Janerik Larsson om Obamas vårdreform

Obamas vårdreform och synen på statens roll

Publicerad: 2012-06-30, Uppdaterad: 2012-06-30

Om författaren:

Janerik Larsson är tidigare bla vice vd Svenskt Näringsliv.

Den amerikanska högsta domstolens utslag i torsdags om den amerikanska hälso- och sjukvårdsreformen – populärt kallad ObamaCare – väckte nästan ingen uppmärksamhet i Europa eftersom den kom i skuggan av det senaste i den långa raden av EU-krismöten. På andra sidan Atlanten kan däremot uppmärksamheten inte beskrivas som något annat än som massiv.

Den amerikanska författningens fäder var angelägna om att den skulle spela en viktig roll i det amerikanska samhället framöver. Författningen präglas av dessa grundlagsfäders oro för att man i det som blev USA skulle få samma av populasen styrd politiskt liv som man sett i det Storbritannien som man efter det blodiga självständighetskriget frigjort sig från.

Det politiska livet i London vid denna tid – slutet av 1700-talet – präglades precis som under den svenska frihetstiden med sina stridande ”hattar” och ”mössor” av hårda kamper om den politiska makten och dess inriktning. Detta vill man inte ha i USA. Därför skapades författningen med dess maktdelning.

I Europa tror många nog att presidenten har en starkare position än vad som är fallet. Presidenten, högsta domstolen och kongressen delar på makten och inget av dessa maktcentra är förmer än det andra utom i krig då presidenten är överbefälhavare – en författningslösning präglad av inbördeskriget och sedan dess ofta omstridd.

Författningen strävade också efter att begränsa den federala makten. HDs utslag i torsdags var resultatet av ett antal (republikanskt styrda) delstaters överklagande av den hälso- och sjukvårdsreform som kongressen röstat genom och presidenten signerat till lag.

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney genomförde som guvernör i Massachussets en sjukvårdsreform som i sin centrala del – alla måste ha en sådan försäkring – är snarlik ObamaCare. Men den omfattar således endast medborgarna i en delstat och det har hittills varit Romneys främsta argumentationslinje – detta är en delstatlig fråga, inte en federal.

Den amerikanska hälso- och sjukvården är en stor statsfinansiell börda om man ser den kombinerad med de delar av systemet som redan är federala och omfattar alla som berörs av den (Medicaid för låginkomsttagare, Medicare för de över 65 år). Systemet fungerar illa och incitamenten för kostnadseffektivitet är närmast obefintliga. ObamaCare var dock inriktad på att lösa försäkringsfrågan för de många som hittills stått utanför systemet.

Varför var det så kontroversiellt? Svaret på den frågan handlar främst om synen på den federala statens roll. Demokraterna vill utvidga denna, republikanerna vill begränsa den.

Nu sägs det att ObamaCare kommer bli en mycket viktig fråga i valkampen fram till presidentvalet den 6 november. Jag är skeptisk till denna tes som jag tror mest är en spegling av den stora upphetsningen just nu i amerikansk debatt i frågan.

Men att president Obama nu stärkts av HD-utslaget är otvivelaktigt. Samtidigt så kommer det opinionsundersökningar som visar att allmänheten är lika kluven i synen på ObamaCare som de är i frågan om vem som ska installeras som USAs president i januari 2013.

Ett viktigt skäl till att många amerikaner är emot ObamaCare är att de varit och är nöjda med den tidigare ordningen där arbetsgivarna stått för försäkringen. De har känt obehag och oro inför en ny ordning som är så komplex att få kan överblicka den. ObamaCare är ett massivt dokument som få utanför de verkliga experternas skara kan överblicka.

ObamaCare kommer fortsatt att vara omstritt. Den som läser amerikanska medier kommer under lång tid framöver kunna ta del av analyser om vad som hände i HD, varför HDs konservativa ordförande John Roberts avgjorde frågan som han gjorde etc. Retoriknivån kommer vara hög och ganska svårbegriplig för en europé.

