återvända till en svunnen tid med föreställningar om ”blod och jord”. Den andra strömningen utgörs av woke-vänstern som i USA ser samhällslivet som en kamp mellan raser, vilket innebär att det endast är grupptänkandet som betyder något – inte individerna. Ras-teorins mest synliga seger är, skriver Will, den mångmiljardindustri som gör att storföretag anlitar ”mångfaldskonsulter”. De lär företagens vita anställda hur de ska beklaga sina privilegier, dock utan att förlora dessa. Will och Oakeshott definierar båda statens roll som att skapa den ordning som möjliggör att individen kan förverkliga sina aspirationer inom lagarnas ram. Den Wien-baserade statsvetaren Ivan Krastev har i en text i New York Times resonerat vidare på samma tema, utifrån de frågor som pandemin aktualiserat. Han pekar på att ”den starka staten” återkommit till följd av covid-19. Samtidigt tenderar medborgarnas förtroende för den starka staten att svikta. Krastev redovisar europeiska opinionsstudier som visar att medborgarna nu är mindre benägna att följa extrema rörelser än för några år sedan. Men ju längre pandemirestriktionerna och dess ekonomiska effekter består, desto mer sannolikt är det att det återkommer nya populistiska vågor. Själv är han bosatt i Wien, där han noterar en stark ungdomsopinion som vänder sig mot regeringens hårda ingripanden, som de ser som uttryck för omotiverad riskaversion. Anti-vaxxare, anarkister och unga vänstermänniskor enas nu i demonstrationer mot Österrikes regering. Individens roll har därmed åter blivit en central fråga som skapar spänning i de västerländska samhällena, på grund av covid. Krastevs rekommendation till politikerna, för att hålla vänster- och högerpopulismen stången, är att inse och acceptera att våra samhällen måste lära sig att leva med pandemin.