En utvidgad roll för staten?
Längst ner på Broadway, bara några meter från de förvridna resterna av World Trade Center låg den lilla kinesrestaurangen Ho Yip….nej, den ligger där och är öppen för kunderna!
HO YIP REOPEN står det på en handskriven skylt på lyktstolpen framför 189 Broadway. Där nere i källarplanet lever alltså den fria företagsamheten vidare.
Det värmde mitt hjärta när jag såg skylten vid ett besök helt nyligen. Egentligen berörde denna trotsiga skylt mig mer än alla de oändligt sorgliga hälsningar till de många tusen döda som finns överallt runt området som terroristerna förvandlade till en gigantisk ruin den 11 september.
USA är mycket patriotism dessa dagar. GOD BLESS AMERICA är just nu de tre ord som oftast förekommer I gatubilden. Överallt och i de mest absurda kombinationer. Dunkin Donuts har till exempel en stor skylt med stjärnbaneret och denna text på en husvägg vid Times Square.
Men så är det. Paradoxernas USA förblir paradoxernas USA.
Det mest oväntade jag mötte var dock något helt annat, nämligen den plötsliga, starka tilltron till statsmakten.
Wall Street Journal hade nyligen en stor artikel om hur alla varianter av underleverantörstjänster där offentliga uppdragsgivare gett privata företag att sköta det ena eller det andra nu ifrågasätts eller rentav rivs upp.
Mest känt i Sverige är väl förstatligandet av bagagekontrollerna på flygplatserna. Man kan diskutera den gamla ordningen då flygbolagen själva haft i uppgift att sköta detta men att ta hela steget till det förstatligande som nu presidenten signerat ter sig helt huvudlöst.
Jag har bott några år i USA på 70- och 80-talen och har fortfarande så mycken kontakt med USA att jag väl vet att detta att låta staten sköta något sannerligen inte är en amerikansk väg vare sig till säkerhet eller effektivitet. Tvärtom.
Nu vet man förstås inte riktigt vad som kommer att hända framöver. Precis innan jag återvände till Sverige såg jag en TV-intervju med chefen för ett av USAs största flygbolag, Continental. Han småskrattade åt alla de stora löften om extremt noggrann bagagekontroll som den nya lagstiftningen stipulerar. Det har, sa han, ofta varit så i USA att det lagen säger är en sak och verkligheten en annan.
Det värsta med denna nya lag är att den utestänger alla som inte är amerikanska medborgare från anställning hos den nya statliga flygplatssäkerhetsmyndigheten. Det innebär att många invandrare som ännu inte blivit medborgare blir arbetslösa. Ett slag i luften.
Men slag i luften hör kanske till i en bitvis smått hysterisk tid.
USA kommer säkert snart att återvända till en mera sansad sinnesstämning, hoppas jag. Och då inser man att om man bortser från försvarsmakt etc så är staten som huvudman en mycket diskutabel framgångsväg. I synnerhet i USA som inte har någon som helst tradition för framgångsrika statliga byråkratier!
onsdag 21 november 2001
torsdag 25 oktober 2001
Sveriges egen taliban - Jan Guillou
Jan Guillou och talibanerna är ett sällsamt kapitel, kan någon tycka. Nog för att Guillou alltid hatat USA, men finns det inte anständighetsgränser? Uppenbart inte i fallet Jan Guillou.
Men jag tror att det finns anledning att en smula eftertänksamt studera Jan Guillous gärning. Då får man åtskilliga nycklar till dagens sällsamme aktör på debattestraden.
Jan Guillou är en djupt konservativ person, en aristokrat som avvisar det moderna. Det är jakt med de ädlaste vapen och det är njutning med de ädlaste viner. Det är aristokraten/hjälten Carl Hamilton. Det är aristokraten och hjälten, riddare Arn. Hos Jan Guillou finns ett djupt, starkt avvisande av det moderna, inte minst i dess folkkapitalistiska amerikanska tappning.
Föraktet för ekonomi och ekonomijournalistik är ett annat, väl känt uttryck för denna djupt reaktionära ådra som är det centrala i Jan Guillous publicistiska gärning.
Och föraktet för ungdomen - att unga kvinnor skulle kunna vara duktiga TV-journalister blir bara "bimbo" i hans ögon.
Det är inte underligt att en annan aristokratisk högerman, Gustaf von Platen, med stor energi försvarat Guillous rätt att vara Publicistklubbens ordförande.
Talibanen Jan är också en person som älskar publicitet. Den journalist är inte född som inte kan få en kommentar från honom till ungefär vad som helst. Guillou har ett helt omättligt behov av uppmärksamhetens negativa bekräftelse.
Hur skulle han klara sig om han blev älskad och omsvärmad? Det vore givetvis fasansfullt. Och så otroligt icke-aristokratiskt. Nej här behövs det ständigt nya spottloskor som håller distansen till populasen och som garanterar att kvällstidningsjournalisterna ständigt hittar fram till filofaxfavoriten nummer ett.
Jan Björklund har givetvis rätt i att han är en helt absurd ordförande för Publicistklubben. Hans förakt för anständighet och demokrati borde göra honom isolerad. Men är man rik och framgångsrik blir man omsvärmad oavsett åsikterna.
I den öppna demokratins värld är talibanen Jan en ganska självklar aktör i debatten. I talibanernas land skulle han stenats till döds. Men det är en annan historia.
Publicerat i: tidningen NU 43/01
Men jag tror att det finns anledning att en smula eftertänksamt studera Jan Guillous gärning. Då får man åtskilliga nycklar till dagens sällsamme aktör på debattestraden.
Jan Guillou är en djupt konservativ person, en aristokrat som avvisar det moderna. Det är jakt med de ädlaste vapen och det är njutning med de ädlaste viner. Det är aristokraten/hjälten Carl Hamilton. Det är aristokraten och hjälten, riddare Arn. Hos Jan Guillou finns ett djupt, starkt avvisande av det moderna, inte minst i dess folkkapitalistiska amerikanska tappning.
Föraktet för ekonomi och ekonomijournalistik är ett annat, väl känt uttryck för denna djupt reaktionära ådra som är det centrala i Jan Guillous publicistiska gärning.
Och föraktet för ungdomen - att unga kvinnor skulle kunna vara duktiga TV-journalister blir bara "bimbo" i hans ögon.
Det är inte underligt att en annan aristokratisk högerman, Gustaf von Platen, med stor energi försvarat Guillous rätt att vara Publicistklubbens ordförande.
Talibanen Jan är också en person som älskar publicitet. Den journalist är inte född som inte kan få en kommentar från honom till ungefär vad som helst. Guillou har ett helt omättligt behov av uppmärksamhetens negativa bekräftelse.
Hur skulle han klara sig om han blev älskad och omsvärmad? Det vore givetvis fasansfullt. Och så otroligt icke-aristokratiskt. Nej här behövs det ständigt nya spottloskor som håller distansen till populasen och som garanterar att kvällstidningsjournalisterna ständigt hittar fram till filofaxfavoriten nummer ett.
Jan Björklund har givetvis rätt i att han är en helt absurd ordförande för Publicistklubben. Hans förakt för anständighet och demokrati borde göra honom isolerad. Men är man rik och framgångsrik blir man omsvärmad oavsett åsikterna.
I den öppna demokratins värld är talibanen Jan en ganska självklar aktör i debatten. I talibanernas land skulle han stenats till döds. Men det är en annan historia.
Publicerat i: tidningen NU 43/01
måndag 2 april 2001
Italienska kommisarier och vänsterns ikoner
Venedig. Har du aldrig varit där - res dit. Det är en av världens märkligaste och mest fängslande städer.
Donna Leon är engelsklärare på ett universitet i Venedig och har bott där länge. Hon har också bott i Schweiz, Iran, Saudiarabien och Kina enligt vad som berättas i författarpresentationerna i hennes deckare. De utspelas i Venedig, ja Venedig är hela tiden en huvudperson i böckerna.
I övrigt följer hon i sina detektivromaner ett klassiskt genremönster: huvudpersonen Commissario Guido Brunetti och hans familj, miljön på Questura, polishögkvarteret i Venedig (med dess chef, den för Brunetti så besvärlige Vice-Questore Patta samt brottet är de tre elementen i varje bok. Ett kompletterande element är det italienska samhället - på gott och ont. Själv har jag i synnerhet funnit skildringen av Brunetti, hans hustru och båda barn vara mycket trivsam läsning.
Ett antal av Donna Leons böcker finns i brittisk paperback (Pan Books): "Friends in High Places", "A Sea of Troubles", "The Death of Faith", "Fatal Remedies" och "Acqua Alta". Jag vill inte framhålla någon av dessa framför den andra. Gillar du att läsa deckare är Donna Leon tveklöst en intressant, ny bekantskap.
Naomi Kleins "No Logo" (Flamingo) är vänsterkulturmaffians senaste ikon. Boken är urtrist och rysligt illa skriven. Eftersom inte minst Aftonbladets kultursida närmast varje vecka men också DN:s kultursida låter oss följa den unga kanadensiskans anstormning mot än det ena än de andra och främst givetvis mot "the brand bullies", behöver du knappast besvära dig med att läsa boken. Men vill du ge sken av att hänga med ska du givetvis se till att ha "No Logo" i bokhyllan på kontoret eller hemma.
Ett riktigt bra, mycket läsvärt reportage är Lena Liljeroths "Frivillighetens kraft" (Timbro/ Centrum för välfärd efter välfärdsstaten). Här skildras Anonyma alkoholister, Anonyma narkomaner, Kriminellas revansch i samhället, Frälsningsarmén, Barnens rätt i samhället, Situation Stockholm, Stockholms statsmission och Återvinnarna. På drygt 100 sidor får man en god introduktion. Lena Liljeroth är ordförande i Fryshuset som därför inte finns med i boken även om den organisationen i högsta grad hör hemma i en redovisning av frivillighetens kraft. I dag när socialt och etiskt engagemang från företagens sida ersatt det numera som självklart antagna miljöansvaret är Liljeroths bok en god grundbok.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 14
Donna Leon är engelsklärare på ett universitet i Venedig och har bott där länge. Hon har också bott i Schweiz, Iran, Saudiarabien och Kina enligt vad som berättas i författarpresentationerna i hennes deckare. De utspelas i Venedig, ja Venedig är hela tiden en huvudperson i böckerna.
I övrigt följer hon i sina detektivromaner ett klassiskt genremönster: huvudpersonen Commissario Guido Brunetti och hans familj, miljön på Questura, polishögkvarteret i Venedig (med dess chef, den för Brunetti så besvärlige Vice-Questore Patta samt brottet är de tre elementen i varje bok. Ett kompletterande element är det italienska samhället - på gott och ont. Själv har jag i synnerhet funnit skildringen av Brunetti, hans hustru och båda barn vara mycket trivsam läsning.
Ett antal av Donna Leons böcker finns i brittisk paperback (Pan Books): "Friends in High Places", "A Sea of Troubles", "The Death of Faith", "Fatal Remedies" och "Acqua Alta". Jag vill inte framhålla någon av dessa framför den andra. Gillar du att läsa deckare är Donna Leon tveklöst en intressant, ny bekantskap.
Naomi Kleins "No Logo" (Flamingo) är vänsterkulturmaffians senaste ikon. Boken är urtrist och rysligt illa skriven. Eftersom inte minst Aftonbladets kultursida närmast varje vecka men också DN:s kultursida låter oss följa den unga kanadensiskans anstormning mot än det ena än de andra och främst givetvis mot "the brand bullies", behöver du knappast besvära dig med att läsa boken. Men vill du ge sken av att hänga med ska du givetvis se till att ha "No Logo" i bokhyllan på kontoret eller hemma.