Janerik Larsson(14 artiklar)

http://www.newsmill.se/print/45771

En utskrift från Expressens nätupplaga – Expressen.se

Vinst hör inte hemma i skolan

Det finns ett skäl till att frågan om vinst i välfärden är sådan politisk dynamit - nämligen att kritikerna har viktiga poänger. Synd att högern inte begriper det.

Sällan har näringslivet mobiliserat så kraftfullt som nu. Det spottas ut böcker och artiklar för att vända debatten om vinster i välfärden. I morgon lanserar Timbro en bok av Bengt Westerberg, som bland annat sägs handla om fördelarna med riskkapitalets medverkan inom omsorgen. I veckan kom dessutom en skrift som slog fast att Caremaskandalen i själva verket var en medieskandal.
Politiska nyckelpersoner har köpts över för att bedriva lobbying på den rödgröna planhalvan. Mona Sahlins gamla högerhand, Stefan Stern, är numera lobbyist åt Magnorakoncernen, som bland annat äger Kunskapsskolan. Och Miljöpartiets Mikaela Valtersson är vice vd i samma vinstdrivande skolföretag.
Det som har utlöst den senaste paniken inom näringslivet är LO-kongressens beslut nyligen att verka för ett förbud mot vinster inom vård, skola och omsorg. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig att S-kongressen skulle kunna följa efter nästa år.
Näringslivets PR-tungviktare Janerik Larsson liknar debatten vid den gamla striden om löntagarfonder. Återigen hotas näringslivet av en vänstergir som riskerar att leda till socialisering, varnar han ödesmättat (Newsmill 9/6). Det visar vilka intressen som står på spel.

Analysen säger dock mycket lite om verkligheten. Det är inte svenska folket som håller på att bli socialister, utan Sverige som är extremt. I de flesta avseenden är Sverige alltjämt ett vänsterland med världens högsta marginalskatter. Men när det gäller avregleringar och vinstintressen inom offentligt finansierade verksamheter skiljer vi ut oss som ett extremt högerland.
Vid sidan av Sverige och Chile finns det inga länder i världen som tillåter skattefinansierade friskolor med fri vinstutdelning. Det anses till och med för höger för högern i Storbritannien och USA.
Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster. Och utfallet har inte blivit det som dess upphovsmän drömde om. I stället för eldsjälar har vi fått riskkapitalbolag. Avknoppningarna blev i många fall miljonvinster i privata fickor. Skandalerna har avlöst varandra och numera betraktas det som en stor seger när socialstyrelsen kommer fram till att privat äldreomsorg inte är sämre än offentlig.

Men själva poängen var ju att kvaliteten skulle bli bättre. Konkurrensen mellan olika utförare skulle driva fram billigare och bättre skola, vård och omsorg. Som SNS konstaterade i sin uppmärksammade rapport förra året har inget av det hänt. Det finns inga belägg för att kvaliteten har påverkats positivt och eventuella effektivitetsvinster har gynnat ägarna i första hand och inte kommit skattebetalarna till godo.
Att den svenska borgerligheten är nöjd med det utfallet är häpnadsväckande.
Högern borde i stället erkänna den existentiella kris som valfrihetsrevolutionen nu genomlider. Det räcker inte med att jaga räntesnurror och ropa på fler inspektioner. Man måste gå tillbaka till skrivbordet och fundera över grunderna i privatiseringsdoktrinen.
Vi behöver en betydligt mer intelligent debatt än det skyttegravskrig som nu utspelar sig mellan vinstförespråkare och -motståndare. Vård, skola och omsorg är artskilda verksamheter som ställer olika krav på reglering. Inom vården exempelvis finns både en stor rationaliseringspotential och betydande expansionsmöjligheter. Där kan vinstintresset fungera väl om man kan hitta styrsystem som inte leder till överkonsumtion/underkonsumtion av viss vård.

