Närheten mellan medierna och makthavarna

Jag bodde i USA under det år då Watergate-skandalen gick mot sitt slut - president Richard Nixons avgång.

Kanske var det därför som jag fäste mig särskilt vid en sekvens i Steven Spielbergs film "The Post", nämligen när Washington Posts ägare Kay Graham bestämde sig för att den goda, nära relationen mellan politikens och mediernas makthavare nu nått en slutpunkt.

Filmen är värd att se bara för just den sekvensen eftersom den fortsatt är aktuell. Det fanns då och finns fortfarande en närhet mellan politikens och mediernas eliter som bygger på en diffus föreställning om att man på något sätt företräder samma nationella intresse.

Det fanns och finns sociala sammanhang där dessa eliter möts och umgås socialt. Vita huset-korrespondenternas årliga middag är ett sådant.

Just nu pågår en debatt i USA om ett tal på den senaste middagen. Avsikten nu som tidigare var att talet skulle vara underhållande. Men som Masha Gessen skriver i New Yorker så handlar det om samma fenomen som Slavenka Drakulic skrev på 90-talet i sin bok “How We Survived Communism and Even Laughed," så var humor och skratt den dagliga triumfen över den dagliga förödmjukelsen att leva under kommuniststyre.

I recognize laughter in the age of Trump as though it were a cousin of anti-totalitarian laughter. It is the reaction to seeing act-based reality, as when “Saturday Night Live" essentially reënacts White House press conferences, or when late-night comedians offer up what amounts to straightforward reportage and analysis. The hunger for a reflection of reality is so desperate that, I have discovered repeatedly over the last year and a half, one can reliably get laughs simply by quoting Trump during a public talk.

I Washington Post skriver Molly Roberts på samma tema:

Wolf called the Trump administration out for tearing down democracy. Then, the people who are supposed to care most about holding autocrats to account called her out in turn for, essentially, not being chummy enough.

Den jovialiska närheten mellan medierna och makthavarna stärker inte mediernas roll i samhället.

https://www.svd.se/narheten-mellan-medierna-och-makthavarna

Energipolitik - vad är det?

Energipolitiken gjorde på allvar sin entré i svensk partipolitik när centerpartiets ledaren Thorbjörn Fälldin inför valet 1976 bestämt sa nej till att något ytterligare svenskt kärnkraftverk skulle tas i drift.

Så blev det inte utan Fälldin fick svika sitt löfte men efter kärnkraftolyckan i Harrisburg 1979 valde statsminister Olof Palme att utlysa en folkomröstning vars resultat aldrig kom att "lösa" det politiska dilemma som Fälldin kämpat med.

Energipolitiken har efterhand blivit en alltmer underordnad politisk fråga. En vitt spridd föreställning är att ny "grön" energiproduktion kommer att förse oss med tillräckligt mycket elenergi.

Den obehagliga verkligheten vänder politikerna idag ryggen till.

Hilda Dahlsten, chef för energianalyser på Svenska kraftnät, berättar i en intervju om hur det ser ut:

– Om tre år kommer effektbalansen att ha försämrats med över 2000 megawatt och vid en normalvinter ligga på minus 1500 megawatt. Vid en tioårsvinter blir underskottet alltså 3000 megawatt.

– I dessa siffror är den effektreserv som Svenska kraftnät upphandlat redan inräknad. Med andra ord kommer Sverige enligt scenarierna att vara beroende av betydande mängd importerad el eller alternativt tvingas stänga ner delar av elnätet.

I alla prognosen finns så klart osäkerheter så Dahlstens slutsats blir denna:

- Vad är en acceptabel nivå för osäkerhet i ett system som är så kritiskt för det moderna samhället som elsystemet? Hur spännande vill vi att det ska bli?

Svaret på den frågan är densamma som med andra viktiga delar av vårt samhälles infrastruktur: det finns inga incitament för dagens politiker att gripa sig an problem som allmänheten inte uppfattat som viktiga och som medierna struntar i.

Den dagen politiskt ansvariga ställs inför en brutal verklighet kommer de att skylla på de politiker som styrde landet tidigare.

Några utsikter att vi innan dess skulle få en seriös politisk debatt om energipolitiken kan jag inte se avteckna sig ens vid horisonten.

https://www.svd.se/energipolitik-vad-ar-det/i/senaste/om/ledare

Inrikesminister Rudds avgång

Jag skrev härom dagen om kopplingen mellan den brittiska Windrush-skandalen och Brexit.