Ett riktigt bra, mycket läsvärt reportage är Lena Liljeroths "Frivillighetens kraft" (Timbro/ Centrum för välfärd efter välfärdsstaten). Här skildras Anonyma alkoholister, Anonyma narkomaner, Kriminellas revansch i samhället, Frälsningsarmén, Barnens rätt i samhället, Situation Stockholm, Stockholms statsmission och Återvinnarna. På drygt 100 sidor får man en god introduktion. Lena Liljeroth är ordförande i Fryshuset som därför inte finns med i boken även om den organisationen i högsta grad hör hemma i en redovisning av frivillighetens kraft. I dag när socialt och etiskt engagemang från företagens sida ersatt det numera som självklart antagna miljöansvaret är Liljeroths bok en god grundbok.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 14
måndag 5 mars 2001
Att läsa eller inte läsa Palmeboken
När man läser Jonas Gummessons bok "Olof Palmes ungdomsår - bland nazister och spioner" (Ekerlids) blir man förvånad över det höga tonläget i de första kommentarerna. De baserades knappast på läsning av boken. Skribenter som verkligen läst boken - som PM Nilsson i Expressen, Axel Odelberg i Finanstidningen och Anders Jonsson i DI - skrev mycket mera balanserat.
Jag tror att Jonas Gummesson till viss del får ta på sig ansvaret för en del av den häftiga, inledande reaktionen. Boken handlar ju, vilket redan titeln antyder, om två saker. Dels om Olof Palmes ungdomsår. Här ges en inträngande och intressant bild särskilt om vissa aspekter på uppväxtmiljön. Dels om nazister och spioner, med största tonvikten på IB-affären och den socialdemokratiska övervakningen av kommunister.
Jag var politisk journalist först på Kvällsposten och sedan på Sydsvenskan från senare delen av 60-talet till 1980. Kvällspostens politiske redaktör Ola Gummesson och Sydsvenskans chefredaktör Olof Wahlgren var båda mycket fängslade av Olof Palmes person. Påståendet att Ola Gummesson skulle varit "Palmehatare" är grundfalskt. Wahlgren/Gummesson bröt med Medborgerlig samling upp de låsningar på den borgerliga kanten som med tiden skulle leda till en borgerlig regering. Men de kände sympati för Olof Palme som person och åtminstone Olof Wahlgren hyste nog överdrivna förhoppningar om Palme som en nationell, politisk brobyggare.
Jag tror få politiska journalister i min generation kunde undgå att fängslas av Palmes person. Hans intensitet och hans intresse för vårt arbete gjorde honom både attraktiv och en smula skrämmande. Den diskussion som då och då förts om Palme som "klassförrädare" tror jag haft relevans för ytterst få utanför övre Östermalm. Däremot har det givetvis alltid funnits en nyfikenhet på hur viktig önskan om makt/karriär var för honom. Bertil Östergren gav i "Vem är Olof Palme?" (1984) intressanta infallsvinklar.
En människa är aldrig okomplicerad. Motiven för livsval är oftast ytterst sammansatta. Tillfälligheter spelar en viktig roll. Säkert också för Palme.
Jonas Gummessons huvudtes är att ett tidigt avslöjande av IB-kopplingen till Palme skulle skadat dennes politiska karriär, känner jag mig tveksam till. Jag tror att tesen mest speglar författarens eget engagemang under lång tid i IB-frågan. Med tiden kommer det säkert att skrivas biografier över Palme som ger ett brett perspektiv på hans liv och gärning. Vi får väl då se hur IB vägs in.
Anders Isakssons magnifika Per Albin-biografi är det tveklöst viktigaste bidraget till kunskap om 1900-talets svenska socialdemokrati. Om det kommer att skrivas något lika inträngande om Palme kommer i lika hög grad som Olof Palmes karriärval att bero på tillfälligheter. Men i väntan därpå tål Jonas Gummessons bok att läsas med behållning.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 10
Jag tror att Jonas Gummesson till viss del får ta på sig ansvaret för en del av den häftiga, inledande reaktionen. Boken handlar ju, vilket redan titeln antyder, om två saker. Dels om Olof Palmes ungdomsår. Här ges en inträngande och intressant bild särskilt om vissa aspekter på uppväxtmiljön. Dels om nazister och spioner, med största tonvikten på IB-affären och den socialdemokratiska övervakningen av kommunister.
Jag var politisk journalist först på Kvällsposten och sedan på Sydsvenskan från senare delen av 60-talet till 1980. Kvällspostens politiske redaktör Ola Gummesson och Sydsvenskans chefredaktör Olof Wahlgren var båda mycket fängslade av Olof Palmes person. Påståendet att Ola Gummesson skulle varit "Palmehatare" är grundfalskt. Wahlgren/Gummesson bröt med Medborgerlig samling upp de låsningar på den borgerliga kanten som med tiden skulle leda till en borgerlig regering. Men de kände sympati för Olof Palme som person och åtminstone Olof Wahlgren hyste nog överdrivna förhoppningar om Palme som en nationell, politisk brobyggare.
Jag tror få politiska journalister i min generation kunde undgå att fängslas av Palmes person. Hans intensitet och hans intresse för vårt arbete gjorde honom både attraktiv och en smula skrämmande. Den diskussion som då och då förts om Palme som "klassförrädare" tror jag haft relevans för ytterst få utanför övre Östermalm. Däremot har det givetvis alltid funnits en nyfikenhet på hur viktig önskan om makt/karriär var för honom. Bertil Östergren gav i "Vem är Olof Palme?" (1984) intressanta infallsvinklar.
En människa är aldrig okomplicerad. Motiven för livsval är oftast ytterst sammansatta. Tillfälligheter spelar en viktig roll. Säkert också för Palme.
Jonas Gummessons huvudtes är att ett tidigt avslöjande av IB-kopplingen till Palme skulle skadat dennes politiska karriär, känner jag mig tveksam till. Jag tror att tesen mest speglar författarens eget engagemang under lång tid i IB-frågan. Med tiden kommer det säkert att skrivas biografier över Palme som ger ett brett perspektiv på hans liv och gärning. Vi får väl då se hur IB vägs in.
Anders Isakssons magnifika Per Albin-biografi är det tveklöst viktigaste bidraget till kunskap om 1900-talets svenska socialdemokrati. Om det kommer att skrivas något lika inträngande om Palme kommer i lika hög grad som Olof Palmes karriärval att bero på tillfälligheter. Men i väntan därpå tål Jonas Gummessons bok att läsas med behållning.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 10
torsdag 15 februari 2001
Är det någon som hotar demokratin?
Det finns många som nu påstås hota demokratin. Mediamakten, medialogiken påstås hota demokratin. Dessa mystiska, hemska djur som kallas "lobbyister" påstås hota demokratin. Medborgarnas ointresse för partipolitiken påstås hota demokratin. Ängsligheten är stor. Det utreds och debatteras.
Det man säkert vet är att en massa utredare och debattörer härigenom får fullt upp att göra. Och det är väl bra. Om vi snart brakar in i en rejäl lågkonjunktur kan "oro för demokratin" bli något AMS kan satsa på.
Det finns en fullständigt absurd föreställning om att demokratin skulle fungera bäst utan "påverkan". Riktigt vad det är för mystisk påverkan som demokratin ska vara skraj för vet jag inte. Förmodligen är det dedär läskiga "lobbyisternas" påverkan det handlar om.
Men inget är mera transparent än demokratin. Vi har de politiska valen, vi har demokratins eget granskningssystem (JO, KU etc). En regeringsledamot vet att det alltid kommer att vara ganska sannolikt att någon elak murvel upptäcker det fuffens han/hon kanske funderar över. Riksdagsmän vågar snart vare sig åka taxi eller använda Diners betalkort. För det är ju för jädrigt om de hälsar på ute i verkligheten. Sitt på era rum och läs!
Demokratin är inte hotad. Full granskningsrätt råder. Konkurrerande medier jagar sanningen.
Konkurrerande partier jagar sanningen. Ibland sker det olycksfall i arbetet som när moderaterna obetänksamt stämmer in i skallet på Björn Rosengrens arvode till sina finansiella rådgivare i Telia-affären. Tänk vilket skri det blivit om han inte betalt och gjort svenska regeringen till varg i veum i den internationella finansvärlden. Då kanske Rosengren rentav fått avgå….
Media då. Ja i media finns också en liknande paranoia om att de är hotade. Hotet mot media är också dessa läbbiga "lobbyister" som förser dem med intelligent förpackade nyheter. Förfärligt. Men medias ansvariga redaktörer har faktiskt allt ansvar för vad som skrivs och sägs. De kan inte skylla ifrån sig på någon. De har att ta sitt ansvar. Punkt.
Hotar medias logik demokratin? Trams. Det uppstår ingen demokratisk kris för att Göran Persson sätter sig hos Kristian Luuk eller att han i största allmänhet är populistisk och gärna hjälper till att formulera rubrikvänliga nyheter om sig själv. I ett öppet samhälle är det ett helt legitimt sätt att väcka sympati och intresse. Om effekten blir denna får vi se i september nästa år.
Finns det några hot mot den svenska demokratin? Att mittenpartierna är så svaga? Knappast ett större hot mot demokratin, men väl mot mittenpartierna. Men partier kommer och går i riksdagen och om medborgarna gör tummen ner så är det demokrati. Även om man ogillar resultatet.
Vi lever i en värld överfylld av allehanda "hot" och "larm". Är det inte demokratin som är hotad så är det något annat. Livet är farligt, döden är det enda säkra och stabila. Men i väntan därpå skulle vi kanske ta det en smula mera piano. Stäng av TV:n, häll upp ett glas gott vin och läs en roman!
Publicerat i: tidningen NU 7/01
Det man säkert vet är att en massa utredare och debattörer härigenom får fullt upp att göra. Och det är väl bra. Om vi snart brakar in i en rejäl lågkonjunktur kan "oro för demokratin" bli något AMS kan satsa på.
Det finns en fullständigt absurd föreställning om att demokratin skulle fungera bäst utan "påverkan". Riktigt vad det är för mystisk påverkan som demokratin ska vara skraj för vet jag inte. Förmodligen är det dedär läskiga "lobbyisternas" påverkan det handlar om.
Men inget är mera transparent än demokratin. Vi har de politiska valen, vi har demokratins eget granskningssystem (JO, KU etc). En regeringsledamot vet att det alltid kommer att vara ganska sannolikt att någon elak murvel upptäcker det fuffens han/hon kanske funderar över. Riksdagsmän vågar snart vare sig åka taxi eller använda Diners betalkort. För det är ju för jädrigt om de hälsar på ute i verkligheten. Sitt på era rum och läs!
Demokratin är inte hotad. Full granskningsrätt råder. Konkurrerande medier jagar sanningen.
Konkurrerande partier jagar sanningen. Ibland sker det olycksfall i arbetet som när moderaterna obetänksamt stämmer in i skallet på Björn Rosengrens arvode till sina finansiella rådgivare i Telia-affären. Tänk vilket skri det blivit om han inte betalt och gjort svenska regeringen till varg i veum i den internationella finansvärlden. Då kanske Rosengren rentav fått avgå….
Media då. Ja i media finns också en liknande paranoia om att de är hotade. Hotet mot media är också dessa läbbiga "lobbyister" som förser dem med intelligent förpackade nyheter. Förfärligt. Men medias ansvariga redaktörer har faktiskt allt ansvar för vad som skrivs och sägs. De kan inte skylla ifrån sig på någon. De har att ta sitt ansvar. Punkt.