I andra änden har vi skolan, som lämpar sig minst för att drivas med vinstintresse. Skolan är speciell på flera sätt: Till att börja med rör det sig om myndighetsutövning. Skolor bedriver undervisning i linje med läroplanen och sätter betyg. Det är dessutom en plikt att gå i skolan och stora samhällsintressen står på spel när det gäller att fostra och utbilda morgondagens vuxna. Att byta från en undermålig skola är inte som att byta frisör. Det kan handla om förlorade skolår som aldrig går att ta igen.
Ändå är den svenska skolmarknaden så oreglerad att den närmast kan liknas vid vilda västern. Det är fri etableringsrätt, fri betygssättning och fria vinstuttag. Inget annat land skulle komma på tanken att så sorglöst släppa kontrollen över ett av välfärdsstatens kärnområden. I våra nordiska grannländer är motståndet mot vinstdrivna skolor kompakt över partigränserna.

Inget tyder på att friskolor generellt skulle vara sämre än kommunala skolor, men på systemnivå uppträder problem såsom betygsinflation, ökad segregation, skev resursfördelning och ett ständigt växande regelverk för att stävja missbruk av vinstintresset.
I det läget tillsätter regeringen en parlamentarisk friskolekommitté som inte ens får titta på möjliga konstruktionsfel. Snacka om ideologiskt tunnelseende. Men än är det inte för sent att ändra sig. Kommittén borde ges tilläggsdirektiv att se över såväl den fria etableringsrätten som möjligheten att förbjuda eller kraftigt begränsa vinstuttaget.
Det block som hittar ett trovärdigt sätt att värna valfriheten utan vinstintressets baksidor sitter troligen på nyckeln till valsegern 2014.

• Av Anna Dahlberg anna.dahlberg@expressen.se

Publicerad 17 jun 2012 06:21

Annons:

Adress till denna artikel:
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vinst-hor-inte-hemma-i-skolan

Janerik Larsson om Vinst i välfärdsföretag

Starkt vänstergir utan borgerligt motstånd

Publicerad: 2012-06-09, Uppdaterad: 2012-06-09

Om författaren:

Janerik Larsson är bla tidigare vice vd Svenskt Näringsliv.

På LO-kongressen 1976 beslöts att man med hjälp av de löntagarfonder som Rudolf Meidner och Anna Hedborg konstruerat skulle ta makten över näringslivet.

Reaktionerna då är i dagens ljus värda att komma ihåg. Många av de tjänstemän som ledde de stora företagen hade inga starka invändningar – de såg i allmänhet fackliga ägare som sannolikt mer lätthanterade än de ägare man då hade. Bland de politiska partierna var kritiken inte heller så hård även om både centerledaren Thorbjörn Fälldin och moderatledaren Gösta Bohman kritiserade och varnade. Men socialdemokraterna och folkpartiet tillsatte den första av flera löntagarfondsutredningar. Svenskt näringsliv skulle socialiseras – frågan var mest teknisk, hur skulle det gå till?

LOs kongressbeslut blev en politisk katastrof både för LO och främst för socialdemokraterna. Det gick inte att i längden få ett gehör för fondsocialismen och idag hör den historien till.

På LO-kongressen 2012 beslutade delegaterna om en återgång från dagens system för välfärdstjänster till forna dagars offentliga monopol. Flamman (vänsterpartiet) jublade. Den vänster som jublade 1976 dömdes hårt av historien. Sannolikt kommer detsamma att ske nu.

Skälet är dock ett annat. Valfriheten i det offentliga tjänsteutbudet kommer knappast att kunna avskaffas ens av en LO-kongress och skulle nästa års socialdemokratiska kongress gå på samma linje är sannolikheten stor församma öde som drabbade socialdemokratin när man bar det tunga kors som LOs fondsocialism skapat.

Det sällsamma är att man bara ser ”systemet”, det man vill ha makt över, men inte människorna som vill ha makten över sina liv. Maktutredningen gav 1985 nådastöten åt det gamla, av politikernas egenmakt styrda välfärdssystem. De svenska medborgarna trivdes inte. De ville ha egen makt. En del unga socialdemokrater tog fasta på detta och det blev starten på en lång och het strid inom främst SSU. Medborgarnas egenmakt stod mot politikermakten. Valfrihet och mångfald ställdes mot enfald.

