När man läser Jonas Gummessons bok "Olof Palmes ungdomsår - bland nazister och spioner" (Ekerlids) blir man förvånad över det höga tonläget i de första kommentarerna. De baserades knappast på läsning av boken. Skribenter som verkligen läst boken - som PM Nilsson i Expressen, Axel Odelberg i Finanstidningen och Anders Jonsson i DI - skrev mycket mera balanserat.
Jag tror att Jonas Gummesson till viss del får ta på sig ansvaret för en del av den häftiga, inledande reaktionen. Boken handlar ju, vilket redan titeln antyder, om två saker. Dels om Olof Palmes ungdomsår. Här ges en inträngande och intressant bild särskilt om vissa aspekter på uppväxtmiljön. Dels om nazister och spioner, med största tonvikten på IB-affären och den socialdemokratiska övervakningen av kommunister.
Jag var politisk journalist först på Kvällsposten och sedan på Sydsvenskan från senare delen av 60-talet till 1980. Kvällspostens politiske redaktör Ola Gummesson och Sydsvenskans chefredaktör Olof Wahlgren var båda mycket fängslade av Olof Palmes person. Påståendet att Ola Gummesson skulle varit "Palmehatare" är grundfalskt. Wahlgren/Gummesson bröt med Medborgerlig samling upp de låsningar på den borgerliga kanten som med tiden skulle leda till en borgerlig regering. Men de kände sympati för Olof Palme som person och åtminstone Olof Wahlgren hyste nog överdrivna förhoppningar om Palme som en nationell, politisk brobyggare.
Jag tror få politiska journalister i min generation kunde undgå att fängslas av Palmes person. Hans intensitet och hans intresse för vårt arbete gjorde honom både attraktiv och en smula skrämmande. Den diskussion som då och då förts om Palme som "klassförrädare" tror jag haft relevans för ytterst få utanför övre Östermalm. Däremot har det givetvis alltid funnits en nyfikenhet på hur viktig önskan om makt/karriär var för honom. Bertil Östergren gav i "Vem är Olof Palme?" (1984) intressanta infallsvinklar.
En människa är aldrig okomplicerad. Motiven för livsval är oftast ytterst sammansatta. Tillfälligheter spelar en viktig roll. Säkert också för Palme.
Jonas Gummessons huvudtes är att ett tidigt avslöjande av IB-kopplingen till Palme skulle skadat dennes politiska karriär, känner jag mig tveksam till. Jag tror att tesen mest speglar författarens eget engagemang under lång tid i IB-frågan. Med tiden kommer det säkert att skrivas biografier över Palme som ger ett brett perspektiv på hans liv och gärning. Vi får väl då se hur IB vägs in.
Anders Isakssons magnifika Per Albin-biografi är det tveklöst viktigaste bidraget till kunskap om 1900-talets svenska socialdemokrati. Om det kommer att skrivas något lika inträngande om Palme kommer i lika hög grad som Olof Palmes karriärval att bero på tillfälligheter. Men i väntan därpå tål Jonas Gummessons bok att läsas med behållning.
Publicerat i: Veckans Affärer nr 10