Hotar medias logik demokratin? Trams. Det uppstår ingen demokratisk kris för att Göran Persson sätter sig hos Kristian Luuk eller att han i största allmänhet är populistisk och gärna hjälper till att formulera rubrikvänliga nyheter om sig själv. I ett öppet samhälle är det ett helt legitimt sätt att väcka sympati och intresse. Om effekten blir denna får vi se i september nästa år.
Finns det några hot mot den svenska demokratin? Att mittenpartierna är så svaga? Knappast ett större hot mot demokratin, men väl mot mittenpartierna. Men partier kommer och går i riksdagen och om medborgarna gör tummen ner så är det demokrati. Även om man ogillar resultatet.
Vi lever i en värld överfylld av allehanda "hot" och "larm". Är det inte demokratin som är hotad så är det något annat. Livet är farligt, döden är det enda säkra och stabila. Men i väntan därpå skulle vi kanske ta det en smula mera piano. Stäng av TV:n, häll upp ett glas gott vin och läs en roman!
Publicerat i: tidningen NU 7/01
fredag 2 februari 2001
Attacrörelsen saknar idealism
AKTUELLA FRÅGOR: AttacröreIsens framväxt har skapat en "-68- nostalgi". Men risken är stor att rörelsen har en inriktning mot protektionism, regleringar, övertro på statens förmåga samt misstro mot individ och internationalism. Det skriver Janerik Larsson, delägare i PR-företaget Kreab och tidigare bl a informationschef på Kinnevik och SAF.
Den starka, ungdomliga revoltkänsla som präglade 1968 handlade först och främst om frihet och individualism, om att riva konventioners och hierarkiers förtryck. Det var att riva för att få ljus och luft.
Jag var 24 år 1968 och följde i Lund det som hände med intresse och en hel del positivt engagemang. Men jag förblev liberal. Det snabbt alltmer konstifika marxistiska testuggandet tror jag berörde en mycket liten del av det som bar fram "-68". Men det är kanske mest det man nu minns. Somliga testuggare finns idag inom s/v/mp, andra har distanserat sig rejält. Hur som helst finns det många medelålders och äldre opinionsbildare som har tagit avstamp i "-68". När man följer inte minst v/mp-delen av dagens "vänster" (eller vad den nu skall kallas) så märker man att det inte handlar om att "öppna dörrar" (som 1968) utan om att stänga dörrar. Det är nej till det mesta, inte minst till frihet och individualism. Det är historielöshet och grötmyndig kollektivism uppblandadt med nostalgi.
Per Åhlström, en klok socialdemokrat, skrev i Aftonbladet de 26 januari om denna "rörelse": "De drömmer sig tillbaka till ett paradis som aldrig funnits. De vet vad de är emot, men saknar svar på frågan om vilka beslut som skulle förhindrat krisen och på frågan om vad man skall göra åt dess följder. Och i den mån de har svar, så är de i bästa fall verkningslösa. I värsta fall motverkar de sitt syfte."
Att grånade 68:or nu söker sig till Attac tror jag inte man skall övervärdera. En ytterligare sekund i strålkastarljuset vill vi väl alla ha. Handelsminister Leif Pagrotsky har valt en mera hållbar linje: att förklara för den förvirrade samling som "står bakom" Attac att ökad frihandel är bäst för de fattiga länderna. Frihandeln är det stora, centrala framtidsprojektet för hela världen. Det är på den vägen som i-ländernas negativa demografiska kurvor kan hanteras: genom att hela världen växer och blir rikare.
Men jag tror att Sydsvenskan ställer en intressant fråga när man nu inlett en debatt om "åter till -68?". Faran är enligt min mening stor att vi kommer att se en sådan "återgång" men att den kommer att kännetecknas av de stängda dörrarnas politik. D v s något helt annat än det bästa som det riktiga 1968 stod för.
Protektionism, regleringar, övertro på statens förmåga, misstro mot individ och internationalism - ja, det är sådant jag ser växa sig starkare både i Sverige och i resten av i-världen. 80- och 90-talens liberala, ekonomiska "revolution" med avreglering, kreativitetsexplosion och IT-erans första omvälvande fas har skapat förutsättningar för att allmänheten skall dra helt felaktiga slutsatser av vart man nu kan och bör gå. Läget idag liknar decenniet före 1968, med dess känsla av att man inte längre behövde bekymra sig om ekonomins fundamenta. Låt oss inte göra om gamla misstag i tron att utopism eller detaljregleringar denna gång skulle leda till bättre resultat.
Åhlström skrev i sin uppgörelse med s-nostalgikerna (och dessa är ju än värre i v och mp) att Sveriges kris inleddes den dag svenska folket trodde att dess välfärd kunde kopplas loss från omvärldens. Orsaken till Sveriges problem då - och en ständigt potentiell fara - är inte att vi i för hög grad anpassat oss till den globaliserade ekonomin utan att vi anpassar oss för sent.
Nu börjar det väckas allt starkare krav på att den gamla, djupt felaktiga politiken skall återupplivas. En trendkänslig och försvagad s-ledning kommer knappast på egen hand att klara av denna anstormning som ju omfattar en del av den egna riksdagsgruppen.
Jag tror att den centrala frågan för den liberalism som nu hotas från olika håll är att förklara hur i grunden solidarisk den är och vilka hot mot medmänsklighet och solidaritet som finns i den antiliberala våg som vi redan sett början på. Nu är det av yttersta vikt att den liberala debatten får en nystart! Här kommer också kloka socialdemokrater att göra en viktig insats. Jag tror på en bred liberal allians och en renässans nu när hoten snabbt kommer att bli alltmer uppenbara.
Den starka, ungdomliga revoltkänsla som präglade 1968 handlade först och främst om frihet och individualism, om att riva konventioners och hierarkiers förtryck. Det var att riva för att få ljus och luft.
Jag var 24 år 1968 och följde i Lund det som hände med intresse och en hel del positivt engagemang. Men jag förblev liberal. Det snabbt alltmer konstifika marxistiska testuggandet tror jag berörde en mycket liten del av det som bar fram "-68". Men det är kanske mest det man nu minns. Somliga testuggare finns idag inom s/v/mp, andra har distanserat sig rejält. Hur som helst finns det många medelålders och äldre opinionsbildare som har tagit avstamp i "-68". När man följer inte minst v/mp-delen av dagens "vänster" (eller vad den nu skall kallas) så märker man att det inte handlar om att "öppna dörrar" (som 1968) utan om att stänga dörrar. Det är nej till det mesta, inte minst till frihet och individualism. Det är historielöshet och grötmyndig kollektivism uppblandadt med nostalgi.
Per Åhlström, en klok socialdemokrat, skrev i Aftonbladet de 26 januari om denna "rörelse": "De drömmer sig tillbaka till ett paradis som aldrig funnits. De vet vad de är emot, men saknar svar på frågan om vilka beslut som skulle förhindrat krisen och på frågan om vad man skall göra åt dess följder. Och i den mån de har svar, så är de i bästa fall verkningslösa. I värsta fall motverkar de sitt syfte."
Att grånade 68:or nu söker sig till Attac tror jag inte man skall övervärdera. En ytterligare sekund i strålkastarljuset vill vi väl alla ha. Handelsminister Leif Pagrotsky har valt en mera hållbar linje: att förklara för den förvirrade samling som "står bakom" Attac att ökad frihandel är bäst för de fattiga länderna. Frihandeln är det stora, centrala framtidsprojektet för hela världen. Det är på den vägen som i-ländernas negativa demografiska kurvor kan hanteras: genom att hela världen växer och blir rikare.
Men jag tror att Sydsvenskan ställer en intressant fråga när man nu inlett en debatt om "åter till -68?". Faran är enligt min mening stor att vi kommer att se en sådan "återgång" men att den kommer att kännetecknas av de stängda dörrarnas politik. D v s något helt annat än det bästa som det riktiga 1968 stod för.
Protektionism, regleringar, övertro på statens förmåga, misstro mot individ och internationalism - ja, det är sådant jag ser växa sig starkare både i Sverige och i resten av i-världen. 80- och 90-talens liberala, ekonomiska "revolution" med avreglering, kreativitetsexplosion och IT-erans första omvälvande fas har skapat förutsättningar för att allmänheten skall dra helt felaktiga slutsatser av vart man nu kan och bör gå. Läget idag liknar decenniet före 1968, med dess känsla av att man inte längre behövde bekymra sig om ekonomins fundamenta. Låt oss inte göra om gamla misstag i tron att utopism eller detaljregleringar denna gång skulle leda till bättre resultat.
Åhlström skrev i sin uppgörelse med s-nostalgikerna (och dessa är ju än värre i v och mp) att Sveriges kris inleddes den dag svenska folket trodde att dess välfärd kunde kopplas loss från omvärldens. Orsaken till Sveriges problem då - och en ständigt potentiell fara - är inte att vi i för hög grad anpassat oss till den globaliserade ekonomin utan att vi anpassar oss för sent.
Nu börjar det väckas allt starkare krav på att den gamla, djupt felaktiga politiken skall återupplivas. En trendkänslig och försvagad s-ledning kommer knappast på egen hand att klara av denna anstormning som ju omfattar en del av den egna riksdagsgruppen.
Jag tror att den centrala frågan för den liberalism som nu hotas från olika håll är att förklara hur i grunden solidarisk den är och vilka hot mot medmänsklighet och solidaritet som finns i den antiliberala våg som vi redan sett början på. Nu är det av yttersta vikt att den liberala debatten får en nystart! Här kommer också kloka socialdemokrater att göra en viktig insats. Jag tror på en bred liberal allians och en renässans nu när hoten snabbt kommer att bli alltmer uppenbara.
fredag 26 januari 2001
Uppkäftig tidning fick tyst på traditionalister
SAF-tidningens 80-tal skulle kunna indelas i några huvudrubriker:
1. Småföretagarnas tidning: Fri företagsamhet bra för Sverige!
2. Löntagarfondskampens tidning.
3. Orädd, nyskapande ekonomisk debatt (kamp mot inflation och devalveringar etc).
4. "Nyliberalismens" tidning.
5. Öppenhet för det som skulle komma efter de centrala, samordnade avtalsförhandlingarna.
Det uppdrag jag fick från Curt Nicolin och Olof Ljunggren, då styrelseordförande respektive VD i SAF, var att skapa en upprorisk, debattglad, för småföretagandets röster lyhörd tidning. Det skulle visa sig både vara en rolig och tacksam arbetsuppgift och en uppgift som blev kontroversiell på sina håll. En sådan motståndsficka utgjordes av traditionalisterna på hög nivå i SAF.
De ville inte ha någon öppenhet, de ville inte ha någon debatt, relationerna med facket skulle skötas i stängda rum och i de korporativa styrelserummen. Jag hade säkerställt min integritet genom att som villkor för min anställning kräva att bli ansvarig utgivare för SAF-tidningen, Ja, tidningen jag övertog hette Arbetsgivaren men namnändringen var en av mina första åtgärder.
Jag hade vid denna tidpunkt dryga 15 år som journalist bakom mig och hade utkämpat många fejder så SAF-borgen blev en ganska lätthanterlig bastion. Stödet från ordförande och VD sviktade aldrig, trots att jag satte deras tålamod på hårda prov både då och då.
Efter mindre än ett år belönades min omdaning av tidningen med Stora Journalistpriset, vilket knappast försvagade vare sig tidningens eller min egen position.
Ingen vågar låta bli
Varje redaktörs grundregel är att se till att tidningen är så pass förargelseväckande, intresseskapande etc att ingen läsare vågar låta bli att åtminstone bläddra igenom blaskan för att se vad som bjuds. Det är och var en framgångsrik strategi och inte minst i småföretagar-Sverige blev SAF-tidningen snabbt populär.