Inom Kommunal växte insikten att medarbetarna inte mådde bra av att bara ha en möjlig arbetsgivare. Karin Svanborg-Sjövall tecknar i boken ”Kentucky fried children? Om den svenska valfrihetens rötter- och dess fiender” (2011) bland annat bilden av debatten på den avgörande kongress då Kommunals vice ordförande Lars-Åke Almqvist ställde den avgörande frågan: ”Ser vi till den enskilde medlemmen/ samhällsmedborgaren i stället för det stora systemet ?”

Socialdemokratin står nu – tack vare LO – inför samma svåra val. Sannolikt kommer den kloka partiledningen att konstruera någon sorts utväg ur dilemmat, även om 70- och 80-talets socialdemokratiska försök att slingra sig ur fondsocialismens grepp knappast ger mersmak.

Här är dessutom intressemotsättningarna så mycket mera uppenbara. Kommunal bröt upp från en ordning med socialdemokrater som arbetsgivare, just eftersom det politiska ledarskapet visade sig undermåligt.. Är det detta man vill återvända till ? Och alla föräldrar som sett sina barn blomstra efter skolbyte – ska den möjligheten avskaffas ?

LO-rapporten ”Fackföreningsrörelsen och välfärdsstaten” som lades fram på LOs kongress 1986 borde dammas av. Utgångspunkten där är att det offentliga och privata kompletterar varandra och att båda behövs. I fokus stod möjligheterna till effektivitet och tillväxt som skapas på marknader med konkurrens.

Hur ser det då ut på den borgerliga kanten ? Jämförelsen med 70-talet är påtaglig. Svanborg-Sjövall läxar i sin bok upp både utbildningsminister Jan Björklund och Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm för deras undfallenhet och förmåga att förklara det som en ledande ombudsman inom Kommunal klarade av något decennium tidigare. Valfrihetspolitiken är en lika viktig, värdegrundbaserad underliggande berättelse i den borgerliga samlingen som arbetslinjen.

Den politiska borgerlighetens ideologiska förvirring minskas inte av det sent påfunna statskramande som inspirerats av Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok om den svenska statsindividualismen. En okorrumperad stat med ett väl fungerande rättsväsende och ett skattesystem som gynnar företagande är självklart grundvalen för varje välfungerande samhälle. Men den underförstådda tesen t ex hos Per Schlingmann och andra tycks vara att ju starkare stat desto bättre. Så är det inte vilket även Alliansens skattesänkarpolitik manifesterat.

Andreas Bergh och Magnus Henrekson påpekar i sin mycket läsvärda bok ”Varför går det bra för Sverige?” att den avgörande förklaringen är det sänkta skattestrycket. Men det fortsatt höga skattetrycket – och hur detta utformas – förblir ett hot mot fortsatt tillväxt, särskilt inom tjänstesektorn.

Både till vänster och till höger borde fokus ligga på fortsatta reformer som främjar den långsiktiga tillväxten. Här återstår mycket att göra – inte minst för att möjliggöra att många nya företag startas. Den svenska politiska kärleken till stora företag och aversionen mot rika företagare förblir ett strukturellt tillväxthinder.

Välfärden skapas varje dag av företagsamhetens arbetande människor. Det är inte Anders Borg som är garanten för en fortsatt god samhällsutveckling utan vi alla i våra dagliga värv. Politikerna har sin roll som skapare av ramverket för oss andra – men större roll än så har de inte.

Kanske förstår Stefan Löfven detta bättre än någon annan politiker. Hur som helst har han nu fått ett rejält juholthugg i ryggen av LO-kongressen som han förmodligen kommer ha svårt att hantera.

Janerik Larsson(13 artiklar)

http://www.newsmill.se/print/45422