Den krisen har nu lett till att inrikesminister Amber Rudd tvingats besluta att lämna regeringen.

Den politiska kris detta innebär försvårar ytterligare den brittiska regeringens förmåga att samlas kring en linje i Brexit-förhandlingarna med EU.

Vad som kommer att hända är svårt att förutse. Det finns nu så många sprickor i toryleden att en väg framåt tycks saknas. Det mest sannolika är förmodligen vägar som leder till att så många avgörande vägval som möjligt skjuts på framtiden.

Jag vet inte om man helt kan utesluta att skandalen som drabbade Rudd också kan komma att påverka hennes företrädare: Theresa May. Hur säkert sitter hon nu?

https://www.svd.se/inrikesminister-rudds-avgang

Nobelpriset till Trump?

Den norska kommitté som delar ut Nobels fredspris tilldelade 2009 detta till president Barack Obama ”för hans extraordinära insats för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk. Kommittén har lagt speciell vikt vid Obamas vision om att arbeta för en värld utan atomvapen”.

Omdömeslöst tyckte inte minst Barack Obama vilket han också tydligt markerade i sitt tal när han mottog priset.

Mitt förtroende för Nobelpriskommittén är begränsat så det finns ingen anledning att inte tro på sannolikheten att president Donald Trump - sannolikt tillsammans med Kim Jong-un och president Moon Jae-in  - skulle få årets fredspris.

Jag vill inte utesluta att även Xi Jinping skulle anses vara en av fäderna till den process som nu börjat att avsluta Koreakriget. Hans möte med Kim Jong-un torde spelat en avgörande roll i processen som ledde till mötet mellan de båda koreanska presidenterna.

Hur det sen blir med kärnvapnen på den koreanska halvön är en annan fråga som torde vara betydligt krångligare än ett fredsavtal, gissar jag.

Trump gillar att vinna och bara sannolikheten att han skulle kunna bli Nobelpristagare kanske kan påverka hans agerande i andra aktuella frågor.

(Den amerikanska högern är redan redo för Trumps Nobelpris.)

https://www.svd.se/nobelpriset-till-trump/i/senaste

Janerik Larsson:Expressen vilse i blåbärsskogen

IExpressen idag skriver Patrik Kronqvist om att Sverige har en unikt ”oreglerad invandring av lågkvalificerad arbetskraft”.

För en del år sedan uppmärksammade medierna att en inte ringa del av den arbetskraft som beskrivs på det sättet arbetade som bärplockare. Deras villkor var föremål för mediedebatt.

I juni 2013 träffades därför en samlad överenskommelse en överenskommelse mellan  Livsmedelsföretagen, Svensk Dagligvaruhandel och Svensk Handel i syfte att skapa bättre villkor för bärplockare i de svenska skogarna. Det finns också kollektivavtal (med Kommunal) som täcker dessa.

Men begreppet "okvalificerad arbetskraft" har fått fäste i debatten på ett sätt som gjort att det nu inte tycks vara någon som bestrider den beskrivningen. Resultatet blir förslag från S/MP-regeringen och en retorik som har högst betydande distans till verkligheten.

För ett år sedan skrev Marie Söderqvist, då VD på Livsmedelsföretagen, på DI debatt i polemik mot en artikel av Mikael Damberg och Karl-Petter Thorwaldsson bl a:

"I artikeln beskrivs arbetsmarknaden närmast som ett nollsummespel. Artikelförfattarna nämner bland annat att 3.200 arbetstillstånd utfärdades för utländska bärplockare under förra året, och att dessa jobb i stället hade kunnat gå till arbetslösa personer i Sverige. Men utländska bärplockare tar inte jobb ifrån svenskar.

Mikael Damberg och Karl-Petter Thorwaldsson visar också på en förvånande okunnighet gällande så kallade enklare jobb. Till exempel påstås slaktare vara bland de sämst betalda arbetena, när yrket i själva verket kräver kompetens och ligger högt upp på löneskalan (kollektivanställda slaktare har en genomsnittslön på dryga 28.000 kronor i månaden).

Hela texten andas en brist på respekt för så kallade okvalificerade jobb. För dessa jobb är inte alltid så enkla som S och LO tycks tro. Tvärtom, att plocka bär är tungt och krävande, och kräver uthållighet och skicklighet.