Än idag, snart 15 år efter att jag lämnade tidningen, stöter jag i olika sammanhang på småföretagare som berättar om hur de med intresse följt tidningen. Det som då kommer fram är dels det nyskapande som bestod i något så enkelt som att låta småföretagare berätta om sina företagarerfarenheter och om sina synpunkter på samhällsfrågor som engagerar dem. Som journalistiskt grepp är det föra sofistikerat - men mycket effektivt och engagerande.
Löntagarfondskampen är väl numera något av en fotnot i den svenska företagsamhetens historieböcker, men jag tror bestämt att den var en avgörande vändpunkt i det sena 1900-talets svenska historia.
Det röda 1968 följdes av det förfärliga, socialistiska och förvirrade 70-tal där även den borgerliga regering som tillträdde 1976 i huvudsak såg som sin främsta uppgift att förvalta socialdemokratins stat minst lika "bra" som socialdemokraterna hade gjort.
Irriterade borgare
När Curt Nicolin som nytillträdd SAF-ordförande gick till frontalattack mot detta senhösten 1976 blev irritationen stor i det borgerliga kanslihuset. Det är också lätt att glömma att folkpartiet tack vare Carl Thams insatser hörde till de som ivrade för löntagarfonder. Carl Tham var dock i gott sällskap med en hel del storföretagsdirektörer, bekväma tjänstemän som inte såg någon anledning att strida mot fondsocialismen.
På SAF fanns då viktiga intellektuella ledare som Sture Eskilsson och Anders Röttorp och i SAF-tidningen fördes det kompromisslösa nejet till fondsocialismen ut till företagaropinionen. varje vecka, envist, beslutsamt.
Den stora demonstrationen den 4 oktober 1983 var Vändpunkten som visade att det fanns en stark, djup och bred folklig aversion mot fondsocialismen. Respekten för ägande och företagande hade väckts till liv!
Den bild av ekonomiska sammanhang som fanns i Sverige vid denna tid var oerhört förvirrad. SAF och SAF-tidningen hade en viktig uppgift att förklara fakta och sammanhang. Inte minst individernas roll och betydelse i företagsskapande och företagsutvecklande.
Det var ju inte konstigt att förvirringen var stor. Socialdemokratin hade i 50 år framställt sig och staten som skapare av allt gott och företagsamheten hade vägletts av starka storföretag samlade bakom Wallenbergs tal om vikten av att vara men inte att synas. Harpsundsdemokratins förnöjsamma samvaro mellan storföretagare och regering hade skapat en förvriden bild av verkligheten.
När sedan vänstervridna medier på 70-talet berättade om utsugare och lakejer blev behovet av grundläggande pedagogik mycket stort. SAF-tidningens upplaga ökade och många företag såg till att den spreds till medarbetarna.
Predika liberalism
I juletid 2000 såg jag hur någon på en vägg på Grev Turegatan med jättebokstäver klottrat DÖD ÅT TIMBRO! Det kanske aviserar en ny tidsålder där den grundläggande liberalismen ånyo behöver predikas vitt och brett.
Hur som helst var en viktig uppgift på 80-talet att introducera en del ekonomiska tänkare som Hayek och att därigenom skapa möjligheter för en bredare allmänhet att ta del av det som då kallades nyliberalism.
En skribent som Peter Stein betydde mycket för detta arbete; likaså Carl-Johan Westholm. Den som idag läser om vad som skrevs då för snart 20 år sedan skulle nog finna att det mesta som då var förfärande radikalt och kontroversiellt idag är självklara, brett accepterade sanningar som dyker upp i både Göran Perssons och Johan Lönnroths riksdagsanföranden.
Bred och livlig debatt
Till slut: avtalsförhandlingarna. Storkonflikten 1980 blev slutet för den gamla svenska modell som då varat några decennier och som helt hade tjänat ut. En viktig och på sina håll klart kontroversiell uppgift för mig och SAF-tidningen var att släppa in så mycken debatt som möjligt kring både det gamlas misslyckande och de nya möjligheter som fanns till mera decentraliserat avtalsförhandlande.
Jag trodde nog då att de fackliga organisationerna skulle försvagas snabbare än vad som skett, men det är en helt annan historia som förmodligen den nya företagartidningen kommer att ha en del att berätta om framöver.
Janerik Larsson var chefredaktör för SAF-tidningen 1980 - 1987. han var därefter informationsdirektör till 1995 då han blev vice VD i Industriförvaltnings AB Kinnevik. Sedan 1999 arbetar han som kommunikationsrådgivare på Kreab AB.
Publicera i: SAF-tidningen nr 1
1. Småföretagarnas tidning: Fri företagsamhet bra för Sverige!
2. Löntagarfondskampens tidning.
3. Orädd, nyskapande ekonomisk debatt (kamp mot inflation och devalveringar etc).
4. "Nyliberalismens" tidning.
5. Öppenhet för det som skulle komma efter de centrala, samordnade avtalsförhandlingarna.
Det uppdrag jag fick från Curt Nicolin och Olof Ljunggren, då styrelseordförande respektive VD i SAF, var att skapa en upprorisk, debattglad, för småföretagandets röster lyhörd tidning. Det skulle visa sig både vara en rolig och tacksam arbetsuppgift och en uppgift som blev kontroversiell på sina håll. En sådan motståndsficka utgjordes av traditionalisterna på hög nivå i SAF.
De ville inte ha någon öppenhet, de ville inte ha någon debatt, relationerna med facket skulle skötas i stängda rum och i de korporativa styrelserummen. Jag hade säkerställt min integritet genom att som villkor för min anställning kräva att bli ansvarig utgivare för SAF-tidningen, Ja, tidningen jag övertog hette Arbetsgivaren men namnändringen var en av mina första åtgärder.
Jag hade vid denna tidpunkt dryga 15 år som journalist bakom mig och hade utkämpat många fejder så SAF-borgen blev en ganska lätthanterlig bastion. Stödet från ordförande och VD sviktade aldrig, trots att jag satte deras tålamod på hårda prov både då och då.
Efter mindre än ett år belönades min omdaning av tidningen med Stora Journalistpriset, vilket knappast försvagade vare sig tidningens eller min egen position.
Ingen vågar låta bli
Varje redaktörs grundregel är att se till att tidningen är så pass förargelseväckande, intresseskapande etc att ingen läsare vågar låta bli att åtminstone bläddra igenom blaskan för att se vad som bjuds. Det är och var en framgångsrik strategi och inte minst i småföretagar-Sverige blev SAF-tidningen snabbt populär.
Än idag, snart 15 år efter att jag lämnade tidningen, stöter jag i olika sammanhang på småföretagare som berättar om hur de med intresse följt tidningen. Det som då kommer fram är dels det nyskapande som bestod i något så enkelt som att låta småföretagare berätta om sina företagarerfarenheter och om sina synpunkter på samhällsfrågor som engagerar dem. Som journalistiskt grepp är det föra sofistikerat - men mycket effektivt och engagerande.
Löntagarfondskampen är väl numera något av en fotnot i den svenska företagsamhetens historieböcker, men jag tror bestämt att den var en avgörande vändpunkt i det sena 1900-talets svenska historia.
Det röda 1968 följdes av det förfärliga, socialistiska och förvirrade 70-tal där även den borgerliga regering som tillträdde 1976 i huvudsak såg som sin främsta uppgift att förvalta socialdemokratins stat minst lika "bra" som socialdemokraterna hade gjort.
Irriterade borgare
När Curt Nicolin som nytillträdd SAF-ordförande gick till frontalattack mot detta senhösten 1976 blev irritationen stor i det borgerliga kanslihuset. Det är också lätt att glömma att folkpartiet tack vare Carl Thams insatser hörde till de som ivrade för löntagarfonder. Carl Tham var dock i gott sällskap med en hel del storföretagsdirektörer, bekväma tjänstemän som inte såg någon anledning att strida mot fondsocialismen.
På SAF fanns då viktiga intellektuella ledare som Sture Eskilsson och Anders Röttorp och i SAF-tidningen fördes det kompromisslösa nejet till fondsocialismen ut till företagaropinionen. varje vecka, envist, beslutsamt.
Den stora demonstrationen den 4 oktober 1983 var Vändpunkten som visade att det fanns en stark, djup och bred folklig aversion mot fondsocialismen. Respekten för ägande och företagande hade väckts till liv!
Den bild av ekonomiska sammanhang som fanns i Sverige vid denna tid var oerhört förvirrad. SAF och SAF-tidningen hade en viktig uppgift att förklara fakta och sammanhang. Inte minst individernas roll och betydelse i företagsskapande och företagsutvecklande.
Det var ju inte konstigt att förvirringen var stor. Socialdemokratin hade i 50 år framställt sig och staten som skapare av allt gott och företagsamheten hade vägletts av starka storföretag samlade bakom Wallenbergs tal om vikten av att vara men inte att synas. Harpsundsdemokratins förnöjsamma samvaro mellan storföretagare och regering hade skapat en förvriden bild av verkligheten.
När sedan vänstervridna medier på 70-talet berättade om utsugare och lakejer blev behovet av grundläggande pedagogik mycket stort. SAF-tidningens upplaga ökade och många företag såg till att den spreds till medarbetarna.
Predika liberalism
I juletid 2000 såg jag hur någon på en vägg på Grev Turegatan med jättebokstäver klottrat DÖD ÅT TIMBRO! Det kanske aviserar en ny tidsålder där den grundläggande liberalismen ånyo behöver predikas vitt och brett.
Hur som helst var en viktig uppgift på 80-talet att introducera en del ekonomiska tänkare som Hayek och att därigenom skapa möjligheter för en bredare allmänhet att ta del av det som då kallades nyliberalism.
En skribent som Peter Stein betydde mycket för detta arbete; likaså Carl-Johan Westholm. Den som idag läser om vad som skrevs då för snart 20 år sedan skulle nog finna att det mesta som då var förfärande radikalt och kontroversiellt idag är självklara, brett accepterade sanningar som dyker upp i både Göran Perssons och Johan Lönnroths riksdagsanföranden.
Bred och livlig debatt
Till slut: avtalsförhandlingarna. Storkonflikten 1980 blev slutet för den gamla svenska modell som då varat några decennier och som helt hade tjänat ut. En viktig och på sina håll klart kontroversiell uppgift för mig och SAF-tidningen var att släppa in så mycken debatt som möjligt kring både det gamlas misslyckande och de nya möjligheter som fanns till mera decentraliserat avtalsförhandlande.
Jag trodde nog då att de fackliga organisationerna skulle försvagas snabbare än vad som skett, men det är en helt annan historia som förmodligen den nya företagartidningen kommer att ha en del att berätta om framöver.
Janerik Larsson var chefredaktör för SAF-tidningen 1980 - 1987. han var därefter informationsdirektör till 1995 då han blev vice VD i Industriförvaltnings AB Kinnevik. Sedan 1999 arbetar han som kommunikationsrådgivare på Kreab AB.
Publicera i: SAF-tidningen nr 1
måndag 1 januari 2001
Absurd bevakning
I somras besökte jag staden Caen i Normandie. Det är en riktigt ful stad. Många franska städer har ju en fantastisk charm. Men inte Caen. I Caen finns däremot ett fantastiskt fint museum (besök det!) som är både ett modernt museum som berättar om andra världskriget - och ett minnesmärke över det som hände i Caen sommaren 1944.
Ty det jag i min okunnighet inte visste om var att skälet till att Caen är en så ful stad är att de allierades bombflyg i stort sett utplånade staden denna sommar. Många, många civila dödades. Oskyldiga - som alltid i moderna krig.