De företag som förser oss med de vilda svenska bären som blir sylt, saft och infrysta bär behöver precis som alla andra branscher kompetent personal. Riktigt skickliga plockare kan komma upp i 100 kilo och mer per dag. En amatörplockare kommer bara upp i en bråkdel av den volymen. Tidigare problem i bärbranschen har rättats till. Plockarna har lön på kollektivavtalsnivå. Överstiger bärens värde (priset i uppköpsledet) lönen får plockarna ut den delen utöver lönen.

Under säsongen 2016 var det cirka 3200 organiserade plockare (visumplockare från Thailand) och cirka 3000 fria plockare (EU-migranter) i de svenska bärskogarna.

Visumplockarna har generellt sett en hög jordbruksvana och arbetskapacitet. De arbetar under säsong på risfälten och tjänar extra pengar i Sverige under bärsäsongen. Att förneka de asiatiska bärplockarna rätten att arbeta i Sverige vore cyniskt mot dem och dåligt för svensk livsmedelsindustri.

De utländska bärplockarna tar inte heller jobb från svenskar, arbetsmarknaden är inget nollsummespel. (---)

Det finns inget, till skillnad från vad Mikael Damberg och Karl-Petter Thorwaldsson låter påskina, som hindrar arbetslösa och ungdomar att plocka bär. Men innan lösningen med plockare från andra delar av världen var på plats ruttnade bären bort i skogen. (Vilket fortfarande 90 procent av svenska blåbär och lingon gör.)

Det finns helt enkelt inte tillräckligt stort intresse bland svenskar för att arbeta med bärplockning. För vår industri är det avgörande att i god tid säkra tillgången på arbetskraft inför sommarens behov av säsongsarbete. Med Mikael Dambergs och Karl-Petter Thorwaldssons förslag är risken stor att den svenska bärindustrin går under.

Arbetskraftsinvandringen till bärbranschen fyller en mycket viktig funktion för enskilda företag – och bärplockare. Arbetsgivare väljer att rekrytera från tredje land eftersom rätt kompetens inte finns att tillgå i Sverige. (Att rekrytera från tredje land är sällan förstahandsalternativet för företagen.)"

Det är förbluffande att de fackliga organisationer vars medlemmar arbetar i de företag som vidareförädlar svenska bär inte låter höra sin röst i debatten. Ska dessa jobb offras på en missvisande retorik?

https://www.svd.se/expressen-vilse-i-blabarsskogen/i/senaste

Om en nyckfull härskare

Långt innan den nyvalde amerikanske presidenten Donald Trump avlagt presidenteden skrev Bret Stephens - då kolumnist på Wall Street Journal, numera på New York Times - om hur man skulle betrakta Vita husets nya gäster:

The Trump presidency is not an administration in the usual sense. It’s a royal court. The family rules. Bloodlines count. Princes and princesses wield real political power and guard the king’s treasures. Proofs of loyalty are delivered in the coin of conspicuous flattery and aggressive denunciation of critics. A suspicious, prickly and capricious ruler relies on confidants, not ministers, and treats his parliament with disdain. Queens from foreign lands come and go.

(Med hjälp av Google Translate:
Trumps presidenttid har inga likheter med tidigare amerikanska presidenter. Det är ett kungligt hov som från forna tider. Familjen reglerar. Släktlinjer är viktiga. Prinser och prinsessor har verklig politisk makt och skyddar kungens skatter. Bevis på lojalitet levereras i form av överdrivet smicker för kungen och aggressiv kritik av varje person som har avvikande mening. En misstänksam och nyckfull härskare är beroende av ja-sägare, inte av regeringsmedlemmar han respekterar och han behandlar sitt parlament med förakt. Drottningar från främmande länder kommer och går. )

Nu har den franske presidenten varit på besök och världen frågar sig nu om president Macron är så slug att han lyckats locka Trump från några av dennes värsta dårskaper.

Vi får väl se.

Men jag är skeptisk och tänker på Trumps tal till det republikanska konventet i juli 2016. Alla tidigare amerikanska presidentkandidater har då på något sätt åkallat Guds hjälp för sitt värv. Men inte Trump.

Delegaterna jublade åt Trumps budskap: I am your voice. I alone can fix it.

Detta är det helt centrala i Trumps föreställningsvärld. Alla hans företrädare har varit misslyckade.

Han är Den Ende.

Därför motsätter han sig allt som företrädare gjort - det må vara Nafta eller TPP eller Iranavtalet eller något annat som kopplas till en tidigare president.

Sakliga synpunkter spelar ingen som helst roll.

Det är ett högt spel som Trump bedriver.

Opinionsmätningarna tolkas nu som att utsikterna ökar att demokraterna övertar makten i kongressen efter mellanårsvalet i november. I så fall skulle Trumps position bli dramatiskt försvagad och hans omval 2020 allt mindre säkert.

Men där är vi inte ännu.

https://www.svd.se/om-en-nyckfull-harskare/i/senaste

Möte mellan gorillor

Om man stått framför avdelningen för gorillor på ett zoo så har man fått insikter som kan appliceras på det sällsamma mötet igår mellan presidenterna Trump och Macron.

Det handlade då om hanarnas försök att dominera och - såvitt jag kan bedöma - så var det den äldre gorillan som kom ut segrande.

Washington Post har kollat med en expert:

The interactions throughout the visit, said Patti Wood, a body language expert and author of “SNAP: Making the Most of First Impressions, Body Language, and Charisma," largely fall under a category known as “gamesmanship."

In calling out Macron’s alleged dandruff, she said, Trump “did something called primate grooming."

“It said, ‘We have an intimate relationship, but I’m dominant, I’m the alpha gorilla, I’m going to groom you,’ " Wood said. “‘But I’m going to criticize you by saying you have dandruff, and I’m going to do that on the world stage and see how you handle that."

Den som vill fördjupa sig i forskningen om det beteende som Donald Trump uppvisade kan läsa här.

https://www.svd.se/mote-mellan-gorillor/i/senaste

Till försvar för Bo Rothstein

Professor Bo Rothstein är en orädd akademiker och jag råkade idag (via tips på Twitter) se en replik han skrivit med anledning av en DN-debatt som jag tidigare kommenterat.

Det jag skrev om kommenterar inte Rothstein nu, men det han har att säga är värt citera:

Vad jag kritiserat är två teoretiska inriktningar som finns såväl inom humaniora som inom mitt eget forskningsområde (samhällsvetenskap), nämligen postmodernism och identitetsteori. Det är självklart så och det torde klart framgå av vad jag skrivit att långt ifrån alla eller ens en majoritet humanister omfattar någon av dessa inriktningar. 

Att jag skulle ha något otalt med humaniora generellt torde motbevisas av att en av mina senaste publikationer är samförfattad med en humanist och publicerad i "Journal of Anthropoligical Research". 

Det stämmer att jag kritiserat genusforskning för att vara alltför politiskt styrd och för dess särorganisering men att jag skulle vara generellt negativ till denna forskning har inget fog för sig – min senast publicerade forskningsartikel återfinns i en antologi men titeln "Gender and Corruption". 

Rothstein bemöter också en påståendet att han skulle vara motståndare till forskning om etablerade maktförhållanden.

"För en som under femton år bedrivit forskning om korruption är detta en synnerligen märklig läsning, ity denna forskning handlar mestadels om att just avslöja de genom korruption etablerade maktförhållandena i olika samhällen."

Rothstein är verkligen inte okontroversiell, men hans kritik av genusforskning och identitetsteori är väl värd att lyssna på.

Han följer inte med strömmen!

https://www.svd.se/till-forsvar-for-bo-rothstein/i/senaste

Windrushskandalen och Brexit

HMT Empire Windrush var namnet på ett kryssningsfartyg som skrivits in i modern brittisk historia eftersom 948 västindiska invandrare 1948 kom från Jamaica till England ombord på detta. Den generation av invandrare som kom då (och därefter) kallas sedan dess Windrushgenerationen.

Idag är detta en politisk skandal som kan få stora konsekvenser både för brittisk inrikespolitik och för Brexitfrågans vidare hantering.

Det har nu visat sig att stelbenta brittiska myndigheter gravt misshandlat många av Windrushgenerationen och deras barn eftersom de visserligen i praktiken hela tiden varit brittiska medborgare men de har ofta saknat relevant dokumentation.

David Camerons och Theresa May – som premiärminister och inrikesminister – drev en diffus men verbalt aggressiv politik mot invandrare. Det politiska syftet var tydligt – man vill inte förlora väljare till det starkt invandrarhatiska partiet UKIP.

Nu är detta en av dagens riktigt heta debatter. Mays efterträdare som inrikesminister, Amber Rudd, har försökt skylla på andra, tidigare regeringar för dessa upprörande fall av misshandel av människor från Windrushgenerationerna.