Nazisterna hade bestämt att Caen inte skulle intas av de allierade. Striden blev lång och blodig och krävde att den fina medeltidsstaden utplånades.
Per T Ohlsson, Sydsvenskans politiske chefredaktör, skrev nyligen en hårt slående satir som riktade sig mot ärkebiskop KG Hammars kritik av kriget mot terroristnästet Afghanistan.
Att ärkebiskopen är en gammal USA-hatande hycklare är ju ingen större hemlighet men parallellen med Caen är pedagogisk i detta sammanhang. Caen var en tragedi, men en nödvändig tragedi. Så räddades demokratin i Europa.
Är Osama Bin Laden och mulla Omar nazister? Svaret på den frågan är klart: de förtjänar att behandlas precis som nazisterna behandlades. Lika litet som de allierade skulle ha slutat bomba Caen kan USA och dess allierade avbryta sin operation i Afghanistan. Osama Bin Laden och mulla Omar kommer inte att talas till rätta av vare sig Aftonbladets ledare- eller kultursidor eller ens av ärkebiskopen. Om Hammar försöker vara neutral mellan terrorism och USA:s FN-sanktionerade självförsvar har Aftonbladet hittat en helt egen, högst beklämmande debattposition.
Aftonbladets linje går ut på att alla araber är som Osama Bin Laden. Ja, det är dit Olle Svennings och andras logik leder. När Kabul föll bröt man nästan ihop på Aftonbladet. Olle Svenning hoppas verkligen att kriget mot terrorismen skall gå åt helvete. Han kan inte dölja sin besvikelse över att kriget mot talibanerna inte kört fast.
Nu hoppas han i stället på nya "avgrundsdjupa klyftor". Det intressanta är att han i sin analys utgår från att araber är en sorts fullständiga galningar som hela tiden är på gränsen till total samhällsupplösning. Sällan är rasismen så tydlig som i vänsterns analyser av arabvärlden. Hamas och Saddam är riktmärket för en "vanlig muslim".
När Paul McCarthney nyligen i en amerikansk tidning uttalade sitt stöd för kriget mot terrorismen satte en begåvad rubriksättare denna rubrik GIVE WAR A CHANCE. Det var också New York Times-rubriken på en analys av varför den ängsliga amerikanska krigsskepsis som förekommit nu visat sig felaktig.
Jag läste den artikeln på ett hotellrum i New York häromdagen. Jag följde givetvis också TVs rapportering. Jag kom dit från London. Det som slog mig i båda dessa huvudstäder var hur kompetent den militära utvecklingen skildrades. Den som t ex följer CNN i Sverige får inte alls se så mycket av denna bevakning som man får ta del av i USA. Brittiska Sky News, som jag inte tror man längre kan se i Sverige, är om möjligt än bättre i sin bevakning av den militära utvecklingen.
I Sverige ägnas den militära utvecklingen mycket litet intresse. Här är den journalistiska inriktningen hela tiden "oskyldiga offer". Svenska reportrar i Caen 1944 skulle inte ägnat sig åt krigsutvecklingen utan åt att intervjua "de drabbade".
Det är inget fel i att belysa hur kriget drabbar. Men att lösgöra detta från det verkliga skeendet är absurt. Lika absurt som kravet på bombstopp i Afghanistan var lika absurd är den svenska mediabevakningen. Det är bra att frågan aktualiserats i Sveriges radios styrelse. Den hör sannerligen hemma där. Jag hoppas dock att man inte tillsätter någon svensk mediagranskare för att utvärdera bevakningen - en riktig utvärdering måste göras av någon med kompetens att se till hur bevakningen såg ut i andra länder, länder där det finns riktig expertis på redaktionerna.
Publiserad i: tidningen NU48/01
Ty det jag i min okunnighet inte visste om var att skälet till att Caen är en så ful stad är att de allierades bombflyg i stort sett utplånade staden denna sommar. Många, många civila dödades. Oskyldiga - som alltid i moderna krig.
Nazisterna hade bestämt att Caen inte skulle intas av de allierade. Striden blev lång och blodig och krävde att den fina medeltidsstaden utplånades.
Per T Ohlsson, Sydsvenskans politiske chefredaktör, skrev nyligen en hårt slående satir som riktade sig mot ärkebiskop KG Hammars kritik av kriget mot terroristnästet Afghanistan.
Att ärkebiskopen är en gammal USA-hatande hycklare är ju ingen större hemlighet men parallellen med Caen är pedagogisk i detta sammanhang. Caen var en tragedi, men en nödvändig tragedi. Så räddades demokratin i Europa.
Är Osama Bin Laden och mulla Omar nazister? Svaret på den frågan är klart: de förtjänar att behandlas precis som nazisterna behandlades. Lika litet som de allierade skulle ha slutat bomba Caen kan USA och dess allierade avbryta sin operation i Afghanistan. Osama Bin Laden och mulla Omar kommer inte att talas till rätta av vare sig Aftonbladets ledare- eller kultursidor eller ens av ärkebiskopen. Om Hammar försöker vara neutral mellan terrorism och USA:s FN-sanktionerade självförsvar har Aftonbladet hittat en helt egen, högst beklämmande debattposition.
Aftonbladets linje går ut på att alla araber är som Osama Bin Laden. Ja, det är dit Olle Svennings och andras logik leder. När Kabul föll bröt man nästan ihop på Aftonbladet. Olle Svenning hoppas verkligen att kriget mot terrorismen skall gå åt helvete. Han kan inte dölja sin besvikelse över att kriget mot talibanerna inte kört fast.
Nu hoppas han i stället på nya "avgrundsdjupa klyftor". Det intressanta är att han i sin analys utgår från att araber är en sorts fullständiga galningar som hela tiden är på gränsen till total samhällsupplösning. Sällan är rasismen så tydlig som i vänsterns analyser av arabvärlden. Hamas och Saddam är riktmärket för en "vanlig muslim".
När Paul McCarthney nyligen i en amerikansk tidning uttalade sitt stöd för kriget mot terrorismen satte en begåvad rubriksättare denna rubrik GIVE WAR A CHANCE. Det var också New York Times-rubriken på en analys av varför den ängsliga amerikanska krigsskepsis som förekommit nu visat sig felaktig.
Jag läste den artikeln på ett hotellrum i New York häromdagen. Jag följde givetvis också TVs rapportering. Jag kom dit från London. Det som slog mig i båda dessa huvudstäder var hur kompetent den militära utvecklingen skildrades. Den som t ex följer CNN i Sverige får inte alls se så mycket av denna bevakning som man får ta del av i USA. Brittiska Sky News, som jag inte tror man längre kan se i Sverige, är om möjligt än bättre i sin bevakning av den militära utvecklingen.
I Sverige ägnas den militära utvecklingen mycket litet intresse. Här är den journalistiska inriktningen hela tiden "oskyldiga offer". Svenska reportrar i Caen 1944 skulle inte ägnat sig åt krigsutvecklingen utan åt att intervjua "de drabbade".
Det är inget fel i att belysa hur kriget drabbar. Men att lösgöra detta från det verkliga skeendet är absurt. Lika absurt som kravet på bombstopp i Afghanistan var lika absurd är den svenska mediabevakningen. Det är bra att frågan aktualiserats i Sveriges radios styrelse. Den hör sannerligen hemma där. Jag hoppas dock att man inte tillsätter någon svensk mediagranskare för att utvärdera bevakningen - en riktig utvärdering måste göras av någon med kompetens att se till hur bevakningen såg ut i andra länder, länder där det finns riktig expertis på redaktionerna.
Publiserad i: tidningen NU48/01
Finns högern? Den frågan ställde Håkan A Bengtsson i Arena nr 4.
Jag själv beskrivs i artikeln som "avhoppad strateg inom svenska högern". Som sådan skulle jag vilja teckna en något avvikande bild och ge ett annat svar på frågan.
När jag 1980 blev chefredaktör för SAF-tidningen såg jag som en viktig uppgift att introducera det marknadsliberala tänkande som vid denna tid höll på att slå igenom i den anglo-saxiska världen och som inte minst kommit att förknippas med namn som Reagan och Thatcher.
Ett tankegods kunde nu på allvar introduceras i och efterhand accepteras ganska brett i Sverige. Begreppet "nyliberalism" används också av Håkan A Bengtsson som en spottloska (något man ska tycka illa om även om man inte kan definiera vad det är). Men den som går tillbaka till det tidiga 80-talet - då LO och en del av socialdemokratin stod på barrikaderna för fondsocialism sådan den definierats av Rudolf Meidner m fl - kommer att finna att i svensk samhällsdebatt har i allt väsentligt "nyliberalismen" segrat. Tron på den allvisa staten är bortblåst, respekten för entreprenörer, respekten för människors incitament, insikten om betydelsen av en samverkan mellan offentliga beställare och privata utförare och mycket annat har blivit allmänt omfattat.
Så inte behöver man stå på barrikaderna när man - åtminstone för en tid - har segrat.
Jag har aldrig knutit mina förhoppningar till ett parti - inte ens till "borgerligheten". Jag skrev 1994 "Bortom vänster och höger" och 1995 tillsammans med Markus Uvell "Den goda politiken". Fram till 1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet arbetade jag i högsta grad tvärpolitiskt från min dåvarande position som SAFs informationsdirektör. I Arena har Hans L Zetterberg kritiserat mig för att jag 1994 la större kraft på EU-folkomröstningen än på att söka stödja Bildt-regeringen.
Är man "partist" och det är val om ett år kan frågan "Finns högern ?" te sig intressant. För mig är den ointressant.
För mig är, som jag sa när Håkan A Bengtsson ringde, den mest spännande politiska frågan i Europa just nu spänningen mellan Tony Blairs vilja att förändra den offentliga sektorn genom samverkan med privata entreprenörer. Brittiska TUC och den gamla vänstern motarbetar detta. I Sverige finns samma spänning, vilket märktes på Kommunals senaste kongress. De gamla stela strukturern låser in människor, förändrar personlig utveckling och utveckling av de tjänster som produceras. Det är här barrikaderna finns idag och vem som finns på dessa kan man diskutera. Men nog finns där t ex Mauricio Rojas och hans CVV - en del av Timbro. Precis som där finns åtskilliga socialdemokrater och fackföreningsmänniskor som är måna om sina medlemmar.
Så spänningen finns kvar. Det tror jag nog att också Håkan A Bengtsson skulle upptäcka om han tog en förnyad titt.
Publicerat i: Arena 5/01
När jag 1980 blev chefredaktör för SAF-tidningen såg jag som en viktig uppgift att introducera det marknadsliberala tänkande som vid denna tid höll på att slå igenom i den anglo-saxiska världen och som inte minst kommit att förknippas med namn som Reagan och Thatcher.
Ett tankegods kunde nu på allvar introduceras i och efterhand accepteras ganska brett i Sverige. Begreppet "nyliberalism" används också av Håkan A Bengtsson som en spottloska (något man ska tycka illa om även om man inte kan definiera vad det är). Men den som går tillbaka till det tidiga 80-talet - då LO och en del av socialdemokratin stod på barrikaderna för fondsocialism sådan den definierats av Rudolf Meidner m fl - kommer att finna att i svensk samhällsdebatt har i allt väsentligt "nyliberalismen" segrat. Tron på den allvisa staten är bortblåst, respekten för entreprenörer, respekten för människors incitament, insikten om betydelsen av en samverkan mellan offentliga beställare och privata utförare och mycket annat har blivit allmänt omfattat.
Så inte behöver man stå på barrikaderna när man - åtminstone för en tid - har segrat.
Jag har aldrig knutit mina förhoppningar till ett parti - inte ens till "borgerligheten". Jag skrev 1994 "Bortom vänster och höger" och 1995 tillsammans med Markus Uvell "Den goda politiken". Fram till 1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet arbetade jag i högsta grad tvärpolitiskt från min dåvarande position som SAFs informationsdirektör. I Arena har Hans L Zetterberg kritiserat mig för att jag 1994 la större kraft på EU-folkomröstningen än på att söka stödja Bildt-regeringen.
Är man "partist" och det är val om ett år kan frågan "Finns högern ?" te sig intressant. För mig är den ointressant.
För mig är, som jag sa när Håkan A Bengtsson ringde, den mest spännande politiska frågan i Europa just nu spänningen mellan Tony Blairs vilja att förändra den offentliga sektorn genom samverkan med privata entreprenörer. Brittiska TUC och den gamla vänstern motarbetar detta. I Sverige finns samma spänning, vilket märktes på Kommunals senaste kongress. De gamla stela strukturern låser in människor, förändrar personlig utveckling och utveckling av de tjänster som produceras. Det är här barrikaderna finns idag och vem som finns på dessa kan man diskutera. Men nog finns där t ex Mauricio Rojas och hans CVV - en del av Timbro. Precis som där finns åtskilliga socialdemokrater och fackföreningsmänniskor som är måna om sina medlemmar.
Så spänningen finns kvar. Det tror jag nog att också Håkan A Bengtsson skulle upptäcka om han tog en förnyad titt.
Publicerat i: Arena 5/01
Försök inte "förklara terroristernas dåd
Den 11 september 2001 var dagen då världen förändrades.
Förändrades till vad? Det återstår att se.
Varje dag, varje timme kan innebära svar på den frågan.
Känslan av ovisshet liknar kanske den som upplevdes av de som var med 1939, 1940, 1941…
Västvärlden har i ett par decennier upplevt olika typer av terrorism. Det har varit möjligt att bekämpa terrorismen i olika skepnader: palestinska flygkapningar, morden på israeliska idrottsmän i München, IRA, Baader-Meinhof-terroristerna som ju även drabbade Sverige.
Nu förestår sannolikt en mycket mera systematisk och uthållig kamp. Den kommer i första hand att riktas mot företrädare för den extrema muslimska fundamentalism som låg bakom terroristattackerna i New York och Washington D.C. den 11 september.
Det som förvånat mig mest hittills är hur delar av den svenska s k vänstern omfamnat terroristerna. Det faktum att talibanerna och Usma bin Ladens nätverk inte känner minsta sympati med något som västerländsk vänster står för tycks man helt bortse från. Kanske beror denna sällsamma omfamning mellan extrem vänster och höger på det som förenar - hatet mot Amerika.
Bin Ladens nätverk al-Qaida finns i många länder i olika skepnader. Deras mål är att upprätta en sunni-muslimskt rättrogen värld. Här skiljer de sig från de terrorister som vill påverka i vår värld: en egen stat, erkännande etc. Men al-Qaida vill inte ha något sådant. De vill ha en annan värld, en värld utan vårt Västerland, utan huvuddelen av dagens muslimska värld.
Den amerikanske professorn Steven Kelman skrev i förra veckan några tänkvärda ord i Aftonbladet. Kelman hör till vänstern, han är en "svensk socialdemokrat", har skrivit avhandling om modern svensk förvaltning, har haft en prominent position inom Bill Clintons administration. Nu är han professor på Harvards JFK School of Government.
" Jag hoppas djupt att omvärlden, inklusive Sverige, drar sig för att försöka att 'förklara' terroristernas uppträdande. Det är på sina håll frestande att med några formella ord beklaga de många dödsoffren och förkasta dessa människors 'metoder', samtidigt som man sedan ger sig in på en omsorgsfull förklaring om påstådda felaktigheter i USAs politik någonstans i världen som 'leder' till den 'frustration' som utlöser sådana här dåd. Att tänka eller skriva på detta sätt bara uppmuntrar ondskan. Vi borde utan någon 'förklaring' inse att dessa mördare inte bara använt de mest avskyvärda metoder mot civilbefolkningar utan också står för värderingar som, om de någon gång förverkligas, skulle skapa ett samhälle fyllt av intolerans och bakåtsträvande dogmer, utan den respekt för människan som är grunden för allt civiliserat liv. Världen måste enas om samma budskap till mördarna som den spanska republiken en gång uttalade mot fascisterna på 1930-talet:'Non paserán.' (Ingen kommer förbi oss.)"
När man läser sånt tänker man med avsky på den idioti som spritts ut av Aftonbladets kultursida, Expressens kultursida, Jan Guillou, Johan Ehrenberg, Göran Greider, Per Jönsson på nyhetsplats i Dagens Nyheter och på en hel del andra håll.
Likaså finns det anledning att uttala den största respekt för Göran Persson och de demokratiska partiernas partiledare som varit så otvetydiga i sina ställningstaganden. Göran Persson har uppträtt mera rakryggat än vad någon av hans företrädare på posten skulle ha gjort. Det är imponerande. Göran Persson formulerade läget väl: "Om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin."
Lika rakryggat som Churchill på 40-talet drev kampen mot Hitler måste västvärldens demokrater nu driva kampen mot terroristerna och deras mål: att krossa demokratin. Ty det är just detta kampen handlar om. Inget annat.
Publicerat i: tidningen NU 38/01
Förändrades till vad? Det återstår att se.
Varje dag, varje timme kan innebära svar på den frågan.
Känslan av ovisshet liknar kanske den som upplevdes av de som var med 1939, 1940, 1941…
Västvärlden har i ett par decennier upplevt olika typer av terrorism. Det har varit möjligt att bekämpa terrorismen i olika skepnader: palestinska flygkapningar, morden på israeliska idrottsmän i München, IRA, Baader-Meinhof-terroristerna som ju även drabbade Sverige.
Nu förestår sannolikt en mycket mera systematisk och uthållig kamp. Den kommer i första hand att riktas mot företrädare för den extrema muslimska fundamentalism som låg bakom terroristattackerna i New York och Washington D.C. den 11 september.
Det som förvånat mig mest hittills är hur delar av den svenska s k vänstern omfamnat terroristerna. Det faktum att talibanerna och Usma bin Ladens nätverk inte känner minsta sympati med något som västerländsk vänster står för tycks man helt bortse från. Kanske beror denna sällsamma omfamning mellan extrem vänster och höger på det som förenar - hatet mot Amerika.
Bin Ladens nätverk al-Qaida finns i många länder i olika skepnader. Deras mål är att upprätta en sunni-muslimskt rättrogen värld. Här skiljer de sig från de terrorister som vill påverka i vår värld: en egen stat, erkännande etc. Men al-Qaida vill inte ha något sådant. De vill ha en annan värld, en värld utan vårt Västerland, utan huvuddelen av dagens muslimska värld.
Den amerikanske professorn Steven Kelman skrev i förra veckan några tänkvärda ord i Aftonbladet. Kelman hör till vänstern, han är en "svensk socialdemokrat", har skrivit avhandling om modern svensk förvaltning, har haft en prominent position inom Bill Clintons administration. Nu är han professor på Harvards JFK School of Government.
" Jag hoppas djupt att omvärlden, inklusive Sverige, drar sig för att försöka att 'förklara' terroristernas uppträdande. Det är på sina håll frestande att med några formella ord beklaga de många dödsoffren och förkasta dessa människors 'metoder', samtidigt som man sedan ger sig in på en omsorgsfull förklaring om påstådda felaktigheter i USAs politik någonstans i världen som 'leder' till den 'frustration' som utlöser sådana här dåd. Att tänka eller skriva på detta sätt bara uppmuntrar ondskan. Vi borde utan någon 'förklaring' inse att dessa mördare inte bara använt de mest avskyvärda metoder mot civilbefolkningar utan också står för värderingar som, om de någon gång förverkligas, skulle skapa ett samhälle fyllt av intolerans och bakåtsträvande dogmer, utan den respekt för människan som är grunden för allt civiliserat liv. Världen måste enas om samma budskap till mördarna som den spanska republiken en gång uttalade mot fascisterna på 1930-talet:'Non paserán.' (Ingen kommer förbi oss.)"
När man läser sånt tänker man med avsky på den idioti som spritts ut av Aftonbladets kultursida, Expressens kultursida, Jan Guillou, Johan Ehrenberg, Göran Greider, Per Jönsson på nyhetsplats i Dagens Nyheter och på en hel del andra håll.
Likaså finns det anledning att uttala den största respekt för Göran Persson och de demokratiska partiernas partiledare som varit så otvetydiga i sina ställningstaganden. Göran Persson har uppträtt mera rakryggat än vad någon av hans företrädare på posten skulle ha gjort. Det är imponerande. Göran Persson formulerade läget väl: "Om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin."
Lika rakryggat som Churchill på 40-talet drev kampen mot Hitler måste västvärldens demokrater nu driva kampen mot terroristerna och deras mål: att krossa demokratin. Ty det är just detta kampen handlar om. Inget annat.
Publicerat i: tidningen NU 38/01
Entreprenörskap
I sitt tal till den socialdemokratiska partikongressens debatt om partiprogrammet ägnar Göran Persson ett avsnitt åt den privata företagsamheten. Avsnittet är anmärkningsvärt förvirrat, men det är kanske symtomatiskt för en socialdemokrati och en partiledare som inte förstår sig på företagande och företagare.
Persson för ett närmast absurt resonemang om att man vågar vara företagare för att man är trygg. "Trygga människor blir skapande individer. Det är först när vi känner trygghet som vi vågar göra det där lilla extra som gör skillnad", påstod han.
Inget kunde vara mera felaktigt.
Kanske är entreprenörskap något djupt osvenskt. Fjärran från trygghet, ordning och reda. Företagande är konkurrens, passion, brutalitet, snålhet…
Företagande är aldrig riktigt politiskt korrekt. Det är bara i riktigt stora företagsbyråkratier som man kan odla föreställningen om det politiskt korrekta företagandet.
Journalisten Bo Petterssons bok om Erling och Stefan Persson, "HandelsMännen" (Ekerlids förlag), snuddar vid dessa drag. Beskrivningen av HMs företagskultur är spännande läsning. Boken är ett ypperligt reportage. En cover story från en bra affärstidning som expanderats en bit över 300 sidor. Den är fylld av intressanta resonemang - t ex om fördelar och nackdelar med att HM är börsnoterat. Här finns en god skildring både av HM-ägarnas reaktion på löntagarfondsdebatten och på den sentida, sällsamma lösning som innebär att Stefan Persson beskattas förmånligare än en fåmansföretagare.
Är det något man kan anmärka på så är det just detta att passionen, den hårda drivkraften, betydelsen av snålhet/styrning/kreativitet i kombination, inte lyfts fram tillräckligt. De båda HandelsMännen blir en smula för folkhemska…
En annan duktig ekonomijournalist är Gunnar Lindstedt. Hans första bok, om Trustor, blev en stor framgång. Hans bok "boo.com och IT-bubblan som sprack" (Bokförlaget DN) har precis samma förutsättningar. Lindstedt skriver väl och har gjort tillräcklig research för att skildringen av boo.com-projektets uppgång och fall ska bli spännande läsning. Det är en skildring av ett fenomen från IT-bubblans tid. Men Lindstedt är på tok för moraliserande i sin framställning. Det är för många, helt onödiga pekpinnar som det viftas med. Genom att Lindstedt förvandlar boo-com till en moralitet blir berättelsen inte vad det egentligen är, nämligen en skildring av ett ytterligt vanskött affärsprojekt. Det måste alltid förekomma många sådana för att några ska lyckas. Det finns inget konstigt, anmärkningsvärt eller omoraliskt i att vare sig lyckas eller misslyckas. I entreprenörskapets förmåga att ständigt omskapa världen ligger just detta dubbla: den kreativa förstörelse som frambringar det nya, spännande - som HM - men som också spolar iväg det vanskötta, slösaktiga boo.com.