Det är lokalval i England i nästa månad och Janan Ganesh, skarpsinnig politisk kommentator i Financial Times, spår idag att torypartiet kan förlora sina tidigare fasta baser i städer som London och Manchester på grund av det som hänt och som den sittande regeringen görs ansvarig för.

"This is not just because cities host immigrants and their descendants. There are also Britons of centuries standing who do not care for the fouling of the atmosphere in recent years. Having seen Mr Cameron as one of them, urban Britain is again locking out the Tories. Call it a hostile environment."

(Med hjälp av Google translate:  "Det här är inte bara för att städerna är värd för invandrare och deras efterkommande. Det finns också britter som levt här i århundraden som inte uppskattar samtalsklimatets nedsmutsning de senaste åren. Efter att ha sett premiärminister Cameron som en av dessa nedsmutsare, väljer det urbana Storbritannien att stänga dörren för Torypartiet. Man kan säga att Torypartiet är en fientlig miljö.")

Ganesh påminner i sin krönika om premiärminister Mays attack mot det hon kallade "citizens of nowhere", dvs människor som känner sig hemmahörande inte bara i ett enda land.

I FT skriver också Carolyn Fairbairn, VD för Svenskt Näringslivs brittiska motsvarighet CBI, om de olycksaliga konsekvenserna av både Windrushskandalen och brittisk invandringspolitik i Brexit-kontexten.

För att syftet med Brexit ska bli fortsatt nära relationer till de länder som kvarstår i EU och goda relationer till resten av världen så måste invandringspolitiken bli mindre fyrkantig. Vi behöver, skriver hon, fortsatt attrahera både invandrare och investeringar och då måste vi visa att UK är det bästa stället att leva, att utbilda sig och att göra affärer.

Det bor många EU-medborgare i UK och det bor många brittiska medborgare i EU-länderna.

Här finns en mycket viktig fråga som nu fått en ny belysning av Windrushskandalen.

https://www.svd.se/windrushskandalen-och-brexit/i/senaste/om/ledare

Den sociala ingenjörskonstens begränsningar

Igår diskuterade jag här och på twitter med Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg . Utgångspunkten var hans söndagsledare om debatten om tiggarna.

Det var dessa rader i Lindbergs text som vi kom att debattera:

För femtio år sedan var det inte fler ordningsvakter utan social ingenjörskonst som gjorde att tiggeriet försvann. Det var sociala program för utbildning, arbete och bostäder som lyfta människor ur fattigdom och politiker som trodde att även utsatta kunde lyfta sig själva om man gav dem möjligheten.

Vilka sociala program som skulle lösa den nu aktuella frågan om tiggarna framgick inte av Lindbergs text, men av replikväxlingen på twitter framgick att han inte bara avsåg att svenska skattebetalare skulle ansvara för dessa program.

Jag tror absolut att ett gott samhälle kan göra sådana insatser, men jag tror också att man ska vara betydligt mera nyanserad än Lindberg eftersom det också handlar om frågeställningar utan enkla lösningar som han föreställer sig.

Jag kom att tänka på en text jag läste härom året i Dagens Samhälle:

Romer har bott i Sverige i mer än 500 år. Under en tidsrymd av hundratals år borde integrationen ha kommit långt och även satts i system av vår epoks sociala ingenjörer, kan man tycka. Men berättelsen om romerna är folkhemmets verkliga skamfläck. Den kantas av fördomar, diskriminering, rasism, sociala problem och kulturella konflikter. 

På jakt efter försörjning tvingades svenska romer flytta runt, vilket Katarina Taikon skildrat i sina böcker om flickan Katitzi. Det var först på 1960-talet som den sista gruppen resande romer erbjöds fasta bostäder. Och så sent som 2013 avslöjades att Skånepolisen upprättat ett etniskt spaningsregister över tusentals medlemmar av romska släkter. Barn, unga, gamla registrerades.

De svenska romerna har långt kvar till lika villkor. För fem år sedan överlämnade Delegationen för romska frågor, ledd av förre FP-ledaren Maria Leissner, en dyster utredning till regeringen. Många romska ungdomar misslyckas i skolan och saknar stöd hemifrån. Sociala problem går i arv och bildar negativa mönster. Leissner bedömde 2010 att det skulle ta ytterligare minst 20 år innan ett nyfött romskt barn skulle få uppleva samma möjligheter som andra svenskfödda barn.

Saken kompliceras av såväl utbredd antiziganism som misstroende mot majoritetssamhället från romernas sida. Rapporten konstaterade att hela 80 procent (!) av de 50 000 svenska romerna levde i permanent utanförskap utan egen försörjning. I Malmö var 90 procent av stadens 3 500 vuxna romer bidragsberoende. 

Utredningen uppskattade samhällskostnaden för att hålla 8 av 10 romer i utanförskap till oacceptabla 12–13 miljarder kronor per år eller 560 miljarder under en livstid (Nilsson/Wadeskog). Med facit i hand kan man konstatera att Sverige hittills misslyckats kapitalt med att integrera romerna.  

Oavsett eländet i Rumänien, Bulgarien och övriga före detta kommunistländer är det fortfarande vår primära skyldighet att bryta utanförskapet för de 50 000 romer som är födda och medborgare i detta land.

Det är en kommentar till den generella debatten, men den mera precisa diskussionen om de tillfälliga tiggarna i Sverige finns i en rapport från 2016.

Nationell samordnaren för utsatta EU-medborgare (S 2015:01) Martin Valfridsson argumenterade i sin rapport inte för ett tiggeriförbud men svängde sedan.

– Om man förbjuder tiggeriet så kommer de inte längre komma för att tigga. Då kan man arbeta mer långsiktigt med fattigdomsbekämpning, antingen i Sverige eller i deras hemländer. Man kan förbättra möjligheterna till skolgång till deras barn och jag tror att det långsiktigt kan leder till en ljusare framtid för en väldigt utsatt grupp.

Han ser att det just nu håller på att byggas upp parallellsamhällen som leder till en djup utsatthet och där människor lever långt utanför samhällets kontrollmekanismer. Samtidigt som grov kriminallitet finns i närheten av personer som utnyttjas.

– Jag tror att genom att förbjuda tigandet tror jag att man får betydligt bättre redskap från Sveriges sida att komma åt detta.

Här på svd.se diskuterades denna problematik bl a 2017.

Min poäng är fortsatt - som i min ursprungliga text - att det finns gränser för vad som kan åstadkommas med social ingenjörskonst.

Det finns många exempel från andra länder på den sociala ingenjörskonstens begränsningar.

Jag tror det är bra att noga fundera igenom dessa när man söker lösningar på komplicerade samhällsfrågor.

https://www.svd.se/den-sociala-ingenjorskonstens-begransningar/i/senaste/om/ledare

Om två olika socialdemokratier (uppdaterad)

IAftonbladet och Expressen idag läser jag om två socialdemokratier.

Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida:

"Så länge vi vill kunna resa, arbeta och göra affärer i ett gränslöst Europa kommer människor även att söka lyckan här.

Men det finns en väg framåt som ingen pratar om.

För femtio år sedan var det inte fler ordningsvakter utan social ingenjörskonst som gjorde att tiggeriet försvann. Det var sociala program för utbildning, arbete och bostäder som lyfta människor ur fattigdom och politiker som trodde att även utsatta kunde lyfta sig själva om man gav dem möjligheten.

Det säger något om kvaliteten på vårt offentliga samtal att det enda som genom historien bevisligen har fungerat inte ens är ett alternativ."

Johan Anderberg har i Expressen borrat i det socialdemokratiska partiets kursomläggning i invandringspolitiken:

"En så här kraftig omsvängning borde leda till konvulsioner i ett parti. Och visst har kritiska röster höjts. Men när man talar med de som på ett eller annat sätt äger den nya politiken säger de: Var är de brända partiböckerna? Var är avhoppen? Inte en riksdagsledamot, inte ett aktat kommunalråd någonstans har lämnat någon post.

Det kan betyda många saker.

Det kan betyda att det är så här sossar egentligen tycker.

Det kan betyda att sossar är mer ryggradslösa än andra.

Det kan betyda att de reformer som lanserats under våren håller vänsterfalangen nöjd.

Det kan betyda att den nya politiken är mer i linje med den socialdemokratiska historien; bråket om arbetskraftsinvandring är trots allt långtifrån nytt. Redan på 1960-talet oroades flera LO-förbund för lönedumpning, medan högerledaren Yngve Holmberg sa sig välkomna invandring “eftersom den hjälper till att sänka lönerna".

Socialdemokraternas framsteg syns: partiets förtroende i invandringspolitiken ökar, samtidigt som SD inte har vuxit på två och ett halvt år.

Trots det ligger väljarstödet fortfarande på katastrofvalsnivåer.

Ändå är det lite som talar för att socialdemokraterna kommer att ändra inriktning.