Ulf Dahlsten är varken skribent eller företagare. I hans "Nirvana kan vänta" (Forum) skryter han med detta att han inte fått hjälp med att skriva eller kolla fakta varför namn är felstavade och hans minnen kan vara felaktiga. Ulf Dahlstens minne har en sällsam förmåga att i efterhand lägga saker till rätta så att Ulf Dahlsten framstår i ett förklarat skimmer. Om detta kan man ironisera - Finanstidningens chefredaktör Johan Hakelius skrev en recension av boken som var ett rent mord på egotripparen. Men Dahlsten har intressanta berättelser att förtälja. Hans tid som chef för Posten är alldeles uppenbart en sådan berättelse. Men för att den ska bli spännande och trovärdig behöver den kompletteras med andras utsagor. Hade Dahlsten låtit sig intervjuas - som Erling och Stefan Persson motvilligt gjort - kunde resultatet blivit mycket intressantare.
Dahlstens berättelse om sin långa karriär som politisk tjänsteman är ett intressant vittnesbörd om entreprenörskapets möjligheter och begränsningar i politiskt kontrollerade miljöer.
Hade Dahlsten lyssnat på goda råd hade hans karriär hittills kunnat beskrivas på ett mera övertygande och intressant sätt. Men boken tål absolut att läsas. Precis som Petterssons och Lindstedts böcker förtjänar den att läsas med kritiska och eftertänksamma ögon.
Publicerat i: Svensk Tidsskrift 6/01
Persson för ett närmast absurt resonemang om att man vågar vara företagare för att man är trygg. "Trygga människor blir skapande individer. Det är först när vi känner trygghet som vi vågar göra det där lilla extra som gör skillnad", påstod han.
Inget kunde vara mera felaktigt.
Kanske är entreprenörskap något djupt osvenskt. Fjärran från trygghet, ordning och reda. Företagande är konkurrens, passion, brutalitet, snålhet…
Företagande är aldrig riktigt politiskt korrekt. Det är bara i riktigt stora företagsbyråkratier som man kan odla föreställningen om det politiskt korrekta företagandet.
Journalisten Bo Petterssons bok om Erling och Stefan Persson, "HandelsMännen" (Ekerlids förlag), snuddar vid dessa drag. Beskrivningen av HMs företagskultur är spännande läsning. Boken är ett ypperligt reportage. En cover story från en bra affärstidning som expanderats en bit över 300 sidor. Den är fylld av intressanta resonemang - t ex om fördelar och nackdelar med att HM är börsnoterat. Här finns en god skildring både av HM-ägarnas reaktion på löntagarfondsdebatten och på den sentida, sällsamma lösning som innebär att Stefan Persson beskattas förmånligare än en fåmansföretagare.
Är det något man kan anmärka på så är det just detta att passionen, den hårda drivkraften, betydelsen av snålhet/styrning/kreativitet i kombination, inte lyfts fram tillräckligt. De båda HandelsMännen blir en smula för folkhemska…
En annan duktig ekonomijournalist är Gunnar Lindstedt. Hans första bok, om Trustor, blev en stor framgång. Hans bok "boo.com och IT-bubblan som sprack" (Bokförlaget DN) har precis samma förutsättningar. Lindstedt skriver väl och har gjort tillräcklig research för att skildringen av boo.com-projektets uppgång och fall ska bli spännande läsning. Det är en skildring av ett fenomen från IT-bubblans tid. Men Lindstedt är på tok för moraliserande i sin framställning. Det är för många, helt onödiga pekpinnar som det viftas med. Genom att Lindstedt förvandlar boo-com till en moralitet blir berättelsen inte vad det egentligen är, nämligen en skildring av ett ytterligt vanskött affärsprojekt. Det måste alltid förekomma många sådana för att några ska lyckas. Det finns inget konstigt, anmärkningsvärt eller omoraliskt i att vare sig lyckas eller misslyckas. I entreprenörskapets förmåga att ständigt omskapa världen ligger just detta dubbla: den kreativa förstörelse som frambringar det nya, spännande - som HM - men som också spolar iväg det vanskötta, slösaktiga boo.com.
Ulf Dahlsten är varken skribent eller företagare. I hans "Nirvana kan vänta" (Forum) skryter han med detta att han inte fått hjälp med att skriva eller kolla fakta varför namn är felstavade och hans minnen kan vara felaktiga. Ulf Dahlstens minne har en sällsam förmåga att i efterhand lägga saker till rätta så att Ulf Dahlsten framstår i ett förklarat skimmer. Om detta kan man ironisera - Finanstidningens chefredaktör Johan Hakelius skrev en recension av boken som var ett rent mord på egotripparen. Men Dahlsten har intressanta berättelser att förtälja. Hans tid som chef för Posten är alldeles uppenbart en sådan berättelse. Men för att den ska bli spännande och trovärdig behöver den kompletteras med andras utsagor. Hade Dahlsten låtit sig intervjuas - som Erling och Stefan Persson motvilligt gjort - kunde resultatet blivit mycket intressantare.
Dahlstens berättelse om sin långa karriär som politisk tjänsteman är ett intressant vittnesbörd om entreprenörskapets möjligheter och begränsningar i politiskt kontrollerade miljöer.
Hade Dahlsten lyssnat på goda råd hade hans karriär hittills kunnat beskrivas på ett mera övertygande och intressant sätt. Men boken tål absolut att läsas. Precis som Petterssons och Lindstedts böcker förtjänar den att läsas med kritiska och eftertänksamma ögon.
Publicerat i: Svensk Tidsskrift 6/01
Sluta tåga för kapitalismen
I söndags tågade några hundra människor i några svenska städer till kapitalismens lov. Det lär ha förekommit motsvarande manifestationer i ett hundratal städer världen runt.
När jag helt nyligen hörde talas om detta evenemang var min första reaktion mycket negativ. För mig är marknadsekonomi inte något som kan beskrivas som en -ism. Jag ogillar termen kapitalism som ger intryck av att marknadshushållningen skulle vara en definierbar politisk doktrin, en -ism vid sidan om t ex socialism.
Så är det nämligen inte. Marknadshushållningen bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer och mellan individer och företag eller mellan företag och företag. Det finns inget enhetligt eller enkelt beskrivbart i detta. Runt de frivilliga överenskommelserna - marknadshushållningens kärna - finns som en förutsättning en liberal, demokratisk rättsstat. Utan den förutsättningen fungerar inte marknadsekonomin på ett rimligt sätt. "Kapitalism" kopplad till oerhört skeva maktförhållanden blir lätt "rövarkapitalism". Och för en sådan borde ingen vettig svensk marschera.
Vidare är det viktigt att konstatera att marknadshushållningen är lika möjlig att förena med liberalism som med konservatism eller socialdemokrati. Marknadshushållningen har vissa fundamenta men är i huvudsak lika anpassningsbar till omgivningen som kameleonten.
I Sverige är vi miljoner som uppskattar marknadshushållningen. Vi gör det oavsett vilket riksdagsparti vi röstar på. Det finns även vänsterpartister och miljöpartister som är de godaste marknadshushållare.
Jag hoppas verkligen att idén om marscher för kapitalismen b e g r a v s. Omgående.
Publicerat i: tidningen NU 49/01
När jag helt nyligen hörde talas om detta evenemang var min första reaktion mycket negativ. För mig är marknadsekonomi inte något som kan beskrivas som en -ism. Jag ogillar termen kapitalism som ger intryck av att marknadshushållningen skulle vara en definierbar politisk doktrin, en -ism vid sidan om t ex socialism.
Så är det nämligen inte. Marknadshushållningen bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer och mellan individer och företag eller mellan företag och företag. Det finns inget enhetligt eller enkelt beskrivbart i detta. Runt de frivilliga överenskommelserna - marknadshushållningens kärna - finns som en förutsättning en liberal, demokratisk rättsstat. Utan den förutsättningen fungerar inte marknadsekonomin på ett rimligt sätt. "Kapitalism" kopplad till oerhört skeva maktförhållanden blir lätt "rövarkapitalism". Och för en sådan borde ingen vettig svensk marschera.
Vidare är det viktigt att konstatera att marknadshushållningen är lika möjlig att förena med liberalism som med konservatism eller socialdemokrati. Marknadshushållningen har vissa fundamenta men är i huvudsak lika anpassningsbar till omgivningen som kameleonten.
I Sverige är vi miljoner som uppskattar marknadshushållningen. Vi gör det oavsett vilket riksdagsparti vi röstar på. Det finns även vänsterpartister och miljöpartister som är de godaste marknadshushållare.
Jag hoppas verkligen att idén om marscher för kapitalismen b e g r a v s. Omgående.
Publicerat i: tidningen NU 49/01
"Förbjud radio och TV i Nässjö!"
Massmedia älskar det som väcker känslor. Detta är helt naturligt, eftersom uppmärksamhet sällan kan skapas kring det självklara, det ointressanta eller det rent ut sagt tråkiga.
Frihandeln har under mycket lång tid i Sverige varit något av det mest självklara och därmed det mest tråkiga. När det plötsligt dyker upp en organisation - Attac - som på något diffust sätt dels misstänkliggör detta tråkiga och självklara dels utstrålar känslor och solidaritet för världens fattiga blir den massmediala reflexen positiv. Det måste väl vara något sunt och bra med solidaritet med världens fattiga och nog sjutton är det något skumt med den där frihandeln som man inte begriper sig på vad det egentligen är….
Dessutom är våld sexigt och Attac har ju (redan i namnet) ett löfte om bråk - och därmed medial dramatik. Tänk om Stockholm och Göteborg kan få uppleva gatans terror à la Seattle, Nice och Prag?! Det skulle sätta färg på det annars tråkiga svenska EU-ordförandehalvåret!
Så när även Dagens Nyheter och Expressen välkomnar Attac så kan det - åtminstone delvis - ses som uttryck för denna massmediala reflex, Attac väcker känslor, skapar behov för media.
Carl-Johan Westholm i Svensk Handel och Lars Leijonborg tog hedervärt och tydligt avstånd från Attac och dess högst virriga "krav". Men det krävs nog att Westholm, Leijonborg och andra gör mera för att tydliggöra, åskådliggöra det goda med frihandeln. Det svenska näringslivet har länge inte behövt bry sig om att förklara frihandeln. Nu behöver Leif Pagrotsky draghjälp så att han efterhand kan koppla loss från sitt välkomnande av Attac. Pagrotsky har resonerat mycket taktiskt begåvat i frihandels- och Attac-frågorna, men strategin bör rimligtvis se annorlunda ut.
En annan medial älskling är hälsofaror. Det må vara övervikt eller strålande mobiltelefoner. Nyligen läste jag i Aftonbladet att det folkpartistiske ordföranden i miljö- och byggnadsnämnden i Nässjö vill göra kommunen till en mobilfri zon. Varken mobilmast eller kraftledning får finnas inom två mindre områden med en kilometers radie utanför Nässjö.
Detta är än större stolleri än Attac. Fakta i målet hämtade från strålskyddsinstitutets hemsida (http://www.ssi.se/): " Basstationsantenner utstrålar radiovågor av samma slag som t.ex. de TV-sändare som sänder ut TV2 och TV4 på det s k UHF-bandet. Dessa TV-sändare är oftast mer än 1 000 gånger starkare än basstationerna för mobiltelefoni. Basstationerna och andra radio- och TV-sändare sänder inte ut joniserande strålning av den typ som man förknippar med t.ex. röntgen eller strålning från radioaktiva ämnen. Strålning från radiosändare kallas icke-joniserande. Hit hör en lång rad andra fysikaliska fenomen, t ex synligt ljus, ultraviolett och infraröd strålning, mikrovågor samt elektriska- och magnetiska fält."