Den nya politiken har ännu inte fått partiet att växa, men den har definitivt slagit rot."

Anders Lindberg är nog ensam om att tro att svenska skattebetalare ska finansiera de sociala program för utbildning, arbete och bostäder som skulle krävas.

Johan Anderberg pekar inte på det som kan komma att bli nästa steg för socialdemokratin - en maktuppgörelse med Sverigedemokraterna. Den behöver förmodligen inte ens handla om invandringspolitiken.

Frågan är nog bara när.

En gissning är att det kommer att inträffa när Anders Ygeman efterträtt Stefan Löfven som partiledare för socialdemokraterna.

Föreställningen att Magdalena Andersson skulle kunna bli Löfvens efterträdare är nog inte grundad på någon djupare analys. Andersson är kopplad till Löfven; Ygemans uttåg ur regeringen har sannolikt varit en fördel för honom.

Han är den maktpolitiker som kan agera som Mette Fredriksen i Danmark.

—

Anders Lindberg replikerar på twitter med att säga att "lösningar på gränsöverskridande problem behöver självfallet vara gränsöverskridande". Eftersom hela hans ledare handlade om den svenska debatten om tiggarna framgick det inte av hans text att han avsåg detta, men sannolikheten för en sådan "lösning" ter sig ju helt osannolik.

https://www.svd.se/om-tva-olika-socialdemokratier/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:Om två olika socialdemokratier

IAftonbladet och Expressen idag läser jag om två socialdemokratier.

Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida:

"Så länge vi vill kunna resa, arbeta och göra affärer i ett gränslöst Europa kommer människor även att söka lyckan här.

Men det finns en väg framåt som ingen pratar om.

För femtio år sedan var det inte fler ordningsvakter utan social ingenjörskonst som gjorde att tiggeriet försvann. Det var sociala program för utbildning, arbete och bostäder som lyfta människor ur fattigdom och politiker som trodde att även utsatta kunde lyfta sig själva om man gav dem möjligheten.

Det säger något om kvaliteten på vårt offentliga samtal att det enda som genom historien bevisligen har fungerat inte ens är ett alternativ."

Johan Anderberg har i Expressen borrat i det socialdemokratiska partiets kursomläggning i invandringspolitiken:

"En så här kraftig omsvängning borde leda till konvulsioner i ett parti. Och visst har kritiska röster höjts. Men när man talar med de som på ett eller annat sätt äger den nya politiken säger de: Var är de brända partiböckerna? Var är avhoppen? Inte en riksdagsledamot, inte ett aktat kommunalråd någonstans har lämnat någon post.

Det kan betyda många saker.

Det kan betyda att det är så här sossar egentligen tycker.

Det kan betyda att sossar är mer ryggradslösa än andra.

Det kan betyda att de reformer som lanserats under våren håller vänsterfalangen nöjd.

Det kan betyda att den nya politiken är mer i linje med den socialdemokratiska historien; bråket om arbetskraftsinvandring är trots allt långtifrån nytt. Redan på 1960-talet oroades flera LO-förbund för lönedumpning, medan högerledaren Yngve Holmberg sa sig välkomna invandring “eftersom den hjälper till att sänka lönerna".

Socialdemokraternas framsteg syns: partiets förtroende i invandringspolitiken ökar, samtidigt som SD inte har vuxit på två och ett halvt år.

Trots det ligger väljarstödet fortfarande på katastrofvalsnivåer.

Ändå är det lite som talar för att socialdemokraterna kommer att ändra inriktning.

Den nya politiken har ännu inte fått partiet att växa, men den har definitivt slagit rot."

Anders Lindberg är nog ensam om att tro att svenska skattebetalare ska finansiera de sociala program för utbildning, arbete och bostäder som skulle krävas.

Johan Anderberg pekar inte på det som kan komma att bli nästa steg för socialdemokratin - en maktuppgörelse med Sverigedemokraterna. Den behöver förmodligen inte ens handla om invandringspolitiken.

Frågan är nog bara när.

En gissning är att det kommer att inträffa när Anders Ygeman efterträtt Stefan Löfven som partiledare för socialdemokraterna.

Föreställningen att Magdalena Andersson skulle kunna bli Löfvens efterträdare är nog inte grundad på någon djupare analys. Andersson är kopplad till Löfven; Ygemans uttåg ur regeringen har sannolikt varit en fördel för honom.