Detta borde miljö- och byggnadsnämnden i Nässjö begripa. Ska man skapa en zon fri från icke-joniserande strålning gäller det att omgående stoppa TV2:s och TV4:s verksamhet i trakten.
Att de i massmedia som verkligen lever på hälsoskräck skulle läsa SSIs hemsida är givetvis inte att begära. Och vem vet - nästa gång Göran Persson intervjuas kommer han kanske att uttrycka sin oro för den icke-joniserande strålningen. Det där med elektriciteen har väl för övrigt alltid varit en smula suspekt? Det är ju med elektriciteten som med frihandeln, den är förmodligen bra på något sätt men eftersom man inte riktigt, riktigt vet vad det är så vore det nog bekvämast att förbjuda alltsammans….
Publicerat i: tidningen NU 3/01
Frihandeln har under mycket lång tid i Sverige varit något av det mest självklara och därmed det mest tråkiga. När det plötsligt dyker upp en organisation - Attac - som på något diffust sätt dels misstänkliggör detta tråkiga och självklara dels utstrålar känslor och solidaritet för världens fattiga blir den massmediala reflexen positiv. Det måste väl vara något sunt och bra med solidaritet med världens fattiga och nog sjutton är det något skumt med den där frihandeln som man inte begriper sig på vad det egentligen är….
Dessutom är våld sexigt och Attac har ju (redan i namnet) ett löfte om bråk - och därmed medial dramatik. Tänk om Stockholm och Göteborg kan få uppleva gatans terror à la Seattle, Nice och Prag?! Det skulle sätta färg på det annars tråkiga svenska EU-ordförandehalvåret!
Så när även Dagens Nyheter och Expressen välkomnar Attac så kan det - åtminstone delvis - ses som uttryck för denna massmediala reflex, Attac väcker känslor, skapar behov för media.
Carl-Johan Westholm i Svensk Handel och Lars Leijonborg tog hedervärt och tydligt avstånd från Attac och dess högst virriga "krav". Men det krävs nog att Westholm, Leijonborg och andra gör mera för att tydliggöra, åskådliggöra det goda med frihandeln. Det svenska näringslivet har länge inte behövt bry sig om att förklara frihandeln. Nu behöver Leif Pagrotsky draghjälp så att han efterhand kan koppla loss från sitt välkomnande av Attac. Pagrotsky har resonerat mycket taktiskt begåvat i frihandels- och Attac-frågorna, men strategin bör rimligtvis se annorlunda ut.
En annan medial älskling är hälsofaror. Det må vara övervikt eller strålande mobiltelefoner. Nyligen läste jag i Aftonbladet att det folkpartistiske ordföranden i miljö- och byggnadsnämnden i Nässjö vill göra kommunen till en mobilfri zon. Varken mobilmast eller kraftledning får finnas inom två mindre områden med en kilometers radie utanför Nässjö.
Detta är än större stolleri än Attac. Fakta i målet hämtade från strålskyddsinstitutets hemsida (http://www.ssi.se/): " Basstationsantenner utstrålar radiovågor av samma slag som t.ex. de TV-sändare som sänder ut TV2 och TV4 på det s k UHF-bandet. Dessa TV-sändare är oftast mer än 1 000 gånger starkare än basstationerna för mobiltelefoni. Basstationerna och andra radio- och TV-sändare sänder inte ut joniserande strålning av den typ som man förknippar med t.ex. röntgen eller strålning från radioaktiva ämnen. Strålning från radiosändare kallas icke-joniserande. Hit hör en lång rad andra fysikaliska fenomen, t ex synligt ljus, ultraviolett och infraröd strålning, mikrovågor samt elektriska- och magnetiska fält."
Detta borde miljö- och byggnadsnämnden i Nässjö begripa. Ska man skapa en zon fri från icke-joniserande strålning gäller det att omgående stoppa TV2:s och TV4:s verksamhet i trakten.
Att de i massmedia som verkligen lever på hälsoskräck skulle läsa SSIs hemsida är givetvis inte att begära. Och vem vet - nästa gång Göran Persson intervjuas kommer han kanske att uttrycka sin oro för den icke-joniserande strålningen. Det där med elektriciteen har väl för övrigt alltid varit en smula suspekt? Det är ju med elektriciteten som med frihandeln, den är förmodligen bra på något sätt men eftersom man inte riktigt, riktigt vet vad det är så vore det nog bekvämast att förbjuda alltsammans….
Publicerat i: tidningen NU 3/01
Kris hos förlagen
När journalisten Jeff Goodell slutat skolan arbetade han ett tag som hjälpreda på ett då nästan helt nystartat företag som låg runt knuten i den trakt han vuxit upp. Han slutade ganska snart och i samma veva skilde sig föräldrarna. Han själv ägnade mycket tid åt att följa och hantera sina föräldrar och syskon. Vilket krävde sin man eftersom det mesta gick snett för dem. Brodern blev alkoholiserad och dog i aids. Själv fick han med tiden någorlunda rätsida på livet och försörjer sig som frilansjournalist.
Är de en berättelse värd en bok? Kanske. Det beror på hur väl beskrivning och analys görs. Men eftersom Jeff Goodell arbetade som hjälpreda på Apple och eftersom han växte upp i Sunnyvale mitt i Silicon Valleys hjärta har Villard i New York gett ut hans bok ”Sunnyvale. The rise and fall of a SiliconValley family”.
Silicon Valley säljer. På något sätt anar man att det finns något samband mellan familjens sönderfall och den dynamiska IT-revolution som ägde rum i Sunnyvale med omnejd. Men Goodell försöker inte ens på allvar peka ut några sådana samband. Det som hände hans familj har hänt många andra familjer i USA – och i Sverige – i städer med mindre magisk klang än Sunnyvale.
Frågan är om något förlag då skulle tända på bokidén?
Jag har aldrig hört talas om vare sig Tommy Jacobson eller Trevise. Jag ställer mig samma fråga inför hans ”Maneater – en finanslirares inre resa” (Ekerlids) som inför Goodells bok. Skulle ett förlag gett ut boken om Jacobson i stället blivit kommunalkamrer i Vingåker?
Till skillnad från Godell är Jacobson ingen skicklig berättare. Han berättar om sina psykkriser och framgångar i en andlös prosa. Men han är ingen Strindberg, ingen Carina Rydberg. Boken är kort sagt illa skriven.
Jacobson berättar om sina psykiska problem som funnits med sedan tidigt i hans liv. Att han trots det gjorde snabb karriär i finansvärlden är imponerande, men säger väl inte särskilt mycket om finansvärlden annat än att det även där numera finns utrymme för vildsinta entreprenörer.
Mycket av boken är en hämndaktion mot en kvinna som kallas J. Jag antar att för dem som är hemmastadda i denna värld är J ungefär lika svår att identifiera som Carina Rydbergs hatobjekt. Den delen av Jacobsons bok känns osmaklig. Förlagets bästa råd hade varit att be honom lägga manuset i bankfack några år och sedan – med eftertanke och perspektiv – fundera om den skulle ges ut överhuvud. Han borde i så fall anlitat professionell hjälp för att reda ut vad han egentligen vill berätta. Nu är det den diffusa kopplingen till finansvärlden som ska ge boken existensberättigande. Jag tycker inte det räcker.
Är de en berättelse värd en bok? Kanske. Det beror på hur väl beskrivning och analys görs. Men eftersom Jeff Goodell arbetade som hjälpreda på Apple och eftersom han växte upp i Sunnyvale mitt i Silicon Valleys hjärta har Villard i New York gett ut hans bok ”Sunnyvale. The rise and fall of a SiliconValley family”.
Silicon Valley säljer. På något sätt anar man att det finns något samband mellan familjens sönderfall och den dynamiska IT-revolution som ägde rum i Sunnyvale med omnejd. Men Goodell försöker inte ens på allvar peka ut några sådana samband. Det som hände hans familj har hänt många andra familjer i USA – och i Sverige – i städer med mindre magisk klang än Sunnyvale.
Frågan är om något förlag då skulle tända på bokidén?
Jag har aldrig hört talas om vare sig Tommy Jacobson eller Trevise. Jag ställer mig samma fråga inför hans ”Maneater – en finanslirares inre resa” (Ekerlids) som inför Goodells bok. Skulle ett förlag gett ut boken om Jacobson i stället blivit kommunalkamrer i Vingåker?
Till skillnad från Godell är Jacobson ingen skicklig berättare. Han berättar om sina psykkriser och framgångar i en andlös prosa. Men han är ingen Strindberg, ingen Carina Rydberg. Boken är kort sagt illa skriven.
Jacobson berättar om sina psykiska problem som funnits med sedan tidigt i hans liv. Att han trots det gjorde snabb karriär i finansvärlden är imponerande, men säger väl inte särskilt mycket om finansvärlden annat än att det även där numera finns utrymme för vildsinta entreprenörer.
Mycket av boken är en hämndaktion mot en kvinna som kallas J. Jag antar att för dem som är hemmastadda i denna värld är J ungefär lika svår att identifiera som Carina Rydbergs hatobjekt. Den delen av Jacobsons bok känns osmaklig. Förlagets bästa råd hade varit att be honom lägga manuset i bankfack några år och sedan – med eftertanke och perspektiv – fundera om den skulle ges ut överhuvud. Han borde i så fall anlitat professionell hjälp för att reda ut vad han egentligen vill berätta. Nu är det den diffusa kopplingen till finansvärlden som ska ge boken existensberättigande. Jag tycker inte det räcker.
"Copymissen" fullträff av Berner
"Förtroende för Berner trots copymiss" kunde Pressens Tidning rapportera i nr 1/01. Det är en närmast patetisk scen som redovisas i artikeln. Fyra av de högsta cheferna på DN har inför "personal och läsare bett om ursäkt" för att en utomstående, professionell skribent kallades in för att färdigställla DNs nyårsledare.
Att kalla in ett utomstående proffs var en högst rimlig åtgärd av flera skäl.
För det första därför att den inkallade copywritern är en mycket känd och erkänd yrkesman - som skribent överlägsen de flesta journalister.
För det andra är det högst rimligt att anlita en extern kompetens när ett policydokument av detta skäl utformas och då det föreligger förslag från olika inblandade personer.
Att en tidning handlar på ett professionellt sätt borde inte föranleda ursäkter.
Frågan är om det inte är chefsursäkten som är det verkliga klavertrampet.
Den "closed shop"-attityd som finns i journalistreaktionen mot copywritern är beklämmande.
Goda skribenter kan ha vilket jobb som helst - inte bara "journalist" på visitkortet.
Publicerat i: Pressens Tidning 2/01
Att kalla in ett utomstående proffs var en högst rimlig åtgärd av flera skäl.
För det första därför att den inkallade copywritern är en mycket känd och erkänd yrkesman - som skribent överlägsen de flesta journalister.
För det andra är det högst rimligt att anlita en extern kompetens när ett policydokument av detta skäl utformas och då det föreligger förslag från olika inblandade personer.
Att en tidning handlar på ett professionellt sätt borde inte föranleda ursäkter.
Frågan är om det inte är chefsursäkten som är det verkliga klavertrampet.
Den "closed shop"-attityd som finns i journalistreaktionen mot copywritern är beklämmande.
Goda skribenter kan ha vilket jobb som helst - inte bara "journalist" på visitkortet.
Publicerat i: Pressens Tidning 2/01
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)