Han är den maktpolitiker som kan agera som Mette Fredriksen i Danmark.

https://www.svd.se/om-tva-olika-socialdemokratier/i/senaste/om/ledare

Finns det hopp för Sydafrika?

Janerik Larsson

Robin Renwick var brittisk ambassadör i Sydafrika då Nelson Mandela släpptes fri efter 27 år som fånge på Robben Island och har sedan dess noga följt Sydafrikas utveckling – från hopp till elände.Hans nyutkomna ”How to steal a country: State capture and hopes for the future in South Africa” (Biteback Publishing) är en flyhänt skriven redogörelse för Sydafrikas politiska eländesresa: president Mandelas efterträdare president Thabo Mbeki vållade otaliga medborgares död genom att hävda att HIV/AIDS var en myt och en konspiration mot de svarta.

President Jacob Zuma följde i hans fotspår och förklarade efter att ha våldtagit en HIV-positiv kvinna att han duschade sig ordentligt för att inte smittas. Zumas katastrofala presidenttid avslutades nyligen och han efterträddes av den tidigare fackföreningsmannen och stormrike affärsmannen Cyril Ramaphosa.

Sydafrikas svårt korrumperade svarta elit utgör fortsatt en svår utmaning för de krafter som nu hoppas på en kursändring.

Renwick är en smula hoppfull, men understryker problemen och den utmaning som utgörs bland annat av Ramaphosas vaga löfte om en stor jordreform (expropriation utan kompensation).

I Sydafrika mördas nu många vita jordbrukare och risken att Sydafrika ska gå i Zimbabwes och Robert Mugabes spår ska inte underskattas.

Renwick konstaterar att trots att det i den fria pressen finns god dokumentation av den massiva korruptionen så pekar inget nu på att de skyldiga någonsin kommer att ställas inför rätta. Ramaphosa kommer knappast att våga utmana den stora, kriminella delen av maktpartiet ANC:s ledarskikt.

Den omfattande korruptionen på provinsnivå torde exempelvis fortsätta och centrala områden som utbildningsväsendet lär även fortsatt komma att höra till de allra sämsta på den afrikanska kontinenten.

Det finns visst hopp för Sydafrikas ekonomiska och politiska framtid, men det hoppet ska inte överdrivas.

Gästbloggare hos SvD Ledare. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier. Fler inlägg kan läsas på SvD.se/om/larsson-laser

 (i papperstidningen idag)

Skratta inte åt USAs elände

"En supermakt på nedgång är inte något man bör skratta bort."

Så sammanfattar Frida Stranne, forskare som är expert på amerikansk utrikespolitik, en läsvärd uppgörelse med ytliga USA-bilder i Expressen idag.

Eftersom president Barack Obama torde varit mer uppskattad i Sverige än i något annat land så kommer säkert någon att reagera mot att hon pekar på misstag under dennes 8 år i Vita huset.

Jag tror att ett skäl till att en hel del människor också i USA är nostalgiska och längtar tillbaka till Obamas tid är att kontrasten mot president Donald Trump är så drastisk.

Stranne:

I den amerikanska kongressen finns i princip ingen kompromissvilja, pengarnas enorma inflytande gör det svårt för mindre resursstarka att få igenom någon politik alls, beslut som fattas är till stora delar gynnsamma för dem som redan mycket har och både partierna och politiken radikaliseras allt mer på kanterna som av flera skäl samtidigt får allt mer inflytande. Jag skrev om den här frågan i SvD 2014 och jag menade då liksom nu att vi måste rikta vår uppmärksamhet mot vad detta innebär för den politiska realiteten och för den lilla möjlighet som förnuft, sans och balans har att få utrymme i USA i dag och framåt. Systemet gynnar nämligen det motsatta.

Mindre dyster är den amerikanska akademikern Walter Russell Mead som i senaste Foreign Affairs tecknar en något mera optimistisk bild.

Visst är det mycket som hela tiden går fel i USA men med tiden hamnar man ändå rätt!

We thrive on challenges. Americans, for their part, are the heirs to a system of mixed government and popular power that has allowed them to manage great upheavals in the past.

USA mår väl av utmaningar och även de största sådana kan hanteras framgångsrikt.

Erfarenheten pekar på att Walter Russel Mead kommer att få rätt - med tiden.

Men det betyder inte att vi kommer att få uppleva en lång, stökig tid som bland annat kommer att innebära att den epok som kännetecknades av USAs globala dominans håller på att ta slut.

https://www.svd.se/skratta-inte-at-usas-elande/i/senaste/om/ledare